Månad: mars 2022

När läsning blir norm

Det går att tappa hoppet ibland när statistik om ungdomars läsning, eller brist därpå, presenteras. Få ungdomar läser frivilligt idag, något som uppmärksammades i Lärarstiftelsens rapport Ett läsvänligt land från 2021. Bland svenska pojkar ökade andelen elever som bara läser om de måste från 48 till 65 procent och bland flickorna från 27 till 49 procent mellan 2000 och 2018. Detta tros vara en av den främsta anledningarna till att Sverige rasar på Pisas läslustrankning och numera har sjätte sämsta läslustindexet i hela OECD. Bara Nederländerna, Norge, Belgien, Danmark och Schweiz är sämre.

Ska vi ge upp? Är böcker och läsning något som hör till det förflutna? Självklart inte. Som vuxna har vi ett ansvar, både som föräldrar, mor- och farföräldrar, lärare, bibliotekarier eller läsande vuxna i övrigt. Unga behöver läsande förebilder och det går att vara även på bussen, tunnelbanan eller spårvagnen. Jag tänker till exempel på hur Ann-Marie Körling lyfter vikten av att bära på en bok för att förhoppningsvis kan leda till samtal om böcker och läsning. Böcker behöver finnas runt omkring oss, bli något naturligt och vardagligt. Att läsa måste bli norm igen.

För några veckor sedan skrev läraren Sara Persson en tråd på Twitter om hur hon får sina elever att läsa och den utvecklades sedan till ett upplägg publicerat på Lektionsbanken med titeln Läsande elever. Så här skriver hon i inledningen under rubriken “Läraren reflekterar”:

Det är faktiskt inte så svårt att få elever att läsa, men det fordrar ett positivt förhållningssätt till litteratur och goda lärarrutiner. Likaså är tillgången viktig – utan böcker är det omöjligt att läsa och indirekt blir det svårt att förmedla bilden att läsning är något vi människor gör. Alla mina elever läser. Ingen gnäller.

Nu skulle jag inte påstå att precis alla mina elever läser utan att gnälla, men påfallande många gör det. Då lägger jag också, precis som Sara Persson, mycket tid på att skapa det positiva förhållningssätt till läsning och litteratur som är så viktigt. Jag utgår ifrån att mina elever är fritidsläsare, även om jag vet att det mycket troligt inte är så. Genom att prata mycket om böcker, fråga om favoritböcker, tipsa om böcker jag tror passar dem, visar jag ändå att läsning är något jag tror att de kan eller vill ägna sig åt. Det räcker med att några elever i en klass hänger på i samtalen och i sin tur tipsar om böcker, för att fler samtal ska födas. Det behöver inte, eller ska ens vara, långa samtal om innehåll eller budskap, utan helt enkelt samtal om böcker som är bra, ett kort boktips bara.

I våra tre klasser på programmet har alla fått en läsbingobricka och den har blivit en naturlig del av undervisningen. Både mer strukturerade samtal, där jag presenterar ett antal tips kopplade till en ruta, ofta utifrån en fråga från någon elev, men också mer spontana sådana. Som den elev som hittat en bok med rött omslag och tipsade mig om den, eftersom jag sagt att jag haft svårt att kryssa den rutan. Att tipsa varandra, få en bok när man fått bingo och kanske en applåd av klassen. Små, små saker var för sig, men de små detaljerna bildar en helhet och en känsla av att läsning är betydelsefullt. Som en elev sa för ett par veckor sedan: “för varje bok jag läser blir det lättare och roligare”.

Sara Persson har några tips på hur en mer läsvänlig miljö ska skapas och en sak hon lyfter är just vikten av att boktipsa mycket och ofta. Lärare måste läsa mycket själva och kunna ge noga utvalda tips till elever. Gärna personliga. Ja, det tar tid, men med åren bygger du ändå upp en bra grund som sedan kan utvecklas. Min kanon för undervisningen innehåller en del favoriter som jag använt i flera år, men utökas också varje läsår. Det får liksom inte bli så att en lärare av ren slentrian använder Ondskan för femtiotredje gången, utan att närmare reflektera över varför. Mina elever vet att jag älskar att läsa och jag vill tro att min passion smittar av sig i alla fall lite.

Här är några av Sara Perssons tips som jag verkligen skriver under på också:

  • Läs mycket själv, såväl barn- och ungdomsböcker som olika genrer för vuxna.
  • Prata med eleverna om böcker. Visa att det är på allvar för dig. Att du njuter, skrattar, gråter och lär dig med böckerna.
  • Ge mycket tid för läsning på lektionerna.
  • Låt även eleverna berätta om böckerna för varandra och tipsa varandra.

Mina elever läser varje svensklektion. En stund enskilt och väldigt ofta även något gemensamt. Ibland väljer de en egen bok att läsa, men i perioder har vi gemensamma böcker som de läser i helklass eller läsgrupper. Läsning blir så mycket bättre när den sker i gemenskap med andra, det är min fasta övertygelse, men samtidigt är det också fint att få tid att sjunka in i en bok man själv har valt utan några som helst krav på att redovisa det lästa. Precis som Sara Persson skriver är det så otroligt viktigt att läsning blir en naturlig del av våra elevers skolvardag, speciellt mot bakgrund av hur få som läser på fritiden. Det jag märkt sedan jag medvetet börjat prata läsning med elever är att det ändå finns ett gäng storläsare i varje klass och att de gillar att få uppmärksamhet. Om läsning blir något som får hög status blir det dessutom fler som läser. Jag är också noga med att uppmuntra all läsning inklusive manga och andra grafiska böcker. För några veckor sedan tipsade jag till exempel om fantastiska Heartstopper av Alice Oseman och det visade sig att en elev fått vårt bibliotek att köpa in den första delen. I fredags hade hon äntligen fått den och bad om att få läsa den på lästiden istället för den bok de läser i kursen just nu. Hon lovade dyrt och heligt att läsa ut även den boken i tid, men just nu ville hon verkligen läsa Heartstopper som hon väntat på i flera veckor. Självklart gick det bra. Bara att få en sådan fråga är fantastiskt.

Kontentan är att vi måste arbeta aktivt för att få barn och unga att läsa, men att det faktiskt går förhållandevis lätt om du är en aktiv, vuxen, läsande förebild. Kanske lättare som lärare än som förälder, i alla fall under terminerna.


Fler texter om läsning hittar du här.

Photo by Christian Wiediger on Unsplash

Veckans kulturfråga v.13 2022

Klassiska böcker har varit ämnet de senaste veckorna och idag tänkte jag istället att vi skulle fokusera på klassiska filmer. I första hand tänker jag nog filmer som är så gamla och uppskattade att de skulle ingå i en filmkanon om en sådan skapades. Vill du hellre tipsa om adaptioner av klassiska böcker går det självklart bra. Bakgrunden till frågan är lite egoistisk, då jag planerar att som avslutning på ett läsprojekt om klassiker låta eleverna se en klassisk film. Kanske kan ni hjälpa mig, då jag är i valet och kvalet.

Vilka klassiska filmer tycker du extra mycket om?

Egentligen har jag sett alldeles för lite klassisk film och dessutom har jag lite svårt att dra en gräns för hur gammal en film borde vara för att räknas som klassisk, men några favoriter har jag som alla har i alla fall nästan 50 år på nacken.

Casablanca från 1942 med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman är en favorit sedan jag såg den på bio 1995 när Cinemateket firade filmens 100-årsjubileum. Otroligt långsam med dagens mått mätt, men en vacker kärlekshistoria. En film man “ska” ha sett.

Jag absolut älskade Gissa vem som kommer på middag när jag var barn. Filmen från 1967 var Sidney Poitiers genombrottsfilm och Spencer Tracys sista. Jag är osäker på hur filmen har åldrats, men vet att jag uppskattade det faktum att båda föräldraparen inledningsvis var rätt skeptiska till sina barns förhållande och att papporna fann varandra i det.

Om någon tvingar mig att välja en favoritfilm ligger Ettore Scolas Vi som älskade varann så mycket från 1974 nära till hands. En film som snart är 50 år måste väl ändå kvalificera sig som en klassiker? När jag såg den första gången charmades jag totalt av Vittorio Gassman och Stefania Sandrelli. Kanske är det dags att se om den.

Troligen blir det dock Gökboet från 1975 som mina elever får se. En film som är ganska gammal, men känns väldigt modern fortfarande. Milos Forman tilldelades en Oscar för bästa regi, den fick också pris för bästa film och bästa manusbearbetning. Både Jack Nicholson och Louise Fletcher fick Oscars för sina rollprestationer och Brad Dourif nominerades till bästa manliga biroll för sin roll som den unge Billy Bibbit.

Böcker att se fram emot i april

Jösses vad många bra böcker det kommer ut i april. Eftersom jag befinner mig mitt i en lässvacka ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot vårboksfloden. Hur ska jag hinna eller orka läsa en bråkdel av allt som lockar? Följande böcker ser jag fram emot att stifta bekantskap med i april, eller mer troligt senare:

Den unge Walters lidande, Augustin Erba, Albert Bonniers förlag, 1 april

En gång om året, Peppe Öhman, Norstedts förlag, 4 april

Kanske är det längtan, Malin Fjellborg, Vox by Opal, 4 april

La Familia Grande, Camille Kouchner, Elisabeth Grate Bokförlag, 4 april

Nattbitchen, Rachel Yoder, Norstedts förlag, 4 april

Teatern, Jenny Andreasson, Norstedts förlag 4 april

Bad girls, Jennifer Mathieu, Gilla Böcker, 5 april

Cat power, Ulrica Norberg, Carina Nunstedt, Bazar, 5 april

Sommarsorger, Nina De Geer, Ordfront förlag, 5 april

En eld, Megha Majumdar, Bokförlaget Tranan, 6 april

Kallbaderskan bland fjällen, Karin Härjegård, Printz Publishing, 6 april

Ett ärligt liv, Joakim Zander, Wahlström & Widstrand, 7 april

Wagner, Gustav Skördeman, Bokförlaget Polaris, 7 april

H som i Harriet, Cecilia Lidbeck, Lilla Piratförlaget, 12 april

Skriva & älska, Lily King, [sekwa], 12 april

Vi möts på Sheerwater, Kristin Higgins, Printz Publishing, 13 april

Den glömda kokboken, Christoffer Holst, Bokförlaget Forum, 14 april

Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn, Hanna Rajs, Albert Bonniers förlag, 14 april

Himlastormande, Karolina Bång, Galago, 14 april

Champagnekorkar och cateringkaos, Frida Gråsjö, Modernista, 15 april

Slutet blir vår början, Chris Whitaker, Natur & Kultur, 16 april

1959 Ingrid och Georg — en kärlekshistoria, Helena von Zweigbergk, Norstedts förlag, 18 april

Förläggarens hustru, Clare Chambers, [sekwa], 19 april

En enkel till Indien, Cassandra Brunstedt, Louise Bäckelin förlag, 20 april

Nu levande, Sara Lövestam, Piratförlaget, 20 april

Vivek Ojis död, Akwaeke Emezi, Bokförlaget Tranan, 20 april

Här är mitt liv, Ali Yusefi, Kaunitz-Olsson, 21 april

Välj mig, Sofia Rönnow Pessah, Wahlström & Widstrand, 21 april

Skarp, Helena Dahlgren, Bokförlaget Forum, 22 april

Systrarna, Anna Jörgensdotter, Albert Bonniers förlag, 22 april

BOB, Helle Helle, Norstedts förlag, 25 april

Paradishamn, Erika Olofsson-Liljedahl, Historiska Media, 25 april

Skilsmässan, Moa Herngren, Norstedts förlag, 25 april

Underskottet, Daniel Sjölin, Norstedts förlag, 25 april

Om du lämnar mig här, David Levithan & Jennifer Niven, Gilla Böcker, 26 april

Sakerna vi aldrig sa, Marc Levy, [sekwa], 26 april

Vård och omsorg, Olivia Bergdahl, Ordfront förlag, 26 april

Breven som länkar oss samman, Anne-Lie Högberg, Louise Bäckelin förlag, 27 april

Assembly, Natasha Brown, Wahlström & Widstrand, 28 april

Experimentet, Karin Grundberg Wolodarski, Natur & Kultur, 29 april

Unge Mungo, Douglas Stuart, Albert Bonniers förlag, 29 april

Vi ska ju bara cykla förbi, Ellen Strömberg, 29 april

I dina händer

En fjortonåring skjuts till döds på en lekplats. En av hans jämngamla vänner hämtas in till förhör. Billy var någons son och någons bror. Nu finns han inte mer. Dogge som var hans bästa vän, som nästan bodde hemma hos Billy, är den som polisen tror har hållit i mordvapnet. Dogge som växte upp i ett fint område i ett lyxigt hus, med en pappa som tjänade massor av pengar och körde snabba bilar och en mamma som gjorde allt för att behålla den fina ytan. Vi vet vad som har hänt, i alla fall vet vi att Billy är död. Vem som är den skyldige och vad som var motivet får vi veta först senare. Det vi vet från första sidan är att barn inte ska dö och de ska definitivt inte skjutas till döds. Absolut inte av ett annat barn.

I dina händer av Malin Persson Giolito är berättelsen om vännerna Billy och Dogge, men också av ett Sverige där dödsskjutningarna blir fler och där vissa områden i princip tagits över av de kriminella. I detta fall heter ledaren Mehdi och att det är han som ligger bakom mordet på Billy är en självklarhet, även om han kanske inte höll i pistolen själv. Vi får följa polisen Farid som känt både Billy och Dogge länge och som har svårt att inte engagera sig personligt i fallet. Han känner också Billys mamma Leila och delar hennes sorg. Själv har Farid lämnat området, men kanske behöver han byta jobb för att kunna göra det på riktigt. Det tycker i alla fall hans fru Nadja. Hon anser att arbetet äter upp honom och att han måste sätta gränser. I alla fall måste han någon gång prioritera sin familj.

Efter att ha läst uttalande om I dina händer som stereotyp måste jag säga att jag inte håller med. Inledningsvis, ja, då är historien något förenklad, precis som det brukar vara när media rapporterar om händelser eller brott. En kriminell förortsunge är mördad, en värstingkille som begått brott förut. Berättelsen om Billy och Dogge utvecklas dock till något mer komplext, vilket det här samtalet mellan Farid och Nadja får symbolisera. Egentligen är de ute för att äta en romantisk middag, men just den delen går sådär. Istället diskuterar de huruvida det går att skylla på en tuff uppväxt och hur de här barnen ska kunna räddas:

Nadja lutar sig över bordet och sänker rösten.

“Jag försöker inte rättfärdiga vad han gör, jag försöker bara förstå. Det är vår plikt att förstå barnen, så att vi kan hjälpa dem. Och du måste lugna ner dig.”

“De är obegripliga, Nadja. Tro mig. Jag har försökt förstå de här ungarna i tio år och det går inte. De ljuger om saker de inte behöver ljuga om och de talar sanning när man minst förväntar sig det. De kan mörda för att någon skrattat åt fel skämt eller lajkat fel foto på Instagram, supa ner en tjej, ligga med henne när hon är medvetslös och filma samtidigt. Sluta försöka förstå dem, det finns inget att förstå, de är odjur.”

“Vänta nu. Barn som gör fruktansvärda saker, vi kallar inte dem för odjur. De är barn.”

“Men när slutar de vara barn? […] När kan man börja ställa krav på att de tar något fucking ansvar för sina egna jävla handlingar? När de är tio? Tolv? När de kommer i målbrottet? Eller är det först på deras artonårsdag? Jag orkar inte dalta med dem längre. Jag vill …”

“Lugna ned dig, Farid, annars blir vi utkastade. Du får gärna ställa krav på dem. Ingen har påstått något annat. Men det är ingen vits att straffa dem för straffets skull. Och för att kunna ge dem rätt straff måste vi förstå dem och du behöver äta, Farid. Du behöver sova och du behöver vara tyst, och du behöver eventuellt ha lite semester, för du säger saker som du egentligen inte menar.”

“I dina händer” av Malin Persson Giolito, (2022), s.289

Det tar tid för Malin Persson Giolito att skriva en bok, men så blir det bra också. Skrivandet verkar dock ske med en rejäl dos ångest och smärta. Jag minns hur hon under ett seminarium på Crimetime 2017 menade att hon aldrig skulle skriva något efter Störst av allt och är glad över att hon ändrade sig. Det Persson Giolito gör så bra är att beskriva karaktärer och deras situation på ett sätt som är neutralt och korrekt, men ändå aldrig känslolöst. För mig är det dock lättare att förstå Dogges agerande än Billys, då den senare ändå har en hyfsat stabil miljö. Samtidigt finns få möjligheter för den som bor i förorten och Billy må ha haft ett val att sköta sig, men gemenskap och status trumfar mycket. Samhället som skildras i I dina händer är ett samhälle som glömt bort delar av sin befolkning. Det gäller inte bara invånare i förorten, utan också barn, unga och vuxna som behöver hjälp. Deras liv vilar i samhällets händer och när de inte får den hjälp de behöver tar de istället ansvaret i sina egna. I den bästa av världar kan individer förändra och förbättra sitt liv, men i fall där de tar lagen i egna händer slutar det sällan lyckligt.

Det finns många som Billy i vårt land och tyvärr väldigt många som hans mamma. Hon som försöker hjälpa sina barn, trots att deras pappa tar absolut noll ansvar. Billy, hans mamma och hans syster är några av många offer när klyftorna ökar och vissa invånare inte verkar vara värda att satsa på. Malin Persson Giolito beskriver en del av Sverige där en utsatt förort ligger bara en kort promenad från ett område med fina villor. Där de som bor i villorna får det bättre, även om just Dogge har det tufft. I förorten försämras istället förutsättningarna, inte minst för Sudden som driver den lokala mataffären. Det är där småungarna lär sig snatta som en första del i det som allt för ofta blir en kriminell karriär. De börjar som hantlangare till sådana som Mehdi, för de mäktiga killarna skulle aldrig smutsa ner sina egna händer.

Malin Persson Giolito har skrivit ännu en viktig bok om människor som inte har någon egen röst, men en historia som fler borde få ta del av. Fokuset på rättegången är inte lika stort som i Störst av allt, men upplägget känns ändå igen. Vi får veta direkt att något fruktansvärt har hänt och ganska snart häktas också en misstänkt. Därefter får vi pusselbit för pusselbit reda på hur allt hänger ihop. Alla lösa trådar knyts ihop och vägen dit är både spännande och gripande. Hon har gjort det igen. Genom att sätta fokus på delar av samhället som inte fungerar, men inte dölja att alla situationer är komplexa, att människor är både goda och onda, både bra och dåliga, får hon i alla fall mig att tänka. Vi behöver göra något. Våra politiker borde göra något. De borde helt ärligt göra massor, för som Nadja säger i citatet ovan löser straff långt ifrån allt.


Om boken

I dina händer av Malin Persson Giolito, Wahlström & Widstrand, (2022), 350 sidor

Fem välskrivna böcker om krig

Det har gått en månad sedan Ryssland invaderade Ukraina. På samma gång snabbt och oändligt långsamt. Just nu vill jag egentligen inte alls läsa om krig, utan mest glömma allt hemsk som pågår, men jag listar ändå fem bra krigsskildringar idag. Ibland kan litteratur fungera som ett sätt att bearbeta det ofattbara.

Mannen med sälgpiporna av Nevil Shute publicerades 1942, mitt under andra världskriget och handlar om en äldre man som är i Frankrike när kriget bryter ut och får i uppgift att ta med fem barn därifrån till Storbritannien. Det här är en av mina absoluta ungdomsfavoriter som jag läst om flera gånger. Kriget kommer nära, trots att soldaterna befinner sig långt bort.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka handlar om en del av andra världskriget som vi sällan talar om. I USA sattes japaner i läger efter Pearl Harbor och till ett sådant interneringsläger förs en mamma och hennes två barn. Även i krig finns en vardag och det skildras tydligt i Otsukas bok. Inga bomber, inga kulor, men ett läger som inte går att lämna.

Em av Kim Thúy handlar om Vietnamkriget, men även om tiden innan och efter kriget. För visst är det alltid så att de årtal som historieböckerna anger inte visar hur länge ett krig påverkar mänskligheten. Em är en komplex, hemsk, men också vacker skildring av ett fruktansvärt krig.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie skildrar kriget i Biafra, landet som fanns under en väldigt kort tid. Det här är en av de bästa och mest ärliga krigsskildringar jag läst. Skräcken blir tydlig och det känns som att jag befinner mig mitt i kulregnet. Berättelsen om tvillingsystrarna Olanna och Kainene, som valt helt olika vägar i livet, tillhör det bästa jag läst. Även om Adichies andra romaner är bra de också, slår den här dem med hästlängder.

Litet land av Gaël Faye utspelar sig precis före och i inledningen av kriget i Burundi, samtida med det i Rwanda och mellan samma folkgrupper. Huvudpersonen Gabriel bor i Burundis huvudstad Bujumbura med sin familj. Pappan är fransman, mamman från Rwanda och Gabriel och hans syster Ana är därför vitare än de flesta. De är också tutsier, något som inte har spelat någon större roll i deras liv, förrän nu.

Bokcirkelstips i mars 2022

Dags för nya tips för bokcirklar. Böcker som är bra och som innehåller en del att samtala kring.

Det nya livet av Helena Dahlgren är första delen i den fina serien Ellens val som utspelar sig från 1915 och framåt. Ellen åker till universitetsstaden Ljungsala för att leta efter sin syster, som inte varit i kontakt med hemmet på länge. Hon får jobb på ett litet pensionat och stannar i staden även efter hon lokaliserat systern. Mycket trevlig berättelse om kärlek och vänskap i en spännande tid.

Vår bästa tid av Kiley Reid handlar om Emira som är barnflicka åt treåriga Briar vars mamma Alix, som Emira alltid kallar mrs Chamberlain, är någon form av influencer som lämnat livet i New York för ett förortsliv med man och barn. En kväll när Emira är på fest ringer mrs Chamberglain och ber henne komma, trots att hon definitivt inte har arbetstid. Någonting har hänt och Emira uppmanas att ta med sig Briar till affären. Det är sent, Emira är festklädd och när hon kommer till matvaruaffären med ett litet barn, som dessutom har en annan hudfärg, blir en vakt misstänksam.

Brev till mannen av Bianca Kronlöf är en känslosam men samtidigt saklig uppgörelse med den ojämlikhet som finns i samhället. Krönlöfs bok vänder sig kanske främst till den som vill få hjälp med argument i diskussioner som handlar om feminism, men är intressant att läsa oavsett förkunskaper. Upprinnelsen till boken var några brev till komikerkollegor i allmänhet och Soran Ismael i synnerhet som Bianca Krönlöf läste upp på Instagram i april 2021. De handlade om synen på kvinnor, men också hur män skyddar och ursäktar varandra även när kvinnor blir utsatta.

Tisdagsklubben av Anna Fredriksson är filmaktuell och därför tipsar jag om den även om det är en bok som har några år på nacken. Allt som läses behöver faktiskt inte vara alldeles nytt och det här är en bra bok om nystart och att våga börja leva igen, trots att det kanske känns som att livet är slut. Tisdagsklubben är namnet på en matlagningskurs som väninnorna Monika och Karin går på. Mat och gemenskap i centrum alltså, vilket är givna samtalsämnen i en bokcirkel.

Konferensen Mats Strandberg är splatterskräck och samhällskritik i en intressant blandning. Alla som någon gång varit med på någon teambildande aktivitet kommer att känna igen sig. Själv tyckte jag nog att de övningar karaktärerna utsattes för på konferensen var mer skrämmande att läsa om, än den galning som sedan jagar dem. Jag är osäker på hur Konferensen funkar som cirkelbok, men kan tänka mig att det finns massor att prata om gällande teambuilding och märkliga arbetskamrater. Boken finns i pocket.

Photo by Ylanite Koppens on Unsplash

Pørni säsong 2

Sorg och glädje fyller serien Pørni, skapad av Henrietta Stenstrup, som också spelar huvudrollen som den ensamstående tvåbarnsmamman Pernille (kallad Pørni) som sörjer sin döda syster och avskyr sin exman Finn. Jag absolut älskade första säsongen (som förresten finns på svtplay nu) och när säsong 2 släpptes tänkte jag först spara på den länge och invänta det perfekta tillfället. Nu kunde jag inte hålla mig längre och det gick tyvärr snabbt att sluka de sex nya avsnitten. Underbart är kort som man brukar säga.

När andra säsongen inleds är Pørni tillsammans med Bjørnar och det känns äntligen som att livet börjar flyta lite för tvåbarnsmamman som blivit tilldelad lite mer elände och kaos än hon förtjänar. Om det inte hade varit så att Bjørnar lyckats göra en annan gravid hade saker och ting kanske varit lite enklare. Visst vill Pørni ha kärlek och visst vill hon ha Bjørnar, men vill hon ha hans snart tre barn och deras mammor?

Det är som alltid full fart i Pørnis familj. Äldsta dottern Hanna läser portugisiska för att förbereda sig för en resa till Argentina och blir lite överraskad när hon inser att spanska och portugisiska inte alls är i princip samma språk. Som tur är kan nya grannen Jan Fuentes spanska efter många år i landet och erbjuder Hanna gratislektioner. Pørni ger han istället en massa vin och hoppas att det ska göra att hon godkänner hans planer på utbyggnad. Yngsta dottern Sigrid genomgår någon slags kris. Hon umgås med sin svenska kompis och flyttar nästan in i deras familj. Hemma börjar hon prata svenska och allt Pørni gör är fel. Även det faktum att barnens pappa bor i Köpenhamn med en annan kvinna är självklart Pørnis fel.

Exmannen Finn spelar en större roll i den andra säsongen än den första, då han är i Norge för att lansera sin kommande roman Far faller, en väldigt självbiografisk roman. Pappa Ole Johan är lyckligt kär och börjar till och med undvika kolhydrater för att hans pojkvän rekommenderar det. Sedan Pørnis systers död har systersonen Leo bott hos Pørni, men nu planerar han att flytta till sin pappa. Att ta hand om andra är det Pørni lever för och hon har svårt att släppa taget.

Det är svårt att beskriva vad det är som gör Pørni så väldigt bra. Kanske är det att den behandlar svåra ämnen utan att på något sätt bli undervisande eller övertydlig. Att karaktärerna är djupt mänskliga och gör fel ibland spelar också in. Dessutom är skådespelarna fantastiskt bra och skapar en stämning som känns både sann och trovärdig. De spelar inte roller, utan är verkligen människor som betyder något för varandra. En tredje säsong är redan bekräftad och det är jag väldigt glad över.


Om serien

Pørni, en originalserien från Viaplay, skapad av Henriette Steenstrup.

Originalspråk: norska

Säsong 1 kom 2021 och säsong 2 2022. Totalt har 12 avsnitt sänts.

Veckans kulturfråga v.12 2022

Förra veckan handlade kulturfrågan om klassiker och kanon. Bland annat stod klassiker vi läst och älskat som unga i centrum. Idag vill jag istället att du rotar bland dina mindre lyckade läsupplevelser och berättar om klassiker du inte uppskattat, kanske för att du läst dem för ung eller helt enkelt vid fel tillfälle.

Vilken klassiker förstod du inte storheten med?

Just att bli tvingad att läsa böcker är inte alltid så bra och det är något jag tänker mycket på när jag läser med mina elever i skolan. Det kräver en hel del båda av dem och mig att närma sig äldre litteratur, speciellt om de är ovana läsare. Även om jag alltid varit en storläsare är det vissa böcker som inte funkat alls. Bland annat läste jag Röda rummet av August Strindberg alldeles för tidigt, redan i år 9. Nu uppskattade jag inte Röda rummet speciellt mycket när jag läste om den som vuxen heller ska sägas, men klart är att den inte är speciellt tidlös, utan kräver mycket kunskaper om det dåtida Stockholm. Det inledande kapitlet tycker jag däremot mycket om och använder ibland i undervisningen. Skriva kan han Strindberg och han har skrivit mycket bra, men inte just Röda rummet.

En bok som jag borde ha läst när jag var yngre för att uppskatta den mer är På drift av Jack Kerouac. Som 30-åring var det rätt svårt att identifiera sig med Sal, Dean och de andra. Det var för grabbigt och för mycket fokus på sex och droger. Läsningen var dock helt självvald och det är en klassisk bok jag trots allt är glad att jag läst

Allt för dig

Josefin Schygge som tidigare skrivit lättläst för unga har nu gett ut sin första roman för vuxna på Bokförlaget Forum. Den heter Allt för dig och handlar om flera utsatta kvinnor och deras tragiska öden. Vi får omväxlande följa Malin, känd livsstilsbloggare som bor med sin familj på Visingsö och Layla som flyr från sin våldsamme man. Layla blir Fatima och hon gömmer sig tillsammans med två av sina tre barn. Äldste sonen Ali är för nära sin pappa för att Layla ska våga ta med honom av rädsla för att bli avslöjad. Hos Malin dyker en annan utsatt kvinna upp när en nära vän övertalar henne om att låta Elma bo i gårdshuset.

På ytan är Malins liv perfekt. Hon har ett vackert hus, en fantastisk och omtänksam man, två fina barn och driver dessutom den framgångsrika bloggen Malin på ön. Malin vet att hon borde vara tacksam, speciellt med tanke på saker som hänt i hennes tidigare liv. Ändå är det som att hon alltid känner sig jagad och prestationsångesten är ibland så massiv att hon inte förmår göra någonting. Det är som att hon lever för att upprätthålla den perfekta fasaden när hon egentligen bara vill ge upp och gömma sig för världen. Inte blir det bättre av att hon börjar få otrevliga kommentarer från en anonym läsare.

Allt för dig är en bok med driv som berör ett mycket viktigt ämne. Att män kontrollerar kvinnor och utsätter dem för våld är något vi talar alldeles för lite om. Ofta stannar debatten vid ett “inte alla män” som om det vore nog, eller som om en diskussion om mäns våld mot kvinnor skulle betyda att alla män skulle behöva känna en kollektiv skuld. Så tystnar samtalet och kvar finns de kvinnor som är fast i ett destruktivt förhållande. Schygge knyter ihop alla trådar till slut och lyckas väl med att förmedla en viktig historia. Det enda jag tycker är lite ologiskt är Malins val av yrke. Nu vill jag inte spoila och inte heller vill jag påstå att vissa yrken inte är passande, men när historien utvecklas känns det ändå som ett ganska märklig val av Malin givet den situation hon befinner sig i. Ännu mer än att följa Malin tycker jag dock om att följa Layla och jag hade önskat att hon fått ta ännu mer plats. Det är dock viktigt att påpeka att båda perspektiv behövs och fyller viktiga funktioner för bokens helhet.


Om boken

Allt för dig av Josefin Schygge, Bokförlaget Forum, (2022), 433 sidor

Tisdagsklubben

Eftersom boken Tisdagsklubben filmatiserats och är bioaktuell repriserar jag mitt inlägg som publicerades på Kulturkollo för nästan exakt sex år sedan. Så här skrev jag då:


I Anna Fredrikssons bok Tisdagsklubben står mat och matlagning i centrum. Huvudpersonen Karin arbetar som kokerska på ett äldreboende och lagar husmanskost så att det står härliga till. Hon lever för att ge andra god mat och det blir ett sätt för henne att visa kärlek och omtanke. Det är under en familjemiddag som hennes man Sten får en stroke och därefter blir livet sig inte likt för någon.

Sten överlever, men behöver vård en längre period. Det är tydligt att han är förändrad och det handlar inte bara om men efter stroken. Allt som hänt har fått honom att ifrågasätta sitt liv och han verkar ha tappat gnistan. Karin uppmanas att ta tjänstledigt från sitt jobb och ersätts av en yngre förmåga, som lagar annan sorts mat. Det är tydligt att statusen för den husmanskost som Karin lagat har låg status hos chefen, även om vi anar att de boende inte klagar. Helt klart är det ändå att den ledighet Karin får, snarare är en chans att bli av med henne. Hon närmar sig pension och är nog ganska konservativ.

Karin har en väninna som hon simmar med varje tisdag, men i övrigt verkar hon inte ha några fritidsintressen. När hon får nys om en matlagningskurs där stjärnkocken Henrik ska lära ut asiatisk matlagning anmäler hon sig. Efter mycket tvekan ska tilläggas och det är inte konstigt egentligen, med tanke på hur personer i hennes närhet reagerar. Dottern vill gärna ha sin mamma hemma i köket, där hon brukar finnas. Att Karin faktiskt är mormor och dottern flyttat hemifrån sedan länge spelar liksom ingen roll. Att kursen är varannan tisdag gör väninnan så sur att hon i princip bryter kontakten. Att Karin väljer bort henne tar nästan överdrivet hårt. På matlagningskursen inser Karin att hon är riktigt duktig på att laga mat. Till och med den till en början mycket vresige kursledaren berömmer henne. På kursen finns också den kända matbloggerskan Monika och de finner konstigt nog varandra. De börjar ses varje tisdag i det de kallar Tisdagsklubben.

Det är lätt att känna igen Karin. Många är de, speciellt kvinnor, som lagar mat åt sina familjer. Kanske istället för att visa sin kärlek på andra sätt. Jag gillar att följa hennes väg mot den självständighet som hon faktiskt når genom matlagningen. Hon får också en ny gemenskap, som inte ersätter familjen, men som helt klart vidgar hennes vyer. Egentligen är maten bara en symbol för hur bunden hon varit till sin familj och hur beroende de varit av henne. Många är de som känner sig hotade av att hon rör sig utanför sitt eget kök och in i ett nytt, okänt.

Anna Fredriksson är bra på att skildra gemenskap och hur viktigt det är att faktiskt våga göra annat än det man är van vid. Nu handlar det om att byta husmanskost mot asiatisk mat, men det kan självklart handla om något helt annat. För Karin blir Tisdagsklubben något omvälvande och det är spännande att följa hennes sena frigörelse, som trots att den går osannolikt snabbt, är ganska charmig.

Mat är bra att mötas kring. Själv har jag inte gått någon matlagningskurs och är inte sugen på det heller, men jag gillar middagar. Mer för sällskapet än maten ska tilläggas. Varje månad träffas soppklubben Punschpralinerna och äter soppa, dricker punsch och vin och babblar om allt möjligt och omöjligt. Det går lika bra med ärtsoppa på burk, som hemlagad soppa. Det är gemenskapen jag vill åt.

Vilka ”matmöten” betyder mycket för dig i vardagen?


Om boken

Tisdagsklubben av Anna Fredriksson, Bokförlaget Forum, (2015), 281 sidor

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: