Läsning

Vi måste kämpa för ungdomsboken

Varje år när de nominerade till Augustpriset avslöjas blir jag lika besviken. I kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok brukar de renodlade ungdomsböckerna inte sällan lysa med sin frånvaro. Ett argument för det i debatten brukar vara att den utgivningen är så mycket mindre än utgivningen av bilderböcker, men det är helt ärligt ett dåligt argument. Om vi helt fokuserar på läsning för små barn och sedan glömmer av den när dessa barn blivit ungdomar måste vi också ta ansvar för vår del i den försämrade läsförmågan bland våra unga. Priser finns i första hand inte för att unga ska hitta boktips, utan för att vuxna i deras närhet ska göra det. För mig är kampen för ungdomsboken och dess fortlevnad en central fråga och jag önskar att fler förde den.

Johanna Lindbäck har skrivit en artikel i Sydsvenskan med titeln Ungdomsboken håller på att elimineras och titeln kunde inte vara varken mer korrekt eller mer skrämmande. Visst är det roligt att böcker för mellanåldern fått ett uppsving de senaste åren och att fler bra böcker skrivs för åldersgruppen 9-12 år. Jag håller helt med Lindbäck om att t.ex. Augustprisnominerade Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson är fantastisk, liksom Alma Thörns fantastiska debut och Jenny Jägerfelds fina böcker för samma åldergrupp, men det går inte att komma ifrån det som Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren säger i Lindbäcks text, att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder. Ungdomar läser bara om de själva vill. Att utgivningen av ungdomsböcker minskar är tydligt och något jag själv noterade när jag gick igenom höstens böcker. De få förlag som ger ut böcker för unga har endast ett par titlar varje säsong och det är på tok för lite. Som Knutsson påpekar leder den allmänna sanningen om ungdomsbokens svårigheter till att förlagen satsar mindre på böcker för åldersgruppen, vilket gör att intresset blir ännu mindre, vilket leder till en ännu smalare utgivning. Nu ska ansvaret inte läggas endast på förlagen. Problemet är större än så.

Twitter skriver Lindbäck om det faktum att författare som skriver ungdomsböcker sällan får synas i media och om de får det förväntas de prata om ungdomars läsning i allmänhet och killars läsning i synnerhet, snarare än sina böcker. Nu är det lätt att hävda att Lindbäcks intresse för ungdomars läsning helt enkelt handlar om att sälja sina egna böcker, men att ens tänka den tanken är att förminska behovet av bra litteratur för unga. För mig som lärare är det tydligt att ungdomars läsförmåga minskat rejält, vilket också visar sig när de skriver. På min skolblogg Ordklyverier har jag skrivit om den språkliga försämringen och det faktum att många unga läser väldigt lite och i princip ingenting på svenska. Något som gör att det de senaste åren blivit mer och mer vanligt med språkfel i helsvenska elevers texter som liknar de som andraspråksinlärare gör. De gör ordföljdsfel och andra grammatiska fel som skulle kunna skyllas både på att de läser mindre, men också på engelskans inflytande. De direktöversätter ord från engelskan som inte alls passar i en svensk kontext och skriver mer och mer illa.

Så vad behöver göras? Massor! Självklart måste det ges ut böcker för ungdomar och det ska vara böcker de kan identifiera sig med. Det betyder att en så smal utgivning som idag troligen lyckas ganska dåligt med att nå en bred publik. Journalister måste också ta och kamma sig och faktiskt öka sina kunskaper om de ungdomsböcker som finns och lyfta relevanta titlar. Ungdomsboken måste helt enkelt uppvärderas. Om detta skrev jag i ett inlägg för några år sedan.

Lärare måste också ta sitt uppdrag på allvar och se till att ungdomar läser på skoltid. Som läget är just nu läser många elever knappt hela böcker ens på svensklektionerna och medveten litteraturundervisning pågår långt ifrån i alla klassrum. För ett par år sedan skrev jag en text om lärares syn på ungdomsböcker efter att en lärare på Facebook uttryckt att endast bekväma lärare använder ungdomsböcker. Klassiker i all ära, dem ska eleverna självklart möta, men de måste också få läsa böcker som faktiskt är skrivna för dem. Att läsa är ett sätt att forma sin identitet och precis som Lindbäck skriver är långt ifrån alla tonåringar redo att ta sig an ungdomsböcker. Då måste också deras lärare ha koll på utgivningen eller ha en skolbibliotekarie som har det. Synd då att så få skolor har ett skolbibliotek värt namnet. Här har vi ett annat stort problem som våra politiker definitivt måste ta tag i.

Självklart har föräldrar ett ansvar för att få sina barn att läsa, men skolan måste vara kompensatorisk och erbjuda alla barn ett fokus på läsning och litteratur. Det räcker inte med kortare texter. De måste få möta litteratur och det ska vara litteratur för dem. Den svenska ungdomsboksgenren är bra och har de senaste åren blivit ännu bättre. Den som tror att det ser ut som det gjorde när de var unga har missat en mängd riktigt bra böcker. Det duger inte att vi har lärare som inte läser och skolor utan vettiga bibliotek. Våra unga är värda något mycket bättre än slitna gamla exemplar av Ondskan, som fortfarande kommer upp varje gång någon i en lärargrupp ber om tips på böcker att läsa med sina elever.

Jag tror att alla är överens om att det är viktigt att våra unga har en god läsförmåga, men allt färre arbetar aktivt för att detta ska realiseras. Vi behöver en stor utgivning av ungdomsböcker, välfyllda, uppdaterade och bemannade skolbibliotek, läroböcker i varje ämne, journalister som förstår vikten av att lyfta ungdomsboken så att föräldrar inser vikten av läsning även för ungdomar och politiker som fattar att det måste få kosta att utbilda vår framtid.

 

 

 

Många är de inlägg jag skrivit om läsning och ungdomsböcker och du hittar dem här.

Mina tipslistor med bra böcker för unga hittar du här.

 

Photo by hannah grace on Unsplash

Vad gör en bok riktigt dålig?

I en artikel i DN avslöjar sju litteraturkritiker vad det är som gör vissa böcker riktigt usla. Teorin är att en bok kan vara bra på olika sätt, men att dåliga böcker är ganska lika. Lite som det där med lycka och olycka enligt Tolstoj, fast tvärtom då. De lyckade böckerna är lyckade på sitt sätt, men de mindre lyckade liknar varandra.

Sju kritiker presenterar sju dödssynder när det kommer till böcker och det fick mig självklart att fundera över vad jag själv anser vara dödssynder. Men först en utvärdering av de sju kardinalmisstagen enligt artikeln.

  1. Bristande trovärdighet, där exempel som det oväntade arvet och det faktum att personer som avskyr varandra inte borde tillbringa flera veckors semester tillsammans. Jag kan hålla med om att det börjar bli rätt tråkigt med alla böcker om ensamma, olyckliga kvinnor som ärver ett hus och sedan hittar ett nytt och fantastiskt liv. Om jag läser en sådan bok handlar det dock oftast om en feelgoodbok och då vet jag vad jag kan förvänta mig, är helt på det klara med vad jag får och kan köpa det. När det gäller personerna som inte gillar varandra, men ändå befinner sig på samma plats kan det i många fall visst vara trovärdigt, speciellt om det handlar om släktingar som inte alltid kan välja bort varandras sällskap. Däremot kan det bli krystat om ingenting är det minsta harmoniskt. Det skulle funka i en pusseldeckare möjligen. Jag håller också med Annina Rabe om att brist på trovärdighet gällande detaljer och dialog är riktigt irriterande.
  2. Korta meningar menar Mikaela Blomqvist är allt för vanligt förekommande i nutida prosa och därmed irriterande. Där kan jag hålla med till viss del och då gäller det specifikt allt för många ofullständiga meningar. Några sådana kan ge snygg effekt, men för många gör texter hackiga och utan flyt. Variation är som alltid bäst och jag kan uppskatta riktigt långa och komplicerade meningar. Det får inte gå till överdrift bara och bli för pretto, för det är också en dödssynd.
  3. Ovidkommande miljöbeskrivningar är något Sara Meidell tycker illa om och jag håller verkligen med. Det är precis som hon skriver att blir långa miljöbeskrivningar som inte fyller någon annan funktion än att författaren ska visa att hen känner till miljön som beskrivs bara irriterande och får mig att börja skumläsa. Riktigt bra miljöbeskrivningar berättar om viktiga detaljer och levandegör på så sätt den värld som boken utspelar sig i. Som med allt annat kan det vara skillnaden mellan en fantastisk bok och en riktigt tråkig sådan.
  4. Klyschor är ofta irriterande, det håller jag med om. Jesper Högström tar till exempel upp den övertydlige karaktären som ska vara samtida, hipp och provocerande och jag kan hålla med om att sådana karaktärer kan vara irriterande. Även här spelar dock bokens genre roll och jag kan köpa klichéer båda gällande miljö och karaktärer mer om det handlar om t.ex. en deckare eller en underhållningsroman. Ofta föredrar jag en kliché framför en karaktär som ska vara så långt ifrån en kliché att det nästan blir mer klichéartat. Som trenden med trasiga, kvinnliga poliser som dricker för mycket. Kanske nyskapande en gång, men ganska tråkigt nu. Det jag har svårast för är stereotyper som baseras på fördomar kring kön, sexualitet och ursprung. Det blir bara dumt.
  5. En översympatisk huvudperson är väl egentligen en fortsättning på förra punkten då karaktärer inte blir speciellt intressanta om de är för endimensionella. En huvudperson som bara är fin, god och sympatisk är verkligen tråkig att läsa om. Värst är det med karaktärer som alltid är positiva och peppiga vad som än händer. Valerie Kyeyune Backström skriver om karaktärer som är mer som en tinderprofil än något annat och ja, sådana klarar jag mig verkligen utan. Jag har också svårt för ovidkommande beskrivningar av karaktärers utseende som bara handlar om att berätta hur perfekta de är. Usch!
  6. Samtidssjukan kallar Emi-Simone Zawal det när författare skriver nästan journalistiskt och lyfter tydliga samtidsmarkörer för att skapa en känsla av aktualitet. Liksom de korta meningarna är den ganska sparsmakade autofiktiva prosan något som verkligen är signifikant för vår tid och liksom Zawal börjar jag bli lite trött på det.
  7. Konstlad dialog är något Carl-Michael Edenborg stör sig på och det gör verkligen jag också. Det handlar dels om att alla karaktärer pratar likadant, vilket Edenborg tar upp, men också när dialogerna blir allt för skriftspråkliga och inte alls låter som något som går att sägas högt. Samtalen blir något annat än samtal. Det får å andra sidan inte gå för mycket åt andra hållet, när varje karaktär har ett nästan överdrivet personligt språk med en massa talspråkselement och svordomar som inte riktigt passar in. Då är det kanske snarare trovärdigheten som brister (se punkt 1) men klart är att det är svårt att skriva riktigt bra dialog och att en dålig dialog kan förstöra hela läsningen.

Mer då? På temat trovärdighet hamnar anakronismer. När karaktärer beter sig och talar på ett sätt som inte stämmer med tiden och platsen där boken utspelar sig. Lika illa blir det när författaren hittat ett par tidstypiska uttryck och överanvänder dem. Det är en hårfin balans mellan autenticitet och totalt fiasko.

Ännu mer trovärdighet och dialog och ett problem som främst finns i böcker där vuxna ska skriva som ungdomar. Många ungdomsboksförfattare är riktigt skickliga på detta, men alla som skriver om ungdomar lyckas inte. Då blir det skämskuddevarning.

Något som verkligen är svårt att skriva och som jag nästan aldrig uppskattar är sexscener. På en bra sexskildring går minst tjugo kassa som antingen är för fyllda med klyschor eller helt enkelt inte speciellt trovärdiga.

Sedan finns det något som stör ihjäl mig och som egentligen handlar mer om redaktörer än författare. Valerie Kyeyune Backström är inne på vikten av att döda sina älsklingar och väldigt ofta går det att stryka delar av böcker. I alla fall de som är tjockare än 300 sidor. Jag är helt allergisk mot böcker som tuggar om och blir provocerad av övertydlighet. Som läsare vill jag inte bli skriven på näsan. Någonting måste finnas mellan raderna.

Slutsatsen är att jag håller med om kritikernas sju punkter, mer eller mindre förvisso och att det som kan ställa till det rejält är för stereotypa karaktärer, sexism, kass dialog, ovidkommande beskrivningar av miljö, utseende eller sex och onödiga upprepningar och förklaringar.

Vad tycker du om dessa sju dödssynder? Finns det annat som kan få dig att lägga ifrån dig en bok?

 

Photo by Roman Synkevych on Unsplash

Tänk snabbt! (vecka 20)

Måndagen igen och veckorna går på något konstigt sätt både väldigt snabbt och extremt långsamt. Jag är glad att jag har ett jobb som ger rutin, men att undervisa hemifrån börjar bli minst sagt segt. Mycket tid tillbringas i växthuset och det märks på veckans Tänk snabbt!

Hittills är det jordgubbar och örter som hamnat i jorden och jag ber er därför göra valet mellan jordgubbar och smultron, samt mellan basilika och koriander.

Böcker måste självklart vara med och den här veckan undrar jag om du främst läser nya böcker eller gamla godingar.

Det är många evenemang som ställs in den närmaste tiden, men när det gäller Eurovision så försöker både Svt och produktionsbolaget som skulle sänt finalen från Rotterdam skapa någon slags ersättning. Jag såg inte Svt:s första del av konceptet Sveriges 12:a i lördags, men kritiken har varit hård. På torsdag är det dags för svenska folket att välja sin favorit under ledning av Sarah Dawn Finer och 16/5 sänds Eurovision: Europe shine a light, en två timmar lång hyllning till de artister som skulle varit med i tävlingen i år. Vilket program väljer du?

Jag har visserligen köpt fyra noveller på danska från Novellix, men oftast läser jag på svenska eller engelska. Väljer du helst böcker på svenska eller engelska?

 

Veckans fem val i Tänk snabbt lyder:

jordgubbar eller smultron?

basilika eller koriander?

nya böcker eller gamla godingar?

Sveriges 12:a eller Eurovision: Europe shine a light?

svenska eller engelska?

 

Så här väljer jag:

jordgubbar eller smultron? Det är något speciellt att plocka smultron och dra på strå, men jag väljer ändå jordgubbar och hoppas att de egenodlade blir riktigt goda.

basilika eller koriander? Just koriander verkar vara en krydda att älska eller hata, men jag älskar verkligen den annorlunda kryddan som ger en fantastisk smak till det mesta.

nya böcker eller gamla godingar? Det blir mycket nytt helt klart, men samtidigt tycker jag att det är synd att böcker har så kort livslängd.

Sveriges 12:a eller Eurovision: Europe shine a light? Spontant känner jag att ingenting ersätter en riktig Eurovisionfinal, men jag kommer nog i alla fall att se Sveriges 12:a på torsdag. Information om artister lockar däremot inte alls.

svenska eller engelska? Vissa genrer och vissa författare läser jag alltid på engelska, men mest läser jag på svenska.

 

Hur väljer du? Tänk snabbt!

När har jag egentligen gett upp?

I förra veckans Tänk snabbt! var en av de fem frågorna “läsa ut eller ge upp?” Jag tänker fortfarande att jag är en person som läser ut böcker, men har funderat lite till och insett att så inte är fallet. Det handlar bara om att jag sällan erkänner att jag slutat läsa en bok. Jag låter dem ligga halvlästa, inte sällan finns de kvar bland mina Currently Reading på Goodreads, men trots att jag fortfarande tänker att jag ska fortsätta läsa dem någon gång är sanningen att jag gett upp.

Inte alltid ska sägas. Ibland gör jag ett ryck och plockar upp en halvläst bok för att läsa om och läsa ut. Oftast är det dock så att en bok som jag lagt ifrån mig halvvägs inte blir utläst alls. När det inte går att se det på något annat sätt än att jag faktiskt gett upp flyttar jag boken i fråga (något motvilligt) från Currently Reading till Want to read, för någonstans vill jag ändå inte erkänna att jag gett upp. Istället tänker jag att den inte passa mig just nu, men någon annan gå i framtiden, då …

Hur gör du? Läser du alltid ut en bok eller ger du upp de böcker som inte faller dig i smaken? Står du för att du avbrutit läsningen, eller försöker du mörka som jag gör?

 

 

Photo by Dom J from Pexels

 

 

Min kanon för undervisningen

I torsdags var jag på föreläsning och seminarium i den kurs jag läser just nu på Göteborgs Universitet. Kursen är på 5 hp och heter Litteratursamtal och litteratururval i undervisningen och vänder sig till lärare och de flesta av oss deltagare undervisar på gymnasienivå. Det gör att den passar mig perfekt, men kursens enda högstadielärare muttrade lite sist.

Föreläsningen senast hölls av Martin Sandberg som samarbetat med Carl-Johan Markstedt i Känn på litteraturen 3 och 4. Fokus låg på litteratursamtal, men också urval. Boken vi läst var Fiktionens mångfald av Caroline Graese som till exempel handlar om hur olika läromedel för yrkes- och högskoleförberedande program ser ut, vilket mycket troligt även speglar undervisningen. Uppgifter till elever som går på yrkesprogram och anses läsovana handlar mycket om att använda en subjektiv läsart och koppla frågor och uppgifter till erfarenheter snarare än till texten i sig. Ett sådant sätt att arbeta provocerar mig. Visst ska elevernas erfarenheter spela roll i de samtal vi har kring litteratur, men i första hand måste det vara innehållet vi arbetar med. Det är vettigare att ställa en fråga lik “Vad har du för tankar och åsikter om hur karaktären x agerar i situation y?” än att fråga “Vad hade du gjort i situation y?”.

Något vi också talade om är de böcker som vi brukar använda i undervisningen och vikten av att bygga upp ett bibliotek av böcker som vi tycker om, ger vettig undervisning och brukar funka med elever. Att som lärare faktiskt ha en relation till de böcker som eleverna ska läsa är viktigt, det håller jag verkligen med Martin Sandberg om, liksom att boken med största sannolikhet kan funka i just den grupp som ska läsa den. Det är därför det inte räcker med några titlar per årskurs, utan urvalet måste vara större än så.

Även om jag listat ett stort antal böcker som jag tycker passar att läsa med elever är det långt ifrån lika många som jag använt aktivt i min undervisning. Jag tänkte därför presentera de böcker jag brukar använda i undervisningen på gymnasiet. Vissa har jag läst i helklass, andra har eleverna läst i mindre grupper och jag har istället fyllt på med noveller för att skapa en gemensam texterfarenhet utifrån det tema eller den genre som böckerna de läser tillhör. Jag har också lagt till några titlar som jag tror skulle kunna funka, men som jag ännu inte testat i helklass eller i grupp. Vissa av dem planerar jag att läsa med elever under våren eller nästa år.

Böcker jag använt i helklass

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer (2015) (Svenska 1)

Har funkat fint i Svenska 1, men nackdelen är att många läst den redan innan. Det är dock en bra bok med mycket att diskutera kring agerande, relationer och makt.

Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad (Svenska 1)

Leder till många intressanta diskussioner kring familj och traditioner, samt hur man ska leva sitt liv.

Jack av Christina Lindström (2016) (Svenska 1)

En riktigt bra bok om Jack, som tror sig ha funnit kärleken när det förflutna hinner ikapp honom. Mycket att diskutera kring identitet och grupptryck.

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler (2015) (Svenska 3)

En ganska komplicerat uppbyggd bok men det finns otroligt mycket att diskutera utifrån den. Mina elever i Svenska 3 har just läst.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson (2014) (Svenska 3)

Det tog lite tid för eleverna att komma in i den här boken, men många tyckte om den och den berättar helt klart en viktig historia.

Böcker som eleverna läst i mindre grupper

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt (2014) (Svenska 1 och Svenska 3)

En bok som handlar om relationen mellan en tonårsflicka och hennes morbror, men också mellan henne och morbroderns för henne okända partner. Boken utspelar sig under 80-talet och en av huvudpersonerna drabbas av Aids.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn (2014) (Svenska 1)

En rolig bok med allvarlig botten som berör teman som vänskap, identitet och kärlek. Sådana böcker behövs verkligen.

Onanisterna av Patrik Lundberg (2014) (Svenska 1 och Svenska 3)

Vad händer när du går från att vara en cool kille till att bli en ganska misslyckad figur? Hur gör du när du förälskar dig i någon som är helt annorlunda än de du brukar träffa? Det här är en fin bok om att hitta sig själv utan att dissa allt som man förut var.

Pojkarna av Jessica Schiefauer (2011) (Svenska 1 och Svenska 2)

En idéroman som verkligen utmanar elevernas sätt att tänka. Leder till många intressanta samtal kring kön och identitet.

Jag, En av David Levithan (2012) (Svenska 1)

Ännu en idéroman som leder till intressanta samtal kring identitet, genus, kärlek och vänskap. Inte helt ny längre och många har läst.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf (1891) (Svenska 2)

En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf (1899) (Svenska 2)

Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf (1904) (Svenska 2)

Körkarlen av Selma Lagerlöf (1912) (Svenska 2)

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf (1914) (Svenska 2)

Se inlägg om läsning av Selma Lagerlöfs böcker här.

1984 av George Orwell (1948) (Svenska 2)

En kusligt aktuell klassiker som många elever gillar, men som jag tror är för svår att använda i helklass.

Kallocain av Karin Boye (1940) (Svenska 2)

Dystopi som andas 40-tal men också nutid. Brukar uppskattas av elever.

Fler klassiker som mina elever uppskattat hittar du här.

Memorys bok av Petina Gappah (2017) (Svenska 3)

Som jag tror blir helklassläsning nästa år i Svenska 3. En riktigt bra bok om Memory som sitter fängslad i Zimbabwe anklagad för att ha mördat en vit man.

Vi av Kim Thúy (2016) (Svenska 3)

En bok om flykt och att återse sitt gamla hemland som vuxen. En riktigt bra bok som har funkat bra i undervisningen.

Vi kom över havet av Julie Otsuka (2015) (Svenska 3)

En kollektivroman om en grupp japanska kvinnor som reser med båt till USA för att gifta sig med japanska män de aldrig sett. Intressant både till form och innehåll.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka (2014) (Svenska 3)

En bok som utspelar sig under andra världskriget när japaner i USA sätts i läger. Intressant rent historiskt och jag är sugen på att läsa den i helklass nästa år och koppla den till min undervisning i Historia 1b.

 

Böcker jag vill använda i undervisningen

Bli kvar av Maja Hjertzell (2019)

En kortroman om två ungdomar från en mindre ort som har helt olika syn på hur de ska leva sina liv, men samtidigt inte vill mista varandra. Väldigt fin bok.

Inte som du, Johanna Schreiber, Ida Ömalm Ronvall (2020)

Kanske lite övertydlig, men ändå väldigt underhållande och bra om ett samhälle med helt andra könsroller än vi. Tror den leder till många spännande samtal.

Pojken som följer sin skugga av Kedir Meral (2019)

Ett mer balanserat alternativ till Stjärnlösa nätter och dessutom utspelar den sig i Göteborg vilket troligen ger eleverna en extra dimension.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Jag är sugen på att utveckla mitt Nobelpristagartema och eftersom jag nästa år kommer att ha en exceptionell trea hade det varit intressant att testa att läsa denna mycket udda bok av Olga Tokarczuk.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (1905)

Enstaka elever har läst Doktor Glas när de själva fått välja en klassiker, men jag har aldrig arbetat med den i helklass. Det vill jag gärna göra någon gång.

Förvandlingen av Franz Kafka (1915)

Ännu en klassiker som jag skulle vilja testa i helklass. Kan tänka mig att den kan fungera fint, då de elever som läst den gillat den skarpt.

 

 

Min slutsats blir att jag vill läsa fler böcker i helklass. Jag tycker visserligen att det funkar ganska bra att välja ett tema eller en författare och låta eleverna välja bland några titlar, men jag vill nog ändå testa en klassiker gemensamt i Svenska 2 nästa år.

 

Photo by Thought Catalog on Unsplash

 

Tänk snabbt (vecka 12)

Måndag igen och en ganska ovanlig sådan. Vi lever mitt i en pandemi och vardagen är helt klart förändrad. Något som är precis som vanligt är att ni ska ta ställning till fem påståenden. Tänk snabbt!

En sak som stör mig är baksidestexter som spoilar för mycket av bokens innehåll. Därför har jag helt slutat läsa dem. Hur gör du läser du baksidestexter eller inte?

Bokomslag brukar locka mig att köpa eller inte. Hur är det med dig, lockar du av ytan eller fokuserar du på innehållet när du köper böcker?

Det finns tre större prenumerationstjänster för ljud- och e-böcker. Vilken föredrar du Storytel, BookBeat eller Nextory?

Jag har sett min första, lätt tilltufsade tussilago, så nu går vi vidare med blomfrågorna. Vilka föredrar du i sippornas tid blåsippor eller vitsippor?

Två personer som är kända som annat än författare har just gett ut böcker. Jag talar om Annika Norlin, mer känd som Säkert! och Gina Dirawi som är programledare, komiker men också en riktigt duktig sångerska. Vilken av böckerna Jag ser allt du gör av Annika Norlin och Paradiset ligger under mammas fötter av Gina Dirawi lockar dig mest?

 

Veckans fem snabba lyder:

baksidestexter eller inte?

yta eller innehåll?

Storytel, BookBeat eller Nextory?

blåsippor eller vitsippor?

Annika Norlins eller Gina Dirawis nya bok?

 

Mina svar lyder så här:

baksidestexter eller inte? Jag har i princip helt slutat läsa baksidestexter, då de nästan alltid berättar för mycket eller så innehåller de ett utdrag från boken som egentligen inte säger någonting.

yta eller innehåll? Det beror på. När jag har ett tydligt mål med mitt bokletande är det innehållet som styr, men om jag väljer på måfå har omslaget ganska stor betydelse. Speciellt om boken är skriven av en författare som jag inte läst något av tidigare.

Storytel, BookBeat eller Nextory? Egentligen är Nextory på många sätt bättre än Storytel, t.ex. när det gäller utbudet av e-böcker. De har dock en sämre sökfunktion och en sämre läsare och därför väljer jag alltid Storytel när jag hittar boken på både ställen. BookBeat hade jag tidigare, men sa upp och tycker nog att kombinationen av Storytel och Nextory är vinnande.

blåsippor eller vitsippor? Även om blåsippor är otroligt vackra så finns det få saker som slår när vitsippor täcker marken som en matta. Så vackert.

Annika Norlins eller Gina Dirawis nya bok? Norlin är en idol, men hennes bok är en novellsamling och då lockar faktiskt Dirawis roman mer. Kanske läser jag båda.

 

Hur väljer du? Tänk snabbt och dela gärna dina svar i en kommentar, ett blogginlägg eller på sociala medier.

Tänk snabbt (vecka 9)

Det är vecka nio och den tredje möjliga sportlovsveckan. Min är tyvärr för länge sedan över, men jag uppskattade verkligen pausen. Utmaningen Tänk snabbt tar däremot ingen paus, utan kör på som vanligt.

Just nu gå flera filmatiseringar av klassiker om och av kvinnor på bio. Väljer du Unga kvinnor eller Emma? Följdfrågan blir då självklart om du väljer boken eller filmen, dels när det gäller klassiker men också när det gäller andra tillfallen.

Mer frågor om läsningen. En bok i taget eller slalomläsning, hur läser du?

I helgen är det dags för Vasaloppet och många är de som (inte sällan till följd av en ålderskris av något slag) väljer att genomföra delar av eller hela den svenska klassikern. Hur ställer du dig till det? Gillar du fysiska utmaningar eller inte?

Skidåkning i all ära, men snart är det dags för vårblommor. Föredrar du tussilago eller snödroppar?

Veckans fem snabba är:

Unga kvinnor eller Emma?

Boken eller filmen?

En bok i taget eller slalomläsning?

Fysiska utmaningar eller inte?

Tussilago eller snödroppar?

 

Mina svar lyder så här:

Unga kvinnor eller Emma? Svårt val. När det gäller de senaste filmatiseringarna så har jag bara sett Emma. Unga kvinnor är fin, men väl sorglig för min smak. Jag väljer därför Emma, även om den inte tillhör mina absoluta favoriter.

Boken eller filmen? I princip alltid boken. Därmed inte sagt att det saknas bra filmatiseringar av böcker.

En bok i taget eller slalomläsning? Lyckas aldrig läsa en bok i taget, utan har oftast i alla fall tre på gång samtidigt.

Fysiska utmaningar eller inte? Jag önskar att jag kunde gå igång i alla fall lite på en konditionsutmaning, men om det är någon fysisk utmaning jag gett mig själv är det snarare att utöva yoga för att hitta lugn och bli mindre stel. Ja till fysisk utmaning alltså, men inte i form av några klassiska sådana.

Tussilago eller snödroppar? Snödroppar är fina, men det är något speciellt med de gula, inte sällan tilltufsade gula tussilagosolarna som berättar att våren är på gång.

 

Nu är det din tur att svara i en kommentar eller i din blogg. Lycka till!

Den utmanande långsamheten

Jag känner verkligen igen mig i Jonas Thentes text i DN med rubriken Jag sjunger läsandets och långsamhetens lov. För mig är läsningen nämligen den ultimata nedvarvningen, men jag märker att jag likt Thente ibland har väldigt svårt att fokusera. När han beskriver otåligheten och oförmågan att fokusera påminns jag av hur svårt det måste vara för mina elever, som väldigt sällan är läsare, att fokusera på något så långsamt som en bok. Likt Thente inser jag också att de inte kommer att välja läsning när så mycket annat, snabbare och mer lättillgängligt, står att finna överallt.

För mig är läsningen inte bara ett sätt att hantera stress, utan också en stressmätare. Om jag inte kan fokusera på böcker vet jag att jag måste varva ner. Jag tar det beslutet för att jag vet att läsning hjälper. För den som aldrig läser blir det aldrig ett val. De flesta ungdomar ser läsning som ett hemskt tvång, inte som något som kan skapa ett lugn i vårt allt snabbare samhälle. Om de inte läser har det mycket troligt inte föräldrar som är läsande förebilder och även om inga läsvaneenkäter görs på vuxna skulle det vara spännande att veta hur många som egentligen läser böcker och hur ofta det sker. Det behöver verkligen inte vara skönlitteratur, även om jag skulle hävda att läsning av skönlitteratur gör oss till mer empatiska människor, men jag önskar att fler kunde välja att läsa böcker för visst är det som Thente skriver att vi blir lite dummare av att inte läsa och inte minst av att aldrig fokusera på en sak. Många har bytt läsning med ögonen till läsning med öronen och det vanligaste argumentet för det är att det går att göra något annat samtidigt då.

När jag pratar stress med mina elever märker jag snart att mycket handlar om att dygnet har för få timmar för att hinna med allt som “måste” göras. En hel del “måsten” handlar om sociala medier och tv-serier. Utbudet är stort och möjligheterna många, något som inte bara är positivt. Det som stressar dem är då att studier tar tid och det är tid de inte anser sig ha. Läsning av böcker lär hamna ännu längre ner på prioriteringslistan för majoriteten. Det är också därför jag prioriterar läsning i skolan och alltid låter eleverna få rejält med lästid på lektionerna. Tyvärr är även jag stressad, för kursplanerna prioriterar inte alls läsning och det är tusen andra saker som måste hinnas med. Om jag fick bestämma skulle svenskundervisningen bygga på litteraturläsning och den får gärna spilla över i andra ämnen. Istället marginaliseras litteraturen mer och mer och det är verkligen ingen bra utveckling varken för barn och ungdomars kunskapsutveckling eller mående. Att vara en god läsare innebär en superkraft som inte ska underskattas. Synd att de som bestämmer innehållet i våra kursplaner inte insett det.

 

 

Photo by Road Trip with Raj on Unsplash

Ett läsprojekt om Nobelpriset och några litteraturpristagare

Ibland återanvänder jag arbetsområden som jag är nöjd med om som jag tror fungerar även med nuvarande klasser, men andra gånger vill jag jobba med något nytt som jag inte redan prövat. I år har jag läst Jack i helklass i Svenska 1 för första gången och i Svenska 3 har jag just genomfört ett läsprojekt med kortare texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vi kommer att läsa hela romaner senare i kursen också (faktiskt har vi börjat med Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler) men just det här projektet handlade mer om allmänbildning än läsning egentligen. Målet var att eleverna skulle få veta mer om Nobelpriset i litteratur och dessutom få smaka lite på några av författarnas texter.

Som förberedelse läste jag kortare texter av flera pristagare, varav några nya för mig och valde ut några som jag trodde skulle passa mina elever. Eftersom mitt mål är att läsa texter av alla pristagare har förberedelserna för det här arbetsområdet verkligen varit ett exempel på hur jag som svensklärare faktiskt kan förena nytta med nöje.

Första texten vi läste tillsammans var en klassisk novell, nämligen “Berg som vita elefanter” av Ernest Hemingway som fick priset 1954. Jag läste novellen högt och eleverna fick sedan i par fundera kring frågeorden var, när, vilka och vad? Just vad som egentligen hände var det som stod i fokus. Vi pratade isbergsteknik och de fick beskriva vad som fanns över och under ytan. Det här är en novell som på ytan är enkel, men som var en utmaning för flera elever. Det finns en sannolik tolkning som de flesta också hittade och höll med om, men några hade svårt att läsa mellan raderna, eller hitta den dolda delen av isberget.

Novell nummer två var “Fadren” av Bjørnstjerne Bjørnson som fick priset 1903. Jag inledde med att berätta att jag själv tyckte om novellen när jag läste den, men att jag fortfarande funderade över vad som egentligen hände och vad slutet betyder. Elevernas uppgift var att först läsa novellen enskilt och fundera kring detta själva. Därefter fick de göra en Chambersanalys i grupper om 2-3 och dessutom fundera kring slutet, novellens teman och dess budskap. Jag var lite orolig att de skulle ge upp, då det verkligen finns väldigt många sätt att tolka novellen på, men det blev riktigt bra samtal i de mindre grupperna där de flesta verkligen närläste och försökte tolka det som stod. Frågor som kom upp var t.ex. Var är barnets mor?, varför vill fadern att sonen ska döpas ensam?, vad menade prästen när han sa att sonen var en välsignelse?, finns sonen på riktigt, eller är det en metafor för en mans förändring?, är han så ensam att han hittar på en son? Några fastnade i det religiösa temat och andra jämförde med Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien som också porträtterar en far som lever för sitt barn. Det blev en oväntat bra lektion.

Vi fortsatte med dikten “Vimmelkantig” av Wizlawa Szymborska från diktsamlingen Nära ögat från 1996. Den handlar om slumpen som gjorts oss till just den vi är och att vi hade kunnat tilldelas eller valt en annan dräkt i “naturens garderob”. En dikt fylld av bildspråk och metaforer, men ändå en ganska lättläst dikt om livet och hur det blev som det blev. Jag rekommenderar den och tycker att den leder till många fina samtal.

En lektion ägnades åt de svenska nobelpristagarna i litteratur, men fokus på Tomas Tranströmer. Det jag inte hade koll på var hur många av pristagarna som också satt i Svenska Akademien när de fick priset. Lite märkligt.

Vi lyssnade på, läste och analyserade två dikter av Tomas Tranströmer gemensamt. Först den klassiska “Romanska bågar” och därefter “C-dur”. Analysen gjordes utifrån Joakim Stenshälls (Riksteaterns) modell för scenkonst som kallas “En väv av tecken“. Första steget är att beskriva det man ser, eller i det här fallet det man hört och läst. Jag gick varvet runt och alla elever fick bidra med något de iakttagit. Det kunde handla om form, ordval, karaktärer eller diktjaget. Någon räknade helt enkelt raderna, andra såg upprepningar och/eller metaforer. De som ville fick säga pass, men de flesta valde att säga något. Dikten projekterades på white-boarden och jag kunde stryka under, ringa in och anteckna nyckelord utifrån deras kommentarer.

Steg två handlar om att tolka. Det kan handla om stämningen, känslor som väcks, betydelsen av ordvalen, hur situationen kan tolkas, vilka teman som texten innehåller, vilken betydelse dikten har och vad författarens budskap är. Här lät jag eleverna säga det de tänkte på rakt ut och det funkade fint. Ovanligt många bidrog, kanske för att de redan var inne i dikten efter den mer beskrivande delen.

Tredje och sista steget handlar om reflektion. Då går samtalet lite utanför texten och eleverna får associera, koppla och blanda in egna tankar, känslor och åsikter. De två sista stegen gick ihop lite, men samtalet flöt ändå på ganska bra. Ibland flikade jag in en följdfråga för att få analysen att gå djupare.

Speciellt samtalet kring “Romanska bågar” blev väldigt intressant. Vi fastnade i funderingar kring att vara färdig och om det är detsamma som att vara nöjd eller inte. Är det alltid en fördel att ständigt försöka utvecklas, eller skapar det stress?

Två noveller av Herta Müller “Kungen sover” och “Äppelträdet” blev underlaget till en lektion, tillsammans med Harold Pinters korta text “Spegeln”. Alla tre ur boken Fler Nobeller. Eleverna fick sitta i grupper om fyra och turas om att läsa texterna högt. Uppgiften de fick till Müllers texter var att dels fundera över symboliken som är väldigt tydlig speciellt i “Äppelträdet”, men också analysera hennes språk. Vi gjorde sedan en grammatisk analys av “Kungen sover” och det blev tydligt att den i princip bara innehöll huvudsatser och att nominalfraserna var väldigt enkla. Ändå upplevde eleverna att de fick tydliga beskrivningar och en bra bild av vad som hände. Att använda grammatisk analys för att sätta ord på hur en författare använder språket är något jag gör allt för sällan, men tänker att jag borde göra. Istället för den mycket oprecisa beskrivningen “språket känns hackigt” kunde vi tillsammans hitta ett mycket tydligare sätt att beskriva Müllers språk.

Herta Müller var nog den författare hittills som splittrade gruppen mest. Några absolut älskade hennes sätt att skriva och hur hon använde språket. En elev påpekade t.ex. att hon använde ordet “inte” på ett oväntat sätt och en annan tyckte om de många bibliska kopplingar i “Äppelträdet”.

Pinters text “Spegeln” är väldigt kort och eleverna enades till slut om att den nog ska ses som en monolog. Någon novell tyckte de i alla fall inte att det var och de uppfattade den inte heller som en dikt. Texten handlar om en man som ser sig själv i spegeln och inte känner igen sig själv. Han menar att han “bytt ansikte”, vilket ledde till intressanta samtal kring förändring.

Skolbiblioteket har köpt in ett antal av de noveller av Nobelpristagare som Novellix gett ut och dessa fick eleverna använda när de valde varsin författare att fördjupa sig i. Mest populära valet var Kazuo Ishiguro, följd av Tomas Tranströmer, Bob Dylan, Toni Morrison och John Steinbeck. Uppgiften var att läsa om “sin” författare och sedan presentera hen och någon/några av hens texter i liten grupp. Valet av en ganska enkel uppgift kom sig av att många av klassens elever varit borta då de deltagit i skolan cabaret. Det här var något de kunde fixa själva ganska enkelt och rent krasst var det inte heller någon katastrof att vissa inte hann. Jag är egentligen stenhård med att uppgifter ska göras och det i tid, men här fick jag helt enkelt välja bort strid.

Huvudexaminationen var istället en lyrikanalys. Lektionen innan analyserade eleverna dikter i par och själva provet skrevs i DigiExam. De dikter jag hade valt ut till övningslektionen var “Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lägerkvist och “Slutet och början” av Wizlawa Szymborska och på provet fick de välja mellan att analysera  “Nocturne” av Tomas Tranströmer eller “Somliga gillar poesi” av Wizlawa Szymborska, två dikter som de (med 99% säkerhet) såg för första gången.

Alla läsprojekt behöver utvärderas och när jag ser tillbaka på det här är jag ändå ganska nöjd. Kanske hade jag kunnat välja ut några författare och djupdyka lite mer i deras texter och då fått djup, men å andra sidan förlorat bredden. Jag vet inte heller om jag kommer att behålla elevernas författarpresentationer om jag kör projektet igen, då det var mer av en praktisk lösning utifrån de förutsättningar jag hade just i år. Det som gjort mig glad är att de flesta av texterna faktiskt gått hem hos eleverna och vi har haft många intressanta samtal kring text. Nu återstår bara att läsa och bedöma lyrikanalyserna.

 

 

Istället för Pojken i randig pyjamas

Jag läste ett tweet och blev inspirerad att skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag skrivit inlägg med alternativ till Ondskan av Jan Guillou och I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Idag har det blivit dags för alternativa böcker till Pojken i randig pyjamas av John Boyne. Den här är till dig Petter!

Pojken i randig pyjamas har undertiteln “en sorts saga” och kritiken mot handlar främst om att den rent historisk har vissa brister. Berättelsen om de två pojkarna och främst den enes mycket naiva syn på koncentrationslägret som de andra befinner sig i, har dock fascinerat många och ja, den älskas av lärare. Troligen för att berättelsen engagerar och för att boken är ganska behändig rent sidmässigt.

Om det är andra världskriget som du vill att dina elever ska få kunskaper om rekommenderar jag istället Boktjuven av Markus Zusak, som förvisso är ganska mycket tjockare, men som ger en känsla av hur det var att befinna sig i Nazityskland. Själva skildringen av ett koncentrationsläger kan istället fås i Mannen utan öde av nobelpristagaren Imre Kertész, som kan vara lite tuff läsning, men med lärarstöd borde funka fint i år 9. Livet i ett polskt ghetto skildras i Historien om Leon – Schindlers yngste arbetare av Leon Leyson, som är en självbiografisk bok om hur en tioåring räddades av Oskar Schindler, genom att få jobba på hans fabrik.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är en grafisk roman om några barn och ungdomar när de fick uppleva inskränkningar på grund av sitt judiska ursprung. Inskränkningar som sedan ledde till att de placerades i ghetton och eller koncentrationsläger. Mycket läsvärd. Jag vill också rekommendera Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen som verkligen ger svar på många av de svåra frågor unga människor kan ha om förintelsen.

Att vara barn under kriget skildras också i Tulpanpojken av Christina Wahldén och den numera moderna klassikern Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. I den senare får du också en fin skildring av vänskapen mellan två väldigt olika pojkar, precis som i Pojken i randig pyjamas. Även Annika Thor har skrivit om krigsbarn, nämligen systrarna Steffi och Nelli som kommer till skärgården utanför Göteborg. Serien inleds med boken En ö i havet. Eller varför inte låta dina elever läsa en riktigt klassiker som Anne Franks dagbok. Den finns även i lättläst version utgiven av Nypon förlag, som också gett ut biografin Anne Frank – Ett liv av Marian Hoefnagel.

Kanske vill du förflytta dig utanför nazisternas Tyskland. I Michael Morpurgos Den fantastiska katten som försvann får vi läsa om Lily och hennes familj som bor i Frankrike i området där de allierade förbereder sig för D-dagen och i Flamingopojken möter vi Lorenzo och får följa hans liv i Camargue under kriget. Morpurgo har skrivit mer om andra världskriget i Flykten från den brinnande staden, som utspelar sig i Dresden 1945 när staden hotas av omfattande bombningar.

En ganska ovanlig skildring av andra världskriget är När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, som visserligen är skriven för vuxna, men har unga huvudpersoner.

På Kulturkollo har vi satt ihop en lista med 70 böcker som skildrar andra världskriget. Där kanske du hittar fler böcker som kan passa.

Är det däremot John Boyne som författare du vill att dina elever ska möta, så har han skrivit fler böcker. Bland annat Stanna kvar och ge dig av som utspelar sig under första världskriget. Huvudpersonen Alfie är fem år då boken (och kriget) inleds och fokus ligger på hur kriget påverkar människor.

Eller så bestämmer du dig för att Pojken i randig pyjamas verkligen är boken du vill att dina elever ska läsa. Ett medvetet val är bra oavsett.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: