TV-serier

Tales of the City på Netflix

Sommaren 2004 läste jag de först böckerna i Armistead Maupins serie som inleds med Tales of the city om Mary Ann Singelton som flyttar från Ohio till San Francisco. Första boken publicerades 1978 och jag kan tänka mig att de då var ganska frispråkiga och vågade. På fredag släpps en serie i tio delar baserad på böckerna på Netflix. I rollerna ser vi bland annat Laura Linney, Olympia Dukakis, Christopher Larkin och min absoluta favorit Ellen Page.

Om jag förstått det rätt är denna den fjärde omgången en fortsättning på de tre tidigare som kom redan på 90-talet och tidigt 2000-tal. Mary Ann är nu medelålders och Ellen Page spelar hennes dotter Shawna.

Ännu en sommarserie att se fram emot alltså. Undrar om de tidigare serierna kommer att finnas tillgängliga på Netflix också? Enligt Amistead Maupins hemsida är det så. Det vore ju kanon om det nu skulle bli en lika regnig sommar som det verkar just nu.

Lethal Weapon som tv-serie

På 80-talet var actionkomedierna Lethal Weapon, eller Dödligt vapen som filmerna hette på svenska, mycket populära. Huvudpersonerna var den snart pensionsfärdige polisen Roger Murtaugh, som spelades av Danny Glover och den yngre värstingpolisen Martin Riggs, spelad av Mel Gibson med en rejäl hockeyfrilla och en massiv dödslängtan.

Nu har vi i familjen O sett den första säsongen av tv-serien Lethal Weapon från 2016, som går att se på Viaplay. Där är Roger Murtaugh något yngre, nyss hjärtopererad och med ett sladdbarn i familjen och Martin Riggs en destruktiv polis som mist sin höggravida fru och därefter flyttat till LA. Riggs kommer undan med en hel del då hans före detta svärfar har en hög position inom LAPD och därifrån försöker beskydda svärsonen som verkligen är en okonventionell polis.. Eftersom Riggs egentligen inte har något att leva för, tänjer han gärna på gränserna och utsätter sig ofta för rejäla faror. Murtaugh står istället för stabiliteten och de två paras ihop och bildar ett klassiskt omaka par, som självklart lyfter varandra.

Radarparet Murtaugh och Riggs spelas av och Clayne Crawford, som verkar ha varit nästan lika påfrestande in person som i roll och därför ersattes efter två säsonger. Jag charmas dock av hans hopplösa agerande och gillar verkligen samspelet mellan de två huvudrollsinnehavarna. Tv-serien utspelar sig i modern tid, men doftar helt klart 80-tal och sättet att blanda action och humor känns igen från förr. Ibland blir det definitivt för mycket och helt klart för stereotypt, men det är en underhållande serie som hela familjen gillar.

Säsong 1 slutade med en rejäl cliffhanger, men eftersom huvudpersonerna är hjältar av den äkta sorten är jag säker på att de överlever ännu en duell med döden. Vi kommer definitivt att titta vidare på nästa säsong så fort vi kan och serien är anledningen till att vår provmånad förlängdes. Det kostar att knarka tv-serier helt klart.

 

Greenleaf bjuder på dramatik

Greenleaf är en producerad av Oprah Winfrey och hon har också en liten, men viktig roll i serien. Skaparen Craig White har tidigare gett oss serier som Lost, Six feet under och Brothers & Sisters. Av dem påminner Greenleaf mest om Brothers & Sisters, men mest av allt liknar den faktiskt åttiotalets klassiska serier som Dallas, Dynastin och Falcon Crest. Det här är nämligen drama med extra allt och mer ändå.

Greenleaf är namnet på familjen som står i centrum. En familj där allt kretsar runt kyrkan de driver. Patriarken James Greenleaf är ledare för kyrkan och när han predikar sitter familjen på scenen. De bor alla på ett stort gods och på ytan verkar familjelyckan vara total.

Första avsnittet inleds när Grace reser hem tillsammans med sin dotter Sophia efter många år. Hennes syster Faith ska begravas och det är omöjligt att hålla sig hemifrån längre. Hennes föräldrar har aldrig träffat hennes nu tonåriga dotter, men trots att Grace inte planerat det bestämmer hon sig för att stanna. Egentligen har Grace lämnat kyrkan, men nu hittar hon tillbaka och börjar arbeta för sin far.

Åter till åttiotalalet och såpornas storhetstid. I Greenleaf finns de alla. Matriarken Lady Mae är grymmare än Angela Channing, pastor James och hans svåger Mac tävlar om att vara lika korrupt som JR, men eftersom James någonstans har ett gott hjärta får han istället ta rollen som Blake Carrington, en ledare som försöker, men långt ifrån alltid lyckas.

Vem är då Cliff Barnes? Kandidaterna är flera, men konkurrenten Basie Skanks ligger nära till hands. Han driver kyrkan Triumph och värvar det svarta fåret Jacob Greenleaf och gör honom till pastor, något hans far vägrar göra. Jacob är snarare lite för snäll och lite för dum, lite som Ray Krebbs eller kanske Bobby Ewing. Till kyrkans förtret och kanske förvirring finns också en och annan Steven Carrington.

Musiken i Greenleaf är ett kapitel för sig. Den spelar en stor roll i serien och det luktar lite nittiotal när artister gör framträdanden. Åttiotal och nittiotal alltså. Det funkar.

I USA sänds fjärde säsongen av familjedramat Greenleaf just nu. Tre säsonger finns på Netflix och jag har just påbörjat den andra. Trots att det är rätt snaskigt har jag fastnat helt. Miljön i det religiösa Memphis fascinerar mig och jag har helt fastnat i den religiösa världen som tyvärr också innehåller en hel del svek, lögner och hemligheter och en rejäl dos girighet. Pengar är helt klart många gånger viktigare än tron. För mig som är skeptisk till organiserad religion är kyrkans makt i Memphis ett bevis på att det sällan fungerar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att religion kan vara ett stöd  livet för den som tror. Jag tycker att balansen i Greenleaf är bra.

De dagar som blommorna blommar

Jag höll på att missa Jonas Gardells och Simon Kaijsers serie De dagar som blommorna blommar. Hade avfärdat den för att många sa att den var för sentimental. För överdriven. Så slumpade det sig så att jag hade tid över en kväll när den bara skulle ligga kvar en dag till på Svt play och valde då att trots allt se den. Det är jag glad över.

För visst är det så att Gardell balanserar på gränsen ibland. Predikar snarare än berättar. Blir för sentimental. Men samtidigt finns det så mycket bra i serien och så många fina rolltolkningar. De dagar som blommorna blommar har lockat de största skådespelarna.

De spelar föräldrarna på 70-talet i ett villaområde där allt på ytan är perfekt. Där ingen vill låtsas om att en av sönerna slutat gå till skolan och dessutom blivit våldsam. Där en far låser in sig för att skydda sig mot sonen i fråga. Där en dotter mister sin far som städat undan och nu avslutar sitt liv. Där en annan familj dansar ut julen och kanske sin pappa på samma gång. Och någon gång i framtiden regisserar sonen en pjäs om just detta.

De är barnen som blir äldre. De som inte längre hänger vid korvkiosken. De nu vuxna männen lever ett annat liv; bättre eller sämre är frågan. Mest är det annorlunda. De är vuxna män som söker sitt förflutna och som försöker bearbeta det. Som är fast i lojalitet med familjer eller saknaden efter densamma.  Allt de försökt att dölja och glömma bort. Ensamheten. Så går tiden som en cirkel från 70-talet till nutiden och det är den store författaren och regissören som ser till att det smutsiga byket når publiken.

 

Safe av Harlen Coben

Det var länge sedan jag läste något av Harlen Coben och de få böcker jag läst av honom har varit helt okej, men inte wow. Däremot blev jag faktiskt sugen på att återupptäcka honom efter att ha sett Netflix-serien Safe.

Safe handlar om några familjer i ett gated community där livet ska vara fint och säkert. Huvudpersonen Tom Delaney (spelad av är änkling och lever i området tillsammans med sina två döttrar. Han har ett förhållande med polisen Sophie Mason och verkar ha haft det redan innan hans fri dog. Detta trots att Sophie var barndomsvän med hans fru och dessutom umgicks med dem tillsammans med sin man Josh, som flyttat ut i en husvagn på tomten.

Några av tonåringarna i området, bland annat Toms dotter Jenny, hennes pojkvän Chris, som är son till en av lärarna på skolan och Henry, Sophies son, på en fest hos kompisen Sia. Hennes föräldrar är i väg på en romantisk weekend och trots att Sia lovar dyrt och heligt att inte ställa till med besvär bjuder hon in till fest och passar dessutom på att sälja droger.

Vid elvatiden upptäcker hon Chris död i familjens pool och avbryter festen. Hennes föräldrar kommer hem och försöker hjälpa henne att gömma liket. Vad de inte vet är att Jenny är försvunnen och när dagen gryr har flera familjers liv förändrats för alltid.

Safe består av åtta avsnitt och jag är mycket imponerad av manuset. Trådarna är många och ledtrådarna portioneras ut med stor skicklighet. Möjligen är jag lite besviken på upplösningen, men tycker ändå att det här är en riktigt bra och välgjord serie som definitivt är värd att se. Den påminner lite om Lisa Jewells Flickorna i parken, där familjerna bor i en idyll runt en park och tror sig vara skyddade från allt ont. Miljön och den falska tryggheten är fascinerande i både tv-serien och boken.

You som tv-serie

Ända sedan You av Caroline Kepnes kom ut har jag tänkt att läsa den, men det har aldrig blivit av. När nu tv-serien baserad på boken finns på Netflix tog jag beslutet att se den istället för att läsa boken.

You handlar om Joe Goldberg som äger en bokhandel. En dag kliver Guinevere Beck in i affären och det är kärlek, eller snarare besatthet, vid första ögonkastet. Joe vill veta allt om henne och genom att följa henne på sociala medier får han veta en del. Snart går det dock överstyr och han får tag på hennes telefon. Snart börjar han följa allt hon gör.

Genom att lyckas befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle lyckas Joe få Beck på fall och även om jag som tittare har lite svårt att förstå det, inser jag att han faktiskt framstår som ganska normal. Vi vet dock att hans vilja att skydda Beck tar oanade vägar.

Serien är tio avsnitt och jag tyckte faktiskt att den var lite lång. Det började riktigt bra och avslutningen var spännande, men i mitten blev det lite väl mycket. Å andra sidan fick vi lära känna karaktärerna väl och historien tog några snygga vändningar. Jag tyckte också väldigt mycket om Elizabeth Lail, som spelar Beck och gillade berättelsen om grannpojken Paco. Joe är så knäpp att det blir lite väl absurt. Visserligen fick vi några förklaringar till hans beteende, men jag hade svårt att ta till mig karaktären.

Nu kan jag omöjligen säga om tv-serien är bättre än boken, eftersom jag inte läst den, men tv-serien är välgjort och spännande. Helt klart sevärd alltså. Det blir också en andra säsong, som troligen bygger på Kepnes andra bok om Joe som heter Hidden Bodies.

Bra tv-serier jag såg 2018

Att lista film jag sett under året är tyvärr ingen idé då de är så pinsamt få. Att se mer film 2019 är ett (förhoppningsvis) lätt löfte att hålla. Däremot har jag sett en del tv-serier och tänkte lista de bästa här.

A Million Little Things har visserligen knappt börjat, men den är redan riktigt bra. I centrum står fyra vänner och deras respektive, men redan i första avsnittet tar en av dem livet av sig. Stark och viktig serie, som tar psykisk ohälsa på allvar. Tyvärr verkar den ha haft få tittare. Hoppas ändå att det blir en andra säsong.

Good girls är en av de roligaste serier jag sett i år. Verkligen helt absurd om tre mammor som bestämmer sig för att råna ett varuhus. De dras sedan in i en brottshärva de inte riktigt kan hantera. Det är klart att det blir en andra säsong och det verkar som att den kommer redan i maj.

The Good Fight är en spin-off till The Good Wife, som också är en favorit. Jag saknar Julianna Margulies som Alicia Florrick, men det är fint att få följa några av de andra karaktärerna och dessutom ett gäng nya. Även den här serien får en ny säsong.

Big Little Lies fick jag äntligen sett när jag upptäckte att HBO helt plötsligt ingick i vårt tv-paket. En riktigt bra serie, men väldigt bra skådespelare. Snart kommer andra säsongen och i den är Meryl Streep med. Kan bli hur bra som helst.

This is Us är på sin tredje säsong och den håller fortfarande hög klass. Ännu ett perspektiv har introducerats och vi har fått se i alla fall ett av Randalls barn som vuxen. Det finns helt klart mycket kvar att berätta.

Travelers är en serie som på pappret inte alls borde vara något för mig. Tidsresor brukar nämligen inte vara min kopp te. Serien, vars tredje säsong vi just sett, är dock oväntat övertygande och innehåller dessutom många karaktärer jag verkligen bryr mig om. Sista avsnittet slutade med en massiv cliffhanger och jag hoppas verkligen att det blir fler säsonger.

13 resons why fick en andra säsong och jag var ganska skeptisk inledningvis, men den tog sig rejält mot slutet. Nu ser jag fram emot en tredje säsong då flera frågetecken definitivt behöver rätas ut.

Liar är en serie om läraren Laura som är nyseparerad och går på dejt med läkaren Andrew, som jobbar med hennes syster och dessutom är pappa till en av eleverna på hennes skola. Dagen efter anmäler hon honom för våldtäkt och ord står mot ord. Riktigt bra, obehaglig och spännande. Dessutom är miljöerna otroligt vackra.

Bodyguard är ännu en brittisk serie om David Butt, som varit soldat i Afghanistan och nu får i uppdrag att vara livvakt åt inrikesministern Julia Montague. Hon är en kontroversiell politiker och behöver verkligen skyddet. Mycket fokus på politik och terrorism, men också en hel del kärlek.

En engelsk skandal är också brittisk, baserad på den sanna historien om liberalernas partiledare Jeremy Thorpe och hans älskare Norman Scott, som visar sig riktigt svår att göra sig av med. Hugh Grant imponerar som Thorpe och Ben Whishaw var en trevlig ny bekantskap.

Sedan har jag tittat vidare på ett gäng långkörare som Grey’s Anatomy (mitt i säsong 15), Suits (ett avsnitt kvar av säsong 8), The 100 (just sett färdigt säsong 5), Modern Family (just sett färdigt säsong 9) och The Blacklist (just sett färdigt säsong 5).

 

 

The Good Fight

Jag absolut älskade The Good Wife med fantastiska Julianna Margulies i huvudrollen. Sju säsonger och 156 avsnitt blev det, men jag hade lätt kunnat se mycket, mycket mer. Ändå tvekade jag lite innan jag började se spin-off-serien The Good Fight, dels för att Margulies inte är med, men också för att titeln är så otroligt löjlig, Ja, barnsligt jag vet, men jag är rätt barnslig ibland (eller ofta).

Nu har jag ändå börjat se serien där Diane Lockhard (spelad av Christine Baranski) har en av huvudrollerna. Hon slutar på byrån som står i centrum i The Good Wife och börjar arbeta på en firma som tidigare bara anställt afro-amerikansk personal. Med sig tar hon sin guddotter Maia och sedan dyker Marissa, dotter till Eli, upp och på byrån arbetar också Lucca, som var med i den sista säsongen av The Good Wife och en stor favorit. Dianes karaktär tillåts att utvecklas mycket och jag gillar henne verkligen. Jag gillar också Maia, som verkligen växer under seriens gång och Adrian, en av ägarna i den nya firman och den som anställer Diane, blir också mer och mer intressant.

Nu har jag sett första säsongen och just påbörjat den andra. Jag gillar den helt klart skarpt och skulle säga att den är bra mycket mer politisk än sin föregångare. Trump får till exempel rejäla kängor och oron för vad hans politik ska göra mot firman börjar växa. The Good Fight är en välskriven och aktuell advokatserie, med karaktärer som är lätta att engagera sig i. Än så länge finns två säsonger, men det verkar som att det kan bli en tredje också. Vad jag kan läsa mig till fortsätter serieskaparna att kritisera Trump rejält. Inte mig emot.

Slut på Skam

Sista säsongen av Skam har just avslutats och även om jag var hyperskeptisk inledningsvis och väntade länge innan jag såg de tre första säsongerna, föll jag pladask.

I säsong fyra är det Sana som är huvudperson, men de andra finns med och det är fint att få fortsätta att följa dem om än mer på avstånd. Som Even och Isak, huvudpersoner i säsong fyras kanske finaste (och möjligen smörigaste) scen, där Even under kareokefesten sjunger Imagine, blir rädd då Sanas bror och hans vänner kommer dit, får en duettpartner i Isak och sedan hela sällskapet som allsångspublik. Finare blir det knappast.

När karaokefesten övergår från smör till bråk, ett bråk där Elias slår och Isak blir slagen, hamnar Sana i en minst sagt konstig situation. När hon hör ett samtal på toaletten om hur Pepsi-Max-gänget vill stänga henne ute från bussen, blir det ännu ett bevis på att hon är annorlunda. Ännu tydligare blir det när det är Noora som kysser Yousef, inte hon.

Sana är min favorit, men jag tycker väldigt mycket om Noora också. Egentligen var säsongen om henne kanske den mest stereotypa, men teman och motiv som vi känner igen från många andra tv-serier, men hon är ändå så äkta och så likeable (varför har vi inte ett motsvarande svenskt, bra ord).

Vänskapen mellan Sana och Isak tillhör seriens mest intressanta. Egentligen borde de kanske inte vara vänner, men de är båda bra på att se människan, inte de egenskaper och kvaliteter som kan verka mer betydelsefulla än de verkligen är. Måste det egentligen spela någon roll vem en person älskar eller vilken gud en person ber till?

Det är kanske ganska naturligt att det är just för Isak som Sana berättar om hur hon känner. Hur det är att vara muslim med hijab och varje dag behöva bevisa att man inte är förtryckt. De tillhör båda utsatta grupper, men Sanas hijab gör att det syns tydligt att hon är annorlunda. Isaks tankar kring de dumma frågorna och hur viktiga de är är intressanta. Jag har tänkt så själv, när mina muslimska elever blir intervjuade av svenska elever till någon skoluppgift att många av frågorna är riktigt dumma, på gränsen till rasistiska och ibland över gränsen. Inte för att den som frågar är rasist, utan för att hen faktiskt är okunnig och/eller vill veta om de myter hen läst om är sanna. Jag har velat skydda mina elever från dessa frågor, men inser att Isak kanske har en poäng. Om de dumma frågorna inte får ställas hittar människor på egna svar och det kan bli väldigt mycket värre.

Religionen har en stor betydelse i fjärde säsongen, vilket är naturligt då det är något som är viktigt för Sana. Samtalen mellan Sana och Yousef om religion och Gud liknar på många sätt samtal jag haft med en före detta kollega och vän. Hen är troende, jag är det inte, men vi tycker ändå väldigt lika i många frågor. Faktiskt också när det gäller religion. På samma sätt kallas sig Sana religiös, medan Yousef säger sig vara icke-religiös. Ändå ser de ofta på världen på samma sätt. De har bara olika förklaringsmodeller.

Det är som Sanas bror Elias sätter fingret på när han funderar över vad en riktig muslim egentligen är. Den som liksom Yousef följer alla regler och är en god människa, men inte säger sig tro på Allah, eller den som visserligen går till moskén, men beter sig som ett svin.

Något som imponerar mig i främst fjärde säsongen av Skam är att skaparna vågar låta allt vara så tyst. Ibland är tystnaden så påtaglig att den hörs. Att tankar snurrar i huvudet på karaktärerna är tydligt, men vi får inte alltid veta vad de tänker. När karaktärerna tillåts sätta ord på sina tankar blir det kanske ändå som allra bäst.

Det är synd att det inte blir fler säsonger av Skam och det är synd att inte fler av karaktärerna får stå i centrum. Nu fick vi i sista avsnittet en liten inblick i Vildes liv och det jag anat att hon dolt. Jag hade gärna velat se fler sidor av Vilde, som är så mycket mer än en korkad brud. På samma sätt är Chris mer än en rolig tjockis, en stereotyp som serien kritiserats för. Storheten med Skam är bland annat att de vågat använda stereotyper och sedan breddat dem i takt med att vi får veta mer om karaktärerna. Det har inte riktigt skett med Vilde och ännu mindre med Chris. Chris lojalitet som vän har dock blivit än tydligare än i de tidigare säsongerna. Det är fint. Att följa alla karaktärer under sista avsnittet är ett smart drag, men jag skulle ändå vilja ha mer av Vilde, Chris och väldigt gärna även av fantastiska Eskild.

Men det finns ju en Chris till, Pentrator Chris. Att han skulle få ihop det med Eva var väl ändå rätt oväntat? Att han ännu en gång skulle visa sig vara en idiot var inte alls lika oväntat, däremot att cirkeln skulle slutas för Eva och Jonas. Eva är kanske den karaktär jag tycker är mest anonym. Visst fick hon en egen säsong, men det hjälpte inte riktigt. Samtidigt är hon rätt cool och kaxig och dessutom är hennes dialekt fantastisk.

Vad är det då som är så bra med Skam, förutom karaktärerna? Jag skulle säga ärligheten. Det blir lätt så att ungdomsserier blir moraliserande och politiskt korrekta. Som att det inte går att göra bara underhållning, utan att utbildning behövs också. I Skam finns inte ens överdrivet korrekta vuxna, tvärtom är de ofta osynliga, men när de tar plats är de ganska vanliga. Befriande vanliga. Samtidigt är Skam definitivt utbildande, i alla fall för vuxna och kanske också för unga som inte har en så heterogen umgängeskrets som den som porträtteras i Skam. Budskapet att kärlek sprids och att all kärlek är bra kärlek är klockrent.

 

Foto: Andreas Fadum

Nästan sist på bollen

I kursplanen för Svenska 2 ingår att läsa om språk i Norden och till slut fick jag tummen ur att se den norska serien Skam. Kanske är jag sist av alla och jag kommer inte att hinna se klart de tre första säsongerna innan det är dags för den fjärde i påsk.

Varför jag väntade? Jag skyller på att jag alltid blir lite barnsligt tvärtemot när ALLA unisont hyllar något, men mest skyller jag på Kristin Lundell. Hennes krönika om hur obehagligt det är att vuxna människor blir så engagerade i norska tonåringar tog hårt. Jag håller också med henne om att gymnasietiden egentligen är för obehaglig för att återupplevas, ens genom ögonen på några käcka jenter.

Men jag började som sagt titta ändå och ja, det är många gånger obehagligt, det är det. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Killarna kan jag helt ärligt både ha och mista, men så har jag inte heller sett säsong tre ännu.

Om jag har någon favorit? Sana är den som imponerar mest, men jag gillar Noora också. Hon är cool. Sedan får jag ont i hjärtat av Vilde och hennes längtan efter att bli älskad, skrattar gott åt Chris sköna stil och tycker att Eva är sådär lagom vanlig och trevlig. Det är då mitt vuxna jag vill krama om både dem och mitt egna gymnasiejag. Hon som kanske mest var en Eva, med drag av Vilde, men som längtade efter att vara lika självsäker som Noora eller Sana.

Jag har “påsklov” nu. Jag skriver “påsklov” för att jag har galet mycket att göra. Helst vill jag bara läsa böcker jag längtat efter att läsa och kanske se ett och annat avsnitt av Skam. Jag är på Nooras säsong nu och jag gillar det nya perspektivet.

%d bloggare gillar detta: