TV-serier

The Handmaid’s Tale säsong 1

Jag har kämpat länge med första säsongen av The Handmaid’s Tale och det handlar inte alls om att serien inte är bra, utan att den är så fruktansvärt obehaglig. Berättelsen om June, som har man och barn, men förlorar dem båda då en del av det forna USA omvandlas till ett dystopiskt samhälle kallat Gilead, där religion sägs vara central. I Gilead har kvinnorna tre roller och de få fertila kvinnor som finns kvar blir handmaids, tjänarinnor vars uppgift är att ha sex med gifta män och föda barn till dem och deras fruar. Scenerna där befruktningsritualen genomförs är så obehagliga att jag knappt kan titta. Värst är det när Janine tvingas bort från den familj där hon också lämnar sin nyfödda dotter och därefter blir tjänarinna i en ny familj med allt vad det innebär. Organiserad våldtäkt är vad det är och tjänarinnorna har verkligen inget annat värde än att föda barn som kan skapa familjer av eliten.June blir Offred, eftersom hennes ägare heter Fred. Fred och hans fru har inga barn och Offreds uppgift är att ge dem ett.

Seriens första säsong är baserad på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985 och jag har faktiskt inte vågat läsa. Om serien är skrämmande, kan jag bara föreställa mig hur obehaglig boken måste vara för den som liksom jag skräms mer av böcker än rörliga bilder. Tv-serien har fått två ytterligare säsonger och en fjärde planeras. Margaret Atwood har också skrivit en uppföljare med titeln Gileads döttrar som släpps på svenska i höst. Den utspelar sig femton år efter Tjänarinnans berättelse och följer tre andra kvinnor i Gilead. I tv-serien är det istället Offreds berättelse som står i centrum, vilket gör att jag nu känner att jag vill både läsa och titta vidare.

La Casa de Papel säsong 1 och 2

Nu har 3/4 av familjen O sett de två första säsongerna av den spanska Netflix-serien La Casa de Papel och jag måste säga att det är en av de bästa serier jag sett på mycket länge. Dels är det roligt att få höra spanska och väcka en del skolspanska till liv, men mest av allt är det en otroligt välproducerad serie med ett fantastiskt manus och riktigt duktiga skådespelare.

I säsong 1 och 2 får vi möta en grupp rånare som planerar och genomför en kupp mot myntverket i Madrid. Deras mål är inte att stjäla några pengar, utan att trycka nya pengar. Visst är de tjuvar, men de ser sig själv som goda sådana och målet är att ingen ska komma till skada. Allt de vill är att skapa ett nytt och bättre liv. Rånet är extremt välplanerat och rånarnas Dali-masker och röda overaller ges även till alla i gisslan, som även får falska vapen. Det gör att polisen har svårt att ta sig i i byggnaden utan att riskera att skada någon av de oskyldiga som drabbats av rånet. Under några dygn får vi följa poliserna som arbetar med fallet och dessutom lära känna rånarna inuti myntverket och även deras gisslan. Dessutom får vi veta hur rånarna planerade för kuppen.

Gruppen av rånare leds av Professorn, en otroligt smart man med ett begränsat liv. Han har samlat ihop människor, som vi inledningsvis inte vet speciellt mycket om och gett dem alla namn efter städer, för att få dem att förbli anonyma. Ju mindre de vet om varandra, desto bättre. Efter ett tag förstår vi att just det kravet misslyckats, för i gruppen finns såväl föräldrar, barn, bröder och älskande. Det är Tokyo som berättar historien. Hon har tidigare varit inblandad i ett rån, där hennes pojkvän dog. Nu försöker hon skapa ett nytt liv med hjälp av pengar från myntverket. Tokyo är en komplex person, som ibland är svår att tycka om, men hon har en kämparanda som få andra.

Professorn är en favorit. En tafatt och mycket vänlig man, som bara “råkar” befinna sig mitt i ett rån. Han har fått idén till planen från sin far och nu vill han genomföra den. Genom hela rånet befinner han sig utanför myntverket och kommunicerar därifrån med såväl sitt team som polisen. Främst talar han med den som leder operationen, Raquel Murillo och en av de saker som inte är planerad är att han utvecklar starka känslor för henne. Parallellt med att Raquel försöker lösa rånet träffar hon Salva, som professorn kallar sig och blir förälskad. Det ger självklart en oväntad sidohistoria och eftersom professorn trots allt porträtteras som en god och sympatisk man är det lätt att förstå att Raquel faller för honom.

Jag vill verkligen rekommendera La Casa de Papel som är en helt FANTASTISK serie. Långsammare än långsammast, men ändå så otroligt spännande. Det är svårt att inte bry sig om Denver, Moskva, Helsingfors, Rio, Tokyo, Nairobi och Oslo. Faktiskt går det till och med att känna med Berlin, seriens mest osympatiske person. Alla karaktärer är komplexa och intressanta. När rånarna kompletteras med Stockholm känns det logiskt, trots att det egentligen är helt otroligt.

Vi har en säsong kvar och jag undrar vad den bjuder på. Självklart vill jag veta hur det går för rånarna och även för Raquel och hennes kollega Ángel. Jag skulle också vilja backa bandet lite och få veta mer om hur Professorn planera kuppen och hur han hittade sitt team. Det finns helt klart mer att berätta, men tredje säsongen brukar vara en avgörande sådan. Det kan alltså bli succé eller total pannkaka. Jag återkommer om vilket.

Ett kulturminne: This Life

Det finns få tv-serier som påverkat mig lika mycket som den brittiska serien This Life som sändes i två säsonger 1996 och 1997. En serie som verkligen ÄR 90-talet med allt vad det innebar. På svenska fick den titeln Livet kan börja.

Serien handlar om ett gäng vänner runt 25 som delar en lägenhet i London. Flera av dem har läst på universitetet ihop och de arbetar nu som jurister. Det är den hyfsat överlägsne Miles som har lägenheten tillsammans med Milly, en mycket ambitiös jurist och hennes inte riktigt ambitiösa pojkvän Egg. De behöver två ytterligare hyresgäster och in flyttar Anna, som haft en kort fling med Miles, men också är en god vän till Milly, samt Warren, som arbetar tillsammans med Egg.

Det som var så speciellt med This Life är att den tog upp saker som sällan talats om tidigare. Warrens kamp för att komma ut som homosexuell var en sådan. Det var också en ovanligt frispråkig och ärlig serie med karaktärer som tilläts vara komplexa och dessutom inte alltid lätta att tycka om.  Serien beskrivs som “the TV-drama that defined Nineties Britain” och musiken i den symboliserar verkligen mitt nittiotal. Soundtracket, som innehöll bland annat Blur, Oasis, Portishead, och Supergrass, sattes samman av Ricky Gervais, som var och är gift med seriens producent Jane Fallon.  Hon producerade också den fantastiska serien Teachers, som de första säsongerna när Andrew Lincoln och Raquel Cassidy spelade huvudrollerna, var perfekt (om än ibland skrämmande) för denna då blivande lärare. Som om det inte vore nog är Fallon också en briljant författare.

Tyvärr blev det bara två säsonger av This Life, men tv-filmen This Life +10 lät oss återse de fem huvudkaraktärerna och avslöjade då mer om deras liv. Ett spännande drag som gärna hade fått användas på fler serier. Då gäller det förvisso att originalskådespelarna hänger på och det gjorde de den här gången. Flera av skådespelarna är numera välkända, som Andrew Lincoln som var olyckligt kär i Love Actually och därefter har bekämpat zombies i The Walking Dead, Jack Davenport var till exempel med i fantastiska Coupling och Pirates of the Caribbean och Jason Hughes har synts i bland annat Morden i Midsumer och Marcella.

 

Big Little Lies säsong 2

Så var den över den andra säsongen av Big Little Lies. En serie som fortsätter där boken slutade med ett manus av David E. Kelley och Liane Moriarty. Lite skeptisk var jag inledningsvis till en andra säsong, men nu är jag glad att den fortsatte.

Under hela säsongen ser de fem huvudpersonerna i the Monterey Five olyckan där Celestes man Perry faller ner från trappan. Vi vet vad som hände, poliserna försöker klura ut det och när som helst kan hemligheten avslöjas. Det är olyckan som knyter dessa väldigt olika kvinnor mer samman än de var i den första säsongen, men visst finns det vänskap också.

En ny karaktär är Perrys mamma Mary Louise, fantastiskt spelad av Meryl Streep, som bor hos Celeste för att stötta henne efter makens död. En på ytan vänlig dam, som dock visar sig vara riktigt läskig. Hon säger de mest otrevliga saker med mild röst och ett ursäktande leende.

Den karaktär som växer mest under den andra säsongen är Madeleine, spelad av Reese Witherspoon. Visst utvecklades hon redan i första säsongen från total yta till något mer, men nu blir hon definitivt ännu mer komplex. Relationen med ex-makens nya fru Bonnie, spelad av Zoë Kravitz, är kanske den mest intressanta. Bonnie är också den karaktär som tillåts ta betydligt mer plats i den andra säsongen, medan Jane, spelad av Shailene Woodley får stå tillbaka lite. Säsong 2 blir mammornas säsong, då även Bonnies mamma dyker upp. Också hon en minst sagt annorlunda karaktär.

Big Little Lies är välspelad underhållning där ytan har stor betydelse. Att få kika in under den, i alla fall lite grand, är kittlande. Det är många karaktärer som hade varit absolut fruktansvärda att ha i sin närhet, men i en tv-serie är de fantastiska att följa. Dramatik med extra allt, ibland för mycket, men det kan jag ta.

Blir det då någon tredje säsong? Tveksamt. Att få alla skådespelare med sig verkar svårt, men å andra sidan kräver fansen fler avsnitt och serien är en succé. Dessutom finns det verkligen mycket mer att berätta om the Monterey Five och från början var det inte ens tänkt att det skulle bli en andra säsong.

Big Little Lies finns att se på HBO. Om första säsongen skrev jag så här.

Vad jag vill se i sommar

Självklart kommer jag att läsa massor i sommar, men jag är också säker på att det blir ganska många timmar som ägnas åt tv-serier. Möjligen slinker en och annan film med, men serier är den drog jag föredrar.

I sommar vill jag se:

Big Little Lies säsong 2 som tyvärr också blir den sista enligt seriens skapare. (HBO)

Enkel resa till Korfu säsong 3. En riktigt charmig serie som kombinerar det brittiska och grekiska på bästa sätt. (Svt)

Good girls säsong 2 då jag verkligen ser fram emot att se hur det går för de tre kriminella huvudpersonerna. (Netflix)

Atypical säsong 1 och framåt. Jag har just börjat se den har mycket charmiga serien och vill ha mer. (Netflix)

Delhi crime säsong 1 om en utredning av en gruppvåldtäkt (Netflix)

Scandal ser vi tillsammans och där började vi just på säsong 4. (Viaplay, men tyvärr bara i några dagar till)

Designated survivor säsong 3 är ännu en serie som hela familjen gillar. (Netflix)

The Handmaid’s Tale och detta trots att jag ännu inte kommit förbi första säsongen, då jag tycker att den är så väldigt otrevlig att jag bara kan se ett avsnitt i taget. (HBO)

Homefires säsong 1 och 2 som handlar om kvinnor som är kvar hemma under andra världskriget. (Svt)

After Life säsong 1 med Ricky Gervais som nybliven, bitter änkling. (Netflix)

Divorce säsong 1 och framåt. En serie med Sarah Jessica Parker som skulle kunna vara för mig. (HBO)

Killing Eve säsong 1 och framåt. En serie som många rekommenderat med min favorit Sandra Oh. (HBO)

Sharp Objects är en serie jag sparat tills jag kan se den i ett svep. (HBO)

The Good Fight har det kommit en tredje säsong av och den ser jag fram emot. (HBO)

Years and years är en modern dystopi och ett tips från en kollega. (HBO)

 

Det jag saknar är en riktigt trevlig och mysig familjeserie som Gilmore girls, Parenthood eller Hart of Dixie. Inget djup alls behövs, bara värme och mänskliga karaktärer att tycka om. Har ni några tips?

Tales of the City på Netflix

Sommaren 2004 läste jag de först böckerna i Armistead Maupins serie som inleds med Tales of the city om Mary Ann Singelton som flyttar från Ohio till San Francisco. Första boken publicerades 1978 och jag kan tänka mig att de då var ganska frispråkiga och vågade. På fredag släpps en serie i tio delar baserad på böckerna på Netflix. I rollerna ser vi bland annat Laura Linney, Olympia Dukakis, Christopher Larkin och min absoluta favorit Ellen Page.

Om jag förstått det rätt är denna den fjärde omgången en fortsättning på de tre tidigare som kom redan på 90-talet och tidigt 2000-tal. Mary Ann är nu medelålders och Ellen Page spelar hennes dotter Shawna.

Ännu en sommarserie att se fram emot alltså. Undrar om de tidigare serierna kommer att finnas tillgängliga på Netflix också? Enligt Amistead Maupins hemsida är det så. Det vore ju kanon om det nu skulle bli en lika regnig sommar som det verkar just nu.

Lethal Weapon som tv-serie

På 80-talet var actionkomedierna Lethal Weapon, eller Dödligt vapen som filmerna hette på svenska, mycket populära. Huvudpersonerna var den snart pensionsfärdige polisen Roger Murtaugh, som spelades av Danny Glover och den yngre värstingpolisen Martin Riggs, spelad av Mel Gibson med en rejäl hockeyfrilla och en massiv dödslängtan.

Nu har vi i familjen O sett den första säsongen av tv-serien Lethal Weapon från 2016, som går att se på Viaplay. Där är Roger Murtaugh något yngre, nyss hjärtopererad och med ett sladdbarn i familjen och Martin Riggs en destruktiv polis som mist sin höggravida fru och därefter flyttat till LA. Riggs kommer undan med en hel del då hans före detta svärfar har en hög position inom LAPD och därifrån försöker beskydda svärsonen som verkligen är en okonventionell polis.. Eftersom Riggs egentligen inte har något att leva för, tänjer han gärna på gränserna och utsätter sig ofta för rejäla faror. Murtaugh står istället för stabiliteten och de två paras ihop och bildar ett klassiskt omaka par, som självklart lyfter varandra.

Radarparet Murtaugh och Riggs spelas av och Clayne Crawford, som verkar ha varit nästan lika påfrestande in person som i roll och därför ersattes efter två säsonger. Jag charmas dock av hans hopplösa agerande och gillar verkligen samspelet mellan de två huvudrollsinnehavarna. Tv-serien utspelar sig i modern tid, men doftar helt klart 80-tal och sättet att blanda action och humor känns igen från förr. Ibland blir det definitivt för mycket och helt klart för stereotypt, men det är en underhållande serie som hela familjen gillar.

Säsong 1 slutade med en rejäl cliffhanger, men eftersom huvudpersonerna är hjältar av den äkta sorten är jag säker på att de överlever ännu en duell med döden. Vi kommer definitivt att titta vidare på nästa säsong så fort vi kan och serien är anledningen till att vår provmånad förlängdes. Det kostar att knarka tv-serier helt klart.

 

Greenleaf bjuder på dramatik

Greenleaf är en producerad av Oprah Winfrey och hon har också en liten, men viktig roll i serien. Skaparen Craig White har tidigare gett oss serier som Lost, Six feet under och Brothers & Sisters. Av dem påminner Greenleaf mest om Brothers & Sisters, men mest av allt liknar den faktiskt åttiotalets klassiska serier som Dallas, Dynastin och Falcon Crest. Det här är nämligen drama med extra allt och mer ändå.

Greenleaf är namnet på familjen som står i centrum. En familj där allt kretsar runt kyrkan de driver. Patriarken James Greenleaf är ledare för kyrkan och när han predikar sitter familjen på scenen. De bor alla på ett stort gods och på ytan verkar familjelyckan vara total.

Första avsnittet inleds när Grace reser hem tillsammans med sin dotter Sophia efter många år. Hennes syster Faith ska begravas och det är omöjligt att hålla sig hemifrån längre. Hennes föräldrar har aldrig träffat hennes nu tonåriga dotter, men trots att Grace inte planerat det bestämmer hon sig för att stanna. Egentligen har Grace lämnat kyrkan, men nu hittar hon tillbaka och börjar arbeta för sin far.

Åter till åttiotalalet och såpornas storhetstid. I Greenleaf finns de alla. Matriarken Lady Mae är grymmare än Angela Channing, pastor James och hans svåger Mac tävlar om att vara lika korrupt som JR, men eftersom James någonstans har ett gott hjärta får han istället ta rollen som Blake Carrington, en ledare som försöker, men långt ifrån alltid lyckas.

Vem är då Cliff Barnes? Kandidaterna är flera, men konkurrenten Basie Skanks ligger nära till hands. Han driver kyrkan Triumph och värvar det svarta fåret Jacob Greenleaf och gör honom till pastor, något hans far vägrar göra. Jacob är snarare lite för snäll och lite för dum, lite som Ray Krebbs eller kanske Bobby Ewing. Till kyrkans förtret och kanske förvirring finns också en och annan Steven Carrington.

Musiken i Greenleaf är ett kapitel för sig. Den spelar en stor roll i serien och det luktar lite nittiotal när artister gör framträdanden. Åttiotal och nittiotal alltså. Det funkar.

I USA sänds fjärde säsongen av familjedramat Greenleaf just nu. Tre säsonger finns på Netflix och jag har just påbörjat den andra. Trots att det är rätt snaskigt har jag fastnat helt. Miljön i det religiösa Memphis fascinerar mig och jag har helt fastnat i den religiösa världen som tyvärr också innehåller en hel del svek, lögner och hemligheter och en rejäl dos girighet. Pengar är helt klart många gånger viktigare än tron. För mig som är skeptisk till organiserad religion är kyrkans makt i Memphis ett bevis på att det sällan fungerar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att religion kan vara ett stöd  livet för den som tror. Jag tycker att balansen i Greenleaf är bra.

De dagar som blommorna blommar

Jag höll på att missa Jonas Gardells och Simon Kaijsers serie De dagar som blommorna blommar. Hade avfärdat den för att många sa att den var för sentimental. För överdriven. Så slumpade det sig så att jag hade tid över en kväll när den bara skulle ligga kvar en dag till på Svt play och valde då att trots allt se den. Det är jag glad över.

För visst är det så att Gardell balanserar på gränsen ibland. Predikar snarare än berättar. Blir för sentimental. Men samtidigt finns det så mycket bra i serien och så många fina rolltolkningar. De dagar som blommorna blommar har lockat de största skådespelarna.

De spelar föräldrarna på 70-talet i ett villaområde där allt på ytan är perfekt. Där ingen vill låtsas om att en av sönerna slutat gå till skolan och dessutom blivit våldsam. Där en far låser in sig för att skydda sig mot sonen i fråga. Där en dotter mister sin far som städat undan och nu avslutar sitt liv. Där en annan familj dansar ut julen och kanske sin pappa på samma gång. Och någon gång i framtiden regisserar sonen en pjäs om just detta.

De är barnen som blir äldre. De som inte längre hänger vid korvkiosken. De nu vuxna männen lever ett annat liv; bättre eller sämre är frågan. Mest är det annorlunda. De är vuxna män som söker sitt förflutna och som försöker bearbeta det. Som är fast i lojalitet med familjer eller saknaden efter densamma.  Allt de försökt att dölja och glömma bort. Ensamheten. Så går tiden som en cirkel från 70-talet till nutiden och det är den store författaren och regissören som ser till att det smutsiga byket når publiken.

 

Safe av Harlen Coben

Det var länge sedan jag läste något av Harlen Coben och de få böcker jag läst av honom har varit helt okej, men inte wow. Däremot blev jag faktiskt sugen på att återupptäcka honom efter att ha sett Netflix-serien Safe.

Safe handlar om några familjer i ett gated community där livet ska vara fint och säkert. Huvudpersonen Tom Delaney (spelad av är änkling och lever i området tillsammans med sina två döttrar. Han har ett förhållande med polisen Sophie Mason och verkar ha haft det redan innan hans fri dog. Detta trots att Sophie var barndomsvän med hans fru och dessutom umgicks med dem tillsammans med sin man Josh, som flyttat ut i en husvagn på tomten.

Några av tonåringarna i området, bland annat Toms dotter Jenny, hennes pojkvän Chris, som är son till en av lärarna på skolan och Henry, Sophies son, på en fest hos kompisen Sia. Hennes föräldrar är i väg på en romantisk weekend och trots att Sia lovar dyrt och heligt att inte ställa till med besvär bjuder hon in till fest och passar dessutom på att sälja droger.

Vid elvatiden upptäcker hon Chris död i familjens pool och avbryter festen. Hennes föräldrar kommer hem och försöker hjälpa henne att gömma liket. Vad de inte vet är att Jenny är försvunnen och när dagen gryr har flera familjers liv förändrats för alltid.

Safe består av åtta avsnitt och jag är mycket imponerad av manuset. Trådarna är många och ledtrådarna portioneras ut med stor skicklighet. Möjligen är jag lite besviken på upplösningen, men tycker ändå att det här är en riktigt bra och välgjord serie som definitivt är värd att se. Den påminner lite om Lisa Jewells Flickorna i parken, där familjerna bor i en idyll runt en park och tror sig vara skyddade från allt ont. Miljön och den falska tryggheten är fascinerande i både tv-serien och boken.

%d bloggare gillar detta: