Philip Roth

Veckans kulturfråga v.47 2020

USA har stått i centrum den senaste tiden och därför är det dit vi beger oss i dagens kulturfråga som lyder.

Vilken amerikansk författare är din favorit?

 

Omöjligt att välja en som vanligt. Ber om ursäkt för att frågan återigen antyder att det vore möjligt. Jag väljer själv en favorit som kanske inte är min favorit alla kategorier, men som känns extra aktuell nu, nämligen Curtis Sittenfeld. Hennes senaste bok Rodham är en autofiktiv och kontrafaktisk roman om hur livet för Hillary Rodham hade varit om hon inte gift sig med Bill Clinton. Mycket intressant. Min favorit av hennes böcker är en annan autofiktiv bok om ett amerikanskt presidentpar, nämligen American Wife om Laura och George W Bush.

Sedan måste jag, som vanligt, bryta mina egna regler och skriva om en författare till nämligen Philip Roth. En man som tillhörde en stor generation författare och vars Konspirationen mot Amerika är ruskigt aktuell. Bäst av de böcker jag läst är dock Indignation.

The Plot Against America

Det är mer än tio år sedan jag läste Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika om hur den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh ger sig in i politiken och håller tal som tydligt förklarar att det inte handlar om att välja mellan honom och den sittande presidenten Franklin D. Rooseveld, utan mellan honom och krig. Det är som att det amerikanska folket glömt att Lindbergh är vän med Göring och han döljer sina mer kontroversiella åsikter väl.

Nu har boken blivit tv-serie med bland andra Winona Ryder, som spelar Philips moster Evelyn och den sänds på HBO. Skaparen är Ed Burns, som också ligger bakom bland annat The Wire. Bland skådespelarna märks också John Turturro som rabbinen Lionel Bengelsdorf, en varm anhängare av Lindbergh trots sitt ursprung och antingen tror han på det, eller så ljuger han medvetet, när han menar att Lindbergh aldrig sympatiserat med Hitler. Lindbergh själv spelas av Ben Cole och har en ganska tillbakadragen roll. Sanningen är att han inte behöver göra så mycket själv, istället får han andra att jobba för honom

När boken och serien inleds är året 1940 och den unge, judiske Philip bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Hans föräldrar är anhängare av den sittande presidenten och framför allt fadern blir väldigt provocerad av Lindbergh och hans tal bestående av 41 ord som han håller om och om igen i den kampanj som går ut på att han flyger till en plats, håller ovan nämnda tal och sedan flyger vidare.

Ingen tror egentligen att Lindbergh ska vinna över Rooseveld, men hans kampanj är framgångsrik och att den kände rabbinen Bengelsdorf aktivt stödjer hon har säkert betydelse. Som Philips pappa säger blir det nu fritt fram för alla amerikaner att rösta på Lindbergh utan att behöva riskera att kallas nazister. Det har ett mäktigt, judiskt alibi sett till. Valdeltagandet blir rekordhögt och snart står det klart att Charles A. Lindbergh är USA:s 33:e president.

Inledningsvis är serien väldigt långsam och faktum är att jag, första gången jag försökte, knappt kom igenom första avsnittet. Vid andra försöket gick det bättre och jag dras med i den långsamma, men ändå tydliga förändringen av USA. Presidenten må göra allt för att få det att verka som att den enda anledningen till relationerna till Tyskland är att undvika krig, men det blir mer och mer tydligt att judar snart inte har samma rättigheter i landet. Philips pappa kämpar för att göra sin röst hörd, men det är tydligt att Lindberghs anhängare är många och att de delar hans syn på judar, trots att detta sällan är uttalat.

Idag är det den fjärde juli, USA:s nationaldag och det är just nu extra viktigt att se hur en demokrati med fel ledare i små, små steg kan bli något annat än ett land för alla. Philips moster Evelyn får representera den naiva som tror på det hennes älskade rabbin Lionel Bengelsdorf kommer att inte bara se till att USA inte behöver kriga, utan också rädda de amerikanske judarna. Hon vill inte se den rasism som växer runt henne och så länge hon själv klarar sig fint finns det ingen anledning att vara orolig. Så tänker hon tills det är för sent.

Bok som tv-serie — här är några jag vill se

Mars har varit en intensiv månad och jag har varken hunnit läsa eller titta på tv-serier, mer än de serier vi ser tillsammans hela familjen O. Mycket handlar om att jag är alldeles för manisk gällande att hålla mig uppdaterad på coronafronten i ett desperat försök att få någon slags kontroll. Det här är självklart omöjligt och jag planerar nyhetsrestriktioner. Nu ska jag istället se några nya tv-serier och jag har valt ut några som är baserade på böcker

The Plot Against America (HBO)

En serie baserad på Philip Roths kontrafaktiska roman där nazisterna vann världskriget och USA får en nazistisk president. Serien är skapad av Ed Burns och David Simon, som är kända för bland annat The Wire. En av huvudrollerna spelas av Winona Ryder. Jag vill VERKLIGEN se!

My brilliant friend (HBO)

En serie som hittills har fått två säsonger och handlar om de första böckerna i Elena Ferrantes Napolikvartett. Jag har en bok kvar att läsa, men vill ändå se serien som fått bra kritik.

The Stranger (Netflix)

Även The Stranger är en serie som baseras på en bok och den här är skriven av Harlan Coben, som också varit med och skrivit manus. Serien handlar om Adam Price som har ett perfekt liv och en perfekt familj, men allt förändras när han träffar främlingen. Boken hittar du här.

Dare me (Netflix)

Boken Dare me var helt okej, men ingen superfavorit. Däremot är jag nyfiken på tv-serien som jag tror och hoppas kan vara riktigt bra. Skolmiljö, cheerleaders och rivalitet lockar helt klart.

 

 

Photo by Gaspar Uhas on Unsplash

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Sammanställning av Kanonkalendern 2.0

Snart är det december igen och dags för en ny julkalender på bloggen. Innan jag avslöjar årets tema bjuder jag på en sammanställning av förra årets. Mest för att jag själv vill ha en för att få överblick, men kanske kan det glädja någon annan också.

1/12 1984 av George Orwell

2/12 Allt går sönder av Chinua Achebe

3/12 Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

4/12 Alfabet av Inger Christensen

5/12 Pappa Goriot av Honoré de Balzác

6/12 Andarnas hus av Isabelle Allende

7/12 Hägring 38 av Kjell Westö

8/12 Ett dockhem av Henrik Ibsen

9/12 Hur man botar en fanatiker av Amos Oz

10/12 Samlade dikter 1954-1996 av Tomas Tranströmer

11/12 Att leva av Yu Hua

12/12 Frankenstein, Mary Shelley

13/12 Trollvinter av Tove Jansson

14/12 Anne Franks dagbok och 1947 av Elisabeth Åsbrink

15/12 Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald

16/12 Skuggan över stenbänken av Maria Gripe

17/12 Lasermannen av Gellert Tamas

18/12 Att föda ett barn av Kristina Sandberg och Bara en mor av Ivar Lo-Johansson

19/12 Rötter av Alex Haley och Vända hem av Yaa Gyasi

20/12 The Awakening av Kate Chopin

21/12 Konspirationen mot Amerika av Philip Roth

22/12 Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist

23/12 En vintersaga av William Shakespeare och Tidsklyftan av Jeanette Winterson

24/12 Juloratoriet av Göran Tunström

 

100 bra böcker från 2000-talet enligt O

I torsdags publicerade jag en lista med böcker som en grupp amerikanska kritiker ansåg vara århundradets bästa hittills. Den enda nordiska titel som tog sig in på listan var Knausgårds Min kamp, som jag rent objektivt kan förstå är stor litteratur, men som jag aldrig haft någon önskan att läsa.

Självklart måste jag göra en egen lista, en som med all säkerhet blir ännu mer subjektiv än den som Vulture Magazine tog fram. Mitt läsande styr mitt urval och jag har valt att bara ta med böcker jag läst. Vissa skulle kunna ses som objektivt bra, om litteraturpriser och/eller popularitet gör en bok bra. Min lista har dessutom en rätt rutten könsbalans, till kvinnornas fördel och jag är inte så himla bättre på att undvika det etnocentriska än Vulture Magazines grupp. Det är helt enkelt en samling böcker som jag tycker om. Jag har inte placerat böckerna i ordning, det vore alldeles för svårt.

På Vultures lista samlas skönlitteratur i olika former med sakprosa. På min finns nästan bara skönlitteratur, men några självbiografier och biografier har fått slinka med. Några titlar har min lista gemensamt med originallistan. Jag börjar med dem. Andra finns med på min Topp 100 som reviderades i somras. Vissa finns inte med på någon lista, men är ändå väldigt bra. Vissa kanske var fantastiska när de kom, för att de var så annorlunda då, men har nu fallit lite i glömska. Andra kommer alltid att vara fantastiska.

Här finns i alla fall 100 bra böcker från 2000-talet enligt O:

  1. Never let me go, Kazuo Ishiguro, 2005
  2. Neapelkvartetten, Elena Ferrante, 2011-2015
  3. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth, 2004
  4. Billy Lynn’s long halftime walk, Ben Fountain, 2012
  5. Sju årPeter Stamm, 2010
  6. The hate u give, Angie Thomas, 2017
  7. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka, 2002
  8. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid, 2007
  9. Ghana must go, Taiye Selasi, 2014
  10. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides, 2001
  11. Stål, Silvia Avallone, 2010
  12. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz, 2004
  13. Flickan och skulden, Katarina Wennstam, 2002
  14. Vi är alla helt utom oss, Karen Joy Fowler, 2013
  15. Den drunknadeTherese Bohman, 2010
  16. Presidentens hustru, Curtis Sittenfeld, 2008
  17. Jag ger dig solen, Jandy Nelson, 2014
  18. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas, 2002
  19. Den vita staden, Karolina Ramqvist, 2015
  20. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson, 2014
  21. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg, 2014
  22. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri, 2015
  23. Memorys bok, Petina Gappah, 2015
  24. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson, 2009
  25. Vitsvit, Athena Farrokhzad, 2013
  26. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru, 2003
  27. Jag, En, David Levithan, 2012
  28. Mississippi, Hillary Jordan, 2008
  29. Frälsningsarmén, Abdellah Taia, 2006
  30. Vända hem, Yaa Gyasi, 2016
  31. Prins Charles känsla, Liv Strömquist, 2010
  32. Efter attentatet, Yasmina Khadra, 2006
  33. Paradisträdgården, Amy Waldman, 2011
  34. Busters öron, Maria Ernestam, 2006
  35. Tillsammans är man mindre ensam, Anna Gavalda, 2004
  36. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro, 2001
  37. Varför vara lycklig när du kan vara normal?, Jeanette Winterson, 2013
  38. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie, 2006
  39. Vi, Kim Thùy, 2001
  40. Wylding HallElizabeth Hand, 2015
  41. Igelkottens elegans, Muriel Barbery, 2009
  42. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui, 2010
  43. Sharp Objects, Gillian Flynn, 2006
  44. No och jag, Delphine de Vigan, 2009
  45. Ett litet liv, Hanya Yanagihara, 2015
  46. Fortfarande Alice, Lisa Genova, 2007
  47. Allt som återstår, Elin Boardy, 2012
  48. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò, 2017
  49. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson, 2009
  50. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole, 2007
  51. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt, 2016
  52. Pojkarna, Jessica Schiefauer, 2011
  53. Svalornas lek, Zeina Abirached, 2010
  54. Morgon i Jenin, Susan Abulhawa, 2006
  55. Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, 2004
  56. Svinalängorna, Susanna Alakoski, 2012
  57. En man som heter Ove, Fredrik Backman, 2012
  58. En bön för de stulna, Jennifer Clement, 2012
  59. Att föda ett barn, Kristina Sandberg, 2010
  60. Hausfrau, Jill Alexander Essbaum, 2015
  61. Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardell, 2012-2013,  (hela trilogin)
  62. Asfaltsänglar, Johanna Holmström, 2013
  63. Vad jag älskade, Siri Hustvedt, 2004
  64. En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, Diana Janse, 2010
  65. Hey Princess, Mats Jonsson, 2011
  66. Kärlekens historia, Nicole Krauss, 2005
  67. Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, Eli Levén, 2010
  68. Vi ses på Place de la Sorbonne, Justine Lévy, 2011
  69. Dagar i tystnadens historia, Merethe Lindstrøm, 2012
  70. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, Édouard Louis, 2015
  71. How to be a woman, Caitlin Moran, 2011
  72. En gåtfull vänskap, Yoko Ogawa, 2003
  73. Väldigt sällan fin, Sami Said, 2012
  74. Persepolis, Marjane Satrapi, 2000
  75. Jag är allt du drömt, Ali Smith, 2006
  76. Niceville, Kathryn Stockett, 2009
  77. Berättelser från yttre förortenShaun Tan, 2012
  78. En dag ska jag skriva om den här platsen, Binyawanga Wainaina, 2015
  79. När gud var en kanin, Sarah Winman, 2011
  80. Och i Wienerwald står träden kvar, Elisabeth Åsbrink, 2011
  81. Tretton skäl varför, Jay Asher, 2007
  82. Människoätande människor i Märsta, Aase Berg, 2009
  83. Engelsforstrilogin, Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, 2011-2013
  84. Hägring 38, Kjell Westö, 2013
  85. Mig äger ingen, Åsa Linderborg, 2007
  86. Berlinerpopplar, Anne B Ragde, 2004
  87. Mocka, Tatiana de Rosnay, 2017
  88. Tusen strålande solar, Khaled Hosseini, 2007
  89. Du försvinner, Christian Jungersen, 2014
  90. Det eviga folket är inte rädda, Shani Boianjiu, 2013
  91. Tigern i Galina, Téa Obreht, 2009
  92. En ny tid , Ida Jessen, 2015
  93. Stopptid, Juli Zeh, 2014
  94. Gryningsfeber, Péter Gárdos, 2010
  95. Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, Sherman Alexie, 2007
  96. Litet land, Gaël Faye, 2016
  97. Comedy Queen, Jenny Jägerfeld, 2018
  98. Brun flicka drömmer, Jacqueline Woodson, 2014
  99. Ett hjärtslag från döden, Maggie O’Farrell, 2017
  100. Alla floder flyter mot havet, Dorit Rabinyan, 2014

 

Vilka böcker skulle återfinnas på din lista? Har vi några favoriter vi delar? Är det några böcker du älskar som saknas på listan?

 

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Philip Roth är död

Philip Roth föddes 1933 i New Jersey och räknas som en av sin generations största, amerikanska författare. Han slog igenom i slutet av 60-talet med boken Portnoys besvär. Själv upptäckte jag honom först 2009 när jag läste Envar i Lyrans Jorden-runt-utmaning. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv.

Året därpå läste och fascinerades jag av den kontrafaktiska efterkrigsskildring Konspirationen mot Amerika. Berättelsen börjar 1940 i en värld som skakas av krig. Den fiktive Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Konspirationen mot Amerika är en helt fantastisk bok och just nu kanske mer aktuell än någonsin.

Tredje boken jag läst av Philip Roth är Indignation, som kom ut 2011. Den handlar om en åldrad man som tänker tillbaka på sitt liv under 50-talet i USA, en tid då där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade. Så här skrev jag i min recension:

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

 

För mig var Philip Roth en självklart kandidat till Nobelpriset i litteratur, men så blev det aldrig. Horace Engdahls provokativa uttalande om amerikansk litteratur och det faktum att priset, när det väl gick till en amerikan, tilldelades Bob Dylan är för mig en provokation. Jag har tidigare skrivit om USA och Nobelpriset och håller helt med Gabi Glechmann som skriver i Expressen att de återstående tio ledamöterna borde “begrava sitt huvud av skam i den ärtsoppa de äter på torsdagskvällen” och ställer sig frågan “hur kunde de missa vår tids allra största romanförfattare?”. Nu är Roth en av många skickliga författare som inte tilldelats Nobelpriset, men för mig var han utan tvekan en värdig kandidat. Någonting med Philip Roths provocerade å andra sidan och när han tilldelades Man Booker International Prize blev en av jurymedlemmarna så arg att hon hoppade av.

Jag och en kollega pratade om Philip Roth och hans böcker i morse, då vi nåddes av beskedet att han avlidit. Hon rekommenderade mig att läsa Amerikansk pastoral, som utkom på engelska 1997 och gavs ut av Albert Bonniers Förlag 2016. Det får bli min sommarläsning.

 

Foto: Nancy Crampton

Författare att återupptäcka

Just nu läser jag Dennis Lehanes senaste bok En äkta man och inser att jag faktiskt saknat honom. Lehane alltså, inte min äkta man. Det fick mig att tänka på andra författare som jag liksom tappat bort, men som jag faktiskt tycker tillräckligt mycket om för att vilja återupptäcka.

Här finns några sådana:

Lisa Genova är en sådan författare. Jag har läst hennes två första böcker och gillade speciellt Fortfarande Alice mycket, ändå har jag inte läst hennes två senaste. Inside the O’Briens låter bra, men tung.

Haruki Murakami har jag inte läst något av på jättelänge. Norwegian wood och Kafka på stranden är två favoriter och nu är jag sugen på att läsa Efter mörkrets inbrott eller Den färglöse herr Tazaki.

Alexandra Potter är riktigt charmig, men det var väldigt länge sedan jag läste något av henne. Don’t you forget about me, med titel från en favoritlåt, lockar. Flera av hennes böcker säljs riktigt billigt som e-böcker på Amazon.

Philip Roth är en riktig favorit och jag har verkligen uppskattat de böcker jag läst av honom. Det finns dock en rad olästa, som t.ex. Amerikansk pastoral.

 

Kanonkalendern 2.0 del 21

Konspirationen mot Amerika av Philip Roth handlar om en fiktiv Philip Roth som bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Året är 1940 och kriget påverkar även USA. Hans föräldrar är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Relationerna inom familjen blir också med och mer komplicerade. Moster Evelyn beundrar Lindbergh och åker på besök till Vita Huset, storebror Sandy går med i organisationen ”Vanligt folk” och åker till Kentucky för att bli amerikaniserad, kusinen Alvin går med i den kanadensiska armén och krigar mot Hitler och pappa Roth blir mer och mer hatisk mot Lindbergh och allt som han representerar. Philip Roth har skrivit en fantastisk kontrafaktisk roman som på ett intressant och intellektuellt sätt diskuterar extremism.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: