Bokmässan

Bokmässan 2019 in retrospect

En Bokmässa måste självklart sammanfattas och när jag idag vacklar till jobbet med boksmälla är jag ändå så glad över att ha fått tillbringa fyra dagar med vänner och en massa fantastiska författare och debattörer. Faktiskt känner jag mig så här på söndagskvällen, när jag skriver det här, ganska pigg. Kanske är det som Anders Hansen säger att stress inte nödvändigtvis handlar om att göra mycket, utan om att hjärnan går på högvarv. Min hjärna har verkligen fått jobba de senaste fyra dagarna, men på ett positivt sätt. Faktiskt har jag inte känt mig stressad någon enda gång under Bokmässan, utan jag har gjort det som känns bra och njutit av det. Kanske har jag också känt mig lugnare eftersom samtalen visserligen varit många, men också ganska avslappnade. I vår snabba och stressade tid är det faktiskt fantastiskt att få sitta ner i 45 minuter och lyssna till ett lugnt och sansat samtal.

En av höjdpunkterna under Bokmässan var seminariet Klass på klassdebatten? som var något så ovanligt som ett konstruktivt, politiskt samtal mellan människor som ser på samhället på olika sätt och definitivt har olika idéer om hur de problem de ser ska lösas. Sådant saknas i dagens politiska debatt och jag är så glad att det faktiskt går att få till samtal som har en chans att faktiskt leda till förändring. Det ger mig hopp.

Det jag tar med mig från årets mässa är samtalen som kanske inte handlar just om böcker, utan om ideologi om än kopplat till konkreta titlar. Jag tänker t.ex. på seminariet USA, Trump och kvinnorna, där Tayari Jones och Meg Wolitzer diskuterade amerikansk politik och hur en pajas som Trump har kunnat bli så populär. Även samtalet Sverige och mångfalden lyckades komma längre än i princip alla politiska debatter de senaste åren. Det är en sådan befrielse att få luta sig tillbaka och faktiskt få lyssna till människor som inte bara slänger ur sig provocerande oneliners, utan faktiskt vill komma fram till något.

Självklart har jag lyssnat till författare också och den jag blev kanske mest förtjust i var Tessa Hadley, tätt följd av sympatiska Liane Moriarty. Sedan innan är jag totalt förälskad i Caitlin Moran och när hon intervjuades av Parisa Amiri var lyckan gjord. Läslistan har självklart blivit mycket längre under de senaste fyra dagarna och även om jag bara köpte två böcker och ett gäng noveller från Novellix, har den vuxit med väldigt många fler titlar.

Bäst av allt är ändå att träffa alla vänner som jag inte ser så ofta “på riktigt”. I torsdags var faktiskt alla kulturkollare på plats när vi hade redaktionsmöte och dagarna på mässan har inneburit en rad trevliga möten. Jag är så himla glad att ha alla fina boknördar i mitt liv. Extra kul var det också att vara Bookfluencer och få ett Guldkort med tillgång till såväl en lounge som pressavdelningen. Det gjorde det lättare att hitta en lugn plats att ta en paus på.

Sammantaget var det en fin Bokmässa, trots många schemakrockar och rejäl irritation på de små och alltid fulla J-salarna, vars köer dessutom ställde till det rejält både för att jag missade vissa författare helt, men också för att de gjorde förflyttningar mer än lovligt krångliga. Jag gillade inte heller att sal R2 användes till seminarier, då det innebär en extra, onödig kontroll av väskorna. Dessutom saknade jag verkligen de foldrar med dagens seminarier som förut funnits. De gjorde min mässplanering så mycket enklare. Att fler seminarier var 45 minuter uppskattades väldigt. Det måste behållas.

Av tre teman på årets mässa var det tema jämställdhet som jag ägnade mig mest åt. MIK är inte riktigt min grej och Sydkorea lyckades jag missa helt eftersom seminariet med Han Kang i en underdimensionerad J-sal inte gick att komma in på. Nästa år är temalandet Sydafrika. Det ser jag fram emot.

Hur var årets Bokmässa för dig?

Hopplösa äktenskap

Mitt sista seminarium på Bokmässan 2019 blev ett med titeln Hopplösa äktenskap med Linda Skugge och Maria Sveland modererat av Behrang Behdjou, med en poetisk inledning av Jenny Högström med dikten “Mina bröllop”. En poet jag blev nyfiken på.

Samtalet börjar i möhipporna och Maria Sveland berättar om hur hon lurades att tro att hon skulle få 1000 spänn genom att vara med i ett medicinskt försök, men istället spelade paintball med sina vänner. Hon var väldigt ung då och behövde egentligen pengarna, men minns sin möhippa med värme.

Linda Skugge är aktuell med novellsamlingen Äktenskap som skulle blivit ett gäng berättelser med problem och hinder, men lyckliga slut, men inte riktigt även om budskapet “det är inte grönare på andra sidan” löper som en röd tråd. Skugge tycker att det är fint med människor inte ger upp om kärleken, mellan Sveland tycker att fler borde skilja sig när kärleken har blivit lika tråkig som en revisionsbyrå. Skugge tror egentligen inte på kärleken och att den skulle kunna leva för evigt. Det som finns är vänskap och då kan man lika gärna vara kvar i ett förhållande som bygger på respekt.

I Svelands bok Gråleken lever huvudpersonerna i en väldigt destruktiv relation som har blivit till en maktkamp. Julia och Jesper har olika bakgrund och därmed en maktobalans. Passionen räcker inte, eftersom han hela tiden känner sig underlägsen. Till slut kan de nästan inte prata allt, utan att anklaga varandra för saker och hamna i konflikt. I boken reser de iväg med sin nyfödda dotter och hoppas kunna förbättra sin relation, men istället närmar de sig sammanbrott. I Bitterfittan drar Sara från sin familj med ett litet barn för att hon känner sig lurad över att jämställdheten försvinner när barnen kommer.

Linda Skugge berättar att hon läste om Bitterfittan i somras i samband med att hon läste om Fittstim som nu är 20 år gammal. Då skrev hon en riktigt arg krönika och även om hon tycker om boken och gjorde det då också, men kände inte riktigt igen sig. Nu förstår hon mer, men inser att det kanske handlar om att hon själv sällan har dåligt samvete för saker som kvinnor ofta har dåligt samvete för. Boken väckte starka känslor, vilket Sveland egentligen inte förstod och inte förstår nu heller. Kanske handlar det om att alla längtar efter det perfekta förhållandet och att det ibland är känsligt att påpeka att det faktiskt inte är så himla lätt att leva jämställt ens i Sverige. Det är status att leva jämställt, så viktigt att det finns en slags förnekelse. Skugge fyller i att det är lättare att läsa nu med distans, än när man befinner sig mitt i.

Det som är spännande är att Sveland säger sig vara en extrem romantiker och därför skriver svart om äktenskap. Hon kan inte acceptera en sådan sak som otrohet, utan önskar sig ärlighet. Skugge beskriver sig istället som cyniker och menar att det är lika bra att stanna kvar trots otrohet, eftersom det inte finns någon garanti att nästa person man träffar inte skulle vara otrogen. Hur kan du tro att nästa man du ska träffa ska vara annorlunda?, frågar hon Sveland. Kanske är jag naiv, funderar Sveland och påpekar att det nuvarande förhållandet självklart är annorlunda än de tidigare. Skugge är istället helt ointresserad av att träffa någon, utan vill ha samtal framför samlag och aldrig har fått det av en partner. Just nu njuter hon av att leva själv.

Vilken härlig avslutning det här blev! Linda Skugge är verkligen helt fantastisk. Hon kallar sig egendomlig och säger att det kanske är därför hennes krönikor ofta provocerar, men jag älskar hennes ovanliga och cyniska syn på världen. Även Sveland är uppfriskande rak och hennes resonemang kring svårigheten med att leva jämställt när vår värld är ett patriarkalt rövhål är uppfriskande och dessutom tyvärr sann. Vissa saker ställer dessutom till det extra mycket, säger Skugge och talar om dagens stressade samhälle med den stora psykiska ohälsan som ett otroligt svårt ställe att vara gift på. Och ja, det är det verkligen. Är relationer hopplösa? Nej, säger romantikern Sveland, men uppmanar alla att lämna en relation som är dålig, medan Skugge förordar att stanna kvar eftersom det inte finns något bättre. Samtidigt är det superviktigt att faktiskt klara sig ekonomiskt för att kunna skilja sig om en relation på riktigt är dålig. Sveland håller med om att grunden för ett samhälle som är jämställt på riktigt är att det faktiskt går att leva själv.

Konsten att skriva populärvetenskap

Att skriva vetenskapliga texter och att skriva populärvetenskap är två helt olika saker, som kräver olika sorters språk och det arbetar Magnus Linton med. Han är aktuell med boken Text & stil, där han reflekterar kring skrivande som något som går att lära sig, inte en talang som är medfödd. Att skriva om vetenskap på ett sätt som kan tilltala många. Vissa generella regler finns, som att en bra inledning är viktig, något som forskare inte alltid är så bra på. En bra start kan istället vara en konkret händelse att ta avstamp i. Det vetenskapliga språket ska vara just vetenskapligt och neutralt, medan det i populärvetenskap är otroligt viktigt med en egen stil och ett mer personligt språk. Det gäller att hitta ett flyt och variera mellan konkretion i form av exempel och händelser, med mer teoretisk fördjupning. Text får inte vara stillastående, säger Linton och det gäller att veta när det är dags att byta perspektiv. Det går att vara teoretisk i kanske 30 sidor, men det behövs saker som bryter av. Han jämför med film och de olika perspektiv som finns där. Forskare är otränade på att hitta detaljer som lämpar sig i text.

Emma Frans är aktiv på Twitter och vet vad som funkar där, men det varierar beroende på sammanhang och publik. Att gå från akademiska uppsatser, som ska vara neutrala och vetenskapliga, till att faktiskt våga vara personlig igen. Frans tror att styrkan i hennes texter är det personliga tilltalet och det starka engagemang hon har. Däremot känner hon att det går att utveckla det rent stilistiska. Hon har skrivit mycket om fakta och myter och då kunnat kombinera vetenskapliga metoden med något mer konkret. Det gäller för den akademiska världen att faktiskt nå den breda allmänheten och inte isolera sig i sin lilla bubbla.

Katarina Gospic tycker att det är lätt att veta vad hon själv tycker är bra, men vägen dit kan vara svår. Ofta blir det en knölig text först, när allt ska med och det handlar om att skala bort för att behålla en kärna som många kan ta till sig. En del av den klassresa hon gjort har handlat om språk. När hon började studera fick hon också lära sig det akademiska språket och vet vad de som inte studerat inte heller kan. Ett sätt som hon konkretiserar på är genom liknelser. Senaste boken handlar om hur rädsla kan användas som drivkraft och istället för att använda komplicerade termer vill hon tydliggöra med hjälp av bilder. Hennes motto har varit att lära sig det språk som passar i sammanhanget, att “dansa med alla” och därför har hon lärt sig att kommunicera med olika grupper på olika sätt.

Magnus Linton talar om det akademiska språkbruket som måste få vara smalt och exkluderande, men språket blir också ett sätt att dölja dålig forskning bakom ett abstrakt språk. Det kan vara bekvämt att substantivera och gömma sig bakom passiva satser, vilket inte sällan är stort inom humanioran och samhällsvetenskapen. Det är ett fluffigt och onödigt tillkrånglat språk som blir som en slöja som läggs över oklarheter. Han vänder sig mot osäkerhetsmarkörer och garderingar som “allt tyder på” men Frans påpekar att vi inte heller kan vara mer säkra än vi egentligen är och luta läsaren att något är helt säkert, när det kanske inte är det. Det är ett intressant resonemang helt klart.

Att som forskare vara engagerad, politisk eller driven av känslor är fel om sakligheten försvinner, med det finns sätt att skriva sakligt och samtidigt engagerat, menar Linton, vilket Emma Frans är duktig på. Istället för att låta henne få berätta om det själv tar han tyvärr över, tills Frans avbryter. Det borde hon gjort mer. Det här är ett av flera samtal på årets Bokmässa där män tagit över samtal på bekostnad av kvinnor. Här behöver moderatorerna sätta ner foten, men tyvärr är det ibland just moderatorerna som tagit över. Just nu är det tre kvinnor och en man på scenen och det är den senare som får lov att ta i princip all tid. Inte okej och faktiskt ganska sorgligt. Som tur är blir det bättre.

Katarina Gospic berättar om hur hon nästan glömdes bort då hon skulle vara med i TV4 första gången, då ingen räknade med att hon skulle se ut som hon gör. Hon har fått kritik för att hon inte är tillräckligt seriös och påpekar att vi måste bredda bilden av vem som är forskare och hur en sådan kan och får vara. Får man t.ex. vara glad och sarkastisk?

Emma Frans använder sig ofta av humor och Bornholm frågar hur det funkar inom akademin. Hon säger att många nu börjar inse att akademin måste nå ut och att det är väldigt viktigt. När Frans nu fått stora journalistpriset är det svårare för akademin att kritisera henne, då hon bevisligen ger ut. Visst finns det kanske andra som vet mer, men alla kan inte heller skriva på ett sätt så att de når ut. Alla forskare ska inte skriva populärvetenskap, säger Frans, men de som kan måste uppmärksammas mer. I en tid av faktaresistens och fejkade nyheter är det extra viktigt att forskningen når ut även till allmänheten. Idag går forskares tid i stor del åt till att skriva ansökningar, sedan ska de skriva artiklar och det blir inte mycket tid över, påpekar Linton. Grundproblematiken är pengar, lägger Gospic till och efterfrågar ett system för finansiering som inte handlar om att forskares tid ska gå åt till att ha råd att forska.

Trots mitt lilla utbrott på Linton låter hans bok verkligen intressant och jag läser den gärna. Jag är också nyfiken på Frans och Gospics böcker och inser att jag behöver bli bättre på att läsa mer populärvetenskap.

Liane Moriarty på Bokmässan

Liane Moriarty växte upp i en stor familj med många biologiska syskon och en rad fosterbarn. Två av systrarna är också författare och Liane, som är äldst och tyckte att hon borde vara först, drevs att skriva av ren avundsjuka. Kanske är det också den stora familjen som gör att hon alltid har väldigt många karaktärer och låter allas röster komma till tals. Att skildra deras språk är hennes styrka, medan hon är sämre på att beskriva miljö och omgivning menar hon. Hon behöver jobba mer på miljöbeskrivningarna, säger hon. När hon reser är hon mer fokuserad på människor och relationer än på landskapet. Senaste boken heter Nio främlingar och har som titeln avslöjar en rad viktiga karaktärer. Huvudpersonen är Francis, en före detta bästsäljande författare, som nu verkar ha glömt bort hur hon ska skriva.

Seminariet har titeln Vad vet vi egentligen om varandra? och något som diskuteras är t.ex. långa äktenskap och hur kärlek är något som man måste bestämma sig för att fortsätta med varje dag. Det faktum att både vi och den vi är gifta med förändras ständigt och därför är det omöjligt att veta allt. I boken Öppnas i händelse av min död är en mans hemligheter centrala och moderator Pekka Heino tar upp ämnet hämndsex, som finns i boken och huruvida det går att jämna ut otrohet och svek. Att samtalet kommer att handla om underkläder, utseende, visslingar och kroppskomplex var kanske inte riktigt det jag hade väntat mig eller önskat.

Hur är det med läsning och den unga generationen? Liane Moriarty tror att det alltid kommer att finnas behov av berättelser och hörde från The English Bookshop att de ser fler och fler unga köpa vackert inbundna klassiker. Det finns hopp, säger hon och är övertygar om att det kommer att bli bra.

Saker vi inte vet om varandra, som t.ex. infertilitet är vanliga teman i Moriarty böcker. Hon träffade själv den rätta personen sent och trots att en kvinna som närmar sig 40 och längtar desperat efter barn är inte direkt attraktivt, påpekar hon, men hon lyckades hitta rätt och har nu man och två döttrar.

I Stora små lögner är det barnen och mammorna som står i centrum och som en äldre mamma den gemenskap med andra människor som råkar ha barn är hon fascinerad över hur lik skolan en mammagrupp kan vara. Det finns de med hög status, de som dömer andra, men också sådana som kan ställa upp när det behövs. Mammagruppen i Stora små lögner är minst saft spretig både i ålder, status och stil.

Drömmen om att förändras och bli en bättre, mer perfekt version av sig själv är central i flera av Moriartys böcker, men kanske mest tydlig i Nio främlingar då de ska tillbringa 10 dagar på hälsohem. Deras vistelse inleds med fem dagars tystnad, vilket kan göra vissa galna och andra väldigt lugna. Själv tror Moriarty att hon skulle haft svårt att klara av det, trots att hon inte ser sig som överdrivet pratsam.

Den som driver hälsohemmet är Masha och Nicole Kidman kommer att spela henne när boken blir tv-serie. Moriarty ser henne som en karaktär som faktiskt bryr sig om sina klienter, men visst är hennes metoden minst sagt annorlunda. Jag är glad över att boken blir en serie, då jag tycker att karaktärerna i Nine perfect srangers är intressanta och hoppas att vi faktiskt får veta mer om dem.

Caitlin Moran och Parisa Amiri

Två av mina rejäla kändiscrusher finns på scenen, Caitlin Moran och Parisa Amiri. Två avslappnade damer som är omöjliga att inte tycka om.

Amiri inleder med att från om det känns skönt att få lämnas Storbritannien och Caitlin Moran ber om ursäkt för det galenskap som pågår i hennes hemland. Hon menar att det är skrämmande att nostalgin får så stor plats, när den tid de vill tillbaka till är en tid då många hade mycket sämre rättigheter. För vita män var det kanske bättre, men hon har svårt att förstå hur andra grupper ska förhindras att få samma rättigheter för dem. De diskuterar också prideflaggan och Moran menar att den som tar ner en prideflagga lika gärna kan skjuta en enhörning. Det är precis lika illa.

Det var nu nästan tio år sedan Moran började skriva How to be a woman och nu kommer fortsättningen More than a woman, som hennes vänner föreslog skulle ha undertiteln “because it gets so much worse”. Att vara medelålders är att inte räknas och som inte tillåts eller tillåter sig själva att ta plats och Moran vill lyfta och hylla den medelålders kvinnan eftersom ingen annan gör det. Hon påpekar att det ofta är kulturen som får oss att se saker från en ny synvinkel.

I senaste boken How to be famous låter hon sin huvudperson bli utsatt för ett övergrepp och sedan lämna bort skammen till den som borde skämmas och det är förövaren. Den tidigare boken om Johanna som heter How to build a girl har just blivit film och nu behöver jag verkligen först läsa boken för att sedan se filmen. Den avslutande delen ska heta How to change the world.

How to be famous utspelar sig i London på 90-talet när brittpopen var som störst. Det var också männens tid, men de blev kända ta l vare en publik bestående av tonårsflickor. Något som de taktiskt skämdes för, vilket Moran tycker är märkligt. Amiri påpekar att en publik av flickor ger pengar, men en publik av äldre män ger cred och priser. Nu har det förändrats menar Moran, då det dels finns många fler kvinnor i musikbranschen men också för att synen på flickor och kvinnor har förändrats eller i alla fall börjat förändras. Ändå finns det i princip ingen känd kvinna som bara hyllas. Det kan hålla en kort stund, men det kommer alltid en rejäl backlash. De diskuterar till exempel all misogyni som Greta Thunberg får utstå.

Moran menar att det är dags att män förstår att makt inte är som paj. Det blir inte nödvändigtvis mindre plats kvar för dem, för att andra får ta del av makten och privilegierna. Det är inte så att feminismen har gått för långt och det är inte svårare att vara män än att vara kvinna och pratar vi på strukturell nivå. Problemet med patriarkatet är att det är ett kasst system för både män av kvinnor. Den problematiska mansrollen är destruktiv och vi behöver förändra de så väldigt begränsande könsrollerna. Det måste vara fruktansvärt för män att ses som ett hot, säger Moran. Kvinnor har tagit sig in i den manliga sfären, men inte tvärtom. Män behöver också få lov att förändra sina roller och det borde vara en självklarhet för dem att ta sig in de områden som traditionellt ses som kvinnliga.

Gemma Hartley är fed up

Termen emotional labour, på svenska känslomässigt arbete, är inte ett nytt begrepp, men har fått ett uppsving de senaste åren. Hartleys definition är det osynliga arbete vi gör för att få allt att flyta. Planera, hålla koll på detaljer och ser till att det sociala fungerar. Det mesta av detta arbete görs av kvinnor och det sker både hemma och på jobbet. Obalansen som fanns när kvinnor var hemmafruar och samhället var ännu mer ojämlikt existerar fortfarande, trots att vi på många sätt har blivit jämlika. Vi luras att tro att kvinnor är bättre på känslomässigt arbete, när det egentligen handlar om att vi tränat mer.

Repliken “all you have to do is ask” var den som satte igång ilskan hos Hartley för att hon förväntades fråga, istället för att hennes man skulle göra det ändå. Hon skyller inte på honom för att ha gjort henne till manager över deras familj med tre barn och inte sig själv heller, utan tänker att det är bra att de börjar arbeta medvetet med att utjämna ansvaret. Det är skillnad på sysslor och känslomässigt arbete och även om det första delas mer jämt är det sällan så att det senare göt det.

Hartley talar om hur hennes väldigt priviligierade problem egentligen är svårt att skriva om utan att låta gnällig och hon lyfter det faktum att det inte handlar om henne, utan om de förväntningar som finns på kvinnor. Det är också vanligt att lägga skulden på kvinnorna och vårt kontrollbehov. Att vi vill att saker ska göras på ett visst sätt handlar om beprövad erfarenhet och betyder inte att det automatiskt ska behöva göra det själva. Det Hartley önskar är att frågan om känslomässigt arbete inte ska behöva tas upp om och om igen och att det inte ska handla om att kvinnor gnäller och kontrollerar, utan om att vi måste kunna bli partners på riktigt. Vi är så vana vid att se på samhället genom mäns ögon och behöver förändra det perspektivet. Det handlar om ett kulturellt krav som ställs på kvinnor, men inte på män. Det är också därför det känns självklart för både män och kvinnor att det är kvinnans uppgift. Vi är fast i en roll som tidigare generationer format och behöver få ord för att beskriva det ansvar vi fått utan att be om det.

Självklart är känslomässigt arbete bara negativt. En man som blir ensam behöver ibland lära sig att sköta ett hem, men blir också ofta ensamma eftersom frun varit den som ansvarat för det känslomässiga arbetet och därmed deras sociala liv. Det är därför bra för båda i förhållandet att dela inte bara på sysslor, utan även på känslomässigt arbete. Thomsgård frågar om en bok som Hartley skriver om som heter Drop the ball och undrar varför hon inte helt enkelt släppt det känslomässiga arbetet, eller i alla fall delar av det. Harley hade inte fixat det och även om jag släppt massor vägrar jag att göra det om det går ut över barnen. Saker som gäller dem är också det vi diskuterar mest och där jag tycker att vi håller på att utveckla ett mer jämlikt liv. Känslomässigt arbete är svårt att lära ut, men det måste synliggöras. Hartley själv behövde ta ett steg tillbaka och låta sin man göra saker på sitt sätt. Hon sänkte inte sin standard, men försökte vara mer öppen och kommunicera bättre. Jag har verkligen sänkt min standard, men helt ärligt bryr jag mig inte jättemycket. Det jag irriterar mig på är att min stress ofta ökade på vägen hem och att jag inte kunde slappna av hemma. Det är något som absolut blivit bättre. Mycket troligt eftersom vårt liv den senaste tiden har inneburit att vi behövt turas om att ta ansvar.

USA, Trump och kvinnorna

Tayari Jones bok Ett amerikanskt äktenskap var en av de bästa böcker jag läste i sommarpaj Meg Wolitzer Hustrun är helt fantastisk. Nu möts de i ett seminarium om dagens USA modererat av Maria Edström.

Ska författare av skönlitteratur verkligen diskutera politik, även om det känns som fiktion det som händer just nu. Jones förklarar att en förklaring till att han är populär inom sitt parti, även bland kvinnor handlar om att ras går före kön. Vita kvinnor röstade på honom för att de ville ha hans politik angående ras framför allt. Svarta kvinnor röstade inte på honom. Det handlar dock inte om att det är kvinnornas fel att Trump blev vald, då män är hans främsta fans, snarare om att landet misslyckats. Han tappar dock bland kvinnor och en ny rörelse med kvinnor för Trump har startat. Frågan är om den är stor eller bara högljudd, funderar Jones.

Wollitzer och Jones beskriver sin chock när Trump blev vald och det kändes helt overkligt. Wolitzers senaste bok En kvinnas övertygelse skulle kommit ut när Hillary Clinton blivit president, men nu blev det ju inte så och därför ändrade Wolitzer slutet för att kunna kommentera det otänkbara, att den värsta sortens man, en de aldrig skulle vilja vara ensam med, nu hade blivit landets president. Jones påpekar att hon anade att det var illa, men inte så illa som det visade sig vara. Hon förstår inte riktigt hur ett folk som valde Barack Obama till president därefter kunde välja Donald Trump.

Jones bok handlar om ett par som skils åt då mannen sätts i fängelse för ett brott han visserligen inte begått, men ändå tvingas lämna hemmet för. Hon började med att gräva i statistiken och insåg att den var orättvis. En av tre svarta män i USA kommer att sitta i fängelse någon gång och många blir felaktigt dömda. Bygger du fängelser kommer de fyllas, säger Jones och pratar om de privata fängelser som finns i USA. Ett system som låter helt galet och som jag hört röster föreslå även här.

Kan skönlitteratur förändra världen?, undrar Jones, men Wolitzer väljer att vända på det och påpekar att världens skulle vara mycket sämre utan. Dessutom blir människor som läser mer empatiska än de som inte läser. Jones har tappat tron lite och menar att hon känner att hon måste göra mer. Hon vet inte vad hon kan göra, men hon vill inte se tillbaka och känna att hon inte hade gjort något. Frågan är dock hur mycket politik som går att få in i en roman, utan att det blir krystat. Det böcker kan göra är att visa oss vad som händer i världen, säger Wolitzer, att undersöka frågor är viktigt. Jones är lite mer skeptisk till att skriva alldeles för mycket om politiska frågor, men Wolitzer menar att det går att skriva om politik genom att använda och utveckla sina karaktärer.

Och så lite mer om det politiska läget. Att få en president i USA som är någon annan än Trump kan vara möjligt, men att det blir en kvinna tror de egentligen inte på. USA är ett sexistiskt land, säger Wolitzer och påpekar att det också finns en negativ syn på ambitiösa kvinnor och utan ambition är det omöjligt att bli president. Lite av ett moment 22. Ett annat problem är att alla inte får rösta, påpekar Jones och berättar att den som suttit i fängelse förlorar sin rösträtt. Att alla får vara en del av samhället är centralt för att få till en förändring.

Något som också är viktigt, säger Jones, är att förstå att det som händer i USA inte är en isolerad händelse, utan en farsot som sprider sig över världen. Vi behöver förena oss och bilda en kritisk motpol.

Anders Hansen om skärmhjärnan

Egentligen blir jag som alltid lite skeptisk när en person blir i det närmaste helgonförklarad som Anders Hansen har blivit och när lösningar på komplicerade problem framstår som enkla blir jag ännu mer anti. Ändå är jag väldigt nyfiken på Anders Hansen och det han har att säga. Någon som är överläkare i psykiatri måste ändå ha en kunskap värd att dela, även om en neurolog jag träffade nyss menade att han drar lite väl stora växlar gällande t.ex. hur motion påverkar vår hjärna. Gällande skärmar och dess påverkan på hjärnan är det ändå något vi måste fundera över och öka våra kunskaper om.

Boken Skärmhjärnan inleds med 10 000 prickar som symboliserar de generationer av homo sapiens som har funnits. Det är väldigt få generationer som levt i städer, ännu färre som haft elektricitet och bara en som haft tillgång till skärmar. Vi är sociala varelser och behöver andra människor. Förvisso olika mycket, men ofrivillig ensamhet är farligt. Nu kan jag inte se hur skärmar nödvändigtvis gör oss mer ensamma, men enligt Hansen verkar känslan av ensamhet öka. Att mobilen kan hjälpa oss är Hansen helt med på, men den får inte ersätta mänsklig kontakt.

Stress och depression i dagens samhälle är väldigt utbrett. Den stress vi utsätts för nu är inte lika akut som förr, men den är å andra sidan väldigt långvarig. Det var inte bättre förr, snarare tvärtom, men vi är byggda för de hot som fanns då och de som var extra oroliga överlevde. Nu ser vi faror trots att de kanske inte finns, vilket skapar ångest. Det är inget fel för hjärnan som skapar ångest, men den är inte gjord för vårt samhälle.

Hansen talar om stoppsignaler som vi behöver, t.ex. när ett glas vin tar slut måste vi stanna och ta ett beslut om huruvida vi ska ta ett glas till eller inte. Om det bara fylls på får vi ingen möjlighet att ta något beslut. Han jämför det med infinite scroll, som gör att vi kan scrolla i evighet utan att behöva ta några beslut. Lägg därtill tummar och hjärtan, så lägger vi ännu mer tid på skärmarna. Det vi inte hinner är att sova, röra oss och umgås. Barn hinner inte heller leka, vilket till exempel verkar ha påverkar deras motoriska förmåga.

Är det skillnad på skärmar och skärmar? Hansen menar att sociala medier som används passivt är det mest skadliga. Värre än att spela spel, där det finns någon slags aktivitet. Unga tjejer som ser perfekta, men fejkade kroppar, blir stressade och mår dåligt då de uppfattar det som att de hamnar lägre i hierarkin. Den ständiga jämförelsen leder till ett sämre mående eller till och med depression. De perfekta bilderna är en kuliss, vilket vi egentligen är medvetna om, men ändå tycks glömma.

Vad kan vi då göra för att må bättre? Vi behöver tillgodose våra grundläggande behov, som t.ex. sömn. Under sömnen rensas hjärnan och information förflyttas från korttidsminnet till långtidsminnet. Vi behöver också utsätta oss för lagom med stress, inte för mycket och inte för lite. Vissa är känsligare för skärmar och då påverkas sömnen ännu mer.

Vikten av motion är något Hansen talar mycket om och det verkar som att all motion är bra, varje steg räknas. Däremot verkar det finnas en övre gräns och över 3 x 45 minuter i veckan ger ingen extra effekt. Det räcker med promenader, men det är bra om pulsen går upp.

En social aspekt som vi behöver fundera mer över är social disciplin och effekten av att någon tar upp sin mobil under ett samtal, eller under en lektion, vilket händer i skolan. Egentligen är jag för att träna på att ignorera sin mobil istället för att förbjuda den, men för vissa är det för svårt. Jag blir väldigt provocerad av elever som ägnar skärmar sin uppmärksamhet när jag har en genomgång, men främst för att det är ignorant än att det skulle vara farligt.

Världens ensammaste män?

UKON inleder seminarier med titeln Världens ensammaste män? med en dikt om fadern som ingenting. Därefter tar Per Pettersson och Johan Kling över i ett samtal om manlighet modererat av Lisa Irenius.

Per Pettersson är aktuell med boken Män i min situation, där huvudpersonen blir lämnad av sin fru och hans liv blir liksom utraderat. Trots att Johan Klings roman Lycka är en helt annan bok, men handlar ändå om mansrollen eller mer specifikt papparollen. Något böckerna har gemensamt är att en förälder går vidare och lämnar familjen för en annan partner. Är det ett svek mot barnet att sätta sin egen kärlek framför kärleken till sina barn, undrar Irenius.

Arvid, som är huvudperson i Pettersons bok, har tappar kärlekens språk och det är därför hans äktenskap tagit slut och det gör det dessutom svårt att hitta någon ny. Han förlorad dock relationen till sina barn ändå och tappar dessutom bort vem han är. Faktiskt kan han inte ens se några skäl att leva, vilket skapar en desperat situation.

Även Kling har skrivit en bok om skilsmässa som inte handlar om att bli fri och leva livet, utan om det faktum att kan finnas negativa konsekvenser av en skilsmässa för barnen, liksom för de vuxna. Hans huvudperson offrar istället allt för sitt barn och Klings mål har varit att problematisera skilsmässor ur ett barnperspektiv och ett föräldraperspektiv. Pettersson tycker också att det är intressant att fundera över de val som inte kan göras utan att såra någon, oavsett vad man väljer.

Männen i båda böcker får acceptera en med begränsad roll i sina barns liv än deras mödrar. Arvid i Pettersons bok vill inte skada sina barn och det val han gör är att släppa dem för att inte riskera att skuldbelägga dem. I samma stund som föräldrarna går skilda vägar blir det oundvikligt så att relationen mellan barn och föräldrar förändras. Det gäller att hitta den minst dåliga lösningen, säger Kling.

Hur är det då med ensamheten? Är män ensammare än kvinnor och är vi extra ensamma i Norden? Så är det kanske, säger Petterson och menar att det kan handla om att män kan bli överflödiga. Kvinnor klarar sig utan dem och mansrollen är dessutom under förändring, vilket kan skapa en identitetskris, funderar Irenius, men Petterson menar att den debatten känns ganska svensk. Han berättar dock att boken verkar ha nått sina läsare och att det är många män bland läsarna. Ofta talar de om äktenskap som knakar i fogarna, som är desperata, men inte kan behålla kärleken.

Sverige och mångfalden

I rum för ideologi lyssnade jag på seminariet med Dona Hariri, Qaisar Mahmood och Segal Mohamed modererat av Patrik Lundberg.

Varför är just de här? Mohamed hoppas att det är en liten del i ett större arbete att genom representation öppna upp för en bredare publik. Samtidigt är det sammanhanget som bestämmer vad som är mångfald, säger Mahmood och trots att ha förut inte ville skriva om integration och mångfald, men sedan har insett att han faktiskt kan mycket om det. Hariri säger att hon inte har något problem med att tala om mångfald, men hon hoppas att hon också är inbjuden för att hon har något att säga. Rädslan för att bli en symbol finns alltid, säger Mohamed, som ofta presenteras som aktivist, kanske för att hon är en svart kvinna med föräldrar som flytt hit. Är hon tillräckligt mycket aktivist som konstnär och poet, eller har hon en skyldighet att kämpa mer. Den vita blicken vill gärna se att de lyckats när scenen ger en bild av mångfald, men Mohamed påpekar att det finns mycket mer att jobba med gällande mångfald och representation. Mångfald måste få vara mer komplext än att personer som vi ses som icke-svenska och därmed en symbol för det som ofta ses som mångfald, dvs att inte representera majoriteten.

Mahmood talar om hur vi länge ansett att vi måste välja en identitet, trots att vi har många olika identiteter som passar olika bra beroende på sammanhanget. Kön eller ursprung kan vara viktigt, liksom yrket eller kanske en roll som t.ex. förälder. Lundberg berättar att många verkar vilja arbeta mot mer mångfald, men att det blir lite pinsamt, eller cringe som han säger. Mahmood håller med om att det lätt blir naivt och förenklat när vi talar om mångfald. Egentligen handlar mångfald om att få olika människor som behövs för att lösa en uppgift. Det ska vara byggt på nytta, inte på godhet. Mohamed talar om vikten av att faktiskt vilja mötas istället för att tänka att vi ska lära dem, majoriteten som utbildar minoriteten. Det som saknas är en aktiv dialog och inkludera på riktigt. Nu finns en maktobalans där de som bor i förorter blir passiva och endast en bricka i ett mångfaldsspel där projekt ska bockas av och genomföras.

Hariri avskydde länge att bli inbjuden till paneler för att hon var kvinna och flykting som nu blivit jurist och därmed är lyckad. Hon hade önskat att de tänkt ett varv till och verkligen tagit vara på hennes kunskaper. Dessutom önskar hon att vi verkligen tänker igenom varför vi vill ha mångfald och vad vi menar med det.

Vill vi egentligen ha mångfald, undrar Mahmood, för mångfald är faktiskt ganska jobbigt. Det är lättare om alla är lika och tycker samma sak. Vi behöver hitta gemensamma regler och vår minsta gemensamma nämnare, men också låta människor vara sig själva. Vi kan faktiskt inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade, utan faktiskt vara intresserade av hur andra vill ha det.

Hariri berättar hur jobbigt det kan vara att faktiskt vara en “mångfaldsperson” och ändå våga vara besvärlig på en arbetsplats. Vi måste våga vara ha konflikter, men vi måste också sätta regler för vad som accepteras. Samtidigt är det som Mohamed säger att vi inte man förvänta oss tacksamhet, utan faktiskt ta jobbiga frågor även för de som representerar mångfalden. Det handlar om den goda självbilden som får sig en törn när tacksamhet uteblir.

Mahmood talar om föreställningen att alla får vara som de vill, men så är det inte i praktiken och vi måste kanske nå ett nytt konsensus om vad som fungerar och vad som inte gör det. Exempel på den jobbiga mångfalden är t.ex. en politiker som Hanif Bali.

Vad är tolerans och är vi toleranta? Hariri menar att hon inte är speciellt tolerant och Mohamed påpekar att hon är trött på att vara tolerant gentemot människor som saknar empati. Det är något jag känner igen och då är jag ändå inte utsatt för intolerans speciellt ofta om någonsin. Mahmood ställer sig emot att klumpa ihop etniska svenskar som vore vi lika och att tolerans är komplicerad. Att träffa de utsatta, som Hariri gör i sitt jobb, gör henne mer medveten om sina egna privilegier och jag känner igen det. Hon talar också om vikten av att inte anlägga ett uppifrånperspektiv, utan möta andra med respekt på riktigt. Jag håller med henne, men också med Mohamed om att vi faktiskt inte kan tolerera allt. Jag har till exempel grymt svårt att tolerera ignorans och slentrianmässig rasism. Dessutom har jag sjukt svårt för människor som gnäller och inte inser hur priviligierade de är. Det gäller speciellt vita män med bra lön, för de har faktiskt inte mycket de borde få gnälla om gällande rättigheter i samhället. Då talar jag självklart om dem som grupp.

%d bloggare gillar detta: