enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: april 2018 (Sida 1 av 4)

Little Gold och Peggy Baxter

Little Gold av Allie Rogers utspelar sig i Brighton under den varma sommaren 1982. Huvudpersonen Little Gold bor med sina syskon och sin mamma i den norra delen av stan och deras liv är något av en misär. Pappan har lämnar dem och inte hört av sig på länge. Mamman är sällan närvarande, utan dricker bort sitt liv och sitt jobb. Pengar saknas och därmed allt som kan köpas för dem. De har knappt med mat och även saker som tvättmedel saknas. Äldsta systern Ali försöker skapa någorlunda trygghet, men hon pluggar till sina A-levels och har svårt att hinna med Little Gold. Brodern Malcy flyr istället till sin rika kompis där han kan få det han saknar hemma.

När Little Gold är som hungrigast bjuds hon in till grannen Peggy Baxter på fika. Den gamla damen fattar tycke för flickan och försöker stötta henne, men för att Little Gold inte ska känna sig som ett välgörenhetsobjekt får hon hjälpa till med lite småsaker. En annorlunda vänskap, som är fin att följa, spirar mellan Little Gold och Peggy. Det visar sig också att Peggy är mycket mer än en snäll tant i grannhuset.

Little Gold är en läsvärd bok om att vara barn, men ändå behöva växa upp och ta ansvar. Det är också en bok om att våga vara sig själv och att älska den man vill. Det här är Allie Rogers debutroman och jag läser gärna mer av henne.

Böcker jag ser fram emot i maj

Jag är väldigt kluven till listor med böcker som släpps på olika förlag. Det är visserligen underbart att inse hur mycket bra som kommer att kunna upplevas den närmaste tiden, men samtidigt blir jag galet stressad när jag inser hur få av dessa på pappret fantastiska böcker som jag kommer att hinna läsa. Här är i alla fall de böcker jag ser fram emot i maj och som jag vill läsa någon gång.

Kärlekens magiska regler, Alice Hoffman, Harper Collins Nordic, maj.

Hjärtat är en knuten hand, Ingrid Ovedie Volden, Natur & Kultur, maj.

Jag ska rädda er alla, Èmile Frèche, B Wahlströms, maj.

Summer, Monica Sabolo, Sekwa, maj

Trettonde sommaren, Gabriella Sköldenberg, Natur & Kultur, maj

Liten tvåa med potential, Camilla Davidsson, Printz Publishing, 3 maj

Tjuren från Solna, Gunnar Ardelius, Natur & Kultur, 3 maj

Detta ska passera, Cecilia Davidsson, Albert Bonniers förlag, 4 maj.

De försvarslösa, Kari Hiekkapelto, Modernista, 5 maj

Vi som älskade, Renée Carlino, Forum Lovereads, 8 juni.

Satyricon, Gertrud Hellbrand, Albert Bonniers förlag, 11 maj.

Eileen, Ottessa Moshfegh, Modernista, 12 maj

Sången om en son, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Norstedts förlag, 14 maj

Holländarn, Birgitta Bergin, Bokfabriken, 15 maj.

BlåMaja Lunde, Natur & Kultur, 17 maj.

Nej och åter nej, Nina Lykke, Wahlström &Widstrand, 17 maj.

Lincoln i bardo, George Saunders, Albert Bonniers förlag, 18 maj.

En helt vanlig familj, Mattias Edvardsson, Forum, 20 maj.

Kriget som inte har något slut, Carsten Jensen & Anders Hammer, Albert Bonniers förlag, 22 maj.

Blixtra, spraka, blända!, Jenny Jägerfeld, Natur & Kultur, 24 maj.

Darling Mona, Lena Ackebo, Natur & Kultur, 31 maj.

Är Sara spiken i kistan?

Nu lämnar även Sara Stridsberg Svenska Akademien och för mig känns det som att det nu är över. Bland de få som finns kvar  den nu sargade samlingen är det ännu färre som jag känner något som helst förtroende för och jag tror inte att jag är ensam. Värst är att Horace Engdahl, varje gång han uttalar sig i media, framstår som en än mer omöjlig person att samarbeta med och en person som definitivt inte är en värdig medlem i Svenska Akademien. Jag har även tidigare lyft fram att han måste lämna om förtroendet för den klassiska institutionen ska kunna återfås. Det gäller även Sture Allén, som visserligen inte varit fullt så plump som Engdahl, men som står för den gamla tystnadskulturen som verkar allt annat än sund.

Frågan är vilka som kan tänka sig att vara en del av Svenska Akademien efter alla turer? Jag tror tyvärr att det är få seriösa personer som vill ta en plats där idag. Jag kan inte tänka mig Johannes Anyuru eller Jonas Hassen Khemiri liera sig med Horace och hans polare. Jens Liljestrand är inne på samma bana och menar att Stridsbergs avhopp är av det allvarligare slaget, då hon är en av få ledamöter som representerat Svenska Akdemiens (långsamma) föryngring och förnyelse. Kanske är enda lösningen att upplösa den nuvarande Akademien och bilda en helt ny? Jag har i alla fall svårt att se hur situationen kan lösas på annat sätt.

Efter Sara Stridsbergs meddelande om att även hon lämnar blir det än mer osäkert om någon Nobelpris i litteratur kan delas ut. Björn Wiman skriver i DN att det tycks som en omöjlighet att få till en utdelning av priset i år, då de tio kvarvarande ledamöterna har ett förtroende under noll. Han sammanfattar också kärnan i konflikten på ett bra sätt med följande ord:

Diskussionen om Akademiens kris handlar inte, som en del tycks tro, om att tvinga ner institutionen i en prokrustesbädd för att ta ifrån den dess särart. Diskussionen handlar om att även Svenska Akademien måste erkänna rättsväsendets legitimitet och civiliserade normer. Svenska Akademien kan inte verka utan det omgivande samhällets förtroende – och det förtroendet måste förtjänas.

För ja, ett förtroende måste verkligen förtjänas och just nu är det få ledamöter som förtjänar något som helst förtroende. Det är en mest av allt sorglig situation, men den väcker också ilska. Att så unkna strukturer kan få leva och frodas i en kulturell institution med tidigare skyhög status är verkligen obehagligt. Att representanter som Horace Engdahl inte ens ser problematiken, utan istället gör allt för att ytterligare spä på den är riktigt beklagligt. Jag är medveten om att jag låter Engdahl bära hundhuvudet, men han har verkligen jobbar hårt för att få fram sina obehagliga åsikter, utan att vara det minsta medveten om hur han framstår.

Jag tror tyvärr att flera av de kvarvarande tio kommer att bita sig fast vid sina stolar och vägra lämna. Det kommer att skapa en onödig maktstrid som definitivt kommer att kunna följas i media. Det går inte att sitta i Svenska Akademien och tro sig vara osynlig för media. Allt som sker kommer att synas och det är inte bra för någon.

Wiman önskar att de tio kvarvarande ledamöterna “stillsamt men bestämt ställa sina stolar till förfogande” och jag håller med honom. Svenska Akademien ska bestå av arton ledamöter som står för snille och smak. De bästa vi har att erbjuda. Så är det definitivt inte. Jag kan tänka mig att Per Wästberg lämnar först. Han är den ende av de kvarvarande tio som tydligt uttalat sig för Danius och för en ny väg för Svenska Akademien. Nu får han svårt att förändra någonting och kan därmed tänkas ge upp.

Vi får inte glömma att det här inte bara handlar om Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien delar ut en rad andra priser och ansvarar dessutom för arbetet med SAOL och SAOB. Nu kan säkert Sverige fungera ändå, men det är beklagligt att situationen är som den är.

 

 

Foto: Stefan Tell

Väck mig när det är över

När boken Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg kom ut sommaren 2016 var min svärfar svårt sjuk i cancer och jag klarade verkligen inte att läsa om Agnes som hittar en knuta i bröstet. Det tog lång tid innan jag var redo, men nu var det dags. När jag väl hade läst var det två saker jag upptäckte. För det första att Högberg lyckas balansera det svarta väldigt väl och att jag hade kunnat börja med den första boken i serien om Agnes, som inte innehöll ett endaste litet spår av cancer. Jag är dock glad att jag läste, då det här är en välskriven och ändå lättläst bok som beskriver livet med allt vad det innebär. Direkt efteråt läste jag första boken om Agnes som heter Det kommer aldrig mer vara du, som börjar en midsommar då hennes man Oscar berättar att han älskar en annan och inte vem som helt, utan kvinnan som de just nu är på fest hos.

Det kommer aldrig mer vara du handlar om att mista någon man älskar och att försöka skapa sig ett nytt liv. Jag är glad att jag fick vara med när Agnes och Tobias träffas och innehållet är det inget fel på, däremot når språket inte alls upp till den nivån som finns i uppföljaren. Det märks att Högberg utvecklats som författare i sin andra bok.

När vi träffar Agnes och Tobias igen bor de ihop och det är julafton. Allt är inte längre så rosenskimrande och att bo ihop med någon annans barn är ibland påfrestande. Det är verkligen en situation som jag hoppas slippa. Högberg beskriver livet i bonusfamiljen väl och lyckas få fram de olika familjemedlemmarnas känslor på ett trovärdigt sätt.

Och så är det då cancerbiten, den jag fruktade, som är central men ändå en ganska liten del av boken. Istället är det familjen som står i centrum, både Agnes och Tobias nya familj och Agnes syster och föräldrar. De mejslas fram med skicklighet och jag tycker om att läsa om dem alla.

I juni kommer Innan vi visste allt om varandra, den tredje boken om Agnes ut på Bokförlaget Sol. Jag ser fram emot att läsa den och hoppas att Högberg tagit ännu ett kliv som författare.

Låten som snurrade i mitt huvud under läsningen var Ett tag till, Bo Kaspers version av Agnes One last time från Så mycket bättre, som inleds just Väck mig när det är över. Texten passar in på bokens Agnes, men också på en sidohistoria som handlar om hennes syster. Fin är den oavsett och budskapet att det alltid finns saker som behöver redas ut är centralt i alla relationer.

 

Olikhetsutmaningen: födas och dö

Dags för veckans olikhetsutmaning och eftersom det är min födelsedag och det faktum att jag föddes just idag för alldeles för många år sedan, gör att veckans ordpar blir födas och .

Faktiskt har jag inte läst ut Ian McEwans Nötskal, då jag hade lite svårt för idén att ett ofött barn lyssnar på omvärlden och finns innan det är fött. Detta koncept har tidigare använts av författaren Laurence Sterne, som inte låter sin huvudperson Tristam Shandy, en minst sagt omständlig herre, inte kommer fram till födelsen i berättelsen om sitt liv förrän i den tredje delen av verket The Life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman som totalt består av nio böcker. Behöver jag säga att jag bara läst utdrag av denne gentlemans historia?!

En dikt om en nyfödd och känslan av att se sig själv i någon annan är Erik Lindorms Lyckans minut som inleds “Är det sant att jag håller ett barn i min famn och ser mig själv i dess blick …” En av mina favoritdikter.

En av de finaste och mest hoppfulla texter om döden tycker jag är Gråt inte för att jag är död av Barbro Lindgren, som inleds “gråt inte för att jag är död, jag finns inom dig alltid …” Dikten har tonsats av Georg Riedel.

En väldigt ovanlig beskrivning av döden finns i Fredrik Backmans Ditt livs affär om en svårt sjuk man som möter en kvinna med grå kofta, som bestämmer vem som ska dö. De tar en promenad och funderar tillsammans över livet och döden. En mycket fin liten bok.

Nu är det din tur. Vilka kulturella verk förknippar du med ordparet födas och ?

 

De nominerade till årets bok 2018

De senast åren har priset Årets bok delats ut på Bokmässan i Göteborg. Så också i år. Det är ett pris som presenteras av Bonniers bokklubbar och bygger på läsarröster. Du som läsare kan rösta på din favorit bland de tolv nominerade via den här sidan. Förra året vann Alex Schulman med Glöm mig, utgiven av Bookmark förlag, som jag fortfarande inte läst. Istället höll jag på tvåan Malin Persson Giolito som höll tidernas bästa förlorartal.

De nominerade till Årets Bok 2018 är:

Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò (Piratförlaget)

En helt fantastisk bok som utspelar sig i Nigeria och berör ämnen som heder och barnlöshet. Jag tror tyvärr inte att den kommer att vinna, då den inte är direkt “folklig”, men det var helt klart en av förra årets stora läsupplevelser för mig. Rekommenderas varmt!

Mischling, Affinity Konar (Polaris Förlag)

En bok som är okänd för mig, men Polaris förlag börjar bli en uppstickare att räkna med och jag kan absolut tänka mig att läsa den. Mischling handlar om tvillingarna Pearl och Stasha som 1944 tas till Auschwitz och doktor Mengele. Det låter som en minst sagt obehaglig historia.

Den svavelgula himlen, Kjell Westö (Albert Bonniers Förlag)

Att jag ännu inte läst Westös senaste bok är märkligt, då det är en bok jag tänkt läsa den den var ny. Berättelsen som utspelar sig i Helsingfors under 60-talet låter riktigt, riktigt bra och jag SKA läsa den innan prisutdelningen.

Skrik tyst så inte grannarna hör, Karin Alfredsson (Bokfabriken)

En stark roman om kvinnor och kvinnoförtryck i många delar av världen som jag tror kan ha en god chans att vinna priset. Lite beroende på hur många som läst såklart, men det är en bok jag tror kan tilltala många. Mycket läsvärd!

Koka Björn, Mikael Niemi (Piratförlaget)

Ännu en bok jag tänkt läsa, men ännu inte läst. Mikael Niemi skriver om ett mord, en samepojke och Lars Levi Laestadius. Kan vara läsvärd, eller bara väldigt märklig. Man vet aldrig med Niemi, men när det är bra brukar det bli väldigt bra.

Nej och åter Nej, Nina Lykke (Wahlström&Widstrand)

En bok som faktiskt inte kommit ut på svenska ännu och som jag därför av naturliga skäl inte har läst. Den tillhör däremot de böcker som finns på min att-läsa-lista och jag lockas av att läsa om en bitter lärare, hur märkligt det än kan låta.

Mitt hjärtas oro, Malou von Sivers (Norstedts)

Dags för mig att läsa första delen i den planerade trilogi som baseras på den historia som von Sivers berättade om i sitt sommarprogram från 2016. I Mitt hjärtas oro inleder hon berättelsen om sin familj.

Annabelle, Lina Bengtsdotter (Forum)

Annabelle är Lina Bengtsdotters debut och en av de bästa böcker jag läste under 2017. En deckare som är så mycket mer än jakten på en mördare och en populär bok som skulle kunna kamma hem priset för Årets bok.

Husdjuret, Camilla Grebe (Wahlström&Widstrand)

Ännu en riktigt bra och välskriven deckare med småstadstema och en återvändande polis. Grebe är skicklig både på att bygga upp stämningen och att sy ihop trådar, dessutom är hennes karaktärer både komplexa och lätta att relatera till. Det här känns också som en trolig vinnare.

1793, Niklas Natt och Dag (Forum)

“Bellman noir” är helt klart en ny genre och det är vad förlaget kallar 1793. Fyra olika personer berättar sin historia i boken som Svenska Deckarakademin ansåg vara förra årets bästa debut. Kanske måste ta och läsa ändå, även om historiska böcker alltid skrämmer mig lite.

Kvinnan i fönstret, A J Finn (Albert Bonniers förlag)

A J Finns bok Kvinnan i fönstret beskrivs som en klassisk psykologisk titel och släpptes faktiskt igår. Jag har ännu inte läst, men den låter riktigt spännande och jag vill verkligen göra det.

Den lilla bokhandeln runt hörnet, Jenny Colgan (Massolit)

Jag har faktiskt inte läst något av Jenny Colgan sedan hon fick ett nytt genombrott för några år sedan med sina bageriböcker. Just den här boken blir jag dock lite sugen på, ganska så självklart när det handlar om en bokhandel. Vad kan gå fel liksom?!

 

I år har jag läst fyra av de nominerade böckerna och vill läsa i alla fall fem av de andra nominerade. Målet är att läsa alla tolv nominerade, för självklart ska man sikta mot stjärnorna. Troligen når jag bara trätropparna, men det är inte fy skam det heller.

Vem vinner då? Mina favoriter brukar inte vinna Årets bok, eller har i alla fall inte gjort det hittills. Jag tror att årets vinnare kan vara en deckare och hoppas lite extra på Lina Bengtsdotter och Camilla Grebe.

Women’s Prize for Fictions korta lista 2018

Igår på självaste Världsbokdagen presenterade Women’s Prize for Fiction sin korta lista. I årets jury sitter Sarah Sands, som är journalist och juryns ordförande, Anita Anand, journalist, programledare och numera även författare, Katy Brand, författare, komiker och skådespelare, Catherine Mayer, författare, journalist och ledare för det feministiska partiet Women’s Equality Party och Imogen Stubbes, dansare och skådespelare.

De var sexton, nu är de sex och tre av dem är debutanter. Sarah Sands varnar för att stora namn har rykt, men menar att det viktigaste varit att böckerna talat direkt till dem som läsare.

Så här säger hon:

“The shortlist was chosen without fear or favour. We lost some big names, with regret, but narrowed down the list to the books which spoke most directly and truthfully to the judges.”

Följande titlar återfinns på årets korta lista:

The Idiot av Elif Batuman

Det här är amerikanska Batumans andra bok och även denna gång finns en koppling till de ryska klassikerna. Boken utspelar sig under 90-talet på Harvard, men också i Ungern. En bok som lyfts fram för sin humor. Jag har varit lite sugen på att läsa något av Batuman och tycker att det låter som en bok som kan passa mig. Det var också en bok jag tippade skulle nå den korta listan.

The Mermaid and Mrs Hancock av Imogen Hermes Gowar

En bok om sjöjungfrur som utspelar sig i 1780-talets London. Kan säkert vara charmig, men det låter inte som en bok för mig. Däremot påpekade jag redan då den långa listan presenterades att det låter som en typisk pristagarbok, så den finns säkert med på den kommande korta listan. Jag behöver dock läsa många hyllningar av boktipsare jag litar på innan jag ger mig på den 500 sidor tjocka boken.

Sight av Jessie Greengrass

En debutroman om att vara förälder, som enligt förlagets beskrivning ska innehålla en del medicinhistoria. Det låter som en bra bok, men en väldigt annorlunda sådan. Jag kan absolut tänka mig att läsa, men kommer även här avvakta fler recensioner.

When I Hit You: Or, A Portrait of the Writer as a Young Wife av Meena Kandasamy

Det här är en bok jag verkligen vill läsa, faktiskt har jag redan läst den. Kandasamys bok handlar om en ung kvinna som blir förälskad i en äldre professor. En bok om kärlek, makt och våld som utspelar sig i det nutida Indien. Känns väldigt aktuell i #metoo-tider.

Home Fire av Kamila Shamsie

Ännu en bok som återfanns på Man Booker Prize långa lista. Den handlar om två familjer med två systrar i centrum. Isma vill studera i USA, andra systern Aneeka bor i London och brodern Parvaiz är försvunnen. Det låter mycket, stort och svulstigt, men också intressant och spännande. Kamila Shamsie finns med i min Boktolva i år.

Sing, Unburied, Sing av Jesmyn Ward

En bok som just kommit på svenska och som jag verkligen vill läsa. Den handlar om Jojo som är 13 år. Hon växer upp i Mississippi med en vit far och en svart mor. Faderns familj accepterar inte hans barn och modern verkar mer intresserad av knark än att vara mamma.

Det här känns som en ganska bra lista och juryns ordförande får avsluta inlägget:

“The themes of the shortlist have both contemporary and lasting resonance encompassing the birth of the internet, race, sexual violence, grief, oh and mermaids. Some of the authors are young, half by Brits and all are blazingly good and brave writers.”

Bokhandeln på Riverside Drive

“Ni måste ha betytt mycket för er moster eftersom hon testamenterade hela byggnaden, inklusive bokhandeln, till er Ms Rydberg”, hade han sagt. Nej, hade hon haft lust att svara, det kan jag omöjligen ha gjort eftersom vi inte kände varandra. Vi har aldrig träffats.

Det börjar i svart när Sara, ägaren till bokhandeln på Riverside Drive dör. Arvtagaren är hennes systerdotter, den relativt nyblivna änkan Charlotte och personalen i bokhandeln hoppas att hon ska vara lika underbar som sin moster. När Charlotte dyker upp känner hon inte alls någon omedelbar kärlek till bokhandeln i London. Visst är den fin, men hon tycker att miljön är rörig, de anställda något märkliga och dessutom har hennes moster idkat någon slags välgörenhet genom att låta en aspirerande författare bo nästan gratis i en lägenhet på övervåningen. Bokhandeln går med förlust och Charlottes första tanken är att sälja allt och sedan fortsätta sitt liv i Sverige.

Så börjar hennes kärlek till bokhandeln växa. Hon börjar förstå det vid första anblick helt ologiska sättet att katalogisera böckerna, hon börjar uppskatta Martinique och Sam som jobbar i bokhandeln och får till och med ett gott öga till den buttre författaren William i lägenheten bredvid. Kanske ska hon inte sälja ändå, utan istället försöka rädda bokhandeln från den konkurs som i princip är verklighet redan.

Parallellt med berättelsen om Charlotte får vi veta hur det gick till när systrarna Sara och Kristina, Charlottes mamma, åkte till London som unga. Den berättelsen är inte lika intressant, men ger en del förklaringar till varför Charlotte aldrig har träffat sin moster. Mest tycker jag dock om att läsa om livet på Riverside Drive.

Bokhandeln på Riverside Drive är en genredebut från Frida Skybäck, som tidigare skrivit historiska romaner. Då just historiska romaner sällan är min kopp te är detta därför mitt första möte med henne och jag är verkligen imponerad. Karaktärerna är trovärdiga och dessutom intressanta, miljön så levande att jag blir en del av den och språket är snyggt och har flyt. Visserligen är jag mer intresserad av berättelsen i nutid än den som handlar om systrarnas första möte med London, men jag skulle inte heller vilja vara utan den. Bokhandeln på Riverside Drive är en fin bok om att börja om när livet känns hopplöst. Det är njutbar läsning för en anglofil som jag och jag hoppas att Skybäck fortsätter i samma stil.

Läs gärna intervjun på Kulturkollo med Frida Skybäck, där hon bland annat berättar om sin nya bok.

Vem bryr sig?

Att skönlitteraturen har en självklar plats i svenskundervisningen är givet, men förra året testade jag för första gången att genomföra ett läsprojekt som helt utgick från sakprosa. Då menar jag sakprosa i sin vidare form, motsvarigheten till non-fiction, dvs allt som kan anses vara sant och inte påhittat.

Flera elever valde att läsa Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra?, något som skapade lite reaktioner bland en lärare i sociala medier som viftade bort det som meningslöst att läsa böcker av någon bloggare, men jag håller inte med. Att presentera en ny sorts litteratur för eleverna, som sakprosa inte sällan är, kan börja med just en bok av en bloggare, om det är en bok som väcker ett intresse för läsning. Mer om det i det här inlägget om läsfrämjande insatser i skolan.

Nu är det inte läsprojekt det här inlägget ska handla om, utan om Therese Lindgrens senaste bok Vem bryr sig? som jag tror att flera elever kommer att läsa inom årets sakprosaprojekt. Många unga är intresserade av veganism och det är precis det hon skriver om.

Therese Lindgrens väg till veganism började med ett argumenterande tal på gymnasiet, där hon bestämde sig för att tala om pälsanvändning och försöka krossa en klasskamrat som just talat om hur hemskt det är med päls. Hon var en ganska obekymrad tonåring som aldrig tänkt på djurs rättigheter och tyckte att det var viktigare att vara snygg och följa modet (vilket inkluderade päls) än något annat, men när hon började ta reda på mer om pälsindustrin insåg ho hur illa djur far i vårt samhälle.

Vem bryr sig? är en personlig berättelse om hur kunskap kan förändra ens liv. I Lindgrens fall handlar det om att sluta äta kött och andra matvaror som kommer från djur, men det skulle egentligen kunna handla om mycket annat. Det jag tycker om med Lindgrens bok är just att hon visar att kunskap är viktigt för att kunna göra medvetna val och att det går att finna den på egen hand. Det också tydligt att hon har kunskap och att de beslut hon tagit att bli vegan är något som vuxit fram stegvis.

Visiting Virginia

 

Virginia och Leonard Woolf förknippas främst med stadsdelen Bloomsbury i London, men utanför Lewes i det lilla samhället Rodmell i East Sussex ligger deras sommarhus Monk’s House. Ett vackert hus i en ännu vackrare trädgård. En plats att landa på och att bli lugn av. Jag förstår verkligen att författarparet ville tillbringa tid där.

Just den söndag jag och Annette besökte Monk’s House gick inga tåg, vilket gjorde resan lite mer strapatsrik än den behöver bli. Med hjälp av ett trevligt par från Oxford lyckades vi dock ta oss från Lewes till Rodmell. Annars går det smidigt att åka tåg från Brighton (eller London), gå av vid Southease Station och sedan promenera till Rodmell.

Monk’s House byggdes redan på 1600-talet och man trodde länge att det bestod av tre separata hus, efter men för bara några år sedan efter en undersökning/renovering är teorin att det var byggt som ett hus. När paret Woolf köpte huset tog de ner väggar och satte in fönster. De målade också om en del och det syns att Virginias favoritfärg var grönt. Både väggar, lister och andra trädetaljer är målade i olika nyanser av grönt.

Vissa delar av huset är inrett med tidstypiska möbler och föremål, som inte använts av paret Woolf, men just den här stolen och bokhyllan är original. Böckerna i hyllan är verk av Shakespeare, som Virginia slagit in i skyddspapper och därefter skrivit titlarna för hand på.

Leonard och Virginia hade separata sovrum och guiden ansvarade för Virginias sovrum, som ligger i den del av huset som byggdes till 1929, menade att det var oklart om Leonard och Virginia någonsin hade ett sexuellt förhållande, eller om äktenskapet var platonskt. Hur som helst trivdes de i varandras sällskap och Leonards liv efter Virginias död var många gånger svårt. Han hade senare ett förhållande med konstnären Marjorie Tulip Richie, även kallad Trekkie. Hon bodde hos honom under veckorna och hos sin man Ian på helgerna. Ett annorlunda arrangemang, men de struntade helt i vad andra tyckte. I Monk’s House finns flera tavlor av Trekkie, bland annat ett porträtt av Leonard Woolf i matsalen.

Porträttet av Virginia Woolf som också hänger i huset är gjort av Vanessa Bell. Tydligen bjöds flera konstnärer in för att måla av henne samtidigt då hon hatade att sitta modell.

På tomten finns en skrivarstuga där Virginia skrev större delen av sina böcker. Ibland skrev hon för hand i sovrummet, men hon gick sedan ut i skrivarstugan och skrev rent på skrivmaskinen där. Att se hennes skrivbord var verkligen något speciellt. Det såg ut som att hon när som helst skulle komma tillbaka och sätta sig för att skriva vidare.

 Det går att promenera från Rodmell till Virginias syster Vanessas hus i Charleston, där hon bodde tillsammans med konstnären Duncan Grant, som hon hade dottern Angelica med, hans älskare David Garnett (som Angelica senare gifte sig med) och Vanessas två barn med Clive Bell. De köpte huset 1916 och det blev en ny samlingsplats för Bloomsburygruppen. Läs gärna mitt inlägg på Kulturkollo från tidigare i veckan om systrarna Vanessa och Virginia.

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: