TV-serier

Mrs America ger perspektiv på feminismen

Det är 70-tal och i USA kämpar kvinnor för att få igenom Equal Rights Amendment (ERA), som skulle innebära fler rättigheter för kvinnor. I miniserien Mrs America, skapad av Dahvi Waller, som också ligger bakom Mad Men, får vi lära känna flera feministiska profiler och deras motståndare. En kamp mellan kvinnor målas upp och jag får en känsla av att konflikten mellan dem överdrivs. Oavsett är det en spännande serie som lyfter fram många intressanta kvinnor.

Phyllis Schlaffley, spelad av Cate Blanchett utvecklas till ledare för de kvinnor som är emot ERA. Mot henne står ikoniska feminister som Gloria Steinem (fantastiskt porträtterad av Rose Byrne) och. Betty Friedan, författare till bland annat The Feminine Mystique (1963) var en av ledarna för den feministiska rörelsen i USA. I serien spelas hon av Tracey Ullman, som gör en imponerande rolltolkning och ställs på många sätt emot den yngre generationen tillsammans med Bella Abzug (Margo Martindale). Viktig är också Shirley Chisholm (spelad av Uzo Aduba) som var var den första svarta kvinna som valdes in i amerikanska representanthuset och dessutom den första kvinnan som nominerades till president.

Behållningen av serien Mrs America är att få lära känna dessa kvinnor och följa deras kamp. Jag är fullt medveten om att det är en fiktiv serie och att verkligheten var en annan, men jag uppskattade att få namn att googla och få mer kunskaper om kvinnliga förebilder som glömts bort. Mest fastnar jag för Gloria Steinham och den tolkning som Rose Byrne gör av henne. Tiden som serien skildrar är spännande och USA var på samma gång mer modernt och väldigt mycket sämre än nu. Jag kan dock inte låta bli att känna att tidpunkten för serien är väl vald och att den behövs nu mer än någonsin. Risken finns dock att det är Phyllis Schlafly som inspirerar de amerikanska kvinnorna och inte de som jag inspireras av.

När Gloria Steinham uttalar sig om serien Mrs America talar hon om hur lite Phyllis Schlafly betydde för ERA:s vara eller icke vara, men det går självklart inte att veta om det verkligen stämmer, eller om det handlar om att Steinham vill förminska henne. Schlafly var den konservativa hemmafrun som enligt tv-serien lyckades samla en stor grupp kvinnor i kampen mot den jämställdhet som många ville ha, men som de menade snarare skulle minska kvinnors rättigheter till exempel när det handlade om rätten till vårdnad av barnen efter en eventuell skilsmässa. Ett perspektiv som definitivt är intressant, men icke desto mindre svårt att förstå.

Mrs America provocerar och fascinerar mig. Som alltid har jag enormt svårt att förstå kvinnor som motarbetar sitt eget kön, men samtidigt är serien så välgjort att den inte skapar hjältar och skurkar, utan försöker skildra komplexiteten i kampen för jämställdhet. Det borde vara enkelt, men självklart är det inte så att alla tycker samma sak bara för att de råkar vara av samma kön.

Veckans kulturfråga v. 38

Regn och höstrusk är något vi får stå ut med den närmaste tiden och då passar det perfekt att titta på en bra tv-serie. Jag önskar mig därför tips på bra och sevärda tv-serier, gärna någon som har premiär i höst.

Vilken tv-serie planerar du att se i höst?

 

Som vanligt kan jag inte följa mina egna regler, utan har valt två serier. En som är helt ny och har premiär snart och en vars andra säsong släpps i dagarna.

Ratched är tv-serien om nurse Ratched från Gökboet. Det utspelar sig 1947 och vi får veta hur hon blir den där rätt läskiga sjuksköterskan som inte verkar bry sig det minsta om sina patienter. Första säsongen har snart premiär på Netflix.

Älska mig var en av de bästa serier jag såg förra året och nu kommer andra säsongen på viaplay. Tv-serien är skapad av Josephine Bornebusch som också spelar huvudrollen. Tyvärr är det lika få avsnitt den här säsongen som förra och bara två av de sex avsnitten har hittills släppts. När alla finns på plats ska jag njuta av dem.

 

Nu är det din tur att besvara frågan. Är du mest sugen på att se en ny serie i höst, eller satsar du på någon gammal favorit? Skriv ditt svar i en kommentar, på din blogg eller sociala medier. Lämna gärna en länk så att jag och andra kan ta del av ditt inlägg.

How I met your mother

Familjen O har fortsatt att titta på klassiska komediserier och efter Vänner, Modern Family och Big Bang Theory gav vi oss på How I met your mother som sändes i nio säsonger mellan 2005 och 2014. Många är de gånger serien skymtat förbi, men ingen av oss hade sett ett helt avsnitt innan vi började vårt maratontittande.

Ramberättelsen går ut på att en pappa berättar för sina två tonårsbarn hur han träffade deras mamma, men sidohistorierna är många och det dröjer länge innan han kommer till den “riktiga” historien. Ted, som pappan heter, inleder nämligen historien många år innan han slutligen träffar sina barns mamma och han hoppar ganska mycket i tiden tills han når slutet.

Ted är arkitekt och bor tillsammans med sina vänner från college Marshall och Lily, som varit ett par sedan studietiden. Lägenheten de delar spelar en viktig roll i serien, liksom restaurangen en trappa ner där vännerna hänger i varje avsnitt. Redan i första avsnittet träffar Ted journalisten Robin, som han förälskar sig i totalt. De inleder ett stormigt förhållande som är långt ifrån okomplicerat. Även om kärleken går lite fram och tillbaka fortsätter de dock att vara vänner. Femte hjulet är Barney Stinson, som har ett jobb som ingen riktigt förstår, tjänar massor med pengar och har som mål att förföra alla kvinnor i New York. Märkligt hur någon så osympatisk faktiskt kan väcka sympati. Tillsammans bildar de ett brokigt gäng som är roligt att följa.

Nio säsonger och 208 avsnitt är mycket, men faktum är att How I met your mother håller nästan hela vägen och även om sista säsongen känns som lite konstgjord andning är även den värd att se.

 

Stateless — en miniserie från Australien

Stateless är en serie i sex delar som utspelar sig i en flyktingförläggning i Australien. En historia som känns helt osannolik, men som baseras på verkliga händelser och är en studie av makt och hur fruktansvärd maktutövning kan vara. Vissa scener är så hemska att jag håller för ögonen och väljer att inte se. Men jag hör och det räcker. Det omänskliga sätt som flyktingar behandlas på, de brutala agerande som de utsätts för är ingenting som är unikt för Australien. Någonting sker helt klart när vi slutar se andra människor som just människor.

Vi får följa Sofie Werner, en osäker och psykiskt instabil ung kvinna som lämnar sitt arbetet som flygvärdinna och finner tryggheten i en sekt som fokuserar på att medlemmarna ska bli den de verkligen vill vara genom t.ex. dans. Någonting händer som får henne att lämna och därefter ser hennes familj till att hon tas in för psykiatrisk vård. När Sofie lyckas fly försöker hon ta sig ut ur landet med ett falskt pass och hamnar därför på en flyktingförläggning.

Där finns också Ameer som lurades av en flyktingsmugglare, men till slut lyckades ta sig till Australien där han återförenas med sin dotter. I övrigt är flyktingarna i bakgrunden, vilket är synd. Visserligen är det så personalen ser på dem, som en massa, men samtidigt hade effekten av personalens agerande blivit ännu tydligare om människorna i flyktinglägret faktiskt porträtterades som just det.

Småbarnspappan Cam söker och får jobb som vakt på flyktingförläggningen. Inledningsvis försöker han gå emot de andra vakterna och skapa en personlig och trevlig relation till de intagna, men han hamnar snart i situationer där han inte längre kan vara den han vill. Hur Cam förvandlas från en person som känner med de människor som bor i lägret till en som helt glömmer att de är människor är smärtsam att följa. Att arbeta där påverkar alla, något som vaktchefen Brian påpekar för den ansvariga Clare som helt klart slutat se de intagna som människor och istället ser dem som problem som ställer till det för henne. Det här lägret förändrar dig, säger han, “It will mess up your mind”.

Det är just som psykologiskt drama Stateless måste ses. Visst handlar den om flykt och drömmar om ett nytt land, men främst handlar den om att försöka leva sitt liv så gott det går utan att helt gå sönder. Det är egentligen bara en av vakterna som verkar njuta av att utöva makt, övriga gör sitt jobb och försöker glömma hur hemska de blivit. Genom att se flyktingarna som besvärliga och hemska blir det enklare. Clare som i början av serien får jobbet som ansvarig på förläggningen jobbar hårt för att övertyga sig själv och andra om att Australien har en god flyktingmottagning och att alla protester är ogrundade. Journalisterna flockas kring lägret och hon blir fixerad vid att visa upp en perfekt yta. Att hon i sin tur pressas av sin chef spelar självklart in.

Stateless är skapad av Cate Blanchett, som har en liten roll som Pat Masters, en av sektledarna. I rollistan finns ett flertal kända australiensiska skådespelare som Yvonne Strahovski, känd från bland annat The Handmaid’s Tale och Jai Courtney som bland annat varit med i Divergent. Jag tyckte att det var extra roligt att återse Asher Keddie från favoritserien Love my way.

Sweet Magnolias med extra allt

Ibland behöver jag en serie som är som Gilmore girls eller Beverly Hills för vuxna, mys, smör och romantik utan speciellt mycket djup (myset främst i Stars Hollow, men det fattar nu). Sweet Magnolias hade premiär på Netflix i maj och är egentligen alldeles för helylleamerikansk för min smak, men jag fastnade ändå. Serien finns än så länge bara i en säsong på Netflix och handlar om tre vänner i den lilla staden Serenity i South Carolina. Serien baseras på Sherryl Woods böcker och med tanke på att hon skrivit tio böcker i serien och första säsongen avslutas med en rejäl cliffhanger, utgår jag ifrån att det blir fler säsonger än en.

Första säsongen inleds med att trebarnsmamman Maddie Townsend blir lämnad av och/eller lämnar sin man som lyckats göra en av sina anställda gravid. Skrik, panik och en rejäl margaritakväll med vänner löser inte allt, men ger i alla fall en viss tröst. Det är vännerna som kallar sig Sweet Magnolias och ja, det är lite mycket, men det går att ha överseende med. Även om jag kanske inte är helhjärtat förtjust i just Maddie så tycker jag verkligen om Dana och Helen som är hennes vänner. Dana som driver en lokal restaurang och bor ensam med sin tonårsdotter Annie och Helen som är advokat och är den som (självklart) representerar Maddie i skilsmässoförhandlingarna.

Sweet Magnolias saknar inte girl power och är på många sätt en klassisk “komma igen efter skilsmässan” berättelse. En ganska trevlig sådan, kanske främst för att både de vuxna och deras tonåringar får ta plats i handlingen. Mest av alla tycker jag om Maddies yngste son Kyle som spelar Puck i En midsommarnattsdröm och är så ljuvlig att det är svårt att inte älska honom. Äldre sonen Ty är inte ointressant, men mer fast i den klassiska manliga sfären med baseboll som största intresse. Självklart blir det märkligt när både mamma, pappa och hans gravida älskarinna ska komma på matcherna och det blir inte direkt bättre när coachen börjar dejta nämnda mamma.

Söker du en lagom lättsam och känslofylld serie och klarar mängder av smör och lite för mycket amerikansk skenhelighet är Sweet Magnolias något för dig. Jag gillade trots att jag som alltid skräms lite av amerikanska, konservativa småstäder som lever på skvaller.

 

 

La Casa de Papel fjärde säsongen

Trots att den tredje säsongen inte höll samma kvalitet som de två första var det självklart att se säsong fyra av spanska serien La Casa de Papel. Den började trevande, men kom sedan igång rejält och trots att slutet var riktigt frustrerande fick den mig att längta efter mer. Även om en femte säsong inte bekräftats känns det märkligt att inte knyta ihop alla trådar och ge våra favoritrånare ett värdigt avslut.

När tredje säsongen slutade var större delen av gänget kvar inne i den spanska riksbanken. Nairobi är sårad, Lisboa fångad och viss tvivel finns att de ska komma levande ifrån situationen. Professorn är som vanligt steget före, men även han skakas när hans stora kärlek tas av polisen. Bäst med säsongen är nästan tillbakablickarna där Berlin blir mer komplex och jag får en större förståelse för den kärlek Professorn känner för sin bror. Inne på riksbanken skapas slitningar inom gruppen och Palermo misslyckas med sitt ledarskap. De andra har helt enkelt inte tillräckligt stort förtroende för honom. Vidare plågas Río av PTSD efter att ha varit tillfångatagen och torterad av den minst sagt omänskliga Alicia Sierra, som också är den som kallats in som förhandlare i polisens tält utanför riksbanken. Hon är utan tvekan en av de mest obehagliga karaktärer jag sett.

Det bästa med den fjärde säsongen är hur karaktärerna och relationerna mellan dem får en chans att utvecklas. Fortfarande stör jag ihjäl mig på Tokyo, men även hon är mer komplex än jag tidigare förstått. Många av karaktärerna är verkligen spännande att följa och definitivt inte lätta att förstå. Jag önskar mig fler tillbakablickar i nästa säsong som ger dem ännu mer komplexitet.

Som alltid när jag sett sista avsnittet av en serie känner jag en viss tomhet. Netflix låter oss förvisso sluka en säsong direkt, men det gör också att väntan mellan säsongerna ofta känns orimligt långa.

Working mums är underhållande

Just nu tittar jag på Working mums på Netflix och har hittills sett hela första och halva andra säsongen. Totalt finns fyra säsonger och CBC, det kanadensiska tv-bolag som skapat serien har bekräftat att det blir en femte. Seriens skapare är Catherine Reitman, som också spelar en av huvudrollerna som karriärmamman Kate.

Working mums utspelar sig i Toronto och vi får följa några mammor i samma föräldragrupp som leds av den minst sagt överdrivet positiva och därmed ganska läskiga Val. Två av kvinnorna, Anne och Kate har varit vänner länge och nu har de blivit mammor samtidigt. Anne för andra gången och Kate för första. Båda fokuserar ganska mycket på sin karriär och framför allt Kate har svårt att se sig själv som hemmamamma. I gruppen finns också Frankie och hennes partner Giselle, Jenny, som försvinner lite under säsong två då det istället är hennes man Nathan som deltar i gruppens möten, samt den på ytan superperfekta unga mamman Alicia, som aldrig riktigt klickar med de andra.

Min favorit är nog Anne, som är den jag känner igen mig mest i, men jag gillar även Kate och Frankie. Det är tydligt att serien är gjord i Kanada och inte i USA, då den är mer frispråkig och rakt på sak än vad amerikanska serier brukar vara. Viktiga frågor tas upp på ett ganska osentimentalt sätt och jag gillar hur karaktärerna får lov att utvecklas. Något jag också uppskattar är att mammalivet definitivt inte glorifieras, men ändå inte målas upp som helt nattsvart. Livet är tufft ibland, men inte hela tiden och inte för alltid är budskapet. Jag kommer helt klart att titta vidare och förhoppningsvis håller Working mums hela vägen.

Normal people som tv-serie

Det var länge sedan jag såg en tv-serie som berörde mig så mycket som Normal people som just nu finns på svtplay. En serie baserad på Sally Rooneys bok med samma namn, som hon också varit med och skrivit manus till. Det märks att de viktiga detaljerna finns kvar och det som förändrats stör inte alls, utan känns helt logiskt. Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Vi möter dem första gången när de bor i det lilla samhället Sligo där de verkligen har olika status. Marianne tillhör de välbärgade och Connells mamma städar hemma hos henne, men i skolan är det han som räknas. När de inleder ett förhållande är det också han som främst vill hålla det hemligt. Trots att de är så rätt för varandra vågar de inte stå för det. Någonstans påverkar Marianne ändå Connells liv och får honom att våga drömma. Det är därför som han söker till Trinity i Dublin, istället för att studera vidare i Galway som sina polare, eller för den delen stanna i Sligo.

När de kommer till Dublin har deras maktförhållande förändrats. Nu är det Marianne som har status, en ny pojkvän och en massa vänner. Connell är istället den utomstående, men han tar sig steg för steg in i gemenskapen. Så blir de tillsammans, kommunicerar dåligt och glider isär. Som om de aldrig riktigt vågar älska fullt ut. Eller i alla fall inte tro på kärleken som trots allt finns där.

Seriens rollbesättning är verkligen riktigt bra. Det är inte bara Edgar-Jones och Mescal som gör en fint jobb. Jag tycker också väldigt mycket om Desmond Eastwood som spelar Niall, Connells kompis som han bor tillsammans med den första tiden i Dublin och Joanna, spelad av Eliot Salt, som är en av Mariannes Dublin-vänner. Faktiskt känns minsta lilla biroll genomtänkt, möjligen stör det mig lite att Sarah Greene som spelar Connells mamma Lorraine inte är mer än 12 år äldre än sin tänkte son. Hon är riktigt bra, men det blir ändå lite märkligt, ännu mer för att Mescal inte direkt ser yngre ut än han är. Men, det är en petitess och kanske det enda jag har att klaga på. Bra skådis, något ung för rollen.

Extra roligt är det att Lancelot Ncube känd från bland annat Kalifat dyker upp som en av Mariannes beundrare  och senare pojkvän under hennes vistelse i Sverige. Ett svin ska det visa sig, för sådana dras Marianne till. För någon som likt henne känner sig värdelös verkar det lättare att träffa män som bekräftar och förstärker den känslan. Det finns så mycket svärta inom Marianne och jag tycker så väldigt mycket om hur Daisy Edgar-Jones gestaltar den. Självklart finns hela tiden en önskan från både hennes och Connells sida, för att inte tala om min, om att de ska bli tillsammans igen, men de gör allt så otroligt svårt och komplicerat. Det var smärtsamt att läsa om, men nästan ännu värre att se. Jag tänkte faktiskt inte på titeln så mycket när jag läste, men nu blir det så tydligt hur många av karaktärerna som verkligen kämpar för att framstå som normala människor, istället för att faktiskt våga tala om hur de mår och hur de skulle vilja vara.

Det är alltid läskigt när en bok som är bra ska filmatiseras eller göras till tv-serie. Normal people av Sally Rooney är en väldigt bra bok, men också en helt fantastisk tv-serie. Välgjord, vacker, smärtsam och befriande långsam. Är boken bättre? Helt ärligt vet jag inte. Jag vet bara att den tillsammans med tv-serien bildar en magisk helhet. Helt magisk.

Och musiken. Musiken, musiken, musiken.

Tänk snabbt! (vecka 18)

April är snart slut och våren är här på riktigt. Jag jobbar på hemma vid mitt köksbord och saknar att få träffa mina elever på riktigt. Positivt är dock att jag äntligen känner mig hyfsat frisk, så snart kanske jag drar till jobbet för att förhoppningsvis få lite sällskap.

April avslutas med Valborg och i år hoppas jag att det firas väldigt lugnt. På vissa platser är det tradition att tända eldar och sjunga in våren, medan andra kör påskbrasa istället eller kanske både och. Vilken tradition följer du påskbrasa eller majbrasa?

Våren är prisernas tid och i förra veckan delades Sveriges radios romanpris ut till Testamente av Nina Wäha. Imorgon avslöjas de nominerade till Årets bok. Vilket av priserna föredrar du?

Sveriges Radio delar också ut ett novellpris och ett lyrikpris. Läser du helst noveller eller lyrik?

Jag har precis sett sista avsnittet av den sextonde (säsongen) av tv-serien Grey’s Anatomy. En riktig långkörare alltså. Vad föredrar du när du väljer tv-serier långkörare eller mini-serier?

Det finns ett flertal olika tjänster för att se tv-serier och filmer där HBO, Netflix och Viasat kanske är de största. Vilken väljer du?

Veckans snabba lyder:

påskbrasa eller majbrasa?

Sveriges Radios romanpris eller Årets bok?

noveller eller lyrik?

långkörare eller mini-serier?

HBO, Netflix eller Viasat?

 

Så här lyder mina val:

påskbrasa eller majbrasa? Inget av dem i år, men gärna en majbrasa.

Sveriges Radios romanpris eller Årets bok? Jag brukar föredra jurypriser framför priser där vinnaren röstas fram. Vinnaren av Sveriges radios romanpris väljs av en lyssnarjury, så det är en fin kombination.

noveller eller lyrik? Tyvärr är det sällan jag läser varken noveller eller lyrik, men jag älskar verkligen att läsa och lyssna till lyrik.

långkörare eller mini-serier? En långkörare som lyckas hålla kvaliteten uppe är det absolut bästa jag vet. Just nu ser vi How I met your mother tillsammans hela familjen och har just påbörjat den tredje säsongen av nio. Det känns bra att veta vad vi ska göra de närmaste månaderna.

HBO, Netflix eller Viasat När jag tittar själv ser jag ofta serier på HBO men när det är familjen som gäller väljer vi Netflix. Fördelen är att det går att ha olika profiler och att utbudet är varierat.

 

Nu är det din tur. Vad väljer du? Tänk snabbt!

 

 

 

Liar säsong 2 är minst lika bra som den första

Under påsken såg jag andra säsongen av fantastiska Liar med Joanne Froggatt och Ioan Gruffudd i huvudrollerna som Laura och Andrew. Första säsongen handlade om dem och den första dejten som till att börja med var så bra, men som slutade i en katastrof. Laura polisanmälde Andrew för våldtäkt, men han nekade. På svenska har serien fått namnet Ord mot ord och det var verkligen den första säsongen handlade om. Det mest spännande var att det var så svårt att lita på karaktärerna och ännu svårare att veta vad som egentligen hände den där kvällen. Om du inte har sett första delen ska du sluta läsa här. När andra säsongen inleds har det nämligen hänt en hel del.

I slutet av säsong 1 ligger Andrew död i vattnet precis där Laura brukar paddla kajak och säsong 2 handlar om mordutredningen och polisens kamp för att hitta den skyldige. Visst är Andrew en skurk, det vet vi, men mord är ändå mord. Laura är självklart en av de huvudmisstänkta, men serieskaparna låter oss misstänka en rad personer innan sanningen slutligen avslöjas. Fokus ligger på vad som hände under de tre veckorna som gick från Andrews försvinnande till hans död och varje minut är spännande.

Det finns mycket jag tycker om med Liar. Skådespelarna är riktigt bra, manuset välskrivet och miljön är underbar. Många av scenerna är inspelade i Deal, men fantastiska träskområdena där Laura paddlar och Andrew hittas död ligger dock i Tollesbury, Essex. Nu vill jag dra till Deal, promenera på piren, äta middag på The Zetland Arms i Kingsdown och bara njuta av naturen helt utan dramatik.

Liar finns på HBO, men första säsongen sändes på Svt, så håll utkik även där.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: