TV-serier

Björnstad som tv-serie

 

Jag tyckte mycket om Fredrik Backmans bok Björnstad när jag läste den för fyra år sedan och var lite nervös inför att se tv-serien baserad på boken. Kanske var det bra att jag inte gick direkt från läsningen till att ta del av serien, men trots ett lite suddigt minne känns det ändå som att bearbetningen varit bra.

Vi får följa familjen Andersson som kommer tillbaka till Björnstad efter att pappa Peter varit hockeyproffs utomlands. Nu ska han ta över som tränare av det lilla samhällets hockeylag. När han ser dem spela inser han att det inte finns något han kan göra med det spelarmaterial han fått tilldelat sig. Istället ser han juniorlaget spela och imponeras av dess stjärna Kevin som är en spelare utöver det vanliga. Att han petar nuvarande tränare gör att han redan före start skaffar sig flera fiender. När han sedan förbjuder föräldrar att vistas i ishallen under träning och dessutom bänkar en spelare med högljudda föräldrar gör knappast saken bättre. Men så börjar laget vinna och med framgång kommer också lojalitet. En lojalitet som helt försvinner när en fest spårar ut fullständigt.

Visst finns det delar av boken som jag saknar i tv-serien. När allt koncentreras på Maya och Kevin är det många andra viktiga karaktärer som får nöja sig med en biroll. Jag tänker till exempel på Kevins bästa vän Benji, spelad av en mycket talangfull Otto Fahlgren, som nu blir en lojal kompis med ett hemligt förhållande och en oförmåga att våga vara sig själv. Att Backman valde att skriva om en homosexuell hockeyspelare var en av de saker som gjorde boken nyskapande och speciell. Nu finns Benji med och det är bra, men om uppföljaren Vi mot er blir serie även den hoppas jag att Benji får stå mer i centrum. Det finns också väldigt mycket mer plats för hockeytalangen Amat, vars karaktär är lika viktig som i boken, men ändå får mindre plats.

Mamma Mira får inte heller bli en egen karaktär i tv-serien, där hon porträtteras av suveräna Aliette Opheim. Där bokens Mira funderar mycket över hur hon ska kombinera en egen karriär med att vara tränarfru och hela tiden undrar när det ska bli hennes tur, blir tv-seriens Mira mest av allt mamma och fru. Samtidigt blir det tydligt att hennes lojalitet finns hos familjen och det är inte en felaktig tolkning om än väldigt mycket mindre komplex. Mindre komplex är också Peter, men även han porträtteras fint av Ulf Stenberg, som vi också såg i andra säsongen av Älska mig. Det går helt enkelt inte att säga lika mycket i fem avsnitt på tv som i en roman på nästan 500 sidor. Jag tycker ändå att seriens skapare Peter Grönlund lyckats bra med att renodla konflikten som skapas i ett litet samhälle när det enda som de tror på tas ifrån dem. Fredrik Backmans bok är viktig och jag är glad över att berättelsen genom tv-serien kommer att nå väldigt många fler.

För den som gillar tv-serien och vill veta mer om karaktärerna rekommenderar jag både en läsning av Björnstad och fortsättningen Vi mot er. Fredrik Backman skriver också på en tredje bok om Björnstad som enligt Vi Läser har titeln De som springer mot elden. Jag hoppas på snar publicering då jag inte riktigt är färdig med Björnstad ännu.

Älska mig säsong 2

Första säsongen av Josephine Bornebuschs tv-serie Älska mig, där hon själv spelar huvudrollen, var absolut magisk. Förväntningarna var därför på topp inför säsong två. Lite besviken var jag på att det även denna gång blev en säsong bestående av 6 avsnitt, men efter att ha sett dem står det klart att det är sex bra avsnitt och att slutet öppnar för en tredje säsong.

När säsong två börjar har Clara och Peter försökt att få barn ett tag utan resultat. Pappa Sten är lyckligt gift, men vågar inte riktigt lita på sin fru Anita. Han säljer trots det huset och bestämmer sig för att investera delar av vinsten i Anitas hus. Lillebror Aron är pappa på deltid till Lola och lyckligt kär i sin vän och numera flickvän Jenny. Förutom dessa tre förhållanden får vi följa Claras vän och kollega Sascha, som börjar bli osäker på sitt äktenskap. Det äktenskap som Clara haft som modell för världens mest perfekta sådana.

På ett sätt är säsong 2 svartare än säsong 1, men fortfarande handlar det om att beskriva livet som det är i alla sina upp- och nedgångar. Samtidigt bjuder de nya avsnitten också på en del hopp och framför allt är de djupt mänskliga. Jag tycker så mycket om att följa Clara och Peter, men mest växte nog Sten i den här säsongen. Johan Ulveson gjorde en fantastisk rollprestation redan i första säsongen, men nu blir hans karaktär än mer komplex.

Egentligen är det konstigt att vi inte delar ut tv-priset i Sverige. Om vi hade gjort det skulle Älska mig ha vunnit en rad priser. Det verkar också bli en tredje säsong. I alla fall säger Josephine Bornebusch att hon har tredje säsongen klar i huvudet, då tanken hela tiden varit att det skulle bli en trilogi. Ja tack, säger jag. Och gärna snart.

Kärlek & Anarki

Kärlek & Anarki är serien som varit på allas läppar den senaste tiden och självklart var jag tvungen att se den för att bilda mig en egen uppfattning.

Serien handlar om Sofie som får ett nytt jobb på bokförlaget Lund & Lagerstedt. Hennes uppgift är att modernisera förlaget och se till att det anrika förlaget tar sig in i framtiden. På förlaget arbetar bland andra den litterära chefen Friedrich Jägerstedt spelad av en Reine Brynolfson i högform, som brinner för högklassig och smal litteratur, gärna skriven av män. Hans motpol är Denise Konar, spelad av Gizem Erdogan som gärna vill ge ut feministisk och modern litteratur som gärna chockar många. Hon är kanske min favoritkaraktär i serien, mest för att Gizem Erdogan är riktigt bra, men också för att karaktären så tydligt visar hur svårt det kan vara att försöka hänga med i vad som är politiskt korrekt. Både Friedrich och Konar är rätt stereotypa karaktärer, men manuset låter dem utvecklas vilket gör dem mer komplexa och mer intressanta.

Sofie spelas av Ida Engvoll och hennes rolltolkning har hyllats av många. Själv har jag lite svårt att ta till mig henne, men jag fascineras helt klart av karaktären även om jag har svårt att helt ta henne till mitt hjärta. Det är befriande med en kvinnlig karaktär som dels är en perfekt yta, men också vågar bryta gränserna vad som kan anses passande för en fru och mamma. Det är när hon i smyg blir fotad av it-teknikern Max och han hotar att publicera bilden av henne som onanerar på kontoret, som en utmaningslek inleds. Likt Hampus och Fideli i Den vita stenen börjar de ge varandra rätt knäppa uppdrag. Vissa oskyldiga, som att Sofie ska gå baklänges under en hel dag, medan andra påverkar andra på ett ganska omoraliskt sätt. Självklart är det också så att känslor uppstår under leken.

Seriens skapare Lisa Langseth gör en “Hitchcock” och spelar själv en liten roll som kulturjournalisten som får spela huvudrollen i sin ex-mans autofiktiva bok. I en intervju säger Langseth att ett av hennes mål med Kärlek & Anarki var att driva med allt och alla och det lyckas hon verkligen med. Symptomatisk är att den mest normala karaktären är Sofies pappa Lars, spelad av fantastiske Lars Väringer, som vid flera tillfällen vårdats för sin psykiska ohälsa. Han har i alla fall fattat att ytan är just yta och att Sofie är livrädd för att den ska krackelera.

Kärlek & Anarki är en serie som verkligen lyckas driva med det mesta i bokbranschen. De gubbiga redaktörerna och författarna, de medvetna författarna som får ett spel när någon säger man i stället för en, stjärnorna på sociala medier som vill skriva böcker som inspirerar andra att vara sig själva, streamingtjänsten som vill köpa upp bokförlag och så Bokmässan. Kanske är min favoritdel av serien just besöket på mässan där allt är som det brukar och stämningen höjs av att en rad författare dyker upp som sig själva. Nästa år önskar jag mig en riktig Bokmässa, men faktum är att Kärlek & Anarki är ett bättre substitut för den riktiga mässan än årets digitala variant var.

 

Emily in Paris

När det inte går att resa på riktigt tar Emily in Paris med oss till den franska huvudstaden. Serien är skapad av den gamle klassiska serieskaparen Darren Starr och låter oss följa amerikanska Emily som får jobb på den franska pr-firman Savoir. Hon kan inte ett ord franska, men har ett mycket gott självförtroende. Sylvie, som är chef för firman, är inte direkt imponerad. Emily lyckas ändå skapa sig ett liv i Paris. Hon umgås med sin granne Gabriel och hans flickvän Camille och hon finner en riktig vän i Mindy, som flytt familjen och hemlandet Kina för att kunna skapa sig ett eget liv.

Det gäller att se Emily in Paris för var den är, en underhållande serie som till stor del bygger på stereotyper och fördomar, men får oss att lämna den grå vardagen för en stund. Jag kan inte låta bli att charmas av Emilys ganska naiva syn på världen och jag tycker om hennes två, väldigt stereotypa, kollegor Luc och Julien som hade kunnat platsa i en film av Richard Curtis. Den stora behållningen med serien är karaktärerna och inte minst miljön. Paris är fantastiskt och det var alldeles för länge sedan jag var där. Serien har fått kritik för att den skildrar staden på ett idealiserat och klichéartat sätt, men är det inte just så det ska vara i en serie som har som största syfte att underhålla?

Emily in Paris är en underhållande serie och det var precis vad jag behövde denna mörka och trista höst när vi inte kan göra så mycket mer än att stanna hemma. Det finns massor att kritisera, men jag tänker faktiskt inte göra det. Jag finner det dock lite lustigt att serien både fått kritik för att fransmännen utmålas som allt för arroganta och lata och inte otrevliga nog. Oavsett är det här ingen dokumentär, utan en lättsam och riktigt charmig serie om en ung kvinna som kör på oavsett vad andra tycker om henne. Gott så.

 

Veckans kulturfråga v.44 2020

I söndags ställde vi om klockan till vintertid och det är verkligen mörkt och höst på riktigt. Hösten är helt okej de få dagar det inte regnar på tvären här i göteborgstrakten, men mörkret har jag svårt att klara av. Veckans kulturfråga handlar dock om att lyfta bra saker med hösten och då i kulturell form. Det kan vara böcker, filmer, tv-serier, sånger eller något annat kulturellt.

Vilka är dina favoritskildringar av hösten?

 

Hösten är som vackrast när den visar all sin färgprakt och serier som utspelar sig i nordöstra USA brukar vara extra höstvackra. I serien Gilmore Girls, som utspelar sig i Connecticut är det nästan alltid höst eller möjligen vinter.

När det gäller höstböcker så vill jag lyfta charmiga Ett litet steg på vägen av Jenny Fagerlund som faktiskt får mig att uppskatta hösten och nästan få mig att drömma om vildmarksvandringar. Men bara nästan.

En sång som jag absolut älskade som barn är Höstvisa med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Självklart ska det vara Arja Saijonmaas version.

 

Sommaren 85

Jag fyllde elva år 1985 och är några år yngre än huvudpersonen Lena i serien Sommaren 85. Hon drömmer om att åka på språkresa till Hastings (jag var där på språkresa några år senare) men hennes mamma Åsa har svårt att få ihop de pengar som behövs. Att låna pengar av sina föräldrar eller Lenas väldigt frånvarande pappa är inget alternativ. Åsa vill stå på egna ben och tar hellre en massa extrapass på jobbet än ber någon om hjälp.

Åsas föräldrar Barbro och Stickan spelas av Lotta Tejle och Mats Blomgren, som båda gör helt fantastiska rollprestationer. För mig är kanske Tejle seriens största behållning och hennes kamp för att få liv i sitt äktenskap berör verkligen. Jag tycker också om att följa Lena, spelad av Elina Sätterman, som drömmer om sin bästa sommar någonsin. Visst är Sätterman lite osäker ibland, men jag tycker ändå att hon gör en fin rolltolkning. Extra roligt är det att följa hennes väg mot ett allt större självförtroende. Däremot har jag lite svårt för Emma Broomés gestaltning av Åsa, en karaktär som hade kunnat vara intressant, men nu mest blir parodisk.

Sommaren 85 utspelar sig i det fiktiva lilla samhället Braxinge som bygdens starke man Janne, spelad av Morgan Alling gör allt för att sätta på kartan. Senaste planen är en gigantisk korvfest. Skildringen av Braxinge och dess invånare är ganska charmig och 80-talskänslan är total. Jag absolut älskar kostymerna, scenografin och inte minst musiken. Ibland blir det dock lite väl mycket buskis och vissa bikaraktärer blir mer pinsamma än underhållande. Trots ojämnheten ser jag färdigt på Sommaren 85 och det handlar helt om att jag vill veta hur det går för Barbro och Lena. Idén är bra, manuset inte lika klockrent, men det är roligt att få kliva in i den helt andra värld som fanns 1985.

The Letdown säsong 1 och 2

Älskar du Australien och Celeste Barber?* Har du eller någon i din närhet haft småbarn? Då är The Letdown något för dig, för även om Barber bara har en biroll är hon lysande och dessutom bara en av många bra kvinnoporträtt i serien. Jag har sett de två första säsongerna, vilket gör att spoilers kan förekomma, men jag försöker undvika dem så gott det går. Skumläsning rekommenderas dock för den som inte vill veta för mycket om serien. Till er säger jag bara, titta på The Letdown och återkom hit sedan och diskutera gärna i en kommentar.

I The Letdown får vi följa den nyblivna mamman Audrey (spelad av Alison Bell som också är en av seriens skapare) som verkligen inte vill bli en av alla mammor som bara är just mammor och glömmer allt annat i livet. Hon blir en del av en föräldragrupp som består av ett gäng mammor och en hemmapappa. Hon är gift med Jeffrey som helt plötsligt blir familjeförsörjare och som så många småbarnsföräldrar kämpar de hårt för att få äktenskapet att fungera. När Jeffrey får ett jobb på annan ort och tvingas veckopendla blir det inte direkt enklare.

I föräldragruppen finns bland annat supermamman Barbara (Celeste Barber) som officiellt verkligen älskar att vara hemmafru, men i verkligheten super i smyg, Martha som skaffat barn med hjälp av en spermadonator som vägrar hålla sig passiv, Sophie som är något av en troféfru och lägger all energi på sin perfekta fasad och så pappan Ruben, vars fru Ester fokuserar mest på karriären, vilket leder till att hon ständigt har dåligt samvete. I jämförelse med Working mums som också handlar om nyblivna mammor, men med ett lite annat perspektiv, är The Letdown mjukare, mer äkta och på många sätt bättre.

Jag tycker om att följa Audreys liv under de två säsonger som hittills gjorts av serien. Förhoppningsvis kommer det fler. Sista avsnittet i säsong två kan ses som ett slut, men också som en ny början. Klart är att jag gärna följer karaktärerna minst en säsong till.

 

* Har du ännu inte upptäckt komikern Celeste Barber så rekommenderar jag inte bara The Letdown, utan också hennes helt fantastiska parodier av orimliga reklambilder och reklamfilmer av kvinnor i de mest absurda situationer och positioner. Hon får mig att skratta tills jag gråter, för att strax därefter må rätt illa och svära över vår helt skeva värld. Missa inte.

Sex säsonger av Community

Nu har vi sett det sista avsnittet i tv-serien Community (skapad av Dan Harmon) och även om den var lite ojämn tycker jag ändå att det höll hela vägen. Jag saknade Donald Glover, som var en av de huvudkaraktärer som försvann först och kanske framför allt samspelet mellan vännerna Troy och Abed (spelad av Danny Pudi).

Community utspelar sig på Greendale Community College dit den före detta juristen Jeff Winger (Joel McHale) kommer för att läsa in den juristutbildning som han sagt sig ha haft. Där träffar han först Britta (Gillian Jacobs), som han blir lite förälskad i och senare även andra studenter som tillsammans bildar en studiecirkel. Förutom Jeff, Britta, Troy och Abed ingår Annie, som gick på samma High School som Troy och missade en del på grund av missbruk, hemmafrun Shirley och den minst sagt fördomsfulle affärsmannen Pierce (spelad av Chevy Chase, som tydligen har vissa likheter med sin rollfigur och blev sparkad från serien). De läser alla spanska och har du den den excentriske Mr Chang som lärare, en karaktär som sedan finns med under hela serien. Det gör också skolans rektor Dean Pelton, som är en av de mest udda karaktärer jag sett i en tv-serie. Min favorit? Det är nog ändå Abed, även om jag också tycker om Britta, trots att hon egentligen är rätt hemsk. Jag gillar också Elroy Patishnik (spelad av Keith David) som dyker upp sent i serien och professor Buzz Hickey (spelad av Jonathan Banks) som verkligen skiljer sig från hans andra roller.

Styrkan med Community är att manusförfattarna inte drar sig för att driva med någon. Jag gillar också de många filmreferenserna och metaperspektivet när Abed filmar på skolan eller på annat sätt ser på verkligheten som en film eller tv-serie. Ibland blir det roligare i teorin än i praktiken som det helt leranimerade avsnittet eller andra temaavsnitt som kanske inte riktigt håller. Till största del är Community ändå en underhållande om än elak serie som lyfter en hel del fördomar och låter karaktärerna vara både fördomsfulla och ibland rätt hemska. Kan man skämta om allt? Jo, men det tycker jag ändå. Lite över gränsen ibland, men till största del funkar det bra.

 

Mrs America ger perspektiv på feminismen

Det är 70-tal och i USA kämpar kvinnor för att få igenom Equal Rights Amendment (ERA), som skulle innebära fler rättigheter för kvinnor. I miniserien Mrs America, skapad av Dahvi Waller, som också ligger bakom Mad Men, får vi lära känna flera feministiska profiler och deras motståndare. En kamp mellan kvinnor målas upp och jag får en känsla av att konflikten mellan dem överdrivs. Oavsett är det en spännande serie som lyfter fram många intressanta kvinnor.

Phyllis Schlaffley, spelad av Cate Blanchett utvecklas till ledare för de kvinnor som är emot ERA. Mot henne står ikoniska feminister som Gloria Steinem (fantastiskt porträtterad av Rose Byrne) och. Betty Friedan, författare till bland annat The Feminine Mystique (1963) var en av ledarna för den feministiska rörelsen i USA. I serien spelas hon av Tracey Ullman, som gör en imponerande rolltolkning och ställs på många sätt emot den yngre generationen tillsammans med Bella Abzug (Margo Martindale). Viktig är också Shirley Chisholm (spelad av Uzo Aduba) som var var den första svarta kvinna som valdes in i amerikanska representanthuset och dessutom den första kvinnan som nominerades till president.

Behållningen av serien Mrs America är att få lära känna dessa kvinnor och följa deras kamp. Jag är fullt medveten om att det är en fiktiv serie och att verkligheten var en annan, men jag uppskattade att få namn att googla och få mer kunskaper om kvinnliga förebilder som glömts bort. Mest fastnar jag för Gloria Steinham och den tolkning som Rose Byrne gör av henne. Tiden som serien skildrar är spännande och USA var på samma gång mer modernt och väldigt mycket sämre än nu. Jag kan dock inte låta bli att känna att tidpunkten för serien är väl vald och att den behövs nu mer än någonsin. Risken finns dock att det är Phyllis Schlafly som inspirerar de amerikanska kvinnorna och inte de som jag inspireras av.

När Gloria Steinham uttalar sig om serien Mrs America talar hon om hur lite Phyllis Schlafly betydde för ERA:s vara eller icke vara, men det går självklart inte att veta om det verkligen stämmer, eller om det handlar om att Steinham vill förminska henne. Schlafly var den konservativa hemmafrun som enligt tv-serien lyckades samla en stor grupp kvinnor i kampen mot den jämställdhet som många ville ha, men som de menade snarare skulle minska kvinnors rättigheter till exempel när det handlade om rätten till vårdnad av barnen efter en eventuell skilsmässa. Ett perspektiv som definitivt är intressant, men icke desto mindre svårt att förstå.

Mrs America provocerar och fascinerar mig. Som alltid har jag enormt svårt att förstå kvinnor som motarbetar sitt eget kön, men samtidigt är serien så välgjort att den inte skapar hjältar och skurkar, utan försöker skildra komplexiteten i kampen för jämställdhet. Det borde vara enkelt, men självklart är det inte så att alla tycker samma sak bara för att de råkar vara av samma kön.

Veckans kulturfråga v. 38 2020

Regn och höstrusk är något vi får stå ut med den närmaste tiden och då passar det perfekt att titta på en bra tv-serie. Jag önskar mig därför tips på bra och sevärda tv-serier, gärna någon som har premiär i höst.

Vilken tv-serie planerar du att se i höst?

 

Som vanligt kan jag inte följa mina egna regler, utan har valt två serier. En som är helt ny och har premiär snart och en vars andra säsong släpps i dagarna.

Ratched är tv-serien om nurse Ratched från Gökboet. Det utspelar sig 1947 och vi får veta hur hon blir den där rätt läskiga sjuksköterskan som inte verkar bry sig det minsta om sina patienter. Första säsongen har snart premiär på Netflix.

Älska mig var en av de bästa serier jag såg förra året och nu kommer andra säsongen på viaplay. Tv-serien är skapad av Josephine Bornebusch som också spelar huvudrollen. Tyvärr är det lika få avsnitt den här säsongen som förra och bara två av de sex avsnitten har hittills släppts. När alla finns på plats ska jag njuta av dem.

 

Nu är det din tur att besvara frågan. Är du mest sugen på att se en ny serie i höst, eller satsar du på någon gammal favorit? Skriv ditt svar i en kommentar, på din blogg eller sociala medier. Lämna gärna en länk så att jag och andra kan ta del av ditt inlägg.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: