Läsning

När läsning blir norm

Det går att tappa hoppet ibland när statistik om ungdomars läsning, eller brist därpå, presenteras. Få ungdomar läser frivilligt idag, något som uppmärksammades i Lärarstiftelsens rapport Ett läsvänligt land från 2021. Bland svenska pojkar ökade andelen elever som bara läser om de måste från 48 till 65 procent och bland flickorna från 27 till 49 procent mellan 2000 och 2018. Detta tros vara en av den främsta anledningarna till att Sverige rasar på Pisas läslustrankning och numera har sjätte sämsta läslustindexet i hela OECD. Bara Nederländerna, Norge, Belgien, Danmark och Schweiz är sämre.

Ska vi ge upp? Är böcker och läsning något som hör till det förflutna? Självklart inte. Som vuxna har vi ett ansvar, både som föräldrar, mor- och farföräldrar, lärare, bibliotekarier eller läsande vuxna i övrigt. Unga behöver läsande förebilder och det går att vara även på bussen, tunnelbanan eller spårvagnen. Jag tänker till exempel på hur Ann-Marie Körling lyfter vikten av att bära på en bok för att förhoppningsvis kan leda till samtal om böcker och läsning. Böcker behöver finnas runt omkring oss, bli något naturligt och vardagligt. Att läsa måste bli norm igen.

För några veckor sedan skrev läraren Sara Persson en tråd på Twitter om hur hon får sina elever att läsa och den utvecklades sedan till ett upplägg publicerat på Lektionsbanken med titeln Läsande elever. Så här skriver hon i inledningen under rubriken “Läraren reflekterar”:

Det är faktiskt inte så svårt att få elever att läsa, men det fordrar ett positivt förhållningssätt till litteratur och goda lärarrutiner. Likaså är tillgången viktig – utan böcker är det omöjligt att läsa och indirekt blir det svårt att förmedla bilden att läsning är något vi människor gör. Alla mina elever läser. Ingen gnäller.

Nu skulle jag inte påstå att precis alla mina elever läser utan att gnälla, men påfallande många gör det. Då lägger jag också, precis som Sara Persson, mycket tid på att skapa det positiva förhållningssätt till läsning och litteratur som är så viktigt. Jag utgår ifrån att mina elever är fritidsläsare, även om jag vet att det mycket troligt inte är så. Genom att prata mycket om böcker, fråga om favoritböcker, tipsa om böcker jag tror passar dem, visar jag ändå att läsning är något jag tror att de kan eller vill ägna sig åt. Det räcker med att några elever i en klass hänger på i samtalen och i sin tur tipsar om böcker, för att fler samtal ska födas. Det behöver inte, eller ska ens vara, långa samtal om innehåll eller budskap, utan helt enkelt samtal om böcker som är bra, ett kort boktips bara.

I våra tre klasser på programmet har alla fått en läsbingobricka och den har blivit en naturlig del av undervisningen. Både mer strukturerade samtal, där jag presenterar ett antal tips kopplade till en ruta, ofta utifrån en fråga från någon elev, men också mer spontana sådana. Som den elev som hittat en bok med rött omslag och tipsade mig om den, eftersom jag sagt att jag haft svårt att kryssa den rutan. Att tipsa varandra, få en bok när man fått bingo och kanske en applåd av klassen. Små, små saker var för sig, men de små detaljerna bildar en helhet och en känsla av att läsning är betydelsefullt. Som en elev sa för ett par veckor sedan: “för varje bok jag läser blir det lättare och roligare”.

Sara Persson har några tips på hur en mer läsvänlig miljö ska skapas och en sak hon lyfter är just vikten av att boktipsa mycket och ofta. Lärare måste läsa mycket själva och kunna ge noga utvalda tips till elever. Gärna personliga. Ja, det tar tid, men med åren bygger du ändå upp en bra grund som sedan kan utvecklas. Min kanon för undervisningen innehåller en del favoriter som jag använt i flera år, men utökas också varje läsår. Det får liksom inte bli så att en lärare av ren slentrian använder Ondskan för femtiotredje gången, utan att närmare reflektera över varför. Mina elever vet att jag älskar att läsa och jag vill tro att min passion smittar av sig i alla fall lite.

Här är några av Sara Perssons tips som jag verkligen skriver under på också:

  • Läs mycket själv, såväl barn- och ungdomsböcker som olika genrer för vuxna.
  • Prata med eleverna om böcker. Visa att det är på allvar för dig. Att du njuter, skrattar, gråter och lär dig med böckerna.
  • Ge mycket tid för läsning på lektionerna.
  • Låt även eleverna berätta om böckerna för varandra och tipsa varandra.

Mina elever läser varje svensklektion. En stund enskilt och väldigt ofta även något gemensamt. Ibland väljer de en egen bok att läsa, men i perioder har vi gemensamma böcker som de läser i helklass eller läsgrupper. Läsning blir så mycket bättre när den sker i gemenskap med andra, det är min fasta övertygelse, men samtidigt är det också fint att få tid att sjunka in i en bok man själv har valt utan några som helst krav på att redovisa det lästa. Precis som Sara Persson skriver är det så otroligt viktigt att läsning blir en naturlig del av våra elevers skolvardag, speciellt mot bakgrund av hur få som läser på fritiden. Det jag märkt sedan jag medvetet börjat prata läsning med elever är att det ändå finns ett gäng storläsare i varje klass och att de gillar att få uppmärksamhet. Om läsning blir något som får hög status blir det dessutom fler som läser. Jag är också noga med att uppmuntra all läsning inklusive manga och andra grafiska böcker. För några veckor sedan tipsade jag till exempel om fantastiska Heartstopper av Alice Oseman och det visade sig att en elev fått vårt bibliotek att köpa in den första delen. I fredags hade hon äntligen fått den och bad om att få läsa den på lästiden istället för den bok de läser i kursen just nu. Hon lovade dyrt och heligt att läsa ut även den boken i tid, men just nu ville hon verkligen läsa Heartstopper som hon väntat på i flera veckor. Självklart gick det bra. Bara att få en sådan fråga är fantastiskt.

Kontentan är att vi måste arbeta aktivt för att få barn och unga att läsa, men att det faktiskt går förhållandevis lätt om du är en aktiv, vuxen, läsande förebild. Kanske lättare som lärare än som förälder, i alla fall under terminerna.


Fler texter om läsning hittar du här.

Photo by Christian Wiediger on Unsplash

Jag har lyssnat på boksamtal

En av de saker som jag tycker nästan mest om med att vara lärare i svenska är att få ta del av mina elevers tankar och då främst kring litteratur. Igår och idag har jag lyssnat på inspelade gruppsamtal om boken Vad gör man inte av Maja Hjertzell. Det är andra gången jag läser boken tillsammans med elever i helklass och det är verkligen en perfekt undervisningsbok. Tunn, men väldigt innehållsrik och faktiskt ganska komplicerad. Mycket står skrivet mellan raderna och även om den är lättläst finns en massa att tolka. Inledningsvis gjorde vi det tillsammans och samlade detaljer, ledtrådar och annat viktigt på tavlan. Bokens fyra syskon får ta olika mycket plats och vissa perspektiv saknas helt, vilket är något som eleverna brukar reagera på. En fråga de får diskutera i det slutsamtal jag lyssnar på nu är huruvida någon mer karaktär borde få ett kapitel till och där brukar både systern Leah, som inte är med mer än på avstånd, men även syskonens mamma och mormor.

Det som gör ett samtal kring litteratur riktigt bra är när eleverna stannar i texten och verkligen diskuterar det de läst och inte fastnar i ett tomt tyckande. Många hävdar att undervisningen handlar mer om att tolka och analysera än att verkligen läsa och iaktta, men det går verkligen att lära elever att läsa på ett sätt som gör att de lägger märke till detaljer. Ofta brukar jag be dem samla citat och samtala utifrån dem, vilket gör att de hamnar i texten och inte bortom den. Sedan är det självklart inte förbjudet att dra paralleller till sitt eget liv, men karaktärernas agerande är det centrala.

Att inleda läsningen av en bok kan ibland vara rätt tufft idag när få elever läser frivilligt och många tycker att det är riktigt jobbigt. Jag är dock av åsikten att ska något göras ska det göras ordentligt och då är en gemensam bok att föredra. När eleverna lärt sig att läsa på ett medvetet sätt får de istället läsa böcker i mindre grupper, men att låta elever läsa en bok som ingen annan i klassen läser ger inte samma kvalitet på undervisningen. Däremot kan fokus vara en genre, som t.ex. dystopi, och då kan eleverna få välja mer fritt och leta genretypiska drag.

Men åter till samtalen kring det lästa. Det tar tid att lyssna och många gånger drar jag mig därför för att spela in och lyssna. Samtidigt tog de samtal jag nu lyssnat igenom totalt knappt fyra timmar och sanningen är att det hade tagit ännu längre tid att läsa en hög texter. Den information jag får kring elevernas förståelse av det lästa är också betydligt större när jag lyssnar till dem. Det går inte att smita och det räcker inte att läsa innantill. Däremot får de alltid frågorna innan för att kunna förbereda sig och det ger de mer osäkra en chans att kunna delta.

Något som slog mig när jag lyssnade på samtalen om just Hjertzells bok var hur mycket karaktärerna engagerar eleverna. De som inledningsvis var ganska platta och stereotypa, utvecklades under läsningen till komplexa karaktärer som nästan blir riktiga människor av kött och blod. Få böcker ger så textnära samtal av god kvalitet. Den här läraren blev riktigt nöjd när eleverna under samtalet bläddrade i boken för att hitta det perfekta citatet och dessutom tydligt använder formuleringar från texten som visar att de läst på ett bra sätt. Extra kul är också att flera nämner att de berättar att de diskuterat boken på bussen och på raster.

Just nu vilar jag i känslan av att mina elever faktiskt är riktigt duktiga på att diskutera och analysera det de läst. Förhoppningsvis har jag någonting med det att göra. Imorgon kommer jag säkert att tvivla igen, för sådant är läraryrket.

Photo by Alexis Brown on Unsplash

De som inte läser

Svenskarna verkar läsa allt mer och bokförsäljningen går upp. Så ser det ut vid första anblick av statistikrapporten Bokförsäljningsstatistiken helåret 2021 av Erik Wiberg som släpptes i förrgår. I inledningen står följande att läsa: “Försäljningen ökade med totalt sett 6,3 procent och för första gången såldes böcker för mer än 5 miljarder kronor i Sverige. Alla försäljningskanaler uppvisade tillväxt.” Även den fysiska boken säljer mer, även om de digitala prenumerationstjänsterna tar allt större andel av marknaden.

Böcker för barn- och unga säljer också bra. Det är självklart glädjande, men när statistiken bryts ner i olika åldersgrupper blir det tydligt att alla verkligen inte läser mycket. Antalet sålda böcker för åldersgruppen 12-15 år och Unga vuxna är få och det har dessutom skett en minskning av försäljningen från 2020 till 2021.

De tre mest säljande titlarna för unga läsare under 2021 var Handbok för superhjältar del 6: Utan hopp av Elias Våhlund och Agnes Våhlund, Musse & Helium: Den hemlighetsfulla världen av Camilla Brinck och den numera klassiska Harry Potter och De vises sten av J. K. Rowling. Tre böcker som ingår i serier som vänder sig till läsare i åldersgrupperna 6-9 år respektive 9-12 år även om i alla fall böckerna om Harry Potter når äldre läsare. Marknaden för unga läsare från 12 år är begränsad och utgivningen är dessutom ganska liten. Jag har skrivit om det här tidigare i inlägget Vi måste kämpa för ungdomsboken, där jag bland annat hänvisar till en artikel av Johanna Lindbäck publicerad i Sydsvenskan 2020-11-08 med den skrämmande, men tyvärr sanna titeln Ungdomsboken håller på att elimineras.

Det hade ju kunnat vara så att ungdomsboken som sådan inte har någon plats eftersom unga läser väljer annan läsning istället. Till viss del tror jag att det stämmer. De elever jag har som läser mycket väljer sällan ungdomslitteratur på svenska, utan läser istället på engelska och de som gått över till litteratur för vuxna läser ofta klassiker. Samtidigt vet vi att svenska ungdomar läser allt mindre. I rapporten Ett läsvänligt land, Lärarstiftelse, (2021) som bygger på en Pisastudie från 2018 visas tydligt att det står rätt illa till med ungdomars läsning. Svenska ungdomars läslust och frivilliga läsning har minskat rejält. 39,4 procent av de svenska 15-åringarna uppgav 2009 att de bara läser om de måste. 2018 hade den siffran växt till 56,9 procent. Det innebär att en bra bit över hälften av eleverna numera bara läser om de måste.Den negativa utvecklingen, med en förändring på hela 17,5 procentenheter, är näst kraftigast i OECD. Av de 37 OECD-länderna är det endast Chile som uppvisar en ännu värre utveckling.

Flickorna klarar sig lite bättre, även om utvecklingen för alla går åt fel håll. Bland svenska pojkar ökade andelen elever som bara läser om de måste från 48 till 65 procent och bland flickorna från 27 till 49 procent mellan 2000 och 2018. Den negativa utvecklingen är den främsta anledningen, tror rapportförfattarna, till att Sverige rasar på Pisas läslustrankning och numera har sjätte sämsta läslustindexet i hela OECD. Bara Nederländerna, Norge, Belgien, Danmark och Schweiz är sämre. Visst går det att läsa utan läslust, men som lärare blir det tydligt att det kräver mer av mig nu för att få elever att läsa en bok än det gjorde när jag började som lärare för drygt 20 år sedan. Då har jag ändå bytt från yngre elever till äldre och från ett mer utsatt område till ett där eleverna på pappret har bättre förutsättningar.

Som om det inte vore nog så är det inte bara fritidsläsningen som minskar. I Läsning och motivation i år 6 och 9 av Tegmark, Vinterek, Alatalo, (2020) lyfts det faktum att även läsningen i skolan minskar. Från 2007 till 2017 har andelen elever som läser fem sidor eller mer av sammanhängande text på papper eller skärm under en skoldag minskat från 44 till 8 procent i årskurs 6, och från 31 till 6 procent i årskurs 9.
Dessutom har andelen elever som inte läser en hel sida skönlitteratur under en vanlig skoldag ökat drastiskt; från 44 till 81 procent i årskurs 6 och från 62 till 87 procent i årskurs 9. Tyvärr tror jag inte att det ser så mycket bättre ut på gymnasiet, men där har jag ingen statistik att stödja mig på. Det jag vet är att läsning av många ses som en jobbig aktivitet och egentligen är det självklart blir det jobbigt när man inte övar.

Vad gör vi åt det här? Om ungdomar inte läser, om det inte ges ut böcker som riktar sig till dem och de knappt läser någon ens i skolan, hur ska de klara fortsatta studier då? Hur ska de klara att bli fullgoda samhällsmedborgare? Som lök på laxen har regeringen bestämt att inte gå vidare med de förslag som presenterades i den skolbiblioteksutredning som Gustav Fridolin ledde och som lämnades över till regeringen i januari 2021. Som Fridolin konstaterar i texten “Det är klart alla vill stärka medie- och informationskunnigheten i skolan”, Svenska biblioteksföreningen, 2022-02-17, älskar alla bibliotek och läsande barn och ungdomar, men få verkar vara beredda att kämpa för alla elevers tillgång till ett bemannat skolbibliotek.

Bemannade skolbibliotek är viktiga, inte minst för de elever som är över 12 år. Vi vet att det är då annat blir mer intressant än läsning, men också då som ett mer utvecklat språk verkligen behövs för att klara studierna. På något sätt måste den onda cirkeln brytas, men jag har tyvärr inga svar på hur. Klart är att det måste finnas böcker runt barn och unga för att de ska läsa, men det räcker inte med böcker i en hylla i korridoren, även om Ulla Hamilton vd för Friskolornas riksförbund inte är ensam om att tro det. Vi behöver utbildade skolbibliotekarier och läsande lärare. Läsning måste också få ett större fokus i skolans styrdokument än det har idag. Eller så ger vi upp och struntar i att läsförmågan bland svenska ungdomar sjunker.

Photo by Daniel on Unsplash

Duttduttelidutt eller hur min hjärna slutat fokusera

Januari är alltid en trög månad, men efter influensa i december och covid i januari är jag verkligen mer seg än vanligt. Att pandemin har gått in i en ny intensiv fas, vilket påverkar både vardagen och jobbet, gör säkert sitt till. Klart är i alla fall att jag är väldigt trött och dessutom har en hjärna som inte riktigt vill lyda. Det är svårt att fokusera på läsning och minsta motstånd gör att jag ger upp. Inte så bra för någon som behöver läsa för att må bra och som säkerligen också behöver öva på att fokusera på en sak när livet är för stressigt. Istället för att läsa spelar jag meningslösa mobilspel och det är verkligen inte något som ger energi. En bra bok ger nämligen energi och det är just vad jag behöver just nu.

Jag brukar berätta för mina elever om en studie gjord på Sussex University av bland andra Dr. David Lewis som visar att läsning minskar både stress och ångest. Helst ska det vara pappersböcker, men jag tänker att läsplattor med e-ink borde funka lika bra. I alla fall blir det samma koncentration och just det verkar ha betydelse. Det är så himla sällan vi gör en sak i taget i vårt samhälle och det behövs ibland. Sex minuters läsning ska räcka för att minska stressen med så mycket som 68%, men för att jag riktigt ska fastna i en bok behövs nog ändå mer. Problemet är att min röriga hjärna inte håller tanken på boken och även om ögonen rör sig som de ska läser jag inte, utan tänker på annat. Det som behövs är alltså bra böcker som jag fastnar helt i.

Ett annat problem är att jag tröttnar så himla snabbt när jag är stressad. Uthålligheten finns inte där och minsta lilla motstånd gör att jag ger upp. Det betyder att jag just nu har en handfull böcker på gång och i tanken är jag redan i nästa bok. Jag har fastnat i Grim av Sara Bergmark Elfgren och den är riktigt bra, men också riktigt svart och passar därför inte vid alla lästillfällen. Istället har jag påbörjat och avfärdat en rad deckare och feelgoodböcker, men just nu inte fastnat för någon. Egentligen är jag nämligen rätt trött på det lättsmälta och vill ha något som ger mer än underhållning för stunden, men jag orkar inte riktigt.

I den bästa av världar kommer vi i väg på en läshelg till Varberg i början av februari och då kanske det finns ork att läsa mer koncentrerat. Tiden finns ju i alla fall. Går allt enligt planen åker jag dessutom ner redan på torsdagen och följer intensivdagarna på min magisterutbildning från ett hotellrum. Det känns som en roligare lösning än att ännu en gång sitta hemma i soffan och lyssna på föreläsningar på distans.

Tills dess får ni gärna ge mig tips på lättlästa böcker som faktiskt har lite substans. Jag behöver något riktigt bra att sätta tänderna i, som inte kräver mer än min trötta och splittrade flipperhjärna klarar av.

 

PS. Här finns ännu fler bra saker med att läsa och det gör att jag är ännu mer frustrerad över hur lite jag läser just nu. DS.

 

 

Photo by Nathan Dumlao on Unsplash

Män med makt — varför läser de inte?

IMG_2430.JPG

Efter gårdagens inlägg om icke-läsande män och den feminiserade bokbranschen repriserar jag ett inlägg från Bokmässan 2014 där bland andra Horace Engdahl diskuterade mäns läsning, eller brist därpå. En fråga som behöver diskuteras mer, då läsningen visserligen minskar i de flesta samhällsgrupper, men flickor är på väg förbi pojkar inom många områden och det är oroväckande. Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo och är minst lika aktuellt drygt sju år senare.


Titelns intressanta frågeställning är titeln på ett seminarium med Horace Engdahl, Sven Hagströmer, Marie Lundström och Stefan Eklund. Egentligen skulle jag just nu befinna mig på ett helt annat seminarium, men jag hann inte med förflyttningen. Ämnet är viktigt. Läsförebilder är viktiga.

Det är fascinerande med Lundström, då hennes röst är mer bekant än hennes utseende. Hon inleder med ett citat om hur affärsmännen i Paris drar lott om att slippa äta middag med svenska affärsmän, som inte har något kulturellt intresse och därför supertråkiga att samtala med. Varför har det blivit så?

Sven Hagströmer tar ordet och påpekar att anledningen till att Horace Engdahl inte är chef på SKF, utan ledamot i Svenska Akademin. För män med makt är företaget det primära och kunskapen som god skönlitteratur ger har, enligt dem, ingenting med chefsskapet att göra. Det är där de har fel säger Hagströmer. Att lära sig förstå känslor och människor är viktigt och det gör man genom litteraturen.

Stefan Eklund berättar om ett samtal i handelskammaren och de referenser som finns där. Jobs bok är självklart Steve Jobs bok, det har ingenting med Bibeln att göra. Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.

Men makt och skönlitteratur har hört ihop. Horace Engdahl menar att detta är ett relativt nytt begrepp. Alexander den store hade enligt honom Homeros texter med sig på sina erövringståg och självklart läste han. Napoleon läste också, till exempel Den unge Werthers lidande och förklarade för Goethe att saker i den borde förändras, något som enligt Engdahl ska ha imponerat med Goethe. Två av våra främsta krönta personer, drottning Kristina och Gustav III var inte bara läsare, utan också skrev.

När slutade män med makt att läsa? Kanske var Olof Palme en av de sista politikerna som läste och citerade det lästa. Året de kommer fram till är någonstans kring 70-talet och tv:ns definitiva genombrott.

Ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de, enligt en undersökning som Eklund hänvisar till. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor.

Sven Hagströmer efterfrågar forskning som undersöker den humanistiska bildningens betydelse för framgång. Det går att klara sig i Sverige idag utan skönlitterär kunskap. I Frankrike är det svårare. Visserligen var det uppmärksammat då Reinfeldt läste tre deckare av Camilla Läckberg, men någon direkt diskussion om makt och litteratur blir det knappast.

Det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, påpekar Engdahl, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit. Hagströmer flikar in att de som tar besluten kanske helst vill att världen ska vara just svart-vit, då besluten blir enklare då.

Ett annat problem, påpekar Engdahl, är att författare ofta distanserar sig från makten och därför beskriver en verklighet där män med makt blir skurkar. Varför skulle de då vilja läsa annat än Läckberg? Kanske är klassiker ett säkrare kort? Hagströmer pratar med passion om att läsa Voltaires brev och den passionen behöver fler upptäcka. Engdahl ger sig in i diskussionen och Lundström har svårt att få tillbaka dem till kärnan. Vad ger skönlitteratur som inget annat i livet ger? Känslor och språk som ingen annan formulerat bättre, menar Hagströmer. Ska man inspireras, ska man inspireras av de bästa.

Stefan Eklund talar om friheten som läsning av romaner ger. Genom läsning förändras vi. Eklunds passion är Werner Aspenström, vars dikter förändrat honom och fått honom att söka det främmande.

Man ska ha lite tur om man ska hitta sin Aspenström i sitt liv, påpekar Lundström. Jag funderar över min Aspenström och kanske är det Fogelström, Platon eller Wästberg. Stadserien förändrade mitt sätt att se på Sverige, Platons Symposium och avsnittet om de dubbla människor som delades av gudarna och söker sin andra halva, förändrade eller kanske främst förtydligade min syn på kärlek, medan Per Wästbergs dikter fick min att älska ett förfinat språk.

Lever vi i ett samhälle som drivs som ett företag?, frågar Stefan Eklund, mer eller mindre retoriskt. Är det därför vi läser mindre? Därför de läsande förebilderna blir färre bland män med makt. De söker andra kickar och får dem inte genom litteratur, utan av framgång för företaget.

Men har en företagsledare någon nytta av skönlitteratur verkligen? Hagströmer svarar att det handlar om att förstå att människor inte är maskiner. Självklart kan man tycka, men det är det inte menar han.

Har vi vår egen tid emot oss om vi vill att män med makt ska läsa?, undrar Lundström. Vi vill maximera effektiviteten och något som ger effekt långt senare kanske vi inte tillåter oss att ägna oss åt det. Och läsning ger inte tillräckligt omedelbar eller mätbar förändring.

Lundström vill att deltagarna ger Putin ett boktips, men Engdahl påpekar att inga böcker kan förändra honom. Man blir som sagt inte en god människa av att läsa. Hagströmer önskar dock att han läser om de moderna dödssynderna enligt Stefan Einhorn, med falskhet som en av dem.

Skönlitteratur gör en i alla fall mindre tråkig, konstateras. Maktens män vill kanske vara tråkiga, då det är en del av deras image, en image som kanske krävs för makt. Halvt på skämt och halvt på allvar spinner panelen vidare på detta.

Ett mycket intressant och viktigt seminarium helt klart. Slumpen kan vara bra ibland. Mest överraskad blir jag av att Horace Engdahl var så vansinnigt rolig.

Veckans kulturfråga v.43 2021

Jag jobbar nästa vecka, men många skolelever och en del lärare är lediga. Kanske finns det även andra som passar på att ta semester. Det är läslov och förhoppningsvis fokuserar många lite extra på just läsning.

Vad läser du under läslovet?

Mitt främsta mål är att faktiskt hitta en bok att fastna i. Just nu läser jag lite här och lite där, vilket säger en del om hur stressad och ofokuserad jag är. Tanken är att prioritera att lyssna färdigt på Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki, som tagit mig mer än en månad att komma igenom till 2/3. Bra, men det går väldigt långsamt. Jag vill också läsa Lana del Reys diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass och ser dessutom fram emot att sätta tänderna i Sara Lövestams nya bok Bära och brista, som är den andra Monika-boken.

Tankar efter Bokmässan 2021

På väg in till Bokmässan idag sprang jag på författaren Christoffer Carlsson som är just en författare jag brukar springa på i olika sammanhang och “känt” i tio år. Vi pratade Palmemord, läsning och den något annorlunda Bokmässan. En fråga som fick mig att fundera vidare var vad jag som lärare tar med mig från fyra dagar med fokus på läsning och böcker. Det korta svaret är hopp och gemenskap.

Ibland känns det lite svart. Statistiken visar att färre unga läser och faktiskt också att färre lärare gör det. Det gäller till och med svensklärare, hur märkligt det än jag verka. Med kursplaner i svenska där det inte ens uttryckligen står att eleverna ska läsa böcker, utan endast texter, går det i teorin att gå igenom skolan utan att läsa en enda bok. Elever som påstår att så är fallet är ganska många och oavsett om de talar sanning eller inte är känslan av att läsning är något som går att välja bort ganska sorglig.

På torsdagen gick jag på flera seminarier som handlade om läsning och läsfrämjande. Det jag tog med mig från dem var konkreta tips, som att sätta upp boktips på skoltoaletter, men också synen på läsning som något vi gör gemensamt. Jag tror på läsning som en social aktivitet och jag tror på vikten av läsande förebilder. Boktips borde överskölja våra elever och de ska inte bara komma från svensklärarna. Kanske ska de komma från alla andra än just svensklärarna. Rektorer borde tipsa om böcker, liksom skolsköterskor och kuratorer, bygglärare och mattelärare, historielärare och programmeringslärare, vaktmästare, ja alla som möter ungdomar. Vi svensklärare borde få ägna oss mer åt skönlitteratur och mindre åt vetenskapligt skrivande. Får ungarna ett språk kommer resten att gå så mycket enklare. Läsa facklitteratur kan de med fördel göra i andra ämnen och med en medveten, språkutvecklande undervisning i dessa ämnen kommer elevernas språk att bli så mycket rikare.

Det jag också tar med mig från mässans första dag är vikten av skolbibliotekarier och skolbibliotek. Nu är det ju inte så att det på något sätt är ny kunskap för mig, men att på skolor ha tillgång till bibliotek med utbildade bibliotekarier borde inte vara något som går att välja bort. Tyvärr presenterades det nyinstiftade Läsrådet utan varken skolbibliotekarier eller svensklärare och även om en del av mig tycker att det är skönt att någon annan än lärare kan få ta ansvar, tycker jag att det säger en del om samhällets syn på skolbibliotekarier och svensklärare. Cilla Dalén, prisad skolbibliotekarie, röt till rejält och det behövs.

Böcker kan förändra liv och en bok som är otroligt viktig är Elaf Alis Vem har sagt något om kärlek? om hedersförtryck, men också om en pappa som faktiskt förändras. En annan är Binas historia av Maja Lunde och kanske kan litteratur bli en konkret tillgång i den rädsla och oro för destruktiv samhällsutveckling och miljöförstörelse. I dagens samhälle, där demokratin sviktar och politiker tävlar om att svartmåla det samhälle vi lever i, behövs litteraturen mer än någonsin. Det fina med Bokmässan är att det blir så tydligt att jag inte är ensam om att tycka så. Vi är många och det ger en behövlig balans mot den syn på läsning och läsundervisning som tyvärr syns i sociala medier.

Det blev en bra Bokmässa i år, trots att den var lite öde. Jag har träffat vänner, lyssnat på riktigt bra seminarier, men faktiskt inte köpt en enda bok. Tur då att Lana del Reys diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass väntade på mig här hemma. För säkerhets skull köpte jag den både på originalspråk och på svenska, översatt av Fredrik Strage. Jag hade i våras en tanke om att bjuda mina elever på veckans dikt och kanske är det dags att börja nu.

 

Läsning utifrån tema vänskap

I år är andra året jag låter mina elever i Svenska 1 gruppläsa böcker utifrån tema vänskap och jag tänkte berätta lite om upplägg och texter. Båda åren har jag och vår skolbibliotekarie tagit fram ungefär tio titlar som vi presenterat för eleverna. Därefter har de fått välja bok i första och andra hand och jag har sedan konstruerat grupper utifrån deras val.

Det här är inte första läsprojektet klassen har och efter att ha läst både noveller och en roman i helklass har jag kunnat stötta dem rejält tidigare. Nu har de fortfarande stöd av sin läsgrupp, men jag ger dem inga bokspecifika frågor under läsningen. Istället handlar det om frågor som kan användas till alla böcker, vilket självklart sätter höga krav på eleverna. Två samtal under läsningen sker i grupperna utan att jag gör annat än att stötta dem med samtalspunkter och det tredje slutsamtalet spelas in så att jag kan lyssna. Inför det samtalet var jag väldigt tydlig med att den som inte läst ut boken måste säga till mig, då det påverkar de andra i samtalet. En elev hörde av sig och jag placerade hen i en större grupp så att hen kunde delta, men inte “förstörde” för någon annan. Efter att ha lyssnat på samtalen är det tydligt att de andra har läst.

De böcker eleverna valde i år och förra året:

Allt ska brinna av Sofia Nordin En stark bok om en ganska destruktiv vänskap. En av eleverna som läste den lyfte hur lätt den var att läsa för att hen hela tiden ville veta hur det skulle gå och flera i gruppen berättade om hur de grät i slutet. “Fulgrät”, som en uttryckte det. Två absolut älskade, medan en är lite mer skeptisk över hur svart den är. De talar om återfödelse och tragedi, men också om hur trovärdigt tonåringar skildras även om dialogerna är lite väl vuxna.

Så jävla kallt av Lova Lakso En berättelse om Karla som flyr söderut för att rädda sin hund och för att komma ifrån kylan hemma. Resan är både fysisk och mental konstaterar eleverna som läst. De har också reagerat på att huvudpersonens röriga tankar gör att boken blir lite rörig, men de förstår varför och påpekar att det reder ut sig när Karlas tankar gör det. Den karaktär som väcker flest känslor är Kaja, som de både irriterar sig på och vill ta hand om. Hunden Hemingways öde engagerar också.

Naiv. Super av Erlend Loe En bok som egentligen är skriven för vuxna och har några år på nacken. Den funkar ändå ganska bra och samtalen kring boken handlar mycket om att våga bli vuxen och att ta ansvar för sig själv. Bokens huvudperson har en 25-årskris och hanterar den dels genom att fly, men också genom att bli vän med ett barn.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn Vänskapen mellan Emanuel och Tore står i centrum. De har varit vänner länge, men nu tycker Emanuel att Tore är väl töntig och han vill ha andra, coolare vänner. Är det verkligen okej att svika en gammal vän så? Är det trovärdigt? Nej och ja, är svaren på frågorna. En lättläst och rolig bok som kanske passar ännu bättre på högstadiet, men som ändå funkar.

No och jag av Delphine de Vigan Huvudpersonen Lou är en lillgammal 13-åring som eleverna tar till sitt hjärta. Det är en bok som inte primärt vänder sig till unga, men som fungerar bra att läsa på gymnasiet. Vänskapsfokuset är tydligt. Dels blir Lou vän med grannen Lucs och senare med uteliggaren No. Ovanlig, lite märklig, men bra var elevernas betyg.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt Junes morbror och gudfar Finn dör och hon saknar honom massor. Att Finn var homosexuell och sambo med Toby vill ingen kännas vid. Det är 80-tal och homosexualitet är långt ifrån lika accepterat som nu. Toby tar kontakt med June och en annorlunda vänskap växer fram. Det här är en bok som vissa tycker väldigt mycket om och andra inte alls gillar. Jag tror att svårigheten ligger i förståelsen för hur annorlunda samhället var när boken utspelar sig. Tempot är också en utmaning.

Stål av Silvia Avallone Här möter vi ett Italien som är långt ifrån turiststråken. Huvudpersonerna Anna och Francesca bor i området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum. Ett samhälle där könsrollerna är fasta och stereotyperna många. Vänskapen mellan flickorna skildras samtidigt som deras väg mot vuxenlivet beskrivs. Det här är en bok som kräver sin läsare, men de elever som ger sig på den brukar oftast ha en god läsförmåga.

Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar Huvudpersonen Taguchi Hiro är en så kallad hikikomori, dvs en person som isolerat sig hemma i sitt rum under flera år. När han vågar sig ut i parken träffar han en äldre man som han kallar Slipsen. Slipsen har fått sparken, men vågar inte berätta det för sin fru. En annorlunda vänskap växer fram mellan de två ganska udda personerna. Eleverna tyckte att den var annorlunda och intressant och funderade mycket över vad i boken som handlade om det japanska samhället och vad som handlade om karaktärerna specifikt. De gillar cirkelkompositionen och huvudkaraktärens “återfödelse” är också något eleverna fokuserade på och de gillade beskrivningen av den.

Tschick av Wolfgang Herrndorf En bok om en annorlunda bilresa som två tonårskillar gör. Maik blir vän med den nya killen Tschick och vi får följa dem under en kort och intensiv period. Tänker alla 14-åriga killar så här, undrar en av tjejerna och ja, så är det bekräftar killarna, men lugnar de andra med att det går över. Språket, som ska vara ungdomligt har inte åldrats väl konstaterar de, men de gillar ändå. Kanske är de vuxna för stereotypt beskrivna, men ungdomarna är trovärdiga. Även här beskrivs resan både som en rent fysisk resa och en inre sådan.

 

Slutsamtalet handlade om hur vänskap skildras i boken, om arketypiska grundberättelser och karaktärer, teman och motiv. Jag uppmanar eleverna att välja citat att bygga sitt samtal kring för att verkligen stanna i texten. Genom att ge exempel på meningar och ord som har betydelse kan de både exemplifiera språk och innehåll. Egna erfarenheter kan också få plats i ett litteratursamtal, men jag vill att fokus ska vara just på det lästa. Löst tyckande hör inte hemma i ett litteratursamtal. När det gäller just trovärdigheten i hur ungdomar och vuxna porträtteras gör eleverna dock en hel del kopplingar till sig själva och då är det ju relevant. Extra roligt är det när de läst så mycket att de faktiskt diskuterar “på riktigt” och vågar argumentera för sin sak. Det hände i flera samtal i år och det är fint när texter engagerar.

 

Exempel på frågor som elever diskuterade i slutsamtalet:

 

Vilken arketypisk grundberättelse skulle ni säga att er bok passar bäst in på? Varför?

Hur porträtteras unga och vuxna? Är porträtten trovärdiga? Varför/varför inte?

Vilka karaktärer har mycket och lite makt? Vad ger hög respektive låg status i miljön som skildras?

Vad tycker ni om karaktärerna? Finns det någon ni identifierar er med? 

Vilka är era favoritscener? Presentera en var och diskutera?

Diskutera er bok utifrån temat vänskap. Vilka exempel på bra och dålig vänskap finns i boken?

Vilka andra centrala teman finns i boken?

Hur kan teman kopplas till motiv?

Hur är berättarperspektivet? Vilken effekt får det?

Hur är tidsperspektivet? Vilken effekt får det?

Ungdomsböcker är ofta så kallade “utvecklingsromaner” där huvudkaraktären genomgår en förändring/utveckling. Hur passar er bok in i den genren?

 

De frågor som de fastnade mest kring var nog trovärdigheten, status och scener som de fastnat för. Även vänskapsskildringar och effekter av bokens form ledde till intressanta samtal. Det tar tid att lyssna på litteratursamtal, men jag får goda kunskaper om elevernas läsning och förståelse av densamma. Frågan om hur läsningen gått har jag inte använt tidigare och eleverna kunde väl beskriva både det som var lätt och svårt. Det är en fråga jag kommer att använda igen.

 

Noveller som passar in i temat:

Förutom böcker läser eleverna noveller om vänskap, för att sedan kunna göra jämförelser av t.ex. olika sorters vänskap. Följande noveller har jag använt i Svenska 1:

“Den perfekte vännen” av Jonas Karlsson, ur Den perfekte vännen (2010)

“Honey” av Johanna Thydell, ur Färdlektyr från 2007

“Pälsen” av Hjalmar Söderberg (1898)

“Spöket Milton” av Jonas Hassen Khemiri, ur Invasion! (2008)

“Vänner” av Ester Roxberg, ur Korridorer (2020)

“Väskhållaren” av Ninni Holmqvist, publicerad i novellsamlingen Färdlektyr (2004)

 

Jag tar gärna emot tips på både böcker och noveller som passar in på temat och kan fungera för elever på gymnasiet.

 

 

Photo by Hannah Rodrigo on Unsplash

Det jag gärna talar om …

För några dagar sedan snurrade en bild på twitter där det stod ungefär så här, du har blivit kidnappad men blir släppt efter två timmar för att du inte kan sluta prata om …

Ja, vad är det jag inte kan sluta prata om. Böcker såklart. Det är ganska många gånger som jag i ett samtal bidrar med en replik som inleds “jag läste en bok om just det för ett tag sedan” och då biter jag mig ändå i tungan nio av tio gånger en sådan replik är på väg ut.

Något som också hänt de senaste dagarna är att Facebook påmint mig om olika resor jag gjort med de vänner och bekanta jag träffat genom mitt stora intresse för litteratur. Det har varit läsretreat i Syninge, bokresor till Helsingfors, Amsterdam och Brighton. Flera gånger varje år brukar jag träffa ett gäng människor som inte skruvar på sig när jag lyckas få in böcker och läsning i var och varannan mening, utan som tvärtom talar på precis samma sätt själva.

Vi hann precis med en läsretreat i Varberg i månadsskiftet januari-februari 2020, men sedan dess är det få av dessa för mig så viktiga människor som jag träffat “på riktigt”. Jag är fantastiskt glad över min bokcirkel Bokbubblarna som jag träffat några gånger live under året och lika glad över den digitala bokcirkel som startades i somras. Det är bara det att det är så mycket svårare att verkligen prioritera en digital träff när det finns så mycket vardag som pockar på uppmärksamhet.

Det må vara så att kidnappare hade släppt mig för att jag tjatat hål i huvudet på dem med mina litterära kopplingar och funderingar. Det är också så att jag, trots en många gånger läsande omgivning, behöver det där lilla extra som det där gänget med bokbloggare och före detta bokbloggare ger. Jag behöver en bokresa nu. Helst flera.  Och en Bokmässa eller ett författarsamtal som inte kräver zoom. Jag saknar er så himla mycket kära #boblmaf

Vi måste kämpa för ungdomsboken

Varje år när de nominerade till Augustpriset avslöjas blir jag lika besviken. I kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok brukar de renodlade ungdomsböckerna inte sällan lysa med sin frånvaro. Ett argument för det i debatten brukar vara att den utgivningen är så mycket mindre än utgivningen av bilderböcker, men det är helt ärligt ett dåligt argument. Om vi helt fokuserar på läsning för små barn och sedan glömmer av den när dessa barn blivit ungdomar måste vi också ta ansvar för vår del i den försämrade läsförmågan bland våra unga. Priser finns i första hand inte för att unga ska hitta boktips, utan för att vuxna i deras närhet ska göra det. För mig är kampen för ungdomsboken och dess fortlevnad en central fråga och jag önskar att fler förde den.

Johanna Lindbäck har skrivit en artikel i Sydsvenskan med titeln Ungdomsboken håller på att elimineras och titeln kunde inte vara varken mer korrekt eller mer skrämmande. Visst är det roligt att böcker för mellanåldern fått ett uppsving de senaste åren och att fler bra böcker skrivs för åldersgruppen 9-12 år. Jag håller helt med Lindbäck om att t.ex. Augustprisnominerade Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson är fantastisk, liksom Alma Thörns fantastiska debut och Jenny Jägerfelds fina böcker för samma åldergrupp, men det går inte att komma ifrån det som Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren säger i Lindbäcks text, att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder. Ungdomar läser bara om de själva vill. Att utgivningen av ungdomsböcker minskar är tydligt och något jag själv noterade när jag gick igenom höstens böcker. De få förlag som ger ut böcker för unga har endast ett par titlar varje säsong och det är på tok för lite. Som Knutsson påpekar leder den allmänna sanningen om ungdomsbokens svårigheter till att förlagen satsar mindre på böcker för åldersgruppen, vilket gör att intresset blir ännu mindre, vilket leder till en ännu smalare utgivning. Nu ska ansvaret inte läggas endast på förlagen. Problemet är större än så.

Twitter skriver Lindbäck om det faktum att författare som skriver ungdomsböcker sällan får synas i media och om de får det förväntas de prata om ungdomars läsning i allmänhet och killars läsning i synnerhet, snarare än sina böcker. Nu är det lätt att hävda att Lindbäcks intresse för ungdomars läsning helt enkelt handlar om att sälja sina egna böcker, men att ens tänka den tanken är att förminska behovet av bra litteratur för unga. För mig som lärare är det tydligt att ungdomars läsförmåga minskat rejält, vilket också visar sig när de skriver. På min skolblogg Ordklyverier har jag skrivit om den språkliga försämringen och det faktum att många unga läser väldigt lite och i princip ingenting på svenska. Något som gör att det de senaste åren blivit mer och mer vanligt med språkfel i helsvenska elevers texter som liknar de som andraspråksinlärare gör. De gör ordföljdsfel och andra grammatiska fel som skulle kunna skyllas både på att de läser mindre, men också på engelskans inflytande. De direktöversätter ord från engelskan som inte alls passar i en svensk kontext och skriver mer och mer illa.

Så vad behöver göras? Massor! Självklart måste det ges ut böcker för ungdomar och det ska vara böcker de kan identifiera sig med. Det betyder att en så smal utgivning som idag troligen lyckas ganska dåligt med att nå en bred publik. Journalister måste också ta och kamma sig och faktiskt öka sina kunskaper om de ungdomsböcker som finns och lyfta relevanta titlar. Ungdomsboken måste helt enkelt uppvärderas. Om detta skrev jag i ett inlägg för några år sedan.

Lärare måste också ta sitt uppdrag på allvar och se till att ungdomar läser på skoltid. Som läget är just nu läser många elever knappt hela böcker ens på svensklektionerna och medveten litteraturundervisning pågår långt ifrån i alla klassrum. För ett par år sedan skrev jag en text om lärares syn på ungdomsböcker efter att en lärare på Facebook uttryckt att endast bekväma lärare använder ungdomsböcker. Klassiker i all ära, dem ska eleverna självklart möta, men de måste också få läsa böcker som faktiskt är skrivna för dem. Att läsa är ett sätt att forma sin identitet och precis som Lindbäck skriver är långt ifrån alla tonåringar redo att ta sig an ungdomsböcker. Då måste också deras lärare ha koll på utgivningen eller ha en skolbibliotekarie som har det. Synd då att så få skolor har ett skolbibliotek värt namnet. Här har vi ett annat stort problem som våra politiker definitivt måste ta tag i.

Självklart har föräldrar ett ansvar för att få sina barn att läsa, men skolan måste vara kompensatorisk och erbjuda alla barn ett fokus på läsning och litteratur. Det räcker inte med kortare texter. De måste få möta litteratur och det ska vara litteratur för dem. Den svenska ungdomsboksgenren är bra och har de senaste åren blivit ännu bättre. Den som tror att det ser ut som det gjorde när de var unga har missat en mängd riktigt bra böcker. Det duger inte att vi har lärare som inte läser och skolor utan vettiga bibliotek. Våra unga är värda något mycket bättre än slitna gamla exemplar av Ondskan, som fortfarande kommer upp varje gång någon i en lärargrupp ber om tips på böcker att läsa med sina elever.

Jag tror att alla är överens om att det är viktigt att våra unga har en god läsförmåga, men allt färre arbetar aktivt för att detta ska realiseras. Vi behöver en stor utgivning av ungdomsböcker, välfyllda, uppdaterade och bemannade skolbibliotek, läroböcker i varje ämne, journalister som förstår vikten av att lyfta ungdomsboken så att föräldrar inser vikten av läsning även för ungdomar och politiker som fattar att det måste få kosta att utbilda vår framtid.

 

 

 

Många är de inlägg jag skrivit om läsning och ungdomsböcker och du hittar dem här.

Mina tipslistor med bra böcker för unga hittar du här.

 

Photo by hannah grace on Unsplash

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: