Bok blir tv-serie

Bakom hennes ögon

Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på första avsnittet av nya Netflixserien Bakom hennes ögon, men det jag fick var både bättre, mer obehagligt och väldigt mycket knäppare än jag trodde. Serien är baserad på boken med samma namn av Sarah Pinborough och är en psykologisk thriller med vissa övernaturliga inslag. Huvudpersonen är Louise, ensamstående mamma till Adam och sekreterare på en psykiatrisk mottagning. När hennes vännina Sue lämnar ett sent återbud befinner hon sig ensam på krogen och då dyker en snygg och mystisk man upp. Ingenting händer egentligen mer än att tycke uppstår, men det blir minst sagt komplicerat när mannen Louise träffat visar sig vara mottagningens nya psykolog David.

Det är någonting hos David som gör att Louise faller för honom, även om han är gift och hennes chef. Han verkar så väldigt olycklig i sitt äktenskap och de har dessutom väldigt roligt tillsammans. När Louise en dag bokstavligen springer in i Davids fru Adele börjar hon dock tvivla på David. Den bild av äktenskapet som Adele ger är en annan än den Louise har fått av David och han verkar både svartsjuk och kontrollerande. Till exempel så ringer han sin fru flera gånger om dagen och en av dem tvingar han henne att vara hemma och svara i den fasta telefonen.

Vi vet att Adele haft det jobbigt i ungdomen och efter att hennes föräldrar dött i en eldsvåda tillbringar hon en period på klinik och där träffar hon Rob. Han var en väldigt viktig person i hennes liv och hon har kvar många av hans saker. Bland annat en bok han skrivit om hur man kan kontrollera nattskräck. Boken ger hon till Louise, som också har problem med mardrömmar. Vi får parallellt följa Adele som ung, när hon är vän med Rob och när hon och David verkar otroligt förälskade. Nu är det annorlunda och det är tydligt att deras äktenskap inte är lyckligt. Louise fascineras dock av dem båda och utan att berätta det fortsätter hon att umgås med Adele som en vän samtidigt som hon blir Davids älskarinna. Upplagt för trubbel helt klart.

Bakom hennes ögon är en miniserie som består av sex avsnitt och jag visste redan innan att en rejäl vändning är att förvänta sig. Exakt hur den skulle se ut hade jag inte räknat ut, men jag var inte superlångt ifrån. En märklig lösning, men helheten är ändå bra och sevärd. Jag tycker verkligen om Simona Brown som spelar Louise och även Eve Hughson är riktigt bra som Adele. Kvinnorna dominerar och männen får finna sig att stå i bakgrunden. Inget fel på Tom Bateman som David eller Robert Aramayo som Rob, men det är mest spännande att klura ut vad det egentligen är som Adele döljer.

En lämplig ung man

A suitable boy är en bok av Vikram Seth som kom ut 1993. Ett mastodontverk på mer än 1300 sidor som jag läste när den översatts till svenska med titeln En lämplig ung man. Jag minns den som en av de bästa böckerna jag läst och att jag lärde mig massor om Indien. Boken utspelar sig i början av 50-talet i ett land som nyss blivit självständigt och delats och där motsättningarna mellan olika grupper finns kvar. Nu har boken blivit tv-serie och finns på Netflix. Självklart har jag sett den.

Huvudberättelsen i både boken och tv-serien är Mrs. Rupa Mehras kamp för att hitta lämpliga unga män till sina döttrar. Serien inleds med att äldsta dottern Savita gifter sig med Pran Kapoor, en universitetsprofessor som verkligen är en passande partner. Nu behöver hon också finna en lika lämplig unga man  som hennes yngsta dotter Lata kan gifta sig med. Det är lite Austen över berättelsen, men miljön är sjävklart helt annorlunda. Inte konstigt att den känslan finns dock, då manus är skrivet av Andrew Davies som t.ex. gjort manus till Sanditon och den fantastiska miniserien från 1995 av Pride and Prejudice. Regisserar gör Mira Nair, känd för bland annat Salaam Bombay och Monsoon Wedding.

Huvudpersonen Lata är 19 år och studerar engelsk litteratur på universitetet i den fiktiva staden Brahmpur. Där träffar hon Kabir som hon blir förälskad i, men när hon får veta att han är muslim blir det svårt att ens tänka tanken att de skulle kunna gifta sig. Hennes hinduiska familj skulle aldrig acceptera det. Under ett besök i Calcutta hos sin bror och hans fru träffar hon istället en ung poet och senare presenteras både hon och vi för den lämpliga unge man som hennes mor sett ut. Tre män figurerar i serien och först i slutet gör Lata sitt val.

Kärleken står i fokus i tv-serien och den var viktig även i boken. Minst lika viktig var dock den politiska delen, som finns med även i serien om än inte lika mycket. 1952 var det val i Indien och Prans pappa Mahesh Kapoor är politiker i Kongresspartiet. Hans valkrets ligger på landsbygden och dit tar han med oss. Just de olika miljöer som skildrar är en av behållningarna med serien. Det är också härligt att höra olika språk talas och det känns genuint och äkta. Det här är inte ännu en serie eller film där de vita kolonisatörerna finns där för att “styra upp”. Det är istället berättelsen om ett nytt land som ska genomföra ett stort, demokratiskt val. Ett land som definitivt präglas av kolonialtiden och inre konflikter, men också av en vilja att skapa något bra och hållbart.

A suitable boy börjar lite trevande, men växer till en intressant berättelse om några familjer vars öden sammanflätas. Bäst tycker jag om att följa Lata som gestaltas helt fantastisk av Tanya Maniktala. Det är dock väldigt många trådar och väldigt många karaktärer som samsas i de sex avsnitten, vilket på ett sätt är en fördel då det skapar ett myller av röster, men samtidigt gör det hela lite rörigt. Trots detta rekommenderar jag er att se serien för att få uppleva en tid och en miljö som sällan skildras.

 

 

 

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

The Queen’s Gambit

I familjen O finns en person som absolut älskar schack. Det är inte jag. Musikalen Chess funkar fint, men det där spelet har jag aldrig förstått mig på. Det tog därför några veckor innan jag började se The Queen’s Gambit och då efter tips från den 14-årige schackfantasten. Jag konstaterar att det som lät som en smal serie faktiskt borde tilltala väldigt många. Det är dels en uppväxtskildring där en flicka till synes utan förutsättningar, lyckas i en värld som innehåller få kvinnor, men också en spännande berättelse om tävlingar i schack som till och med jag som total novis, fastnade för.

Som nioåring hamnar huvudpersonen Beth Harmon på ett barnhem och vi förstår att hon haft en tuff uppväxt med den ensamstående mor, som nu dött i en bilolycka. Det som får henne att orka fortsätta leva är vännen Jolene, de lugnande mediciner som personalen delar ut och kanske mest av allt vaktmästaren Mr Shaibel som håller till i källaren och som lär henne spela schack. Det visar sig att Beth har stor talang för spelet och när hon deltar i sin första tävling vinner hon direkt. När hon blir adopterad av paret Wheatley får hon ett nytt hem och ett stort fan i fostermamman Alma. Fosterpappan är totalt ointresserad av både Beth och sin fru, men mellan mor och dotter växer ett märkligt, men ändå kärleksfullt förhållande fram.

Tyvärr är missbruk något Beth delar med sin fostermamma och till viss del kan det skyllas på barndomens tillgång till lugnande piller. I kombination med alkohol blir det definitivt inte bra och under seriens gång hamnar Beth i stora problem flera gånger. Serien inleds till exempel med att hon vaknar upp i ett badkar när hon egentligen borde vara redo för en viktig match. Någonstans i mitten av serien tycker jag att det blir lite väl mycket av allt och tar en paus, men de två sista avsnitten får serien fart igen och avslutning må lukta Rocky IV, men tävlingarna är faktiskt både roliga och spännande att följa.

The Queen’s Gambit är en klassisk berättelse om hur någon vänder underläge till överläge och det är fint att få följa Beth i den berg- och dalbana som är hennes liv och karriär. Runt henne finns mäktiga män som faktiskt ofta stöttar henne. En av dem är Benny Watts, som spelas av Thomas Brodie-Sangster, mest känd som liten och kär trummis i Love Actually. Nu är han en , fortfarande liten, man med mustasch och det är faktiskt lite svårt att vänja sig vid. Kul ändå att återse honom.

Jag måste också lyfta fram fantastiska Anya Taylor-Joy som spelar huvudrollen som Beth Harmon. Vilken skådespelare hon är. Tidigare i år såg jag henne i den senaste filmatiseringen av Jane Austens Emma och även då var hon lysande. Det här är en skådespelare som ska bli intressant att följa.

 

Virgin River — andra säsongen

När vi återvänder till Virgin River för en andra säsong har Mel lämnat det lilla samhället, eller kanske har hon framför allt lämnat Jack som väntar barn med sin före detta flickvän Charmaine. Men det hade ju inte blivit någon andra säsong om hon inte återvänt, så tursamt nog gör hon självklart det.

Efter en trevande start kommer den andra säsongen igång och när Mel och Jack inte längre är tillsammans får vi istället fokusera på andra kärlekspar. Charmigast är kanske Doc Mullins och Hope som hittat tillbaka till varandra och gör allt för att ingen i byn ska misstänka det.

Droghandeln utanför Virgin River pågår fortfarande och Jack blir indirekt inblandad dels genom att Brady är det, men också för att han försöker få en annan man att vittna för polisen. Preacher är ihop med Paige och hennes förflutna gör det svårt för henne att slappna av. Ricky blir kär för första gången och det utvecklas till en av de gulligaste historierna i den andra säsongen.

Om du frågat mig när det var två avsnitt kvar vad jag tyckte om säsong två hade jag svarat att den var okej, men inte mer. Sedan blev det åka av och sista avsnittet avslutades med några rejäla cliffhangers. Som tur är blir det en tredje säsong och jag hoppas att vi inte behöver vänta allt för länge på den. Jag gillar nämligen kombinationen av svärta och mys som Virgin River bjuder på även i denna omgång.

Nu verkar serien inte direkt följa böcker som Robyn Carr skrivit, mer än möjligen den första om Mel och andra delen om Preacher och Paige, men det finns hur som helst en rad nya karaktärer att plocka in bland dem vi redan känner. Varför inte Jack’s syster Brie som verkar finnas med i flera böcker.

Dash & Lily som tv-serie

Julstämningsjakten är i full gång och tv-serien om Dash & Lily, baserad på en bok av av Rachel Cohn och David Levithan, gav en rejäl dos julkänsla. Det var lagom länge sedan jag läste Dash & Lily’s Book of Dares och jag hade därför inga speciella bilder i mitt huvud som riskerade att förstöra upplevelsen. Inte heller kom jag ihåg alla detaljer, utan det var främst den mysiga stämningen som jag mindes. Vem gillar inte en bok där en bokhandel i New York spelar en avgörande roll?

Lily är en lite udda fågel som drömmer om att höra till. Hennes storebror utmanar henne att våga träffa nya människor och det Lily vill ha är kanske främst en pojkvän. Det är nämligen så att hon aldrig blivit kysst. Med hjälp av en släkting placerar hon en röd skrivbok med ett meddelande i en hylla på bokhandeln The Strand och den hittas av Dash. Via skrivboken utmanar Lily och Dash varandra att göra saker för att få ledtrådar.  De gömmer den också på olika ställen och det är ett sätt för oss tittare att få se oss om i New York. En styck smörig och konstruerad premiss, men den är lätt att köpa.

Nu är det som sagt så att jag inte kommer ihåg alla detaljer ur boken, men det känns som att det viktigaste finns med. Säkerligen är mycket ändrat eller förändrat som det brukar bli när böcker blir tv-serier. Resultatet blir dock en trevlig serie med en handling som håller ihop fint. God julstämning bjuds också på trots att Dash hatar jul och Lily’s blinkande julklänning är verkligen en stämningshöjare.

Skådespelarna då? Jo, de är valda med omsorg och gör ett fint jobb. Några förtjänar att lyftas fram lite extra. Lily spelas av Midori Francis, som bland annat hade en roll i Ocean’s Eight. Hon porträtterar den genomsnälla och lite naiva Lily på ett bra sätt. Jag tycker om henne och vill att det ska gå bra för henne. Dash hade jag inledningsvis lite svårt för, då skådespelaren Austin Abrams gjorde en rätt otrevlig roll i min favoritserie This is Us. Väldigt snart var det dock glömt och jag charmades av den Dash han skapat. Lagom mystisk och såväl charmig som lite udda. Jag gillar hur båda huvudpersonerna är blyga och framåt på samma gång. Det är trovärdigt. Även Dashs kompis Boomer, spelas av Dante Brown, är en trevlig bekantskap. Jag har tidigare sett honom i tv-serien Lethal Weapon och han är duktig. Min absoluta favorit är ändå Jodi Long, som spelar Mrs. Basil E, syster till Lily’s morfar. En extremt tjusig dam som påminner lite om Violet Crawley i Downton Abbey. En fantastisk rollprestation.

Sammantaget är Dash & Lily en charmig tv-serie som jag rekommenderar er att se. Jag fick i alla fall en välbehövlig dos julstämning och en längtan efter att få se New York.

 

Björnstad som tv-serie

 

Jag tyckte mycket om Fredrik Backmans bok Björnstad när jag läste den för fyra år sedan och var lite nervös inför att se tv-serien baserad på boken. Kanske var det bra att jag inte gick direkt från läsningen till att ta del av serien, men trots ett lite suddigt minne känns det ändå som att bearbetningen varit bra.

Vi får följa familjen Andersson som kommer tillbaka till Björnstad efter att pappa Peter varit hockeyproffs utomlands. Nu ska han ta över som tränare av det lilla samhällets hockeylag. När han ser dem spela inser han att det inte finns något han kan göra med det spelarmaterial han fått tilldelat sig. Istället ser han juniorlaget spela och imponeras av dess stjärna Kevin som är en spelare utöver det vanliga. Att han petar nuvarande tränare gör att han redan före start skaffar sig flera fiender. När han sedan förbjuder föräldrar att vistas i ishallen under träning och dessutom bänkar en spelare med högljudda föräldrar gör knappast saken bättre. Men så börjar laget vinna och med framgång kommer också lojalitet. En lojalitet som helt försvinner när en fest spårar ut fullständigt.

Visst finns det delar av boken som jag saknar i tv-serien. När allt koncentreras på Maya och Kevin är det många andra viktiga karaktärer som får nöja sig med en biroll. Jag tänker till exempel på Kevins bästa vän Benji, spelad av en mycket talangfull Otto Fahlgren, som nu blir en lojal kompis med ett hemligt förhållande och en oförmåga att våga vara sig själv. Att Backman valde att skriva om en homosexuell hockeyspelare var en av de saker som gjorde boken nyskapande och speciell. Nu finns Benji med och det är bra, men om uppföljaren Vi mot er blir serie även den hoppas jag att Benji får stå mer i centrum. Det finns också väldigt mycket mer plats för hockeytalangen Amat, vars karaktär är lika viktig som i boken, men ändå får mindre plats.

Mamma Mira får inte heller bli en egen karaktär i tv-serien, där hon porträtteras av suveräna Aliette Opheim. Där bokens Mira funderar mycket över hur hon ska kombinera en egen karriär med att vara tränarfru och hela tiden undrar när det ska bli hennes tur, blir tv-seriens Mira mest av allt mamma och fru. Samtidigt blir det tydligt att hennes lojalitet finns hos familjen och det är inte en felaktig tolkning om än väldigt mycket mindre komplex. Mindre komplex är också Peter, men även han porträtteras fint av Ulf Stenberg, som vi också såg i andra säsongen av Älska mig. Det går helt enkelt inte att säga lika mycket i fem avsnitt på tv som i en roman på nästan 500 sidor. Jag tycker ändå att seriens skapare Peter Grönlund lyckats bra med att renodla konflikten som skapas i ett litet samhälle när det enda som de tror på tas ifrån dem. Fredrik Backmans bok är viktig och jag är glad över att berättelsen genom tv-serien kommer att nå väldigt många fler.

För den som gillar tv-serien och vill veta mer om karaktärerna rekommenderar jag både en läsning av Björnstad och fortsättningen Vi mot er. Fredrik Backman skriver också på en tredje bok om Björnstad som enligt Vi Läser har titeln De som springer mot elden. Jag hoppas på snar publicering då jag inte riktigt är färdig med Björnstad ännu.

The Plot Against America

Det är mer än tio år sedan jag läste Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika om hur den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh ger sig in i politiken och håller tal som tydligt förklarar att det inte handlar om att välja mellan honom och den sittande presidenten Franklin D. Rooseveld, utan mellan honom och krig. Det är som att det amerikanska folket glömt att Lindbergh är vän med Göring och han döljer sina mer kontroversiella åsikter väl.

Nu har boken blivit tv-serie med bland andra Winona Ryder, som spelar Philips moster Evelyn och den sänds på HBO. Skaparen är Ed Burns, som också ligger bakom bland annat The Wire. Bland skådespelarna märks också John Turturro som rabbinen Lionel Bengelsdorf, en varm anhängare av Lindbergh trots sitt ursprung och antingen tror han på det, eller så ljuger han medvetet, när han menar att Lindbergh aldrig sympatiserat med Hitler. Lindbergh själv spelas av Ben Cole och har en ganska tillbakadragen roll. Sanningen är att han inte behöver göra så mycket själv, istället får han andra att jobba för honom

När boken och serien inleds är året 1940 och den unge, judiske Philip bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Hans föräldrar är anhängare av den sittande presidenten och framför allt fadern blir väldigt provocerad av Lindbergh och hans tal bestående av 41 ord som han håller om och om igen i den kampanj som går ut på att han flyger till en plats, håller ovan nämnda tal och sedan flyger vidare.

Ingen tror egentligen att Lindbergh ska vinna över Rooseveld, men hans kampanj är framgångsrik och att den kände rabbinen Bengelsdorf aktivt stödjer hon har säkert betydelse. Som Philips pappa säger blir det nu fritt fram för alla amerikaner att rösta på Lindbergh utan att behöva riskera att kallas nazister. Det har ett mäktigt, judiskt alibi sett till. Valdeltagandet blir rekordhögt och snart står det klart att Charles A. Lindbergh är USA:s 33:e president.

Inledningsvis är serien väldigt långsam och faktum är att jag, första gången jag försökte, knappt kom igenom första avsnittet. Vid andra försöket gick det bättre och jag dras med i den långsamma, men ändå tydliga förändringen av USA. Presidenten må göra allt för att få det att verka som att den enda anledningen till relationerna till Tyskland är att undvika krig, men det blir mer och mer tydligt att judar snart inte har samma rättigheter i landet. Philips pappa kämpar för att göra sin röst hörd, men det är tydligt att Lindberghs anhängare är många och att de delar hans syn på judar, trots att detta sällan är uttalat.

Idag är det den fjärde juli, USA:s nationaldag och det är just nu extra viktigt att se hur en demokrati med fel ledare i små, små steg kan bli något annat än ett land för alla. Philips moster Evelyn får representera den naiva som tror på det hennes älskade rabbin Lionel Bengelsdorf kommer att inte bara se till att USA inte behöver kriga, utan också rädda de amerikanske judarna. Hon vill inte se den rasism som växer runt henne och så länge hon själv klarar sig fint finns det ingen anledning att vara orolig. Så tänker hon tills det är för sent.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: