Kultur

Kulturminnen: Stolen Children

Stolen children of the resistance army var (är?) en utställning med bilder av Marcus Bleasdalen av barn som kidnappats för att bli barnsoldater i LRA The Lord’s Resistance Army. Ledaren Joseph Kony verkade först i norra Uganda och målet var att avsätta regeringen. Nu finns armén främst i Demokratiska republiken Kongo, Sydsudan och Centralafrikanska republiken.

Utställningen visades på Fotografiska under våren 2012 och jag var där ensam. Mitt i var jag tvungen att gå iväg, sätta mig på en undanskymd bänk och gråta en skvätt. Bilderna på barnen med de döda ögonen påverkade mig otroligt mycket. Bilderna var så otroligt vackra och minst lika obehagliga. Bara tanken på hur många barn i världen som berövas sin barndom av olika anledningar gör mig gråtfärdig. Att det finns så många människor som på allvar tycker att barn som tvingas på flykt har mindre rätt till ett liv i fred och frihet än vi som råkar vara födda här har är för mig ofattbart.

Nu var det ett tag sedan jag var på Fotografiska senast och suget börjar komma. En bra fotoutställning är något jag tycker mycket om. Stolen children of the resistance army  var en sådan.

Pipilotti Rist på Louisiana

Dagens besök på Louisiana var inte bara mitt första på litteraturfestivalen, utan också mitt första på muséet. Vilket ställe! En fantastisk byggnad, vacker trädgård med skulpturer och en fantastisk utsikt.

Mest berördes jag av Pipilotti Rists utställning Åbn min lysning, som är konstnärens första, stora utställning i Skandinavien. Rists konst märks redan utomhus, där använda, vita underkläder modell större, hänger som på tork på linor bland träden.

Inomhus bjuds vi på kanske coolaste konstupplevelse jag någonsin varit med om. Pixelträdgården där vi befinner oss mitt i bilden, där varje lampa symboliserar en pixel i en helhet, är helt magisk. Lamporna skiftar färg och skapar något så annorlunda och så vackert.

 

 

Det andra, stora rummet fascinerade mig minst lika mycket. Jag fann miljön rogivande, medan Anna fick hjärtklappning och ville fly. Tänk så olika vi berörs av konst. Rist har skapat ett helt eget, lite skevt, universum och där trivs jag.

 

Snart är de aderton

Igår valdes författaren och filosofen Åsa Wikforss in i Svenska Akademien och i december när det formella inträdet sker för henne, Tua Forsström, Anne Swärd och Ellen Mattsson finns det 18 aktiva ledamöter på lika många stolar för första gången på 30 år.  Åsa Wikforss efterträder Sara Danius på stol nummer 7. Säga vad man vill om Anders Olsson, men han har helt klart kämpat hårt för att leda Svenska Akademien åt rätt håll. I nuläget består den av 12 män och 6 kvinnor med en medelålder på 70 år. Som Olsson påpekar i DN får man vara nöjd utifrån de förutsättningar som finns just nu.

Vem är då Åsa Wikforss?  Hon föddes 1961 i Göteborg och är filosof med bland annat en Ph.D från Colombia University och ett gästprofessur på Christ Church College i Oxford i bagaget. Hon har forskat om “språk- och medvetandefilosofi och mänsklig kommunikation” och är sedan 2008 professor i teoretisk filosofi vid Stockholms Universitet. Sommaren 2018 valdes hon också in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Jag känner att jag definitivt borde haft mer koll på Wikforss än jag har. Hon har deltagit i såväl radio- och tv-program och sommarpratade förra sommaren. Boken Alternativ fakta Om kunskapen och dess fiender har flimrat förbi. Dags att läsa den kanske. Ämnet är utan tvekan aktuellt och relevant.

 

 

 

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Hjälp till att bevara Fogelstad

När jag studerade historia för drygt 20 år sedan kom jag för första gången i kontakt med Kerstin Hesselgren, sittande på bilden ovan. Jag läste massor om denna relativa doldis, som faktiskt blev den första kvinnan i Riksdagen när hon tog plats i första kammaren 1922.

Kerstin Hesselgren var en av kvinnorna i Fogelstadgruppen som bland annat porträtterats av Ulrika Knutson i boken Kvinnor på gränsen till genombrott: Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor. 1925-1954 drev de Kvinnliga medborgarskolan på Lilla Ulfåsa, en del av Fogelstad, ett gods som ägdes av Elisabeth Tamm som var en av de fyra kvinnor som tog plats i andra kammaren 1922. Rektor för skolan under alla år var Honorine Hermelin.

Det var efter det att kvinnor fått rösträtt som tanken om en medborgarskola för kvinnor väcktes och sommaren 1925 kom de första kursdeltagarna. De var från alla samhällsklasser och för att alla skulle vara råd att vara med instiftade Elisabeth Tamm stipendier. Syftet var att kvinnor skulle få kunskap om politik, men också om ämnen som historia, samhällskunskap, livsåskådning och filosofi. De fick också lära sig att tala inför andra och få modet att höja sina röster och våga ta plats. Dessutom sjöng de i Fogelstadkören ledd av Elsa Stenhammar.

Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad var i princip bortglömd under många år, men aktualiserades genom ett utställning 1995. Troligen var det därför jag började intressera mig för kvinnorna i Fogelstadsgruppen, men så här långt efteråt kommer jag faktiskt inte ihåg exakt hur det gick till.

Det slutade i alla fall med att jag våren 1998 skrev min c-uppsats i historia om Kerstin Hesselgren och hur de största, svenska dagstidningarna skrev om henne. Då kom jag också i kontakt med Tidevarvet, som var en partipolitiskt obunden tidskrift som gavs ut 1923-1936 med Ada Nilsson som ansvarig utgivare. Om henne kan vi läsa mer om i boken Barrikaden valde mig av Kristina Lundgren.

Varför skriver jag då om detta?

Jo, Fogelsta lilla Ulfåsa är till salu och Fogelstads stiftelse planerar att förvärva fastigheten. Målet är att åter kunna starta en verksamhet i Fogelstadgruppens anda. Om du vill stötta uppropet kan du köpa byggstenar för 200 kronor styck. Läs mer här.

Vill du veta mer om Fogelstadgruppen och kampen för kvinnors rättigheter, kan du med fördel titta på filmen nedan. Elin Wägner är en självklar del av den svenska kvinnorörelsen, liksom i Fogelstadgruppen. Jag fascineras kanske ännu mer av Elisabeth Tamm, som framstår som en ytterst radikal dam. Hon drev ekologiskt jordbruk på godset, med endast kvinnliga arbetare. I huset däremot arbetade bara män.

Om Ada Nilsson vet jag också alldeles för lite. Kanske dags för en Fogelstadsommar? Det finns så många sakprosatitlar jag skulle vilja läsa, men har sällan ork nog under terminerna.

 

O spanar på vårnyheter

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om att spana framåt och berätta om kultur vi absolut inte vill missa framöver. Jag har valt ut tre böcker, tre tv-serier och tre filmer som jag ser fram emot i vår.

Böcker

Jag ser väldigt mycket fram emot All den luft som omger oss av Tom Malmquist, som ges ut av Albert Bonniers förlag 22 mars.

En ny bok av Jonas Karlsson är en stor sak. I början av april ges Regnmannen ut av Wahlström & Widstrand.

En annan favorit är Mia Öström, vars nya bok Mitt hjärta borde slå någon annanstans ges ut av Gilla förlag i april.

Tv-serier

Familjedramat Northern Rescue med bland andra William Baldwin har premiär på Netflix i mars. Baldwins karaktär förlorar sin fru och flyttar därefter hem till det lilla samhälle där han växte upp. Med sig har han sina tre barn.

I serien After Life är det istället Ricky Gervais karaktär som mister sin fru och därefter förvandlas han totalt. Gervais är ojämn, men när han är bra är han sjukt bra.

I Turn up Charlie spelar Idris Elba en misslyckad DJ som blir nanny till en väns dotter. Låter galet, men jag gillar Elba och skulle vilja se hur han funkar i en komediserie.

Filmer

Cold case Hammarsköld är en dokumentär om mordet på den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarsköld. De går upp på bio i mars, men kommer också att sändas på Svt.

Franska favoriterna Juliette Binoche och Guillaume Canet spelar huvudrollerna i franska filmen Non-fiction, som handlar om bokbranschen, utspelar sig i Paris och verkar ungefär hur bra som helst.

I maj har filmen om Elton John premiär. De har fått titeln Rocketman och artisten själv porträtteras av Taron Egerton, som tidigare spelat Eddie the Eagle, men som är ett nytt namn är mig.

Vad jag inte borde sett och varför

Att vara självuppfylld innebär i regel att vara tom.

Så lyder ett citat av Atos Wirtanen, finlandssvensk ålänning, journalist, författare och nära vän med (och ett tag pojkvän till) Tove Jansson. Tydligen ska han ha inspirerat henne när hon skapade karaktären Susmumriken.

Men det här inlägget ska inte handla om varken Tove Jansson, Atos Wirtanen eller Snusmumriken, utan om män i Svenska Akademien som verkar ha förblindats av makt och tappat såväl vett som sans. De är självuppfyllda och tomma, mer som Morran eller kanske Stinky än någon annan invånare i Mumindalen.

Jag borde inte ha sett dokumentären Det slutna sällskapet. Det borde jag verkligen inte gjort, speciellt inte med tanke på att jag blev galet förbannad redan efter det korta klipp som visades på nyheterna. Nyfikenheten vann dock över förnuftet och jag fick helt klart skylla mig själv.

Redan i inledningen, när akademiledamöterna går in till högtidssammankomsten för två år sedan inför publik, med kungaparet i spetsen, inser jag hur märkligt det egentligen är att en institution tillåts vara så mossig i dagens samhälle. Ja, det är bra att en kvinna för första gången för in en kvinnlig ständig sekreterare, men det hela känns lite som en fars i alla fall med facit i hand. Speciellt när kameran zoomar in en man närmast dörren till höger. Jean-Claude Arnault, den 19:e ledamöten, den perfekte gentlemannen och Horace Engdahls vän och förebild.

Redan 1974 när Svenska Akademien delade ut Nobelpriset till Harry Martinsson och Eyvind Johnson, två av deras ledamöter, talades det om “kamratkorruption” och Sven Delblanc skrev att det “luktade nära nog försnillning”. Det var inte felaktigt enligt Svenska Akademiens stadgar. Arnault och hans fru Katarina Frostensson drev klubben Forum, som var en mötesplats för de intellektuella och stöddes av Svenska Akademien. Just nu undersöks om det skulle kunna kallas försnillning, eller om det “bara” handlar om “kamratkorruption” och jäv. Osmakligt är det oavsett och även om Engdahl försökt stoppa priser och utmärkelser till akademiledamöter, finns det annat att ge bort som lägenheter med hyressubvention och en pensionsförsäkring till ständige sekreteraren. Helt normalt förfarande menar Engdahl. Att ge stipendier och priser till nära vänner eller ge miljonbidrag till deras exklusiva klubbar är inte heller något annat än helt normalt. Stig Larsson tycker självklart att han förtjänar pengarna och borde fått mer. Engdahl håller med och menar att Stig Larssons författarskap är så exceptionellt att det är helt naturligt att prisa honom. Arnault är så himla snäll att han köper en lägenhet till Svenska Akademin i Paris och därefter får betalt för att förvalta den. Helt normalt för Horace och hans polare. De förtjänar ju allt de får. Osmakligt för de flesta andra som inte är självuppfyllda och tomma.

Osmakligt är också hur många som skyddat Arnault genom åren, trots att “alla” vetat vad han gjort. Många var de som visste om hur Arnault agerat mot kvinnor. Sture Allén har till och med fått ett brev av Anna-Karin Bylund redan 1996. Ett brev han avfärdade som nonsens. Det var inte det enda brev Allén fick om Arnaults opassande beteende. Jag undrar vilka mer som visste om brevet, eller förlåt, breven. Engdahl visste i alla fall om anklagelserna, men trodde inte på dem då, liksom han inte tror på dem nu.

Men varför ska Stig Larsson få så mycket plats? Kanske för att han, tillsammans med Jean-Claude Arnault, är Horace Engdahls enda vänner (om man får tro Engdahls före detta fru). Visst spelar han en viktig roll i trojkan, men någon storslagen författare är han sannerligen inte. Stig, Horace och Jean-Claude. Sicka jeppar. Allt handlar självklart om att de beundrar varandra och delar den perfekta smaken. Kodsystemet som Larsson redogör för är verkligen helt vidrigt. Ännu mer osmakligt är det att de inte verkar fatta hur deras beteende ser ut för utomstående. Självuppfyllda och tomma.

En av de sorgligaste saker i sammanhanget är att Sara Danius tvingades från sin post, men faktiskt är det också sorgligt att en stor poet har tappat fotfästet och anseendet under det senaste året. Katarina Frostenson har inte varit något stor personlig favorit, men det går inte att säga annat än att hon är skicklig. Ännu mer beklagligt är det kanske att Kristina Lugn, som varit en favorit, verkar ha blivit en av de självuppfyllda och tomma. För Lugn verkar det vara en ekonomisk fråga, men vissa uttalanden har fått mig att fundera. Att Horace Engdahl betett sig som ett svin kan jag ta. Faktiskt tror jag att han själv tycker att det är en inte helt osmickrande roll han fått det senaste året. Det självuppfyllda geniet som slåss för rätten till vivörliv och inte inser att han framstår tommare för varje ord som lämnar hans mun.

Det är nu ett drygt år sedan DN publicerade avslöjandet om hur den man, som då kallades Kulturprofilen, utnyttjat (minst) 18 kvinnor. Sara Danius meddelade snart att Svenska Akademien tar avstånd för Arnault och erkände hans opassande agerande. Horace Engdahl har å andra sidan inte lärt sig någonting och det finns fler akademiledamöter som sällar sig till honom. De självuppfyllda och tomma.

För Horace Engdahl handlar det till syvene och sist om att män är bättre lämpade än kvinnor. De kan få vara kuttersmycken till gentlemän, men helst inte ha åsikter som strider mot dessas eller på något sätt begränsar dem. De passar inte i Svenska Akademien. Själv är han invald på livstid och kommer sitta till sin död.

Jag funderar mer på att faktiskt skaffa en knytblus även om alla knytblusar i världen kan ge mig mitt hopp om manligheten åter.

 

Imponerande Mia Skäringer

Jag var inte alls sugen på att åka in till stan igår och se Mia Skäringers föreställning Avig Maria: No more fucks to give. Efter att ha sett henne två gånger redan visste jag visserligen att hon är både bra och rolig, men jag var rädd för att det bara skulle bli upprepning. Mest handlade det dock om att jag inte var i form. Helst hade jag velat ligga i soffan under en filt och gömma mig för världen, men jag tog mig i kragen, satte mig i bilen och drog. Det är jag glad för.

Det är i efterdyningarna av #metoo som Skäringers show ska ses. I en värld där män helt plötsligt ser sig som offer som lipar över att inte få behandla kvinnor hur som helst. Vivörliv liksom, varför skulle det inte vara okej längre? Horaset Engdahl får sig en känga, men roligast är det när Skäringer rullar in en vagn full av självbiografier skrivna av män och läser ur några av dem. Att Mikael Persbrandt självbiografi skrevs om för att en övergreppsscen kanske inte sågs såg lämplig mitt under en höst fylld av #metoo, när män med makt egentligen alltid har kunnat komma undan med vad som helst säger lite om den samhällsförändring som fortfarande går trögt, men mycket om hur mycket som ursäktats och fortfarande ursäktas. Eller hur Tommy Berggren skriver i sina memoarer han träffat fler horor han respekterar än kvinnliga politiker, ett uttalande som Skäringer kallar “en hel kostcirkel” av kvinnoförakt.

Och så är det allt fokus på kukar. Att sex och kreativitet ses som synonymt. För män då. Inte för kvinnor. Skäringer driver med Lars von Trier, som satte upp ett runkbås under en filminspelning och med redan nämnda Mikael Persbrandt som skrev om en scen där han och en vän runkar och drogar ihop, samtidigt som de håller laddade vapen i handen. En scen som inte ströks, för manliga genier är ju sådär charmigt egensinniga. Skäringer lanserar en pullvagn och ber oss föreställa oss henne och Helena Bergström, som regisserad showen, använda den tillsammans. Rikigt roligt är det också när hon funderar över när den där kåtheten som äldre kvinnor ska känna ska drabba henne och föreställer sig att det ska ske i en svampskog när hon är sisådär 60 år.

Igenkänningen är kanske störst när Skäringer berättar om en resa till New York när alla ska umgås intensivt och ha sådär hysteriskt kul. En resa som är en överraskning och Skäringer hatar sådana. Jag relaterar. I helgen som kommer åker jag till Stockholm för att träffa delar av Kulturkollo. Då bor vi i enkelrum och gör exakt som vi vill i vilka kläder vi vill. Möjligen behöver vi synka för att inte välja samma klänningar vid samma tillfälle.

Första gången jag såg Mia Skäringer på scen överraskades jag av hur bra hon sjunger och hennes röst håller för att fylla en arena. Hon kör bara covers, men genomtänkta och passande sådana med texter som blir en del av showen. Bäst är hon när hon sjunger Melissa Horn, men även Kate Bush funkar. Jag önskar mig ett skiva på svenska med låtar skrivna speciellt för Skäringer.

Mia Skäringer beskriver föreställningen Avig Maria: No more fucks to give, som en hyllning till kvinnan, hur hon än må vara. Själv avslöjar hon sidor hos sig själva som många döljer och det är befriande och ganska sorgligt. Bäst är det när Skäringer är sig själv, men hennes karaktärer behövs för balansen. Tabita får till och med sjunga med Silvana Imam, om än bara i en musikvideo. Live är däremot Hampus Nessvold, som tillsammans med en yngre, mycket skicklig dansare, framför Be a man och påminner oss om att det måste gå att få vara både kvinna och män på fler sätt än ett. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på vilken viktig uppgift jag har att hjälpa dem växa upp till vettiga män, för visst finns det många sådana också.

Nu ger sig Mia Skäringer vidare på turné och det är de stora arenorna som gäller den här gången. Formatet fungerar över förväntan och Skäringer lyckas nå även en jättepublik både med tal och sång. Ljusteknikern behöver dock fundera lite på lamporna vid sidan som lyckades blända mig större delen av föreställningen. Det lär inte bara vara jag som irriterade mig på det. I övrigt var scenen enkel och snygg med välgjorda projektioner. Välgjort, välproducerat och tänkvärt. Jag är riktigt imponerad.

Jayne Svennungsson lämnar stol 9

Nya turer i härvan kring Svenska Akademien när teologen Jayne Svennungsson idag meddelade att hon lämnar och ställer stol 9 till förfogande efter knappt ett år. Hon blir därmed den ledamot i modern tid som suttit kortast tid på sin stol. Svennungsson ska ha varit en av två som röstade emot att utesluta Katarina Frostenson. Bara Horace Engdahl kvar nu alltså. Klart sedan tidigare är att Frostenson inte kommer att lämna frivilligt. Det hela börjar likna en fars, eller förresten, det har liknat en fars ganska länge.

I DN:s artikel om avgångsbeslutet framgår att det kan bli fler förändringar i Svenska Akademien framöver. Danius, Englund och Espmark delar som bekant inte i arbetet, men har sett till att inval har kunnat göras. Engdahls uttalande i artikeln kan tolkas som att de kommer att lämna sina stolar när tillräckligt många inval gjorts. Just nu finns två tomma stolar att fylla, förutom stol 9 också stol 13 som Sara Stridsberg lämnade men enligt ett tidigare uttalande från tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson är det inte aktuellt med fler inval förrän i vår. Återstår att se om Svennungssons beslut förändrar planerna. Jag utgår ifrån att de två kvinnorna ersätts av två andra kvinnor, då resultatet av det senaste årets turbulens är att Svenska Akademien innehåller färre kvinnor än tidigare. En smärre skandal, som fått lite uppmärksamhet, bland alla andra skandaler. Låt vara att två av de kvinnor som avgått inte deltagit i arbetet på länge och nu ersatts av en man och en kvinna, men Svenska Akademien har onekligen en del kvar att göra gällande jämställdheten.

Björn Wiman lyfter i DN den fråga jag också funderat mycket på, är det en merit eller belastning att vara en del av Svenska Akademien? Svaret på den frågan blir avgörande när turbulensen kring ledamöterna med all sannolikhet fortsätter.Vi vet att en tillfrågad har tackat nej och dessutom hänvisat till situationen som just nu råder och kommer att påverka Svenska Akademiens trovärdighet under lång tid framöver. Målet måste ändå vara 18 aktiva ledamöter och dit är det långt. Lägg därtill att två nuvarande ledamöter är födda på 20-talet och inse att arbetsro kan dröja länge, vilket också betyder att det kommer att dröja innan det blir dags för nästa Nobelpris i litteratur.

Imorgon är det torsdagsmöte och kanske får vi ett uttalande av Olsson  eller någon annan som hellre uttalar sig i media. Än så länge har Olsson bara gjort ett kort uttalande till TT där han beklagar Svennungssons beslut.

 

Bildmontage från SVT, som är illustration till en utmärkt genomgång av läget just nu.

Svenska Akademien går vidare, men vissa står och stampar

Katarina Frostenson tiger som muren och har vad vi vet fortfarande sin stol i Svenska Akademien kvar. Beslut ska ha tagits redan 4/10 om att Frostenson måste lämna sin stol, eller inte. Horace Engdahl och Jayne Svenungsson ska vara de enda som vill att Frostenson ska sitta kvar, eller så är det fler, eller färre. Uppgifterna från och kring Svenska Akademien har varit motstridiga. Att det är just Engdahl som reserverar sig överraskar inte. Än mer tydligt att han gör allt för att inte stöta sig med sin vän Arnault blev det efter reportaget i brittiska Times Literary Supplement. Det finns enligt Engdahl inga bevis för att Arnault har gjort det han anklagats för, utan han är ett offer för den farliga tid vi lever i, där män inte tillåts göra någonting utan att anklagas för trakasserier. Det är ett år sedan rörelsen #metoo inleddes och snart ett år sedan DN:s artikel om de 18 kvinnor som vittnar om att Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen, utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp. Många har under året förstått hur illa det egentligen sett ut med jämställdheten och jämlikheten i en värld där män tar för sig på bekostnad av kvinnor. Horace Engdahl har däremot inte förstått någonting, utan står fortfarande och stampar på en plats där sexuella trakasserier och övergrepp skrivs om till vivörliv. Anders Olsson kommenterar fåordigt, men visst måste Engdahl snart ses som en belastning snarare än en tillgång för Svenska Akademien?!

På fredagen 12/10 uttalade sig Wästberg om att en resolution ska ha godkänts, som uppmanar Frostenson att lämna Svenska Akademien. Han bekräftade också att att två ledamöter reserverat sig. På lördagen publicerade DN ett uttalande från Anders Olsson, där han berättade att Frostenson kan avgå självmant, eller bli en del av en ny undersökning om huruvida hon “missbrukat informationen om kandidaterna för sin egen vinning”.

Hur går det då med invalet av nya ledamöter? Nya ledamöter har valts in, sa Per Wästberg efter Svenska Akademiens möte 11/10, medan Anders Olsson dementerade. Då Eric M Runesson och Jila Mossaeds valdes in fick vi redan dagen efter veta att kungen godkänt de två ledamöterna. Efter mötet 11/10 var det tyst, men rykten om nya ledamöter har florerat. Ett namn som återkommer är författaren Niklas Rådström och det låter som ett sannolikt val. Enligt Wästberg har två kandidater tillfrågats, en var på semester och kunde inte nås, den andra ville ha betänketid. Peter Englund bekräftar att han deltagit i inval med insända röster. Anders Olsson har hela tiden dementerat att några inval gjorts och vi har inte heller fått bekräftat att så har skett. Senare har också Per Wästberg dementerat inval, men menar att kandidater tillfrågats.

Igår hade så Svenska Akademien ytterligare ett möte och idag fick vi veta lite mer. Ny på stol 11 och ersättare för Klas Östergren är litteraturvetaren Mats Malm. Han är föreståndare för Litteraturbanken och professor i litteratur på Göteborgs Universitet.

Och ja, Niklas Rådström har fått frågan och säger sig vara redo att ingå i Svenska Akademien om rätt förutsättningar finns, vilket han menar inte är fallet just nu. Han säger inte rätt ut att han tackat nej, men inte heller att han tackar ja. Jag hade ju önskat att ersättaren för Sara Stridsberg blir en kvinna. Det finns få av dem kvar i Svenska Akademien som den ser ut just nu.

 

Några imponerande debutanter

Veckan på Kulturkollo tillägnas debuter och debutanter, vilket självklart återspeglas i veckoutmaningen som lyder så här:

Veckans utmaning är helt enkelt att nämna en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst.

Min första tanke gick till ett fantastiskt debutalbum som också är artistens (hittills) enda album. Jag talar om Jakob Hellmans fantastiska …och stora havet från 1989, som röstades fram till århundradets bästa, svenska album. Jag älskade det då, när jag var 15 år och jag älskar det fortfarande som 44-åring. Låtar som Vackert väder, Glada dagar och Hon har ett sätt är så bra att jag saknar ord att beskriva dem. På cd-utgåvan fanns också bonuslåten Som jag vill. En stor favorit.

Några år senare, 1992, kom Quentin Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs. Jag såg den först året senare i Brighton och det är en av mina största filmupplevelser. Egentligen är den för våldsam för min smak, men det finns så otroligt mycket som är bra med den, inte minst skådespelarinsatserna. Harvey Keitel som Mr White och Tim Roth som Mr Orange är mina favoriter.

När det gäller debutromaner så vill jag lyfta fram Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, utgiven av Ordfront förlag 2005. En läsupplevelse utöver det vanliga, både som människa, svensk och inte minst lärare. Bakhtiari fanns med på min lista med 20 bra svenska författare under 40 som jag sammanställde 2013, inspirerad av Granta och hon är fortfarande under 40, men har inte gett ut någon bok sedan 2013.

Fanny skrev om just debutböcker i veckans inledningsinlägg och kallade dem för långtänkta, dvs att författarna ofta burit med sig just den historien länge. Ofta är debutromaner väldigt genomtänkta, ibland nästan överdrivet polerade, vilket jag tyckte var fallet med Vargarnas historia av Emily Fridlund. En fantastisk bok, men nästan för perfekt. Ibland är det istället så att debutanten inte riktigt får till det språkligt och behöver en andra bok för att riktigt glänsa. Sedan finns debutanterna som inte skriver något mer och om debutboken är fantastisk är det så himla synd när det blir så. Jag är till exempel rädd att Taiye Selasi är en sådan författare. Hennes debutbok Ghana must go från 2013 är en helt fantastisk debut, men också hennes enda bok. Nu tog det Donna Tartt tio år att följa upp debuten The Secret history, så jag har inte gett upp.

Vilka debuter och debutanter vill du lyfta fram?

 

%d bloggare gillar detta: