Självbiografiskt

Resten av allt är vårt

För mig var Emma Hamberg först en talangfull serietecknare. Därefter en uppskattad författare. I senaste boken Resten av allt är vårt skriver hon om sig själv och sitt liv. Om makens sjukdom, om äktenskapets sönderfall, om livsviktig vänskap och vikten av att våga leva trots allt. Vi är jämnåriga jag och Emma (okej, hon är några år äldre) och kanske gör det hennes berättelse om livet ännu mer angelägen. Mina barn börjar också växa upp och så här mitt i livet är det ganska naturligt att fundera över vad som egentligen är viktigt.

Nu hoppas jag att mitt liv inte behöver bli så dramatiskt som Emmas. Hon hade ett lycklig äktenskap när hennes man drabbades av en sjukdom som förändrade allt. De kämpar länge för att få äktenskapet att fungera och till slut är det han som tar steget bort. Han har hittat en ny kärlek och hans fru är övertygad om att hon aldrig kommer att hitta någon ny. Istället försöker hon hitta ett nytt sätt att leva, i en ny lägenhet och med en ny sorts familj.

Det jag tycker mest om med Emma Hambergs skildring av sin förlust och en ny början är kanske hur viktiga hennes vänner är. Det övertygar mig om det jag redan vet att alla människor behöver en egen sfär utanför den gemenskap som äktenskap och familj ger. Vänner som är ens egna och som finns där i vått och torrt. Jag är glad över att ha sådana vänner och även om jag för allt i världen inte vill bli ensam, vet jag att jag skulle klara mig. Det är trots allt en trygghet. Vi kan inte leva med rädslan för att katastrofen ska drabba oss, men säkerställa att den inte förintar oss.

Trots att Resten av allt är vårt kanske var i längsta laget tyckte jag om den. Det är en ganska lugn och stilla berättelse om något väldigt dramatiskt, men en ärlighet som berör. Jag tippar att det blir nästa sommars vanligaste bok på stranden, förutsatt att pocketutgåvan kommit ut då.

 

Alla människor har av naturen ett begär att få veta

Jag har absolut älskat Nina Bouraoui sedan jag läste den första boken av henne 2010. Det var Kärlekes geografi som handlar om hur en ung man som läst hennes självbiografiska bok söker upp henne och de två inleder ett förhållande. Om det inte hade varit den första boken av Nina Bouraoui jag läste hade jag blivit överraskad, då kärleken hon skriver om oftast handlar om den till en kvinna. Så är det t.ex. i Våra kyssar är avsked och Dockan Bella, som är hennes dagbok och troligen den bok beundraren i Kärlekens geografi läste. Varje bok av Nina Bouraoui är som en pusselbit i det som är hennes liv och senaste boken Alla människor har av naturen ett begär att få veta sitter ihop både med Dockan Bella och Pojkflickan, som handlar om uppväxten i Algeriet och funderingar över huruvida hon är fransk eller alger, flicka eller pojke och inte minst om hon älskar män eller kvinnor.

I Alla människor har av naturen ett begär att få veta möter vi en 18-årig Nina som bor ensam i Paris. Hon tillbringar mycket tid på klubben Kat, en klubb bara för kvinnor och där iakttar hon de andra gästerna snarare än interagerar med dem. Dessa delar kallas “Bli till” och de berättar om en ung kvinna som försöker hitta sig själv och komma fram till vad kärlek egentligen är för henne. Hon blir vän med Ely och förälskad i Julia, men mest känner hon sig utanför och annorlunda. Hon intalar sig själv att hon inte tillhör någon.

Avsnitten som kallas “Bli till” kombineras med “Minnen” och “Få veta”. De förstnämnda handlar om barndomsminnen, främst från Algeriet och hur hennes familj och äldre släktingar påverkat den hon är idag. Vi får i “Få veta” istället läsa om hur hennes föräldrar träffades, hur Algeriet såg ut när de flyttade dit och hur livet och landet förändrades när Frankrike lämnade.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta är en vacker och känslofylld bok. Jag tycker mycket om de korta textavsnitt grupperade under tre rubriker, som tillsammans ger fler pusselbitar i det pussel som är Nina Bouraoui. Mest intressant var det kanske att läsa om Algeriet, kanske för att det är något jag sällan läser om, men även texterna om den unga Nina som försöker hitta sig själv är väldigt fina. Det är något speciellt att läsa en bok av Nina Bouraoui. Hennes språk är något utöver det vanliga och känslorna beskrivs på ett ovanligt och ibland oväntat sätt. Få författare vågar vara lika ärliga som hon är.

Allt jag inte kan säga

Jag lyssande på Emilie Pines bok Allt jag inte kan säga och den gjorde sig bra som ljudbok. Nackdelen är, som alltid med ljudböcker, att jag inte kan markera favoritcitat på samma sätt och därmed inte kan gå tillbaka vid behov. Det hade behövts. Pines självbiografiska essäer handlar om ämnen som vi sällan talar om, som alkoholism, barnlöshet, sexuella utnyttjanden och mens. Hon tar oss inledningsvis med till Grekland där hennes alkoholiserade far ligger på sjukhus i en miljö som aldrig skulle vara möjlig i Sverige. Vi kan klaga på vår sjukvård eller i alla fall köerna som uppstår, men att som patient eller anhörig behöva införskaffa så basala saker som engångshandskar vore otänkbart här.

Boken består av det svartaste i Emilie Pines liv samlade i sex essäer. Förutom faderns sjukdom skriver hon om sin egen kamp för att få barn och systerns stora förlust, hur hon levt med ett sjukt förhållande till mat och till sin kropp, hur hennes föräldrars separation påverkade henne och hur absurt det är att irländska par inte officiellt fick skilja sig förrän efter en folkomröstning 1995. Fram till i våras krävdes fyra års särboende innan skilsmässan kunde gå igenom, men nu krävs endast två. En essä handlar också om att vara en duktig flicka, men det är också något som löper som en röd tråd genom boken. Det finns så många krav som vi ställer på oss själva och de är inte sällan omöjliga att leva upp till.

Det Emilie Pine har upplevt är något som många kvinnor kan känna igen sig i. Själv var jag kanske mest intresserad av hennes tankar kring könsroller och den akademiska världen, men trots att jag tycker mig ha haft ett hyfsat okomplicerat förhållande till min kropp väckte Pines essäer en hel del tankar kring sådant som jag och säkert andra är väldigt vana vid, men som egentligen är rätt sjuka. Det handlar inte minst om den föreställning som finns om hur en kvinna bör vara. Jag krockar ofta med bilden av kvinnor som passiva och har hamnat i många konflikter både privat och på jobbet för att jag helt enkelt inte kan hålla tyst och hålla med, utan väljer att ta plats. På förlagets hemsidan finns ett citat som passar in perfekt på den kamp jag för inom mig själv många gånger:

“Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt. Jag är rädd. Men jag gör det ändå.”

Allt jag inte kan säga är Pines debut och det är en succéartad sådan. Själv läser jag med intresse, men jag blir inte överväldigad. Ibland är Pine verkligen såväl klarsynt som välformulerad, men vissa saker hon skriver om känns ganska oviktiga, i alla fall i Sverige idag. Det är intressant att få veta mer om den irländska kontexten helt klart, men alla kapitel är långt ifrån kontroversiella. Det jag kan uppskatta är ändå att en kvinna faktiskt gör succé med en bok som handlar om att vara kvinna. Det finns än så länge alldeles för få kvinnor som skriver om sina liv, medan män inte sällan breder ut sig över hundratals, ibland tusentals sidor.

Var kommer du ifrån, egentligen?

Vi människor vill gärna kategorisera och ordna allt, vilket inkluderar andra människor. Jag tror också att vi alla har fördomar, oavsett vad vi själva tror. Vissa mer än andra. I boken Var kommer du ifrån, egentligen? berättar en rad svenskar om hur de bemöts som allt annat än svenska och att den på ytan oskyldiga frågan “Var kommer du ifrån, egentligen?” inte är så oskyldig. Istället bygger den på antagandet att svenskar bara kan se ut på vissa sätt och att utseendet är viktigare än annat när det gäller vem som kan anses vara svensk.

Berättelserna är sammanställda av TNKVRT, ett instagramkonto som drivs av Ana Matijevic, Kelly Tran, Denusha Sharma, Danny Lam och det är viktiga röster om vardagsrasism som får höras. Vissa påstår att vi inte får tala om invandring, även om det är det enda som diskuteras just nu och det enda som diskuterats de senaste åren. Däremot talar vi sällan om hur mycket rasism som den som inte är blond och blåögd utsätts ifrån. Jag hör det från mina elever och blir lika chockad varje gång. Tänk er att en tjej, som råkar vara född i ett land i Afrika, med en hud som är mörkare än vad som anses svenskt ska behöva utstå glåpord som apa i Sverige 2019. Hur vidrigt är inte det.

Att kalla någon apa kan de flesta inse är rasistiskt, men den smygande vardagsrasismen kan vara svårare att sätta fingret på. Som “oskyldiga” kommentarer om att alla asiater ser likadana ut, eller att någon talar extra långsamt och tydligt för att de utgår från att du inte kan svenska. Eller att som en person som väljer vara anonym ignoreras av en ansvarig för en nöjesattraktion för att hen bör ett halsband med Davidsstjärnan. Värst av allt är de röster som berättar att de inte längre känner sig hemma i Sverige. Så kan vi inte ha det. Det är hög tid att vi höjer våra röster och protesterar mot den normalisering och bagatellisering av rasism som pågår i Sverige. Det är inte de som utövar rasism som ska få definiera vad som är rasism, utan de som utsätts. Det här citatet säger allt:

Det är okej att inte förstå allt. Rasism är väldigt komplext, och ett problem som måste lösas på flera nivåer och strukturer i samhället. Därför får man ibland bara acceptera att någon tycker vissa saker är sårande och rasistiska; du måste inte alltid förstå varför. Personen kanske har gått igenom hemska saker, som får en koppling till just denna händelse. Då är det läge för dig att släppa nyfikenheten, och trösta istället.

 

Vem dödade min far

I debuten Göra sig kvitt Eddy Belleguele skrev Édouard Louis om sin barndom som han beskrev som nattsvart och utan ett enda positivt minne. En stor anledning till detta var hans relation till sin pappa och hur pappan agerat mot sonen. I senaste boken Vem dödade min far har tonen mjuknat något och Louis har insett att det finns skäl till hans pappas agerande. Ingen ursäkt, men definitivt förklaringar.

Det är när Louis återupptar med sin far som han förstår vilket tufft liv han haft. Fadern som är knappt 50 är redan en gammal man. Hans kropp är utsliten och visserligen kan det till viss del förklaras av en destruktiv livsstil privat, men den största skulden lägger Louis på den franska staten. I ett långt brev, som är en såväl en kärleksförklaring till fadern som en uppgörelse med en rad ansvariga politiker. Politiker som ökat klyftorna i samhället och gjort de rika rikare, medan de fattigare blivit alt fattigare.

När Vem dödade min far släpptes i april i år skrev Patrik Lundberg en text i Expressen om sin mor, som även hon slets ut i förtid i ett samhälle som inte uppskattade henne alls. I texten med titeln Historien om mammas lidande bär många namn ställer han frågan “Vem dödade min mor?”. Såväl Louis och Lundberg beskriver samhällen där kapitalismen lyfter vissa, medan den sänker andra. Tron på marknaden och idén att de fattiga behöver piskor, medan de rika behöver morötter erövrar parti efter parti och syns nu långt in på vänsterkanten. I en sådan värld behövs de arga rösterna mer än någonsin och jag är glad att de får höras.

Skäl att fortsätta leva

Ett av symptomen på depression är att man inte ser något hopp. Ingen framtid. Det finns inget ljus längst bort i tunneln, tvärtom, den är blockerad i båda ändar och själv är man instängd i den. […] För andra människor kan det verka som inget alls. Du går omkring och ditt huvud brinner, men ingen kan se lågorna. Och därför — eftersom en depression på det stora hela taget är osynlig och oförklarlig — är det lätt att sätta en stämpel på deprimerade människor.

När Matt Haig var 24 år kraschade han fullständigt. Han drabbades av en svår depression, ångest och självmordstankar. Hade det inte varit för hans flickvän och sedermera fru Andrea hade det varit så mycket svårare att komma tillbaka. Haig beskriver det som att hans gamla jag dog på Ibiza och även om han kom tillbaka till livet var det aldrig sig riktigt likt. Målet med boken Skäl att fortsätta leva är att försöka sätta ord på det som är otroligt svårt att prata om och han lyckas riktigt bra. Jag är glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa den, trots att det stundtals var riktigt jobbig läsning. Samtidigt var det hoppfullt. Dels för att jag faktiskt aldrig mått riktigt lika illa som Haig och för att jag insåg att jag kommit rätt långt i min kamp mot det svarta. I alla fall större delen av tiden.

Ibland vaknar jag fortfarande på morgonen och den enda meningen som snurrar i huvudet är “jag vill inte mer”. Vad den betyder vet jag egentligen inte, men bara tanken på att kliva upp, sätta på mig den pigga masken och gå till jobbet får ångesten att börja pulsera i mig. Depression och ångest är en del av mitt liv, men en del som är svår att sätta ord på. Nu var det länge sedan jag mådde så dåligt att jag var där Haig befinner sig i inledningen av boken, då passiviteten tar över och det var ett tag sedan de riktigt jobbiga ångestattackerna begränsade mitt liv. Däremot var det tyvärr inte länge sedan jag vaknade och inte kom på något riktigt bra skäl att fortsätta leva. Rent intellektuellt vet jag självklart att det finns massor av bra saker i mitt liv som jag verkligen vill leva för, men den där korta, svarta stunden när ingenting känns meningsfullt finns där ändå.

Jag är glad så länge det är en liten stund på morgonen och inte hela livet, för så har det också varit. Det är då världen krymper, som Haig beskriver det och komfortzonen blir så liten som den egna sängen. Alla andra platser ökar ångesten och när det inte finns ork att hantera den känns omvärlden mest skrämmande. Kanske är det därför det är så viktigt med vanor och med bekanta platser. När kontrollen är större krymper ångesten. Det är därför jag (nästan) utan problem fixar att gå på Bokmässan, men kan få total panik i ett varuhus med för mycket folk och ljud. På Bokmässan träffar jag trevliga människor och jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Jag har dessutom full koll på lokalerna och vet vart jag ska gå om jag behöver lite mer lugn. 

Haig beskriver en depression som bland annat “ett inre krig, ett svart hål, en frånvaro, en livslång kamp och en helvetes smärta”. Han påminner mig också om hur bland annat Winston Churchill kallat sin depression för en svart hund. Det är en fin metafor tycker jag, men kanske skälet till att hundar inte är min grej. Viktigast av allt är att påminnas om att depressionen är mindre än du och att den inte definierar dig. Jag har också lättare att hantera det svarta nu än jag kunde för sisådär 20 år sedan.

Jag är glad att Matt Haig vågar skriva om det mest förbjudna. Det han, jag och så många andra försöker dölja för omvärlden. Att lida av depression och ångest är inte ett ständigt mörker, men en ständig känslighet för stress eller vad det nu är för saker som triggar dig. Jag vet vad som får mig att må bättre och vad som får mig att må sämre, men att leva så att jag får mer av det som är bra och mindre av det som är dåligt är inte alltid lätt. Det som är svårast för andra att förstå är att det inte går att skärpa sig eller ta sig samman. Det går liksom inte att undvika livet och i de perioder som livet ställer till det för en är det extra svårt att hitta ljuspunkterna.

I slutet av sin bok listar Haig 40 råd som han har stor hjälp för, men som han inte alltid följer. Några av dem lever jag efter, men de kan också vara svåra för omgivningen att acceptera. Som lättjan till exempel. Att tillåta sig själv att göra ingenting, trots att det finns massor av saker att göra. Att strunta i städning och bara vara, trots att det gör att människor runt omkring kan rynka på näsan. Att inse att det inte alltid är tisdag och inte alltid oktober (tack gode gud) och att det är okej om världen inte förstår mig. Däremot har jag ruskigt svårt att sluta oroa mig för saker som kanske inte ens kommer att ske. Hjälp vad jag kan älta saker som har hänt, men ännu mer sådant som inte hänt och mycket troligt inte kommer att hända. Det går inte att sluta. Sonen som tyvärr ärvt min svarta hund fick tipset om en ältningstimme varje dag och att andra tider på dygnet förbjuda sig själv att älta. Det kanske vore något. Och andas. Det gäller att inte sluta andas.

Ångest och depression är ingenting man kan hantera genom att “rycka upp sig” eller “skärpa sig” och om det funkar är det inte ångest och depression personen lider av. Då är du kanske lite för stressad eller lite låg eller lite deppig. Det är ett tillstånd som verkligen är helt normalt och som vi alla behöver lära oss att hantera. Ångest och depression är något annat. Visst går det att “skärpa sig” till en viss gräns, men det kostar och kan leda till dagar då du inte orkar någonting. Det gäller alltid att väga för- och nackdelar mot varandra och fundera över vilka saker som det är värt att skärpa sig för. Inte för att de andra sakerna inte skulle vara bra eller roliga eller viktiga, utan för att det inte är värt den utmattning som de innebär. Tyvärr är det lätt att i ett sådant läge helt prioritera alla måsten och då blir livet inte direkt muntrare.

Det är svårt att förstå hur det är att lida av depression och ångest för den som inte drabbats av det, på samma sätt som jag har svårt att förstå saker som drabbat andra. Självklart kan vi med vår empati närma oss andras känslor, men helt och fullt tror jag inte att vi kan förstå dem. Jag kan inte heller förstå allt Haig skriver om eller ens känna igen mig i det. Däremot tror jag att han faktiskt kan få ganska många att i alla fall på ett grundläggande plan förstå hur starkt depression och ångest kan drabba oss människor. Det är därför jag rekommenderar Skäl att fortsätta leva till alla som vill förstå lite mer, men även för dem som inte vill känna sig ensamma i sina känslor.

Läs också gärna Matt Haigs senare bok Anteckningar från en orolig planet, där han funderar kring vårt samhälle och hur det påverkar vårt mående.

Älskade Stina!

Jag har ganska ofta svårt för ljudböcker, men i bilen funkar de fint förutsatt att boken och kanske framför allt uppläsaren, är bra och passande. Nu åker jag rätt sällan bil, i alla fall gör jag det sällan ensam och därför tar det flera veckor att läsa en bok. Under några veckor var Stina Wollter mitt sällskap. Jag lyssnade på hennes Kring denna kropp och ville ofta stanna bilen för att göra en anteckning. Så många tankar sattes igång och ibland försvann jag in i min egen värld och glömde att lyssna. Då fick jag sätta Stina på paus ett tag och låta tankarna snurra runt ett tag, innan jag var redo för att fylla på med fler av hennes ord. Det hon skriver och berättar om väcker så många känslor och gör mig både arg, glad och ledsen. Kanske mest arg.

Det som gör arg är bland annat hur många som har en åsikt om andras kroppar. Jag har ofta tänkt att jag har ett ganska okomplicerat förhållande till min kropp, men insett att så inte är fallet. Kanske för att jag inte passar in i mallen riktigt lika mycket nu som jag gjorde för sisådär femton år sedan. Jag inser att jag borde träna mer och äta bättre, men större delen av tiden inser jag vilken otroligt oviktig sak det egentligen är att se ut på ett visst sätt. Hälsa är viktigt, absolut, men utseendefixeringen som råder i samhället har verkligen inga gränser. Jag går in på Stina Wollters instagram och ser en alldeles normal, snygg kvinna som vågar visa sig precis som hon är. Ändå ses hon som överviktig, ful, kanske till och med grotesk. Dessutom har hon mage att vara frispråkig och feminist. Samtidigt. Fy för den lede.

Wollter berättar om pelargonkvinnor och ÄNTLIGEN får jag ett ord för det kanske mest vidriga beteende jag vet. Eller, det var kanske starkt, men det är hemskt. De som ger “goda råd” om att det går att sköta sin kropp eller för den delen sitt hem på ett annat, bättre sätt. I all välmening vill de bara upplysa om det som är fel. Som om det vore en nyhet. Vidrigt.  Kanske provocerar pelargonkvinnorna mig mer än dickpickarna, som Wollter också beskriver, då jag faktiskt klarat mig ifrån många av dem. Visserligen behöver dickpickare inte just skicka bilder eller ens dickpicks, fenomenet innefattar mer än så, men otrevliga, korkade män är ofta lättare än vifta bort än kvinnor som säger sig vilja väl. Att förminska människor och göra dem endast till sin kropp eller sin vikt är dock något av det värsta som en pelargonkvinna kan göra, men det verkar hon helt omedveten om.

Stina Wollter berättar också om sin syster Ylva, vars kropp blev en helt annan än hennes. Ylva drabbades av anorexia och sjukdomen tog hennes liv. Skildringen av denna obarmhärtiga sjukdom är så känslomässigt jobbigt att lyssna till. Nu tror jag inte att det bara är sämhällsideal eller ens patriarkatet eller pelargonkvinnorna som orsakar människors anorexia, men den skeva bild av kroppen och de ouppnåeliga ideal som gäller förbättrar verkligen inte förutsättningarna för att älska sin kropp. Tvärtom handlar nästan allt om att hitta fel. Jag vet att anorexia också handlar om kontroll och förstår jakten på densamma. Däremot blev jag inte förrän ganska nyss medveten om riktigt hur hemsk sjukdomen är och hur det påverkar alla som finns i den sjukes närhet. Ylvas berättelse gav några pusselbitar, mötet med flera drabbade och deras föräldrar några fler.

Kring denna kropp är en fantastisk bok och en fantastiskt viktig bok. Det är också en bok som fungerar riktigt bra som ljudbok. Faktiskt tror jag att den är bättre att lyssna på än att läsa. Däremot känner jag nu ett stort behov av att äga boken och kunna bläddra i den när jag behöver. Stina Wollters ord kan nämligen trösta. Hon kan konsten att beskriva det svåraste och sedan ändå vagga och lugna. Kanske är det rösten som gör det. Eller livsvisdomen. Eller en kombination.

Så lyssnade jag också på Stina Wollters sommarprogram. Ett program om döden och en oväntad kärlek. Hon berättar om hur hon inte ville lyssna när hennes syster Ylva berättade att hon inte trodde att hon skulle få uppleva sin nästa födelsedag och istället viftade bort det. Det är lätt att göra det, för att slippa konfrontera döden. Samtidigt förstår jag hur viktigt och fint det måste vara att faktiskt få förbereda sin död. Att känna sig i alla fall hyfsat redo när den väl kommer. Stina berättar om sin vän Maja, en åttaåring med cancer som blir hennes vän, ja faktiskt till och med hennes fru och berättelsen om deras vänskap är något av det vackraste och sorgligaste jag någonsin hört om. Jag gråter en skvätt, men mest av allt är jag glad över att Maja hade sin Stina. Fler borde ha en Stina i sitt liv. Efter att ha lyssnat till henne ganska många timmar under ganska många veckor önskar jag att jag hade en. Jag är nästan förälskad i hennes röst, för något annat känner jag ju inte till. Jag önskar också att jag hade i alla en liten del av hennes mod och vågade tänka mindre och leva mer. Vackra, kloka, fina Stina, tack för att du finns och att jag har fått vara i din rösts närhet under några timmar. Det behövde jag.

 

Foto: Maria Östlin

 

Anteckningar från en orolig planet

Anteckningar från en orolig planet är en både ärlig och personlig berättelse om psykisk ohälsa och hur vårt mående påverkas av världen omkring oss. Matt Haig börjar i en klassisk sociala-medier-stress, där hans inre stress ökar på grund av en diskussion på Twitter med någon som befinner sig långt bort, men ändå lyckas få honom att gå igång. Hans fru vet att det bästa vore om han höll sig ifrån datorn, men samtidigt kunde det kravlösa klickandet lika ofta ge honom ett inre lugn.

Hur finner vi glädje när så mycket i vår vardag uppmanar till ångest? Det är frågan som ställs i bokens baksidestext och den fråga Matt Haig funderar mycket över. Människorna mår sämre än när August Strindberg konstaterade att det är synd om oss. I DN skriver Roland Paulsen om det faktum att en stor del av befolkningen i de rika länderna, där människor borde ha en okomplicerat liv, lider av depression. Faktiskt så många som 47% av amerikanerna uppger att de någon gång lidit av depressions- och ångestsyndrom

Var tionde svensk äter någon form av psykofarmaka. Jag är en av dem. Ibland tänker jag att jag ska sluta, men ännu har jag inte lyckats må så bra att jag vågar. Ändå pratar väldigt få om den psykiska ohälsan och ännu färre har något vettig förslag för att minska den. Bland politiker är det knäpptyst. Om de talas om psykisk ohälsa så handlar det inte sällan om att de drabbade ifrågasätts. De ses som svaga och försäkringskassan vill inte godkänna deras sjukintyg. Band lärare, en yrkesgrupp som är överrepresenterad gällande stressrelaterad sjukskrivning, går fler och fler ner i tjänst för att orka med sitt yrke. Vi har skapat en sjuk värld. En värd som gör människan sjuk.

Mycket av det Matt Haig skriver om går rakt in i mitt hjärta. Jag tycker att han lyckas väl med att balansera det rent personliga med det mer allmängiltiga och resultatet blir en bok som väcker många känslor. Kapitlet “Ett överflöd av allt” lyfter det faktum att det finns så otroligt mycket att göra och att uppleva att vi omöjligen kan hinna med. Ett exempel är att det kommer ut mer än 134 miljoner böcker i världen varje år. Självklart kan ingen hinna läsa ens en bråkdel. Själv blir jag tillräckligt stressad av att göra listor på de stora förlagens utgivning, men samtidigt vill jag ju hinna med precis allt.

För att kunna må i alla fall hyfsat bra måste man försöka sätta gränser. Det är omöjligt att jobba heltid, vilket ofta betyder en arbetstid på mer än så, ta hand om en familj, hålla liv i ett äktenskap, se till att hus och trädgård är tipptopp, hinna träna, umgås med vänner, göra alla resor som man drömmer om, läsa alla böcker osv. osv. osv. Vi har skapat liv som vi omöjligen hinner leva.

Matt Haig föreslår en “psykogram-tabell” för att begränsa ångesten ch jag känner igen mig i hans resonemang. Vissa saker ger ångest och det borde finnas en gräns för hur mycket sådant vi tvingas utstå. På samma sätt finns saker som får oss att må bättre och det borde vi få tid att ägna oss åt. När psykogrammen blir för många blir det helt enkelt inte bra.

Oron har också ökat i takt med att medier gör i princip alla händelser i världen tillgängliga. Vi ser varje krig, varje terrorattack, varje mördad eller rånad person. Vi ser extremism av alla de slag och vi tror oss leva i den farligaste av världar. Detta trots att statistiken säger något annat. När politiker dessutom bygger sin politik på att lyfta det farliga och skrämma sig till röster, är det inte konstigt om oron blir påtaglig. Dessutom är vårt samhälle så polariserat och de medier som ger oss den information vi tror på så olik varandra att det är svårt att faktiskt hitta en objektiv sanning.

Haig skriver om det faktum att vi tror oss leva i ett samhälle där allt blir sämre för varje år, när sanningen egentligen är en annan. I Sverige har den stora majoriteten det de behöver och mer därtill. Det märkliga är dock hur gränsen för vad som är tillräckligt har förflyttats. Vi ska ha minst en bil i varje hushåll, ett stort och gärna fulfritt hem, en studsmatta i trädgården, kött till varje måltid, ny tv innan den gamla går sönder, nya mobiler trots att den gamla är fullt fungerande, semester utomlands minst en gång om året, gärna mitt under skolterminerna för då är det billigare och att lärare då ska se till att ungarna inte kommer efter är självklart.

Självklart finns det de som inte har det de behöver i Sverige och klyftorna ökar hela tiden mellan de som har och de som inte har. Medel-Svensson har det dock ganska bra, förutom att stressen är orimlig och ångesten ständigt står på lut.

Anteckningar från en orolig planet fick mig att tänka och jag har vikt ett stort gäng hundöron i mitt exemplar för att kunna gå tillbaka och läsa igen. Trots att han skriver om sin ångest är det faktiskt ingen tung bok, utan en lättläst om än inte lättsmält berättelse om att försöka leva i en värld som inte alltid är lätt att navigera i.

 

Scener ur hjärtat

Jag började lyssna på Malena Ernmans inläsning av boken Scener ur hjärtat på ett löpband på gymmet och kanske borde jag istället läst den när jag var ensam. Reaktionerna på de inledande kapitlen om dottern Greta kom väldigt nära och jag blev både arg och ledsen. Även vår son slutade gå i skolan i årskurs fem. Det är få dagar under det senaste året som han varit där och under hösten var han bara där en enda dag. När Ernman talade om att sitta på möten med olika instanser som borde kunna hjälpa, men egentligen inte gör någonting, känns det i hela min kropp och jag vill bara skrika rakt ut.

Så går familjens liv vidare på något sätt och andra dottern Beata hamnar i en liknande, men också väldigt annorlunda situation. Hon är precis lika gammal som hennes syster var, men beteendet ser ut på ett annat sätt. Den perfekta, sociala tjejen som uppför sig precis som hon ska när andra finns i närheten, blir ett monster hemma. Fler möten, fler instanser som verkar försöka, men inte tycks ha några idéer. Saker som går sönder, både bokstavligt och bildligt och jag känner igen mig ännu mer.

Familjen har tillsammans valt att skriva ner sin berättelse och jag är så glad att de gjort det. Många fler behöver få höra hur det är att ha barn som inte klarar av att fungera i den miljön som de förväntas klara av. Det är så lätt att skuldbelägga föräldrar och det är också lätt att lämna över allt ansvar till dem, även om någon annan borde ta det. Vi har också tjatat, skrikit, gråtit, lirkat, mutat, hotat, försökt skämta bort och till slut landat i att inget av det hjälper. Det gäller bara att finnas där och försöka hålla ihop sig någorlunda trots utbrott, hårda ord, ångest och apati.

Så för mig är Scener ur hjärtat främst två föräldrars berättelse om att leva med barn som inte följer mallen. Inledningsvis tyckte jag att det var märkligt att blanda samman den berättelsen med den om vår planet, men sedan tycker jag att det funkar och idén att vår stress och jordens stress hör samman är egentligen såväl bra som tydlig. Våra liv och vår livsstil är inte hållbar varken för oss själva eller för vår planet. Vår konsumtion gör oss inte lycklig, men ytan och vikten av att få den att framstå som perfekt har blivit viktigare än mycket annat. Kanske än allt annat. Som Malena Ernman påpekar i boken diskuterar vi sällan det som finns bortom de perfekta bilderna på Facebook och Instagram och kanske är det därför så få berättelser om barn som hamnar utanför får höras. Att befinna sig i en situation där ens barn mår fruktansvärt dåligt är ingenting man orkar prata om när man befinner sig mitt i helvetet och om det tar slut, när det tar slut, vill ingen återvända dit ens i tanken.

Jag undrar hur många som raljerar över Greta Thunbergs klimatkamp som verkligen har läst Scener ur hjärtat. Om de hade gjort de tror jag att de, som jag, hade insett att det här är en ung dam som ingen kan styra. Någon som förvisso har en diagnos, men som är allt annat än lättstyrd och lättmanipulerad. Någon som läst på om det problem i vår värld som få verkar inse allvaret i. Ja, hon har kända föräldrar och ja, det har kanske gett henne större uppmärksamhet. Det betyder inte att det är okej att förlöjliga henne och låtsas att det handlar om omsorg. Istället tror jag att det handlar precis om det som Ernman och Thunberg skriver om i sin bok, att vi inte vill inse hur illa det är med vår planet i en värld där ekonomi går före ekologi och få är beredda att ändra sitt liv för att minska den miljöpåverkan som de helst inte vill låtsas om.

Bögtjejen är en bok som berör

Aleksa Lundberg skriver om sitt liv i den självbiografiska Bögtjejen och det blir tydligt att det aldrig är enkelt att älska sig själv eller att vara nöjd med sitt liv, även om lösningen på pappret kan se enkel ut. För Aleksas del handlar det om kroppen, men inte bara.

Aleksa föddes som Mattias och förstod ganska tidigt att hon inte var “som alla andra”, vad det nu är. När dagmammorna skulle dela upp barnen i en tjejgrupp och en killgrupp ville Mattias tillhöra tjejerna. Det var där han kände tillhörighet. Andra berättade dock för honom att han gjorde fel när han såg sig som flicka, då han utan tvekan var en pojke. För alla andra i alla fall. Rent biologiskt. Gång på gång under livet får Mattias och senare Aleksa veta att det inte är okej att vara någonting mittemellan. Det förvirrar omgivningen och leder till en diskriminering som ofta är helt absurd.

En av de första som Aleksa diskuterade sin sexualitet med var hennes farmor. Det är hos henne hon får prova spetsnattlinnen och det är också där hon ser After Dark för första gången. Först kommer hon ut som homosexuell för sin farmor och senare som trans. Den förvånansvärt okomplicerade relationen mellan farmodern och hennes barnbarn är verkligen fin och står i total kontrast till förhållandet mellan Aleksa och hennes pappa. I slutet av boken förklarar hon att beskrivningen av den våldsamma pappan är helt sann, men att den också har en annan sida. Hon älskar fortfarande sin pappa trots allt och verka inse att den mansroll som påverkat honom också påverkade synen på sin sons utveckling.

Bögtjejen är en ärlig, brutal, men också eftertänksam berättelse om att inte passa in och att hela tiden försöka bli den person en är innerst inne. Att hitta denna person är inte det lättaste för någon, men kanske ännu svårare om utsidan av ens kropp inte passar ihop med den bild en har av sig själv. Idealbilder är alltid svåra att leva upp till, men alla kräver inte en könskorrigering.

Jag imponeras av Aleksa Lundbergs mod. Den berättelse hon bjuder oss på är brutalt ärlig och allt annat än idealiserande. Jag lyssnade på boken och hörde författaren själv berätta om Mattias upplevelser som bög och hur han sedan blev den han ville vara som Aleksa. Kapitlen som handlar om Mattias första Pride-festival och senare hur Aleksa funderar över sin operation och nästan ångrar sig strax innan hon ska sövas, berör mig mycket. De tre sökningarna till scenskolan och alla nötter hon träffar där gör mig provocerad och arg.

Jag tycker också om ögonblicksbilderna.  Symboliska saker som att Aleksa väljer mat “för kvinnor” när hon går på restaurang och nästan föraktar de äldre transvestiterna som hon är ute med, som inte fattar att det inte är okej att beställa en öl och en köttbit, trots att det är vad Aleksa själv skulle ha velat ha. Så gör inte kvinnor och det är viktigt att tas för kvinna. Här tänkte jag på alla gånger jag och min man fått fel mat, då han beställt något räkspett eller någon sallad, medan jag tagit en biff med pommes. Ingen tvekar över min könstillhörighet ändå, men för den som riskerar att tas för man när hon är kvinna kan valet av mat vara en pusselbit som kan kännas nog så viktig.

Bögtjejen är en bok som jag kommer att tipsa mina elever om. Det är en välskriven och drabbande berättelse, som inte förenklar, utan snarare tvärtom låter ältandet ta plats, vilket gör den trovärdig. Det är många som funderar över sin identitet och jag tror att Aleksa Lundberg kan ge pusselbitar som ofta fattas. Det är viktigt.

 

%d bloggare gillar detta: