enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Självbiografiskt (Sida 1 av 6)

Ett hjärtslag från döden

Året var 2000. Vi var på väg i buss från Hanoi till Sa Pa i norra Vietnam. Den smala vägen slingrade sig högre och högre upp mot bergen där vi skulle vandra under några dagar. Så fick bussen möte av en jeep fylld av militärer. Bilen körde mitt i vägen och saktade inte ner. Busschauffören hade inget val, utan var tvungen att köra bussen ner i diket. Hade vi varit på väg åt andra hållet skulle vi kanske ha rasat ner för berget istället och det ödet hade bilen vi mötte också kunnat gå till mötes.

En kvinna bröt benet, några av oss fick blåmärken, men vi klarade oss oväntat bra. Under några timmar var vi fast i en liten by, där jag hade långa samtal med en äldre kvinna. Hon pratade vietnamesiska, jag pratade svenska och det gick alldeles utmärkt. Jag tog ett foto på henne, ett försök och jag lyckades fånga henne perfekt. Länge hängde hon i vårt vardagsrum.

Det är nog det närmaste jag varit döden.

Ett hjärtslag från döden är Maggie O’Farrells ovanliga självbiografi som beskriver 17 tillfällen då hon sett döden i vitögat. Varje kapitel har fått namn efter kroppsdelarna som drabbades. Mitt minne ovan hade fått titeln “Rumpan”, vilket kanske inte hade varit så poetiskt. Maggie O’Farrell är mer poetisk än så. Mycket mer poetisk.

Det börjar med “Hals” och en händelse 1990 när författaren var på vandring och klarade sig från något som istället drabbade någon annan. Vi får sedan lära känna Maggie O’Farrell genom fler traumatiska händelser, som alla självklart har påverkat hennes liv. Fram och tillbaka i livet läggs pusselbit efter pusselbit i ett liv där kroppen och dess begränsningar har stor betydelse.

Ett hjärtslag från döden är en av de absolut bästa, självbiografiska böcker jag läst. O’Farrell har en ovanlig idé, som funkar väldigt bra och hennes språk är helt fantastiskt. Det här är en bok i klass med Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när man kan vara normal? och det är ett väldigt gott betyg.

O’Farrell har skrivit en självbiografi som är allt självbiografier sällan, faktiskt i princip aldrig, är. Den har en genomtänkt form, en lagom balans mellan det personliga och det allmänmänskliga, ett skönlitterärt och vackert språk och en intressant huvudperson med intressanta saker att berätta.

I lördags skulle vi ha träffat Maggie O’Farrell och cirklat om den här fantastiska boken. Då hennes dotter är sjuk blev det tyvärr inte så. Självklart stannar en mamma hos sin dotter. Ni som läser boken kommer definitivt förstå att det här är extra viktigt.

 

Såna som du ska inte va här

Marika Carlsson berättar i den självbiografiska Såna som du ska inte va här om livet som adopterad och på många sätt annorlunda än genomsnitts-Svensson. Det handlar dels om hennes etiopiska ursprung, men också om att hon är pingstvän med allt vad det innebär i synen på andra människor och vad som är rätt och fel.

En del av berättelsen känner jag igen från Carlssons sommarprat 2012, där resan till Etiopien 2006 också beskrivs. Det är ju inte så att en människa känner sig hemma på en plats hon aldrig besökt bara för att hon råkar vara född där. Inte heller att allt faller på plats för att besöket genomförs. Att höra till, men aldrig helt, går som en röd tråd genom Såna som du ska inte va här och det är stundtals smärtsamt att följa det sökande efter sig själv, som verkar ha varit en betydande del i Carlssons liv.

Att bli komiker var kanske mer att komma hem, än att besöka Etiopien. På scen hittar Marika Carlsson till en del av sig som känns äkta. Ännu bättre blir det när hon, trots sin homofobi, faktiskt erkänner för sig själv vem hon vill älska.

Såna som du ska inte va här är en ärlig, men inte navelskådande, självbiografi. Jag skrattar en hel del, men blir också berörd av det Marika Carlsson berättar.

Nuckan gör mig väldigt ledsen

Malin Lindroth har passerat 50 och lever fortfarande själv, utan barn. Visst har hon varit kär, haft förhållanden och hoppats på ett liv i tvåsamhet, men varje gång har det tagit slut. Hon har inte valt det. Andra har gjort det för henne. Nu vill hon ta tillbaka ordet nucka och i boken Nuckan förklarar hon varför.

Berättelsen om Lindroths ofrivilliga ensamhet är smärtsam att läsa. På ett sakligt och konstaterande sätt berättar hon om allt hopp hon haft och hur det gång på gång slagits sönder. Hur gemenskap aldrig varit något som varit förunnat henne.

Det som smärtar mest är kanske andras brist på förståelse. De som, tröttkörda av ett intensivt familjeliv, säger sig vara avundsjuka på hennes egentid. Hennes frihet. De inser inte att hon alltid är ensam. Att det inte är något hon njuter av, eller ens har valt. Jag fick mig en tankeställare och insåg att det är himla lätt för mig att ibland längta efter tid för mig själv, när jag aldrig behöver vara ensam om jag inte önskar det.

Nuckan är en fantastisk bok. Ärlig, smärtsam och riktigt välskriven. När litteraturprishösten drar igång kommer vi att få höra mer om den. Något annat vore märkligt och djupt orättvist.

 

Jag stannar till slutet

I tisdags stack jag in huvudet i ett klassrum där en kollega just skulle starta upp kursen Svenska som andraspråk 1. Efter en annan kollega var sjuk fanns drygt 40 elever i rummet. Alla gamla elever till mig och de flesta från Afghanistan. Värmen som mötte mig i rummet är svår att beskriva. Dessa kämpande ungar från olika länder är fantastiska, men de som fått det svårast är de från Afghanistan. Det är de som målas upp som en hotfull grupp, det är de som sägs ljuga om sin ålder och det är de som inte får uppehållstillstånd.

Fatemh Khavari kommer också från Afghanistan och liksom många av de ungdomar jag lärt känna de senast åren tillhör hon den utsatta folkgruppen hazara. Hon har också, liksom de flesta av mina elever, tvingats fly till Iran och där levt ett liv som andra klassens medborgare. Liksom många andra flydde Fatemeh till Sverige 2015.

Det som skiljer Fatemeh från många andra flyktingar med samma bakgrund är dels att hon är flicka, men också att hon kommit hit med sin familj. Hon har också utnyttjat sin röst på ett sätt som få andra har gjort och i boken Jag stannar till slutet beskriver hon sin kamp i organisationen Ung i Sverige. Utan tvekan är hon en cool tjej som kommer att gå långt.

Det är Annie Hellqvist som skrivit boken med Fatemeh Khavaris ord. Tyvärr funkar språket sådär. Stilnivån varierar och helt trovärdiga partier varvas med ganska knöliga där Khavaris röst inte alls kommer fram. Innehållet är dock viktigt och för den som inte känner till hazarernas situation i Afghanistan, Iran och inte minst i Sverige är det en lärorik bok. Kanske är det en bok som skulle ha marknadsförts för en yngre publik, då hade språket varit mer passande, men å andra sidan är Khavaris berättelse värd att läsas av många.

Jag är i alla fall mycket glad över hur hon och många andra kämpar för de ungdomar som kom till Sverige 2015 och som ännu inte fått uppehållstillstånd. De elever jag har eller har haft som kom samtidigt från andra länder har alla fått sina besked och de flesta har fått stanna. När det gäller just ungdomar från Afghanistan verkar det hela ha utvecklats till en märklig maktkamp, där myndigheterna helt verkar ha glömt bort att det handlar om flyktingar från ett land i krig. Istället har de blivit en symbol för de hemskaste av hemska bland flyktingar. De som skriker högst om utvisning lär inte ha befunnit sig i ett klassrum som det jag besökte i tisdags. De kan omöjligen har mött den ambition och energi som fyllde rummet. Inte heller den vänlighet och respekt som jag alltid möter där.

Jag har inte råd

Det gör ont att läsa Jag har inte råd av Marcus Stenberg. Ont för att svärtan och hopplösheten finns på varje sida, men också för att jag bara sett en annan sida av Marcus och inser hur mycket han troligen ansträngt sig i de situationerna. Jag har inte råd handlar om ett år som går i köpstoppets tecken. Inte som en kul grej, utan som ett nödvändigt ont. Alternativet vore Lyxfällan. Det finns helt enkelt bara skulder och inga pengar.

Jag har inte råd är en personlig berättelse om hur måendet kan påverka livet och ekonomin. Hur längtan efter saker som kan gör en lycklig om så bara för en stund tar över livet. Det är också en bok om hur kulturarbetare snarare får betala för att jobba än att få betalt för detsamma. Hur drömmen om en utställning kan sätta en i skuld rent bokstavligt.

Jag har inte råd är också en vackert skriven exposé över människors val som påverkar deras liv. Om andra som infört köpstopp, andra som jobbat gratis och andra som spelat eller shoppat bort alldeles för mycket pengar. Det är också en bok om hur en pengaskuld kan skapa en stark känslomässig skuld och ångest som påverkar allt.

Jag kan inte låta bli att imponeras av Marcus Stenbergs mod. Att han vågar erkänna sina mest förbjudna tankar och handlingar. Jag blir så ledsen över hur han mår och är glad över att han ändå verkar ha personer runt sig som bryr sig. Ångest och depression är begränsande, men behöver inte vara ett ständigt tillstånd. Hur ledsen jag än blev av att läsa Jag har inte råd, blev jag ändå glad över att den finns. Att våga prata om saker som förut varit djupt begravna hemligheter är trots allt väldigt sunt. Marcus Stenberg har skrivit en bok som är både snygg, smart och sorglig.

Det nya landet

Efter Almedalen och den överraskande passivitet som verkar ha genomsyrat polisens agerande gällande NMR är jag än mer bekymrad än tidigare. Fler och fler röster hörs som normaliserar en politik som gör skillnad på människor utifrån ursprung. Även förslag som försämrar jämställdheten mellan män och kvinnor, något vi kämpat hårt för att uppnå, läggs av ett parti vars partiprogram talar om människors essens och krav på assimilering. En femtedel av landets befolkning kan tänka sig att rösta på ett parti som vill försämra aborträtten, stoppa invandringen och helt fokusera på kultur som främjar det svenska. Det hade inte skrämt mig lika mycket om inte andra partier verkar tycka att det är en finfin idé att regera med stöd av dem.

Det nya landet är en lite bok med stort innehåll, skapad av IM, utgiven  på Vilja förlag. Den talar om ett annat framtida Sverige än det vissa politiska partier vill ha. Ett land som är mitt Sverige, landet där solidaritet och omsorg med de som behöver det mest råder. Ett Sverige för alla. Boken har undertiteln “Berättelser från Sverige” och vänder sig till gymnasie- och folkhögskolor. Boken tillsammans med en film och ett studiematerial kan förhoppningsvis underlätta skolornas värdegrundsarbete.

I förordet skriver Martin Nihlgård, Sverigechef för IM om vikten av att mötas. Att olika grupper slutar att vara grupper och blir individer, för som individer kan vi mötas och lära känna varandra. För mig är integration och dialog så mycket viktigare än något annat. Vi kan prata ihjäl oss om hur viktigt det är att respektera andra, men om de andra befinner sig långt bort i en oformlig massa händer det ingenting. Texterna i boken Det nya landet kan självklart inte ersätta möten, men de kan fungera som en början. Någonstans måste vi inse att alla som kommer från ett land eller tillhör en religion inte är precis likadana. Vi måste också inse att det går att vara integrerad och respektera ett lands lagar och traditioner, utan att för den skull göra avkall på alla traditioner från hemlandet. Vi måste acceptera att det går att vara både och, istället för antingen eller. Att alla med andra kulturer ska assimileras må vara SD:s väg, men det är fel väg att gå. I det nya landet fungerar integrationen och respekten för varandra är det som driver oss.

Vem bryr sig?

Att skönlitteraturen har en självklar plats i svenskundervisningen är givet, men förra året testade jag för första gången att genomföra ett läsprojekt som helt utgick från sakprosa. Då menar jag sakprosa i sin vidare form, motsvarigheten till non-fiction, dvs allt som kan anses vara sant och inte påhittat.

Flera elever valde att läsa Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra?, något som skapade lite reaktioner bland en lärare i sociala medier som viftade bort det som meningslöst att läsa böcker av någon bloggare, men jag håller inte med. Att presentera en ny sorts litteratur för eleverna, som sakprosa inte sällan är, kan börja med just en bok av en bloggare, om det är en bok som väcker ett intresse för läsning. Mer om det i det här inlägget om läsfrämjande insatser i skolan.

Nu är det inte läsprojekt det här inlägget ska handla om, utan om Therese Lindgrens senaste bok Vem bryr sig? som jag tror att flera elever kommer att läsa inom årets sakprosaprojekt. Många unga är intresserade av veganism och det är precis det hon skriver om.

Therese Lindgrens väg till veganism började med ett argumenterande tal på gymnasiet, där hon bestämde sig för att tala om pälsanvändning och försöka krossa en klasskamrat som just talat om hur hemskt det är med päls. Hon var en ganska obekymrad tonåring som aldrig tänkt på djurs rättigheter och tyckte att det var viktigare att vara snygg och följa modet (vilket inkluderade päls) än något annat, men när hon började ta reda på mer om pälsindustrin insåg ho hur illa djur far i vårt samhälle.

Vem bryr sig? är en personlig berättelse om hur kunskap kan förändra ens liv. I Lindgrens fall handlar det om att sluta äta kött och andra matvaror som kommer från djur, men det skulle egentligen kunna handla om mycket annat. Det jag tycker om med Lindgrens bok är just att hon visar att kunskap är viktigt för att kunna göra medvetna val och att det går att finna den på egen hand. Det också tydligt att hon har kunskap och att de beslut hon tagit att bli vegan är något som vuxit fram stegvis.

En berättelse om ett för mig okänt Korea

Jag brukar sällan tycka om barndomsskildringar, men Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi är riktigt, riktigt bra. Det är en självbiografisk bok som handlar om tioåriga Sookan och hennes familj och utspelar sig 1945 i Pyongyang, då är ockuperat av japanerna. Det är kvinnorna, barnen och de gamla om är kvar och Sookan bor med sin mamma, sin moster Tiger, lillebror Inchun och morfar. Hennes pappa och de tre äldre bröderna är i Manchuriet för att därifrån kämpa för Koreas självständighet. Sookan förstår att de behöver vara där, men genom hela berättelsen finns ändå en känsla av de svikit. Livet är hårt och Sookans mamma gör allt för att försörja familjen genom att driva en strumpfabrik där unga flickor tillverkar tubsockor. Hotet mot dem personifieras i kapten Narita, som dyker upp ibland för att se till att kvinnorna gör det de kan för att stödja de som har makten. Att japanerna är överlägsna koreanerna är en självklarhet och det är till exempel förbjudet att tala koreanska i skolan, där kapten Naritas fru är lärare.

Jag har inte läst någon bok som utspelar sig i Korea innan landet delades längs den 38:e breddgraden och Sook Nyul Choi lyckas verkligen kombinera barnets syn på det som händer med en mer vuxen blick. Vi får veta en del om japanernas grymheter och faktiskt är det skönt att Sookan inte förstår allt, vilket innebär att vissa saker bara anas. Det blir dock smärtsamt tydligt hur lite koreanerna fått bestämma över sina liv. När japanerna till slut besegras dröjer det nämligen inte länge förrän de ryska soldaterna dyker upp i deras ställe.

Jag tyckte väldigt mycket om Year of impossible goodbyes och berördes väldigt mycket av berättelsen om Sookan och hennes familj. Trots att den marknadsförs som en bok för barn och unga tycker jag definitivt att det är en bok även för vuxna. Det finns en hel del som förstås bättre med en kunskap om historien, men det är också en bok som fick mig att googla efter mer kunskap. Jag har redan köpt de två andra böckerna om Sookan och vill definitivt läsa dem snart. Year of impossible goodbyes är årets bästa så här långt.

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som “Vilsenheten”, där Sigge berättar om “De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till “Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är “Mammaholmarna”, “Avundsjukans flod” och “Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som “De tre mest svårartade miljöerna på teve”, “Jag mötte Lassie x 23” och “Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

Frågor jag fått om förintelsen

Jag blev överraskad när det avslöjades att Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried nominerats till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok. Överraskad, men mest glad. Det finns så få kvar som upplevde nazisternas fruktansvärda handlingar och det är ytterst viktigt att deras röster får höras. Frieds bok är dessutom lättillgänglig och skulle kunna läsas av alla. Till våren ska jag för första gången på länge undervisa i historia och att börja varje lektion om andra världskriget med en eller ett par frågor från Frieds bok känns som en naturlig sak. Just kopplingen till skolundervisning finns med i juryns motivering till nomineringen.

Frågorna är enkla och många gånger självklara, medan svaren är smärtsamma. Första frågan lyder “Vad är det värsta du varit med om?” och Hédi Frieds korta svar är “ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.” Hon fortsätter sedan att berätta om den långa process som ledde fram till det ögonblicket och hur det som sker gradvis är lättare att acceptera. Hela tiden trodde de att den senaste försämringen var den sista, men så blev det aldrig. Fried påpekar ändå att hon hade tur. Det var inte förrän 1944 som hon “hamnade i tyskarnas garn” och därför har hon inte upplevt det värsta, vilket många andra tyvärr gjorde.

Andra frågor Fried besvarar är t.ex. “Varför hatade Hitler judarna?”, “Hur kunde ett helt folk ställa upp bakom Hitler?”, “Varför gjorde ni inte motstånd?” och “Varför valde du Sverige?”. Det finns också frågor som är så typiska för nyfikna unga, men som sällan diskuteras som “Hur var det att ha mens?”, men också frågor som vittnar om försök att hitta något som inte är hemskt i denna nattsvarta ondska som “Vad var det bästa?” och “Fanns det snälla SS-soldater?”.

“Vad hjälpte dig att överleva?” är en av de mest intressanta frågorna. Jag har också undrat vad det är som får människor att fortsätta kämpa när situationen de befinner sig i verkar helt hopplös. Fried berättar att hon i Auschwitz ofta tänkte att hon skulle ge upp och kasta sig mot den elektriska taggtråden, men att hon hejdades av att hon då skulle göra som nazisterna ville. Det som drev henne att faktiskt överleva var att hon ville kunna berätta för andra om vad hon varit med om. Precis det hon ägnat sitt liv åt att göra.

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i dåvarande Ungern, nuvarande Rumänien. Under andra världskriget satt hon fängslad i både Auschwitz och Bergen-Belsen och efter kriget kom hon till Sverige med Röda korsets bussar. Hon har skrivit fler böcker och speciellt Livets pendel låter väldigt intressant. Det är inte så lätt att lyckan är konstant, inte heller friheten och för den delen inte otrygghet heller.

Min enda fråga är egentligen “Varför verkar så många ha läst sig så lite från historien?”. Nazister marscherar på gatorna, vi har ett stort rasistiskt parti i riksdagen och allt för många verkar tycka att det är helt okej. Det är för mig ofattbart.

 

 

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: