Bokmässan

Kärlek & Anarki

Kärlek & Anarki är serien som varit på allas läppar den senaste tiden och självklart var jag tvungen att se den för att bilda mig en egen uppfattning.

Serien handlar om Sofie som får ett nytt jobb på bokförlaget Lund & Lagerstedt. Hennes uppgift är att modernisera förlaget och se till att det anrika förlaget tar sig in i framtiden. På förlaget arbetar bland andra den litterära chefen Friedrich Jägerstedt spelad av en Reine Brynolfson i högform, som brinner för högklassig och smal litteratur, gärna skriven av män. Hans motpol är Denise Konar, spelad av Gizem Erdogan som gärna vill ge ut feministisk och modern litteratur som gärna chockar många. Hon är kanske min favoritkaraktär i serien, mest för att Gizem Erdogan är riktigt bra, men också för att karaktären så tydligt visar hur svårt det kan vara att försöka hänga med i vad som är politiskt korrekt. Både Friedrich och Konar är rätt stereotypa karaktärer, men manuset låter dem utvecklas vilket gör dem mer komplexa och mer intressanta.

Sofie spelas av Ida Engvoll och hennes rolltolkning har hyllats av många. Själv har jag lite svårt att ta till mig henne, men jag fascineras helt klart av karaktären även om jag har svårt att helt ta henne till mitt hjärta. Det är befriande med en kvinnlig karaktär som dels är en perfekt yta, men också vågar bryta gränserna vad som kan anses passande för en fru och mamma. Det är när hon i smyg blir fotad av it-teknikern Max och han hotar att publicera bilden av henne som onanerar på kontoret, som en utmaningslek inleds. Likt Hampus och Fideli i Den vita stenen börjar de ge varandra rätt knäppa uppdrag. Vissa oskyldiga, som att Sofie ska gå baklänges under en hel dag, medan andra påverkar andra på ett ganska omoraliskt sätt. Självklart är det också så att känslor uppstår under leken.

Seriens skapare Lisa Langseth gör en “Hitchcock” och spelar själv en liten roll som kulturjournalisten som får spela huvudrollen i sin ex-mans autofiktiva bok. I en intervju säger Langseth att ett av hennes mål med Kärlek & Anarki var att driva med allt och alla och det lyckas hon verkligen med. Symptomatisk är att den mest normala karaktären är Sofies pappa Lars, spelad av fantastiske Lars Väringer, som vid flera tillfällen vårdats för sin psykiska ohälsa. Han har i alla fall fattat att ytan är just yta och att Sofie är livrädd för att den ska krackelera.

Kärlek & Anarki är en serie som verkligen lyckas driva med det mesta i bokbranschen. De gubbiga redaktörerna och författarna, de medvetna författarna som får ett spel när någon säger man i stället för en, stjärnorna på sociala medier som vill skriva böcker som inspirerar andra att vara sig själva, streamingtjänsten som vill köpa upp bokförlag och så Bokmässan. Kanske är min favoritdel av serien just besöket på mässan där allt är som det brukar och stämningen höjs av att en rad författare dyker upp som sig själva. Nästa år önskar jag mig en riktig Bokmässa, men faktum är att Kärlek & Anarki är ett bättre substitut för den riktiga mässan än årets digitala variant var.

 

Från författardrömmar till succé från Bokmässan 2018

Jag fortsätter min genomgång av klassiska seminarier som jag tidigare skrivit om på Kulturkollo. Det här är ett från 2018, ett år då feelgood började ta plats i finrummet


Jojo Moyes samtalar med Titti Schultz om sina böcker och berättar att hon skrev tre böcker som blev refuserade, innan hon blev publicerad. Det var däremot inte förrän hon gav ut sin nionde bok, som hon slog igenom rejält. Efter den åttonde boken var hon på väg att ge upp. Hon tänkte att allt hon skulle bli var en författare som skrev böcker som ingen ville läsa. Att hon inte gav upp trots allt handlade troligen om att hon är lite obstinat, eller för att hon helt enkelt inte kan något annat. Ändå är hon sin egen största kritiker och hon har kasserat bokidéer efter mer än 20000 ord. Faktiskt strök hon också 70000 ord från originalversionen av Sophies historia och trots att hon var lätt panikslagen efteråt är hon glad att hon gjorde det.

Att läsa sina egna böcker efter de publicerats är något hon inte kan göra. Det är för smärtsamt att hitta alla saker hon skulle vilja ändra, men inte kan göra något åt. Boken hon skriver nu är dock ovanlig, då hon älskat att skriva den. Annars kan skrivprocesser vara jobbiga, säger hon och även om ursprungsidén finns är skrivandet trögt och jobbigt. Vi får lite ledtrådar om vad boken handlar om och Moyes trycker på hur olik den är Me before you. 

I Sverige är hon aktuell med tredje boken om Louisa som heter Still you i original och det blir den sista. Även om hon älskar Louisa och att skiva om henne har hon lämnat henne på en plats där hon kan få vara.

Me before you blev en gigantisk succé men att skriva uppföljaren var riktigt trögt. Det tog månader innan hon ens vågade börja skriva. Mest var hon orolig för hur läsarna skulle reagera på en andra bok där Louisa faktiskt går vidare till någon annan. Det var också extra jobbigt att följa upp en succé och faktiskt är hon ganska glad över att hon inte slog igenom med sin första bok, för då hade hon kanske inte vågat skriva mer. Ändå förändrade Me before you hennes liv totalt. Nu hade hon helt plötsligt råd att bara skriva och är tacksam över att ägna dagarna åt att skriva om karaktärer och leva i sitt huvud.

De senare åren har varit intensiva och förra året hade hon bara en veckas semester efter att ha jobbat alla helger utom två. Självklart förstördes hela semestern av en hysterisk matförgiftning i ett hotell med glasväggar in till badrummet. Läxan hon lärde var att planera in ledighet i livet och faktiskt ägna sig åt sin familj. Det går inte att bara jobba när familjen finns där. Nu har hon bestämt sig för att koncentrera sig på två saker, jobbet och barnen. Det går inte att fixa allt samtidigt. Ett perfekt hem, hemlagad mat, hembakade kakor, en vältränad kropp, men det går inte att få allt samtidigt. Det räcker att jobba och att försöka klara all oro som kommer av att ha barn. Hon väljer t.ex. att åka hem tidigt från mässan till sina barn, istället för att gå ut med förlaget. Livet handlar om att prioritera och att kompromissa.

Trots att Jojo Moyes på ytan är en författare som skriver underhållslitteratur är hon noga med att skriva så att hon inte förstärker stereotypa föreställningar om kvinnor och deras vänskap. Samhället har förändrats och hon berättar att hon inte alltid känner sig bekväm med att läsa vissa av de gamla böckerna hon skrivit då de känns opassande nu. Vissa saker vill hon absolut inte ändra, som slutet i Me before you. Det får inte bli för sockrat och målet kan inte vara att ingen ska bli upprörd, säger hon.

Jojo Moyes är en väldigt disciplinerad författare. Hon skriver på väldigt många olika ställen, vilket hon lärt sig som journalist. Det enda behöver är sin laptop och öronproppar. För att skriva sexscener behöver hon däremot vara långt från anda människor och kanske alkohol. Konstigt nog är det också sexscenerna som är det alla tror är sant, vilket kan vara ett problem om man, som Moyes, bor i en liten by.

Det hon lärt sig under de åren hon skrivit är att lyssna och attt fundera över vad som pågår bakom  neddragna persienner eller i människors huvuden. Det finns berättelser överallt och alla bär på en bok, kanske två inom sig. Det handlar mycket om att vara nyfiken och lyssna till dem. Och självklart att våga skriva ner dem.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 29 september 2018

Mitt möte med Jennifer Niven 2017

Genom mitt bloggande har jag fått chansen att intervju en rad författare. En av de finaste mötena var när jag och Fanny träffade Jennifer Niven 2017. Så är skrev jag då på Kulturkollo.


Ibland tackar man ja till saker som är väldigt, väldigt läskiga, men också väldigt roliga. Att intervjua Jennifer Niven var en sådan sak. Ett möte på bokmässan som gav mig fjärilar i magen, men som blev ett riktigt trevligt sådant med en fantastiskt ödmjuk och varm författare. Att träffa någon som verkligen älskar sitt jobb är alltid uppfriskande och det här är en författare som utan tvekan gör det. Det riktigt lyser om henne när hon talar om sitt skrivande, sina böcker och läsare.

Jennifer Niven är författare till en rad böcker, men de som hon är mest känd för är hennes två ungdomsböcker och det är också de som översatts till svenska. Vi pratar inledningsvis om All the bright places, som på svenska heter Som stjärnor i nattenEn bok som dryper av svärta,  en som också innehåller en hel del humor. Huvudpersonerna Finch och Violet mår båda dåligt av olika anledningar och när de möts kan de stötta varandra. Finch är bipolär och stundtals väldigt deprimerad. Han är också udda och utsatt. Violet är tvärtom en av de populära tjejerna på skolan och att hon döljer sin sorg är kanske naturligt. 

När jag läste All the bright places imponerandes jag av hur realistiskt Niven beskrev Finchs mående. Hur hon fick fram hans depression, utan att för den skull beskriva honom som en deprimerande person. När hon berättar att hon själv vad en pojkvän som tonåring, som tog livet av sig, förstår jag mer hur det kommer sig. Det här var boken hon äntligen vågade skriva och kanske är det därför den blev så ärlig.

Det var när Nivens agent oväntat gick bort 2013 och hon behövda söka en ny sådan, som hon började fundera på att skriva för ungdomar istället för vuxna. Hon behövde en ny idé att presentera. Någon gav henne rådet att skriva om något hon verkligen ville skriva om, men som skrämde henne och då kom idén om All the bright places till. Hon satte skriv för att skriva och sex veckor senare var boken klar, något som hon menar helt klart bevisade att boken behövde bli skriven.

När jag googlade lite inför intervjun hittade jag information om att All the bright places hamnar bland en av alla “banned books” i USA. Anledningen? De explicita sexscenerna. Om jag minns dem? Nej. Annars har boken fått stor spridning och många lärare läser boken med elever. Även jag har rekommenderat den till elever som läst och gillat. Vi talade om hur viktigt det är att det finns böcker om svåra ämnen, då de kan funka som stöd och tröst för ungdomar som bär på samma känslor. Niven berättar hur det skapats communities på nätet för läsare där de ger varandra stöd när de har det svårt. Det svartaste oroar snarare de vuxna än de unga.

Just nu håller Niven på att skriva filmmanus till All the bright places som snart börjar att spelas in. Skådespelare som ska gestalta Violet är utsedd, men rollen som Finch är ännu inte knuten till någon skådespelare. Självklart har Niven några favoriter, men självklart vill hon inte avslöja vilka. När det gäller manuset så är det självklart att vissa scener tas bort och/eller förändras, men det viktiga har varit att hålla kvar samma känsla som i boken.

Nivens senaste bok heter Holding up the universe (Vända världen rätt) och handlar om Libby, “the worlds fattest teenager” och Jack, som helt klart har mer status, men brottas med egna problem. Libby är en blandning av en vän Niven hade i skolan, några släktingar och hennes själv. Hon ville skriva om någon vara yttre kan väcka fördomar, men som är stark, driven och snäll. Att Jack lider av ansiktsblindhet är ingen slump, då Niven har både en kusin och en morbror/farbror som har diagnosen. Jack känner inte igen någon, men det får att ha olika grader av ansiktsblindhet eller prosopagnosi som det heter med ett fint namn.

Av den drömmer Niven om att göra en tv-serie och det kan jag tänka mig skulle funka bra. Hon är vän med Jay Asher, vars bok 13 reasons why blivit tv-serie på Netflix och kanske har det inspirerat henne. Nya projekt då? Ja, det vill författare prata om och även om de vill så får de inte. Vi fick i alla fall veta att det är en egen roman på gång och ett projekt tillsammans med en annan författare. Den senare är just nu ca 170-180 sidor och hyfsat snart färdig.

Med sig till intervjun har Niven sin vän Robbi Davies, som förhoppningsvis kommer ut med en ungdomsbok snart. Kom ihåg var ni hörde hennes namn först! Avslutningsvis fick vi signera Jennifer Nivens exemplar av All the bright places där läsare skrivit hälsningar på väl valda platser. Verkligen en fin idé.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2017-09-30
I höst kommer Jennifer Niven med en ny bok som heter Breathless. Den ser jag fram emot!

Masha Gessen om populism från Bokmässan 2018

Under mässhelgen flyttar jag texter från tidigare års Bokmässor från Kulturkollo hit. Det här är en text om Masha Gessen från Bokmässan 2018.


Mitt första seminarium på årets Bokmässa var ett samtal mellan Masha Gessen och Jörgen Huitfeldt med titeln “Hur överröstas populismens locktoner?”

Gessen tycker egentligen inte om ordet populism, då hon menar att politik som lockar många inte behöver vara något dåligt. Det är dessutom en ord som är svårt att definiera. Vi behöver ord som beskriver Trump, Putin, Orban och deras likar, utan att förlöjliga deras anhängare. De är demagoger, kanske narcissister och de vinner väljare. De har inga idéer och Gessen talar om Putin som en liten man, både till storlek och sinne, “small minded” är ordet hon använder. Varken han eller Trump är några smarta eller skickliga politiker, mest är de bara korkade, säger hon.

På ett sätt är det vi kallar populism bra för politiken, då vi måste diskutera de som driver en politik vi inte vill acceptera, men vi måste förhålla oss till. Gessen menar att det är förminskande att säga att de som röstar på högerextrema partier inte vet vad de gör. Honor övertygad om att de som röstade på Trump visste vad de gjorde. Hans politik kanske inte gör deras liv bättre, men det är en protest mot det politiska systemet som gynnar de rika och de utbildade. Det finns inte längre ett motstånd mot Trump i det republikanska partiet, då de riskerar att själva inte blir omvalda om de går emot en president som många faktiskt röstat på.

Hur behöver andra politiker förändras för att väljarna ska rösta på dem? Gessen säger att hon saknar visioner från det demokratiska partiet. Så länge de saknas kommer Trumps löfte om en bättre värld, en i imaginär sådan, men en som många längtar efter. En värld utan problem, där det bara finns vita som är precis som de. En tid som aldrig funnits, men som de tror har funnits. Det finns få politiker som istället talar om den fantastiska framtid vi kan få. Bernie Sanders hade vissa visioner och det är i vänstern de finns, menar Gessen. Idéer som fri vård och fri utbildning för alla, som ses som kontroversiella i USA, fick med sig människor i sin tro på ett bättre samhälle.

Masha Gessen är aktuell med boken Ester och Ruzia om sin mormor och farmor, som både levt i totalitära samhällen. Är det bra eller dåligt att koppla vår nutid till totalitära samhällen i historien, som t.ex. Hitlers Tyskland eller Stalins Ryssland?, undrar Huitfeldt och hänvisar till den debatt som pågår just ju även här. Alice Teodorescu skrev t.ex. i GP häromdagen att förintelsens offer blivit kidnappad i debatten mot högern idag. Något som Johan Hilton reagerade starkt på i DN dagen efter. Gessen påpekar att vi inte kan bortse från historien och därför är det en ointressant frågeställning. Har vi lärt oss av historien finns likheterna inte, annars borde vi göra det.

Media och dess roll i samhället är något som vi också måste diskutera. Ska media vara emot populism, eller inte? Diskussionen pågår här och den pågår i USA. Trump kallar media som inte passar honom för fejk och samma strategi blir mer och mer tydlig för SD. Media ska granska makten, säger Gessen, det är viktigt och det händer mycket inom media idag i USA. Samtidigt är det svårt för media att förhålla sig till Trump och t.ex. hans twittrande. Att ignorera är inget alternativ, men inte att skriva om det heller, det är får låg nivå och påverkar synen på politik. Problemet blir när tidningar som New York Times publicerar anonyma historier från Trumps administration, utan att det finns någon transparens. Om de som inte tror på “traditionell” media inte har skäl att göra det kommer klyftorna bara att öka. Det handlar om inkomster, men också om de områden där Trumps väljare bor. Det finns en rädsla för att inte kunna få ett bra liv, eller kunna erbjuda sina barn ett bra liv.

Masha Gessen är intressant och har en ovanligt balanserad syn på det samhälle vi lever i. Fler sådana röster behövs även här i Sverige. Polarisering är inte bra för någon. Precis som Gessen säger önskar även jag att mina barn ska få växa upp i en trygg värld. Vi behöver mer optimism och en ljusare framtidstro, men det kanske är svårt när vår planet håller på att brinna upp, påpekar Gessen och ja, det har hon verkligen rätt i.

Så hur ska vi överrösta populismens locktoner? Viktigast är att erbjuda ett alternativ och en annan vision av framtiden än vad som politiker gör nu. Media behöver också fokusera på det stora, inte bara på att t.ex. avslöja Trumps lögner, eller allt galet SD gör, utan gräva djupare. Egentligen är det inte viktigt vad vi gör, men vi måste göra det tillsammans. Fler behöver bli aktiva för att skapa ett bättre samhälle för alla, inte bara för de som passar in i ett populistiskt samhälle. När makten skiftar åt ett håll som är problematiskt måste vi kämpa ännu mer för att behålla moralen.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 27 september 2018

Följ stafetten om Bokmässan

Tack till er som var med och bidrog med inlägg i dagens Bokmässestafett och till er som läst. Vi började dagen hos Bokhyllan i pepparkakshuset som skrev om att vara nybörjare på mässan och hur blyghet kan ställa till det. Även Bokdivisionen tillhör de som just påbörjat sin relation med Bokmässan och bara varit där en gång. Det här med att skapa en tillhörighet på Bokmässan skulle jag säga går gradvis.

Mitt första år som bokbloggare 2009 vågade jag inte prata med någon, men redan året efter började träffar anordnas och jag började lära känna en massa trevliga människor. Anna på och dagarna går … träffade jag till exempel då. I sitt stafettinlägg skriver Anna om alla möten under åren och jag minns med glädje flera av dem. Kanske speciellt bokcirkeln med Kim Thúy som var helt fantastisk. Hanna på Feministbiblioteket skrev just om hur hon blev en del av ett bloggkollektiv och visar med bild hur vi såg ut första gången vi träffades. Helena på Fiktiviteter påminner mig om saker jag gjort på Bokmässan, trots att jag egentligen inte vågar det, som den intervju vi gjorde tillsammans av Xiaolu Guo. Läskigt på så många plan.

Ett eget läsrum omfamnar den digitala Bokmässan och skriver om hur den kan göras riktigt bra. Hon tipsar om bra seminarier, men konstaterar att det där med bokköp är lite svårare. Jag var faktiskt på Akademibokhandeln i torsdags och där var det lite extra mässrea, men det går inte riktigt att matcha utbudet på Bokmässan som rör sig utanför den kommersiella begränsningen. Bokbesatt skriver om det bästa med Bokmässan, men försöker också se fördelar med årets digitala variant och ja, de finns. Ann-Sofie på Breakfast Bookclub skriver till exempel om det faktum att programmet är riktigt bra och att det är lätt att se precis de seminarier man vill och att lämna mitt i om det inte känns bra.

“Att gå på Bokmässan är lite som att komma hem” skriver Lexie på Tusen sidor och så är det verkligen. Hon beskriver fint hur det känns som att dela en speciell gemenskap med alla som är där. Jag saknar också myllret, människorna, böckerna, mötena, seminarier och mycket annat. Det skriver jag om i mitt inlägg som du hittar här.

Agnes bokblogg bjuder på ett fint inlägg med minnen från fyra mässor och minnen kan ju ingen ta ifrån oss. Det är både sorgligt och fint att faktiskt tänka på åren som varit. Att nästa år ska bli den bästa är det många som skrivit om både i stafetten och på sociala medier under dagen. Det ÄR tråkigt utan en Bokmässa i Göteborg och jag hoppas att vi snart kan få återgå till det mer normala. Ulrica på Västmanländskans bokblogg skriver om hur hon saknar kramarna och det gör jag också. Inte bara på Bokmässan, utan alltid.  

Här finns en lista med länkar till alla inlägg

Bokhyllan i pepparkakshuset
och dagarna går …
Ett eget läsrum
Bokdivisionen
Tusen sidor
Västmanländskans bokblogg
Feministbiblioteket
Fiktiviteter
Bokbesatt
enligt O
Agnes bokblogg
Breakfast Bookclub

Bonnie-Sue Hitchcock är en vinnare från Bokmässan 2019

 

Jag har ganska nyss kommit i kontakt med och blivit medlem i IBBY-Sverige, men redan förra året var jag med när de delade ut Peter Pan-priset. Det här inlägget är från Bokmässan 2019.


Peter Pan-priset är ett svenskt barnbokspris som delas ut till en författare vars bok har översatts till svenska. Det instiftades 2000 av IBBY-Sverige och Bok- och biblioteksmässan och ges till en mindre känd författare från ett geografiskt område som vi inte läst så mycket om i Sverige

En del av priset är att författaren bjuds in till Bokmässan, där priset också delas ut. Årets pristagare är Bonnie-Sue Hitchcock som skrivit boken Doften av ett hem, översatt till svenska av Helena Hansson, utgiven av Gilla Böcker. Jag var med under prisutdelningen och lyssnade sedan på Bonnie-Sue Hitchcock i samtal med Ann-Helén Laestadius som bland annat handlade om den miljö där deras böcker utspelar sig. Samtalet modererades av en mycket påläst Mats Wänblad, som inledde med ett bildspel från Fairbanks och Soppero, som är författarnas platser och på ytan ganska lika.

Doften av ett hem utspelar sig i Alaska på 70-talet och miljön är otroligt viktig, så viktig att staden Fairbanks nästan blir som en egen karaktär. Alaska som en del av USA är också central, då Ruths, en av huvudpersonernas, pappa dör i en flygolycka då han  är i väg till ett möte som handlar om huruvida Alaska ska bli en delstat eller inte. Flygolyckan formar hela livet för de delar av familjen som är kvar och Ruth och hennes syster växer upp hos sin mormor.

Bonnie-Sue Hitchcock har levt hela sitt liv i Alaska, men tillhör “the non-natives” och berättar att det finns väldigt många olika folkgrupper, ungefär 250 stammar, som är “native” i betydelsen ursprungsbefolkning. Begreppen har förändrats och när Hitchcock växte upp sågs hon som native eftersom hon föddes i Alaska och växte upp där. Nu är hon visserligen från Alaska, men hon tillhör inte ursprungsbefolkningen och är alltså inte native. Tankar kring identitet och tillhörighet är centrala i Doften av ett hem. En av huvudpersonerna, Dora, tillhör ursprungsbefolkningen och har inledningsvis en mycket lägre status. Under seminariet diskuteras frågan om huruvida vem som helst har rätt att skildra situationen för ursprungsbefolkningar, eller om det krävs att man tillhör det folkslag man beskriver. De landar i att en författare måste ha friheten att skriva om andra människor än sin egen grupp, men att det måste göras med respekt. Det tycker jag att Bonnie-Sue Hitchcock har lyckats med.

Dora är Hitchcocks favorit av de fyra huvudkaraktärerna. I boken flyttar hon in hos en annan familj och vi får egentlige veta ganska lite om vad hon varit med om, även om vi anar att det är något hemskt. Hitchcock pratade mycket om vikten av att de övergrepp som aldrig talas om, måste lyftas fram i ljuset. “Issues are real, but the characters are fictional”, säger Hitchcock om sin bok, men det kommer fram att det inte riktigt stämmer. Flera av karaktärerna är baserade på släktingar till Hitchcock. En scen där Ruth dansar och får höra att hon är söt och verkar hålla med leder till att hennes farmor klipper av hennes hår. Att skryta och förhäva sig själv var inget accepterat beteende. Exakt detsamma gjorde Hitchcocks mamma med hennes storasyster, för att hon inte skulle tro att hon var speciell.

Dansen är också viktig för karaktären Alyce, som älskar att dansa, men förväntas fiska med sin pappa hela sommaren och därför riskerar att missa intagningsprovet till den dansskola hon vill gå på. Något de fyra karaktärerna har gemensamt är hur lite de kan styra över sina liv och hur begränsade de är av sin familj och de traditioner och krav som kommer från dem. Den fjärde huvudpersonen Hank rymmer hemifrån tillsammans med sina två bröder, för att komma ifrån sin destruktiva mor. I Doften av ett hem turas de fyra ungdomar om att berätta historien om sina liv och de få drömmar de tillåter sig att ha. Det är välskrivet och framför allt intressant, då jag själv visste i princip ingenting om Alaska och livet där på 70-talet.

FOTO: James Poulson/Daily Sitka Sentinel


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2019-10-05

Mästerlig kamp mot fördomar från Bokmässan 2015

Lilian Thuram var för mig mest känd som fotbollsspelare, men på Bokmässan 2015 lärde jag mig att han var mycket mer än så. Det här är en text som jag tidigare publicerat på Kulturkollo.


Att jag skulle se Lilan Thuram under Bokmässan var självklart. Att jag dessutom skulle få hälsa på honom (tack Johanna) var inte lika väntat. Inte heller att jag skulle bli så drabbad av ett seminarium. Förutom Lilian Thuram deltog Soraya Post och Staffan Tapper i seminariet Mästerlig kamp mot fördomar, modererat av Lovisa Fhager Havelin. Seminariet inleddes med en kort film om boken Inte en främling, som getts ut av Teskedsorden i samarbete med Norstedts, som fick både mig, Johanna och många fler att gråta en skvätt. Ribban var lagd och det smärtsamma med rasism och annat utanförskap löpte som en röd tråd genom samtalet.

Lilian Thuram var en del av det franska fotbollslag som vann VM 1998 och EM 2000, ett lag som var viktigt för att det bestod av spelare med olika bakgrund. Just vikten av representation av människor som är som du var något Thuram tryckte på flera gånger. I boken Mina svarta stjärnor skriver han om de som historien sällan lyfter fram, de som liknar honom och som kan bli förebilder för barn. Själv hade han inga förebilder som liten som liknade honom. Svarta var inte förebilder. I den strukturella rasismen var de inte en del av ett vi, utan en underlägsen grupp som var dom. Förebilder kan finnas även i vardagen och det är riktigt viktigt att föräldrar lär sina barn att allt är möjligt, men när man tillhör en grupp som av många anses underlägsen är det extra viktigt med förebilder som fått ta plats i samhället. I skolan nämndes svarta endast som slavar, inte som några som kunde åstadkomma saker. Detta, menar Thuram, skapar en kollektiv uppfattning i världen om att svarta är underlägsna och att förändra denna föreställning är svårt. Då krävs representation på riktigt. Han säger att det som definierar oss kan vara en tradition som begränsar. Det gäller ojämlikhet på flera plan, även den mellan män och kvinnor. Att vidga våra kunskaper är viktigt, istället för att som nu fastna i traditioner. Nu arbetar Thuram för att göra just det och arbetar därför mot fördomar kring etnicitet och ursprung i skolan genom sin stiftelse Fondation Lilian Thuram – Éducation contre le racisme .

Soraya Post sitter nu i EU-parlamentet för Feministiskt Initiativ, men även hon växte upp utan förebilder. Även om de kanske egentligen fanns, var det ingen som erkände sin romska bakgrund om en sådan fanns. Post menar dock att alla människor kan vara en förebild och trycker på hur viktigt det är att representanter för olika grupper finns på alla platser i samhället. Hon berättar själv om hur viktigt det var för henne att få en modersmålslärare. Hur stolta hon och de andra romska eleverna var över att det fanns några av “deras sort” i skolan.

Staffan Tapper arbetar med Malmö FF:s projekt Fotboll mot rasism och han inledde med att berätta om hur det var att flytta hem från Italien som liten och inte förstå hur man lekte på svenska. Att prata italienska på gården var inte direkt fruktbart. Nu arbetar han i Malmö, där hundratals unga är på flykt och anländer till staden varje dag. De som kommer hit måste bli en del av ett sammanhang, men Tapper förordar inte separata projekt med endast ensamkommande. Mötet är viktigt liksom de enkla, viktiga förebilderna.

“Den svartes problem har varit bördan av de vitas fördomar”, säger Thuram och på samma sätt har fördomar mot andra grupper i samhället, som romer skapats av den vita majoriteten. Hans påstående att rasism är en ekonomisk konstruktion är intressant. En hierarki utifrån hudfärg säkerställer de vitas överlägsenhet och ger dem (oss) därmed möjligheten att exploatera de som är mindre värda. På samma sätt skapar män kvinnors underlägsenhet för att kunna kontrollera dem. Uppdelningen i vi och dom är en konstruktion med syftet att exploatera andra. De som är rika och har makt är de som har ansvar för den samhällsstruktur som finns. Problemet är inte att vara svart, utan problemet är istället den konstruerade underlägsenheten, fortsätter han och får mig att önska att svenska diskussioner kring rasism kunde vara i alla fall i närheten av den här ärligheten.

Fhager Havelin frågar om känslorna rädsla och skam och Thuram menar att även rädsla är en konstruktion. Barn är smarta, säger han, de har ännu inte lärt sig att det är skillnad mellan människor och är därför inte rädda. Det är vi vuxna som lär dem att dela in världen i vi och dom och därmed skapa fiender som skapar rädslor. Hur många samhällen byggs inte på en gemensam rädsla? Det naturliga är att hjälpa människor i sin närhet som är i behov av hjälp. Barn ser människors behov av trygghet som en naturlig sak, medan det är vi vuxna som försöker lära dem att människor som nu flyr till Europa är hotfulla. Hur kan det finnas människor som går emot det naturliga?, undrar Thuram, som menar att det är viktigt att trycka på det faktum att det naturliga är att vara solidarisk.

Post bygger vidare på Thurams tankar och talar om den maktordning som finns i samhället. Europa är en xenofobisk kontinent, säger hon och menar att vi aldrig gått till botten med rasismen som definitivt inte är något nytt fenomen. Det hon önskar är att de grupper som definieras som ett dom av majoriteten inte bara ska föra sin egen kamp, utan samarbeta i sin kamp för upprättelse. Antisemitism, antiziganism och alla andra anti-ismer är alla rasism. Att splittra de som är dom i små grupper är att söndra och härska. Tillsammans skulle kampen vara mer fruktbar.

Vi behöver arbeta långsiktigt för att grundläggande värderingar och mänskliga rättigheter ska bli självklara. Det räcker inte att de mänskliga rättigheterna skrevs ner 1948 om de bara finns i teorin. De mänskliga rättigheterna är för vita, kontrar Thuram. Post fortsätter att konstatera att vägen mot ett samhälle utan rasism är mycket lång. Exempelvis ser hon den stereotypa bilden av romer som en del av en avhumaniseringsprocess som är en förutsättning för att rasism ska legitimeras. Det är okej att bete sig illa mot den som är exkluderad, den som inte är lika mycket värd. Vad som också är märkligt är att det är de som är utsatta som ska hitta lösningar på sitt eget utanförskap. Romer ska lösa romers situation, kvinnor ta ansvar för jämlikhet mellan könen. Även Thuram håller med om att det är majoriteten som måste hitta lösningen. Om de istället är tysta accepterar de per definition de orättvisor som finns. Precis så tänker jag när det handlar om hur rasismen normaliseras mer och mer i vårt samhälle. Det är så otroligt viktigt att vi som fortfarande tillhör majoriteten verkligen tar vårt ansvar. I en demokrati ska majoriteten bestämma, säger Thuram, men när det handlar om t.ex. rasism är det den lilla, arga minoriteten som fått fritt spelrum. Rasister är inte korkade, säger han, de följer bara traditioner och det behövs utbildning för att förändra dem.

Tapper återgår till att tala om barnen och hur viktigt det är att låta dem fortsätta att veta att alla är lika mycket värda. Han menar också att det är viktigt att våga hjälpa även utanför sina komfortzoner, så att inte hjälper segregerar ytterliga. Att det fria skolvalet och placeringen av vissa skolor i homogena områden skapar problem. Vi måste blandas upp, säger Tapper. Thuram håller med och talar om hur grupperingar och sortering begränsar och att det räcker med en grupp — människor. Alla måste börja se sig själva och andra som människor, oavsett om de tillhör en liten eller stor grupp.

Vidare talar Tapper om rasismen inom fotbollen, något som Thuram fått känna på. Tapper säger att problemen blivit tydligare och att det hela tiden uppstår nya utmaningar, men att arbetet pågår och att föreningslivet är och ska vara en viktig del av samhället.

Avslutningsvis tar Thuram upp språkets roll i vår uppfattning om andra och om det som händer i världen. Vi kan inte bygga vårt samhälle på känslor, säger hand och ord som “flyktingkris” och börda skickar signaler som inte alls är bra. Post inflikar att hon ibland får frågan “vill ni romer blir integrerade” och hur arg, ledsen och provocerad den gör henne. Varför skulle romer vilja vara fattiga och utstötta? Fördomarna om romer är så djupt förankrade att även de som inte alls vill vara elaka slänger ur sig kränkande saker som “du ser inte alls ut som en sån” med anledning av Posts blonda hår, eller “du beter dig inte som en sån”.

I EU har Soraya Post varit med och startat en tvärpolitisk grupp mot rasism. Att samla olika partier kring en så viktig fråga och verkligen skapa en tydlig majoritet som arbetar för mänskliga rättigheter är något jag tror på väldigt mycket. Vi som inte står för de rasistiska åsikter som till exempel Sverigedemokraterna framför får inte låta dem stå oemotsagda.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo under Bokmässan 2015.

Läsning av plikt och lust

Ungdomars läsning diskuteras ofta och den senaste tiden har det främst handlar om att läsning kanske inte bara ska vara lustfyllt, utan att ungdomar måste tvingas att läsa mer eftersom det är bra för dem. Som lärare i svenska håller jag med om att läsning är kanske det viktigaste att fokusera på i skolan och jag hade gärna sett att det gjorts lässatsningar genom hela grundskolan och även på gymnasiet. Dessutom i fler ämnen än just svenska.

Visst tvingar jag mina elever att läsa och läsningen är central i min undervisning, men jag tror inte på läsning som endast ska göras hemma, utan vill att den ska ingå i ett sammanhang som utgår ifrån klassrummet och undervisningen. Vi behöver också göra läsning till norm och därför fylla världen med boktipsare.

Idag inleds Bokmässan och seminarier går att se via Bokmässan Play. Ett av dem spelades in i Stockholm och leddes av Bengt Westerberg, före detta partiledare för Liberalerna när partiet hette Folkpartiet och var socialliberalt. Westerberg var också Läsrörelsens förste ordförande. Organisationen startades år 2000 och då gjordes ett samtal med de dåvarande partiledarna. Tjugo år senare är det dags igen.

Alla partiledare utom Stefan Löfven fanns med. Han ersattes av Mikael Damberg. Synd, då Löfven var en av de få partiledare som uttryckte ett “riktigt” litteraturintresse (och inte bara ett slentrianmässigt hyllande av Astrid Lindgren) när DN 2018 gjorde en serie om partiledarnas kulturvanor. De andra var Jonas Sjöstedt och Ulf Kristersson. Några av partiledarna har bytts ut sedan dess och jag var nyfiken på deras läsvanor.

Varje medverkande har fått i uppdrag att tipsa om en skönlitterär bok och en fackbok som de tycker att alla ska läsa.

De skönlitterära är först ut och två av partiledarna har valt klassiker.

Ebba Busch rekommenderar Kallocain av Karin Boye och vill att vi ska läsa den eftersom den fortfarande är relevant. Relationen kring andra människor och till staten är något hon lyfter fram. Som exempel på länder som går åt fel håll ger hon Belarus, men också Polen och Ungern.

Jimmie Åkessons val är Per Anders Fogelströms stadserie, som också är en av mina favoriter. Han visar ett oväntat socialt pathos som jag hade önskat syntes mer i hans politik. Drömmen om folkhemmet är väl kanske ändå central om än inte primärt ur ett arbetarperspektiv.

Jag blev också påmind om en bok som jag tänkt läsa länge, nämligen Amor Towles En gentleman i Moskva, som är Mikael Dambergs tips. Barack Obama lyfte fram den som en av sina favoriter, berättar Westerberg och valet som Damberg gör visar på en levande läsning. Inget ont om klassiker, absolut inte, men det är trevligt med aktivt läsande politiker. Däremot läste han inte alls som barn och lyfter att det aldrig är för sent att blir en läsare. Nu läser han för att slappna av. Damberg berättar om att han har en “rysk period” just nu och läser mycket om landets historia. Towles bok ger en “populärversion” av historien menar han och rekommenderar den trots ett sämre parti i mitten.

Nyamko Sabuni har egentligen inte valt någon skönlitterär bok, utan istället den självbiografiska Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Hon fascineras över att människor kan leva så isolerat i nutid. Westover är nämligen född 1986. Även denna en av Barack Obamas favoriter.

Per Bolund tipsar, inte så oväntat, om Binas historia av Maja Lunde då han fascineras av människans relation till naturen. Vad händer med ett samhälle när naturen inte längre levererar det som vi behöver för att få mat på tallriken. Westerberg frågar om de tre perspektiven och Bolund lyfter att de tre perspektiven ger olika berättelser om naturen och hur människan använder den och i förlängningen förstör den.

Jonas Sjöstedt rekommenderar Bränn alla mina brev av Alex Schulman, som ju är en bok som rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion. Skildringen av en dysfunktionell familj bli också en förklaring till hur han själv blivit som han är. Jag håller med om att det är en mycket läsvärd bok.

Annie Lööf är den enda som har valt en deckare och det är Caroline Engvalls Ärren vi bär, som handlar om verkliga rättsfall placerade i en skönlitterär bok. Jag kan hålla med Lööf om att det är ett bra sätt att sprida viktiga frågor. Jag har inte läst, men den låter onekligen spännande och visst är det viktigt att skönlitteratur lyfter relevanta ämnen som fler borde få kunskap om.

Ulf Kristersson har valt Gui Minhais diktsamling Jag ritar en dörr på väggen med fingret. Ännu ett spännande val. Egentligen läser Kristersson främst romaner, berättar han, men den här boken med dikter av den fängslade poeten som smugglats ut, berörde honom. Det är ett människoöde som fler borde engagera sig i, säger han. Jonas Sjöstedt flikar in att han också tycker mycket om boken och lyfter det faktum att litteraturen har makt och att Minhai som förläggare straffas på grund av detta.

Övergången mellan skönlitteratur och fakta går via Dambergs andra val som är Kirke av Madeline Miller, som Westerberg påpekar egentligen inte är en fackbok. Valet beror på att Damberg inte läser facklitteratur. Kirke är världshistoriens första häxa och Damberg lyfter berättelsens annorlunda perspektiv. Dessutom är det allmänbildande att lära sig mer om de grekiska gudasagorna.

Om man läser Svälten av Magnus Västerbro inser man att livet i Sverige inte var bättre förr, påpekar Westerberg och lämnar över till Bohlund som valt den här boken. Han talar om den ödmjukhet som väcks inför det faktum att vår välfärd inte kan eller ska tas för given. Samhället såg helt annorlunda ut på 1860-talet och det kommer att förändras i framtiden.

Annie Lööf har valt en av mina favoriter, nämligen Ett jävla solsken av Fatima Bremmer om Ester Blenda Nordström. Vi har varit så dåliga på att lyfta våra feminister, säger Lööf och visst håller jag med om det. När man läser om Nordström blir det tydligt att det inte handlar om att kvinnor inte gjorde spännande och viktiga saker. Trots att hon alltid varit bokläsare och dessutom en person som varit engagerad i jämställdhet visste hon väldigt lite om henne. Det har hon ändrat på nu.

Jonas Sjöstedt lyfter en annan Augustpristagare, nämligen Ålevangeliet av Patrik Svensson och visst är det en bok som borde läsas, men jag har verkligen inte lyckats ännu. En bildningsbok kallar Westerberg den. Även Damberg har läst och tycker mycket om både delarna om ålen och om relationen mellan far och son. Westerberg lyfter också det faktum att ålen levt väldigt mycket längre på jorden än vi människor, men nu är utrotningshotad mycket på grund av klimatförändringar.

Ulf Kristersson har valt en bok som ligger i tiden, nämligen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. En bok mitt i samtidsdebatten, men den är inte “bara” ett debattinlägg. Dessutom pratades det väldigt lite om boken precis när den kom, påpekar Kristersson, utanJag håller med om att det är en bra och balanserad bok och trots att jag inte var helt övertygad precis efter läsningen har jag tänkt på den väldigt mycket efter läsningen.

Även Jimmie Åkesson är inne lite på samma tema och har valt Gangstervåld: Den nya brottsligheten av Fredrik Kärrholm. Den släpptes i början av månaden. Är det för att han tycker som Sverigedemokraterna?, undrar Westerberg, men det menar Åkesson att han inte håller med om allt, främst för att Kärrholm enligt honom är för liberal. Kanske håller de med varandra i sak, funderar Åkesson, om än inte ideologiskt. Hur många ska vi sätta i fängelse är en fråga som diskuteras.

Nyamko Sabuni har valt Yuval Noah Hararis Home Deus och detta trots att han, som Westerberg påpekar, inte är speciellt liberal. För henne är läsandet av skönlitteratur plikt, medan hon läser sakprosa av ren lust. Någon hon lyfter fram är att vi behöver fokusera på det som är bra, men också hur vårt liv kommer att förändras när utvecklingen går framåt. Maskinerna tar över, vi lever längre och kanske kan vi slippa lidande och sjukdom. Farligt kan det däremot bli om vi tappar kontrollen över utvecklingen. Bolund har också läst och påpekar hur viktigt, men också spännande det är att se på världen mer tvärvetenskapligt. Att det inte bara handlar om naturvetenskap och teknik, utan också om humanism.

Ebba Busch inledde och fick också avsluta. Det gjorde hon med Hjärnstark av Anders Hansen, som hon tycker är duktig på att skriva lätt om komplicerade saker. Hon har själv behövt äta antidepressiva mediciner för att må bättre när “själen var som ett sår” och har märkt att motion gör henne mer stresstålig.

Samtal om läsning är viktigt, men tyvärr blir det här inte så mycket av ett samtal. Vid de få tillfällen då det faktiskt blir ett samtal händer det något, men annars blir det något av en mer eller mindre bra redovisning. Jag hade också gärna lyssnat mer till Bengt Westerberg som verkar riktigt beläst. Bara det att han avslutar med en del ur en dikt av Bodil Malmsten, som skrevs till Bokmässan 1987 och vikten av att läsa för att må bra. Om tjugo år lovar Westerberg att vara tillbaka med ett nytt samtal med de då aktuella partiledarna.

Något slags mässfokus

 

Imorgon inleds årets Bokmässa och trots att jag mest av allt sörjer den fysiska mässan kommer jag att ha fokus på den de närmaste fyra dagarna. Det blir dels några repriser av gamla inlägg som tidigare funnits på Kulturkollo, men förhoppningsvis också några aktuella inlägg från årets mässa.

På lördag blir det också Bokmässestafett då i kommer att kunna besöka olika skribenter som hyllar Bokmässan. Vill du vara med finns det fortfarande möjlighet att delta. Gör det, det blir kul!

Något slags mässfokus i helgen alltså. Trots allt.

Om jag är bitter? Skojar du. Det här är värre än att julen ställs in och endast firas digitalt. Värre än zoom-skinka.

 

Häng med på bokmässestafett

 

 

Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!). 

En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan – pirret i magen innan när allt ska packas och planeras, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till info@enligto.se senast 25 september kl 1800, så får du en publiceringstid av mig. När det väl är dags att publicera kan du tagga ditt bidrag med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi kan hitta varandras inlägg. 

Hela listan med deltagare hittar du dessutom här och hos Fiktiviteter, … och dagarna går och Västmanländskans bokblogg på lördag morgon.

Välkommen med din anmälan!

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: