Läsning

Ett läsprojekt om nobelpriset och några litteraturpristagare

Ibland återanvänder jag arbetsområden som jag är nöjd med om som jag tror fungerar även med nuvarande klasser, men andra gånger vill jag jobba med något nytt som jag inte redan prövat. I år har jag läst Jack i helklass i Svenska 1 för första gången och i Svenska 3 har jag just genomfört ett läsprojekt med kortare texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vi kommer att läsa hela romaner senare i kursen också (faktiskt har vi börjat med Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler) men just det här projektet handlade mer om allmänbildning än läsning egentligen. Målet var att eleverna skulle få veta mer om Nobelpriset i litteratur och dessutom få smaka lite på några av författarnas texter.

Som förberedelse läste jag kortare texter av flera pristagare, varav några nya för mig och valde ut några som jag trodde skulle passa mina elever. Eftersom mitt mål är att läsa texter av alla pristagare har förberedelserna för det här arbetsområdet verkligen varit ett exempel på hur jag som svensklärare faktiskt kan förena nytta med nöje.

Första texten vi läste tillsammans var en klassisk novell, nämligen “Berg som vita elefanter” av Ernest Hemingway som fick priset 1954. Jag läste novellen högt och eleverna fick sedan i par fundera kring frågeorden var, när, vilka och vad? Just vad som egentligen hände var det som stod i fokus. Vi pratade isbergsteknik och de fick beskriva vad som fanns över och under ytan. Det här är en novell som på ytan är enkel, men som var en utmaning för flera elever. Det finns en sannolik tolkning som de flesta också hittade och höll med om, men några hade svårt att läsa mellan raderna, eller hitta den dolda delen av isberget.

Novell nummer två var “Fadren” av Bjørnstjerne Bjørnson som fick priset 1903. Jag inledde med att berätta att jag själv tyckte om novellen när jag läste den, men att jag fortfarande funderade över vad som egentligen hände och vad slutet betyder. Elevernas uppgift var att först läsa novellen enskilt och fundera kring detta själva. Därefter fick de göra en Chambersanalys i grupper om 2-3 och dessutom fundera kring slutet, novellens teman och dess budskap. Jag var lite orolig att de skulle ge upp, då det verkligen finns väldigt många sätt att tolka novellen på, men det blev riktigt bra samtal i de mindre grupperna där de flesta verkligen närläste och försökte tolka det som stod. Frågor som kom upp var t.ex. Var är barnets mor?, varför vill fadern att sonen ska döpas ensam?, vad menade prästen när han sa att sonen var en välsignelse?, finns sonen på riktigt, eller är det en metafor för en mans förändring?, är han så ensam att han hittar på en son? Några fastnade i det religiösa temat och andra jämförde med Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien som också porträtterar en far som lever för sitt barn. Det blev en oväntat bra lektion.

Vi fortsatte med dikten “Vimmelkantig” av Wizlawa Szymborska från diktsamlingen Nära ögat från 1996. Den handlar om slumpen som gjorts oss till just den vi är och att vi hade kunnat tilldelas eller valt en annan dräkt i “naturens garderob”. En dikt fylld av bildspråk och metaforer, men ändå en ganska lättläst dikt om livet och hur det blev som det blev. Jag rekommenderar den och tycker att den leder till många fina samtal.

En lektion ägnades åt de svenska nobelpristagarna i litteratur, men fokus på Tomas Tranströmer. Det jag inte hade koll på var hur många av pristagarna som också satt i Svenska Akademien när de fick priset. Lite märkligt.

Vi lyssnade på, läste och analyserade två dikter av Tomas Tranströmer gemensamt. Först den klassiska “Romanska bågar” och därefter “C-dur”. Analysen gjordes utifrån Joakim Stenshälls (Riksteaterns) modell för scenkonst som kallas “En väv av tecken“. Första steget är att beskriva det man ser, eller i det här fallet det man hört och läst. Jag gick varvet runt och alla elever fick bidra med något de iakttagit. Det kunde handla om form, ordval, karaktärer eller diktjaget. Någon räknade helt enkelt raderna, andra såg upprepningar och/eller metaforer. De som ville fick säga pass, men de flesta valde att säga något. Dikten projekterades på white-boarden och jag kunde stryka under, ringa in och anteckna nyckelord utifrån deras kommentarer.

Steg två handlar om att tolka. Det kan handla om stämningen, känslor som väcks, betydelsen av ordvalen, hur situationen kan tolkas, vilka teman som texten innehåller, vilken betydelse dikten har och vad författarens budskap är. Här lät jag eleverna säga det de tänkte på rakt ut och det funkade fint. Ovanligt många bidrog, kanske för att de redan var inne i dikten efter den mer beskrivande delen.

Tredje och sista steget handlar om reflektion. Då går samtalet lite utanför texten och eleverna får associera, koppla och blanda in egna tankar, känslor och åsikter. De två sista stegen gick ihop lite, men samtalet flöt ändå på ganska bra. Ibland flikade jag in en följdfråga för att få analysen att gå djupare.

Speciellt samtalet kring “Romanska bågar” blev väldigt intressant. Vi fastnade i funderingar kring att vara färdig och om det är detsamma som att vara nöjd eller inte. Är det alltid en fördel att ständigt försöka utvecklas, eller skapar det stress?

Två noveller av Herta Müller “Kungen sover” och “Äppelträdet” blev underlaget till en lektion, tillsammans med Harold Pinters korta text “Spegeln”. Alla tre ur boken Fler Nobeller. Eleverna fick sitta i grupper om fyra och turas om att läsa texterna högt. Uppgiften de fick till Müllers texter var att dels fundera över symboliken som är väldigt tydlig speciellt i “Äppelträdet”, men också analysera hennes språk. Vi gjorde sedan en grammatisk analys av “Kungen sover” och det blev tydligt att den i princip bara innehöll huvudsatser och att nominalfraserna var väldigt enkla. Ändå upplevde eleverna att de fick tydliga beskrivningar och en bra bild av vad som hände. Att använda grammatisk analys för att sätta ord på hur en författare använder språket är något jag gör allt för sällan, men tänker att jag borde göra. Istället för den mycket oprecisa beskrivningen “språket känns hackigt” kunde vi tillsammans hitta ett mycket tydligare sätt att beskriva Müllers språk.

Herta Müller var nog den författare hittills som splittrade gruppen mest. Några absolut älskade hennes sätt att skriva och hur hon använde språket. En elev påpekade t.ex. att hon använde ordet “inte” på ett oväntat sätt och en annan tyckte om de många bibliska kopplingar i “Äppelträdet”.

Pinters text “Spegeln” är väldigt kort och eleverna enades till slut om att den nog ska ses som en monolog. Någon novell tyckte de i alla fall inte att det var och de uppfattade den inte heller som en dikt. Texten handlar om en man som ser sig själv i spegeln och inte känner igen sig själv. Han menar att han “bytt ansikte”, vilket ledde till intressanta samtal kring förändring.

Skolbiblioteket har köpt in ett antal av de noveller av Nobelpristagare som Novellix gett ut och dessa fick eleverna använda när de valde varsin författare att fördjupa sig i. Mest populära valet var Kazuo Ishiguro, följd av Tomas Tranströmer, Bob Dylan, Toni Morrison och John Steinbeck. Uppgiften var att läsa om “sin” författare och sedan presentera hen och någon/några av hens texter i liten grupp. Valet av en ganska enkel uppgift kom sig av att många av klassens elever varit borta då de deltagit i skolan cabaret. Det här var något de kunde fixa själva ganska enkelt och rent krasst var det inte heller någon katastrof att vissa inte hann. Jag är egentligen stenhård med att uppgifter ska göras och det i tid, men här fick jag helt enkelt välja bort strid.

Huvudexaminationen var istället en lyrikanalys. Lektionen innan analyserade eleverna dikter i par och själva provet skrevs i DigiExam. De dikter jag hade valt ut till övningslektionen var “Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lägerkvist och “Slutet och början” av Wizlawa Szymborska och på provet fick de välja mellan att analysera  “Nocturne” av Tomas Tranströmer eller “Somliga gillar poesi” av Wizlawa Szymborska, två dikter som de (med 99% säkerhet) såg för första gången.

Alla läsprojekt behöver utvärderas och när jag ser tillbaka på det här är jag ändå ganska nöjd. Kanske hade jag kunnat välja ut några författare och djupdyka lite mer i deras texter och då fått djup, men å andra sidan förlorat bredden. Jag vet inte heller om jag kommer att behålla elevernas författarpresentationer om jag kör projektet igen, då det var mer av en praktisk lösning utifrån de förutsättningar jag hade just i år. Det som gjort mig glad är att de flesta av texterna faktiskt gått hem hos eleverna och vi har haft många intressanta samtal kring text. Nu återstår bara att läsa och bedöma lyrikanalyserna.

 

 

Istället för Pojken i randig pyjamas

Jag läste ett tweet och blev inspirerad att skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag skrivit inlägg med alternativ till Ondskan av Jan Guillou och I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Idag har det blivit dags för alternativa böcker till Pojken i randig pyjamas av John Boyne. Den här är till dig Petter!

Pojken i randig pyjamas har undertiteln “en sorts saga” och kritiken mot handlar främst om att den rent historisk har vissa brister. Berättelsen om de två pojkarna och främst den enes mycket naiva syn på koncentrationslägret som de andra befinner sig i, har dock fascinerat många och ja, den älskas av lärare. Troligen för att berättelsen engagerar och för att boken är ganska behändig rent sidmässigt.

Om det är andra världskriget som du vill att dina elever ska få kunskaper om rekommenderar jag istället Boktjuven av Markus Zusak, som förvisso är ganska mycket tjockare, men som ger en känsla av hur det var att befinna sig i Nazityskland. Själva skildringen av ett koncentrationsläger kan istället fås i Mannen utan öde av nobelpristagaren Imre Kertész, som kan vara lite tuff läsning, men med lärarstöd borde funka fint i år 9. Livet i ett polskt ghetto skildras i Historien om Leon – Schindlers yngste arbetare av Leon Leyson, som är en självbiografisk bok om hur en tioåring räddades av Oskar Schindler, genom att få jobba på hans fabrik.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är en grafisk roman om några barn och ungdomar när de fick uppleva inskränkningar på grund av sitt judiska ursprung. Inskränkningar som sedan ledde till att de placerades i ghetton och eller koncentrationsläger. Mycket läsvärd. Jag vill också rekommendera Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen som verkligen ger svar på många av de svåra frågor unga människor kan ha om förintelsen.

Att vara barn under kriget skildras också i Tulpanpojken av Christina Wahldén och den numera moderna klassikern Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. I den senare får du också en fin skildring av vänskapen mellan två väldigt olika pojkar, precis som i Pojken i randig pyjamas. Även Annika Thor har skrivit om krigsbarn, nämligen systrarna Steffi och Nelli som kommer till skärgården utanför Göteborg. Serien inleds med boken En ö i havet. Eller varför inte låta dina elever läsa en riktigt klassiker som Anne Franks dagbok. Den finns även i lättläst version utgiven av Nypon förlag, som också gett ut biografin Anne Frank – Ett liv av Marian Hoefnagel.

Kanske vill du förflytta dig utanför nazisternas Tyskland. I Michael Morpurgos Den fantastiska katten som försvann får vi läsa om Lily och hennes familj som bor i Frankrike i området där de allierade förbereder sig för D-dagen och i Flamingopojken möter vi Lorenzo och får följa hans liv i Camargue under kriget. Morpurgo har skrivit mer om andra världskriget i Flykten från den brinnande staden, som utspelar sig i Dresden 1945 när staden hotas av omfattande bombningar.

En ganska ovanlig skildring av andra världskriget är När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, som visserligen är skriven för vuxna, men har unga huvudpersoner.

På Kulturkollo har vi satt ihop en lista med 70 böcker som skildrar andra världskriget. Där kanske du hittar fler böcker som kan passa.

Är det däremot John Boyne som författare du vill att dina elever ska möta, så har han skrivit fler böcker. Bland annat Stanna kvar och ge dig av som utspelar sig under första världskriget. Huvudpersonen Alfie är fem år då boken (och kriget) inleds och fokus ligger på hur kriget påverkar människor.

Eller så bestämmer du dig för att Pojken i randig pyjamas verkligen är boken du vill att dina elever ska läsa. Ett medvetet val är bra oavsett.

 

 

Några nobelnoveller

Ett sätt att få igång läsningen av Nobelpristagare är att fokusera på kortare texter och ännu mer effektivt blir det när läsningen behöver ske snabbt på grund av ett läsprojekt på jobbet. De senaste veckorna har jag läst en rad noveller av Nobelpristagare, några ur samlingarna Nobeller och Fler Nobeller, men också några av de nobelnoveller Novellix gett ut. Vissa av dem kommer jag att använda med mina elever, men inte alla. Mer om det när projektet är genomfört.

De här novellerna har jag läst. Årtalen inom parentes är de år som författaren tilldelades Nobelpriset.

ur Nobeller

“Fadern”, Björnstjerne Björnson, Norge, (1903)

En kort novell om en far som har en son. Novellen har ett lite klurigt slut och jag gillar den skarpt.

“Lögner”, Frans Emil Sillanpää, Finland, (1939)

En vacker text med många naturbeskrivningar och berättelsen om en gosse som upptäcker lyriken eller något helt annat.

“Sill”, Haldór Kiljan Laxness, Island, (1955)

Inte helt lättläst, men intressant om sillens betydelse.

“Den ordsnabbe”, Elias Canetti, Bulgarien/Storbritannien, (1981)

En rolig liten text som gav mersmak.

“Två berättelser”, Naguib Mahfouz, Egypten, (1988)

“Den sjunde berättelsen” om en kväll på taket och syriska grannar, samt “Den åttonde berättelsen” om gravhelgen.

“Mitt liv med vågen”, Octavio Paz, Mexico, (1990)

En klurig berättelse fylld av metaforer och liknelser och en fråga om vem “hon” är.

“Spegeln”, Harold Pinter, Storbritannien, (2005)

En liten, kort text om ansiktet i spegeln.

Novellix

“Till rum 19” av Doris Lessing, Storbritannien, (2007)

Fantastisk novell om en kvinna som försöker leva eller i alla fall överleva i sitt på ytan perfekta liv.

“Dolly” av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fin novell om en gammal kärlek och ett missförstånd.

“En familjemiddag” av Kazuo Ishiguro, Storbritannien, (2017)

Novell om en familj med öppet slut och mycket mellan raderna.

 

Vilka noveller av nobelpristagare kan du rekommendera?

52 bra saker: Läslov

Egentligen har hela höstlovet varit bra med vettig fortbildning både på jobbet och Göteborgs universitet. Idag har jag dock växlat över till läslov, nu på förmiddagen mest jobbrelaterat med fokus på Nobelpriset men nu blir det nöjesläsning för hela slanten. Först på tur står Beröringen av Gustav Tegby, som visserligen är en ungdomsbok, så lite jobbrelaterat, men främst verkar vara en riktigt bra bok.

Själva konceptet med Läslov är bra som en chans att lyfta barn och ungas läsning. Tyvärr räcker inte punktinsatser som denna, när böcker för barn, och kanske ännu mer för unga, sällan får så mycket uppmärksamhet. Det är lätt att hävda att läsning är viktigt, men det krävs mer än tomma ord. Tummen upp för Läslov alltså, men tumme ner åt att all bra litteratur för barn och unga får på tok för lite uppmärksamhet.

Vill du ha tips på bra ungdomsböcker att fylla ungarnas läslov med kan du klicka här.

 

Photo by Priscilla Du Preez on Unsplash

Det här med betyg på böcker

Vad tyckte du om boken? Sätt en stjärna eller två eller kanske fem. Efter varje läst bok på någon av ljud- och e-bokstjänsterna uppmanas jag att sätta ett betyg. Ett snabbt sätt att visa vad jag tycker. Helt frivilligt självklart, men ändå något jag och säkert många med mig ändå gör. Jag för också in mina lästa böcker på tjänsten Goodreads och då sätter jag också ett betyg. Enkelt och tydligt. Eller?

Men vad betyder en trea? Hur bra är en fyra? Är det ens någon idé att läsa en tvåa?

För mig har standardbetyget blivit en fyra. Det betyder att boken är läsvärd. Ett bra språk, vettiga karaktärer och ett intressant innehåll. Allt behöver inte vara perfekt, men jag ska beröras och boken ska vara bra inom sin genre. Får boken en trea är det fortfarande en bra bok, men kanske inte så speciell i sin genre. Den fjärde stjärnan handlar ofta om att på något sätt sticka ut.

Andra betyg sätter jag sällan. I år har det blivit några få femmor och då är det böcker som verkligen berör mig och som är speciella. Tvåor blir det sällan för att jag inte läser ut böcker jag inte tycker om och en bok som får en tvåa i betyg är inte speciellt läsvärd. Att bara sätta ett betyg säger därför inte jättemycket, då det inte förklarar vad det är som gör en bok bra eller mindre bra just för mig. Hur ska då den som ser betyget kunna veta om deras preferenser stämmer med mina?

I dagens samhälle ska det mesta gå snabbt och vara lätt att ta till sig. Ett kort omdöme är att föredra framför en längre text. En bild på instagram bättre än en lång text. Så känner jag inför dagens korta omdömen om boken, som mer och mer tar över de längre, reflekterande texterna. Jag tycker att det är lite sorgligt. Kanske är det därför jag endast taggar med betyg på mina inlägg om lästa böcker och inte ens har med ett betyg om jag delar på instagram. Ibland tänker jag att det är lite dumt, då det kanske hade lockat fler om jag bara hade kört ut ett betyg, gärna i e-mojiform och skrivit en rad eller två. Det är bara det att jag skriver lika mycket för mig själv som för andra. Kanske mer. Jag tycker om att försöka sätta ord på en läsupplevelse och kanske dra lite extra i en tråd som jag finner intressant. Extra roligt var det därför på Bokmässan då jag fick höra från flera personer som skriver böcker och arbetar på förlag att de uppskattade mina längre texter. Att det är roligt med något mer än några ord och ett betyg. Jag är också medveten om att andra kanske tycker att det mest är jobbigt att behöva läsa massor och trots det inte få något tydligt besked om vad jag tycker. Inget betyg att snabbt scanna av. Samtidigt går trenden mot att bloggar ersätts av Instagram även när böcker eller evenemang ska lyftas. Många tar fantastiska bilder på Instagram, men jag önskar att texten fick stå mer i fokus.

Frågan är om det ens är någon idé att skriva långa texter om det ändå går att få samma information i ett betyg. Som lärare vet jag att den elev som får ett betyg inte läser kommentarerna som motiverar betyget. Kanske är det samma med den som läser ett inlägg? Finns det ett betyg så räcker det att veta det. Nu behöver det inte vara någon nackdel. Faktiskt kanske till och med en fördel, då den som bara behöver registrera ett betyg hinner med att scrolla igenom ett flöde på kortare tid och därmed får tips om fler böcker. Kanske är kvantitet faktiskt viktigast. Kanske är jag en gammal surkärring som föredrar ord framför bild och stjärnor och önskar att vi sjungit långsamhetens lov lite oftare.

Jack väcker känslor

Jack av Christina Lindström är en bok om Jack från Göteborg som går sista året på gymnasiet. Han bor med sin mamma och har väldigt lite kontakt med sin mamma. Tidigare har Jack varit en ganska stökig kille och han har dessutom varit på några möten med Nordiska motståndsrörelsen. Nu har han lugnat sig lite, men han har definitivt svårt att komma på vem och hur han vill vara, egentligen. Så här skrev jag om boken när jag läste den 2016.

Förhållandet mellan Jack och Freja är centralt. När boken börjar ser Jack Freja för första gången. Hon ligger på spårvagnsspåret framför den spårvagn han sitter på och de får ögonkontakt när hon springer därifrån. Nästa möte är i ett badrum på en fest. Freja är inte som andra tjejer Jack träffat och han faller pladask. Det ska dock visa sig att deras förhållande blir ganska komplicerat.

I år är Jack den första gemensamma bok vi läser i Svenska 1.  Jag bestämde mig för den eftersom jag aldrig testat den i helklass förut och för att det är en bok som jag hoppades skulle leda till många intressanta samtal. Det jag hade glömt var hur rolig Jack är och det är något som både jag och eleverna uppskattat.  Balansen mellan det roliga och lättsamma och det mer komplicerade och svarta är bra. Eleverna har varit oense i sina åsikter om Jack. Vissa identifierar sig mycket med honom, medan andra tycker att han är ett riktigt svin. Det intressanta är hur han utvecklas och det är också något vi diskuterat mycket.

Ur ett svensklärarperspektiv är det också bra att det finns tydliga motiv och teman i Jack. Två på ytan väldigt olika personer träffas och blir kära, det finns hinder på vägen och det uppstår konflikter. Den frånvarande fadern är också ett klassiskt motiv, liksom det tidigare okända syskonet som dyker upp. Rolf, den trofasta hunden är också ett tydligt motiv. Teman som kärlek, vänskap, svek och identitet är centrala.

När jag förberedde de uppgifter eleverna ska göra och de frågor de ska diskutera utgick jag ifrån Känn på litteraturen 4 av Carl-Johan Markstedt och Martin Sandberg. Jag var inte helt såld på frågorna, medan slutuppgifterna var mer användbara. Jag vill gärna att samtalen inte bara ska handla om innehållet, utan också om analys av texten och då behövs frågor som går mer på djupet. Nu tror jag att det till viss del handlar om att mina elever läser Svenska 1. Hade de gått på högstadiet skulle jag kunnat använda mycket mer av materialet.

En utmaning med gemensam klassläsning är alltid att få alla elever att läsa. Nackdelen med att börja med bokläsning tidigt i ettan är att alla elever inte hunnit få tillgång till hjälpmedel som Legimus, men de flesta har löst det. Fördelarna överväger helt klart, då jag lärt mig mycket om eleverna genom att följa deras samtal och läsa deras texter och de har också lärt känna varandra. Jag får också en chans att upptäcka vilket tempo eleverna har och hur jag behöver stötta dem framöver. Redan från början fick de ett lektionsschema där det framgick vilka sidor som ska vara lästa till vilken lektion och där även skrivuppgifter under läsningen finns med. Många har klarat det fint, men att läsa en bok är en utmaning för en del. Det är också därför jag gav eleverna en del lästid på lektionstid inledningsvis.

Totalt har eleverna haft fyra boksamtal, där det första utgick från en Chambers-analys där de sammanställt vad det tycker om, inte tycker om, vad de undrar och slutligen de mönster och kopplingar de upptäckt. Fokus under det andra samtalet var platta och runda karaktärer, samt Jacks utveckling och hur han förändras beroende på vem han umgås med. Tredje samtalet handlar mycket om Enar och Jacks relation till sina föräldrar och till andra runt omkring honom. Det sista samtalet fokuserade mest på analysbegrepp som teman, motiv och budskap, men också favoritscener. För att också kunna veta vad varje elev fått med sig från läsningen har de vid två tillfällen fått svara skriftligt på frågor kopplade till boken.

Klart är att Jack är en bok som engagerar och den senaste tidens debatt om centrala teman i ungdomsböcker och huruvida de ska styra vilka böcker eleverna får möta i undervisningen försöker framhålla detta som något dumt. Det kan jag hålla med om när det gäller lättlästa böcker som ofta vänder sig till de som är läsovana och som förenklar så mycket att varje karaktär förblir platt. Där finns invandrarkillen som är värsting, den superreligiösa pappan som begränsar sina barn, den missuppfattade horiga tjejen för att nämna några. I Jack finns istället komplexa karaktärer som går att vända och vrida på. Det är alltså inte teman i sig som gör en bok varken bra eller dålig, utan hur komplex den är och hur mycket den berör.

Slutligen bjuder jag på några kommentarer från eleverna som jag snappat upp när jag “tjuvlyssnat” på deras inledande samtal och sedan de inspelade avslutande samtalen när hela boken var utläst.

Om Jack

Jag hatar Jack!

Nej, har är ju fett cool.

Han är en sådan skit. Det funkar inte att säga “mums” om tjejer. Så sleazy.

Jag tycker att han är rätt gullig ändå.

Alltså, jag kan ändå identifiera mig med honom.

Det är verkligen inte okej att ha två tjejer samtidigt.

Jag tycker att han är en manipulativ karaktär.

 

Om hans pappa

Tänk att din pappa aldrig brydde sig och sedan bryr han sig helt plötsligt om någon annan.

Det är helt normalt att Jack söker bekräftelse av sin pappa.

Pappan bara utnyttjar honom som barnvakt. Det är inte okej.

Den där väskan som är packad gör mig ledsen.

 

Om andra karaktärer

Rolf, vilken bro liksom! Men Rolf är inte en person. Han är en KARAKTÄR!

Jag gillar ändå mamman. Hon är ganska chill.

Och Ola, jag älskar Ola. Han är mogen och har bra inflytande på Jack.

Jag har träffat många Abrahamsson.

Jag tycker om Freja. Jag vet inte, hon är bara älskvärd.

Hon är så himla cool och vägrar ändra sig för en kille.

Helt rätt, Freja. Keep it up.

 

Om Jacks relationer till andra

Alla hans relationer går liksom åt helvete.

Inte med Rolf, relationen till honom är bra.

En brorsa kan ändå vara coolt att få.

Jag tror att han inser hur Freja känner sig när han själv får en bror.

Tror ni att Jack verkligen ångrar det han gjorde mot Tor, eller handlar det bara om att få tillbaka Freja?

Jag hoppas verkligen att Freja kan förlåta honom.

 

Om Jacks förändring

Alla kan förändras och alla är värda en andra chans.

Jo, alltså jag tror att folk kan förändras, men bara inte på 267 sidor.

De är faktiskt 321.

Inte av text.

Jojo du. (båda börjar räkna)

Han hade kunnat fastna ännu mer i motståndshålet.

Eller blivit alkoholist. Han använder alkohol för att få bort ångesten.

Det är ändå inte så att han föddes ont.

Nej, han var väl mest dum. Ung och dum.

Jag tror verkligen att alla har som olika personer i sig.

 

Om språk och främlingsfientlighet

Men va´? Får man inte säga z-ordet? Det gjorde vi alltid på min gamla skola.

Det fattar du väl att det inte är okej?!

Nej, men det är väl okej, eller? Eller?

NEEEEJ!

Men det är väl ändå inte samma sak som n-ordet?

Fast vi har en maktposition mot romer. Det är inte okej att använda z-ordet.

Men alla kallar varandra sådant. Om man är vänner måste det väl vara okej?

Skulle du säga det om någon på riktigt tog åt sig?

Alltså, jag kommer inte att använda det nu.

 

Om läsningen

Jag älskar den här boken.

Den var så himla trög först, men i slutet blev den jättebra.

Det här är den första boken jag faktiskt läst på riktigt.

 

Om språket

Ibland är det realistiskt, men de pratar lite för mycket vuxenspråk, typ “att ana ugglor i mossen”, ingen säger så. Jag har hört det typ en gång när min morfar sa det.

För att vara skrivet av någon som är typ gammal skriver hon väldigt bra.

Man känner igen sig i språket, tycker jag.

Det är nog mest trovärdigt när han pratar med sin mamma. De tjafsar ibland, men kan prata om allvarliga saker också.

 

Om Christina Lindström och fler böcker

Hon, Christina, har skrivit en annan bok som heter Hälsningar från havets botten. Den är ännu bättre.

Jag vill att hon ska skriva en fortsättning som heter Freja.

Nej, Ola är bäst, tänk en hel bok om Ola.

Jag skulle vilja veta hur Jacks föräldrar träffades. Kan hon inte skriva en bok om när de var unga.

Rolf då, jag vill läsa om Rolf.

Om litteraturens roll i skolan

Ett blogginlägg av gymnasieläraren Filippa Mannerheim angående de förslag till förändring som föreslagits i grundskolans kursplan för svenska plockades upp av DN:s Jonas Thente i en artikel som fått rubriken Skolverket vill byta skönlitteraturen mot pekpinnar. Förslaget handlar om att i det centrala innehållet stryka den mer specifika formuleringen om att elever ska läsa “[s]könlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” och istället betona olika genrer, samt att eleverna ska läsa ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”.

Jag diskuterar ofta skola i allmänhet och svenskämnet i synnerhet med Filippa Mannerheim. Ofta är vi överens, som t.ex. om vikten av läsning och då gärna klassiska böcker i gymnasiets svenskämne. I andra frågor är vi inte riktigt lika eniga, som i bilden av hur skolan såg ut förr, jämfört med hur den ser ut nu. Mycket troligt för att vi båda hade olika upplevelser av vår skoltid, men också för att vi befinner oss i olika verkligheter nu. Jag kan uppskatta delar av den undervisning jag fick, men tyckte att det var för mycket fokus på korta utdrag, snarare än helheter. Jag vill att mina elever ska möta även hela verk. Något som förvisso kräver en hel del av mig som lärare, då få unga idag är vana vid att läsa böcker. Vi har också olika syn på hur elever bäst utvecklar sitt språk och sin läsförmåga, men är eniga om att läsningen borde vara central i svenskämnet.

Jag tycker bättre om den gamla formuleringen ovan än den som nu föreslås och tycker att det är viktigt att elever på högstadiet även får möta viss klassisk litteratur. Däremot kan jag förstå varför en mer tematisk formulering föreslås. Det handlar om att försöka göra litteratur relevant för eleverna genom att de ska få läsa om sådant som berör dem. Då glömmer man att sådan litteratur kan se ut på olika sätt. Nu arbetar jag inte på högstadiet längre, men om jag hade gjort det skulle jag ägna mest tid åt skönlitteratur för unga. Inte nödvändigtvis texter som handlar om “utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, men texter som handlar om unga och som uppmanar till samtal. Rent krasst läser ungdomar så få böcker att vi inte har råd att endast lägga tid på att de ska läsa texter som de bör känna till, utan att först låta dem läsa texter som engagerar. Jag menar inte att klassiska texter inte kan engagera, men jag tycker att vi behöver skilja på grundskolan och gymnasiet.

På gymnasiet ska vi kräva att eleverna läser hela verk och gärna klassiska sådana. Det ska framför allt vara texter skrivna för vuxna och själv väljer jag gärna böcker som jag hoppas ska vidga elevernas kunskaper om världen. Ibland handlar de om utanförskap, ofta om relationer (vilka böcker gör inte det?), jämlikhet, jo också ett centralt tema och sexualitet, kanske det. På grundskolan behöver eleverna få upp sin läshastighet, träna sin läsförståelse och kanske möta klassiska texter, men främst för åldern anpassad skönlitteratur. Här beror det självklart mycket på läraren och det engagemang hen kan skapa kring en klassisk text. Det jag menar är att läsupplevelsen är central. Vi har inte råd att förlora kampen om läsningens vara eller icke vara i unga människors liv. Det betyder absolut inte att våra elever aldrig ska utmanas och att vi ska låta dem läsa Bert-böcker tills de tar studenten (eller någonsin), men vi har som svensklärare ett ansvar att göra skönlitteratur relevant. Det kan å andra sidan göras på tusen olika sätt.

Det jag kan vända mig emot och som jag märker att också Mannerheim och Thente reagerar på är att litteraturen ska väljas utifrån vad som kan diskuteras, inte utifrån hur läsupplevelsen blir. Oavsett ålder måste böcker få vara läsupplevelser. En bra lärare läser mycket själv och väljer ibland böcker för att hen tror att den passar elevgruppen, ibland för att det är en klassisk bok som ökar elevernas allmänbildning och litteraturhistoriska kunskaper, ibland en bok med ett moraliskt dilemma som med fördel kan diskuteras eller en bok om från en annan tid eller en annan del av världen, som kan ge eleverna kunskaper de tidigare inte haft. En del av de verk Mannerheim nämner, som Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar eller John Steinbecks Möss och människor borde vara en naturlig del i litteraturundervisningen, kanske så tidigt som i grundskolan. Om dagens läsovana elever ska kunna ta sig igenom dessa förvisso tunna, men språkligt utmanande böcker, måste de dock ha läst en hel massa innan. Då behöver vi sluta diskutera enstaka formuleringar i kursplanerna för svenskämnet och istället göra om dem från grunden.

För precis som Lotta Olsson skrev i gårdagens DN vill vi gärna att barn och unga ska läsa, men det blir inte mer än ord. Vi behöver låta redan våra barn möta en stor variation av texter. Inte bara böcker vi själva läste som barn och inte bara böcker om saker de redan är intresserade av. Det finns så himla mycket mer att erbjuda och kunskaper om litteratur för barn och unga är ibland ruskigt dålig bland lärare. Att föräldrar inte har koll på bokutgivningen eller ens läser för sina barn är beklagligt, men att lärare inte har det är en smärre katastrof. Gärna klassiker, men då för att det är en bra och relevant text, inte för att den funkade förr och definitivt inte som ett icke-val. Jag blir ibland uppgiven när jag ser diskussioner om läsning och böcker i t.ex. olika Facebookgrupper för lärare där en del bokval är så märkliga att jag vill skrika högt. Vi ska verkligen inte använda litteratur som pekpinnar, men vissa böcker har verkligen gjort sitt.

Jag håller med Filippa Mannerheim i det som Jonas Thente bara snuddar vid, nämligen att det allt för stora fokuset på form inom svenskämnet är det vi behöver oroa oss mest för. Det är lätt att säga att barn och ungdomars läsning är viktig, men genom att prioritera en massa annat framför läsning inom svenskämnet, visar i alla fall Skolverket att de anser läsningen vara en marginell sysselsättning som vi inte ska ägna någon större del av undervisningstiden åt. Att producera text är det viktigaste, att kunna argumentera i tal och skrift något som återkommer i kurs efter kurs och muntlig framställning och diskussion vinner över läsningen alla dagar i veckan. Där finns det stora problemet i dagens kursplaner och jag ser inget som tyder på att det ska förändras. Visst är det önskvärt att dagens elever möter klassiska texter, men viktigast av allt är att det finns så mycket tid till läsning att de får möta en massa olika skönlitterära texter som kan ge dem en mängd olika nya perspektiv på livet. Först då kan vi tala om ett svenskämne som verkligen tar elevernas kunskapsutveckling på allvar. När det gäller gymnasiet hade jag önskat att kursen Litteratur 100 poäng blev obligatorisk i alla fall på de högskoleförberedande programmen. Där kan vi tala gedigen bildning.

Några frågor om boktips och boktipsare

Igår skrev jag om vikten av att boktips och boktipsare får mer utrymme i tv, inte mindre och funderade lite kring hur vi skulle kunna fylla alla möjliga tv-program med boktips. Idag skulle jag vilja höra vad ni tycker om boktips och boktipsare och söker därför svar på följande frågor. Mina svar kommer i ett senare inlägg.

 

  • I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?
  • Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?
  • Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?
  • Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?
  • Vilka oväntade boktipsare vill du se i tv?

 

Det vore fantastiskt roligt att få ta del av era svar. Kanske kan vi maila alla förslag till respektive kanal. Skriv i din blogg, i en kommentar eller på annan social media.

 

Photo by Dora Reis on Unsplash

 

Fram för fler boktips i media

Att läsa borde vara något för alla. En norm. Om vi ska ha någon chans att nå ens i närheten av det måste böckerna få synas. Nu tror jag visserligen inte att alla generationers läsning påverkas om ryktet om att bokpanelen i Go’kväll ska plockas bort visar sig vara sant, men det är ändå en beklaglig utveckling. Daniel Sjölin skriver i en krönika i Expressen om att kultur plockas bort, medan humorn får ta mer plats. Som exempel tar han Ingalill Mosander, som tipsat om böcker i tjugo år i just Go’kväll, vars kulturpanel nu slopas. Motiveringen ska vara att SVT vill föryngra programmets publik och då ryker böckerna. Om det är sant är det verkligen både tråkigt och kortsynt. Att en panel förnyas eller till och med föryngras kan vara en sak, men varför byta boktips mot tv-serietips? Varför inte istället behålla Mosander och de andra i panelen, men även komplettera med några yngre förmågor? Varför inte försöka behålla bredden och prata såväl böcker, som filmer och tv-serier.

Nu vet jag inte säkert om boktipsen verkligen försvunnit från Go’kväll, men jag tycker ändå att frågan behöver diskuteras. Vi behöver inte färre boktips i tv, utan fler. Gärna i väldigt många olika program. Drömmen vore om alla gäster i alla program fick frågan om vilken bok de läser just nu, eller vilken favoritbok de har. Tänk vilket levande litteratursamtal vi kunde få. Nu tittar jag sällan på tv, men det hade utan tvekan funkat att gästerna i morgonprogrammen fick prata böcker och då inte bara böcker de skrivit. Lika enkelt hade det varit att få in ett boktips eller två i ett program som Efter fem. Mer vågat hade varit att låtit deltagarna i Idol eller varför inte stjärnorna i Mästarnas mästare diskutera bra böcker de läst. Krystat? Definitivt till en början, men efter ett tag kommer frågor om böcker och läsning vara naturliga och då kanske vi kommer någonstans gällande läsförmågan hos främst barn och unga.

Vi behöver inte heller nöja oss med tv. Ställ frågan om favoritböcker och böcker som läses just nu i varenda tidningsintervju oberoende av om det handlar om magasin för äldre damer eller sportsidorna i våra tidningar. Fyll media med boktips för alla. Det är vi värda. Jag vill ha fler boktips åt folket!

 

Photo by hannah grace on Unsplash

Nu har jag läst 100 böcker

Sommaren har inte varit så aktiv på grund av läget i familjen just nu, men den har istället varit lugn och skön och jag har fått massor av lästid. Det betyder att jag redan nu hunnit läsa bok nummer 100. Det skedde igår kväll när jag läste ut Det bästa som hänt mig av Johanna Schreiber. Förra året nådde jag 100 böcker i början av september, medan det 2017 dröjde till i mitten av november.

Är det en tävling? Självklart inte, men att läsa är min passion och att hålla koll på det lästa är en del av min livsstil. Det finns massor av andra saker jag inte gör och ännu mer jag inte för statistik över.

Nu borde jag självklart göra en lista med årets bästa böcker, men den får ni vänta lite på. Jag förbereder däremot en lista med min bästa sommarläsning. Den kommer under nästa vecka.

 

PS. Tårtan på bilden är från 2016 när vi firade att sonen fyllde 10 och min morfar 90. DS.

 

%d bloggare gillar detta: