TV-serier

Kanske den bästa tv-serien någonsin

Någonstans ställde en person frågan om vilken den absolut bästa tv-serien var, den du ständigt imponeras av och som växer för varje säsong. Just nu har jag just sett färdigt den femte säsongen av This is Us och det måste vara svaret på frågan för min del.  Det som började om en berättelse om tre syskon blev något mycket. Tre syskon och ett ungt par som blev föräldrar till trillingar som vi möter i olika tider. I nutiden är syskonen runt 30 och mycket fokuseras på karriär, äktenskap och/eller barn. Vi får glimtar av framtiden och en rad återblickar till deras barndom och ungdom. Fantastiska skådespelare i alla tidsperspektiv, men mest gillar jag nutidsberättelsen.

Berättelsen om familjen Pearson börjar när Rebecca och Jack träffas någon gång år 1972 och blir ett par. Hon drömmer om att bli sångerska. Han har fullt fokus på att kunna försörja en familj. På samma dag som Jack fyller 36 år föder Becca trillingar. Ett av barnen dör och sorgen överskuggar lyckan. Så lämnas ett spädbarn och hittas av en brandman som tar bebisen till sjukhuset. Den döda trillingen ersätts av den upphittade bebisen och Big 3 bildas.

Den adopterade sonen får namnet Randall och berättelsen om hans föräldrar blir också en del av berättelsen om familjen Pearson. Han är den akademiska begåvningen och blir också politiker. Randall är gift med Beth och har när serien börjar två döttrar, som sedan blir tre.

Hans bror Kevin är sportstjärnan som skadade sig och istället blev skådis. Genombrottsrollen var som The Manny, en komediserie om en manlig nanny. Kevin var gift med sin ungdomskärlek Sophie, men när vi träffar honom första gången har det tagit slut. Vad som hände avslöjas senare och jakten på kärlek är ständig för Kevin.

Systern Kate letar länge efter kärleken och hittar den hos Toby som dyker upp ganska tidigt i serien. Även Kate drömmer om att sjunga, men mest av allt lever hon för att hjälpa sin bror Kevin. Kate är den karaktär som kanske vuxit mest under seriens gång och i sista avsnittet av den femte säsongen fick vi se en framtidsscen som lovar än mer. Den kommande säsongen ska enligt serieskaparna bli den sista och då kommer vi förhoppningsvis få veta vad som egentligen händer i huset dit alla är på väg i en scen som följt med från säsong 1 och snart är komplett.

Vill du se This is Us finns den på Amazon Prime. Rekommenderas varmt.

Fem bra danska tv-serier

Just den här tiden på året är tv-serier lättare att komma igenom än böcker och dagens topp 5 handlar om bra tv-serier från vårt grannland Danmark. Jag har ju lyckats undvika giganterna på B Brottet, Borgen och Bron, men jag har några andra favoriter.

Nikolaj og Julie (2002-2003) är en serie med paret med samma namn i centrum. Ett par som varken kan vara tillsammans eller isär, men som ändå är riktigt fina att följa. Nikolaj har en firma tillsammans med sina vänner Philip och Frank, som vi också lär känna. Det här var den första serien jag såg med Sofie Gråbøl och hon är som alltid fantastisk.

Matador (1978-1982) är en klassisk dansk serie med fantastiska Ghita Nørby i en av rollerna. Huvudrollen spelar dock av Jørgen Buckhøj som spelar Mads Skjern, som senare gifter sig med Nørbys rollfigur Ingeborg. Serien utspelar sig i den fiktiva lilla staden Korsbæk där han startar sin butik Tøjhuset som konkurrerar med den etablerade butiken Damernes Magasin. Nu var det så många år sedan jag såg den att minnet är lite suddigt, men jag minns i alla fall att jag älskade den.

Krøniken (2004-2007) en serie om den unga Ida Nørregaard som 1949 flyttar till Köpenhamn för att studera och sedan får jobb som sekreterare på en radiofabrik. Fabriken drivs av Kaj Holger Nielsen och där arbetar även hans son Erik och hans dotter Søs. Syskonen Nielsen är viktiga i serien, liksom Idas granne Palle, en student med arbetarklassbakgrund. Vi får följa dessa fyra karaktärer under många år och får dansk nutidshistoria på köpet.

Mordkommissionen (2000-2004) blev Mads Mikkelsens stora genombrott, även om jag såg honom första gången i den brutala filmen Pusher (1996). Han spelar Alan Fischer som ingår i en specialgrupp inom polisen som hjälper den lokala polisen med speciellt komplicerade fall. Det jag minns som bäst var samspelet mellan poliserna och en ännu större favorit än Fischer var Johnny Olsson, spelad av Lars Bom.

Dicte (2003-2005) med Iben Hjelje i huvudrollen som Dicte Svendsen kombinerar på ett bra sätt vardagsdramatik och spänning. Dicte är reporter som gärna skriver om brott och ingenting hindrar henne från att få reda på det hon vill. Serien baseras på Elisebeth Egholms kriminalromaner som jag också tycker mycket om.

 

 

Pørni — en helt fantastisk serie

Jag är så glad för tipset om att se norska Pørni, som jag fick i FB-gruppen Tvserie-gäris/ickebinäris när jag bad om tips på korta serier. När det sjätte avsnittet var slut blev jag riktigt besviken över att det inte fanns fler och längtar verkligen efter en andra säsong. Enligt imdb är andra säsongen i “post-production” och jag hoppas att den släpps snart. Att återse Pørni och hennes familj är något jag ser fram emot.

Pørni bor hos sin pappa med sina två döttrar. Flickornas pappa lever livet i Köpenhamn med en ny kärlek och är helt ärligt rätt egoistisk och otrevlig. I huset bor också Pørnis systerson Leo, vars mamma, Pørnis syster, dött i en olycka. En olycka där Leos pappa skadades svårt. Riktigt hur det gick till får vi inte veta, men vi vet att Leo inte vill prata med sin pappa.

Serien börjar med att pappa Ole Johan får ett hälsobesked som är en dödsdom, något som snart tas tillbaka då det visar sig att läkarna gett honom fel provsvar. När han fått livet åter kommer han ut som homofil och väljer sitt nya namn Baldwin. Dessutom börjar han dejta sin bra mycket yngre körskollärare. De två är fantastiska karaktärer som verkligen gör mig glad. Det är aldrig för sent att leva det liv man vill och dessutom hitta sitt livs kärlek. För Pørni går det inte på räls. Den ganska mycket yngre kollegan Bjørnar bjuder visserligen ut henne, men åldersskillnaden på 13 år gör henne osäker. Han är nyseparerad och har tvillingar och  Pørni kan inte släppa tanken på sina trasiga knän och allt för långa bröst. Istället för att köra på börjar hon ifrågasätta allt.

Pørni arbetar inom socialtjänsten och då primärt med barn som har en hemsituation som gör att de behöver stöd. Det är ett tufft jobb och en klient gör allt för att få henne ur balans. Samtidigt är det tydligt att Pørni är bra på sitt jobb och att hon bryr sig om sina klienter. Hon har ett stort hjärta, men ett ganska så krävande liv. Att vara mamma åt två tonåringar och dessutom ta hand om sin systerson är inte enkelt. Att dessutom bo hemma hos sin pappa gör livet ännu lite mer komplicerat. Hon flyt ut till sin bil i garaget där hon både dricker, röker och dejtar.

Pørni är skapad av Henriette Steenstrup som också spelar huvudrollen. Hennes rolltolkning är fantastisk och jag absolut älskar karaktären Pørni som är gränslös, men också härligt ärlig och alltid med sina nära och kära i fokus. Seriens kombination av humor och svärta är riktigt bra och jag både skrattar högt och gråter en skvätt. Serien finns på viaplay och rekommenderas varmt. Extra kul är det att serien redan förnyats med två ytterligare säsonger. Dem ser jag fram emot.

The Chair säsong 1

Sandra Oh är en favorit sedan hon var med i serien Grey’s Anatomy och var kanske den största anledningen till att jag slängde mig på serien The Chair när den släpptes på Netflix. Så vad fick jag då se? En charmig och rätt sorglig berättelse om universitetslärare i USA. Sorglig för att fördomarna lever och frodas, men charmig på grund av många bra skådespelare och intressanta rollfigurer.

Sandra Oh spelar Ji-Yoon Kim, nybliven prefekt för litteraturinstitutionen vid det fiktiva Pembroke University. Hon är ensamstående mamma till en adopterad dotter och är helt beroende av hjälp från sin pappa för att få vardagen att gå ihop. När hon nu blivit chef för en institution fylld av äldre professorer blir hennes första uppdrag att avskeda någon av dem, eller i alla fall se till att studenterna vänder åter. När föreläsare som Yaz McKay drar fulla hus, sitter många av stofilerna med tomma salar. Den del av serien jag tycker mest om är kanske diskussionerna om vad kunskap är, hur viktig representation är och vikten av att faktiskt nå de unga. Det är inte så enkelt att de äldre är kassa och de yngre bra, men det är tydligt att erfarenhet kanske väger lite väl mycket ibland och att en vit man i princip alltid har företräde hur det officiella budskapet än ser ut. Tyvärr blir det lite väl förenklat, men ansatsen finns och jag hoppas att det kommer fler säsonger där debatten kan fördjupas.

En av de yngre föreläsarna Bill Dobson, som efter att ha mist sin fru tappat sin kompass i livet. Han dricker för mycket, dyker upp full på jobbet och under en föreläsning härmar han Hitler på ett lite väl tydligt sätt. Detta filmas självklart och studentprotesterna låter inte vänta på sig. Läraren som är nazist ska självklart avskedas. Även den debatten är förenklad, men ändå relevant. Seriens skapare driver med de protester som ibland blir gigantiska utan att all information finns. Självklart ska rasister inte få göra nazisthälsningar i klassrummet och självklart ska en sådan lärare stängas av om det bedöms att skäl finns. Protesterna tar dock formen av en mobb och debatten blir förenklad och svartvit.

Sex avsnitt är alldeles för kort om man försöker göra en så komplex serie som skaparna av The Chair verkar vilja göra. Det är en trevlig och inte sällan rolig serie med visst djup, men de mer komplicerade delarna som handlar om representation och rasism rör sig bara på ytan. Det är synd. Nu tar det liksom slut innan det börjat och de flesta karaktärer förblir endimensionella. Med det sagt är The Chair en bra serie och Sandra Oh gör en fin rollprestation, men jag saknar det djup som hade kunnat göra den till mer än en komedi och därmed viktig på riktigt.

 

 

Veckans kulturfråga v.36 2021

Förra veckan handlade det om böcker och idag ägnar vi oss åt annan (höst)kultur. Extra passande då restriktionerna snart upphävs och ett kulturliv är möjligt. Veckans kulturfråga lyder så här:

Vilka kulturella händelser ser du fram emot i höst?

Bokmässan är det jag ser fram emot mest. Egentligen inte så mycket själva mässan som att få träffa vänner jag inte sett på länge. Jag har till och med lyxat till det och bokat hotell, trots att jag bara bor några mil från Göteborg.

När det gäller annan kultur ser jag fram emot nya säsonger av Bonusfamiljen, Lucifer och La Casa de Papel. Film har jag nästan tappat kollen på helt, men nyinspelningen av Vinterviken och nya Utvandrarfilmen som kommer vid jul vill jag definitivt se. Känns det inte som att det är väldigt många nyinspelningar nu för tiden förresten?

Något jag också ser väldigt mycket fram emot är att se en av våra före detta elever på Backa Teaters scen i föreställningen Sex roller söker en författare.

Jag vet inte om det gjorde så stor skillnad med länksamling i stället för vanliga kommentarer, men testar ett par veckor till.

[fresh_inlinkz_code id=”cd201f0dc0b0469981f0cc1e7dba535b”]

 

Vad hjärtat vill säsong 1

Egentligen är Vad hjärtat vill eller Plan Cœur som den heter i original, en serie med en på pappret gräslig intrig, men trots det fastnade jag totalt för denna franska känslostorm. Huvudpersonen Elsa är singel sedan hennes pojkvän lämnat henne för en annan. De arbetar fortfarande på samma ställe och det är självklart tufft att se honom. Elsa känner sig övergiven, ensam och totalt omöjlig för andra att älska. Hon har flyttat in i sitt gamla flickrum som hennes pappa nu använder som väntrum för sina patienter. Ett rätt eländigt liv med andra ord.

Hennes två bästa vänner ordnar en dejt till henne och det är nu det blir konstigt. Det nöjer sig nämligen inte med att fixa ihop henne med någon bekant, utan hyr en prostituerad. Jag vet, vansinne och här borde jag stängt av. Ändå tittar jag vidare och det är mycket tack vare Elsa, en karaktär som är lätt att tycka om. Även Jules, som hennes dejt kallar sig, tillåts vara mer komplex även om själva prostitutionen inte direkt problematiseras. Tänk er Pretty Woman nivå, men utan den rike mannen (även om det finns ett par kvinnor som gärna hade spelat Geres roll) och utan att den som träffar den prostituerade är medveten om situationen. Instruktionerna Jules fått är att han ska smickra, ligga och sedan dra. Här får väninnorna sig en rejäl känga ska sägas och självklart blir det inte så enkelt att lyfta Elsas självförtroende som de trott.

Vad hjärtat vill är en riktigt charmig serie med karaktärer som inte alltid är lätta att tycka om, men som definitivt är intressanta. Många gräl, många svordomar, mycket kärlek, ja mycket av allt och dessutom utspelar serien sig i Paris. Eftersom jag självklart måste få veta hur det går med Elsa tittar jag vidare på säsong 2.

Zebrarummet

Förra hösten spelades delar av Zebrarummet in i de lokaler där Lerums gymnasiums estetiska program tidigare varit. En gammal industrilokal som sett sina bättre dagar och som inte längre får inhysa skolverksamhet. Henrik Schyffert, en av seriens skapare, dök upp på förra årets upprop och de som gick i trean på estetiska programmet fick vara med som statister. Eftersom bakgrunden är väldigt suddig ses de inte så ofta, men i avsnitt fyra finns flera av dem utspridda i skolans uppehållsrum och senare syns de även utanför en lokal pizzeria.

I Zebrarummet heter skolan Holmeredsskolan och är en kommunal skola med en rad sociala problem. Lite längre bort, på Nääs slott, ligger Tuna Kvarn, internatskolan som fostrat och fostrar Sveriges elit. I serien är det självklart så att skolorna ligger nära huvudstaden, men trots detta pratar värstingarna från Holmeredsskolan grov göteborgska. Inget fel på skådespelarinsatserna, men det blir lite märkligt. Det tar ett också tag innan jag slutar störa mig på att 27-årige Edvin Endre och snart 26-årige Valter Skarsgård ska spela gymnasieelever, men eftersom deras rolltolkningar är något utöver det vanliga köper jag det efter ett tag. Skarsgårds skildring av den fullständigt vidrige Hugo lämnar ingen oberörd. Endre spelar Philip, som är lite mjukare, men nästan lika hemsk. De två tillhör eliten på elitskolan, men det betyder definitivt inte att de lever perfekta liv. Tillsammans med Caroline (Alva Bratt) bildar de en mycket obehaglig trojka som tycks styra hela skolan.

Zebraklubben är en anrik och hemlig klubb på Tuna Kvarn och i seriens första avsnitt ska två nya medlemmar tas in. Det kräver invigningsriter som verkligen inte är lämpliga. Dagen efter hittas en av eleverna död och en film av ett övergrepp på en annan elev läcker på sociala medier. Skolans ägare Carl Ekberg gör allt för att tysta ner det hela och det blir helt klart lättare av att ha vänner på höga positioner i samhället.

Aliette Opheim spelar Sara, som inledningsvis är kurator på Holmeredsskolan, men senare lockas över till Tuna Kvarn av Carl. Att hon skulle ta ett sådant beslut känns väldigt långsökt och hennes karaktär blir mindre och mindre trovärdig ju längre serien går. Faktiskt finns en rad logiska luckor i serien som stör och fler karaktärer som agerar på sätt som inte känns rimliga eller i alla fall inte får någon rimlig förklaring. Det är synd, för mycket i serien är riktigt bra och spännande.

Zebrarummet är den andra svenska serien jag sett på kort tid som utspelar sig på en Internatskola. Där Young Royals satsar på sexualitet, yta och unga skådespelare kör Zebrarummet på våld, pennalism, äldre skådespelare, spänning, men även en rejäl dos yta. Jag måste säga att jag, trots en del märkliga trådar, tycker mest om Zebrarummet av de två och då främst för de många skickliga skådespelarinsatserna. Förutom de redan nämnda gör Amanda Lindh, från bland annat Bonusfamiljen ett fint porträtt av Nathalie, flickan vars föräldrar kör en Skoda som gör nästan vad som helst för att passa in och Ella Rappich, känd från bland annat Störst av allt, är fin som den blyga Grace. Kaxig och cool är också Wilma Lidén som spelar Louise och även Tiam Miladi som spelar William är ett riktigt fynd.

Young Royals säsong 1

Idén till tv-serien Young Royals är bra. En svensk prins skrivs in på den fina internatskolan Hillerska. Där går Sveriges elit, inklusive prins Wilhelms kusin August, men också några dagselever som kommer från helt andra förhållanden. Att det är just Hillerska som Wilhelm ska gå på är inte självklart. Det är visserligen en anrik skola och hans bror, kronprins Erik, har gått där, men Wilhelm själv började på en annan skola. Efter ett slagsmål anser dock hans föräldrar att Wilhelm behöver en annan miljö. Hade de vetat om allt som pågår på Hillerska, skulle de kanske gjort ett annat val.

På Hillerska träffar Wilhelm Simon, en av dageleverna som tar bussen till skolan varje dag tillsammans med sin syster Sara, från sin miljonprojektförort. De blir först vänner, men snart också förälskade. Att det skulle vara något konstigt är ingenting seriens skapare förmedlar, men när situationen för Wilhelm förändras ställs andra krav på honom och den frihet han ändå haft begränsas. Livet som kunglighet är långt ifrån en dans på rosor inser vi rätt snart och klart är att Wilhelm ibland vill fly från de förpliktelser han har.

Visst inser jag att en serie om ungdomar också är primärt för ungdomar, men så måste det inte vara. I fallet med Young royals står det dock klart att jag inte tillhör målgruppen. Karaktärerna är för ytliga och platta, intrigen för ointressant och fokus på effekter allt för stor. Ibland bränner det till, men tyvärr allt för sällan. Flera av skådespelarna är dock bra, som Edvin Ryding från Älska mig som spelar Wilhelm och Omar Rudberg från FO&O som spelar Simon. Malte Gårdingers porträttering av den obehaglige August och Nikita Ugglas av den osäkra Felice är också bra. Tyvärr tycker jag inte att det räcker. Trådarna är för många och sex avsnitt räcker inte för att fördjupa karaktärerna. Kanske kan det bli bättre i den andra säsong som det öppna slutet verkligen bäddar för.

Fem tv-serier i skolmiljö

Nu har det varit skolstart även för eleverna och veckans topp 5 har därför skolanknytning.

Fem tv-serier i skolmiljö

Felicity är en av mina absoluta favoritserier som till största delen utspelar sig i skolmiljö. Vi får följa Felicity som flyttar från Palo Alto till New York för att studera. Främsta orsaken till att hon beger sig just dit heter Ben.

Teachers är en brittisk serie som sändes 2001-2004, de första säsongerna var riktigt bra, men när stjärnorna Andrew Lincoln, Raquel Cassidy och Nina Sosanya hoppade av sänktes kvaliteten. Inledningsvis är det här dock den bästa serien om lärare jag har sett.

Dawson’s Creek fostrade kända skådespelare som Michelle Williams och var riktigt bra då de kom. Jag kan dock tänka mig att den inte åldrats speciellt väl, men det tänker jag inte ta reda på. Egentligen är det inte bara skolan som är viktig i Dawson’s Creek, men jag tar med den ändå.

Degrassi Junior High var en favorit när jag växte upp. Jag älskade att följa Joey, Caitlin, Snake och inte minst min favorit Spike. Det här är en av de första serier jag minns att jag följde slaviskt och det var inte lätt på den tiden då det fanns en tv och en pappa som ville se alla nyhetssändningar.

Rita är en dansk serie om en lärare med samma namn. Jag har sett långt ifrån hela, men tycker om det jag sett så här långt. Skönt med lärare som faktiskt framställs som mänskliga.

 

The White Lotus

The White Lotus är något av det märkligaste jag sett och faktiskt är jag inte säker på om jag tycker att serien är genialisk eller medioker. Att den berör är dock helt klart och att den är unik är det heller ingen tvekan om. Serieskaparen Mike White, som också ligger bakom annat School of Rock (både filmen och serien) tar oss med till en lyxresort på Hawaii dit bara de rikaste har råd att resa. Redan från början vet vi att något gått fel, då en av gästerna, en ung man som varit på sin bröllopsresa befinner sig på flygplatsen och berättar att en kista följt med på resan hem och att han dessutom inte har någon fru längre. Om det är hon som befinner sig i kistan vet vi inte, men det känns mer troligt att hon helt enkelt lämnat den idiot hon märkligt nog gift sig med. Nu är det här ingen kriminalserie och det handlar inte om att hitta någon mördare. Istället är The White Lotus ett absurt och skruvat relationsdrama som lär lämna få oberörda.

Mannen som förlorat sin fru heter Shane Patton och spelas av Jake Lacy, som verkligen lyckas skapa en av de mest otrevliga karaktärer jag någonsin sett i en tv-serie. Han är rik, bortskämd, överlägsen, dryg och riktigt obehaglig. Hur han fångat någon som Rachel, hans nyblivna fru, är konstigt, men det visar sig att det finns en hel del som hon döljer också. Alla karaktärer i The White Lotus bär på hemligheter och de är mer eller mindre bra på att hålla dem just hemliga.

Bland alla skruvade karaktärer sticker Tanya McCoid ut. Hon är en medelålders, ensam kvinna som rest till hotellet för att sprida sin mors aska i havet. En mor som hon egentligen aldrig älskat, men som hon varit beroende av. Tanya verkar ha väldigt lätt för att bli beroende av människor och suger in dem så hårt att de tappar andan. Så fort de kan lämnar de och det har gjort henne både olycklig och osäker.

Familjen Mossbacher bor också på The White Lotus och det är en allt annat än harmonisk familj. Föräldrarna Mark och Nicole verkar inte ha något lyckligt äktenskap, tonårssonen Quinn är udda och hans syster Olivia verkar hata honom. För att hon och hennes kompis Paula ska slippa dela rum med Quinn tvingar de in honom i svitens minimala kök och till slut väljer han att sova utomhus.

Hotellmanagern Armond är en karaktär att älska och hata. Han är underhållande i sin överdrivna smidighet, men hade varit en vidrig person att ha i sin närhet. En parodi på smörande servicepersonal, men också en mycket mer komplex karaktär än han först verkar vara. Det gäller förresten inte honom, utan flera av karaktärerna i serien. På hotellet skapas en obehaglig stämning och ibland vill jag nästan stänga av för att det blir så jobbigt att titta på hur alla ställer till det för sig själva och andra. Jag ser ändå vidare och trots att det mesta bara är konstigt, finns det ändå något som jag gillar skarpt med årets helt klart märkligaste historia.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: