TV-serier

Veckans kulturfråga v.4 2021

Journalisten och författaren Carina Bergfeldt har fått en egen talk-show på svt och efter att ha sett de två första avsnitten tycker jag att hon sköter sig väldigt bra som programledare. Veckans kulturfråga handlar just om de personer som leder tv-program. Det kan vara en talk-show eller något helt annat program.

Vilken programledare på tv är din favorit?

 

Jag gillar som sagt Carina Bergfeldt och tycker nog att hon slår sin föregångare Skavlan. Dessutom tycker jag att just intervjuprogram är ganska trevliga. Förr tittade jag gärna på David Letterman och Jay Leno, men det var många år sedan nu. Jenny Strömstedt är en annan favorit. Ni ser, jag kan som vanligt inte välja, men med kniven på strupen säger jag Graham Norton. Egentligen följer jag honom inte speciellt mycket, men jag gillar honom och tycker om den stämning han skapar.

It’s a sin — en riktigt bra miniserie

Efter fem avsnitt i serien It’s a sin känner jag mig ganska tom. Berättelsen om de fem vännerna som delar en lägenhet i London under andra delen av 1980-talet berörde mig djupt och jag har lite svårt att hitta orden för att beskriva den. Klart är att det är en både bra och viktig berättelse och en av de bästa tv-serier jag sett på länge.

Året är 1981 och platsen är London. Vi får lära känna fem unga människor som blir vänner och flyttar in i en gemensam lägenhet som de, trots ruffigheten, kallar för The Pink Palace. Det är Ritchie, som ger upp juridikstudierna för att studera teater, Jill som är hans vän och dessutom delar intresset för teater och musik, Roscoe som flyr sin familj som försöker bota hans homosexualitet och hotar att skicka honom till Nigeria och Ash, studenten som snart blir en del av gänget. De är unga, de njuter av livet och för fyra av dem lurar en ny, mystisk virussjukdom runt hörnet.

Russell T. Davies, som också skrev numera klassikern Queer as Folk,  har skrivit ett fantastiskt manus som lyckas vara både roligt, känslosamt och otroligt sorgligt. Det märks att han också låg bakom Years and years och jag imponeras av hans förmåga att skapa komplexa karaktärer och dessutom ta sig an riktigt svåra och viktiga frågor utan att det blir melodramatiskt. Samtidigt är det ofta så att britterna lyckas bättre med det svarta och vassa än amerikanerna. Det finns inget smörigt alls, men äkta kärlek, äkta vänskap, närvarande föräldrar och de som förtvivlat inser att de inte känt sitt barn alls. När jag till slut inte kan hålla tårarna tillbaka är de äkta.

Flera av skådespelarna är riktiga fynd som jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av i framtiden. Lydia West, som även har en roll i Years and years gör ett fint porträtt av Jill, som försakar mycket av sitt eget liv för att finnas där för sina vänner i vått och torrt. Nathaniel Curtis, som spelar Ash, verkar göra sin första stora roll och han är fantastisk. Även Callum Scott Howells gör sin första roll och lyckas göra den tyste och tillbakadragne Colin riktigt intressant. Stjärnan är utan tvekan Olly Alexander som spelar Ritchie, men jag tycker kanske ännu mer om Omari Douglas porträtt av Roscoe. Mer etablerade skådespelare som Keeley Hawes, Stephen Fry och Neil Patrick Harris gör viktiga biroller.

Missa inte It’s a sin som finns på HBO. Skildringen av kärlek och vänskap är riktigt bra, musiken är fantastisk och tidsandan beskrivs väl när AIDS drar in över världen. Nästan alltid när jag sett sista avsnittet i en tv-serie önskar jag mig fler avsnitt. När det gäller It’s a sin känns de fem avsnitten perfekta och avslutet naturligt. Det handlar inte om att jag inte skulle vilja återse karaktärerna, för det vill jag, men berättelsen är trots allt komplett. En optimistisk början, en känslosam mitt och ett oundvikligt slut.

Vår tid är nu 1951

Eftersom jag inte förrän nu börjat se storserien Vår tid är nu, valde jag att se senaste säsongen precis efter säsong 1 för att få avsnitten i tidsordningordning. Vår tid är nu 1951 utspelar sig nämligen mellan säsong 1 och 2, på sommaren efter Ninas självmordsförsök. Hennes man har tagit med dottern Kristina till sitt familjehem i Skåne och Nina ska istället vila ut i familjen Löwanders sommarhus på Gällnö i Stockholms skärgård. På samma ö ska familjen driva en sommarrestaurang med Djurgårdskällaren är stängd och Erik är istället källarmästare på skärgårdsrestaurangen. Kökschefen Backe följer med, liksom Ethel, Maggan och Bellan. Och så Calle såklart, som lämnar fru och barn i stan för att sommarjobba i skärgården.

Vår tid är nu 1951 är indelad i fyra avsnitt med titlarna Försommar, Midsommar, Högsommar och Sensommar. Så himla fina avsnitt som skildrar svensk sommar när den är som vackrast och ett midsommarfirande som inte går av för hackor. Kärleken mellan Helga Löwander och Backe blir tydligare och jag tycker så mycket om samspelet mellan Suzanne Reuter och Peter Dalle. Två fantastiska skådespelare. Även Nina och Calle får tid tillsammans den här sommaren och vi får veta vad som gjorde att de blev tillsammans igen. Märkligt egentligen att ursprungsserien valde att hoppa flera år mellan säsong ett och två istället för att redan då låta oss följa Nina och Calle. Nu blir de de fyra nya avsnitten verkligen en bonus och jag tycker att stämningen mellan skådespelarna är mer avslappnad än i de ordinarie säsongerna.

Jag inser att det blir svårt att göra fler säsongen som utspelar sig efter den tredje säsongen av Vår tid är nu. Det finns en gräns för hur mycket en skådespelare kan åldras innan hen behöver bytas ut. Däremot finns det flera hål i serie som jag gärna hade sett fyllas med fler miniserier. Karaktärerna är helt klart intressanta nog att utveckla ännu mer.

En lämplig ung man

A suitable boy är en bok av Vikram Seth som kom ut 1993. Ett mastodontverk på mer än 1300 sidor som jag läste när den översatts till svenska med titeln En lämplig ung man. Jag minns den som en av de bästa böckerna jag läst och att jag lärde mig massor om Indien. Boken utspelar sig i början av 50-talet i ett land som nyss blivit självständigt och delats och där motsättningarna mellan olika grupper finns kvar. Nu har boken blivit tv-serie och finns på Netflix. Självklart har jag sett den.

Huvudberättelsen i både boken och tv-serien är Mrs. Rupa Mehras kamp för att hitta lämpliga unga män till sina döttrar. Serien inleds med att äldsta dottern Savita gifter sig med Pran Kapoor, en universitetsprofessor som verkligen är en passande partner. Nu behöver hon också finna en lika lämplig unga man  som hennes yngsta dotter Lata kan gifta sig med. Det är lite Austen över berättelsen, men miljön är sjävklart helt annorlunda. Inte konstigt att den känslan finns dock, då manus är skrivet av Andrew Davies som t.ex. gjort manus till Sanditon och den fantastiska miniserien från 1995 av Pride and Prejudice. Regisserar gör Mira Nair, känd för bland annat Salaam Bombay och Monsoon Wedding.

Huvudpersonen Lata är 19 år och studerar engelsk litteratur på universitetet i den fiktiva staden Brahmpur. Där träffar hon Kabir som hon blir förälskad i, men när hon får veta att han är muslim blir det svårt att ens tänka tanken att de skulle kunna gifta sig. Hennes hinduiska familj skulle aldrig acceptera det. Under ett besök i Calcutta hos sin bror och hans fru träffar hon istället en ung poet och senare presenteras både hon och vi för den lämpliga unge man som hennes mor sett ut. Tre män figurerar i serien och först i slutet gör Lata sitt val.

Kärleken står i fokus i tv-serien och den var viktig även i boken. Minst lika viktig var dock den politiska delen, som finns med även i serien om än inte lika mycket. 1952 var det val i Indien och Prans pappa Mahesh Kapoor är politiker i Kongresspartiet. Hans valkrets ligger på landsbygden och dit tar han med oss. Just de olika miljöer som skildrar är en av behållningarna med serien. Det är också härligt att höra olika språk talas och det känns genuint och äkta. Det här är inte ännu en serie eller film där de vita kolonisatörerna finns där för att “styra upp”. Det är istället berättelsen om ett nytt land som ska genomföra ett stort, demokratiskt val. Ett land som definitivt präglas av kolonialtiden och inre konflikter, men också av en vilja att skapa något bra och hållbart.

A suitable boy börjar lite trevande, men växer till en intressant berättelse om några familjer vars öden sammanflätas. Bäst tycker jag om att följa Lata som gestaltas helt fantastisk av Tanya Maniktala. Det är dock väldigt många trådar och väldigt många karaktärer som samsas i de sex avsnitten, vilket på ett sätt är en fördel då det skapar ett myller av röster, men samtidigt gör det hela lite rörigt. Trots detta rekommenderar jag er att se serien för att få uppleva en tid och en miljö som sällan skildras.

 

 

 

Vår tid är nu säsong 1

En ledighet utan speciellt många planer gjorde att jag äntligen fick tummen ur att börja se storserien Vår tid är nu. Tidigare har jag bara sett halva första avsnittet från fredsdagen 1945, men nu tog jag mig vidare och det dröjde inte många avsnitt innan jag var fast. Två kärlekstrådar var de jag fastnade i, den mellan Nina och Calle och den mellan Peter och Suzanne. Lite extra uppfriskande var det också att få stifta bekantskap med ett par riktiga skurkar, Gustav Löwander och Kurt Ragnarsson.

Ni är säkert många som redan sett serien om familjen Löwander och deras restaurang Djurgårdskällaren. Restaurangen som klarat sig under kriget genom att gäster som nu när tyskarna kapitulerat inte längre är riktigt rumsrena. Äldste brodern Gustav är den som har jobbet som källarmästare och han tar till mer och mer desperata åtgärder för att rädda familjerestaurangen. Redan i andra avsnittet kommer brodern Peter hem från armén och med sig har han sin fransk-judiska flickvän Suzanne, som suttit i förintelseläger. Konflikten mellan bröderna är central i denna den första säsongen.

Lillasyster Nina vill också vara en del av restaurangen och efter att på fredsdagen ha ordnat en stor fest i festvåningen på andra våningen vill hon starta jazzklubb där. Klubb DK drar en helt annan publik än en anrika restaurangen och får symbolisera det nya och det gamla. Nina är också den som mer än andra vill leva ett annat sorts liv än den äldre generationen. Hon vill ha samma frihet som sina bröder och hon vill gifta sig med en hon älskar. När det visar sig vara kökspojken Calle är det inte riktigt så lätt att faktiskt följa sitt hjärta. Klass är en viktig aspekt och förväntningar finns på henne att välja en man från en passande familj.

Det är lätt att tänka på brittiska Downton Abbey när jag ser Vår tid är nu. Dels är musiken otroligt lik, vilket inte kan vara en slump, men att berätta om de rika och deras anställda är ett grepp som används i båda serierna. De tydliga generationsskillnaderna är ett annat gemensamt drag. Nu är detta ingen nackdel, utan snarare en komplimang. Jag tycker mycket om de olika berättelserna som vävs samman och fastnar inte minst för servitrisen Maggan som har en son som hon mest av allt vill ta hem från den fosterfamilj som tar hand om honom. Jag älskar också Peter Dalles porträtt av den buttre kökschefen Stickan. Något som också är roligt är alla göteborgsmiljöer som figurerar i serien, trots att den utspelar sig i Stockholm.

Vår tid är nu ligger kvar på svtplay i några veckor till och jag tittar vidare direkt. Gör det du också om du mot förmodan tillhör den grupp som inte redan gjort det.

After Life säsong 1

Någonting har fått mig att undvika After Life. Kanske för att jag var rädd för att den skulle vara för sorglig, eller tvärtom för okänslig och brutal.  Ricky Gervais, som skapat serien och spelar huvudrollen, kan vara lite för elak och plump ibland. När jag nu sett första säsongen är jag full av beundran över både hans manus och hans rolltolkning. Det här är nämligen en serie som verkligen tar sorg på allvar och inte erbjuder en massa pepp om att livet snart blir lika bra igen som före en älskads död.

Tony har varit väldigt lyckligt gift med Lisa och när hon nu dött i cancer och lämnat honom kvar ser han först inga skäl att fortsätta leva. Planen är att ta en massa piller, men han inser då att han faktiskt skulle överge sin hund och det vill han inte. Samtidigt finns ganska många runt omkring honom som vill honom väl och önskar att han kom över sin sorg i alla fall lite. Tony har nämligen blivit en rätt otrevlig människa och det enda som kan få honom att känna sig lite bättre är att titta på filmer från sitt äktenskap. Vi ser ett par som älskar varandra och har roligt ihop. Vi får också se delar av en film som Lisa spelat in till Tony att se efter hennes död.

Vid Lisas grav träffar Tony en äldre kvinna som blivit änka efter ett nästan 50 år långt äktenskap. Hon heter Anne och spelas av den fantastiska Penelope Wilton. Kanske är samtalen mellan Tony och Anne det jag tycker bäst om i serien. Hon är en av flera udda vänner han skaffar sig. Gemensamt för dem är att de låter Tony vara som han är, men ändå ifrågasätter hans agerande som får andra att må dåligt.

Livet på den lokala tidningen som Tony arbetar på skildras också på ett fint sätt. Svågern Matt är chefen och har ett otroligt tålamod med sin döda systers man. Detsamma gäller arbetskamraten Lenny som är tidningens fotograf och Tonys parhäst. Deras förhållande handlar just nu om att Lenny låter Tony driva rätt elakt med honom eftersom han inser att det är vad som behövs just nu. Tony är verkligen en stor skit, men det går inte att låta bli att se hans inre smärta och ursäkta honom. Samtidigt är det när de runt honom slutar skydda honom som livet tar i alla fall en liten vändning.

Jag tyckte väldigt mycket om After Life och kommer definitivt ge mig på den andra säsongen direkt. Jag såg också att det blir en tredje säsong.

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

Hemma över jul

Hemma över jul är en tysk serie i tre delar som i original heter Über Weihnachten.  Vi får träffa Bastian som åker hem till sin hemby för att fira jul med familjen. Officiellt är han en lyckad musiker i Berlin, men i den riktiga världen arbetar han som telefonist och hankar sig fram på minimilön. Inte blir det bättre när han kommer hem till sina föräldrar och träffar sin bror och hans nya flickvän. Samma flickvän som Bastian varit tillsammans med länge, faktiskt så sent som förra julen. Brorsan får en örfil och det är bara början på en rad familjekonflikter.

Någonting är fel med Bastians föräldrar och de verkar vara både stressade och arga. Hans mamma glömmer en massa och lyckas inte riktigt få ihop det julfirande som alla förväntar sig. Kaos är kanske överdrivet att kalla det, men någon harmonisk julupptakt är det inte frågan om. Lite trevligt är det ändå att komma hem och Bastian träffar en rad vänner. Fortfarande är han rädd för att avslöja sanningen om sitt oglamourösa liv i Berlin, men han är glad över att vara tillbaka på hemmaplan. Det blir till och med läge för en flirt om än mest för att reta brorsan.

Hemma över jul är en trevlig mini-serie med bra skådespelare. Roligast är när Bastian i fantasin gör en massa märkliga saker, för att i sekunden senare spela med i det familjedrama som alla andra också försöker spela med i. Faktiskt var det också (mycket otippat) mysigt att höra tyska som omväxling.

 

 

Hjem til jul säsong 2

Den norska serien Hjem til jul var inte bara förra årets bästa julserie (den konkurrensen är liksom inte mördande) utan en av det årets bästa serier. Under första säsongen fick vi följa sjuksköterskan Johannes jakt på en pojkvän att ta med till julfirandet med familjen och det fanns flera kandidater och när det ringde på dörren under julmiddagen trodde jag och många andra att svaret om vem hon valt skulle avslöjas. Istället avslutades säsongen innan vi fick veta och nu, ett år senare, hade jag verkligen förväntat mig ett svar. Det var dock ingen av Johannes potentiella pojkvänner som stod utanför dörren, utan ett blomsterbud som levererade hundra röda rosor från en anonym beundrare.

Efter jul blev dock Johanne och läkaren Henrik ett par och firar nyår ihop. De håller ihop under året även om Johanne tvivlar på att de egentligen är ett speciellt bra par. Hans pedantiska sida irriterar henne lik mycket som han stör sig på hennes slarvighet. Kärleken överlever det mesta, men överlever de alla olikheter?

Andra säsongen av Hjem til jul fokuserar mycket på att ett förhållande inte löser allt. Johanne borde vara helt nöjd med sitt liv nu när hon har en pojkvän, men självklart är det inte så enkelt. Hennes sambo Jørgunn har hittat kärleken i en spansk sjukhusclown och det får Johanne att känna sig ännu mer ensam i världen. Inte blir det bättre av att hennes mamma ställer in julen och drar iväg med en älskare. Förutsättningarna för ett perfekt julfirande är inte direkt goda.

Nya karaktärer i säsong 2 är grannen Nick som bor ensam med sin dotter Noelle. Johanne börjar umgås med dem, följer med Nick som moraliskt stöd på speeddating och bjuder in dem på julpysselkväll. Ett trevligt tillskott helt klart. Det blir nämligen jul trots allt och det kan vi tacka Nick för. Han visar sig nämligen vara en vän att lita på och Johanne inser att hon faktiskt inte är så ensam som hon ibland känner sig. Hon har både vänner och familj runt sig.

Hjem til jul är härligt julig och trots att säsong 2 är något svartare än den första säsongen är budskapet fint och vi bjuds på en hel del skratt. Inte nyskapande alls, men ärligt och fint. Johanne är en charmig karaktär att följa helt klart och jag är lite nyfiken på vad hon ska hitta på nästa jul.

 

Photo by Michel Stockman on Unsplash

Virgin River — andra säsongen

När vi återvänder till Virgin River för en andra säsong har Mel lämnat det lilla samhället, eller kanske har hon framför allt lämnat Jack som väntar barn med sin före detta flickvän Charmaine. Men det hade ju inte blivit någon andra säsong om hon inte återvänt, så tursamt nog gör hon självklart det.

Efter en trevande start kommer den andra säsongen igång och när Mel och Jack inte längre är tillsammans får vi istället fokusera på andra kärlekspar. Charmigast är kanske Doc Mullins och Hope som hittat tillbaka till varandra och gör allt för att ingen i byn ska misstänka det.

Droghandeln utanför Virgin River pågår fortfarande och Jack blir indirekt inblandad dels genom att Brady är det, men också för att han försöker få en annan man att vittna för polisen. Preacher är ihop med Paige och hennes förflutna gör det svårt för henne att slappna av. Ricky blir kär för första gången och det utvecklas till en av de gulligaste historierna i den andra säsongen.

Om du frågat mig när det var två avsnitt kvar vad jag tyckte om säsong två hade jag svarat att den var okej, men inte mer. Sedan blev det åka av och sista avsnittet avslutades med några rejäla cliffhangers. Som tur är blir det en tredje säsong och jag hoppas att vi inte behöver vänta allt för länge på den. Jag gillar nämligen kombinationen av svärta och mys som Virgin River bjuder på även i denna omgång.

Nu verkar serien inte direkt följa böcker som Robyn Carr skrivit, mer än möjligen den första om Mel och andra delen om Preacher och Paige, men det finns hur som helst en rad nya karaktärer att plocka in bland dem vi redan känner. Varför inte Jack’s syster Brie som verkar finnas med i flera böcker.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: