Livet

Ett fint farväl

Idag tog vi avsked av min mormor Siv och det blev en riktigt fin dag. Vid Kvastekulla kapell i närheten av där mina morföräldrar bodde har det byggts ett utomhuskapell som ligger vackert vid den stora kyrkogården och en liten damm. En riktigt fin miljö och ett bra sätt att garantera smittsäkerhet i dessa dagar. Det kändes extra viktigt eftersom min morfar självklart ville vara med, liksom några äldre släktingar och nära vänner som också börjar bli till åren.

När vi planerade begravning tänkte vi på vad mormor skulle ha velat och enades om ljus klädsel och förutom psalmerna, musik som kanske inte är så begravningstypisk, men som hon tyckte mycket om. What a wonderful world fick Louis Armstrong sjunga själv och jag kunde nästan höra mormors röst som sjöng med. Extra glada blev vi när den fantastiske kantorn visade sig vara en jazzpianist av rang och som avslutning både spelade och sjöng mormors favorit Fly me to the moon. Vi hade bara beställt musik, utan sång och jag ska erkänna att jag var rädd att låten skulle spelas stelt efter noter. Istället fick vi något helt annat och morfar var så nöjd.

En fint farväl är viktigt och det fick vi verkligen idag.

Om en mormor

Min mormor Siv föddes 6 april 1927 och växte upp i Mölndal. Hennes föräldrar Rut och Erik hade båda många syskon, men skaffade själva bara ett barn och hon fick alla möjligheter en flicka på den tiden kunde få. Mormor var så stolt över sin utbildning och att hon tagit studenten. Hon gick på Burgården, precis som jag. Mest var hon nog stolt över sina kunskaper i engelska och jag lånade henne böcker en bit efter 90-årsdagen.

Både mormor och morfar har varit en stor del i mitt liv, kanske för att mamma var deras enda barn och jag och syrran deras enda barnbarn. Vi har varit mycket hos dem som barn, rest en del och dessutom var mormor och morfar en självklarhet på fester även när jag flyttat hemifrån. De hade ingenting emot att trängas i min lilla etta för att fira födelsedagar tillsammans med mina vänner och umgicks mer än gärna med “ungdomarna”. När jag och maken gjorde en långresa under ett halvår för tjugo år sedan mötte mormor, morfar, mamma, pappa och min syster upp oss i Thailand för att fira mammas femtioårsdag. Senaste resan vi gjorde ihop var för drygt tio år sedan då vi var i Egypten och firade mormor och morfars 60-åriga bröllopsdag.

Mormor var en kvinna som visste vad hon ville. Envis som synden var hon och såg ibland livet i svart, men hon var också glad, rolig och alltid omtänksam. Lite drama orsakade hon ibland, som när hon drabbades av total 40-årsångest och istället för att bjuda släkten på fint kalas köpte en massa småkakor och bjöd på kaffe. “Hon är besvärlig, Siv”, sa hennes moster Sara ibland och med det tror jag hon menade att mormor gjorde som hon ville. Hon var aldrig hemmafru, trots att 50-talsnormen var sådan, utan arbetade hela sitt liv även när mamma var liten. Jobbet på Skandia var viktigt för henne och när jag gick på högstadiet fick jag vara med henne under två veckor då jag hade prao.

Min mormor Siv är en av mina stora förebilder just för att hon gått sin egen väg. Hon och morfar ett av de mest jämlika äktenskap jag sett, vilket säkert var ett av skälen till att de hann vara gifta i mer än 70 år. Den ensamhet och sorg han känner nu kan jag bara föreställa mig. Hade mormor fått bestämma skulle hon förblivit ung. Att bli gammal var ingenting hon tyckte om, även om alternativet självklart varit sämre. “Jag fattar inte vad det är för kärring i spegeln, usch”, kunde hon utbrista när hon såg sig själv. Det är därför jag valt en bild av en ung mormor till det här inlägget. Det var den hon ville vara. Själv tyckte jag allt att hon var tjusig in i det sista och att hon var över nittio hade ingen kunnat tro förrän det sista året.

I mars, precis i inledningen av coronapandemin, drabbades min mormor av lunginflammation. Ingen trodde att hon skulle klara det, men hon överlevde mot alla odds. Sedan dess har vi knappt kunnat träffa henne på grund av besöksförbudet. Bara vinkat på håll några gånger och mamma har träffat henne genom besöksskärm. I torsdags ringde de från boendet och berättade att hon blivit sämre. Mamma, jag och min syster fick vara hos henne och hon vaknade till ibland och log. Prata var jobbigare. Extra glad blev hon kanske när “hennes” personal kom och det kändes fint. En av sköterskorna ursäktade sig lite och sa att vissa anhöriga kan bli ledsna när de äldre blir gladare när de ser personalen, men jag tycker tvärtom att det känns skönt att veta att mormor bott på ett ställe där hon trivdes och kände sig trygg. På natten vakade personer hon kände väl och när hon somnade in igår på morgonen var hon inte ensam.

Det är inget höjdarår det här direkt. Mamma betalade räkningen till begravningsbyrån i torsdags för pappas begravning. Nu är det dags att boka ännu en. Människor stannar i minnet på olika sätt. När jag tänker på mormor hör jag henne säga “Hello Linda” på brittisk engelska. Jag hör henne också småsjunga på någon gammal låt, kanske “Fly me to the Moon”. Kanske skulle hon titta lite extra på mina naglar och påpeka att de borde fixas och sedan hällt upp en glas vin, skålat och frågat om jag läst några bra böcker det senaste.

Om en pappa

Någonstans trodde jag att jag sörjt min pappa så mycket det senaste året då han försvunnit mer och mer, att själva döden inte skulle vara så svår att hantera. Jag hade fel.

Alzheimers är en vidrig sjukdom som förändrar en person till oigenkännlighet. De få böcker eller filmer som handlar om demens beskriver ofta någon som blir lite förvirrad och glömmer saker, men de beskriver inte lika ofta eller lika väl den frustration och ilska som det kan leda till. Pappa blev inte någon gullig och glömsk gubbe, utan någon som var arg över att ingen förstod honom och som bara ville ut och bort. Gärna till jobbet.

Så smittades han av covid-19 och de två första veckorna var ganska lugna. Sedan blev det snabbt sämre och han dog. Trots att jag trodde att jag var beredd går det aldrig att riktigt vara det. Min pappa blev en av de många som finns i de diagram över avlidna som Folkhälsomyndigheten redovisat på sina presskonferenser. En siffra i statistiken. I helgen hade DN ett stort reportage om människorna bakom siffrorna för att visa att de fanns, att de var verkliga och att de nu är saknade. Min pappa är en av de snart 5000 döda och mycket mer än en siffra i statistiken.

Om det finns något positivt med döden är det att min gamla, friska pappa får ta plats i minnet igen. Han som under sin sista tid var så arg och frustrerad på allt och alla, men aldrig var arg dessförinnan. Istället tror jag att de flesta som minns min pappa tänker på honom som en glad och positiv person. Allt gick att lösa och ingenting var någonsin ett problem. När pappa fyllde 70 skrev jag inlägget The Soundtrack of my dad och där finns mycket av den musik som pappa lyssnade på och som präglade min barndom.

Varför är det så få som visslar nu för tiden, frågar sig Göran Greider i en krönika i Aftonbladet och jag konstaterar att världen mist en hängiven visslare. När pappa kom hem efter jobbet och vi var ute och lekte hördes det på lång väg att han kom. Någon gång kom han hem lite småförbannad över att någon frågat honom om han käkat fågelfrön, men ilskan försvann snabbt och snart blev det ett stående skämt.

Idag begraver vi pappa och gravplatsen är en av de finaste jag sett. För mig är graven inte förknippad med den person som dött, men att det finns en plats att gå till är viktigt för många och pappas ligger fint vid Råda kyrka. När vi besökte kyrkan för några veckor sedan jag, mamma och min syster kände vi alla hur den luktade precis som de gamla, faluröda byggnaderna i Dalarna och det kändes bra. Även om pappa var en göteborgare som älskade Blåvitt var Moje i Gagnefs kommun en väldigt viktig plats. Det var där hans mamma, min farmor, växte upp och där hennes familj fanns och finns kvar.

Jag har funderat mycket över vad jag fått och ärvt av min pappa. En sak är hans syn på yrkeslivet. Du ska göra ett bra jobb och när det inte går att göra det ska du tala om det. Pappa älskade sitt arbete och var väldigt bra på det. En av hans chefer ringde till mamma och berättade om hur omtyckt pappa var som arbetsledare och hur många som ville jobba på de byggen som han ansvarade för. Det var också jobbet som fanns kvar när alzheimern tog allt annat. Pappa var väldigt frustrerad över att inte kunna gå till jobbet och levde på 90-talet då han höll på med ett av karriärens största jobb, nämligen att bygga om Nya Ullevi inför friidrotts-VM 1995. Under renoveringarna pågick Champions League och vi fick biljetter till de stora matcher som IFK Göteborg spelade mot Manchester United, Galatasaray och Barcelona. Att döttrarna skulle gå på fotboll var en självklarhet.

När vi träffade prästen inför begravningen tog jag upp det faktum att pappa, som i många avseenden var en klassisk 40-talist, alltid sagt till mig och min syster att vi kan bli vad vi vill och att vi ska kämpa för det. Kraven var ibland väldigt höga och att universitetsstudier var något som förväntades var tydligt om än inte alltid uttalat. Att gnälla eller klaga var liksom ingen idé, varken när det gällde honom eller mamma. Vi har fått hänga med på en massa och upplevt saker som få ha gjort. Även om gnäll inte accepterades minns jag med värme hur pappa tog med mig på en promenad runt halva Wien för att jag skulle få något annat än korv till lunch. Han var snäll och gjorde allt och lite till för att vi skulle ha det bra. Hans töser skulle ha de största hamburgarna och sedan skulle vi äta rejält, för vi visste inte när det blev tid att stanna nästa gång.

Jag hade aldrig varken vågat eller orkat dra med ungarna på bilresor genom Europa med stopp på mer eller mindre skumma platser, men mamma och pappa var inte rädda för någonting. Själv blev jag dock väldigt rädd när pappa förlorade humöret helt efter att några rätt packade unga sprungit nära vårt tält och nästan rivit det och han bestämde sig för att jaga iväg dem med yxa skrikandes “piss off”. När han blev arg blev han nämligen riktigt förbannad. Mest av allt var han dock ganska obekymrad och jag hade önskat att jag hade ärvt lite mer av hans “det-ordnar-sig-gen”.

Idag har jag ingen pappa. Med den tanken i huvudet har jag vaknat nästan varje morgon den senaste tiden. Idag har jag ingen pappa och inte imorgon heller eller någon annan dag. Det är något som är svårt att förstå.

 

 

 

 

 

När jag tänker på Olof Palme

Innan spaningsledare Hans Melander och åklagare Krister Peterson på en presskonferens igår avslöjade att den så kallade Skandiamannen Stig Engström var den som mördade Olof Palme har det spekulerats en massa om vem eller vilka som skulle kunna ha mördat Sveriges statsminister. Helt övertygad är jag inte om att Skandiamannen är den som verkligen höll i vapnet och eftersom Engström inte längre är vid liv kommer jag inte heller att bli det. En anledning till att fallet nu verkar ha fått en lösning är att arkiven nu är digitaliserade och därmed lättare att söka i. Materialet är minst sagt omfattande och det är massor av vapen som provskjutits och galet många personer som förhörts av olika anledningar. En ansenlig summa personer har dessutom erkänt brottet för polisen eller någon annan som i sin tur informerat polisen. Som Christoffer Carlsson, kriminolog och författare, påpekade i P3:s Morgonpasset läggs fallet nu förvisso ner, men spekulationerna kommer inte att sluta.

Egentligen är det ju iskallt av Engström att stanna på mordplatsen (om han nu gjorde det, vittnesmål från andra än honom själv saknas) och dessutom träda fram som vittne. Han verkar dessutom ha gett motstridiga uppgifter och försökt förvirra polisen. Tänk om det verkligen var han som mördade den dåvarande statsministern, då har utredarna, med Hans Holmér i spetsen, verkligen gjort ett rätt mediokert jobb. Under presskonferensen pekas Engström ut som en person som inte går att bortse ifrån. En berättelse återges om hans förehavanden under mordkvällen och det är en berättelse som till stor del delats förut.

Jag gick i femman när Olof Palme mördades och skulle snart fylla tolv år. Natten mellan 28 februari och 1 mars sov jag över hos en kompis och jag minns fortfarande hur hennes föräldrar satte på radion på morgonen och att vi hörde nyheten i deras kök. För mig var Olof Palme en ganska diffus person, men en person som jag som barn hoppades skulle kunna rädda världen. När vi gick på lågstadiet skrev klassen brev till honom och bad honom ta bort alla kärnvapen i världen, på ett naivt sätt som bara barn kan och vi fick svar. Säkerligen från någon annan än honom, men det var ett fint brev som innehöll våra namn och ett som jag minns det ganska hoppfullt svar.

Det här brevet läste jag och en klasskamrat upp på skolans minnesstund i idrottshallen och där och då kände jag verkligen hur viktig han var och att jag genom att läsa hans brev blev en del av historien. Min lilla historia i vårt lilla samhälle, men ändå en del av något större.

Många år senare på våren 2000 besökte jag och maken The War Remnants Museum i Ho Chi Minh City och vid ingången möttes vi av en gigantisk bild av Olof Palme tagen under en demonstration mot kriget med en stor skylt innehållande budskapet “USA ut ut Vietnam” bakom sig i folkmassan. Där och då tror jag faktiskt att jag för första gången förstod att Palme inte “bara” var en svensk ledare, utan också en världsledare och att hans agerande måste ha provocerat många.

I höstas titta jag och mina treor på några tal av Palme och även delar av politiska debatter där han deltog. Det som slog med var att ingen svensk partiledare idag är så tydligt ideologisk och rak. Inte bara han, utan faktiskt även andra samtida partiledare, fokuserar på vad de vill, vad de kämpar för och hur de ska nå dit. Någon kort känga till motståndare förekommer självklart, men fokus ligger helt klart på den egna politiken, inte på vad andra gör eller inte gör.

Nu blir jag nyfiken på att läsa mer om såväl Palme som mordet på honom. En som tidigare lanserat teorin om att Skandiamannen skulle vara mördaren och inte ett vittne till mordet är författaren Thomas Pettersson som 2018 gav ut boken De osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Den lär få ett försäljningsuppsving nu. Kriminolog G W Persson har istället avfärdat teorin och lanserar en annan i sin skönlitterära bok Falla fritt som i en dröm, som jag också blir sugen på att läsa. Mest vill jag kanske istället läsa mer om Palme, inte om själva mordet och kanske är det i sommar dags att äntligen läsa Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren eller i alla fall Palme: Ett liv i bilder av Henrik Berggren och Jacob Forsell. Lite sugen blir jag också på att se serien We got this om privatspanaren George English. En serie som beskrivs som en konspirationskomedi och finns på svtplay.

Till mina fina studenter

I år mer än någonsin har jag insett vilken ynnest det är att få lära känna unga människor och följa dem under några av de viktigaste åren i deras liv. Från de lite småtrumpna sextonåringarna till de nu ganska vuxna och definitivt kloka personligheter som de blivit. Någon som var arg på allt har mjuknat, en annan som var rädd för allt klarar mer än både hen och jag trott, någon som kämpade redan i ettan klarade alla tre kurserna i svenska med hårt arbete, någon annan klarar sig lätt men har kanske börjat ana att det finns ännu mer kapacitet, en kapacitet som jag sett och hoppas får ta plats, någon annan har förvandlats till någon som är blygast av de blyga till någon som tar plats och ännu en har rest sig från en jobbig period och nått målet. Varje någon är flera och alla är betydelsefulla.

Elever är den del av mitt yrke som jag aldrig kommer att tröttna på. Eleverna är grejen. Eleverna gör jobbet. Ja, jag svär över dem ibland och ja, det har också hänt att jag svurit åt dem. Årets studenter har gett mig ett gäng gråa hår, tro mig, men mest av allt har jag ändå tyckt om dem och framför allt tyckt om att följa dem utvecklas. Det blev så tydligt när jag lyssnade på deras senaste (sista) boksamtal och jag nästan grät en skvätt av de fantastiska litterära resonemang som de förde kring böckerna de läst och kring världen de beskrev. Vilka fina, empatiska och smarta ungar.

Idag tar en ganska stor och brokig klass esteter studenten. Eftersom mitt minne fungerar så att gamla elevers namn byts ut mot nya så fort det blir hösttermin (jag har en teori om att jag varje höst når det maxantal namn som min hjärna klarar och att några därför kastas ut) ska jag inte lova att jag kommer att minnas alla namn, men jag kommer att minnas alla elever. Vissa mer än andra, av både bra och kanske mindre bra skäl, men helt ärligt kan jag säga att ingen av de drygt trettio elever som idag säger hejdå till är något mindre än en väldigt intressant och bra person. Mycket kan sägas om elever som jag träffar, men tråkiga är de aldrig och det säger jag med kärlek.

Som traditionen bjuder så ger jag boktips på studenten, vilket inte torde överraska någon av mina studenter eller för den delen någon annan som känner mig. Några böcker och några författare som kan guida er i livet eller i alla fall lära er något om det.

För alla som är musiker eller gillar musik rekommenderar jag Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid. En fantastisk intervjubok om ett hyllat band under 70-talet där vi får veta hur de gick till när de spelade in sin mest kända skiva. Och nej, de har aldrig funnits, men det är likafullt en fantastisk bok.

Samlade verk av Lydia Sandgren är sjukt tjock, så det krävs en van läsare, men den som läser får följa två blivande författare och en blivande konstnär i Göteborg på 80-talet. Lägg därtill en period i Paris och ett mysterium med en försvunnen fru och mamma.

Vad får man egentligen skriva om kända personer? Nästan vad som helst tycker jag. Curtis Sittenfeld har bland annat skrivit American Wife, en roman om Laura och George W Bush och är nu aktuell med Rodham som handlar om hur det kunde ha blivit om Hillary Clinton aldrig gifte sig med Bill. En riktigt bra författare som rekommenderas.

Mot bakgrund av vad som händer i USA just nu och hur samhället där alltid behandlar delar av sin befolkning vill jag rekommendera Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones där vi får följa Roy och Celestial vars liv förändras när Roy mot sitt nekande döms för ett brott och sätts i fängelse.

Normala människor av Sally Rooney är en fantastisk bok om Conell och Marianne som växer upp i samma irländska småstad och sedan studerar vidare i Dublin. Den har blivit en fantastisk tv-serie, men boken är självklart bättre. Läs den.

Två författare som skriver om sexualitet och identitet på ett väldigt vacker sätt är Abdellah Taïa, Marockos första öppet homosexuella författare, nu bosatt i Frankrike och Nina Bouraoui med rötterna i Algeriet. Ni kan nästan välja vilken bok som helst av dessa genier, men ha tålamod, det går inte alltid så snabbt, men är väldigt vackert och tänkvärt.

Elin Boardy (bibliotekarie på Lerums bibliotek och en fantastisk författare) skriver i sin senaste bok Nätterna på Winterfeldtplatz om att bryta heteronormen och de minst sagt trånga könsrollerna under 20-talet. En berättelse om Hedvig som reser till Berlin för att bo hos sin faster och kliver in i en värld som har så mycket mer av allt än hon kunnat föreställa sig.

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig är en bok som är ganska svart, men också väldigt hoppfull. Författaren beskriver sin depression och ångest och vägen till ett bättre liv på ett sätt som är lätt att ta till sig både för den som själv mår dåligt, men också för de som har närstående som gör det.

Jag vet att jag försökte locka med några noveller av Haruki Murakami på frivillig basis så här i slutet på terminen och inser att få läste, men vill verkligen rekommendera er att upptäcka denna mycket annorlunda författare. Sunkiga könsroller säger en del, fascinerande berättelser om sårbara människor säger jag. Mer eller mindre surrealistiska dessutom. Novellerna jag delade med er är hämtade från samlingen Elefanten som gick upp i rök och jag rekommenderar också Kafka på stranden och Norwegian wood.

Apropå världslitteratur så måste ni verkligen upptäcka Chimamanda Ngozi Adichies böcker om ni inte redan gjort det. Jag lärde mig t.ex. massor om Biafra när jag läste En halv gul sol.

Bli bäst på att skriva genom att använda Svenska skrivregler eller inspireras av Bodil Malmstens Så gör jag. Allt Bodil Malmsten skriver är för övrigt inspirerande. Missa inte hennes dikter och inte heller Kristina Lugns, Tomas Tranströmers eller Per Wästbergs. Döda eller gamla nu, men så har det inte alltid varit.

52 bra saker: kalsongdagar

För tre år sedan hade jag som mål att precis som Fiktiviteter skriva om bra saker varje vecka. Det gick sådär. 2016 blev ett tungt år, som följdes av ännu ett och ännu ett. Nu behöver jag verkligen fokusera på det fina i vardagen, för att inte drunkna i det som fortfarande drar ner mitt mående och min energi.

2019 blir det alltså de bra sakernas år och min plan är att presentera ett inlägg varje onsdag med start idag. Totalt 52 bra saker 2019 alltså. Det vore ju hemskt om det inte gick att hitta. Först ut är familjen O:s kalsongdagar.

Vad är då en kalsongdag kanske ni undrar? Det är ett uttryck myntat av grabbarna O som pyttiga små ungar. När jag frågade dem vad de ville göra en ledig dag svarade de väldigt ofta att de ville ha en kalsongdag. Det betydde en lugn och mysig dag när man inte tog på sig ordentliga kläder, utan hängde i soffan och tittade på tv eller läste en bok. En riktigt slö dag alltså. Den här veckan blir det många kalsongdagar. Själv brukar jag inte tillbringa kalsongdagar iklädd just kalsonger (möjligen långkalsongliknande tights), men ni fattar poängen. Mjuka kläder, en varm filt och en bra bok, tv-serie eller film. Det är definitivt en bra sak.

 

Photo by Kelly Sikkema on Unsplash

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: