Självbiografiskt

Born a crime av Trevor Noah

Egentligen har jag ingen direkt relation till Trevor Noah, men hans självbiografiska bok Born a crime dök upp ofta i mina flöden, vilket gjorde att jag prioriterade att läsa den. Det är jag glad att jag gjorde. Born a crime har undertiteln Stories from a South African childhood och den lät mig upptäcka platser jag aldrig läst om förut, få ta del av situationer som jag aldrig upplevt och faktiskt inse saker jag faktiskt aldrig reflekterat över tidigare.

Trevors pappa hette Robert och var en vit man från Schweiz som modern hade ett kort förhållande med. Ett förhållande som i apartheidsystemets Sydafrika självklart sågs som ett brott. Modern Patricia är utan tvekan en kvinna som på många sätt är imponerade och just gällande fadern till sitt äldsta barn handlar det helt enkelt om en man hon tycker om, men som hon inser aldrig kommer att bli en del av hennes liv. Ett problem som inte riktigt tycks röra henne. Trevor Noahs två yngre bröder har en annan pappa, som på pappret känns som ett sämre val. Att lämna ett äktenskap visar sig dock vara svårare än i princip allt annat.

Vi får följa Trevor Noah under hans uppväxt i Johannesburg, som de första åren främst handlade om att han skulle gömmas för omvärlden. Förhållanden mellan svarta och vita var förbjudna och kunde leda till fängelse, vilket betydde att ett färgat barn var ett bevis på att ett brott hade begåtts. Sedan växer han upp och rör sig ute i samhället, men då främst från hemmet till någon av alla de kyrkor som mamman går till. Olika för olika dagar i veckan.

När han blir äldre är det en dator med cd-brännare som förändrar hans liv och han livnär sig på att sälja piratkopierade cd-skivor. En av många kreativa sätt att tjäna pengar och skapa sig något slags liv. Det är mycket elände som beskrivs, men Noah lyckas berätta sitt livs historia utan att måla allt i svart, men också utan att bagatellisera den ojämlikhet han upplevt.

Born a crime är en intressant och relevant bok som levandegör ett samhälle som påverkades och fortfarande påverkas av det system som handlade om att sortera människor utifrån hudfärg. I Sydafrika fanns det ett officiellt sätt att sortera, men visst är det så att sorteringen pågår även på andra platser, även här.

Samtycket av Vanessa Springora

Jag borde inte läst Samtycket av Vanessa Springora, men är ändå glad att jag gjorde det. Detta trots att läsningen gjorde mig förbannad och besviken. Förbannad på män som utnyttjar kvinnor så unga att de är barn och besviken på dem som blundar för det eller till och med ursäktar och accepterar det. Det manliga geniet måste få leva sitt gränslösa liv för att kunna skapa stor litteratur. Även om det börjar vända något är det i vår samtid ännu naturligt att låta de manliga genierna göra lite som de vill. Jean-Claude Arnault fick sitt straff, men hans vänner hade svårt att se vad som varit fel i hans beteende. Då ska man också komma ihåg att en av de närmsta var författaren Stig Larsson, som i sin självbiografi från 2017 visar en kvinnosyn som minst sagt är tveksam. Samtycket är inte bara en bok om en man som beter sig som ett svin, det är en bok om alla män som tillåts göra det.

När Vanessa Springora var tretton år träffade hon den framstående författaren Gabriel Matzneff, då i femtioårsåldern. I boken kallas de V och G. Av de inledande kapitlen förstår vi att V haft en barndom som påverkats mycket av föräldrarnas olyckliga och destruktiva äktenskap och att det inte blev bättre när mamman tog sin dotter och flyttade från fadern. Någonstans finns en längtan hos V att bli älskad och den utnyttjar G. Hennes mamma får snart reda på deras förhållande och protesterar först, men senare blir G en flitig middagsgäst hos mor och dotter. Därmed ger modern sitt samtycke och förhållandet kan fortsätta.

I Babel från 4/10 intervjuas Vanessa Pringora om sin bok och förhållandet med Matzneff. Springora berättar om sin önskan att bli älskad och att hon blandade samman kärleken från en äldre man med den från en fadersgestalt. En klassisk förklaring till varför allt för unga kvinnor dras till allt för gamla män, men förklarar ändå inte varför männen faktiskt inleder förhållanden med barn. Det går att hävda att dessa barn gav sitt samtycke och Springora är noga med att påpeka att hon inte blivit våldtagen eller utsatt för sexuellt våld. Däremot förlorade hon sin oskuld allt för tidigt. Hon var förälskad och eftersom hon gav sitt samtycke kände hon sig i många år skyldig och kunde därför varken se sig själv som offer eller anmäla sin förövare. I sin bok vill hon visa att ett barns samtycke inte borde räknas, då det är för stor skillnad mellan en vuxens och en tonårings psyke. Maktbalansen blir ojämn och det gör att den vuxne utnyttjar barnet trots att samtycke funnits.

Springoras bok har skakat om den franska kulturvärlden, men efter att ha läst boken har jag svårt att förstå att någon kan vara överraskad. Matzneff skrev om sex med minderåriga även i självbiografiska böcker och dolde inte på något sätt sin fäbless för såväl pojkar som flickor som ännu inte nått den ålder som krävs för att ett sexuellt förhållande ska vara lagligt. I Babel visas ett klipp från kulturprogrammet Apostrophes från 1990 där Matzneff är helt öppen med sina sexuella preferenser och verkar komma undan med det. De andra deltagarna skrattar lite generat, men det är bara en gäst, kanadensiska Denise Bombardier som ifrågasätter rimligheten i det Matzneff skriver och berättar om. Hennes protester sågs som löjliga och Springora berättar att Bombardier därefter blev utfrusen i Paris litterära kretsar. Normen var alltså att skydda det manliga geniets framfart. Ingen borde vara chockad av att få veta det som alla redan vetat och dessutom accepterat. I Springoras bok låter hon G försvara sitt beteende med att han, likt idealen i det antika Grekland, fungerar som en lärare i sexualkonst och det borde vara inte bara accepterat, utan till och med uppmuntras. Jag tror inte att han är ensam om den synen.

Vanessa Springora skriver med en brutal ärlighet om förhållandet som hon lyckades lämna som 15-åring. Det är tydligt att hennes mål inte primärt är att krossa en enskild person, utan att berätta en historia om ett förhållande som sågs som kärlek, men som var något helt annat. Hon påpekar i Babel att det är märkligt att ingen polis intresserad sig för Matzneffs förehavanden, för även om litteraturen måste få innehålla hemska karaktärer är det i hans verk så tydligt att de är självbiografiska. Springora förekommer till exempel i flera av Matzneffs böcker och bland annat har han publicerat brev från och bilder på henne. Kopplingen mellan verk och person är onekligen intressant och frågan är om en författare ska kunna skriva om brott och sedan gå fri för att konsten ska få förbli fri. Lojaliteten borde ligga hos offren och inte författaren med makt som skildrar dem.

Samtycket är förutom att den är viktig också en mycket välskriven bok. Egentligen kan jag tycka att det är synd att Springora debuterar med just den här boken, då alla kommer att diskutera innehållet och få lyfta fram den skickliga hantverket. Jag hoppas att det här inte är den enda bok vi kommer att få läsa av Vanessa Springora, då jag verkligen tycker om och drabbas av det jag läser. Med få ord berättar hon massor och trots att känslorna egentligen inte finns på sidorna flödar de över mig som läsare. Vanessa Springora säger att hon kommit över utnyttjandet genom att sätta ord på det och beklagar av Matzneff inte verkar kunna läka från de övergrepp han själv utsattes för som 13-åring. Det här är hennes bok, men hon hoppas också att andra som varit med om samma sak, men inte kunnat sätta ord på det, ska kunna läkas av hennes.

Mitt liv utan dig

För den som liksom jag bor i Göteborg finns Dawit Isaak i bakhuvudet om inte hela tiden, så i alla fall väldigt ofta. När hans dotter Betlehem Isaak skriver om sin uppväxt med och utan sin far, spelar Göteborg en stor roll, liksom hemlandet Eritrea. Det var också där han försvann och där han fortfarande befinner sig. Betlehem Isaak avslöjade i sitt sommarprogram att hennes pappa fortfarande lever, men sedan dess har det varit tyst.

Boken Mitt liv utan dig är en personlig och rapp berättelse fylls av känslor. Utanförskapet går som en röd tråd genom berättelsen och Betlehem befinner sig någonstans mellan sina två hemländer, men ingenstans hör hon helt och fullt till. För pappa Dawit var Eritrea och demokratins utveckling där central, men det var också han som först bosatte sig i Sverige. Betlehem är brutals ärlig och räds inga känslor när hon berättar om kampen för att få tillbaka sin pappa, men också att faktiskt få leva ett så bra liv som möjligt utan honom. Ett liv där hon slipper kommentarer på spårvagnen och där hon slipper känna sig oönskad och annorlunda.

Mitt liv utan dig och Betlehem Dawits sommarprogram bildar tillsammans en större helhet och jag rekommenderar att både läsa och lyssna. Ibland påminner Betlehem om mina elever som misslyckats så ofta att det inte riktigt känns lönt att försätta. De lever med känslan av att aldrig räcka till. Samtidigt finns det en styrka i henne som gör att det inte finns något annat val än att ta henne på allvar. Hennes berättelse förtjänar att uppmärksammas.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Sällan har jag blivit så berörd som när jag läste Patrik Lundbergs text om sin mamma med titeln Historien om mammas lidande bär många namn som publicerades i Expressen, 14 april 2019. Texten är en replik, eller kanske snarare ett tillägg, till Édouard Louis bok Vem dödade min far och Lundberg beskriver sin mors hårda och allt för korta liv. I årets sommarprogram försökte Lundberg ytterligare hitta förklaringar till varför det blev som det blev och resultatet blev ett gripande och allvarstyngt program som belyser det faktum att lågutbildade kvinnors liv ofta tar slut i förtid. Med Fjärilsvägen lägger Patrik Lundberg fler bitar i det pussel som var hans mammas liv och försöker förstå varför det gick som det gick. Det handlar inte bra om det faktum att modern slets ut och dog i förtid, utan också om den distans som skapades mellan henne och hennes barn. Speciellt Patrik själv hade svårt att umgås med sin mamma de sista åren och det går en tråd av skuld och skam genom boken.

Birgitta Lundbergs liv började på många sätt ganska bra. Hon går visserligen bara åtta år i skolan, men därefter på husmorsskola och slutligen får hon ett kontorsjobb. När man och barn läggs till ekvationen är det fortsatt ett ganska bra liv hon lever. Patrik Lundberg var en del av det livet och försöker att beskriva det som en utomstående, men samtidigt som ett barn som nu blivit vuxen och försöker förstå. Ibland glimrar det verkligen till, men andra stunder blir det svårt att skylla på de två rollerna. Barnet och författaren är samma person och det gör distansen omöjlig.

Mitt liv liknar inte Patrik Lundbergs. Jag är uppvuxen med en mamma och en pappa som var närvarande, mamma mer än pappa förvisso som jobbade jämt, men de fanns ändå alltid där. Vi var nog en ganska klassisk medelklassfamilj, som inte hade massor, men inte heller behövde spara in på det viktigaste. Att jag och min syster skulle gå på gymnasiet och sedan studera vidare var givet, främst var det pappa som drömt om att få gå på Chalmers, som pushade oss. När jag läser Annas inlägg om boken sätter hon dock ord på en del tankar som väcktes under läsningen. Det handlar främst om klass som förklaringsmodell. Jag håller med henne om att boken berättar mer än så. Den berättar om en kvinna som skapar sig ett liv tillsammans med sin man i ett Sverige där socialdemokraternas politik gör det möjligt att skapa sig ett stabilt liv utan någon högre utbildning. De har huset på Fjärilsvägen och de adopterar två barn. Förändringen verkar komma när pappan lämnar familjen och någon uppgörelse med honom gör Lundberg aldrig.

Kanske är det fel att lägga skulden på en individ, men att vi accepterar att pappor försvinner ur sina barns liv är något som måste problematiseras. Nu tror jag inte att Birgitta Lundberg hade fått en fantastiskt liv om äktenskapet bara hade fungerat, men ett större ekonomiskt stöd och en annan förälder att dela barnens uppfostran med hade mest troligt ändå underlättat hennes vardag. Nu offrar hon istället allt och sliter ut sig för att ge sina barn en bra uppväxt och när de är redo att lämna boet så försvinner de. Där finns förvisso klassperspektivet, både i hur Birgittas liv varit och hur hennes barns liv blir. När hennes kropp inte längre orkar, när piller och alkohol dövar sorg och smärta och när en ny man träder in i hennes liv och förstör det totalt spelar klass självklart roll, men också avsaknaden av jämställdhet. Även idag finns kvinnor som Birgitta som lämnas ensamma med sina barn och kämpar livet ur sig för att hålla ihop vardagen och ge dem någon slags vettig barndom. Om kvinnan i fråga har ett av de många kvinnoyrken som samhället behöver, men inte värderar, blir resultatet troligen att hon måste vända på varje krona och helt bortse från sina egna behov för att istället fokusera på barnen. Det handlar om klass, men också om kön och en mansroll som borde vara utraderad.

Fjärilsvägen är utan tvekan en viktig bok. En välskriven bok av någon som inte bara är en klassresenär som skriver om sin uppväxt, utan en mycket begåvad författare som försöker lyfta de orättvisor som finns i samhället. Skillnaderna mellan det Sverige som var och det som är skildras också genom 90-talets finanskris som sänkte många. Någonstans därefter började det sociala skyddsnätet att krackelera och sjuka som utförsäkrats blev en ny underklassen som samhället inte vill låtsas om. Även om perspektivet vacklar ibland är jag glad över att Lundberg berättar Birgittas historia som ger henne och alla andra Birgittor ett ansikte.

Mina hjältinnor av Samantha Ellis

I boken Mina hjältinnor från 2015 skriver Samantha Ellis om sina litterära hjältinnor och hur hon återupptäcker dem som vuxen. Vissa berörs hon lika mycket av nu, medan andra inte åldrats lika väl, eller så är det helt enkelt så att hon vuxit ifrån dem. Hon skriver om karaktärer som Jane Eyre, Catherine Earnshaw, Anne Shirley, Emily Starr, Lizzie Bennet och många andra. Med en personlig stil går hon igenom litteraturhistorien på ett annorlunda och underhållande sätt. Att läsa Mina hjältinnor är en upplevelse och eftersom jag och Ellis delar många läsupplevelser är det extra roligt att ta del av hennes tankar. Jag blir också sugen på att återupptäcka några av dem och kanske stifta bekantskap med några för mig nya.

Även jag älskade L M Montgomerys böcker om Anne Shirley, men när jag försökte läsa om böckerna för några år sedan blev jag, precis som Ellis, lite irriterad på henne som vuxen. Egentligen är det inte konstigt att den  vilda ungen som inte ville något annat än att passa in och bli älskad utvecklas till en ganska tråkig vuxen. Min favorit både då och nu är istället Emily Starr. Även hon föräldralös och drivs av en längtan efter kärlek, men trots att vägen till kärlek av en man finns med som en stark, röd tråd är Emily mer självständig. Hon håller också kvar sin längtan efter att skriva och bli publicerad.

En annan hjältinna som nämns i boken är Laura Ingalls Wilder och hennes självbiografiska böcker var en stor del av min barndom. Faktiskt tror jag att hon är en stor anledning till mitt yrkesval och faktiskt även en tröst när lärarvardagen varit tuff. Laura får ett jobb på en skola långt borta ifrån familjen och bor inneboende i en familj som är minst sagt otrevlig. Flera av eleverna är också riktigt tuffa mot sin nya, unga lärarinna som inte riktigt vet hur hon ska hantera dem. Här träder mamma Caroline in och ger sin dotter användbara råd. Det är den klassiska “smickerstrategin” som jag ofta använder mig av. Alla vill vara duktiga och beröm funkar inte sällan bättre än skäll.

Några av Ellis största hjältinnor har jag ganska liten relation till. Jag läste till exempel inte någon av systrarna Brontës böcker som ung och varken Cathy eller Jane tillhörde därför mina hjältinnor. Ellis har alltid tyckt mest om Cathy, men blir av en vän uppmanad att läsa om Jane Eyre för att möta henne som vuxen. Resultatet blir att Jane går om Cathy på hjältinneskalan.

Det jag tycker mest om med Samantha Ellis Mina hjältinnor är att hon blandar berättelser om sina läsupplevelser med berättelser ur sitt liv. Det visar vilken stor del litteraturen kan ha i en människas liv och hur mycket den kan påverka hur vi ser på oss själva och andra. Att en kvinnans lycka är så intimt förknippat med att hitta en man att dela sitt liv med är ett av de mönster hon visar och problematiserar.

Analfabeten av Agota Kristof

Jag borde tagit med Agota Kristof i året Boktolva, då hon är en författare jag tänkt läsa något av om inte jättelänge, så i alla fall ett tag. Hon har nämligen varit på allas läppar under 2019. Efter noga övervägande valde jag att börja med en kortis och läste därför Analfabeten, en självbiografisk bok som består av elva korta berättelser. Om det finns någon röd tråd mellan dem så är det kopplingen till språket.

Redan som barn var Agota Kristof en storläsare och jag känner igen många av de kommentarer hon fick av i princip alla förutom morföräldrarna.

– Hon gör ingenting. Hon bara läser hela tiden.

– Det är det enda hon kan.

– Maken till passiv syssla får man leta efter.

– Det är ren slöhet.

Och framför allt:

– Hon läser istället för att ..

Istället för vad då?

Ja, istället för vad då? Visst finns det nyttigare saker att göra än att läsa, men få som är lika avslappnade och samtidigt lärorika.

Kristof växer upp i Ungern och när landet ockuperas av ryssarna kommer ett nytt språk in i hennes liv. Ryska blev obligatoriskt språk i skolorna och andra främmande språk försvann. Något som ställer till med en del problem.

Det är ingen som kan ryska. De lärare som tidigare undervisade i främmande språk — tyska, franska och engelska — går en intensivkurs i ryska på några månader, men kan egentligen inte språket och har ingen lust att lära ut det. Och hur som helst har eleverna ingen lust att lära sig det.

Vad vi ser här är ett intellektuellt sabotage på nationell nivå, ett spontant passivt motstånd som inte är samordnat utan som sker naturligt.

 

Språk är utan tvekan makt och när Sovjetunionen försöker öka sin makt över ungrarna genom att tvinga på dem sitt språk, blir svaret att ett fiendespråk inte är något de vill lära sig. Det är en aktuell fråga även här då röster höjs för att endast svenska ska vara det tillåtna språket i vissa miljöer, som t.ex. i skolan. SD i Skurup har gått så långt att de föreslagit ett förbud för elever att tala sitt modersmål till och med på rasterna. Hur det ska kunna kontrolleras och vilka påföljder som ska ges är mycket oklart. Avlyssning kanske, eller språkpoliser eller varför inte ett angiverisystem? Visst låter det trevligt.

När Agota Kristof flyr till Schweiz som 21-åring möter hon ett nytt språk. Samtidigt förlorar hon sitt gamla språk och blir någon av en analfabet i det nya hemlandet. Hon behöver lära sig franska, men det är tydligt att ingenting är som ens modersmål. Det går helt enkelt inte riktigt att lära sig ett annat språk lika bra. Så här skriver Kristof:

Jag har talat franska i mer än trettio år, jag har skrivit på franska i tjugo år, men jag kan fortfarande inte språket. Jag talar det inte felfritt och jag kan bara skriva det med hjälp av ordböcker som jag använder flitigt.

Det är därför jag kallar också franskan för ett fiendespråk. Det finns ytterligare ett skäl, som är det tyngst vägande: det här språket håller på att döda mitt modersmål.

Det finns mycket som Agota Kristof vinner när hon flyr till Schweiz, men det är också tydligt att det finns saker hon förlorar. Analfabeten är en mycket intressant bok om språkets betydelse, men också en spännande skildring av hur det är att leva i en diktatur, fly och försöka skapa sig ett liv i ett nytt och främmande land. Om jag fortfarande hade undervisat i Svenska som andraspråk skulle det här vara en bok jag valt att läsa med mina elever. De behöver ha en viss mognad för att uppskatta den, men i Sva 3 hade den passat perfekt, liksom inom vuxenutbildningen.

 

 

 

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Århundradets kalender del 17

En av mina absoluta favoritförfattare är Maggie O’Farrell som jag nästan fick träffa under Bokmässan 2018. Vi hade bestämt en bokcirkel i förlaget Sekwas monter och hon skulle vara där. Tyvärr blev dottern sjuk och O’Farrell var tvungen att ställa in sin medverkan på Bokmässan, men med tanke på boken vi skulle samtala om förstod vi alla hennes val. Sista meningarna i boken fanns färskt i vårt minne. Istället fanns hon med på länk och det blev ett fint samtal trots allt.

Det var den självbiografiska boken Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden som vi samtalade om och det är verkligen en annorlunda självbiografi. Dels handlar det om formen. Maggie O’Farrell berättar om sitt liv genom 17 nära möten med döden (vilken gör den självskriven i dagens lucka) och det gör att vi slipper den tråkiga form självbiografier ofta har, när de börjar med barndomen och jobbar sig framåt på ett inte sällan träigt och tråkigt sätt. O’Farrell har istället valt ett annorlunda sätt att berätta om livet och påminna oss om att döden faktiskt ständigt är närvarande. Dessutom gör hon detta utan att skriva en svart och hopplös bok. Tala om skickligt. Det är också hennes fantastiska språk som bidrar till en så glimrande och fantastisk läsupplevelse.

Så här skrev jag om boken då jag läste den:

O’Farrell har skrivit en självbiografi som är allt självbiografier sällan, faktiskt i princip aldrig, är. Den har en genomtänkt form, en lagom balans mellan det personliga och det allmänmänskliga, ett skönlitterärt och vackert språk och en intressant huvudperson med intressanta saker att berätta.

 

Resten av allt är vårt

För mig var Emma Hamberg först en talangfull serietecknare. Därefter en uppskattad författare. I senaste boken Resten av allt är vårt skriver hon om sig själv och sitt liv. Om makens sjukdom, om äktenskapets sönderfall, om livsviktig vänskap och vikten av att våga leva trots allt. Vi är jämnåriga jag och Emma (okej, hon är några år äldre) och kanske gör det hennes berättelse om livet ännu mer angelägen. Mina barn börjar också växa upp och så här mitt i livet är det ganska naturligt att fundera över vad som egentligen är viktigt.

Nu hoppas jag att mitt liv inte behöver bli så dramatiskt som Emmas. Hon hade ett lycklig äktenskap när hennes man drabbades av en sjukdom som förändrade allt. De kämpar länge för att få äktenskapet att fungera och till slut är det han som tar steget bort. Han har hittat en ny kärlek och hans fru är övertygad om att hon aldrig kommer att hitta någon ny. Istället försöker hon hitta ett nytt sätt att leva, i en ny lägenhet och med en ny sorts familj.

Det jag tycker mest om med Emma Hambergs skildring av sin förlust och en ny början är kanske hur viktiga hennes vänner är. Det övertygar mig om det jag redan vet att alla människor behöver en egen sfär utanför den gemenskap som äktenskap och familj ger. Vänner som är ens egna och som finns där i vått och torrt. Jag är glad över att ha sådana vänner och även om jag för allt i världen inte vill bli ensam, vet jag att jag skulle klara mig. Det är trots allt en trygghet. Vi kan inte leva med rädslan för att katastrofen ska drabba oss, men säkerställa att den inte förintar oss.

Trots att Resten av allt är vårt kanske var i längsta laget tyckte jag om den. Det är en ganska lugn och stilla berättelse om något väldigt dramatiskt, men en ärlighet som berör. Jag tippar att det blir nästa sommars vanligaste bok på stranden, förutsatt att pocketutgåvan kommit ut då.

 

Alla människor har av naturen ett begär att få veta

Jag har absolut älskat Nina Bouraoui sedan jag läste den första boken av henne 2010. Det var Kärlekes geografi som handlar om hur en ung man som läst hennes självbiografiska bok söker upp henne och de två inleder ett förhållande. Om det inte hade varit den första boken av Nina Bouraoui jag läste hade jag blivit överraskad, då kärleken hon skriver om oftast handlar om den till en kvinna. Så är det t.ex. i Våra kyssar är avsked och Dockan Bella, som är hennes dagbok och troligen den bok beundraren i Kärlekens geografi läste. Varje bok av Nina Bouraoui är som en pusselbit i det som är hennes liv och senaste boken Alla människor har av naturen ett begär att få veta sitter ihop både med Dockan Bella och Pojkflickan, som handlar om uppväxten i Algeriet och funderingar över huruvida hon är fransk eller alger, flicka eller pojke och inte minst om hon älskar män eller kvinnor.

I Alla människor har av naturen ett begär att få veta möter vi en 18-årig Nina som bor ensam i Paris. Hon tillbringar mycket tid på klubben Kat, en klubb bara för kvinnor och där iakttar hon de andra gästerna snarare än interagerar med dem. Dessa delar kallas “Bli till” och de berättar om en ung kvinna som försöker hitta sig själv och komma fram till vad kärlek egentligen är för henne. Hon blir vän med Ely och förälskad i Julia, men mest känner hon sig utanför och annorlunda. Hon intalar sig själv att hon inte tillhör någon.

Avsnitten som kallas “Bli till” kombineras med “Minnen” och “Få veta”. De förstnämnda handlar om barndomsminnen, främst från Algeriet och hur hennes familj och äldre släktingar påverkat den hon är idag. Vi får i “Få veta” istället läsa om hur hennes föräldrar träffades, hur Algeriet såg ut när de flyttade dit och hur livet och landet förändrades när Frankrike lämnade.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta är en vacker och känslofylld bok. Jag tycker mycket om de korta textavsnitt grupperade under tre rubriker, som tillsammans ger fler pusselbitar i det pussel som är Nina Bouraoui. Mest intressant var det kanske att läsa om Algeriet, kanske för att det är något jag sällan läser om, men även texterna om den unga Nina som försöker hitta sig själv är väldigt fina. Det är något speciellt att läsa en bok av Nina Bouraoui. Hennes språk är något utöver det vanliga och känslorna beskrivs på ett ovanligt och ibland oväntat sätt. Få författare vågar vara lika ärliga som hon är.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: