Kristoffer Leandoer

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Det går inte så bra nu

Den soppa som är Svenska Akademien tycks definitivt inte klarna, eller reda sig eller vilken metafor som nu är att föredra om någon metafor ska användas. Snarare smakar den allt sämre. Igår meddelande nämligen två av de externt utsedda ledamöter i Nobelkommittén att de avgår. Såväl Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström anger skäl för sin tidiga avgång som sker efter halva tiden av det tvååriga uppdrag de fått, men kan inte säga så mycket av hänsyn till den sekretess kring samtalen om och valet av pristagare står under. Båda tycks dock missnöjda med sin roll i den nya Nobelkommittén och det verkar ha kostat mer än det smakat. Sundström är också tydlig med att valet av Peter Handke och det faktum att Svenska Akademien förmedlat att litteratur står över politik inte är något hon kan stå för.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. De två nu avgående ledamöterna är de jag haft störst respekt för och jag kan förstå om de inte kan ställa upp på vissa ganska märkliga beslut som tagits och inte heller accepterar att finnas med som ett alibi utan reellt inflytande. Förändringsarbetet går helt enkelt för långsamt och i SvD påpekar Leandoer att ett år i hans liv är långt, medan det för Nobelkommittén är ingenting. Som enskild person har han inte tålamod med en väldigt långsamma förändring som kanske krävs när en institution ska moderniseras. Han lyfter också fram att det uppdrag han fått som extern ledamot skiljer sig väldigt mycket från ett vanligt juryuppdrag och jag kan tycka att förändringen och moderniseringen av Svenska Akademien också borde handla en hel del om insyn. Klart är att insyn inte alls är akademiledamöternas kopp te. Per Wästberg säger till DN att han vill att modellen med externa ledamöter ska läggas ner med argumentet att de nyligen invalda inte har en chans att sätta sig in i de nominerade författarna lika grundligt. “Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid”, säger Wästberg och menar att det är omöjligt för de externa ledamöterna att komma ikapp. Samtidigt var de eniga i valet av de två pristagarna, något som trots allt inte får glömmas bort. Vi kan inte heller ha ledamöter som avgår varje gång valet inte faller dem i smaken, men det är å andra sidan inte första gången. Jag respekterar Sundström och Leandoer för sina beslut, som mer än annat visar att de har integritet.

Hur många fler bakslag har Svenska Akademien råd med? Den frågan ställs i DN:s artikel om avhoppen och det är sannerligen en relevant fråga. Jag tror inte ett dugg på Wästbergs lösning att låta allt gå tillbaka till det gamla, för som Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten påpekar tar alla andra Nobelkommittéer hjälp av externa sakkunniga och att Svenska Akademien inte vill göra det säger mer om dem än de externa ledamöterna. Problemet är kanske att Svenska Akademien gärna fortsätter att jobba i det dolda för att på så sätt slippa ifrågasättas, men med allt som hänt de senaste åren är det tydligt att ett sådant agerande inte längre accepteras. Dessutom är det som Björn Wiman skriver att Svenska Akademien behöver göra upp med sin världsfrånvända syn på litteratur och inse att de kanske inte står för den överlägsna kulturella bildning som de så gärna vill göra. Om Nobelpriset ska överleva som ett litterärt och prestigefyllt pris som författare blir hedrade av att tilldelas och som läsarna respekterar måste Svenska Akademien en gång för alla kliva in i det århundrade som snart är tjugo år gammalt. Då duger det inte att prisa författare med tvivelaktiga åsikter och försvara det med att litteraturen står över politiken, för även om de aderton inte förstår det, så gör alla andra det. För mig är det ofattbart att de tog beslutet att ge Nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke. Att de gör det just nu, efter alla skandaler som varit visar precis hur världsfrånvända de är. Vi kan inte ha ett Nobelpris som mer och mer för tankarna till Kejsarens nya kläder. Det är dags för Svenska Akademien att inse att kejsaren är naken.

 

Foto: Staffan Löwstedt

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

Foto: Mickan Palmqvist

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

Den stora världen och den lilla


Kulturtantskonferens hålls ofta då Kjell Westö är i närheten och vi är ett stort gäng bloggare som träffas inför just det här samtalet. Idag samtalar han med Johanna Adorján i ett samtal modererat av Kristoffer Leandoer. Ett samtal kring två böcker jag vill läsa, men ännu inte hunnit med. Det ständiga dilemmat.

Adorjáns senaste bok heter En alldeles särskild kärlek och där är en jacka stor betydelse. Berättelsen om ett barnbarn som är Johanna och hennes farföräldrar som begick självmord tillsammans när hon var tjugo. Berättelse är verklig, men också fiktion då den beskriver deras sista dag och där var hon inte mer. Hon berättar också deras historia som förintelseöverlevare och märkligt nog även Wagner-älskare.

Musiken i deras liv är viktig och så brukar fallet vara även i Westös böcker. Senaste boken Den svavelgula himlen innehåller ovanligt lite musik, men nu skriver han en bok som innehåller en hel del klassisk musik.

Westö talar om sin huvudperson som också är berättaren. Att skriva i första person var lite ovanligt för honom och han valde också att göra huvudpersonen till en ganska osympatiskt person stundtals. Han är inte Westö, men visst finns det delar av honom själv där. Som t.ex. oviljan att beskriva sin egen familj och ta reda på vad som hänt äldre släktingar. Tvärtom mot vad Adorján gör i sin bok. Han var rädd för skammen som han var säker på att han skulle drabbas av.

Inte heller Adorjáns huvudperson är helt igenom trevlig. Det är hennes farmor, som hon älskade, men hon kan se att hon även hade sämre sidor. Med en genomtrevlig huvudperson blir det inte någon spännande bok. Farmor var en kvinna som tog över rummet, en kedjerökande dam med basröst, som vissa var rädda för och som aldrig talade om sin historia. Hon gav hemska, redan använda presenter och en gåva från henne var ingenting man ville ha.

Westö skapar sitt eget fiktiva sammanhang, men visst finns en del från hans släkt med i den. Liksom i Adorjáns familj fanns en tystnad, något man inte talade om. I hans fall handlade det om att både hans morfar och farfar dog i krig. “Vi talar inte om det här”, är något båda författare hört under sin uppväxt. Samma tystnad finns i hela Finland, där “sanningen” inte ens kom fram. Tystnaden kring förintelsen påverkar inte heller bara judiska familjer, påpekar Adorjáns berättar om en vän vars mor/föräldrar var nazister, vilket också skapat en skam och en tystnad. Kanske är det barnbarnens ansvar att beskriva historien, säger Adorján och bryta tystnaden. Även i finska inbördeskriget fanns flera sidor och flera möjliga tystnader, påpekar Westö. I Finland skrivs väldigt lite om inbördeskriget, medan man i Tyskland har gjort upp med son historia på ett helt annat sätt. Hägring 38 var en ovanlig bok och hade kanske inte kunnat skrivas tidigare. Vi håller på att lära oss att tala om vår hemska historia, säger Westö och nu när snart 100 år har gått är det hög tid att lägga hatet bakom sig.

Adorján vill ändå påpeka att hennes bok inte handlar om förintelsen, utan om kärlek. Två människor som älskade varandra, trots att de alltid hackade på varandra och trots att hennes farmor verkade irritera sig på allt hennes man gjorde. De verkade inte gilla varandra, men de älskade varandra uppenbarligen högt. Dessutom använde de titlar när de talade med varandra, vilket måste varit väldigt ovanligt.

Westö låter kärleken ta större plats än han brukar, men säger sig ha svårt att skriva en bok med ett enda tema. Troligen kommer han aldrig skriva någon “riktig” kärlekshistoria. Hans par väljer ofta bort varandra, medan föräldrar höll ihop livet ut. Kanske är fri vilja inte alltid det bästa, säger Leandoer.

Att hitta en plats att höra till blir sista ämnet i samtalet, Adorján berättar att hon föddes i Stockholm, har bott på många olika platser och är ständigt efter ett hem. Westö menar dock att han trots att han levt i Helsingfors i princip hela sitt liv jobbar för att höra till. Att undersöka det förflutna kan vara ett sätt, men å andra sidan är minnet något man inte alltid kan lita på. Wetös berättare går till exempel inte att lyssna på alls och nu kommer jah säkert läsa hans senaste bok med en viss misstänksamhet.

Böcker som inte är samma

Ibland blir det lite konstigt. Som när jag berättade att jag läser Jack just nu och den jag pratade med helt klart tänkte på en helt annan bok än jag.

jackjack (1)

Eller när jag skulle leta upp Halva liv på Goodreads och insåg att det finns flera som heter så. Snart har jag läst båda dessa.

halva-livhalva-liv (1)

Allt som återstår känns som en ovanlig titel, men det finns i alla fall två böcker som heter så.

9789172634558_200_allt-som-aterstar_pocket9789146222927_200_allt-som-aterstar_e-bok

Och månaden September är också populär. Leandoers version har jag ännu inte läst.

9789127140745_200_september-roman_pocketSeptember by Rosamunde Pilcher

När det gäller Den långa vägen hem har jag inte läst sonen Pilchers bok, men Cynthia Voigts har jag å andra sidan läst hur många gånger som helst.

9789137136073_200x_den-langa-vagen-hemd705bfd3-ade1-4770-b21f-c56458559803

Några har hittat hem …

29681970_O_19789175371191_200_hitta-hem9789185639694_200_hitta-hem-stockholm-och-bostadsbristen_haftad

Såld är en populär titel. Jag har dock inte läst någon av dessa, men har ett svagt minne av att jag läst en bok för länge sedan om två systrar, där den ena blir såld. Det kan ha varit den här.

saldsald (1)sald-en-kvinnas-berattelse-om-sin-helvetesresa-i-europas-sexindustri

Ännu en populär titel är Sveket.

sveketsveket (1)sveket (2)sveket-185x300

Även jag har förresten skrivit en bok med en titel som är populär.

all-in (1) ensam_i_sin_klass

Dags för Tóibin och Leandoer


Nu börjar hjärnan bli mör och det här är sista inlägget från årets Stockholm Literature för mig här. Ett par inlägg har det också blivit på Kulturkollo.

Colm Tóibin är årets huvudperson på många sätt och det är tredje gången han äntrar scenen. Den här gången tillsammans med Kristoffer Leandoer. Samtalet ska handla bland annat om mammor.

Nora Webster, som jag köpte signerad i går, handlar om en kvinna som blir änka och får ta hand om sina barn ensam. Leandoers senaste bok September handlar om en mamma som dör. Två mammor.

Leandoer talar om hur Tóibin tar stora saker och gör dem små och vardagliga i sina böcker. Hemmets närhet i kontrast till den stora världen. Att ge Tóibin ordet är att få en ström av ord tillbaka. Han berättar, deklamerar och funderar med sin fantastiska stämma och dialekt. Han menar att han som författare inte har kontroll över vilka vägar historierna tar. Att hans första bok skulle utspela sig i hembygden, den mörka och händelselösa, var en omöjlighet och han drog till Barcelona. Problemet var att han en vit in i boken inte hade något att säga. Han tänkte att han skulle blunda och sedan skriva ner det han tänkte på. Han fick fram meningar om havet med ett grått ljus över. Då lät han de irländare som han placerat i Spanien resa hem igen. Då blev det lättare att skriva. Han blev lyckligare, men överraskad, då att han inte trodde att det tråkiga, grå, konturlösa landskapet kunde vara fonden till bra historier.

Tydligen har Tóibin sagt att en lycklig barndom ger ett tomt papper och han fortsätter nu med att tillägga att det inte går att skriva utifrån ren lycka. Behövs en förlust av den lyckliga barndomen?, undrar Leandoer. Kanske är det så med oss alla att vi har förlorat något, om inte annat för att vi alla varit tonåringar och därmed förlorat sin barndom. Kanske har hans katolska uppfostran bidragit, säger Leandoer och det håller han med om. Men även en protestantisk uppfostran måste ge några bra effekter, säger Tóibin, då det i alla fall lär er att ta ansvar för era handlingar.

Sorgen i Nora Webster är massiv, men Tóibin ville leka med hur en mor måste spela normal och gå upp varje morgon för sina barns skull. Ytan är normal, men under finns sorgen. Det gör att läsaren kan följa karaktären på olika plan, på ett annat sätt än de som möter henne. Hon har en mask som vi läsare ser och kan se försvinna även när hon inte önskar det.

Hon har aldrig varit speciellt social, men kunnat gömma sig bakom sin sociala man. Nu när han är borta är hennes positiva mask borta. Hon är inte lätt att tycka om och det var något Tóibin ville leka med. Att få läsaren att sympatisera med henne, trots att hon är svår att älska. Han ville skapa en komplex karaktär.

Är det lättare att hantera och tycka om en sådan person i text, undrar Leandoer och talar om hur jobbigt det hade varit att ha henne som t.ex. kusin. Tóibin talar om hur läsaren efter kanske 30 sidor nästan blir Nora och därför är det lättare att acceptera och kanske förlåta.

Leandoer talar om parallellerna mellan Nora Webster och Henry James, som Tóibin också skrivit om. Ja, kanske finns de, en karaktär som utvecklas under många sidor har likheter och det behöver inte vara fel, utan kanske till och med rätt. Även Janes syster har likheter med Nora, som kvinna.

Kvinnor som talar om en sak, en oskyldig samtidigt som de tänker på annat, på samma sätt som män kanske talar om fotboll. Skillnaden mellan ord och tanke fascinerar Tóibin. Han talar också om hur det är lättare att skriva om de som inte har pengar än de som är miljonärer. Det finns ett större mellanrum mellan det liv  som levs och det som kunde ha varit. Tóibin talar om Websters innestängda intelligens och ilska som en del av komplexiteten. Vad ska beskrivas och vad ska utelämnas? Tóibin låter Websters intelligens krocka med de dumma beslut hon gör, för att skapa en oförutsägbarhet.

Faktiskt finns det en viss sanning i Nora Webster genom kopplingarna tills hans egen mor. Vissa små minnesfragment av henne finns i boken, för att skapa en mer levande miljö. Han förlorade också sin far som barn, men trots att han själv är en del av boken, handlar den inte om honom. Han berättar också om hur olika minnen han och hans bror har. “Han är ingen författare vet ni”, avslutar han.

Boken Nora Webster handlar om en änka, men också om fyra barn som förlorar en far, men på ett sätt också en mor. Barnen tar inte så stor plats, men ibland får de sin mors fulla uppmärksamhet. Tóibin ville undersöka konflikten mellan det hon inte gör och det hon gör. Han talar om att skapa ett mönster som är oväntat.

Det dubbla budskapet är lättare att skapa i text än i film och nu ska Tóibins bok Brooklyn bli film. Det var en märklig upplevelse att få någon annans bilder och att de kända miljöerna kan bli något annat. Nick Hornby skrev manuset och Tóibin är nöjd med resultatet och stolt över hur filmen blivit.

Han vill inte tänka film när han skriver, för då tror han att texten blir riktigt dålig. Den röda mattan är för andra och det är också andra som ska göra hans karaktärer levande för en filmpublik. Visst skulle det kunna göras även med Nora Webster men det är inte hans ansvar. Det som slår mig är dock hur skicklig Tóbin är på att skapa bilder, faktiskt även då han talar. Han är en sann estradör och en berättare ut i fingerspetsarna. Mycket imponerande.

Dags för Rubinstein och Liksom

  
Jag befinner mig på Moderna Museet och Stockholm Literature. Nu väntar dagens andra programpunkt som fått titeln Att hitta ett språk för dagens Ryssland där Lev Rubinstein och Rosa Liksom samtalar kring dagens ryssar och forna sovjeter, som Kristoffer Leandoer lite skämtsamt kallas homo sovjetikus.

Rosa Liksom inleder med minnen av Rubinstein  och säger sig vara extra glad att få dela scen med honom. Nya boken Ryska dagsedlar är läsvärd, liksom hans artiklar som publiceras på nätet, säger Liksom oxh uppmanar oss att läsa. Hon frågar, via tolk, vilka känslor och tankar som vaknar i honom då han hör begreppet Sovjetunionen?

Det är helt uppenbart att det väcker blandade och motstridiga tankar, säger Rubinstein. Ganska tidigt var jag säker på att jag levde i ett ondskans samhälle, vilket var grunden för mig skrivande och mitt liv. Inställningen följde med honom länge och på senare tid har den väckts till liv igen, med nya känslor och färger. Det är landet jag föddes i, växte upp i och där jag blev en författare, säger han. Jag har varit med om olika epoker, trots att flera av dem fanns inom Sovjetunionen. 

Rubinstein föddes då Stalin fortfarande levde och trots att han var ett barn minns han när Stalin dog, en av de viktigaste dagarn i hans biografi. Det var en av alla dagar i barndomen som han hade halsfluss och på radion fanns inga barnprogram, bara tråkig och allvarsam musik, vilket gjorde honom besviken.  Lite som det var för mig då Olof Palme mördades och all underhållning fick stå tillbaka. Han jämför ofta sinaminnen  med jämnåriga, alla kvinnor som grät i köken och snön som föll. 

Ett år senare började han skolan och hans skoltid inföll under Crusjtjovs tid vid makten. Då började människor le igen och mycket förändrades. Under 60-talet fanns en ny genrwtion, en friare, medan 70-talet beskrivs Sovjetunionen som en grå och tråkig tid. Något som han objektivt kan se, men subjektivt var det en fantastisk tid. Detta gällde såväl konstnärligt, som personligt. Det var en tid av kreativitet, vänskap och kärlek. I mitten av 80-talet kom han och hans vänner fram till att de levde i ett svart hål, men de kände en slags stolthet över det, då de lyckades leva mitt i en varböld. De satt vid kraten och dinglade med benen. De hade en intern frihet, men det tråkiga var att de inte trodde att de någonsin skulle få se världen. Två år efter samtalet inleddes en process som ledde till att Sovjetunionen försvann och faktiskt fick se världen. 

Rosa Liksom berättar om sina minne av Sovjetunionen, då hon bodde perioder i Moskva under två perioder under tidigt 80-tal och hur hon tog antropologens perspektiv. Hon vandrarde i Moskva, Leningrad, Murmansk och två gången i Sibirien. Hon har iakttagit Sovjetunionen med en utomståendes ögon och för henne var det oerhört fint att resa i en helt ny värld. Kulturen är lite annorlunda än i Finland och fortfarande älskar hon att resa till St Petersburg. Hon säger sig älska Ryssland, mäniskorna, kulturen, litteraturen. 

Liksom frågar  om språket och  hur det förändrats efter sovjettiden. Rubinstein beklagar först att han inte kan förhålla sig likgiltigt gentemot ryskan, då det är det enda språk han kan. Å andra sidan behärskar han det väl. Frågan är om det finns en rysk själ, det tror han inte. Verkligheten en illusion, men språket är en realitet, säger han. Konstnärens uppgift äratt låta språket tala genom sig, inte att använda språket, det är inte så lätt som man kan tro, tillägger han.  Det handlar inte om att gilla språket, utan att lita på det. Språket har inte bara förändrats efter sovjettiden, utan också under den. Han anser sig inte kunna svara på frågeställningen, då den är felaktig i sig. Visst har det kommiit många nya uttryck nu, som har att göra med den tekniska utvecklingen. Det som är beständigt är den stora ryska litteraturen och svordomarna. Det höga och det låga i språket håller det på plats.

Hur är relationerna mellan författare och staten nu? undrar Liksom. Rubinstein menar att han inte är rätt person att fråga, då han inte haft några problem med staten, då han inte haft någon relation till staten. Relationer med makten blev och blir  vill bli publicerad eller om man vill ställa ut offentligt, då påverkade censuren. Det ledde till att det skapades en konstnärlig strategi, där människan försökte säga det hon ville säga men med lite andra ord. Andra vägrade att helt strunta i staten och skapa en undergroundkultur. 

Rubinstein talar om relationen med den moderna tekniken och beskriver den som ganska vänskaplig. Han är aktiv i sociala nätverk och märkte att vissa nätverk liknar den poesi han själv hittade på 70-talet. Han berättar hur han i mitten av 90-talet föreläste för slavister i Tyskland, allt var som vanligt tills han fick frågan “hur har internet påverkat din poesi?”. Han svarade skämtsamt att han påverkat internet, inte tvärtom och han tror på riktigt att det faktiskt är så, säger han med ett skratt.

Vi lämnar landet som för utomstående var färgstarkt och för de inne i landet ett svart hål. Ett samtal som behöver tänkas mer på.

Men kanske ändå

etnocentri´sm, benägenhet eller tendens att se sin egen kultur som central samt att bedöma eller tolka andra kulturer med utgångspunkt i premisser och värdesystem formade i det egna kultursystemet. (NE)

Jag inser att jag alltid drar könskortet. Att det kan bli tröttsamt och därför få motsatt effekt. Kommenterade till exempel just en topp-10-lista av bra album som en kollega delade på Facebook, men bara manliga artister och fick en med tio kvinnor som svar. Min poäng? Att det kanske inte alltid behöver vara exakt rättvist. Att det kanske inte kan vara det. Men att de tio kvinnorna kanske kan få synas redan i första omgången. Som när det kommer till Nobelpriset. Kanske kan kvinnorna lite oftare bli de som faktiskt står främst. Att de som gör urvalet lyfter blicken lite. Utan påminnelse.

Trots detta inser jag också att det inte är Patrick Modianos fel att världen ser ut som den gör. Jag blir mer och mer sugen på att utforska hans författarskap. Får fråga franske svågern och boktips ikväll. Ännu mer sugen blir jag på att befinna mig i Paris när jag läser. Går det att lösa tro? Tills dess får jag ta en litterär vandring i sällskap av årets nobelpristagare.

Förresten måste jag tacka Kristoffer Leandoer för inspiration. Han har verkligen lyckats sälja in Modiano, först genom sitt boktips på Kulturkollo och senare genom sin fina text i Svenska Dagbladet.

För övrigt är jag väldigt glad över att Malala Yousafzai är årets fredspristagare och faktiskt lika glad över att människor som Kailash Satyarthi lyfts fram.

 

%d bloggare gillar detta: