enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2014 (Sida 1 av 12)

Kunskapens frukt

Liv Strömquist är aktuell med nya boken Kunskapens frukt, som helt ägnas åt ”det kvinnliga könsorganet” och dess egenskaper och egenheter. Som vanligt lyckas Strömquist både undervisa och underhålla sina läsare, något som gör henne till en av Sveriges viktigaste författare just nu. Dessutom ledde just den här boken till ett spännande samtal med grabbarna O, efter att Lillebror O frågade ”Mamma, varför läser du en bok om någon som blivit borrad i snippan?”. Han syftade på bilden på baksidan, som föreställer en konståkerska, som lyfter ena benet högt och då visar upp sina blodfläckiga trosor. Där fick vi ha vårt första samtal om mens och det var kanske på tiden.

Det största problemet är inte, enligt Strömquist, att det kvinnliga könsorganet kallas just det istället för att ha ett riktigt namn, utan att allt för många män haft allt för stort intresse för detsamma. Hon berättar om Kellogg (ja, han som uppfann cornflakes) som gjorde sitt bästa för att skrämma kvinnor från att onanera, genom att hävda att allt från cancer i livmodern, till epilepsi berodde på att just onani. Bäst att undvika alltså. Bland andra män som brytt sig lite för mycket om det kvinnliga könsorganet, eller i alla fall att förhindra att kvinnor på något sätt fick ett nomalt förhållande till det, var Dr Isaac Baker-Brown, som ägnade sig åt att operera bort kvinnors klitoris. Varför? För att bota depression, hysteri, olydnad och andra hemska saker, som vi absolut inte vill ska drabba kvinnor. Och det finns fler hjälpsamma män på Strömquists lista. Vidare får vi veta hur häxprocesser och det kvinnliga könsorganet hör ihop, varför öppnandet av Drottning Kristinas grav 1965 kan kopplas till det kvinnliga könsorganet, varför klitorisorgasm är så himla fult, varför rymdvarelser riskerar att få en osann bild av det kvinnliga könsorganet och mycket, mycket mer.

Strömquist har hittat en personlig stil som funkar bra och även om jag inte blir lika överväldigad av Kunskapens frukt, som jag blev av till exempel Prins Charles känsla, måste jag säga att det här är en mycket viktig bok. Dessutom ett ganska naturligt nästa steg efter förra årets sommarprogram. och lite mens får vi allt läsa om även i Kunskapens frukt.

Bli nu inte avskräckta av allt snack om det kvinnliga könsorganet. Visst är Kunskapens frukt en bok om just det, men det är också en intressant och viktig historisk genomgång av hur synen på sex och förtryck av kvinnor gått hand i hand. Jag tycker definitivt att det här är en både läsvärd och väldigt rolig bok.

_____________________________________________

Texten publicerades ursprungligen på Kulturkollo.

Det är definitivt hög tid för något nytt från Liv Strömquist.

Etthundra mil

Mitt första möte med Jojo Moyes var för sju eller åtta år sedan, då jag läste hennes Brudskeppet. Jag var inte imponerad. Så dök hon så upp igen då Printz Publishing gav ut Livet efter dig, som jag fick i julklapp 2012, men läste först ett halvår senare. Fortfarande var jag skeptisk och än mer så blev jag då alla började hylla. Ibland kan jag nämligen bli lite barnsligt tvärtemot, då en bok höjs till skyarna. Så läste jag och jag var såld. Egentligen är Livet efter dig på många sätt förutsägbar, men det som gör Jojo Moyes bättre än de flesta inom genren, är att hon är riktigt skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer, som är lätta att engagera sig i.

Nu har jag just läst min femte bok av Jojo Moyes, Etthundra mil, som jag tycker är hennes bästa hittills. Återigen har Moyes skapat fantastiska karaktärer och jag sträckläste boken under en, mycket trevlig dag. Detta trots att den avslutades med totalt fulgråt. Vi får möta den ensamstående mamman Jess, som sliter hur mycket som helst för att få ekonomin att gå runt. Hennes man har lämnat henne och bor hemma hos sin mamma, fortfarande för deprimerad för att arbeta. Detta betyder att Jess får exakt noll i underhållsbidrag och att hon därför behöver jonglera flera jobb. Trots detta räcker pengarna aldrig till. När dottern Tanzie får erbjudande om ett nittioprocentigt stipendium på en privatskola, inser Jess att hon inte kommer att kunna uppfylla sin dotters önskan. Visserligen ska hon bara betala 10% av avgifterna, men pengarna finns inte.

Ed är affärsmannen som anställt Jess som städerska i sin semesterbostad. När han hamnat i problem på jobbet och anklagas för insiderbrott, flyttar han dit träffas de för första gången. Ett minst sagt annorlunda möte. Det slumpar sig dock så att de några dagar senare sitter i samma bil för att resa till en mattetävling i Skottland. Det är Tanzie som ska tävla och prispengarna ska bli hennes biljett in till skolan hon drömmer om att gå på. Självklart har Jess tänkt att ta sig till Skottland för egen maskin, men tågbiljetterna är för dyra och när hon rullar iväg med en bil utan skattemärke och försäkring går det minst sagt sådär.

Större delen av Etthundra mil utspelar sig i Eds bil, där han, Jess, Tanzie, Jess styvson Nicky och deras feta, fisande hunden ger sig ut på en lika lång resa. Dessa lagom trasiga och excentriska personer är fantastiska att läsa om. Lättsmält förvisso och inte alldeles oförutsägbart, men ack så charmigt. Det här skulle kunna bli en fantastisk film av Richard Curtis, gärna med Andrew Lincoln och Keira Knightley i huvudrollerna.

Det enda som stör mig en aning är översättningen, som stundtals innehåller väl många anglicismer. Ofta flyter det bra, men vid dessa tillfällen hakar läsningen upp sig. Trots detta är Etthundra mil en riktigt fin feelgood-roman, som rekommenderas varmt.

______________________________________

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Bäst 2014

Och med bäst 2014 menar jag inte bäst bland de böcker som kommit ut i år, utan bäst bland de böcker jag läst i år. Många av dem har dock varit hyfsat färska märk väl. Här är årets femton favoriter utan inbördes ordning.

Why be happy when you could be normal?, Jeanette Winterson. Mitt första möte med en författare som har ett så fantastiskt språk att jag blev alldeles matt.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn. En bra ungdomsbok som sitter kvar i minnet fortfarande, trots att jag läste den i januari.

Låt vargarna komma, Carol Rifka Brunt. En av årets absolut största läsupplevelser. Så fantastiskt fin.

Min pappa Ann-Christine, Ester Roxberg. En ärlig och gripande bok.

The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian, Sherman Alexie. En helt fantastisk bok som ingick i min bokbloggarutmaning. Tack så mycket Carolina för tipset.

Kvinnan på övervåningen, Claire Messud. Fascinerande kvinnoporträtt och mycket läsvärd bok.

Författaren i familjen, Grégoire Delacourt. En härligt, charmig historia om en man som försöker leva ett bra liv.

Stopptid, Juli Zeh. Välskriven och obehaglig. Kanske årets bästa.

The Ocean at the end of the lane, Neil Gaiman. Helt utanför min bekvämlighetszon, men jag blev helt tagen av denna vackra och hemska saga.

Ghana must go, Taiye Selasi. Otroligt bra bok om fyra syskon och deras föräldrar. En riktigt imponerande debut.

Hägring 38, Kjell Westö. En bok värd sina priser.

Now you see me, Sharon Bolton. En av de läskigaste deckare jag läst.

Du försvinner, Christian Jungersen. Fantastiskt bra om sjukdom och kärlek.

Eleanor & Park, Rainbow Rowell. Underbar bok om den första kärleken.

När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka.

 

Så, nu lämnar jag läsåret 2014 och startar 2015 med hopp om att få upp farten ordentligt och hinna läsa många fantastiska böcker.

 

Läsåret 2014

Jag läste 108 böcker i år. Mycket kan tyckas, men det har helt ärligt varit ett dåligt läsår. Som jämförelse läste jag 136 böcker 2013 och 150 böcker 2012. Trögheten började egentligen under de sista månaderna 2013 och höll i sig under hela 2014, med undantag av de perioder veckor jag var i Spanien och inte gjorde mycket annat än att läsa.

Så här ser läsfördelningen ut 2014, jämfört med 2012 och 2013.

Skärmklipp 2014-12-29 18.16.20

Fördelningen mellan könen (och ja, jag är medveten om att det inte är så enkelt att det finns två kön) ser ut ungefär som den brukar, ungefär 2/3 av de böcker jag läser är skrivna av kvinnor. 2013 var fördelningen 65% kvinnor, 33% män och 2% böcker skrivna av två författare med olika kön. 2014 såg det ut så här:

Skärmklipp 2014-12-29 19.12.02

Jag håller också koll på vilka länder författarna kommer ifrån. 2013 läste jag böcker av författare från 22 länder och målet 2014 var att nå 25. Det gick sådär och stannade vid 16. Det hindrar mig inte från att ge mig själv samma utmaning 2015.

Det är inte alltid så lätt att välja land märk väl. Oftast utgår jag ifrån födelselandet, men det känns inte rätt då det handlar om svenska författare som bott en del av sitt liv i ett annat land. Då känner jag mig lite som en sverigedemokrat om jag inte räknar dem som svenska. Detsamma gäller egentligen författare som bott större delen av sitt liv i ett land, men föddes i ett annat. Ofta går jag då efter vad de benämns som, t.ex. blir en “brittisk författare med rötter i Pakistan” en brittisk författare, medan “författare från Pakistan, nu boende i Storbritannien” blir pakistansk. Med denna inte alltid så exakta uträkning blir fördelningen av länder så här:

Skärmklipp 2014-12-29 20.00.51

Noterbart är att de tre giganterna springer iväg. Visserligen har jag läst färre svenska böcker, 42% mot 2013 års 54%, USA blev tvåa även 2014 med 24% (17% 2013) och Storbritannien tre med 18% (11% 2013). Dessa siffror skyller jag helt på min Kindle. Att jag läst så få pappersböcker förklarar troligen varför tidigare favoritländer, som Frankrike, nästan försvunnit helt från läslistan. 2013 läste 49% e-böcker och spådde då att 2014 skulle bli det år hälften av de böcker jag läste skulle vara i e-format. Så blev det med råge.

Skärmklipp 2014-12-29 20.13.25

Jag har verkligen läst löjligt lite pocketböcker 2014, oväntat lite med tanke på att det är ett gammalt favoritformat. När det finns e-pocket är det lika billigt att köpa en pocket till läsplattan. De inbundna är dels recensionsex, men också böcker jag köpt för att jag verkligen vill ha dem i hyllan. Kanske blir de fler under nästan år, då jag hoppas på plats med fler bokhyllor i vårt nya hus.

Och så slutligen är det dags för årets genrefördelning. Jag har bestämt mig för att dela in skönlitteratur i romaner, spänning, ungdomsböcker (och noveller om jag hade läst några, ingen lyrik och dramatik alls i år heller) i sakprosan finns även de självbiografiska böcker jag läst.

Då blir resultatet så här:

Skärmklipp 2014-12-29 20.25.53

Jämfört med 2013 har vissa texttyper helt försvunnit, som noveller, lyrik och dramatik. Lite tråkigt. Romanerna ligger ungefär på samma procent som tidigare, men då har jag i år inkluderat chick-lit, vilket innebär en liten minskning totalt från 49% till 44%. Trots att jag här klumpat ihop flera olika sorters böcker i sakprosa, har jag läst mer ren sådan. Nästan allt i somras. Jag har också läst fler ungdomsböcker, 25% mot 22% 2013. Nu har jag totalt läst färre böcker, så till antalet har jag läst färre ungdomsböcker trots allt.

Tja, det här var läsåret 2014 i siffror. Jag förstår att det inte är direkt intressant för er, men för mig är de här diagrammen fantastiskt roliga.

Vilka böcker var bäst då?

Kommer snart …

 

 

 

 

8 saker du aldrig skulle våga

atn1024_Cover_8saker

Jamila, Lisa, Vick och Kay är huvudpersonerna i Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs gemensamma bok 8 saker du aldrig skulle våga. Jamila är rik och snygg, Lisa sminkad, retro och huslig, Vick sportig och osminkad och Kay queer och annorlunda. De har färdiga roller och trots att författarna till viss del problematiserar dem hinner de aldrig utvecklas riktigt. Hur som helst är de vänner och de har bestämt sig för att utmana varandra och sig själva. De skriver alla en utmaning på en lapp, alla drar sedan en och så ska de genomföra det pinsamma uppdrag de får. Någon ska köpa kondomer, en annan sno en killes kalsonger. Det är sex som är temat. Småroligt, pinsamt och än så länge ganska oskyldigt. Det är under den andra omgången utmaningar som det går lite långt och nu är det meningen att tjejerna ska inse att det finns en gräns för hur långt de får gå.

Jag är riktigt kluven till 8 saker du aldrig skulle våga. Å ena sidan är det en bok som bryter mot heteronormativiteten och vithetsnormen som råder idag, men på samma gång är det en ganska stereotyp bok. Hur går det ihop? Trots att en av huvudpersonerna är homosexuell och flera har annan bakgrund än den helt svenska förenklas deras roller och de blir inte sällan karikatyrer mer än de komplexa karaktärer jag hade önskat att de fått bli. Författarna vill helt klart mycket och lyckas till viss del. Tyvärr räcker det inte ända fram. I en tävling på julavslutningen vann en av mina elever den här boken. Jag är nyfiken på vad hen tycker, om den nu blivit läst. Det kan vara så att jag är för gammal för 8 saker du aldrig skulle våga, men tycker samtidigt att man som författare ska ställa höga krav på sina läsare, istället för att förenkla verkligheten för mycket. Budskapet att ett förhållande är det viktigaste känns inte heller klockrent.

Som ung läsare kan du säkert dras med i den fartfyllda, roliga och många gånger spännande berättelsen. Det gjorde jag också. Tyvärr lämnade historien en lite fadd eftersmak, trots att den började så bra. Att frigöra sig från normer är bra och fokus borde ha legat där. Synd att stereotyperna vann.

Det som borde botas är livet

Det_finns_ingenting_att_vara_r-dd_f-r

Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne handlar om Jonathan och Nina, men kanske mest om Livets Ord och predikanternas tro på att sexualitet ska kvävas och att böner kan bota allt, om man bara tror tillräckligt mycket. Att huvudpersonen Jonathan då plågas av epileptiska anfall, som ingen hittar orsaken till och dessutom drömmer om Nina och sex, gör honom utan tvekan till en sämre människa. Lösningen är hårdare regler och fler böner. Att han lever i en ganska isolerad värld, med en familj som är aktiv i församlingen och dessutom går på Livets Ords Kristna Gymnasium gör honom än mer sårbar. Hela tiden får han höra att han kan bli frisk bara han vill. Jesus har tagit på sig även hans sjukdom och därför kan Jonathan botas om han tror tillräckligt mycket.

Psykologen han träffar vill skylla allt på Livets Ord, vilket självklart inte heller är sant. Det bidrar snarare till att Jonathan känner ännu mer skam och skuld. Jonathan lever sitt liv genom Livets Ord, eller vill i alla fall göra det. Han spelar visserligen fotboll och är rktigt duktig, men han umgås bara med personer som befinner sig inom församlingen.När han ligger på sjukhus för sina anfall får han kontakt med Nina, en ganska ny medlem i Livets Ord, som går på församlingens grundskola.

Under en resa till Israel utvecklas Jonathans och Ninas förhållande. Det hela är mycket oskyldigt, men inte i allas ögon. Just konflikten mellan det som känns naturligt och det som anses vara naturligt är genomgående i boken. Jonathan är så fylld av skuld att det gör ont i mig då jag läser. Skammen över att hans anfall fortsätter, trots att han ber och predikanternas ord om att han kan bli frisk bara han vill och tror tillräckligt mycket gör mig illa till mods. Att Livets Ord är att likna vid en sekt är glasklar och det är en viktig bok Heltne skrivit som ger oss läsare en bild från insidan. Jag var självklart tvungen att läsa lite om Livets Ords skolor och funderar lite över hur det egentligen kan vara tillåtet med religiösa friskolor. Om 10% av det som sägs i boken stämmer och dessutom lärs ut i församlingens skolor är det djupt problematiskt. Att grundskoleelever kan utsättas för detta är utan tvekan skrämmande.

Under årets Bokmässa deltog Heltne i ett seminarium med titeln Religionens och traditionens makt, tillsammans med Arkan Asaad. Det var ett intressant samtal som mycket kom att handla om heder och stolthet, samt bristen på val inom den bokstavstroende kretsen, oavsett religion. Han menar att det måste gå att välja kärlek, men att Jonathan i hans bok inte fick den chansen. Självklart fick han frågan av Andreas Ekström, som modererade seminariet, om Det finns ingenting att vara rädd för är självbiografisk. “Till sju procent”, svarade då Heltne blixtsnabbt, men visst finns det paralleller till hans egna liv, trots att han inte nödvändigtvis är Jonathan. Han har varit medlem i Livets Ord, har blivit misshandlad för sin tro och han har epilepsi. Kanske är det vad de sju procenten består av.

Nog om innehållet, jag måste skriva om språket också. Språket som är fantastiskt. Det är ingen lättsmält bok, varje ord är verkligen vägt på den berömda guldvågen och de ganska få sidorna tar lång tid att läsa. Formuleringarna är inte sällan riktigt snygga, men lämnar en hel del till läsaren att tolka. Tidsperspektivet är på ytan kronologiskt, men det är inte riktigt sant. Resan till Israel, som är central, inleder berättelsen, men är inte början. Det finns ingenting att vara rädd för är Johan Heltnes debutroman och jag är mäkta imponerad. Jag hoppas att hans namn finns bland de nominerade, då Borås Tidning ska utse debutantpriset för 2014, för det här är en riktigt bra bok.

 

 

 

En riktigt bra och underhållande bok

bestfriendsforever350

Jennifer Weiner är ett av årets återseenden. Jag gillade inte alls hennes Good in bed och roades visserligen av In her shoes, men hade placerat henne i facket “medioker underhållningsförfattare”. Efter att ha läst ett antal inlägg på Bokhora av JoL bestämde jag mig i somras för att ge henne en ny chans och läste då Fly away home, som var helt okej, men inte wow. Det var i alla fall tillräcklligt trevligt för att jag inför julledigheten skulle klicka hem Best friends forever av samma författare.

Boken inleds med en hämnd. En kvinna lurar med sig en man till en parkeringsplats, får honom att ta av sig kläderna i tron att det vankas sex och drar sedan från platsen i sin bil. Tyvärr vill det sig inte bättre än att hon kör på mannen, som ramlar. Ändå åker hon därifrån i panik. Snart knackar det på Addies Downs dörr och där står hennes barndomsvän Val, som hon inte sett sedan High School. Hon har varit på deras reunion, en fest Addie självklart inte gick på och det var hon som körde på mannen. Nu vill hon ha Addies hjälp.

Själva spåret med brottet är egentligen det mest ointressanta i Best friends forever, istället är det barndomsskildringen av Addies och Vals vänskap och berättelsen om Addies många gånger tuffa liv, som får mig att vilja läsa vidare. Här visar Weiner att hon är en riktigt bra författare. Att Val drar med sig Addie för att fly från polisen är lite smålustigt, den trevliga polisen nödvändig för handlingen (även om det är ett lite väl smörigt sidospår) och när vi får veta vem mannen hon kört på är och vad han gjort fyller händelsen helt klart en funktion. Visst finns det stereotypa motiv och en del platta karaktärer, men det är ändå en välskriven och bra bok.

Jag gillar känslan i Weiners berättelse. Hur hon låter sina karaktärer vara mänskliga. Helt klart bryr jag mig mer om Addie än Val, men det är roligt att följa dem båda. Best friends forever är en bok fylld av känslor, som bjöd på perfekt jullovsläsning. Rekommenderas helt klart.

 

Smörigt och supersockrigt

isla-and-the-happily-ever-after

Jag tyckte mycket om Anna and the French Kiss av Stephanie Perkins och i Isla and the Happily Ever After finns Anna och Étienne med på ett hörn. Platsen är åter SOAP, School of America in Paris och visserligen har Anna och Étienne slutat, men deras kompis Josh går kvar. I förra boken var han tillsammans med Rashmi, men det ständigt bråkande paret har nu gjort slut. Tidigare bifiguren Isla har nu blivit huvudperson och hon skulle ge allt för att få bli tillsammans med Josh.

Det börjar som en trevande vänskap, men snart blir det äkta, intensiv, pulserande kärlek. Det är romantiskt, det är passionerat, långa stunder är det ganska charmigt, men ibland blir det bara för mycket. Jag tycker visserligen om Isla, det gör jag, men hon kan inte konkurrera med Anna och jag har lite svårt för hur hon utplånar sig för sin pojkvän och stör mig på de risker hon tar. Kanske hade jag gjort samma sak och kanske är det därför jag stör mig. Det tog ett bra tag innan mitt unga jag insåg att det inte är särkilt bra att leva genom någon annan, men Isla har inte insett det ännu.

Stephanie Perkins är en bra ungdomsboksförfattare, men kanske hade jag önskat lite mer girl-power i den här boken. Samtidigt är det en ganska så härlig bok, lätt att läsa och dessutom är miljön den utspelar sig i fantastisk. Många plus alltså, trots allt smör och socker.

Turkanarapporten berör

turkanarapporten

I december 1998 reste jag och tre vänner till Kenya. Vi tillbringade största delen av vår månad på Svenska skolan i Nairobi, men besökte också Mombasa, Rift Valley och Masai Mara. I Nairobi gick vi förbi slumområdet Kibera, som sedan dess vuxit enormt, handlade på Yaya centre, trängdes på de lokala bussarna och upplevde hur det var att vara ensamma vita på stan, tills vi gick in i “rätt” restaurang och plötsligt var i majoritet. Det var därför extra intressant att läsa Christian Unges debutbok Turkanarapporten, som utspelar sig i just Kenya ett knappt år efter mitt besök.

Vi får träffa kirurgen Martin Roeyken, som jobbar för Läkare utan gränser och just tagit en tjänst i norra Kenya. Det är en trasig man vi möter, med en numera före detta fru i Sverige och två barn som han inte riktigt vet hur han ska vara pappa till. I Kenya möter han Nadine, en forskare som bedriver antropologiska studier i Turkanaområdet, i nordvästra Kenya. De inleder ett stormigt förhållande, som snart kompliceras ytterligare då Nadine fängslas misstänkt för att ha smugglat narkotika.

Självklart måste Roeyken undersöka vad som verkligen har hänt och han börjar nysta i en riktig härva av medicinsk forskning och beslut som visat sig ha fått oanade konsekvenser. Jakten är såväl spännande som lärorik och jag läser med andan i halsen. Ibland är trådarna kanske lite väl många, men de knyts ihop och den först så osannolika historien får logiska förklaringar. Och tänk om det som skedde i Turkana faktiskt har hänt? Det är lätt att söka efter konspirationsteorier helt klart.

Turkanarapporten är första delen i en planerad trilogi om Martin Roeyken och Afrika. Andra delen heter Kongospår och kom i höstas. Även där blandas nutid och historia, då Roeykerts farfar verkar ha haft något fuffens för sig i Kongo på 60-talet. Jag kommer definitivt att läsa.

Christian Unge är överläkare och överskottet för försäljningen av de två böcker han hittills skrivit går till Läkare utan gränser, då inte bara Roeyken, utan också Unge jobbat för dem. Det är ett bra skäl att köpa Turkanarapporten, ett annat är självklart att du blir ägare till en bra och spännande bok.

Jag är inte Lena Dunham

13051956_O_1

Jag såg fram emot Lena Dunhams bok Not that kind of girl och började läsa den så snart jag burit in den från brevlådan. Ganska snart kände jag mig gammal och var helt säker på att det här inte var en bok för mig. Detta trots att jag verkligen gillar serien Girls och dess smarta och frispråkiga skapare. Boken blev alltså liggande tills jag av en slump tog med den som badsällskap och helt plötsligt började läsningen flyta. Jag var fortfarande inte Lena Dunham, långt ifrån, men jag började uppskatta det hon skrev och faktiskt slukade jag de sista 200 sidorna. Helt plötsligt förvandlades en bok som inte var för mig till en som faktiskt berörde en hel del. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att situationen förändrades. Yngre hade jag knappast blivit. Inte heller mer frigjord. Kanske handlade det om att jag trots allt kunde relatera till Dunham, eller känna igen andra i henne. När jag först kände mig exkluderar hittade jag till slut en tillhörighet.

Ja, det är frispråkigt och kanske lite väl så ibland. Mest är det dock snarare befriande med en författare som lyckas avslöja allt med en stor dos humor och faktiskt komma undan med hedern i behåll. Lena Dunham är fortfarande ung nog att betecknas som en frisk fläkt och hon är helt klart friskare än de flesta. Det är just därför Not that kind of girl är en viktig bok. Dunham sätter ord på mycket av det mest pisamma som förut bara funnits inuti människors huvuden. I de mörkaste och mest hemliga vrår som finns inom oss. Det är bra att rikta ljuset mot dessa vrår. Däremot är det ibland sorgligt tydligt att även en rebell som Dunham fastnar i kroppsfixering och en rädsla för att inte behaga. Det är då jag tvekar. I andra stunder är hon briljant och då läser jag med glädje.

Not that kind of girl är ingen bok att köpa till mamma eller svärmor, kanske inte heller till svägerskan om hon inte hör till den yngre generationen. Inte heller tror jag att en medelålders make eller en ännu äldre svärfar skulle tycka att det var så himla kul. Inte heller svågern om han liknar mina tre sådana. Möjligen lillebror om han är av den yngre modellen. För yngre läsare är det en rolig och inspirerande bok. Tror jag. Jag tillhör som sagt inte längre den gruppen.

Sida 1 av 12

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: