Månad: oktober 2021

Bokcirkelstips i oktober

Vi är på väg in i årets mörkaste tid och kanske kan gemensam läsning göra vardagen lite mindre grå. Dags för fem nya boktips att läsa och cirkla om.

Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand är en trevlig bok om att hämta sig efter att en älskad dött. Cecilia känner sig övergiven i sitt stor hus efter att hennes man Marius dött och sönerna flyttat hemifrån. Även om hon vill ha sällskap blir hon inte alls glad över att hennes syster dyker upp och vill bo hos henne. En skrivargrupp med andra kvinnor gör henne däremot mycket mindre ensam. Ingen överraskande bok, men fin läsning som kan leda till samtal om livet och döden.

Bärarna av Jessica Schiefauer utspelar sig i en framtid där män och kvinnor lever åtskilda. Kvinnorna är de som kallas bärare och det gör de för att de bär barn i sin livsäck. Befruktade på konstgjord väg självklart och alla embryon som placeras i dem saknar självklart Y-kromosom. Männen kallas istället spridare, då de sprider en farlig smitta och därför måste isolerat. I den här världen lever Nikki som börjar ifrågasätta sitt liv och det samhälle hon lever i. Spännande, intressant och lite obehagligt.

Hjärtlinjer av Brit Bennett handlar om tvillingsystrarna Desiree och Stella som växer upp i den lilla staden Mallard i Louisiana. Idealet i staden är att vara svart, men så ljus hy som möjligt och när systrarna rymmer hemifrån för att skapa sig nya liv inser Stella att hon skulle kunna tas som vit. När vi träffar dem många år senare har de helt olika liv och deras döttrar gå på samma skola. Riktigt intressant om klass, ras och fördomar.

Den stora utställningen av Marie Hermanson utspelar sig i Göteborg under jubileumsutställningen 1923. Meningen är att Albert Einstein ska komma till stan för att hålla sin Nobelföreläsning på Liseberg, men han finns inte på det tåg han skulle komma med. Istället dyker han upp några dagar senare och Hermanson har skrivit en bok om vad som skulle kunna ha hänt honom under tiden. Det här är en riktigt bra bok och extra kul för mig som bor utanför Göteborg.

Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid har en glassig framsida och handlar om livet i Hollywood, men det är så mycket mer än “bara” en underhållningsroman. I slutet av sitt liv ger filmstjärnan Evelyn Hugo en ung journalist chansen att intervjua henne. Hon berättar om sitt liv från det att hon var en fattig flicka, via sju äkta män och en rad storfilmer, till nutiden då hon avslöjar saker hon alltid försökt dölja. Vi hade fina samtal om boken i min bokcirkel.

 

Fler tips för bokcirklar hittar du här och du kan också söka bokcirkelsböcker efter titel eller författarnamn.

 

Photo by David Hunter on Unsplash

Vår mörka hemlighet

En av de författare som finns med i Boktolvan 2021 är Jenny Quintana och valet föll på boken Vår mörka hemlighet från 2020. Berättelsen inleds 1978 då huvudpersonen Elizabeth är fjorton år gammal och den jämngamla Rachel flyttar in i huset bredvid. Elizabeth har inga vänner och att kalla Rachel för hennes vän är något av en överdrift, men klart är att deras liv och öden kommer att flätas samman. Ett lik som de hittar då och ett andra som hittas tjugo år senare är också centrala i berättelsen och när den andra kroppen hittas söker Elizabeth upp Rachel.

Nutidsberättelsen får ta ganska liten plats och istället ligger fokus på tonårstiden, då en händelse gör att både Elizabeths och Rachels familjer och därmed liv förändras. Tjugo år senare är Elizabeth fortfarande annorlunda och udda, eller känner i alla fall att hon inte passar in någonstans. Hennes osäkerhet präglar boken och kanske är det därför Quintana valt samma sätt att berätta historien på. Det är lågmält och välskrivet, med fokus på relationer. Jag gillar hur hon låter de unga karaktärerna uppleva saker som de förstår långt senare och det är ett snyggt grepp. Kanske inte så spännande, men helt klart intressant. Tillräckligt intressant för att jag ska vilja läsa mer av Jenny Quintana. Däremot är Vår mörka hemlighet en bok som helst ska läsas utan allt för mycket förkunskaper och därför avslutar jag inlägget innan jag avslöjar något avgörande.

Kejsarn av Portugallien på Göteborgs stadsteater

Att få gå på teater igen var riktigt härligt och uppsättningen av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var en fin upplevelse. Lite reagerade jag på alla som hostade och snörvlade i publiken. Det där att hålla sig hemma när man är sjuk har tydligen glömts bort. Däremot uppträdde skolklassen, till största del bestående av kepskillar, bättre än damen bakom mig som somnade och snarkade och de damer vid sidan om som inte kunde hålla sig ifrån sina mobiler.

Kejsarn av Portugallien är en av de finaste av Lagerlöfs böcker. Berättelsen om Jan i Skrolycka, vars liv förändras i grunden när hans dotter föds, skildrar en kärlek utöver det vanliga. Pontus Stenshälls uppsättning fokuserar på kärleken mellan far och dotter, men låter också kärleken mellan Jan och frun Kattarina bli mer central än i boken. Deras liv i den lilla stugan, som finns centralt placerad på scenen under större delen av tiden, var kanske vackrare och enklare under dotterns barndom, men de två är starkt sammanbundna både innan och efter henne.

Naturen har också en stor betydelse i boken och kanske ännu mer i pjäsen. Jan döper sin dotter efter solen och runt stugan projiceras naturbilder på stora dukar. Solen som går upp, björkarna som står där ståtligt medan årstiderna förändrar dem. Scenografin är helt fantastisk och förhöjer verkligen upplevelsen rejält. Enkelt och genomtänkt, med lite fysiska objekt och en mängd bilder. När Jan tappar sitt förstånd försvinner också skärpan i naturen och till slut vänds allt upp och ned. Symboliskt och effektfullt.

Även musiken får ta stor plats och det är Daniel Lemma som står för den. Han har rollen som speleman och ciceron, vilket får mig att tänka på tuppen i Robin Hood. Lite smålustigt ibland, men mest bra. Två andra, fantastiska musiker på scen är Anna Malmström och Boel Mogensen. Även skådespelarna bidrar med sång och den som verkligen sticker ut är Eline Høyer som spelar Klara Fina. Hon fungerar som skådespelare också, men det är som sångerska hon briljerar. Mest tycker jag kanske om Fredrik Evers stillsamma och innerliga tolkning av Jan. Den enda invändning jag har är att den ibland ligger lite väl nära Jan Hirdwalls Jan från Lars Molins tv-serie, men å andra sidan är det kanske så Lagerlöf skrivit fram honom.

Det här är den andra uppsättning av Pontus Stenshälls jag ser. Den förra var Kung Lear och det finns en del likheter mellan uppsättningarna, trots att de på ytan är väldigt olika. En stor del av replikerna håller sig ganska nära originaltexten, men bryts av med delar som är fria. I Kung Lear stod Lasse Beischer för det i sin roll som narr, men också där fanns en trubadur i form av Edmund, oäkta son till Gloucester. Daniel Lemmas speleman är mycket mer seriös och tankarna går snarare till skillingtryck och visa. Andra saker som bryter mot originaltexten, men som också tillför mycket, är hur skådespelarna tillsammans med Lemma för handlingen framåt genom att agera berättare och dessutom får Evers några fina och kreativa monologer att förvalta. Jag tycker om kombinationen av det traditionella och det mer fria. Skönt också att pjäsen inte moderniserats, utan faktiskt får stanna i den lilla stugan. Stenshäll står för såväl regi, scenografi och har även skrivit sångerna som Lemma framför.

Första akten har tempo och det går snabbt till paus. Därefter följer en mörkare andra akt, tyvärr med en rejäl svacka i mitten. När Klara Fina återvänder höjs tempot igen. Tre timmar är dock på gränsen för långt när det kommer till en så lågmäld och långsam föreställning som Kejsarn av Portugallien är. Med det sagt är det här trots allt en mycket sevärd föreställning och jag blev riktigt sugen på att läsa om Selma Lagerlöfs bok igen. Jag gör det med några års mellanrum.

 

Foto: Ola Kjelbye

Från vänster Daniel Lemma, Emil Ljungestig, Marie Delleskog, Eline Høyer, Johan Hafezi, Victoria Olmarker, Fredrik Evers, Johan Friberg, Boel Mogensen, Anna Malmström

Fem minnesvärda teaterupplevelser

I torsdags såg jag Pontus Stenshälls uppsättning av Kejsarn av Portugallien på Göteborgs Stadsteater och det fick mig att tänka på bra teateruppsättningar jag sett. De här fem var extra stora upplevelser.

En midsommarnattsdröm i regi av Eva Bergman på Backa Teater (1989) är min första, riktigt stora teaterupplevelse. Backa Teater höll till i det som kallades Bulten vid Backaplan. En helt fantastisk lokal. Mest minns jag Anders Ekborg som gjorde en helt fantastisk Puck, men även Puck Ahlsell, Ulf Dohlsten och Claes Malmberg gjorde intryck. Vi gick med klassen, jag måste gått i nian, och några av skådespelarna kom till skolan efter föreställningen.

Kliniken i regi av Lars Norén på Noréns garage, en scen knuten till Folkteatern i Göteborg (1997) är egentligen ingen föreställning jag minns jättemycket av rent innehållsmässigt, men jag minns Shanti Roney spelade rollen som en nynazist som är arg på allt och alla och känslan av att se något stort. Under den här perioder studerade jag till lärare och såg mycket teater.

Dom av Mattias Axelsson i regi av Jasenko Selimovic, Göteborgs Stadsteater (2001). Under en period då Stadsteatern renoverades användes Stora Teatern som scen och här såg jag Dom, en berättelse som anknyter till Backabranden, en central händelse i Göteborgs moderna historia. En ung Fares Fares stod på scenen och jag minns att jag var så berörd att jag grät på vägen hem.

Whatever LOVE means i regi av Anders Friberg och Sara Klingvall, Teater Tamauer/Hagateatern (2011) är en föreställning baserad på Liv Strömquists böcker Einsteins fru och Prins Charles känsla som bjuder på skratt, men också eftertanke. Sara Klingvall var fantastisk och föreställningen något utöver det vanliga. Jag har sett flera uppsättningar på Hagateatern med samma grupp och de är alltid bra.

Vi som fick leva om våra liv i regi av Mattias Axelsson, Backa Teater (2019) var en storartad teaterupplevelse och Axelssons sista uppsättning i Göteborg innan han flyttade till Dramaten och tog just den här föreställningen med sig. Vi som fick leva om våra liv bygger på svar från människor i olika åldrar, från olika delar av landet, på frågan “Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?” Många imponerande skådespelarinsatser, men Nina Zanjani imponerade nog mest.

 

Årets bästa kriminalromaner enligt Svenska Deckarakademin

Det är den här tiden på året då nomineringslistor och prisutdelningar duggar tätt. Igår avslöjade Svenska Deckarakademin de nominerade kriminalromanerna i två kategorier, bästa svenska och översatta. Bland 230 titlar har jurygrupperna valt ut tio stycken.

Årets bästa svenska kriminalromaner

Pestön av Marie Hermanson (Albert Bonniers förlag)
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson (Albert Bonniers förlag)
Mord enligt manus av Dennis Magnusson(Ordfront)
Polcirkeln av Liza Marklund (Piratförlaget)
Benvittring av Johan Theorin (Wahlström & Widstrand) Utkommer 15 november

Åsa Larsson och Johan Theorin har tilldelats priset tidigare och de har även vunnit priset för bästa debutdeckare. Även Liza Marklund har vunnit debutantpriset och dessutom varit nominerad till årets bästa svenska kriminalroman. Nominerade för första gången är Dennis Magnusson, som debuterade 2017 och Marie Hermanson, som debuterade redan 1986, men skrivit få böcker som kategoriseras som kriminalromaner.

Årets bästa översatta kriminalromaner

När kungen dör av Elina Backman (Bokfabriken)
Originaltitel: Kun kuningas kuolee. Översättning: Marjut Hökfelt.

Arktiska nätter av Giles Blunt (Hoi förlag)
Originaltitel: Until the Night. Översättning: Sandra Gustafsson & Lars Rambe

Äppelmannen av Anne Mette Hancock (Louise Bäckelin förlag)
Originaltitel: Mercedes-snittet. Översättning: Helena Stedman.

Flickan vid bron av Arnaldur Indriðason (Norstedts)
Originaltitel: Stúlkan hjá brúnni. Översättning: Ingela Jansson.

Återträffen av Guillaume Musso (Bokförlaget Nona)
Originaltitel: La jeune fille et la nuit. Översättning: Christina Norrman.

 

Faktiskt har jag faktiskt läst något av en av författarna, nämligen Giles Blunt. Mycket märkligt att jag aldrig får tummen ur att läsa något av Arnaldur Indriðason, men kanske är det dags att läsa Mörkret vet från 2020, som är första boken i Konrad-serien. Indriðason tilldelades priset Årets bästa översatta deckare 2005 med boken Änglarösten.

 

Nästa vecka får vi veta vilka författare och titlar som nomineras till årets debutantpris, samt till barn- och ungdomspriset Spårhunden. Alla vinnare offentliggörs vid Svenska Deckarakademins och Svenska Deckarbibliotekets festival i Eskilstuna den 19 – 21 november.

Syster av Sofia Nordin

Sofia Nordin är utan tvekan en av mina absoluta favoritförfattare som skriver för unga. Senaste boken Syster är lite annorlunda, men väldigt bra. Vi får följa Magda som bor med sin mamma, pappa och lillasyster. När vi träffar hennes första gången har hennes mamma bestämt sig för att ta med sina barn och lämna deras pappa, hennes make. Vi förstår att han dricker för mycket och dessutom är våldsam.

Det är nära att de inte kommer iväg, men snart rullar bilen mot det skyddade boendet Jordasång, ett slags kollektiv för kvinnor och barn som lever ett annorlunda liv utan teknik, nära naturen. Alternativt och lite flummigt tycker nog både Magda och hennes mamma, men samtidigt tryggt. Den som leder kollektivet kallar sig Syster och det första hon gör är att ta bilnycklar och mobiltelefoner. Detta för att Magda och hennes mamma inte ska lockas att åka hem igen eller kontakta sin make/pappa. Det är svårt att lämna ett destruktivt förhållande, menar Syster och isoleringen är nödvändig för att kunna börja om.

Från att ha levt ett ganska vanligt tonårsliv får Magda nu uppleva något helt annat. Livet på Jordasång är både väldigt enkelt och väldigt komplicerat. Enkelt för att livet är tydligt. Syster bestämmer och mycket handlar om att odla, sköta djur och gå lite i skolan. Uppgifterna är konkreta, matematiken handlar om potatis eller annat vardagsnära och Magda trivs med att slippa det ytliga liv som hon varit van vid. Snart skäms hon över sina tajta kläder och fixeringen vid sitt utseende, som sedan varit så naturligt. Det som gör livet komplicerat är att vissa regler som är självklara i världen utanför inte är det där. Monogami till exempel och när Magda förälskar sig i Attila inser hon att han inte riktigt är uppfostrad i att se tvåsamhet som något naturligt.

Syster är, som jag skrev i inledningen, en mycket annorlunda bok. Skildringen av kvinnokollektivet som är något av en sekt är intressant och inte alls så svartvit som sådana skildringar brukar vara. Intressant är också Magdas utveckling och anpassning till sitt nya liv. Kritiken mot det stressiga och ganska osunda liv vi lever är tydlig och ger ytterligare en dimension till den mer klassiska berättelsen om en kvinna som lämnar en man som förstör hennes liv. Ingenting är enkelt, men Sofia Nordin erbjuder en del hopp trots allt. Kanske är det lite väl enkelt ibland och karaktärerna agerar inte helt trovärdigt, men Syster är en bok som väcker många tankar och kan leda till intressanta samtal.

Dark Water — ett sällsamt dansäventyr

Att få uppleva kultur på jobbet är verkligen en stor förmån jag har. Igår såg kollegor och elever Riksteaterns föreställning Dark Water som gästade skolan. En suggestiv dansföreställning koreograferad av Fredrik Quiñones med musik av musikproducenten Christoffer Berg. De tre dansarna på scenen var helt fantastiska och bidrog till en unik upplevelse.

Fredrik Quiñones säger sig vilja “förena en kamp för frigörelse med känslornas poesi och sprängkraft” och ja, det är både lite flummigt och oprecist, men mycket handlar om att uppleva snarare än att förstå. Scenografin, som på samma gång är enkel och effektfull, för tankarna till just vågor och vatten, men vad som egentligen händer på scenen handlar om betraktarens tolkningar. En jättemärklig och otroligt cool upplevelse som är svår att beskriva. Jag måste erkänna att det fanns en liten oro hos oss lärare inför hur eleverna skulle ta emot föreställningen, då 50 minuters dans inte är vad de är vana vid. Mottagandet var dock över förväntan och applåderna varma och långa.

I en intervju på Go’kväll 5 oktober berättar Quiñones om föreställningen som han menar är “en föreställning om livet” med fokus på olika känslor och situationer utifrån ett “könlöst tänk”. Han triggas av att utforska gränserna för det maskulina och det feminina och gör det via dans. Dark Water började i en massa ord som kombinerades med en mood-board med bilder. Bland orden fanns “dark water” och han tänker sig en person stående på en öde ö som blickar ut över havet och känner rädsla inför det främmande. Det är viktigt för honom att föreställningen väcker känslor, men mindre viktigt vad de känner.

Dansarna Brittanie Brown, Daniel Staaf och Yonas Pérou imponerar stort. Kanske speciellt Yonas Pérou, vars kroppskontroll är något utöver det vanliga. Även de andra två var otroligt skickliga och de var alla tre så samspelta att de ibland kändes som tre kroppar som blev en. Nu ska hela Sverige från norr till söder få uppleva den här dansföreställningen och det känns stort att jag och mina elever tillhört publiken. Jag kan verkligen inte säga att jag förstod allt, men känslor och tankar väcktes helt klart. Får du chansen att se Dark Water ska du definitivt ta den.

 

Fotograf: José Figueroa

Veckans kulturfråga v.42 2021

Igår presenterades de nominerade till Augustpriset i tre kategorier. Totalt 18 titlar som getts ut det senaste året. Tre av dem vinner och nu vill jag höra vad du har för tankar kring de nominerade böckerna.

Vilka av de nominerade böckerna till Augustpriset är dina favoriter?

Vilka titlar saknar du bland de nominerade?

Det är bara att konstatera att jag dels är kass på att tippa nominerade, men också lockas av väldigt få bland de titlar som valts ut. Faktiskt var jag riktigt sur i gårdagens inlägg om de nominerade titlarna.

Men först de nomineringar som gjorde mig glad, nämligen När vi var samer av Mats Jonsson, utgiven av Galago, som är den första grafiska roman som nomineras i kategorin Årets bästa skönlitterära bok. Om samer handlar också den enda av de nominerade böckerna jag läst, nämligen Himlabrand av Moa Backe Åstot utgiven av Rabén & Sjögren. En helt fantastisk ungdomsbok, som dessutom är en debut.

Jag saknar kanske främst fler ungdomsböcker bland de nominerade och tycker att det är en smärre skandal att juryn gått förbi Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali, också den utgiven av Rabén & Sjögren. Nu finns det ju en gräns för hur många böcker från ett förlag som kan nomineras (inte regelmässigt, men ändå) men den här borde prioriterats. Bland böckerna för barn och unga fanns ändå en del böcker som lockar till läsning. Så ser det verkligen inte ut i de två andra kategorierna. Bland fackböckerna vill jag läsa en. Möjligen.

Nominerade till Augustpriset 2021

Det är bara att konstatera att jag inte är så bra på att tippa de nominerade till Augustpriset och återigen konstaterar jag också (tyvärr) att få av de nominerade böckerna lockar till läsning. När nomineringslistorna till pris som Bookerpriset eller Women’s Prize for Fiction brukar de flesta böcker locka, men inte gällande just Augustpriset, eller Årets bok för den delen. Mina gissningar byggde mer på att jag ville läsa böckerna, då jag läst så få “typiska” prisvinnare i år. Vid varje bok blir kommentaren alltså endast huruvida jag läst boken, vill läsa den eller rekommenderar den.

Årets svenska skönlitterära bok

Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Nja, kanske.

Återliv: Med Skapelsen och Kvällens frihet, Kjell Espmark, Norstedts

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jo, men kanske ändå. Jag gillar Espmark.

Europa, Maxim Grigoriev, Albert Bonniers Förlag

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Inte ett dugg sugen faktiskt. Låter djup och svår, men inte speciellt bra.

När vi var samer, Mats Jonsson, Galago

Har jag läst? Nej, men påbörjat Vill jag läsa? Utan tvekan! Mycket glad över den här nomineringen.

Singulariteten, Balsam Karam, Norstedts

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Ja, den står på läslistan och stod med på min nomineringslista till någon timme innan publicering.

Den svarta månens år, Ellen Mattson, Albert Bonniers Förlag

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Ingen bok jag kommer att prioritera. Har försökt med flera av Ellen Matssons böcker, men faktiskt aldrig kommit igenom dem. Det är något med sättet att skriva som inte alls klickar.

Årets svenska fackbok

Judarnas historia i Sverige, Carl Henrik Carlsson, Natur & Kultur

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Ett översiktsverk är ingenting jag skulle läsa från pärm till pärm, men gärna en bok jag skulle vilja ha i min hylla på jobbet.

Dante – den förste författaren, Anders Cullhed, Natur & Kultur

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Tveksamt. Hade mycket hellre sett någon annan författarbiografi som årets nominerade.

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning, Nils Håkanson, Nirstedt/litteratur

Har jag läst? Nej  Vill jag läsa? Kan hända. Den här boken har väckt min nyfikenhet och var med på min nomineringslista länge. Sedan läser jag sällan sakprosa för nöjes skull, men den här skulle kunna falla in under kategorin fortbildning.

Knäböj, Sara Martinsson, Weyler förlag

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jag kan helt ärligt tänka mig tråkigare saker att läsa om än kvinnor och styrketräning. Det skulle vara män och styrketräning då.

Mönstersamhället, Anneli Rogeman, Natur & Kultur

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Möjligen. En berättelse om Boliden låter inte jättespännande, men folkhemshistoria är det.

Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII, Magnus Västerbro, Albert Bonniers Förlag

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jag vill läsa något av Magnus Västerbro, men är verkligen noll intresserad av just Karl XII och hans tid.

Årets svenska barn- och ungdomsbok

Furan, Lisen Adbåge, Rabén & Sjögren

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Ja! Lisen Adbåge är alltid bra och Furan fanns länge med på min nomineringslista.

Himlabrand, Moa Backe Åstot, Rabén & Sjögren

Har jag läst? Ja Rekommenderar jag? Utan tvekan. Det här är en av årets bästa ungdomsböcker.

Ett rum till Lisen, Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma AdBåge, Rabén & Sjögren

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jo, det kan jag tänka mig. Det tar ändå inte så lång tid att läsa böcker för 6-9-åringar.

Om du möter en björn, Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam, Förlaget

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jo, det kan jag tänka mig. Gillar Bondestams illustrationer och är nyfiken på Kivelä.

Nattkorpen, Johan Rundberg, Natur & Kultur

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Hade avfärdat den, men får kanske omvärdera.

Min mamma är snabbare än din!, Emma Virke & Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Gillade inte Virkes förra så mycket, men kanske ändå. Tänkte att den skulle nomineras då den likt Kom dagen, kom natten tänjer på gränserna för bilderboksformatet.

 

Som ni märker är jag överraskad, men kanske mest lite förbannad. Det gäller främst kategorin för barn och unga där jag verkligen inte kan förstå hur juryn kan ha bortsett från årets viktigaste bok Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali. Visserligen finns redan tre böcker av Rabén & Sjögren på listan, vilket i sig är anmärkningsvärt, men Alis bok är verkligen värd all uppmärksamhet och lite till. Synd också att Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen inte nominerades. Det är en bok om en oerhört viktig fråga som det kommer att talas om många år framöver och som är en skamfläck som borde få mer utrymme. Självklart är det också en väldigt välskriven bok.

När det gäller fackböcker är jag rätt ointresserad av alla de nominerade titlarna, men hade å andra sidan inte läst något av mina egna förslag heller. Jag saknar dock Tills alla dör av Diamant Salihu på listan med samma argument som Alis och Drewsens böcker. Viktig bok om viktig fråga. Det lutar år att jag prioriterar att läsa mina nomineringar snarare än juryns.

Många stora namn saknas bland de skönlitterära böckerna och så är det självklart alltid. Även om jag inte läser novellsamlingar så ofta, tycker jag att det är synd att de helt saknas bland årets nominerade.

Vad tycker du om de nominerade?

Kanske den bästa tv-serien någonsin

Någonstans ställde en person frågan om vilken den absolut bästa tv-serien var, den du ständigt imponeras av och som växer för varje säsong. Just nu har jag just sett färdigt den femte säsongen av This is Us och det måste vara svaret på frågan för min del.  Det som började om en berättelse om tre syskon blev något mycket. Tre syskon och ett ungt par som blev föräldrar till trillingar som vi möter i olika tider. I nutiden är syskonen runt 30 och mycket fokuseras på karriär, äktenskap och/eller barn. Vi får glimtar av framtiden och en rad återblickar till deras barndom och ungdom. Fantastiska skådespelare i alla tidsperspektiv, men mest gillar jag nutidsberättelsen.

Berättelsen om familjen Pearson börjar när Rebecca och Jack träffas någon gång år 1972 och blir ett par. Hon drömmer om att bli sångerska. Han har fullt fokus på att kunna försörja en familj. På samma dag som Jack fyller 36 år föder Becca trillingar. Ett av barnen dör och sorgen överskuggar lyckan. Så lämnas ett spädbarn och hittas av en brandman som tar bebisen till sjukhuset. Den döda trillingen ersätts av den upphittade bebisen och Big 3 bildas.

Den adopterade sonen får namnet Randall och berättelsen om hans föräldrar blir också en del av berättelsen om familjen Pearson. Han är den akademiska begåvningen och blir också politiker. Randall är gift med Beth och har när serien börjar två döttrar, som sedan blir tre.

Hans bror Kevin är sportstjärnan som skadade sig och istället blev skådis. Genombrottsrollen var som The Manny, en komediserie om en manlig nanny. Kevin var gift med sin ungdomskärlek Sophie, men när vi träffar honom första gången har det tagit slut. Vad som hände avslöjas senare och jakten på kärlek är ständig för Kevin.

Systern Kate letar länge efter kärleken och hittar den hos Toby som dyker upp ganska tidigt i serien. Även Kate drömmer om att sjunga, men mest av allt lever hon för att hjälpa sin bror Kevin. Kate är den karaktär som kanske vuxit mest under seriens gång och i sista avsnittet av den femte säsongen fick vi se en framtidsscen som lovar än mer. Den kommande säsongen ska enligt serieskaparna bli den sista och då kommer vi förhoppningsvis få veta vad som egentligen händer i huset dit alla är på väg i en scen som följt med från säsong 1 och snart är komplett.

Vill du se This is Us finns den på Amazon Prime. Rekommenderas varmt.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: