TV-serier

The Undoing är suggestiv och spännande

Jag skulle ju se The Undoing direkt när den kom, men så blev det inte. Nu har jag i alla fall ägnat några timmar i sällskap med Nicole Kidman och Hugh Grant som spelar huvudrollerna och jag gillar resultatet. Berättelsen om det på ytan perfekta paret Grace och Jonathan Fraser, hon terapeut och han barnläkare går snabbt från idyll till något helt annat. En mamma till en av barnen på sonens exklusiva skola mördas, Jonathan är försvunnen och snart också misstänkt för mord.

I sex avsnitt får vi bit för bit veta vad som hänt och rättegången mot Jonathan utgör största delen av historien. Under avsnittens gång misstänker jag olika personer, men mest av allt fascineras jag av den mördade Elena Alves, som vi får veta väldigt lite om. Om mini-serien får en andra säsong hade jag önskat att hon hade fått huvudrollen. Matilda De Angelis är nämligen ett fynd och förtjänar en större roll än hon fick.

Vad ska man säga om seriens stjärnor? Att Hugh Grant är bättre än vanligt och Nicole Kidman ganska bra, men väldigt stel och svag. David E. Kelley, som också gjorde Big Little Lies, där Kidman spelade en av huvudrollerna, har än en gång skapat ett spännande relationsdrama som till stor del handlar om hemligheter som vi döljer från varandra. The Undoing är långt ifrån lika komplex, men det är trots det en bra och välgjord serie. Extra roligt är det att danska Susanne Bier regisserar och att Sofie Gråbøl spelar rollen som advokat Catherine Stamper.

Om pandemins påverkan på kulturens innehåll

Vi vet redan att de som skapar kultur, i alla fall böcker, tv-serier och filmer, kommer att behöva ta hänsyn till pandemin oss dess påverkan. Det går helt enkelt inte att låta en fiktiv berättelse utspela sig 2020 eller 2021 utan att nämna covid-19. Främst märks det på tv-serier som redan innan varit fast förankrade i samtiden och nu måste fortsätta ta hänsyn till den. Alternativet att snabbspola och plötsligt hamna i framtiden finns inte riktigt.

Ganska nyss skrev jag om Josephine Bornebuschs film Orca och trots att den utspelar sig under våren 2020 när pandemin drar in över världen lyckas den hålla det mesta av eländet på avstånd. I sjuttonde säsongen av långköraren Grey’s Anatomy spelar den istället snarare huvudrollen, vilket inte är så konstigt med tanke på att vården verkligen påverkas mycket av sjukdomen. Det gör dock att jag har svårt för att titta och trots att jag följt varje säsong är jag nu tveksam till om jag verkligen ska fortsätta. Att leva i pandemin och dessutom behöva bli påmind om dess värsta sidor blir lite för mycket. Alldeles för mycket blir det när doktor Baileys dementa mamma kommer in akut med svår covid. Nu ska jag helt ärligt säga att jag egentligen varit beredd att ge upp serien under de två senaste säsongerna, då den efter allt för många avsnitt tappat i kvalitet, men att pandemin skulle förstöra vår relation hade jag kanske inte räknat med. Samtidigt har jag svårt att släppa taget.

Värre är det med mina två favoritserier This is Us och A Million Little Things som jag verkligen inte är beredd att ge upp. Även här finns pandemin med så klart och det stör mig. Jag vill få dramatisk underhållning och svärta funkar fint, men jag vill helst av allt få vara fri från covid-19 som redan förstör allt och lite till. Visst inser jag att pandemin måste få ta plats, allt annat vore märkligt, men jag gillar det ändå inte. När allt är över kanske det finns en funktion i att se tillbaka och kanske bearbeta det som varit, men så länge vi är mitt i det orkar jag faktiskt inte. Jag vill ha mina favoritserier coronasäkrade och helst av allt coronafria.

Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer författare och regissörer undvika pandemin, eller frossa i den. Kommer vi att få uppleva en massa böcker, filmer och tv-serier som utspelar sig 2019, eller blir det fullt av dystopier och eländesskildringar från 2020 och 2021? Vad tror du och vad önskar du?

Fem roliga långkörarserier

Idag blir det tv-serier i centrum i veckans topp 5. När familjen O ska titta på tv tillsammans blir det ofta komediserier och vi har sett en rad riktiga långkörare som vi tyckt mycket om. Här är fem av dem och en bubblare som vi ännu inte sett färdigt:

How I met your mother är på många sätt gräslig (jag tittar på dig Barney), men jag köper det och hela familjen O tyckte om de ganska så knäppa karaktärerna. Handlingen kretsar kring fem vänner och en bar. Den där mamman som huvudpersonen Ted berättar om dyker inte upp förrän precis i slutet, men vägen dit är underhållande och ibland frustrerande.

Vänner är en klassiker och den håller fortfarande, trots att det ibland märks tydligt att det är en serie från 90-talet. Konceptet att låta vänner dela lägenheter och dessutom bo i lägenheter nära varandra är något flera av våra favoritserier har gemensamt. Det som är så roligt med just Vänner är hur karaktärerna både fortsätter att vara sig själva och samtidigt utvecklas.

Big Bang Theory handlar om fysiker och en stackars ingenjör, men faktum är att grannen Penny, som ska vara “den korkade blondinen” inte sällan är smartast av dem alla. Totalt tolv säsongen blev det och det är tydligt hur de väldigt inbundna kompisarna Sheldon och Leonard utvecklas socialt under tiden. För att inte tala om kompisen Ray som i de första säsongerna knappt vågar öppna munnen när en tjej är i närheten.

New Girl såg vi just färdigt och den sista, sjunde säsongen hade jag nog kunnat vara utan. I övrigt är det en rolig, många gånger otroligt pinsam serie, med karaktärer som jag absolut inte hade velat ha i min närhet. Huvudpersonen Jess är alldeles för mycket alldeles för ofta, men jag tycker ändå om henne.

Modern Family är kanske lite för pinsam ibland, men jag gillar konceptet med att olika generationer möts och att vi får följa barnen så länge att de hinner växa upp. Faktiskt har jag några avsnitt i sista säsongen kvar, men den får ändå vara med här.

 

Bubblare: Fresh of the Boat är vi mitt i just nu och efter en ganska seg första säsong växer den hela tiden. Lite väl många barnskådespelare av varierande kvalitet, men den funkar.

Veckans kulturfråga v.4 2021

Journalisten och författaren Carina Bergfeldt har fått en egen talk-show på svt och efter att ha sett de två första avsnitten tycker jag att hon sköter sig väldigt bra som programledare. Veckans kulturfråga handlar just om de personer som leder tv-program. Det kan vara en talk-show eller något helt annat program.

Vilken programledare på tv är din favorit?

 

Jag gillar som sagt Carina Bergfeldt och tycker nog att hon slår sin föregångare Skavlan. Dessutom tycker jag att just intervjuprogram är ganska trevliga. Förr tittade jag gärna på David Letterman och Jay Leno, men det var många år sedan nu. Jenny Strömstedt är en annan favorit. Ni ser, jag kan som vanligt inte välja, men med kniven på strupen säger jag Graham Norton. Egentligen följer jag honom inte speciellt mycket, men jag gillar honom och tycker om den stämning han skapar.

It’s a sin — en riktigt bra miniserie

Efter fem avsnitt i serien It’s a sin känner jag mig ganska tom. Berättelsen om de fem vännerna som delar en lägenhet i London under andra delen av 1980-talet berörde mig djupt och jag har lite svårt att hitta orden för att beskriva den. Klart är att det är en både bra och viktig berättelse och en av de bästa tv-serier jag sett på länge.

Året är 1981 och platsen är London. Vi får lära känna fem unga människor som blir vänner och flyttar in i en gemensam lägenhet som de, trots ruffigheten, kallar för The Pink Palace. Det är Ritchie, som ger upp juridikstudierna för att studera teater, Jill som är hans vän och dessutom delar intresset för teater och musik, Roscoe som flyr sin familj som försöker bota hans homosexualitet och hotar att skicka honom till Nigeria och Ash, studenten som snart blir en del av gänget. De är unga, de njuter av livet och för fyra av dem lurar en ny, mystisk virussjukdom runt hörnet.

Russell T. Davies, som också skrev numera klassikern Queer as Folk,  har skrivit ett fantastiskt manus som lyckas vara både roligt, känslosamt och otroligt sorgligt. Det märks att han också låg bakom Years and years och jag imponeras av hans förmåga att skapa komplexa karaktärer och dessutom ta sig an riktigt svåra och viktiga frågor utan att det blir melodramatiskt. Samtidigt är det ofta så att britterna lyckas bättre med det svarta och vassa än amerikanerna. Det finns inget smörigt alls, men äkta kärlek, äkta vänskap, närvarande föräldrar och de som förtvivlat inser att de inte känt sitt barn alls. När jag till slut inte kan hålla tårarna tillbaka är de äkta.

Flera av skådespelarna är riktiga fynd som jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av i framtiden. Lydia West, som även har en roll i Years and years gör ett fint porträtt av Jill, som försakar mycket av sitt eget liv för att finnas där för sina vänner i vått och torrt. Nathaniel Curtis, som spelar Ash, verkar göra sin första stora roll och han är fantastisk. Även Callum Scott Howells gör sin första roll och lyckas göra den tyste och tillbakadragne Colin riktigt intressant. Stjärnan är utan tvekan Olly Alexander som spelar Ritchie, men jag tycker kanske ännu mer om Omari Douglas porträtt av Roscoe. Mer etablerade skådespelare som Keeley Hawes, Stephen Fry och Neil Patrick Harris gör viktiga biroller.

Missa inte It’s a sin som finns på HBO. Skildringen av kärlek och vänskap är riktigt bra, musiken är fantastisk och tidsandan beskrivs väl när AIDS drar in över världen. Nästan alltid när jag sett sista avsnittet i en tv-serie önskar jag mig fler avsnitt. När det gäller It’s a sin känns de fem avsnitten perfekta och avslutet naturligt. Det handlar inte om att jag inte skulle vilja återse karaktärerna, för det vill jag, men berättelsen är trots allt komplett. En optimistisk början, en känslosam mitt och ett oundvikligt slut.

Vår tid är nu 1951

Eftersom jag inte förrän nu börjat se storserien Vår tid är nu, valde jag att se senaste säsongen precis efter säsong 1 för att få avsnitten i tidsordningordning. Vår tid är nu 1951 utspelar sig nämligen mellan säsong 1 och 2, på sommaren efter Ninas självmordsförsök. Hennes man har tagit med dottern Kristina till sitt familjehem i Skåne och Nina ska istället vila ut i familjen Löwanders sommarhus på Gällnö i Stockholms skärgård. På samma ö ska familjen driva en sommarrestaurang med Djurgårdskällaren är stängd och Erik är istället källarmästare på skärgårdsrestaurangen. Kökschefen Backe följer med, liksom Ethel, Maggan och Bellan. Och så Calle såklart, som lämnar fru och barn i stan för att sommarjobba i skärgården.

Vår tid är nu 1951 är indelad i fyra avsnitt med titlarna Försommar, Midsommar, Högsommar och Sensommar. Så himla fina avsnitt som skildrar svensk sommar när den är som vackrast och ett midsommarfirande som inte går av för hackor. Kärleken mellan Helga Löwander och Backe blir tydligare och jag tycker så mycket om samspelet mellan Suzanne Reuter och Peter Dalle. Två fantastiska skådespelare. Även Nina och Calle får tid tillsammans den här sommaren och vi får veta vad som gjorde att de blev tillsammans igen. Märkligt egentligen att ursprungsserien valde att hoppa flera år mellan säsong ett och två istället för att redan då låta oss följa Nina och Calle. Nu blir de de fyra nya avsnitten verkligen en bonus och jag tycker att stämningen mellan skådespelarna är mer avslappnad än i de ordinarie säsongerna.

Jag inser att det blir svårt att göra fler säsongen som utspelar sig efter den tredje säsongen av Vår tid är nu. Det finns en gräns för hur mycket en skådespelare kan åldras innan hen behöver bytas ut. Däremot finns det flera hål i serie som jag gärna hade sett fyllas med fler miniserier. Karaktärerna är helt klart intressanta nog att utveckla ännu mer.

En lämplig ung man

A suitable boy är en bok av Vikram Seth som kom ut 1993. Ett mastodontverk på mer än 1300 sidor som jag läste när den översatts till svenska med titeln En lämplig ung man. Jag minns den som en av de bästa böckerna jag läst och att jag lärde mig massor om Indien. Boken utspelar sig i början av 50-talet i ett land som nyss blivit självständigt och delats och där motsättningarna mellan olika grupper finns kvar. Nu har boken blivit tv-serie och finns på Netflix. Självklart har jag sett den.

Huvudberättelsen i både boken och tv-serien är Mrs. Rupa Mehras kamp för att hitta lämpliga unga män till sina döttrar. Serien inleds med att äldsta dottern Savita gifter sig med Pran Kapoor, en universitetsprofessor som verkligen är en passande partner. Nu behöver hon också finna en lika lämplig unga man  som hennes yngsta dotter Lata kan gifta sig med. Det är lite Austen över berättelsen, men miljön är sjävklart helt annorlunda. Inte konstigt att den känslan finns dock, då manus är skrivet av Andrew Davies som t.ex. gjort manus till Sanditon och den fantastiska miniserien från 1995 av Pride and Prejudice. Regisserar gör Mira Nair, känd för bland annat Salaam Bombay och Monsoon Wedding.

Huvudpersonen Lata är 19 år och studerar engelsk litteratur på universitetet i den fiktiva staden Brahmpur. Där träffar hon Kabir som hon blir förälskad i, men när hon får veta att han är muslim blir det svårt att ens tänka tanken att de skulle kunna gifta sig. Hennes hinduiska familj skulle aldrig acceptera det. Under ett besök i Calcutta hos sin bror och hans fru träffar hon istället en ung poet och senare presenteras både hon och vi för den lämpliga unge man som hennes mor sett ut. Tre män figurerar i serien och först i slutet gör Lata sitt val.

Kärleken står i fokus i tv-serien och den var viktig även i boken. Minst lika viktig var dock den politiska delen, som finns med även i serien om än inte lika mycket. 1952 var det val i Indien och Prans pappa Mahesh Kapoor är politiker i Kongresspartiet. Hans valkrets ligger på landsbygden och dit tar han med oss. Just de olika miljöer som skildrar är en av behållningarna med serien. Det är också härligt att höra olika språk talas och det känns genuint och äkta. Det här är inte ännu en serie eller film där de vita kolonisatörerna finns där för att “styra upp”. Det är istället berättelsen om ett nytt land som ska genomföra ett stort, demokratiskt val. Ett land som definitivt präglas av kolonialtiden och inre konflikter, men också av en vilja att skapa något bra och hållbart.

A suitable boy börjar lite trevande, men växer till en intressant berättelse om några familjer vars öden sammanflätas. Bäst tycker jag om att följa Lata som gestaltas helt fantastisk av Tanya Maniktala. Det är dock väldigt många trådar och väldigt många karaktärer som samsas i de sex avsnitten, vilket på ett sätt är en fördel då det skapar ett myller av röster, men samtidigt gör det hela lite rörigt. Trots detta rekommenderar jag er att se serien för att få uppleva en tid och en miljö som sällan skildras.

 

 

 

Vår tid är nu säsong 1

En ledighet utan speciellt många planer gjorde att jag äntligen fick tummen ur att börja se storserien Vår tid är nu. Tidigare har jag bara sett halva första avsnittet från fredsdagen 1945, men nu tog jag mig vidare och det dröjde inte många avsnitt innan jag var fast. Två kärlekstrådar var de jag fastnade i, den mellan Nina och Calle och den mellan Peter och Suzanne. Lite extra uppfriskande var det också att få stifta bekantskap med ett par riktiga skurkar, Gustav Löwander och Kurt Ragnarsson.

Ni är säkert många som redan sett serien om familjen Löwander och deras restaurang Djurgårdskällaren. Restaurangen som klarat sig under kriget genom att gäster som nu när tyskarna kapitulerat inte längre är riktigt rumsrena. Äldste brodern Gustav är den som har jobbet som källarmästare och han tar till mer och mer desperata åtgärder för att rädda familjerestaurangen. Redan i andra avsnittet kommer brodern Peter hem från armén och med sig har han sin fransk-judiska flickvän Suzanne, som suttit i förintelseläger. Konflikten mellan bröderna är central i denna den första säsongen.

Lillasyster Nina vill också vara en del av restaurangen och efter att på fredsdagen ha ordnat en stor fest i festvåningen på andra våningen vill hon starta jazzklubb där. Klubb DK drar en helt annan publik än en anrika restaurangen och får symbolisera det nya och det gamla. Nina är också den som mer än andra vill leva ett annat sorts liv än den äldre generationen. Hon vill ha samma frihet som sina bröder och hon vill gifta sig med en hon älskar. När det visar sig vara kökspojken Calle är det inte riktigt så lätt att faktiskt följa sitt hjärta. Klass är en viktig aspekt och förväntningar finns på henne att välja en man från en passande familj.

Det är lätt att tänka på brittiska Downton Abbey när jag ser Vår tid är nu. Dels är musiken otroligt lik, vilket inte kan vara en slump, men att berätta om de rika och deras anställda är ett grepp som används i båda serierna. De tydliga generationsskillnaderna är ett annat gemensamt drag. Nu är detta ingen nackdel, utan snarare en komplimang. Jag tycker mycket om de olika berättelserna som vävs samman och fastnar inte minst för servitrisen Maggan som har en son som hon mest av allt vill ta hem från den fosterfamilj som tar hand om honom. Jag älskar också Peter Dalles porträtt av den buttre kökschefen Stickan. Något som också är roligt är alla göteborgsmiljöer som figurerar i serien, trots att den utspelar sig i Stockholm.

Vår tid är nu ligger kvar på svtplay i några veckor till och jag tittar vidare direkt. Gör det du också om du mot förmodan tillhör den grupp som inte redan gjort det.

After Life säsong 1

Någonting har fått mig att undvika After Life. Kanske för att jag var rädd för att den skulle vara för sorglig, eller tvärtom för okänslig och brutal.  Ricky Gervais, som skapat serien och spelar huvudrollen, kan vara lite för elak och plump ibland. När jag nu sett första säsongen är jag full av beundran över både hans manus och hans rolltolkning. Det här är nämligen en serie som verkligen tar sorg på allvar och inte erbjuder en massa pepp om att livet snart blir lika bra igen som före en älskads död.

Tony har varit väldigt lyckligt gift med Lisa och när hon nu dött i cancer och lämnat honom kvar ser han först inga skäl att fortsätta leva. Planen är att ta en massa piller, men han inser då att han faktiskt skulle överge sin hund och det vill han inte. Samtidigt finns ganska många runt omkring honom som vill honom väl och önskar att han kom över sin sorg i alla fall lite. Tony har nämligen blivit en rätt otrevlig människa och det enda som kan få honom att känna sig lite bättre är att titta på filmer från sitt äktenskap. Vi ser ett par som älskar varandra och har roligt ihop. Vi får också se delar av en film som Lisa spelat in till Tony att se efter hennes död.

Vid Lisas grav träffar Tony en äldre kvinna som blivit änka efter ett nästan 50 år långt äktenskap. Hon heter Anne och spelas av den fantastiska Penelope Wilton. Kanske är samtalen mellan Tony och Anne det jag tycker bäst om i serien. Hon är en av flera udda vänner han skaffar sig. Gemensamt för dem är att de låter Tony vara som han är, men ändå ifrågasätter hans agerande som får andra att må dåligt.

Livet på den lokala tidningen som Tony arbetar på skildras också på ett fint sätt. Svågern Matt är chefen och har ett otroligt tålamod med sin döda systers man. Detsamma gäller arbetskamraten Lenny som är tidningens fotograf och Tonys parhäst. Deras förhållande handlar just nu om att Lenny låter Tony driva rätt elakt med honom eftersom han inser att det är vad som behövs just nu. Tony är verkligen en stor skit, men det går inte att låta bli att se hans inre smärta och ursäkta honom. Samtidigt är det när de runt honom slutar skydda honom som livet tar i alla fall en liten vändning.

Jag tyckte väldigt mycket om After Life och kommer definitivt ge mig på den andra säsongen direkt. Jag såg också att det blir en tredje säsong.

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: