Essäer & Krönikor

Brev till mannen

I april spelade Bianca Kronlöf in flera tal som hon sedan publicerade på sitt instagramkonto. Ett handlade om Soran Ismael och hur programmet Persona non grata,  som handlar om hans jobbiga tid efter anklagelserna om sexuella trakasserier, var minst sagt ensidigt då ingen av kvinnorna som anklagat honom fick komma till tals. Hans vänner Özz Nûjen, Måns Möller och Kristoffer Appelquist är däremot inbjudna och Bianca Kronlöf upprörs över hur de inte kallar saker vid sitt rätta namn och genom det ursäktar ett beteende som inte får ursäktas. Kronlöf publicerar sedan flera tal som handlar om hur #metoo möjligen gjorde att vi under en kort tid fokuserade på frågan, men att komikervärlden (och den övriga världen för den delen) sedan dess gått vidare som om ingenting hade hänt.

Vi har långt kvar till jämlikhet i Sverige och argumentet att det är sämre på andra ställen är helt ärligt rätt dåligt. Bianca Kronlöf är inne på samma linje. Det slår aldrig fel att de som kämpar för frågor som kanske ses som små, men som ändå gör reell skillnad för en grupp, får höra att de borde engagera sig i andra, viktigare saker. Det gäller ofta projekt som handlar om att hjälpa kvinnor (varför kämpar du inte för alla svenskar) eller invandrare (varför kämpar du inte för svenskar istället). I boken Brev till mannen diskuterar hon just det här och väldigt mycket mer. Hon skriver om tröstlösheten när i princip bara kvinnor är delaktiga i kampen för jämställdhet och att män kontaktar henne för att tacka och säga att de stödjer henne, men aldrig gör det offentligt. Det får mig att tänka på de komiker Kronlöf vände sig till i ett av sina instagramtal, men också de vettiga, manliga skådespelare som arbetar på våra stora scener där vi vet att problem med kränkningar av kvinnor förekommit. När kommer deras protester?

Jag är inte den primära målgruppen för Brev till mannen, för även om jag är kvinna och därmed självklart feminist, behöver jag inte argument för varför kampen för jämställdhet är viktig. Däremot behöver jag påminnas och det för Kronlöf bra. Ännu bättre är det om unga kvinnor (och män) läser hennes bok, då den erbjuder svar på vanliga frågor och dessutom tröst till både de kvinnor och män som begränsas av patriarkatet. För så är det, de förenklade och väldigt trånga könsroller som råder i vårt samhälle påverkar både män och kvinnor negativt. Vi behöver lyfta hur kvinnor förminskas och utsätts för våld, diskriminering och sexualisering, men vi behöver också tala om den destruktiva mansroller och varför vi, som Kronlöf skriver, inte kan ursäkta att pojkar slåss och helt plötsligt förbjuda samma beteende när de blir vuxna. Uppfostran är en viktig del av ett bättre samhälle och den kan fortsätta även när de som behöver uppfostras är vuxna. Som Kronlöf upprepar om och om igen måste dock vettiga män vara mer aktiva, för de män som inte fattat lyssnar inte på kvinnor hur högt vi än skriker.

Jag hoppas att Brev till mannen når många läsare och att fler röster höjs för att protestera mot förtryck av kvinnor. Som Martin Luther King sa “Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” Dessutom måste vi kalla saker vid dess rätta namn och inte skämta bort eller bagatellisera sexuella trakasserier och inte heller förminskandet och osynliggörandet av kvinnor. Och våld, våld får aldrig någonsin ursäktas.

 

Anteckningar om sorg

Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin far och eftersom en pandemi spreds över världen gick det inte att sörja tillsammans med andra, säga farväl på samma sätt eller hantera sorgen alls. I den lilla boken Anteckningar om sorg beskriver hon frustrationen i att inte kunna få ett värdigt avslut och därmed inte heller kunna gå vidare. Jag läste boken första gången i juli och sedan dess har jag läst den flera gånger till. Först nu har jag kunnat samla mina tankar och jag ska göra ett försök att få ner dem på pränt.

Varje söndag under pandemin har författarens bror, bosatt i England, startat ett zoomsamtal med två syskon i Lagos och tre i USA. Föräldrarna i staden Abba i sydöstra Nigeria är också med och även om pappans panna oftast är allt som syns så finns han där. Den 7 juni, skriver Chimamanda Ngozi Adichie, finns han med i samtalet, men känner sig lite krasslig. Dagen efter åker han in på sjukhus och två dagar senare talar hon med honom för sista gången. Han säger “ka cho fo” som betyder godnatt och det blir hans sista ord till sin dotter.

Den 10 juni var han borta. Min bror Chuks ringde och berättade, och jag gick sönder.

Den sorg som Chimamanda Ngozi Adichie beskriver är en fysisk sådan. Hon berättar om hur hon verkligen går sönder och hur hon inte förmår plocka ihop bitarna. Frågan är om hon ens vet vilka de är och var de finns. Hennes fyraåriga dotter säger sig ha blivit skrämd av sin mors sorg och visar efteråt hur sönderfallet såg ut. Hur det lät när nävarna bankade mot golvet. Någonstans önskar jag att jag hade vågat och kunnat visa sorg på samma sätt. Innan jag läste Anteckningar om sorg hade jag nog trott att ett söderfall vore bättre än att som jag stänga in och implodera, men jag är inte så säker längre. Klart är att sorg gör ont oavsett hur den hanteras. Det handlar inte heller bara om den egna sorgen, utan hur andra reagerar på den. Både närstående och andra.

Sorgen är en obarmhärtig utbildning. Man lär sig hur omilt sörjandet kan vara, hur mycket vrede det rymmer. Man lär sig hur väloljade kondoleanser kan kännas. Man lär sig hur mycket av sorgen som handlar om språk, om hur språket fallerar, hur man famlar efter det.

Kanske är Anteckningar om sorg mer en bok för författaren själv än en tröst för andra i samma situation, men trots att hon hävdar att språket fallerar har hon lyckats sätta ord på sådant som är otroligt svårt att sätta ord på. Genom att läsa en annan människas beskrivning av sorg är det faktiskt också lättare att sätta ord på sin egen. Hon sätter också ord på den ilska som kan bubbla upp när andras välmenande råd mest provocerar. Självgoda kallar hon dem och det är kanske att överdriva, men jag förstår känslan. Ännu mer förstår jag hur hon skyr kondoleanserna för att slippa känna någonting alls. Oavsett hur de är formulerade väcker de en känsla. Nu tror jag inte att hon uppmanar till tysthet, men allt behöver kanske inte sägas. I mitt fall med min pappa kom tankar från andra om att det kanske trots allt var en lättnad eftersom han var så sjuk, men när någon dör är det oåterkalleligt och även om tanken fladdrat förbi även i mitt huvud är det inte en tröst när någon annan säger det.

Läs inte Anteckningar om sorg om du befinner dig mitt i en sådan. Läs den då du är på väg ur den och låt dig själv känna alla de känslor som Chimamanda Ngozi Adichie skriver om eller några helt andra. Eller läs den om du vill försöka förstå vad någon annan går igenom, för även om alla sörjer på olika vis finns det någon universellt med de känslor som väcks.

Om Bob Dylan

Jag minns fortfarande hur jag stod där i klassrummet och tappade masken helt när Sara Danius avslöjade att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur. Kanske svor jag till och med lite. För mig var valet av honom nämligen ingen fantastisk överraskning, utan mer av ett skämt. Nu inser jag att jag får alla Dylanmän av alla kön mot mig, men jag blev inte alls glad över Svenska Akademiens val. Snarare tvärtom. Jag blev faktiskt så förbannad att jag proklamerade den smala litteraturens död och skrev sedan ännu ett inlägg om varför jag tyckte så. Bland annat skrev jag så här:

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

 

I essän Om Bob Dylan berättar Sara Danius lite om valet, men mest om varför hon anser att Bob Dylan var ett självklart val och hur hans sånger kan kopplas till de antika rapsoderna. Att lyrik skulle framföras med lyra och nu med gitarr. Jag köper inte argumentationen fullt ut, men ska erkänna att Danius är så skarp att jag faktiskt nästan blir övertygad om att valet inte var helt galet. Nästan. Främst för att jag inser att jag inte levt i den värld Danius och många med henne levt, där Bob Dylan stått för något speciellt. Det övertygar mig å andra sidan möjligen om att han är en stor musiker och textförfattare, men att dessa texter skulle vara värt ett Nobelpris i litteratur ställer jag mig fortfarande frågande till.

Jag lyssnade på Om Bob Dylan i inläsning av Sara Danius själv och det var ett utmärkt sätt att möta texten på. Resonemanget kring valet av Dylan och hans storhet är onekligen intressant och jag tycker om att få veta mer om vad som egentligen hände bakom kulisserna. Danius är både vass och roligt, eller var. Återigen slås jag av hur sorgligt det är att hon inte längre finns ibland oss.

Om Bob Dylan är en smart, lärorik och underhållande bok om vad som egentligen är stor litteratur. Nu vill jag fortsätta att läsa eller lyssna på fler böcker av Sara Danius.

Idag begravs Sara Danius i Storkyrkan i Stockholm. Ärkebiskop Antje Jackelén håller i begravningen och precis som Agneta Pleijel skriver i DN har vi mist en viktig röst. Pleijel beskriver henne som “en fri, udda och ovanlig människa” som var otroligt beläst och som med envishet och engagemang mot alla odds lyckades påbörja en reformering av Svenska Akademin. Det kostade henne rollen som ständig sekreterare, men hon lämnade stol nummer 7 med hedern i behåll, vilket knappast kan sägas om alla ledamöter, varken de kvarvarande eller de som i alla fall hade vett att lämna sin plats. Enanstående kallas Pleijel henne och ja, det var hon verkligen.

 

Det är natten

13074887_o_1

I sin korta, men innehållsrika essä Det är natten, med underrubriken Författaren och den som skriver, funderar Karolina Ramqvist kring författarens kontroll över och förhållande till texten. Redan i inledningen slår hon fast att det är “omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit”. Essän handlar sedan om hur hon kämpar för att faktiskt lyckas göra det.

Ett annat dilemma är att faktiskt hinna skriva och att kunna se lägenheten som en arbetsplats. Att inte störas av smulor och stök, sådant som hör småbarnstiden till. Ramqvist skriver om hur hon under de fyra år sedan sonen föddes har skrivit två romaner och hur den roman hon trodde hon skulle skriva, den om otrohet, inte blivit av ännu.

Under läsningen av den text som Ramqvist skrivit, får vi läsa om hur en text kommer till. Den som hon ska använda för att komma undan samtalen och intervjuerna om skrivande. De som hon inte vet hur hon ska hantera. Hon svarar på frågor som brukar överrumpla henne, som “Varför skriver du?” och beskriver hur den första bok hon skrev ödelade hennes liv. Det är stora ord, stor dramatik, men samtidigt en distanserad stillsamhet, som fyller sidorna. Jag tycker mycket om det.

I helgen ska jag lyssna till en rad författare som talar om sina böcker och jag ser fram emot det. Ännu mer spännande blir det dock om de faktiskt förflyttar sig från de konkreta boksidorna, till det mer allmängiltiga. Samtalen på just Stockholm Literature brukar vara intressanta. Klart är dock att jag i år kommer att ha Karolina Ramqvists ord i bakhuvudet och fundera över hur författarna på scenen har förberett sig för sina framträdanden.

TED-talk i bokform

static.squarespace.com

Idag skriver jag om Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists, en bearbetning av hennes TED-talk med samma titel. Du hittar textenKulturkollo, där vi kör politiskt tema den här helgen med tanke på morgondagens val.

Kika gärna in!

Rätt tråkigt om läsning

1938073053

More baths, less talkning är Nick Hirnbys krönikesamling där han berättar om böcker han köpt och böcker han läst. Ibland mycket trevligt, ibland småtrevligt och ibland riktigt segt. Vissa krönikor, som den om Muriel Sparks gillar jag skarpt, men det är en ojämn samling herr Hornby bjuder på.

Att börja göra månadssammanställningar som talar om vilka böcker jag köpt och vilka jag läst tror jag ändå att jag ska ta efter. Det ramar in läsningen bra. För övrigt önskar jag att Hornby läste mer aktuell skönlitteratur och lite mindre facklitteratur. Dessutom önskar jag att han skrev färre krönikor så att det snart blir en skönlitterär bok. Det här var nämligen ganska så tråkigt.

Intensiv, mer intensiv, Fredrik Backman

9789137138145-1

Det finns många ord som kan användas för att beskriva Fredrik Backman, men lagom är knappast ett av dem. I boken Saker min son behöver veta om världen skriver Backman längre kåserier till sin son och varvar med korta iakttagelser från sitt liv, ofta i form av en dialog med sin fru. En fru som för övrigt verkar helt underbar. Det är de här korta betraktelserna som jag gillar bäst. Kanske för att de känns minst pretentiösa eller för att de liknar Backmans blogg.

De första 60 sidorna skrattar jag högt för mig själv. Sedan blev det lite för mycket av det goda. Om jag ska vara efterklok skulle jag jag säga att jag inte borde ha läst boken så snabbt. Den hade mått bra av att konsumeras i mindre tuggor. Då hade jag kanske skrattat mig igenom hela boken.

Fredrik Backman är roligt, det är han verkligen, men han är också extremt intensiv. Han språk är ordrikt och ibland blir jag nästan utmattad under läsningen. En bra bok som hade blivit bättre om jag inte haft så jäkla bråttom.

Klart är att Backman kan förmedla känslor. Som nybliven förälder tror jag att läsningen bjuder på mycket igenkänning och en hel del skratt. Det handlar om den överraskande och gränslösa kärleken till ett barn. Om ett liv i förändring och om alla mer eller mindre pinsamma saker som barnets far kommer att göra senare i livet.

Läsvärt? Definitivt! Ta en paus ibland bara och andas.

Bodil som utomstående betraktare

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag handlar om en författare. Författaren vill lämna staden hon bor i, den hemska franska staden som hon aldrig egentligen tyckt om. Jag undrar vilken det är. Tittar på kartan över landet med den hemska presidenten och funderar på om hon stannat kvar i samma del av landet. Om staden vid Atlanten är en stad i norra Frankrike. Kanske Caen. Men vet ni, det spelar egentligen ingen roll, men det är trevligt att fundera.

Liksom författaren själv funderar över om det verkligen är så mycket bättre i det Stockholm som inte riktigt är som förut. Hon verkar inte sakna lägenheten i staden vid Atlanten något vidare, men allt fransk är knappast dåligt och allt svenskt bra. På båda ställen är hon en utomstående betraktare och däri ligger kanske själva storheten.

Det är Bodil Malmsten som skriver, men efter att ha sett henne i Babel är jag tämligen övertygad om att jaget inte riktigt är hon. Mer hon som Bodil kanske vill vara, eller inte vill vara. Det spelar egentligen inte heller någon roll. Huvudsaken är att författaren till Loggböckerna och författaren i Loggböckerna är överens och det verkar de vara.

De är överens om att världen är konstig. Inte bara Frankrike, inte bara Sverige, utan världen. Vems fel är det? Kanske är det allas fel för att vi accepterar så mycket. Ifrågasätter för lite. Accepterar att vården blir sämre och sämre i Sverige. Ifrågasätter inte anledningen till det. I Sverige finns ingen fransk granne. Han är ganska uppfriskande den franske grannen i staden som författaren lämnar. Och grym på byråkrati. I Stockholm finns han inte, men han skulle behövas.

Den svenska byråkratin är nämligen minst lika krånglig. Men få ifrågasätter. Det är som om varenda svensk blivit helt avtrubbad. Kanske för att vi har Fredrik Reinfeldt, som ser så snäll ut och inte Nicolas Sarkozy som det kanske är naturligare att protestera mot. Att säga hemska saker om Sarkozy funkar bra i fransk media. Inte konstigt kanske, då ha  själv inte drar sig för att säga att Zapatero är dum i huvudet, eller Obama charmig, men oerfaren. Man säger det man tänker och inte mer med det.

“Vem kan vigla upp folk?”, undrar hon.

“Två tusen jobb kan försvinna på Posten.

Men ägarna kan se fram emot en miljardutdelning.”

Det är likadant överallt, dags för folkuppror, men vem ska vigla upp folket, inte jag, var och en får vigla upp sig själv eller vingla vidare bäst den kan.

Jag vill vända upp och ner på ägare, chefer och styrelsemedlemmar, överallt där de härjar med sin girighet, jag vill ruska miljonerna ur dem, låsa in dem på långvården och låta dem under plågor falla ifrån.

Verkar jag arg

Jag är arg men inte tillräckligt arg.

Onödigt arg?

Nej.

Jag är nödvändigt arg.

För hela det svenska folkets ställföreträdande och på denna plats

utagerande arg.

 

Jag tycker så mycket om Bodil Malmsten. Kanske för att hon vågar tala om nakna kejsare. Skriva om det som är så självklart, men som få reflekterar över. Vassa iakttagelser varvas med lite mer galna avsnitt, som de om familjen Tejp. Och så stackars Edvard i boken som inte riktigt verkar vilja bli skriven, men som hon ändå måste skriva, då alternativet är värre:

Varför jag skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram.

Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans.

 

Formen för Loggböckerna tilltalar mig. Malmsten blandar och ger och jag tycker om varje ord. Jag fnissar ibland, förfasas lika ofta och blir nästan lika förbannad som författaren själv över hur det egentligen står till. Jag tänker på något hon sa i sitt vinterprogram förra året. Om vår rädsla som hon kallade “tänk om alla gör så” som får vansinniga konsekvenser. Som när en gammal dam ska utvisas till ett land där hon inte har några släktingar. Detta trots att hon är över 90 och senil. Då finns ändå rädslan där. Rätt ska vara rätt, för tänk om alla skulle göra som hon. Tänk om alla fick stanna kvar här på oriktiga grunder. Tänk om det skulle bildas långa köer vid våra gränser av 90-åriga, senila damer. Hur skulle det se ut?

Läs och njut säger jag bara. Det finns få som är vassare än Bodil Malmsten.


Otroligt befriande läsning

Vilken helt fantastiskt underbar bok Avig Maria är och vilken modig, stark och inte minst ärlig människa Mia Skäringer är som vågat skriva den. Jag var helt känslomässigt utpumpad efter läsningen och har behövt lite tid att återhämta mig. Trots att det är en total hyllning jag vill skriva är det långt ifrån enkelt att hitta ord för att beskriva det jagläst och det jag känner nu.

Egentligen saknar jag ord. Jag får därför låna några av författaren för att förhoppningsvis få fram lite av bokens storhet.

Efter att ha riktigt fulgråtit den här veckan fastnade jag för det här citatet i en text som handlar om att det inte borde anses svagt och fegt att gråta inför andra, att det istället kan vara bra och att både män och kvinnor borde våga göra det. Mia vågar, inför kvinnor. Jag vågar ibland och då skiter jag i om den som sitter i rummet har snopp elller snippa, men jag känner mig alltid pinsam och svag efteråt:

Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet.  I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte. Då trycker jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som dundrar in

 

Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med Mia Skäringer. Jag har inte haft någon tuff uppväxt, inte separerat och jag är inte heller varken speciellt rolig eller känd. Trots detta känner jag igen mig så mycket. Jag känner igen oron över att inte räcka till och att inte duga om man inte är på topp. När Mia skriver om ångesten över att svika sin publik och att hon istället för att ställa in föreställningar i tid kör fullständigt slut, gråter jag en skvätt.

Jag tänker på allt jag gör, som är roligt men som tillsammans blir för mycket. Jag tänker på de krav jag har på mig själv, som är högre än alla andras. Jag tänker på hur nöjd jag känner mig när jag lyckas bra med något och hur jag vill uppleva det gång på gång. Jag tänker på att jag då har svårt att säga nej och att det är de jag älskar mest som får stå tillbaka. De som får leva med mig stress och mina ångestattacker.

Liksom Fiktiviteter är jag helt klart lite kär i Mia Skäringer och jag uppmanar er alla att läsa hennes bok. Den är smart, modig, vacker, viktig och alldeles, alldeles underbar.

Saker att fixa till 2014

Jag läste exakt en mening i När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten innan jag var fast. Det är en sanslöst rolig bok. Förutsatt att du och gärna många i din omgivning har små barn, bor i förorten och fyller 40 inom en hyfsat snar framtid.

På temat ”hur hamnade jag egentligen här?” skriver hon med hög igenkänningsfaktor om sig själv, sina vänner och sin familj. Om ett liv som är som våra föräldrars, bara med fler accessorarer och leksaker. Historien börjar när hon fyller 40 och slutar samma dag. Efter festen backar hon ett år och beskriver sitt sista år med en trea i början. Ett år där hon kämpar för att nå samma mål som hon ville nå innan hon fyllde 30: att bli smal, snygg, rik och lycklig.

”De flesta av oss har två barn, underbara barn, en bil och snart en katt (istället för tredje barnet)” Ja, jag tackar. Jag skulle aldrig ha husdjur och nu börjar vi diskutera katt. Visserligen skulle jag aldrig ha barn eller flytta från stan heller, men precis som Gunilla har jag flyttat från mitt barndoms radhus, till stan och sedan tillbaka ut i obygden. Inte i något radhus dock, men med två bilar och lika många barn.

Är livet då så hemskt? Absolut inte och det är inte det boken går ut på heller. Istället skrattar jag ibland ofta både åt, men mest med Gunilla och hennes vänner. Samtidigt har hon också en poäng i att vi målar in oss i ett hörn. Stora hus innebär stora lån. Stora lån betyder stora amorteringar. Stora omkostnader betyder att vi har svårt att bara hoppa av. Vi har helt enkelt inte råd. Vi har inte råd att fortsätta drömma.

Jag vill fortsätta drömma. Det är svårt, men det kan inte vara omöjligt. Vi är väldigt måna om att inte fastna i den här fällan (men visst är vi snart fast) . Vi har dock inget flashigt hus, ett riktigt fruktansvärt kök och i alla fall en hejdlöst skruttig bil. Dessutom har ingen av oss någon karriär att tala om. Vi shoppar lite, går ut sällan men bränner väldigt mycket pengar på tid. Tid med barnen och tid för resor. Därmed inte sagt att vi inte fastat i det liv som jag skrattar åt i boken. Men inte helt ändå. Inte ännu. Jag kan fortfarande drömma om att göra något galet.

Hittade Gunilla Bergenstens blogg och hon befinner sig just nu i San Fransisco. De har lämnat radhuset i Eklanda och gett sig ut på äventyr. Blir man lyckligare av äventyr? Det får vi kanske veta i en kommande bok? Jag kommer helt klart att läsa allt Gunilla Bergensten skriver framöver!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-13

Lika bra att förbereda sig inför nästa kris direkt.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: