Läsning

Om litteraturens roll i skolan

Ett blogginlägg av gymnasieläraren Filippa Mannerheim angående de förslag till förändring som föreslagits i grundskolans kursplan för svenska plockades upp av DN:s Jonas Thente i en artikel som fått rubriken Skolverket vill byta skönlitteraturen mot pekpinnar. Förslaget handlar om att i det centrala innehållet stryka den mer specifika formuleringen om att elever ska läsa “[s]könlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” och istället betona olika genrer, samt att eleverna ska läsa ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”.

Jag diskuterar ofta skola i allmänhet och svenskämnet i synnerhet med Filippa Mannerheim. Ofta är vi överens, som t.ex. om vikten av läsning och då gärna klassiska böcker i gymnasiets svenskämne. I andra frågor är vi inte riktigt lika eniga, som i bilden av hur skolan såg ut förr, jämfört med hur den ser ut nu. Mycket troligt för att vi båda hade olika upplevelser av vår skoltid, men också för att vi befinner oss i olika verkligheter nu. Jag kan uppskatta delar av den undervisning jag fick, men tyckte att det var för mycket fokus på korta utdrag, snarare än helheter. Jag vill att mina elever ska möta även hela verk. Något som förvisso kräver en hel del av mig som lärare, då få unga idag är vana vid att läsa böcker. Vi har också olika syn på hur elever bäst utvecklar sitt språk och sin läsförmåga, men är eniga om att läsningen borde vara central i svenskämnet.

Jag tycker bättre om den gamla formuleringen ovan än den som nu föreslås och tycker att det är viktigt att elever på högstadiet även får möta viss klassisk litteratur. Däremot kan jag förstå varför en mer tematisk formulering föreslås. Det handlar om att försöka göra litteratur relevant för eleverna genom att de ska få läsa om sådant som berör dem. Då glömmer man att sådan litteratur kan se ut på olika sätt. Nu arbetar jag inte på högstadiet längre, men om jag hade gjort det skulle jag ägna mest tid åt skönlitteratur för unga. Inte nödvändigtvis texter som handlar om “utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, men texter som handlar om unga och som uppmanar till samtal. Rent krasst läser ungdomar så få böcker att vi inte har råd att endast lägga tid på att de ska läsa texter som de bör känna till, utan att först låta dem läsa texter som engagerar. Jag menar inte att klassiska texter inte kan engagera, men jag tycker att vi behöver skilja på grundskolan och gymnasiet.

På gymnasiet ska vi kräva att eleverna läser hela verk och gärna klassiska sådana. Det ska framför allt vara texter skrivna för vuxna och själv väljer jag gärna böcker som jag hoppas ska vidga elevernas kunskaper om världen. Ibland handlar de om utanförskap, ofta om relationer (vilka böcker gör inte det?), jämlikhet, jo också ett centralt tema och sexualitet, kanske det. På grundskolan behöver eleverna få upp sin läshastighet, träna sin läsförståelse och kanske möta klassiska texter, men främst för åldern anpassad skönlitteratur. Här beror det självklart mycket på läraren och det engagemang hen kan skapa kring en klassisk text. Det jag menar är att läsupplevelsen är central. Vi har inte råd att förlora kampen om läsningens vara eller icke vara i unga människors liv. Det betyder absolut inte att våra elever aldrig ska utmanas och att vi ska låta dem läsa Bert-böcker tills de tar studenten (eller någonsin), men vi har som svensklärare ett ansvar att göra skönlitteratur relevant. Det kan å andra sidan göras på tusen olika sätt.

Det jag kan vända mig emot och som jag märker att också Mannerheim och Thente reagerar på är att litteraturen ska väljas utifrån vad som kan diskuteras, inte utifrån hur läsupplevelsen blir. Oavsett ålder måste böcker få vara läsupplevelser. En bra lärare läser mycket själv och väljer ibland böcker för att hen tror att den passar elevgruppen, ibland för att det är en klassisk bok som ökar elevernas allmänbildning och litteraturhistoriska kunskaper, ibland en bok med ett moraliskt dilemma som med fördel kan diskuteras eller en bok om från en annan tid eller en annan del av världen, som kan ge eleverna kunskaper de tidigare inte haft. En del av de verk Mannerheim nämner, som Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar eller John Steinbecks Möss och människor borde vara en naturlig del i litteraturundervisningen, kanske så tidigt som i grundskolan. Om dagens läsovana elever ska kunna ta sig igenom dessa förvisso tunna, men språkligt utmanande böcker, måste de dock ha läst en hel massa innan. Då behöver vi sluta diskutera enstaka formuleringar i kursplanerna för svenskämnet och istället göra om dem från grunden.

För precis som Lotta Olsson skrev i gårdagens DN vill vi gärna att barn och unga ska läsa, men det blir inte mer än ord. Vi behöver låta redan våra barn möta en stor variation av texter. Inte bara böcker vi själva läste som barn och inte bara böcker om saker de redan är intresserade av. Det finns så himla mycket mer att erbjuda och kunskaper om litteratur för barn och unga är ibland ruskigt dålig bland lärare. Att föräldrar inte har koll på bokutgivningen eller ens läser för sina barn är beklagligt, men att lärare inte har det är en smärre katastrof. Gärna klassiker, men då för att det är en bra och relevant text, inte för att den funkade förr och definitivt inte som ett icke-val. Jag blir ibland uppgiven när jag ser diskussioner om läsning och böcker i t.ex. olika Facebookgrupper för lärare där en del bokval är så märkliga att jag vill skrika högt. Vi ska verkligen inte använda litteratur som pekpinnar, men vissa böcker har verkligen gjort sitt.

Jag håller med Filippa Mannerheim i det som Jonas Thente bara snuddar vid, nämligen att det allt för stora fokuset på form inom svenskämnet är det vi behöver oroa oss mest för. Det är lätt att säga att barn och ungdomars läsning är viktig, men genom att prioritera en massa annat framför läsning inom svenskämnet, visar i alla fall Skolverket att de anser läsningen vara en marginell sysselsättning som vi inte ska ägna någon större del av undervisningstiden åt. Att producera text är det viktigaste, att kunna argumentera i tal och skrift något som återkommer i kurs efter kurs och muntlig framställning och diskussion vinner över läsningen alla dagar i veckan. Där finns det stora problemet i dagens kursplaner och jag ser inget som tyder på att det ska förändras. Visst är det önskvärt att dagens elever möter klassiska texter, men viktigast av allt är att det finns så mycket tid till läsning att de får möta en massa olika skönlitterära texter som kan ge dem en mängd olika nya perspektiv på livet. Först då kan vi tala om ett svenskämne som verkligen tar elevernas kunskapsutveckling på allvar. När det gäller gymnasiet hade jag önskat att kursen Litteratur 100 poäng blev obligatorisk i alla fall på de högskoleförberedande programmen. Där kan vi tala gedigen bildning.

Några frågor om boktips och boktipsare

Igår skrev jag om vikten av att boktips och boktipsare får mer utrymme i tv, inte mindre och funderade lite kring hur vi skulle kunna fylla alla möjliga tv-program med boktips. Idag skulle jag vilja höra vad ni tycker om boktips och boktipsare och söker därför svar på följande frågor. Mina svar kommer i ett senare inlägg.

 

  • I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?
  • Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?
  • Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?
  • Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?
  • Vilka oväntade boktipsare vill du se i tv?

 

Det vore fantastiskt roligt att få ta del av era svar. Kanske kan vi maila alla förslag till respektive kanal. Skriv i din blogg, i en kommentar eller på annan social media.

 

Photo by Dora Reis on Unsplash

 

Fram för fler boktips i media

Att läsa borde vara något för alla. En norm. Om vi ska ha någon chans att nå ens i närheten av det måste böckerna få synas. Nu tror jag visserligen inte att alla generationers läsning påverkas om ryktet om att bokpanelen i Go’kväll ska plockas bort visar sig vara sant, men det är ändå en beklaglig utveckling. Daniel Sjölin skriver i en krönika i Expressen om att kultur plockas bort, medan humorn får ta mer plats. Som exempel tar han Ingalill Mosander, som tipsat om böcker i tjugo år i just Go’kväll, vars kulturpanel nu slopas. Motiveringen ska vara att SVT vill föryngra programmets publik och då ryker böckerna. Om det är sant är det verkligen både tråkigt och kortsynt. Att en panel förnyas eller till och med föryngras kan vara en sak, men varför byta boktips mot tv-serietips? Varför inte istället behålla Mosander och de andra i panelen, men även komplettera med några yngre förmågor? Varför inte försöka behålla bredden och prata såväl böcker, som filmer och tv-serier.

Nu vet jag inte säkert om boktipsen verkligen försvunnit från Go’kväll, men jag tycker ändå att frågan behöver diskuteras. Vi behöver inte färre boktips i tv, utan fler. Gärna i väldigt många olika program. Drömmen vore om alla gäster i alla program fick frågan om vilken bok de läser just nu, eller vilken favoritbok de har. Tänk vilket levande litteratursamtal vi kunde få. Nu tittar jag sällan på tv, men det hade utan tvekan funkat att gästerna i morgonprogrammen fick prata böcker och då inte bara böcker de skrivit. Lika enkelt hade det varit att få in ett boktips eller två i ett program som Efter fem. Mer vågat hade varit att låtit deltagarna i Idol eller varför inte stjärnorna i Mästarnas mästare diskutera bra böcker de läst. Krystat? Definitivt till en början, men efter ett tag kommer frågor om böcker och läsning vara naturliga och då kanske vi kommer någonstans gällande läsförmågan hos främst barn och unga.

Vi behöver inte heller nöja oss med tv. Ställ frågan om favoritböcker och böcker som läses just nu i varenda tidningsintervju oberoende av om det handlar om magasin för äldre damer eller sportsidorna i våra tidningar. Fyll media med boktips för alla. Det är vi värda. Jag vill ha fler boktips åt folket!

 

Photo by hannah grace on Unsplash

Nu har jag läst 100 böcker

Sommaren har inte varit så aktiv på grund av läget i familjen just nu, men den har istället varit lugn och skön och jag har fått massor av lästid. Det betyder att jag redan nu hunnit läsa bok nummer 100. Det skedde igår kväll när jag läste ut Det bästa som hänt mig av Johanna Schreiber. Förra året nådde jag 100 böcker i början av september, medan det 2017 dröjde till i mitten av november.

Är det en tävling? Självklart inte, men att läsa är min passion och att hålla koll på det lästa är en del av min livsstil. Det finns massor av andra saker jag inte gör och ännu mer jag inte för statistik över.

Nu borde jag självklart göra en lista med årets bästa böcker, men den får ni vänta lite på. Jag förbereder däremot en lista med min bästa sommarläsning. Den kommer under nästa vecka.

 

PS. Tårtan på bilden är från 2016 när vi firade att sonen fyllde 10 och min morfar 90. DS.

 

Tips på sommarläsning

Jag har visserligen listat böcker jag själv vill läsa i sommar, men här kommer en lista med böcker jag redan läst och rekommenderar er att läsa i sommar. De flesta finns i pocket om inte på svenska så på engelska. Många av dem är härligt somriga och lättsamma. Något i alla fall jag behöver på sommaren.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck handlar om en bokhandel i London. Bästa miljön.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman är en drabbande historia om förbjuden kärlek.

Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane, drottning av feelgoodböcker med svärta. Finns också i engelsk pocket.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson handlar om en dotter som misstänks för mord och är berättad utifrån tre familjemedlemmars upplevelser av situationen.

En ny tid av Ida Jessen är en fantastiskt fin och lågmäld bok om Lily och Vigand Bagge. Andra delen heter Doktor Bagges anagram och de ska absolut läsas tillsammans.

En sommar i Brighton av Lucy Dillon är somrig och fin och utspelar sig i en favoritstad.

Ett jävla solsken är Fatima Bremmers augustprisbelönade biografi om journalisten och äventyraren Ester Blenda Nordström. Mycket läsvärd!

Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce är en charmig bok som utspelar sig i slutet av 80-talet i Thatchers England.

Fyra dagar i Kabul av Anna Tell handlar om Amanda Lind som är på uppdrag i Afghanistan. Riktigt intressant och bra. Det följs av Med ont fördrivas som nyss kommit ut.

Himmelsdalen av Marie Hermansson är aktuell igen då den blivit tv-serie. Jag har inte sett serien, men älskade verkligen boken.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är berättelsen om söner och pappor och hur de försöker förstå varandra.

På egen hand av Marian Keyes är lika bra som hennes tidiga böcker och en perfekt bok att läsa under semestern. Lättläst och underhållande, men också tänkvärd.

Mellan himmel och hav av Anna Fredriksson är första delen i en serie om Sally på Österlen.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet är en av de finaste böcker jag läst.

Syskonen av Tessa Hadley är en fin roman om fyra syskon som tillbringar semester ihop i en sommarstuga.

Såna som du ska inte va här av Marika Carlsson är en bra och välskriven biografi om att känna sig udda.

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst är något så ovanligt som en “feelgood-deckare” och formen funkar faktiskt oväntat bra.

Vaggvisa av Leïla Slimani är en riktigt obehaglig bok om en ovanlig barnflicka.

 

 

Photo by Dan Dumitriu on Unsplash

 

52 bra saker: Lästid

Sommar betyder lästid för mig. Först behöver jag varva ner och sova ikapp, men sedan ägnas mycket tid åt just att förbättra lässtatistiken. Inledningsvis blir det enkla och lättsmälta böcker för att komma igång, men därefter brukar jag ha tid för de böcker jag inte haft ork att läsa under våren. Någon klassiker brukar också slinka ner, men i år har jag ingen tydlig plan för hur just den delen av läsningen ska se ut.

Egentligen borde det skrivas ut lästid på recept, precis som man nu ordinerar motion. För mig är det otroligt viktigt att orka fokusera på bara en sak och därmed uppnå ett fokus som jag aldrig får när jag är stressad. Härmed ordinerar jag mig själv daglig lästid. Det blir fint!

 

Photo by Kimberly Farmer on Unsplash

Fler tankar om representation i ungdomsböcker

Min tipslista från tidigare igår må vara lång, men det är trots allt lite klurigt att hitta bra böcker om killar, speciellt sådana som handlar om “vanliga” killar som dessutom är skrivna av en man. Enligt en sammanställning av barnboksinstitutets Bokprovning 2018 (tack för tipset Ingela Korsell) var det endast 26% av ungdomsböckerna som gavs ut under året skrivna av män. Fördelningen är lite bättre för svenska författare (34% och 66%) än de översatta (22% och 78%).

När det gäller huvudpersoner är fördelningen väldigt jämn i bilderböcker, kapitelböcker och mellanårsböcker, men sedan händer något och när det handlar om ungdomsböcker är det precis dubbelt så många böcker som handlar om tjejer än om killar (84 böcker mot 42 böcker). Nu kanske vi inte ska stirra oss blinda på just kön, då det finns en massa andra parametrar som avgör huruvida en huvudperson går att identifiera sig med eller inte, många av mina elever gillar t.ex. fantasy och dystopier och genren är viktigare för dem än huvudpersonens kön, men det är ändå önskvärt att fördelningen blir jämnare.

Jag tänker mycket på kön, både författarens och huvudpersonens, när jag väljer böcker att läsa tillsammans med mina elever. Däremot tror jag inte att vi får underskattar killar för mycket och tro att de måste läsa böcker men killar i huvudrollen för att kunna identifiera sig, när vi sällan reflekterar över att tjejer inte skulle kunna läsa böcker med killar i huvudrollen. Litteraturhistorien vimlar av verk av män om män och då tar vi för givet att även kvinnor ska läsa dessa böcker. “Män läser böcker av män och kvinnor läser böcker av män och kvinnor” är ett uttalande jag läst, men minns inte vem som sa/skrev det och kan inte heller svära på att det är sant. Känslan är dock att männens röster dominerar och fakta är att män oftare prisas för sina böcker än kvinnor. I alla fall när det kommer till priser som Nobelpriset, Bookerpriset och andra statuspris. När det handlar om Augustpriset är fördelningen ganska jämn, men kvinnor får oftare pris för bästa barn- och ungdomsbok än i de andra kategorierna.

Men nu handlar det inte om prisade vuxenböcker eller klassiker, utan om ungdomsböcker. Kön är en sak att ta hänsyn til, men det finns annat att ta hänsyn till. Jag tycker till exempel att det är viktigt att inte bara läsa böcker med heteronormativa förhållandet och att inte endast möta huvudpersoner som har svenskt ursprung. Ett annat mål är att böckerna ska vara skrivna av författare utanför de vanligaste litteraturländerna, som Sverige och den anglosaxiska världen. Det är inte heller lätt när det gäller ungdomsböcker. Här finns ändå stöd i kursplanerna.

En av de absolut viktigaste sakerna för mig när jag väljer böcker är ändå att de inte är allt för stereotypa och om de har sådana inslag vill jag gärna att det problematiseras. När det gäller hur invandrare skildras i ungdomslitteratur känner jag dock att jag behöver skriva ett separat inlägg någon gång, för hjälp vad många kriminella och vad få “vanliga” invandrare vi möter i ungdomsböcker och i andra böcker också för den delen.

Mycket att tänka på helt klart och jag försöker att tänka att variationen får komma under de tre svenskkurserna som jag har med mina elever. I Svenska 1 blir det oftare så att jag väljer ungdomsböcker som är svenska eller amerikanska, eller böcker skrivna för vuxna med unga huvudpersoner. I Svenska 2 är det fokus på klassiker och ibland har jag läst sakprosa i form av t.ex. biografier, självbiografier och populärvetenskapliga böcker. Ganska ofta har jag också fokuserat på en genre som t.ex. dystopier. I Svenska 3 vill jag ge eleverna mer att bita i och då har vi dels läst någon mer krävande bok i helklass och någon bok från ett mer ovanligt litteraturland i mindre läsgrupper. Kön är viktigare i ettan än senare upplever jag och när eleverna mognar mer inser de att just könsskillnader kanske inte är det viktigaste. Jag tror ändå att det är viktigt att göra medvetna val, så att alla böcker eleverna möter inte är skriva av det ena könet.

Hur tänker du när du väljer böcker att läsa med dina elever?

 

 

 

PS. Jag har gjort en bloggsida med listan som publicerades igår som du hittar här. Tanken är att uppdatera den när jag läser någon bok som platsar. Jag har också andra listor på bloggen med böcker att läsa med ungdomar som du hittar här och här, samt bra och lättlästa böcker som du hittar här. DS.

 

Photo by Christian Wiediger on Unsplash

Finns det ens en slukarålder längre?

Jag minns hur jag bar hem kassar med böcker från biblioteket när jag var barn och jag läste dem om och om igen. Förutom under några år på gymnasiet läste jag massor. En stor del av min vakna tid tillbringades med näsan i en bok. Hur många barn hamnar i den här så kallade slukaråldern nu? Jag skulle säga att de är allt för få. Kanske är det därför jag reagerade så starkt på Per Nilssons debattartikel i DN där han tycker sig se en likriktning gällande ungdomsböcker och att det han kallar “lättlästa” dominerar. Efter en diskussion med honom förstår jag att det inte var så han menade, men en tanke väcktes ändå av hans text när den snurrat några varv. Finns det ens någon litterär slukarålder att tala om längre?

Nu inser jag att jag är lärarskadad och påverkad av min vardag med elever som i många fall undviker allt som liknar skönlitteratur. Jag håller med Per Nilsson om att det inte får stanna vid att det är bra att barn och ungdomar läser, men är faktiskt helt ärligt mer bekymrad över att så få verkar hamna i den där härliga slukaråldern än att böcker som är gjorda för att slukas faktiskt finns. De som läser, läser förvisso fortfarande massor, men de som inte läser alls utanför skolan och knappt där heller, är bekymrande många.

“Går det inte att diskutera barn- och ungdomslitteratur utan att diskutera barn och ungas läsning?”  undrar Nilsson i en kommentar till mitt inlägg om hans debattinlägg i DN. Mitt svar på frågan är kanske ibland, men långt ifrån alltid. Är det intressant hur de stora förlagens utgivning se ut? Absolut? Är det så att de bara ger ut massproducerade och lättlästa böcker som ungar snabbt kan svälja utan motstånd? Definitivt inte. Tvärtom tycker jag att vi borde uppvärdera ungdomsboken, vilket jag också skrivit om tidigare i till exempel det här inlägget.

Det finns två litterära spår och de kan och ska finnas båda två. Vi behöver massor av böcker som barn och unga kan sluka och vi behöver också välskrivna ungdomsböcker som ger läsaren en intellektuell, språklig och innehållslig utmaning. Kanske kan dessa två spår mötas, men trots allt finns det en funktion i böcker som återanvänder såväl form, karaktärer och i viss mått innehåll. Ingen blir en god läsare utan en stor mängd lästa sidor.

Idag ges det ut en massa böcker som har ungdomar som målgrupp. Som lärare behöver jag se till att jag håller mig uppdaterad och försöka hitta guldkornen. Det handlar inte om att böcker ska anpassas till undervisningen, utan att undervisningen ska utgå ifrån god litteratur. Sådan litteratur ska vara åldersadekvat och därför behövs ungdomsböcker. Konsten är att som lärare hitta böcker som primärt tilltalar ungdomar och inte ungdomsböcker som tilltalar vuxna. Faktiskt finns det en hel del av den senare sorten och frågan är då om det är läsaren eller boken det är fel på.

 

Image by Jonny Lindner from Pixabay

Låt alla möta litteratur på sin nivå

När barnen är små får de pekböcker, gärna i tyg så att de kan tugga på dem när de inte läser dem. Sedan går vi vidare till böcker med tjocka sidor som tål barnhänder och år för år låter vi dem ta del av fler ord och mer komplexa historier. En period handlar allt om rim, en annan om bajs (!) och sedan är det de där dinosaurierna och de fajtande prinsessorna.

Få föräldrar skulle komma på tanken att läsa Röda rummet som godnattsaga, då vi inser att böcker ska passa läsaren och även om mamma eller pappa verkligen älskar att läsa om Stockholm i fågelperspektiv och Arvid Falks äventyr i samma stad, inser de att barnen kanske inte tycker detsamma.

Litteratur är absolut bra eller dålig beroende på kvaliteten på densamma, men det handlar också väldigt mycket om vem som ska läsa och vad läsaren behöver i just den del av sin läsutveckling som hen befinner sig i. Det är därför Per Nilsson helt missar mål i sin debattartikel Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?.

Vi vill att alla ungdomar ska vara läsare. Eller i alla fall vill jag som svensklärare det och jag tror att Per Nilsson har samma perspektiv. Det jag tyvärr kan konstatera är att verkligheten inte alls ser ut så. I den bästa av världar skulle alla läsa de absolut bästa och mest komplexa ungdomsböckerna och därefter gå över till den prisbelönta vuxenlitteraturen som har hög kvalitet och troligen kommer att tillhöra vårt gemensamma kulturarv. Det är Platons idévärld. Det absolut perfekta tillståndet, i alla fall om man är svensklärare eller författare.

I den verkliga världen, i sinnevärlden, ser det lite annorlunda ut. Där finns en rad hem där läsning definitivt inte är en del av vardagen. Vi har barn som inte mött böcker hemma och som kanske möter litteratur för första gången när de börjar skolan. Kanske läser de sedan under en period tills det någon gång på högstadiet ställs krav på att de ska läsa “god litteratur” vilket tyvärr kan innebära att de slutar läsa helt.

Per Nilsson ondgör sig över den “lättlästa” ungdomsboken, men lyckas inte ens förklara om det handlar om “lättläst” som i bearbetad med fokus på läsare som är nyanlända eller läsovana, eller lättläst i betydelsen repetitiv serie med böcker som likar varandra. Jag tolkar det som att Nilsson menar det senare och hoppas verkligen att det är så. Att litteratur blir tillgänglig för alla är enormt viktigt. Vi har inte råd att vara snobbiga i det här läget.

“Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ‘det är viktigt att barn och unga läser böcker'”, undrar Per Nilsson och det enkla svaret är “för att många barn och ungdomar inte läser alls”. Att då välja vägen som fördomsfull litteratursnobb är utan tvekan ganska kontraproduktivt. Först måste vi skapa läsare och därefter (eller samtidigt) kan vi också visa dem att det finns fler böcker än de repetitiva serierna som t.ex. Beast Quest inte genom att tala om att de böcker de läser är mindre värda, utan att visa att det finns väldigt många fler böcker att upptäcka. Jag var inte helt lycklig när ena sonen plöjde just Beast Quest, men jag insåg att det var en del av hans läsutveckling och lät honom hållas. Allt annat hade varit väldigt korkat.

Utgångspunkten för Per Nilssons artikel är ALMA-pristagaren Bart Moeyaert, som många anser vara en för komplicerad ungdomsboksförfattare och utifrån det drar han slutsatsen att läsare här vill ha enkel och lättläst litteratur. Jag har lite svårt för det resonemanget. Trots att jag är den första att höja ungdomsbokens fantastiska kvalitet är jag också medveten om att olika läsare behöver olika saker vid olika tillfällen. Det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna. För att orka läsa det mer komplexa måste man också få vila i det lättillgängliga ibland.

Vi behöver utan tvekan prata mycket om barns och ungdomars läsning, då en god läsförmåga är en förutsättning för ett gott lärande. Det är därför vi måste lägga så mycket fokus på läsning i skolan att vi hinner ge våra barn och unga både de böcker som de slukar och de som kräver mer utmaning. Tyvärr är fokuset i kursplanerna för Svenska sedan 2011 något helt annat. Allt ska mätas och då passar läsningen inte in. Läs gärna Fredrik Sandströms artikel i Svensklärartidningen med titeln Svenska bortom (nästan) all kontroll, där han skriver om just den läsning som inte får plats i skolan längre. Den som inte mäter läsförståelse eller kan kontrolleras via prov, utan den som ger upplevelser och som får läsaren att växa som människa.

Jag förstår att det är dit Per Nilsson också vill, men jag tycker att han har helt fel perspektiv när han beskriver den litteratur som han tycker ska vara i fokus. Snarare håller jag med bibliotekarien och bloggaren Eli om att han framstår som ganska okunnig kring vad litteratur är och hur vi behöver möta de ungdomar som faktiskt inte läser alls. Vi når ingenstans med elitism.

 

Photo by Jonathan Cooper on Unsplash

 

10 bra noveller för undervisningen

I senaste avsnittet av podden Malin och Cissi Svensklärare emellan bjuder Malin och Cissi på tio favoritnoveller var som de använder i undervisningen. Hyper-PK-Linda reagerade självklart på att en av listorna innehöll 10 noveller skrivna av män och att alla novellerna har ett västerländskt perspektiv. Nu ska jag säga att även min lista nedan innehåller fler noveller skrivna av män än av kvinnor och den geografiska bredden är inte jätteimponerande, men jag tycker ändå att det är viktiga saker att ha i bakhuvudet när du väljer texter att läsa med elever. Det händer allt för ofta att jag ser listor som lärare publicerar på t.ex. sociala medier med texter de tar upp i litteraturundervisningen där precis alla texter är skrivna av män. När det gäller riktigt gamla texter kan det vara klurigt, nästan omöjligt, att bredda läsningen, men när det gäller moderna texter handlar det mest om att vara uppmärksam och medveten.

Viktigast för mig är att mina elever får möta olika perspektiv och röster och nej, alla män är inte likadana, men chansen är större att du får en varierad litteraturundervisning om du går utanför dina bekvämlighetszoner. Jag letar ständigt efter nya texter som kan passa min undervisning. Faktiskt så mycket att jag har svårt att läsa novellsamlingar, då jag förknippar dem med jobb. Bra därför att få tips från andra. Av de noveller som finns på Malins och Cissis listor är flera även mina favoriter, medan andra är helt nya för mig.

Jag är nyfiken på:

“Sebastian och trollet” av Fredrik Backman

“Skummisar” av Jonas Karlsson. Ur Det andra målet

“Shuno” av Dogge Doggelito

“Rut” av Cilla Naumann. Ur Kulor i hjärtat

“Över spåret” av Majgull Axelsson. Ur Färdlektyr 2002

“Juan-les-pins” av Sandra Beijer

Malin och Cissi arbetar på högstadiet och jag på gymnasiet, vilket gör att mitt perspektiv är lite annorlunda.  Det är dessutom skillnad på noveller jag tycker mycket om och noveller som funkar i undervisningen. Självklart vill jag att båda sakerna ska sammanfalla, men viktigast är egentligen att eleverna fastnar. Jag har också fått döda många älsklingar för att kunna begränsa mig till tio, men det lyckades till slut. Många av de noveller jag slutligen valde fanns med i min novellkalender 2018.

Min novellista (utan inbördes ordning)

“Honey” av Johanna Thydell, om en alldeles speciell vänskap. Ur Färdlektyr från 2007.

“Tjejen”, John Ajvide Lindqvist om en riktigt skum tjej med en mörk hemlighet. Ur Låt de gamla drömmarna dö

“Spöket Milton” av Jonas Hassen Khemiri. Gamla fiender möts igen i en novell med fantastiskt bildspråk. Ur Invasion! 

“Stjärnklart”, Chiep Kim Héang, en novell som utspelar sig i Kambodja och handlar om vad som egentligen är ett bra liv. Ur Kambodja berättar

“Kinderägg” av Etgar Keret handlar om ett riktigt dilemma och hur det kan lösas. Ur Åtta procent av ingenting.

“I hjärtat av den gyllene triangeln”, Petina Gappah. Handlar om en kvinna som är rik, men väldigt olycklig. Ur Sorgesång för Easterly.

“Kartongmannen” av Katarina Mazetti. Parallell berättelse om två personer som tolkar en situation på helt olika sätt. Ur Noveller för världens barn 2010.

“Pälsen”, Hjalmar Söderberg, en riktig klassiker som håller.

“Stulet nyår” av Agnes von Krusenstjerna, om att bländas av en tjuv. Finns också som novellfilm.

“Huvudsaken” av Jonas Karlsson. En av många helt fantastiska noveller av den här favoritförfattaren. Någon gång skulle jag vilja grotta ner mig i hans författarskap i Svenska 3. Ur Spelreglerna 

 

Det jag saknar är bra noveller på norska och danska. Det hade varit fint att kunna använda i Svenska 2. Har ni några tips?

Vilka andra favoritnoveller har ni använt med elever?

Här kan du lyssna på avsnittet!

%d bloggare gillar detta: