Bokmässan

Veckans kulturfråga v.39 2021

Förra lördagen listade jag fina författarframträdanden och i helgen var det dags för Bokmässan i Göteborg. Veckans kulturfråga handlar därför om författare, döda eller levande, som du hade velat träffa och/eller lyssna till.

Vilken författare skulle du helst träffa?

En dröm är att lyssna till Nina Bouraoui, som är en stor favorit. Jag hade biljetter till ett framträdande i Stockholm för några år sedan, men hade inte tillfälle att åka och fick ge bort den.

Sedan hade det varit fantastiskt att få lyssna till giganter som Virginia Woolf eller Ernest Hemingway och varför inte Zelda Fitzgerald, som säkert hade haft en massa spännande att berätta. Av de nu levande drömmer jag också om att få se och höra Margaret Atwood.

Träffa vet jag inte om jag vågar. Jag lyssnar nog helst på avstånd. Skulle jag träffa någon riktig författarfavorit som t.ex. Jonas Karlsson hade jag nog troligen mest stammat fram något osammanhängande. Med det sagt har jag gjort några intervjuer med författare och det brukar förvisso vara nervöst, men också väldigt trevligt.

 

Tankar efter Bokmässan 2021

På väg in till Bokmässan idag sprang jag på författaren Christoffer Carlsson som är just en författare jag brukar springa på i olika sammanhang och “känt” i tio år. Vi pratade Palmemord, läsning och den något annorlunda Bokmässan. En fråga som fick mig att fundera vidare var vad jag som lärare tar med mig från fyra dagar med fokus på läsning och böcker. Det korta svaret är hopp och gemenskap.

Ibland känns det lite svart. Statistiken visar att färre unga läser och faktiskt också att färre lärare gör det. Det gäller till och med svensklärare, hur märkligt det än jag verka. Med kursplaner i svenska där det inte ens uttryckligen står att eleverna ska läsa böcker, utan endast texter, går det i teorin att gå igenom skolan utan att läsa en enda bok. Elever som påstår att så är fallet är ganska många och oavsett om de talar sanning eller inte är känslan av att läsning är något som går att välja bort ganska sorglig.

På torsdagen gick jag på flera seminarier som handlade om läsning och läsfrämjande. Det jag tog med mig från dem var konkreta tips, som att sätta upp boktips på skoltoaletter, men också synen på läsning som något vi gör gemensamt. Jag tror på läsning som en social aktivitet och jag tror på vikten av läsande förebilder. Boktips borde överskölja våra elever och de ska inte bara komma från svensklärarna. Kanske ska de komma från alla andra än just svensklärarna. Rektorer borde tipsa om böcker, liksom skolsköterskor och kuratorer, bygglärare och mattelärare, historielärare och programmeringslärare, vaktmästare, ja alla som möter ungdomar. Vi svensklärare borde få ägna oss mer åt skönlitteratur och mindre åt vetenskapligt skrivande. Får ungarna ett språk kommer resten att gå så mycket enklare. Läsa facklitteratur kan de med fördel göra i andra ämnen och med en medveten, språkutvecklande undervisning i dessa ämnen kommer elevernas språk att bli så mycket rikare.

Det jag också tar med mig från mässans första dag är vikten av skolbibliotekarier och skolbibliotek. Nu är det ju inte så att det på något sätt är ny kunskap för mig, men att på skolor ha tillgång till bibliotek med utbildade bibliotekarier borde inte vara något som går att välja bort. Tyvärr presenterades det nyinstiftade Läsrådet utan varken skolbibliotekarier eller svensklärare och även om en del av mig tycker att det är skönt att någon annan än lärare kan få ta ansvar, tycker jag att det säger en del om samhällets syn på skolbibliotekarier och svensklärare. Cilla Dalén, prisad skolbibliotekarie, röt till rejält och det behövs.

Böcker kan förändra liv och en bok som är otroligt viktig är Elaf Alis Vem har sagt något om kärlek? om hedersförtryck, men också om en pappa som faktiskt förändras. En annan är Binas historia av Maja Lunde och kanske kan litteratur bli en konkret tillgång i den rädsla och oro för destruktiv samhällsutveckling och miljöförstörelse. I dagens samhälle, där demokratin sviktar och politiker tävlar om att svartmåla det samhälle vi lever i, behövs litteraturen mer än någonsin. Det fina med Bokmässan är att det blir så tydligt att jag inte är ensam om att tycka så. Vi är många och det ger en behövlig balans mot den syn på läsning och läsundervisning som tyvärr syns i sociala medier.

Det blev en bra Bokmässa i år, trots att den var lite öde. Jag har träffat vänner, lyssnat på riktigt bra seminarier, men faktiskt inte köpt en enda bok. Tur då att Lana del Reys diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass väntade på mig här hemma. För säkerhets skull köpte jag den både på originalspråk och på svenska, översatt av Fredrik Strage. Jag hade i våras en tanke om att bjuda mina elever på veckans dikt och kanske är det dags att börja nu.

 

Framtidens klimat

Framtidens klimat är titeln på samtalet med Jens Liljestrand och Maja Lunde, modererat av Mats Almegård. De är aktuella med Även om allt tar slut och Przewalskis häst. Intresset är stort för böcker om klimat och Lunde berättar att hon möter läsare som säger sig ha börjat uppmärksamma de små sakerna i naturen, men också de förändringar som sker. Liljestrand menar att klimatkrisen är global och att människor behöver hjälp att sätta ord på det som händer med vår värld.

När Lunde fick idén till Binas historia fann hon äntligen ett tema som kändes i hjärtat och att hon skriver om relationen mellan människan och naturen har gjort att allt fallit på plats. Att Liljestrand skriver om miljön kom inte lika naturligt, men de känslor som klimatkrisen väckt, som sorg, ilska och skam behövde kanaliseras och gestaltas. Att skriva Även om allt tar slut var ett sätt att göra det.

De är båda överens om att ordet ”klimatångest” är ett dåligt ord. Ångest låter som något som kan    behandlas, men det som egentligen är den rätta känslan är snarare rädsla, menar Lunde. Författare kan göra andra saker än politiker, men samtidigt ses det som lite fånigt med klimatlitteratur. ”Ska verkligen medelklassens klimatångest få så mycket plats i litteraturen”, är något Liljestrand förväntar sig att få läsa när hans roman recenseras på fredag. I Sverige diskuterar vi gärna gängkriminalitet än miljö, men i Norge börjar debatten öka och det är intr mer än rätt, säger Lunde, som påpekar att Norge har ett stort ansvar som oljeexportör.

Liljestrand har ändå fått visst hopp och tror inte längre att människan som art kommer att gå under.  Däremot kommer 2-3 graders uppvärmning göra livet hemskt för många. Lunde skriver just nu på den fjärde och avslutande delen i sin klimatkvartett och där funderar hon just kring människans roll i klimatförändringarna och frågar sig om vi är beredda att göra något åt situationen. Styrkan i vår art är ändå att vi kanske kan påverka, men viljan måste finnas. Det som skedde med Przewalskihästarna kan ske med andra arter också. Vi kan vända utvecklingen.

Mänskligheten är en invasiv art, säger Liljestrand och jämför det med en supermördarsnigel. När nya världsdelar erövrades av européer utrotades mängder av arter, så det är ingenting nytt. Det som faktiskt är nytt är att det finns en vilja i alla fall hos vissa att faktiskt förändra världen till det bättre. Tyvärr är det ganska många som dels förnekar klimatförändringarna, men ännu fler som inte orkar bry sig utan tycker att det är tjatigt och tråkigt när miljön tas upp. Det är barn- och ungdomsgenerationen som driver kampen och de vuxna som står med skammen. Kanske är det därför många använder förnekelse som strategi.

Ett mycket intressant samtal om två böcker som lockar. Vill du ta del av det finns det på Bokmässan Play här.

Samiskt liv — traditioner i en ny tid


Två böcker om samer står i centrum i det här seminariet. Moa Backe Åstot debuterade med ungdomsromanen Himlabrand och Ann-Helén Laestadius med Stöld, hennes första bok för vuxna. Två väldigt bra och viktiga böcker som angriper samefrågor på olika sätt.

Traditioner och den trygghet de och inte minst familjen ger. För en utsatt minoritet blir det enormt viktigt att följa traditioner,  vilket i vissa fall kan kännas begränsande. Som Ante i Backe Åstots bok, som funderar över sin sexualitet och huruvida det går att vara homosexuell och renskötare. För Laestadius huvudperson Elsa handlar det snarare om att få vara kvinna och renskötare och faktiskt räknas på samma sätt som hennes far och andra män gör. Hennes två vänner får representera den klassiska kvinnorollen och den som satsar på en utbildning och på så sätt nå en förändring genom att bli jurist.

Den som kanske har svårast att acceptera situationen är Mattias, Elsas bror, som verkligen kämpar i sin roll och de förväntningar som finns på att vara en god, äkta same. Den som inte äger renar har traditionellt inte setts som same, utan svensk och därför är det svårt att bryta mot normer, då det också gör mycket med ens identitet. Elsas mamma räknas inte ”riktig” same då hon kommer från en familj som har samiskt ursprung, men vill dölja det. Identitet och hur den formas är centrala i båda böckerna.

Den äldre generationen som i båda böcker får symboliserar av huvudpersonernas farmödrar. De står för stabilitet och tillhörighet. Viktigt är också att höra till en plats och när renarna blir utsatta, som i Stöld, är det samtidigt också att bli av med sin plats. Naturskildringarna i båda böckerna är väldigt viktiga, vilket är naturligt då de samer som äger renar lever nära naturen.

Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

 

Brinn mig en sol

Christoffer Carlsson är en författare jag följt länge och på Bokmässan talar han om sin senaste bok Brinn mig en sol på scenen Se människan! En central händelse i boken är mordet på Olof Palme och Christoffer Carlsson själv föddes sex månader senare och berättar om det med ett utanförperspektiv. Skotten var en chock om ett enormt trauma, men hoppet fanns ändå kvar i landet, säger Carlsson och tanken att bara mördaren grips och döms så kommer Sverige att läka. I ett land där mordet på statsministern inte blir löst förblir såren öppna och där kommer ”den stora rötan”.

I berättelsen som rör sig i två tidsplan blandas verklighet och fiktion. En nutida med en författare som återvänder till Halland och så berättelsen om 1986 då Palme mördas och polisen Sven kallas till  en bil med en död kvinna i. Tanken var att försöka förstå vad som hände med landet genom att låta Sven gestalta Sverige och den förändring han genomgick när han inte kunde lösa sitt fall.

År 2019 blandar sig den fiktiva författaren sig i den gamla utredningen. Svens son Vidar har också påverkats av brottet som förändrade hans far. Det visar sig att det som Sven trodde var sanningen, inte var det. Dilemmat som är centralt är huruvida sanningen alltid är rätt att avslöja om det visar sig att det kostar för mycket. Är det okej att dölja sanningen? Blir det alltid bättre av att sanningen avslöjas? Det är själva smärtpunkten i romanen.

Christoffer Carlsson är inte bara författare, utan också kriminolog. Snart docent och kanske i nära framtid också professor. Doktorsavhandlingen handlar om varför människor slutar begå brott. I boken finns också tankar om gärningsmän och huruvida det går att förstå dem och deras handlingar. Även hyggliga människor kan göra ohyggliga saker.

Har du ännu inte läst Brinn mig en sol rekommenderar jag den varmt. En ovanlig kriminalroman och en ovanligt bra sådan. Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

När vi var samer

Innan jag började blogga hade jag aldrig läst en grafisk roman. Serier har aldrig varit min grej, knappt som barn. När jag började upptäcka den grafiska världen i romanform var det via Liv Strömquist och Mats Jonsson. Strömquists seminarium lyckades jag tyvärr missa, men Jonsson fick jag möjlighet att lyssna till.

Jonssons senaste bok När vi var samer handlar om Mats farfar Bror Jonsson, som var den sista renskötaren i familjen. Han dog strax före Mats 8-årsdag och minnena är ett barns. Bror hade inte heller berättat om sin bakgrund för sina barn och det samiska arvet var okänt. I När vi var samer finns två parallella berättelser, Mats berättelse och berättelsen om samerna i Sverige. Formen är inspirerad av den klassiska, grafiska romanen Maus. Ganska snart insåg Jonsson att en förutsättning för att kunna berätta om sina rötter var att också berätta om samernas historia. Intresset för det förflutna och av rötterna har vuxit de senaste åren, kanske för att småbarnsåren är över och det nu finns tid att se bakåt.

Det samiska var ingenting man talade om. Farfadern lämnade sin hemby, men han och Mats farmor bodde där ett tag. Även om farmodern levde kvar långt efter sin makes död, blev det aldrig av att Mats talade med henne om det. Kanske för att det var känsligt, eller för att tid inte fanns. Även Mats farmor hade samiska rötter, men som titeln på romanen antyder har släkten som en gång varit samer slutat vara det både egnas, andras och inte minst statens ögon.

Det som låter mest intressant med Jonssons bok är kanske samernas historia, för som många andra kan jag alldeles för lite om. Skillnaden på samer och samer, mellan de som ägde renar och de som inte gjorde det. Hur statens agerande hade betydelse för vår ursprungsbefolknings historia. Som att rasbiologin användes som instrument för att ta samernas mark till exempel och blev som ursäkt för att främst få bort de så kallade skogssamerna. Utrycker ”Lapp ska lapp vara” handlar bara om fjällsamerna, för där var de inte i vägen på samma sätt som i skogen. Skogssamerna skulle istället utropas som grupp och assimileras till att bli svenskar. Mats Jonsson säger att han hittat sin uppgift som same och det är att berätta folkets historia.

Jag och Mats Jonsson är nästan jämngamla och när jag läste hans Hey Princess kände jag igen mina studier i England, vi har också delat småbarnslivet i Mats kamp och nu får jag kanske börja släktforska så att vi kan följas åt vidare. Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

Brott och klass

Denise Rudberg, Pascal Engman och Karin Alfredsson samtalar med Josefin Sundström om brott och klass. Hur mycket tänker på på klass?, undrar Sundström. Väldigt mycket, säger Engman, som gick i skola på Östermalm och spelade fotboll i Rinkeby, vilket gjorde att han tillhörde två världar, men inte kände sig hemma i någon av dem. Som författare har han däremot nytta av sina erfarenheter. Även Rudberg växte upp på Östermalm i ett hus där hennes föräldrar var portvakter och därför fick en lägenhet i huset. Ett bidrag till integrationen som inte längre finns. Att vi lever i ett klassamhälle har alltid varit självklart för henne och i böckerna har klassperspektivet alltid varit tydligt.

För Karin Alfredsson var det tvärtom. Hon växte upp i en liten stad i en folkskollärarfamilj, men trodde länge att klass och klasskillnader inte existerade, utan att alla hade det ungefär lika bra. Så var det självklart inte. Nu fascineras hon över att endast topp och botten skildras i litteraturen, men inte mitten. Kanske är det för att det är här olagliga saker pågår, påpekar Rudberg. De ensamstående mammorna i förorten utsätts kanske för brott, men begår dem sällan. Nu ökar klassklyftorna och Engman påpekar att den enda gång den absoluta toppen och botten möts är när knark levereras från botten till toppen i ett hotellrum.

Karin Alfredsson har valt att sätta kvinnor i centrum i sina böcker och beskriver saker som knappt ses som kriminellt, som illegala aborter, misshandel av kvinnor och begränsning av deras liv. Rudberg lyfter att män ofta skriver om gängkriminalitet, men det är kvinnor som lyfter brott mot kvinnor. Att Engman nu skriver om just gängen handlar om att det är ett stort samhällsproblem, men håller med om att även de mindre spektakulära brotten måste få ta plats. Färre seriemördare och fler samhällskritiska kriminalromaner önskar sig panelen. Rudberg vill gärna skildra de dolda brotten, som ganska ofta setts som familjeangelägenheter snarare än ”riktiga” brott.

Det är inte så enkelt idag att vi har tre klasser, arbetare, medelklass och överklass. Det är mer komplext än så, påpekar Rudberg. Det måste skildras i all sin komplexitet, nu när vi äntligen börjar erkänna att klass existerar. Bildning, eller brist därpå är till exempel saker som påverkar klasstillhörighet och status. Det går att vara bildad och tjäna lite pengar, liksom det går att vara rik, men sakna bildning. Min känsla är att pengar ger mer status idag än bildning.

Kärleksbedrägerier är något Karin Alfredson lyfter och det är definitivt ett brott som sällan lyfts eller ens anmälts. Kanske för att det är en skam att ha blivit lurad och de ekonomiska konsekvenserna blir stora. ”Vanlig” kriminalitet behöver få ta större plats i kriminallitteraturen, säger hon. Att det verkar som att fler kvinnor drabbas handlar, enligt Rudberg om att män skäms ännu mer och döljer det för andra. Väldigt få polisanmäler.

När det gäller straff för brott är det ofta den lägre klassen som straffas hårdare, menar Engman. Kanske för att det handlar om brott som är mer spektakulära, men skjutningar. Status och yta är på ett sätt viktiga för både botten och toppen, då det krävs att du visar upp en glamourös yta för att locka och imponera på andra. Det gäller både de gängkriminella som behöver värva yngre, och influensers som lever på sin yta. I kriminalromaner ska rättvisan segra och de som begår brott ska straffas. Så ser det inte ut i verkligheten, där alla inte orkar polisanmäla, där fall läggs ner och det blir friande domar.

Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

 

Frihet, motstånd och kreativitetens kraft


Bokmässan är även så här på lördagsförmiddagen minst sagt luftig, men inte lika läskigt tom som i torsdags. Lördagens första programpunkt för min del är ett samtal med Suzanne Osten och Stina Wollter modererat av David Fjäll. Den förstnämnda gav mig ett fint kulturminne när vi på gymnasiet såg Tala! Det är så mörkt på skolbio och den senare har jag främst bekantat mig med de senaste åren genom de fantastiska böckerna Kring denna kropp och Kring denna konst. Två fantastiska kulturella profiler som nu samtalar om kreativitet, konst och skapande. Ett samtal som böljar fram och tillbaka oh jag ber i förväg om ursäkt för ett kanske osammanhängande inlägg.

Samtalet börjar i Ingmar Bergman och den kvinnliga vreden, en vrede som Osten menar inte är någon idé att känna, eftersom det tar lite väl mycket energi. Detta även om hon haft längtan efter att bita en viss teaterchef i benet. Att visa mycket som skådespelare är en helt annan sak. Rädslan att vara för mycket är ständig, kanske speciellt för kvinnor, säger Osten och utrymmet var begränsat. Den pipiga rösten kommenterades, men sällan själva regin. Kvinnor beskrivs inte på samma sätt som män. Trots att hon varit aktivist och ”bråkat” skulle hon inte kalla sig arg. Snarare har hon försökt fokusera på skapandet.

Wollter kallar skapande ”ett vaccin mot maktlöshet” och kreativiteten har gett henne verktyg. Att bli aktivist är inget val, utan en naturlig följd av livet. Drivkrafterna var förtvivlan, vrede och sorg, men positiv feedback ger ny kreativitet. Viktigt är också att hitta sin egen röst och våga låta den höras. Vi föds med en röst och en nyfikenhet, säger Osten och talar om det lilla barnet som tar in livet och världen med alla sinnen. Redan i skolan försvinner det och Osten talar om bristen på platser att trivas på i skolan.

Osten talade intressant om hur hon lärt sig av att bli bortvald även inom kvinnorörelsen, där hon ibland ansågs tala för mycket och ta för mycket plats. Ibland vågar man inte ta fajten, säger Fjäll och påpekar att hans hudfärg och Ostens och Wollters kön för att man måste slåss, men att han inte alltid orkar stå upp. Är det fegt, eller som Wollter kallar det, strategiskt. Viktigare än att få makt är att göra något som har betydelse, säger Osten, som det faktum att hon jobbat med barnkultur, något som har riktigt låg status, men är så otroligt viktigt. Det är lätt att säga att barn är viktiga, men mycket i samhället talar emot det. Om kultur för barn hade prioriterats skulle vi haft ett helt annat samhälle, säger Osten. Kanske kan hon inte förändra världen, men genom att möta barn kan hon ändå göra skillnad.

Att våga känna, som människa, som kulturkonsument och som barn. I den mediala världen ska det gå snabbt, vara tydligt och gärna generera häftiga rubriker. Tiden för en lång process finns inte längre. Vi har blivit så materialistiska, säger Osten och bildningen har glömts bort inte minst av politiker. Hon efterlyser en ny bildningsrevolution och tidigare under samtalet lyfter hon det orimliga i att estetiska ämnen försvinner från skolan. Det är något jag och mina kollegor talar mycket om då vi märker att kultur får allt lägre status och färre elever väljer estetiska programmet. De vill läsa ”riktiga” program och då är det ekonomiprogrammet som växer. Det säger något om vår samtid.

Den röda tråden är inte klockren, men samtalet väckte många tankar. Vill du ta del av det finns det på Bokmässan Play här.

 

 

.

Sökande efter kärlek — och ett hem

När jag listade fem fina författarframträdanden borde jag tagit med Kim Thúy, som jag lyssnat till flera gånger. Första gången var på Litteraturhuset i Göteborg 2013, där kvinnan som skriver så lågmälda och sparsmakade böcker, visade sig vara en bubblande och härlig person. Själv menade hon att den utåtriktade författaren hade en lugn tvilling som skrev böckerna. Tre år senare ordnade Kulturkollo en bokcirkel kring Kim Thúys bok Vi, med författaren som gäst. En helt fantastisk upplevelse. Kim Thúy är aktuell med boken Em, som handlar om kriget i Vietnam och i korta, fragmentariska scener visar hur ett krig sprids över världen och genom generationer. På Bokmässan Play finns en intervju med henne, gjord av Peter Fröberg Idling.

Kim Thúy föddes 1968 i Saigon, mitt under kriget och när hon var tio år flydde familjen till Kanada och blev en del av de så kallade båtflyktingarna. I sina böcker har hon undersökt krig, flykt och identitet ur olika perspektiv. Tydligaste kopplingen till själva kriget har utan tvekan Em. Thúy skriver på franska, vilket är det naturliga valet enligt henne själv. Eftersom hon lämnade Vietnam som barn är hennes vietnamesiska inte så utvecklad att hon kan skriva böcker på språket. Hon saknar det breda ordförråd som krävs. Engelska har hon lärt sig genom sitt karriär som jurist och det passar sig inte till skönlitteratur. Återstår franskan. Ett språk hon älskar. Hon berättar om sin översättare som är den som skapar en ny bok på engelska med sin egen ton, något som Thúy tycker mycket om.

Thúys karaktärer genomgår ofta flera livsavgörande förändringar, precis som hon själv. Dels flykten, men också att hon haft flera yrken, som översättare, jurist och restaurangägare. Att hon också blev författare var en slump när hon var 40 år och började ta anteckningar för att hålla sig vaken på väg hem från restaurangen. En vän skickade in boken till förlag och Thúy är tacksam över den oväntade succén, som på många sätt orsakas av att hon misslyckats med annat. Hade hon varit en riktigt bra restaurangägare hade hon fortfarande jobbat med det. På samma sätt var hon, enligt sig själv, en ganska dålig översättare och jurist.

Något som är så härligt med Kim Thúy är hur spontan och ärlig hon är. Som när Fröberg Idling frågar varför det inte finns någon dialog i Em och hon skrattande utbrister “I don’t know how to write a dialogue” och berättar att hon försökt, men alltid fått ta bort för att det blivit “a total failure”. Hon menar att hon inte är en “riktig” författare, men där håller jag absolut inte med. Hon är en unik författare, med ett fantastiskt språk och en helt eget stil. Målet är att beskriva verkligheten, inte att skriva skönlitterärt. Eftersom det inte går att skriva om allt blir det skönlitteratur, trots att det inte är fiktion. Em bygger på en massa samtal med människor som påverkades av kriget, som den om piloten, en ung man, som lyfter en död bebis. Hon behöver bara beskriva några detaljer för att läsaren ska förstå helheten, säger hon och det är det som jag tycker gör hennes sätt att skriva så unikt. Hur hon genom små detaljer skapar en helhet och med få ord beskriver så mycket och väcker så många känslor.

Inspirationen till att skriva Em kom, oväntat nog, från Black life matter då hon insåg att hon visste väldigt lite om kriget som påverkat henne. Den bild hon hade, den historia hon hört, var den amerikanska. Bara det att kalla kriget för Vietnamkriget och inte “The American war” som det heter i Vietnam. Hon insåg att hon behövde hitta till sin egen historia via berättelser från sitt första land. Ingens berättelse är felaktig, säger hon, men vi använder olika ord och har olika perspektiv. Thúy hänvisar till Chimamada Ngozi Adichies TED-talk om faran med en berättelse och ville hitta fler. Alla har rätt och alla har fel samtidigt, eftersom krig alltid är fel, men människor berättelser om det och skälet till deras agerande kan inte vara fel. Med ett undantag. Att fortsätta ett krig för att det vore att tappa ansiktet att avsluta det är något som provocerar, säger hon och där tillåter hon sig att döma.

Em är till skillnad från Thúys tidigare böcker inte skriven i första person. Kanske för att den skulle bli mer objektiv och därför fick många röster höras. I slutet kommer en författare in och då också jag-perspektivet. Anledningen var, säger Thúy, att hon inte kunde hålla sig helt objektiv och var tvungen att berätta sin historia och sina åsikter.

 

Till den som läsning berör

Många seminarier om läsning för min del denna dag. Emma Leijnse, journalist på Sydsvenskan som ofta skriver om skolan, leder samtalet med Maria Heimer, skolbibliotekarie och författare, Matz Nilsson, förbundsordförande Sveriges Skolledarförbund och Johan Unenge, tecknare, författare och Sveriges första läsambassadör.

Vi måste börja redan innan barnen föds, säger Heimer och talar om vikten av att prata läsning på Mac, BVC, Öppna förskolan, inom idrottsrörelsen och inte minst i skolan. Johan Unenge lyfter statistik som skrämmer, som att endast 50% av föräldrarna läser för sina barn, men också att färre lärare ser sig som läsare och satsningar på skolbibliotek måste prioriteras.

När inte alla föräldrar kan läsa är det självklart allt viktigare att skolan kompenserar och även att vuxenutbildningen jobbar med vårdnadshavare så att fler får ett språk. Skolan har ett ansvar som de inte kan bortse ifrån, säger Nilsson.

Vad är det ultimata argumentet för att föräldrar ska läsa för sina barn?, frågar Leijnse. Unenge drar paralleller till hur mycket tid som läggs på idrott och att föräldrarna är beredda att motivera sina barn där. Samma borde gälla för språkutvecklingen och kanske är då kombinationen idrott och läsning bra, säger Unenge och Nilsson lägger till att kunskaper om hur viktig läsningen faktiskt är måste ut till alla föräldrar.

Läsning kräver förberedelse, säger Heimer och poängterar vikten av medvetenhet även när det gäller högläsning. Det är lättare att läsa bra om man övat och dessutom lättare att ge eleverna förförståelse, ställa relevanta frågor och skapa samtal.

Litteraturen behöver vara ny och relevant, frontas så att barnen blir intresserade. Är böckerna gamla och slitna väcks inte intresset varje dag. Att böckerna finns i olika miljöer, t.ex. böcker om djur i en djurmiljö och böcker om byggande i byggmiljö, är också viktigt.

Mycket har förändrats i svensk skola, påpekar Nilsson, när Leijnse berättar om ett mail hon fått av  en lärare som undervisade i år ett och två på den tiden då det fanns tid att lyssna på varje barns läsning varje dag. Det handlar dels om att utbildningen för lärare förändrats på så sätt att lågstadielärarutbildningen försvann under en period. Många barn möter obehöriga lärare, tiden finns inte varken för screening eller för att möta varje barn i dennes läsutveckling.

Ledarkapet har också en enorm betydelse, menar Matz Nilsson och trycker på att rektor är ansvarig för att se till att elever får den hjälp de behöver och har lärare som har adekvat utbildning och kunskap. Det finns väldiga brister i svensk skola, in minst gällande tidiga insatser och fokus på läsning. Att vi har välutbildade lågstadielärare med gedigna kunskaper om läsinlärning är också centralt.

Finns inte en intresse för läsning hos lärare och skolledare är det lätt att den försvinner från skolan, säger Unenge och menar att det krävs en förändring i inställning både hos lärare och elever. Läsning måste ses som något som både är roligt och viktigt. Så är det inte nu. Heimer lyfter vikten av att läsa även inom fritidsverksamheten och att det finns ett skolbibliotek att samarbeta med. Hos skolbibliotekarier måste väl ändå läsintresset vara centralt, tänker jag. Heimer trycker också på vikten av läsande förebilder och levande samtal kring litteratur inte bara mellan svensklärare och elev, utan mellan många olika vuxna i skolan.

Unenge berättar om ett projekt kring basket och böcker i Biskopsgården. En basketplan där det också fanns böcker och där de lokala poliserna fanns med på plan. Att göra böcker tillgängliga är viktigt och dessutom förmedla att det roligt, inte bara nyttigt. Läsning tillsammans är också något som är viktigt, säger Unenge, och hänvisar till en undersökning som visar att ungdomar tycker att dataspel är roligt för att det är socialt och något man gör gemensamt.

Allt kan inte heller skötas av ideella organisationer eller av skolan, utan även näringslivet, säger Unenge. Förlagen tjänar förvisso pengar på böcker, men det betyder inte att ett samarbete med dem är fel.

Har du tillgång till Bokmässan Play kan du ta del av seminariet här.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: