Bok blir tv-serie

Vi i villa

Jag har läst och gillat flera böcker av Hans Koppel, men inte just hans Vi i villa. När den nu blivit tv-serie skapa av Henrik Schyffert med flera namnkunniga skådespelare i rollerna var jag självklart tvungen att titta. I sex avsnitt får vi följa den bittre medelklassmannen Anders, spelad av Mattias Nordqvist. Han är gift, har ett barn, ett fint hus och ett bra jobb, men fejkar mest hela dagarna. Värst är det kanske på jobbet där hans chef Eric (självklart med engelskt uttal då det är coolare) gör sitt bästa för att förnya talarförmedlingen med föreläsare som varit med i framgångspodden. Anders klienter ratas och snart har han bara Björn Ranelid kvar att företräda, men han ringer å andra sidan för minsta lilla. Nyanställde Samir lyckas desto bättre och är utan tvekan chefens älskling. Tänk om Anders bara kunde bli lite som Samir.

Hemma då? Jo, Anders och hans fru Filippa, spelad av Sanna Sundqvist, har ett på ytan stabilt äktenskap. De håller fasaden snygg, medan Anders ligger med dotterns musiklärare och Filippa köper ett alldeles för dyrt kök. På fritiden umgås de med Martin och Jana, även om det är högst oklart huruvida de ens gillar varandra. Martin spelas av Johan Widerberg som gör ett helt underbart porträtt av en riktigt vidrig man. Anders spelar padel (såklart) med Martin och några andra män, alla med perfekta karriärer och liv. En dag slår det slint och han repar Martins bil. Sedan spårar det ur fullständigt och han gör en massa dumma saker. För att inte bli misstänkt ser han till att det ser ut som att även han själv blir utsatt.

Det enda som är viktigt på riktigt i Anders liv är dottern Anna och när hon blir mobbad av några tjejer, men Martins dotter i spetsen, vet han att det han gör mot sina så kallade vänner är något de förtjänar. Anders är förbannat trött både på sitt liv och sig själv. Här bryts snyggt den fjärde väggen och Anders kommenterar själv hur mycket han avskyr den situation han befinner sig i. Det är bara det att han inte riktigt vet hur han ska förbättra sin situation och lyckas istället göra det värre hela tiden.

Vi i villa känns väldigt Henrik Schyffert och jag uppskattar den nattsvarta tolkningen av medelklasslivet. Det är verkligen inte synd om någon av karaktärerna, de är rätt patetiska och otrevliga allihop, men jag känner ändå någon slags sympati för Anders. Den karaktär jag tycker mest om är ändå Cilla som spelas av Bahar Pars. Hon är inte med i mer än kanske tre scener, men vilka scener det är. De sammanfattar ytan och hur svårt det är att våga vara ärlig. Pars är värd en egen tv-serie av hög kvalitet.

Jag skulle inte hävda att Vi i villa är det bästa jag sett, men tillräckligt bra för att jag ska rekommendera den. Skämskudde kan behövas, för Anders är inte direkt den smidiga typen.


Om tv-serien

Vi i villa, regisserad av Henrik Schyffert och John Nordling, Säsong 1, 6 avsnitt, (2022)

Manus baserat på en bok av Hans Koppel. Manusförfattare Tove Eriksen Hillblom, Maria Nygren och Henrik Schyffert

Veckans kulturfråga v.3 2022

Ofta blir jag besviken när böcker blir film eller tv-serie, för även om resultatet inte blir dåligt är det sällan som det blir riktigt bra. Att boken är bättre än filmen eller tv-serien som gjorts baserad på den är i 9 fall av 10 sant. Sedan finns det där sista fallet där film- eller tv-serieskaparna faktiskt gjort något som är bättre än originalet. Den här veckan vill jag att du ger exempel på en sådan film eller tv-serie.

Vilken film eller tv-serie var bättre än boken?

Folk med ångest var tv-serien som föranledde den här frågan. En tv-serie som jag faktiskt tyckte var bättre än boken. En tv-serie som inte var bättre än boken, men som tillförde något helt annat och därmed skapade en större helhet, var Normala människor. Boken av Sally Rooney gav de inre monologerna, medan serien gjorde karaktärerna mer levande. Riktigt bra gjort! Ofta är det tv-serierna som blir bäst. Filmatiseringar av böcker innebär att allt för mycket behöver skalas bort och då blir det sällan lika bra. Faktiskt kan jag inte på rak arm komma på en film som är bättre än boken, men David Copperfields äventyr och iakttagelser kommer ganska nära med färg, fart och humor.

Folk med ångest som tv-serie

Helt ärligt tyckte jag att Fredrik Backmans bok Folk med ångest var sådär. Faktum är att jag knappt kommer ihåg mer än att någon man utklädd till kanin satt på dass i en lägenhet och att folk som var där på visning blev tagna som gisslan. Backman brukar vara bra, men det här var inte bäst. Så såg jag tv-serien baserad på boken, i regi av Felix Herngren och med manus av Alex Haridi och Camilla Ahlgren. Helt plötsligt blev Folk med ångest något mycket mer.

I en lägenhet som ska säljas samlas ett gäng personer. Det är paret Roger och Anna-Lena, som köper lägenheter, renoverar dem och säljer. Sedan finns där paret Julia och Ro, som snart ska bli föräldrar, en bankanställd som flytt och oväntat nog en man i kanindräkt på dass. Den äldre damen Estelle påstår att hennes man är och parkerar bilen, men verkar misstänkt hemma i lägenheten. Och mäklaren, hon är där också självklart. Det som gör den här lägenhetsvisningen minst sagt annorlunda är att en bankrånare tagit sin flykt dit och därefter tar de potentiella köparna som gisslan.

Poliserna Jim och Jack är far och son. Precis när Jack får sin halvårsklippning hos frisören Milou behöver de rycka ut för att lösa gisslandramat. Det är nyårsafton och de väntar på att dottern och systern Jill ska dyka upp. Eller, Jim väntar. Jim är säker på att hon sviker igen. I väntan på henne tillbringar de några timmar utanför huset där ett brokigt gäng sitter instängda. De kräver pizza och nyårsfyverkerier, vilket är minst sagt märkligt.

För spretig har kritikerna sagt om serien Folk med ångest och ja, det är en spretig historia, men också en gripande och fin sådan. Välj mellan komedi och drama, säger kritikerna och jag är istället glad över att inga val har gjorts. Det som var lite rörigt som bok blir nämligen en ganska oemotståndlig röra som tv-serie. Kändisarna står på rad och roligast är kanske att se Lottie Ejebrant som den äldre damen Estelle och Marika Lagercrantz som Anna-Lena, kvinnan som gör allt för sin man Roger, spelad av Leif Andrée. Allra mest tycker jag kanske ändå om Petrina Solange som Ro. Scenerna när hon besöker blomsterhandeln där Julia arbetar och nästan ruinerar sig på blommor är helt ljuvliga, liksom den kontakt som hennes rollkaraktär och den äldre mannen Roger får. Han som varit hemmaman och älskat varje stund. Hon som är livrädd för att bli förälder.

Det som börjar med ett gisslandrama slutar med något mycket större. Människor möts. Människor med ångest som faktiskt kan hjälpa varandra. Trådar som verkar helt lösa knyts samman och det på ytan röriga blir en ganska så fin helhet. Vill du möta den svenska skådespelareliten i en charmig berättelse om att mötas trots allt är Folk med ångest något med dig. På gränsen till buskis ibland, men ändå varm och väldigt charmigt.

Nine Perfect Strangers

Det händer väldigt sällan, men ibland är faktiskt tv-serien bättre än boken och så är fallet gällande Nine Perfect Strangers, en tv-serie skapad av John-Henry Butterworth och David E. Kelly, baserad på boken med samma namn av Liane Moriarty.

I Nine Perfect Strangers får vi lära känna nio för varandra ännu okända gäster som checkar in på Tranquillum House, ett exklusivt hälsohem där de ska få äta nyttigt, träna yoga och meditation, bli masserade och hitta sina inre, hälsosamma jag. Ägaren heter Masha Dmitrichenko och hon är övertygad om att gäster behöver regler och kontroll. Det är därför de behöver lämna in alla sina telefoner och andra saker med skärm och det är också därför som personalen i hemlighet går igenom deras bagage och konfiskerar allt onyttigt som de försökt smuggla in.

Masha spelas av Nicole Kidman och hon är kanske mer fascinerande än bra, men hon ger ändå liv åt denna märkliga karaktär som driva av något som inledningsvis är väldigt svårt att förstå. Den egentliga huvudpersonen i boken var snarare Frances, en romanceförfattare i yngre medelåldern, vars senaste bok refuserats av förlaget. Hon är viktig även i tv-serien, men det som händer under de totalt åtta avsnitten är att alla gäster och även delar av personalen, blir mycket mer levande än de blev i boken. Det blir lättare att både hålla isär dem och förstå dem när de synd och inte bara stannar på boksidorna. Frances spelas dessutom av den fantastiska Melissa McCarthy och det gör att jag sympatiserar ännu mer med henne nu.

Bland de andra gästerna finns faktiskt två som jag knappt kommer ihåg från boken, nämligen Lars och Carmel. Inte heller i tv-serien blir de centrala, men de fyller en funktion och bidrar med perspektiv. Sedan finns självklart även bokens mer centrala karaktärer med som familjen Marconi, numera tre och sörjande en fjärde familjemedlem. Deras sorg är komplex och brutal. Faktum är dock att alla karaktärer bär på sin egen sorg och även om det ibland blir lite övertydligt som det blir med det perfekta paret Chandler vars liv inte alls blev bättre när de vann en massa pengar, är det intressant att följa de nio gästernas sökande efter något mer än det halvkassa liv de fått.

Nine Perfect Strangers är inte den bästa tv-serie jag sett, men en intressant version av klassikern att samla en grupp människor på ett isolerat ställe för att se vad som händer. Här finns dessutom en spelledare som inte drar sig för att droga sina gäster om hon tror att det gynnar dem. Det som börjar med en ganska vanlig spaupplevelse urartar till något riktigt absurt och det är på samma gång spännande och underhållande, men också lite obehagligt. Serien finns på Amazon Prime som jag skaffade tillfälligt just för den här serien.

 

You säsong 3

Jag hyser en hatkärlek till serien You som är riktigt knäpp, men också underhållande. I den tredje säsongen som just haft premiär på Netflix blir det galnare än någonsin, samtidigt som fonden är ett väldigt normalt förortsliv. Joe och Love flyttar till den idylliska förorten Madre Linda, där kolhydrater ses som ett gift och där alla är vackra, vältränade och lyckliga. Sonen Henry är den som förenar de två våldsamma och rätt obehagliga karaktärerna som Joe och Love ändå är. Inte konstigt då att deras äktenskap har sina utmaningar.

Det där att leva lyckliga tills döden skiljer dem åt är inte det enklaste, men de gör i alla fall ett försök att skapa sig ett nytt, bättre liv. Joe får ett jobb på biblioteket och Love startar ett bageri. De börjar umgås med grannarna och allt verkar bra. Tills Joe och grannfrun Nathalie börjar flirta och Love försöker lösa det hela med att mörda Nathalie. Vi vet sedan tidigare säsonger att våld är något som både Joe och Love tar till vid behov och då främst för att kontrollera eller skydda någon de älskar. Deras kärlek är inte riktigt som alla andras och om några symboliserar ett par som varken kan leva ihop eller vara isär är det paret Goldberg-Quinn.

Nytt bostadsområde och nytt liv betyder också nya karaktärer och här blev jag extra glad över att se Scott Speedman som grannen Matthew Engler, gift med säsongens första offer Nathalie. Även om de inte verkar ha haft något speciellt bra förhållande blir han självklart nedbruten av hennes död och helt besatt på att få reda på vad som hänt. Hans styvson Theo Engler (Dylan Arnold) spelar också en viktig roll i den tredje säsongen, liksom Joes chef Marienne (Tati Gabrielle). Vi får också veta mer om Joes barndom och förstår lite mer vad som gjort honom så märklig.

Tredje säsongen av You lär inte göra några fans besvikna. Det är brutalt och galet, men samtidigt tillåts karaktärerna från tidigare säsonger utvecklas. Förutom en liten svacka i mitten håller avsnitten hög kvalitet och med tanke på slutets rejäla cliffhanger är jag glad över att en fjärde säsong redan är bekräftad. Frågan är hur mycket Caroline Kepnes kommer att vara inblandad i den med tanke på att det inte finns någon fjärde bok och att den tredje säsongen verkar ha förhållit sig ganska fri gentemot den tredje boken i serien.

Virgin river säsong 3

Efter att ha sett och tyckt mycket om säsong 1 och säsong 2 av Virgin river prioriterade jag självklart säsong 3. Liksom förra säsongen börjar det lite trögt, trots att intrigerna är många. Jacks före detta flickvän väntar deras gemensamma tvillingar, men hon gör allt för att stänga ute honom. Inte blir det bättre av att hon träffar en ny man som är rik och rätt otrevlig. Han vill adoptera barnen och flytta långt bort från Virgin river. Bäddat för konflikt så klart. Att det också orsakar problem mellan Mel och Jack är inte heller speciellt svårt att förstå. Precis som jag förutspådde dök också Jacks syster Brie upp och det var en rätt trevlig bekantskap, även om hon tog en del märkliga beslut. Det var hon å andra sidan inte ensam om under säsongen. Andra saker som säsong 3 fokuserar på är huruvida Dan eller någon annan sköt Jack, om Preacher ska lyckas hålla Paiges son trygg och hur det egentligen är med Docs hälsa. Fler hälsoproblem dyker också upp hos andra, men de får du upptäcka själv om du ser serien.

Det var på gång redan i säsong 2, men nu är det verkligen så att Virgin river gått från det vardagliga till något helt annat. Visst finns småputtrigheten kvar, men det är för mycket onödig drama. För vissa kanske det är precis den riktning de vill att serien ska ta, men jag är skeptisk. Vissa karaktärer tar så dumma beslut att jag mest blir trött. Sedan saknade jag Hope som inte var med så mycket. Kan tänka mig att det handlade om covid, det finns fler serier som fått skicka i väg en karaktär och låta dem vara med på länk. Hoppas i alla fall att hon finns kvar i kommande säsonger, för sådana lär det bli med tanke på hur sista avsnittet slutade.

Jag är som ni kanske märker inte helt övertygad om Virgin rivers storhet efter att ha sett säsong 3. För mig drar den åt helt fel riktning och blir mer såpa än vardagsdrama. Det är synd. Med det sagt kommer jag med säkerhet att se även nästa säsong och sedan är det tyvärr troligt att jag efteråt skriver ännu ett inlägg om hur trött jag blir på alla överdrivna vändningar. Innan jag lämnar tänkte jag gissa lite inför nästa säsongs eventuella nya karaktärer. Robyn Carr har ju skrivit en rejält lång bokserie om Virgin River och där har t.ex. den nyblivne änklingen och pastorn Noah Kincaid, läkaren Aiden Riordan, som tidigare arbetat inom marinen (som så många i Carrs serie) och Erin Foley som blir kär i läkaren kan mycket väl bli karaktärer som plockas in. Men det finns som sagt hur många som helst. Att det behövs en ny läkare anar jag ändå och kyrkor är alltid populära i amerikanska serier.

Vad som än händer

Sommaren 1974 flyttar Tully och hennes mamma in i ett hus på Firefly Lane. Där bor redan Kate Mularkey med sin familj och trots att de är varandras motsatser föds en livslång vänskap. Eller i alla fall en ganska lång, då vi följer Tully och Kate fram tills de är drygt 40 och därefter händer något, men vi vet inte vad.

Serien Vad som än händer bygger på Kristin Hannahs roman Firefly Lane, som kom ut på svenska 2017 med just titeln Vad som än händer. Vi får göra nedslag i två vänners liv som när de går på High School spelas av Ali Skovbye (young Tully) och Roan Curtis (young Kate) som båda måste ses som fynd. Jag tycker speciellt mycket om Curtis porträtt av den försiktiga Kate, men även Skovbye gör en fin rolltolkning. När vännerna växer upp är det istället Katherine Heigl som spelar Tully och fantastiska Sarah Chalke som gör ett underbart porträtt av Kate.

Jag har inte riktigt tagit till mig Kristin Hannah som författare efter två rätt misslyckade försök och Firefly Lane har jag inte läst. Om man får tro recensionerna har de dock ändrat en del i tv-serien, men de största förändringarna kommer (kanske) om det blir en andra säsong. Min största kritik emot serien är kanske att den slutar med så många cliffhangers, varav en känns helt obefogad. Är det en sevärd serie i övrigt? Jo, det vill jag ändå påstå att det är och det mycket tack vare Sarah Chalke. Jag gillar verkligen Kate som är lite osäker, men också lite lagom knäpp och inte sällan orimligt frispråkig.

Idén att låta en tv-serie utspela sig i tre (eller egentligen fyra) tider är bättre på pappret än i verkligheten. Det som funkar utmärkt i bokform blir inte jättebra när det filmatiseras och då tänker jag främst på några riktigt dåliga sminkningar för att göra yngre skådespelare äldre. Bra att de valt att låta Tully och Kate spelas av olika skådespelare, men deras föräldrar åldras inte direkt snyggt. Roligast är de tidstypiska kläderna och speciellt 80-talskläderna och de riktigt fula frisyrerna är spot on.

Även om det inte är den bästa serie jag sett tycker jag om Vad som än händer tillräckligt mycket för att längta efter en andra säsong. Vi lämnas som sagt med en rad obesvarade frågor och de vill jag definitivt ha svar på. Inte tillräckligt mycket för att läsa boken dock. Jag väntar hellre på fler dejter med Sarah Chalke och Katherine Heigl.

Bakom hennes ögon

Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på första avsnittet av nya Netflixserien Bakom hennes ögon, men det jag fick var både bättre, mer obehagligt och väldigt mycket knäppare än jag trodde. Serien är baserad på boken med samma namn av Sarah Pinborough och är en psykologisk thriller med vissa övernaturliga inslag. Huvudpersonen är Louise, ensamstående mamma till Adam och sekreterare på en psykiatrisk mottagning. När hennes vännina Sue lämnar ett sent återbud befinner hon sig ensam på krogen och då dyker en snygg och mystisk man upp. Ingenting händer egentligen mer än att tycke uppstår, men det blir minst sagt komplicerat när mannen Louise träffat visar sig vara mottagningens nya psykolog David.

Det är någonting hos David som gör att Louise faller för honom, även om han är gift och hennes chef. Han verkar så väldigt olycklig i sitt äktenskap och de har dessutom väldigt roligt tillsammans. När Louise en dag bokstavligen springer in i Davids fru Adele börjar hon dock tvivla på David. Den bild av äktenskapet som Adele ger är en annan än den Louise har fått av David och han verkar både svartsjuk och kontrollerande. Till exempel så ringer han sin fru flera gånger om dagen och en av dem tvingar han henne att vara hemma och svara i den fasta telefonen.

Vi vet att Adele haft det jobbigt i ungdomen och efter att hennes föräldrar dött i en eldsvåda tillbringar hon en period på klinik och där träffar hon Rob. Han var en väldigt viktig person i hennes liv och hon har kvar många av hans saker. Bland annat en bok han skrivit om hur man kan kontrollera nattskräck. Boken ger hon till Louise, som också har problem med mardrömmar. Vi får parallellt följa Adele som ung, när hon är vän med Rob och när hon och David verkar otroligt förälskade. Nu är det annorlunda och det är tydligt att deras äktenskap inte är lyckligt. Louise fascineras dock av dem båda och utan att berätta det fortsätter hon att umgås med Adele som en vän samtidigt som hon blir Davids älskarinna. Upplagt för trubbel helt klart.

Bakom hennes ögon är en miniserie som består av sex avsnitt och jag visste redan innan att en rejäl vändning är att förvänta sig. Exakt hur den skulle se ut hade jag inte räknat ut, men jag var inte superlångt ifrån. En märklig lösning, men helheten är ändå bra och sevärd. Jag tycker verkligen om Simona Brown som spelar Louise och även Eve Hughson är riktigt bra som Adele. Kvinnorna dominerar och männen får finna sig att stå i bakgrunden. Inget fel på Tom Bateman som David eller Robert Aramayo som Rob, men det är mest spännande att klura ut vad det egentligen är som Adele döljer.

En lämplig ung man

A suitable boy är en bok av Vikram Seth som kom ut 1993. Ett mastodontverk på mer än 1300 sidor som jag läste när den översatts till svenska med titeln En lämplig ung man. Jag minns den som en av de bästa böckerna jag läst och att jag lärde mig massor om Indien. Boken utspelar sig i början av 50-talet i ett land som nyss blivit självständigt och delats och där motsättningarna mellan olika grupper finns kvar. Nu har boken blivit tv-serie och finns på Netflix. Självklart har jag sett den.

Huvudberättelsen i både boken och tv-serien är Mrs. Rupa Mehras kamp för att hitta lämpliga unga män till sina döttrar. Serien inleds med att äldsta dottern Savita gifter sig med Pran Kapoor, en universitetsprofessor som verkligen är en passande partner. Nu behöver hon också finna en lika lämplig unga man  som hennes yngsta dotter Lata kan gifta sig med. Det är lite Austen över berättelsen, men miljön är sjävklart helt annorlunda. Inte konstigt att den känslan finns dock, då manus är skrivet av Andrew Davies som t.ex. gjort manus till Sanditon och den fantastiska miniserien från 1995 av Pride and Prejudice. Regisserar gör Mira Nair, känd för bland annat Salaam Bombay och Monsoon Wedding.

Huvudpersonen Lata är 19 år och studerar engelsk litteratur på universitetet i den fiktiva staden Brahmpur. Där träffar hon Kabir som hon blir förälskad i, men när hon får veta att han är muslim blir det svårt att ens tänka tanken att de skulle kunna gifta sig. Hennes hinduiska familj skulle aldrig acceptera det. Under ett besök i Calcutta hos sin bror och hans fru träffar hon istället en ung poet och senare presenteras både hon och vi för den lämpliga unge man som hennes mor sett ut. Tre män figurerar i serien och först i slutet gör Lata sitt val.

Kärleken står i fokus i tv-serien och den var viktig även i boken. Minst lika viktig var dock den politiska delen, som finns med även i serien om än inte lika mycket. 1952 var det val i Indien och Prans pappa Mahesh Kapoor är politiker i Kongresspartiet. Hans valkrets ligger på landsbygden och dit tar han med oss. Just de olika miljöer som skildrar är en av behållningarna med serien. Det är också härligt att höra olika språk talas och det känns genuint och äkta. Det här är inte ännu en serie eller film där de vita kolonisatörerna finns där för att “styra upp”. Det är istället berättelsen om ett nytt land som ska genomföra ett stort, demokratiskt val. Ett land som definitivt präglas av kolonialtiden och inre konflikter, men också av en vilja att skapa något bra och hållbart.

A suitable boy börjar lite trevande, men växer till en intressant berättelse om några familjer vars öden sammanflätas. Bäst tycker jag om att följa Lata som gestaltas helt fantastisk av Tanya Maniktala. Det är dock väldigt många trådar och väldigt många karaktärer som samsas i de sex avsnitten, vilket på ett sätt är en fördel då det skapar ett myller av röster, men samtidigt gör det hela lite rörigt. Trots detta rekommenderar jag er att se serien för att få uppleva en tid och en miljö som sällan skildras.

 

 

 

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: