enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: januari 2019 Sida 1 av 3

Slaget om Troja

Platsen är Grekland, ett land som drabbats hårt av andra världskriget. Många är de fäder som likt berättarjagets försvunnit för att aldrig komma hem igen. Pojken som berättar historien bor i den lilla byn där Slaget om Troja utspelar sig och ibland kommer kriget väldigt, väldigt nära. Då tar byns lärare med sig sina elever till en grotta för att skydda dem från de engelska bomberna i den av tyskar belägrade byn. Där berättar hon om ett helt annat krig på en annan plats, nämligen det trojanska kriget orsakat av den sköna Helenas svek och skildrat i Homeros Illiaden. Tankarna går till Tusen och en natt där lärarinnan fungerar som den som håller hoppet uppe och kanske räddas både sitt och andras liv genom att berätta historier.

I grottan finns sju elever och bland dem berättarjaget som är hopplöst förälskad i sin fröken. Där finns också den jämnåriga Dimitra som är hans vän, men också någon som är förälskad i honom. På torget i byn avrättar tyskarna partisaner, men i grottan är det andra som får mista livet. Ett fjärran krig hjälper dem att hantera det hemska som omger dem. Samtidigt förskönar fröken inte det brutala krig som Homeros skrev om.

Jag hade önskat mig mer av Grekland och mindre av Troja, men tycker ändå mycket om Slaget om Troja. Det är en vackert skriven bok som möjliggör för fler att ta till sig Homeros kanske tunga (både bokstavligen och bildligt) epos om ett krig som känns minst lika meningslöst som alla andra krig. Theodor Kallifatides språk är som vanligt fantastiskt och jag tycker om hur han återger Illiaden på ett mer lättillgängligt sätt, utan att förenkla för mycket. I hans skildring blir de som var inblandade i slaget om Troja mer eller mindre maktlystna figurer som inte räds våld, men också är väldigt känsliga för något som helst motstånd eller ens kritik. Det är snyggt och välskrivet, men ibland kanske lite väl distanserat.

Underbara Dagny

Dagny – om jag sätter mig ner nu dör jag är en dokumentär av Åsa Blanck om den nu 106-åriga bloggaren Dagny Carlsson. En fantastisk och aktiv dam, med en härlig humor i en film som jag verkligen rekommenderar er att se. Åsa Blanck har följt Dagny sedan hon gjorde filmen Livet börjar vid hundra och de trodde nog inte att det skulle bli fler filmer, men så får Dagny erbjudandet om att vara med i en kortfilm och då vill hon ha med sig Åsa på resan. Filmregissören Finn från Åland blir en god vän som verkligen berikar Dagnys liv, trots att hon inledningsvis beskriver honom som den flummigaste människan hon träffat.

Det finaste är kanske att Dagny, som hon säger, “kaxat till sig på gamla dar” och faktiskt fått det självförtroende som hon inte alltid verkar ha haft. Hon är både frispråkig och rolig. Dessutom har hon och verkar ha haft är ett driv och förmågan att resa sig upp och streta vidare, för om hon sätter sig ner så dör hon nog påpekar hon. Kanske är det hemligheten, att faktiskt aldrig gräva ner sig och inte ge upp. Det behöver hända något för att livet ska gå vidare och i Dagnys liv händer det faktiskt en hel del. Bitterheten över uppväxten och mamman som aldrig verkade vara nöjd med henne sitter dock fortfarande kvar som en tagg.

Kungen är stjärnorna och dit satsar Dagny. Han borde ta sig tid att träffa henne tycker hon, men någon statsminister vill hon inte träffa. Och kungen får hon träffa tillsammans med drottningen på slottet. Fint är också mötet med den 106-åriga Amie i Bromma. Hon och Dagny fikar tillsammans och diskuterar vintrarna under första världskriget, män som dricker för mycket och rynkor. Så himla sköna och framför allt lättsamma och glada damer. Att ett gott skratt förlänger livet verkar helt klart vara sant.

Döden kommer att hinna ikapp henne, det vet Dagny och hon hade önskat att hon trodde på ett liv efter detta, men det vet hon inte om det existerar. Klart är att hon kommer att leva på så länge hon kan och det gör hon verkligen med bravur. Nyfikenheten och energin hon besitter är inspirerande och jag önskar att jag hade hälften av det driv hon fortfarande har.

Vill du se mer av Dagny Carlsson, och vem vill inte det, var hon också med i säsongens första avsnitt av Skavlan tillsammans med bland andra Jonas Gardell.

Bild: Aftonbladet/IBL Bildbyrå

 

52 bra saker: Bibliotek

Det är något speciellt med bibliotek. Miljön, lugnet och självklart alla böcker. Tänk att de bara finns där och går att låna helt gratis.

Som barn lånade jag hem kassar med böcker från biblioteket och jag lånade samma böcker om och om igen. Det var på den tiden som lånekortssiffrorna skrevs på ett kort som sattes längst bak i boken och mina siffror som var 2210 kunde stå väldigt många gånger på samma kort. Ibland så många gånger att bibliotekarien frågade om jag verkligen skulle låna boken igen och självklart skulle jag det. Att läsa om böcker jag tyckte om var som att återse gamla vänner.

Under perioder då jag pluggade räddade biblioteket många tentor. Att läsa hemma funkade sådär, för även om lägenheten blev välstädad och tvätten ren förblev böckerna olästa. I alla fall de böcker jag skulle läsa för studierna, för böcker jag är tvungen att läsa har aldrig prioriterats. I tystnaden på biblioteket fick jag dock gjort mycket mer och miljön med alla böcker runt omkring har alltid gjort mig lugnare.

Nu hinner jag inte med några omläsningar och studerar jag inte, men böcker lånar jag fortfarande. Ofta fler än jag hinner läsa. I anslutning till skolan där jag arbetar finns ett fantastiskt kommunbibliotek där jag är stammis. Inte sällan går jag dit bara för att botanisera bland hyllorna, men inte sällan kommer jag därifrån med en bok som jag inte alls tänkt läsa. Igår var det t.ex. ett gäng grafiska romaner som fick följa med till mitt redan överfulla skrivbord.

 

Borås tidnings debutantpris 2019

Igår avslöjades de fem nominerade till Borås tidnings debutantpris som delas ut 21 februari på Kongresshuset i Borås. Vinnaren får (förutom äran) 100 000 kronor.

De nominerade är:

Emeli Bergman vars bok Salt är utgiven av Rastlös förlag och består av nio texter som beskrivs som “prosatexter som drivs framåt med poesins logik”. En bok som först skrevs på svenska, men kom ut på danska först.

Nino Mick som debuterade på Norstedts förlag i januari med novellsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Dikterna handlar om könsidentitet och en könsutredning står i centrum.

Wera von Essen som har skrivit En debutants dagbok, som liksom titeln säger är en bok skriven i dagboksform. Den gavs ut av Modernista i februari.

Elin Willows  vars debutbok heter Inlandet och gavs ut av Natur & Kultur i januari. Det är en bok jag tänkt läsa och nu blir jag ännu mer sugen på att upptäcka den.

Hanna Rajs Lundström som debuterade på 10tal med diktsamlingen Armarna som beskrivs som en judisk familjeberättelse, men också en historien om en personlig kamp mot missbruk och rädslor.

Fem böcker av fem debutanter och jag är nyfiken på i alla fall tre av dem.

 

Bildmontage från Borås Tidning

Dvalan är Grebes bästa hittills

Jag har läst och tyckt om alla de böcker om Siri Bergman som Camilla Grebe skrivit tillsammans med systern Åsa Träff och dessutom läst de tidigare två böckerna i serien “Flickorna och mörkret” och tyckt mycket om även dem. Självklart hade jag höga förväntningar på senaste boken Dvalan och de infriades med råge.

Ännu en gång har Grebe, likt Tana French, vridit lite på perspektivet och låter andra poliser stå i fokus, medan Malin från Husdjuret finns med som en bifigur. Även profileraren Hanne finns med på ett hörn. Istället är det kriminalinspektör Manfred Olsson som ansvarar för ett fall som är mer obehagligt än det mesta andra. Det tar dock tid innan alla bitar faller på plats, men pusslet läggs riktigt snyggt och trots att jag anade upplösningen ganska tidigt är det spännande ända till slutet.

Manfred Olssons dotter skadas i ett tidigt skede och ett av bokens spår är hennes tid på sjukhuset och den sorg som Manfred har svårt att dela med sin sambo. Inte för att han inte sörjer sin dotter, för det gör han, utan för att det går lättare om han får ägna all tid åt jobbet och på så sätt glömma allt hemskt i sitt eget liv.

Andra delen av berättelsen handlar om Samuel, en tonåring som hamnat fel och när han lyckas sabotera en knarkaffär är han tvungen att fly. Han hamnar på en avlägsen ö hos Rakel, som också flytt världen och får anställning som assistens åt hennes son. Rakels man är författare och bortrest. När ett par svårt sargade lik hittas vid ön lockas polisen dit.

Samuels mamma Pernilla letar efter sin son och försöker förgäves få polisen att engagera sig i hans försvinnande. Hon är djupt frireligiös och har kämpat läge för att sonen ska hamna på rätt väg. Nu är hon rädd att det är för sent.

När vi diskuterade Silvervägen av Stina Jackson på Kulturkollo läser var fokus mycket på språket och hur välskriven boken var, trots att deckarhistorien kanske inte var den mest spännande. Även Camilla Grebe har ett snyggt språk och har dessutom skapat en genomtänkt historia som gör Dvalan till något mer än en “vanlig” polisdeckare. Jag engagerar mig i karaktärerna och imponeras av hur de olika trådarna knyts ihop. Det här är riktigt bra läsning i genren.

The Soundtrack of My Dad

Hela veckan har vi kört temat Soundtracks of Our Blogs på Kulturkollo och för att fira min kära pappa som fyller 70 år idag (Hurra!) har jag satt ihop ett Soundtrack of My Dad med fyra låtar (av många) som jag förknippar med honom .

Min pappa är musik. Han sjunger gärna och visslar ännu mer. Faktiskt så mycket att han en gång fick (den ganska oförskämda) frågan om han käkat fågelfrön. Om vi var ute och lekte på gatan i radhusområdet där vi bodde hörde vi alltid att pappa var på väg hem innan vi såg honom.

Det finns få som har så många cd-skivor som min pappa och det finns nog ännu färre som älskar sina cd-skivor som han gör. LP-samlingen är också ganska imponerande och dessutom har ha fortfarande kvar sin gamla rullbandspelare som fortfarande fungerar utmärkt och saker som fungerar slängs inte. Till saken hör att min far definierar fungerar på ett lite annat sätt än de flesta andra, men det ska inlägget idag inte handla om. Istället ska jag ta er med på en resa genom pappas favoriter som också är ett soundtrack till min barndom. Den som styrde över musiken hemma och inte minst i bilen var min pappa.

Varje semester spelade pappa in ett blandband med låtar som följde oss ner genom Europa. Jag lärde mig engelska genom låtar av The Beatles, Manfred Mann, Gerry and the Pacemakers och Billy J Kramer som fyllde blandbanden 1983 då vi åker genom östra Europa till forna Jugoslavien. Hela familjen sjöng för full hals till låtar som “From a window” med Billy J Kramer, skriven av Lennon och McCartney. Många år önskade vi just det semesterbandet och låtarna väcker så många minnen.

En annan favorit var “Come tomorrow” med Manfred Mann. Jag blir helt galet nostalgisk av att titta på det här klippet.

Och så “Ferry Cross the Mersey” med Gerry and the Pacemakers som faktiskt fortfarande ger mig rysningar. Smörigt som satan, men så fint. Mamma påminde mig om att hela familjen stod och skrålade den vid floden Mersey i Liverpool. Självklart gjorde vi det.

Och så The Beatles självklart. De största av de största och ett band som följt mig genom livet. Den här väcker kanske flest minnen.

 

Crazy Rich Asians

Sommaren 2016 hittade jag av en slump Kevin Kwans bok Crazy Rich Asians, som utspelar sig i Singapore bland den verkliga eliten. Jag tyckte så mycket om den att jag direkt läste fortsättningen China Rich Girlfriend och 2017 kom så Rich People Problems den tredje (och avslutande?) delen om Nick, Rachel och de andra karaktärerna jag älskat och ibland älskat att hata. Nu har Crazy Rich Asians blivit film regisserad av Jon M. Chu och självklart har jag sett den.

Filmen börjar med att ekonomiprofessorn Rachel åker med sin pojkvän Nick för att gå på hans bästa väns bröllop i Singapore. Det är också där hela Nicks släkt bor och Rachel ser fram emot resan, men är samtidigt nervös. När de anländer till flygplatsen inser Rachel att det är mycket hon inte vet om sin pojkvän. Han är inte en vanlig kille som flyger ekonomiklass, utan de förs till en egen avdelning på flygplanen som är lyxigare än vanlig, enkel första klass. Det visar sig att Nick tillhör en av de rikaste familjerna i Singapore och bröllopet de ska på är århundradets bröllop. Att Nick ska gifta sig med en rik arvtagerska är underförstått och mötet mellan hans familj och Rachel blir minst sagt frostigt.

Jag hade höga förväntningar på filmatiseringen av Crazy Rich Asians, men tyvärr infriades de inte riktigt. Jag förstår att en tjock roman med ett myller av karaktärer inte kan återges i en film på två timmar, men det är så otroligt lite kvar. En av mina favoriter i böckerna är Nicks kusin Astrid, som är en av huvudpersonerna, får t.ex. nöja sig med en liten, liten biroll. Det är synd. Med det sagt vill jag ändå lyfta fram en lyckad casting. Skådespelarna är riktigt bra, med undantaget för Awkwafinas tolkning av Peik Lin, som visserligen är skruvad i boken, men i filmen blir i det närmaste en karikatyr. Tänk om Crazy Rich Asians fått bli en tv-serie istället för en film, då hade alla trådar kunnat vara med på ett helt annat sätt. Nu blir det en film om ett par som åker till Singapore för att gå på bröllop, men inte så mycket mer.

Crazy Rich Asians nominerades till en Golden Globe i kategorin Bästa musikal/komedi och Constance Wu för bästa skådespelerska i samma genrer. Det är hon verkligen värd och filmen är absolut ingen dålig film, det är bara det att den ger en så liten bild av den stora romanvärld som Kevin Kwan skapat.

I april ger Loverads/Forum ut Kevin Kwans första bok, som fått titeln Crazy Rich i Asien och jag tycker verkligen att ni ska läsa den hellre än att se filmen eller i alla fall läsa boken först för att ha en chans att hålla koll på alla personer som flimrar förbi i filmatiseringen.

Bränn alla mina brev

“Det är 1988 och har precis börjat snöa” är en bok av Sigge Eklund och en rad som Alex Schulman infogat i sin bok Bränn alla mina brev en bok om hans mormor och morfar och deras liv.

Sven Stolpe, författare och översättare som tillhörde det kulturella toppskiktet i Sverige, var Alex Schulmans morfar och vid det här tillfället 1988 är Alex hos sina morföräldrar över helgen, något han är ofta. Stolpe var en man med ett humör som fick alla runt om honom att må dåligt och porträttet av honom är mycket känslofyllt. Det är när Alex är hos en psykolog och gör en familjekarta som han inser att ilskan han själv bär på, som skrämmer hans barn, kommer från hans mammas släkt och från Sven Stolpe. Scener från helgen 1988 blandas med andra viktiga tidsperspektiv, som när Alex i nutid läser in sig på morfaderns liv och så den avgörande händelsen 1932 som påverkade livet för både Sven Stolpe och hans fru. Kanske också för deras barn och barnbarn.

Jag tycker om Bränn alla mina brev och imponeras faktiskt av Alex Schulmans sätt att berätta historien om sin mormor och morfar. Det jag saknar är tråden om hans egen ilska, som är den som inleder boken, men som senare bara konstateras, men aldrig får hamna i centrum. I onsdags diskuterade vi boken i bokcirkeln Bokbubblarna och var eniga om att den är väldigt bra. Alla utom en satte en fyra i betyg och hon satte en femma.

Vi diskuterade kvinnorollen och hur ofattbart det är att Karin inte lämnar honom eftersom han verkligen beter sig vidrigt. Makten han haft över henne måste varit enorm. Samtidigt äger händelserna i Sigtuna rum innan de skaffat familj och det borde inte ha varit omöjligt att ta sig vidare. Troligen har vi svårt att förstå idag vilket stigma en skilsmässa hade kunnat innebära då. Eller handlade det istället om rädsla?

Att Sven Stolpe var så stor hade ingen av oss koll på. Olof Lagercrantz kände vi alla självklart till, men inte herr Stolpe och det hade troligen irriterat honom något gruvligt. Att vänner som Nathan Söderblom och Dag Hammarskjöld lever kvar i vårt minne torde inte uppröra honom det minsta.

Här är ditt liv med Sven Stolpe finns på Öppet arkiv från 1985 och efter att Stolpe kidnappats i en radiostudio får vi lära känna Alex Schulmans morfar lite mer. En man som faktiskt framstår som en ganska behaglig och lågmäld man, även om det finns en del bett i vissa kommentarer, är han snarare skämtsam än elak. Däremot verkar han extremt egocentrisk, men han kommer undan med det och jag kan inte låta bli att fascineras av ytan som inte alls stämmer överens med det agerande som beskrivs i Bränn alla mina brev.

Det var spännande att höra herr Stolpe diskutera skolan och lärarrollen. Det låter lite som vissa skoldebattörer idag. I alla fall finns det ganska många av dem på Twitter. En av de första gästerna är två gamla elever från Mjölby gymnasium, där hans dotter Lizette (senare Schulman) är en. Boken Alex Schulman skrivit om henne heter Glöm mig och den har jag inte läst ännu. Nu blir jag dock nyfiken på att få veta mer om denna märkliga familj.

 

 

När det saknas läsmotivation

Varje år när jag möter nya elever i gymnasiet brukar jag i mitt inledande brev till dem ställa frågor om läsning. Ganska få läser, men de som läser gör det väldigt mycket. Jag tycker mig också se en trend, om än mycket försiktig, av ökat läsande bland i alla fall min lilla urvalsgrupp av elever. Jag är också noga med att fråga om läsning ofta och får då en del boktips. Tanken är att det “normala” ska vara att läsa.

Författaren Johanna Lindbäck delade en artikel från norska Aftenposten av Tore Renberg också han en mycket bra författare, där Renberg berättar om en situation med en elev som struntade i vad han hade att säga och istället satt och läste en bok under lektionerna. Boken var A song of ice and fire av George R. R. Martin och Renberg konstaterar att det är en bok som gjort många till läsare.

Dagens unga har vuxit upp med Harry Potter och en lång rad andra, bra ungdomsböcker. Något som saknades när jag växte upp. Då gick i alla fall jag raskt över till vuxenböcker, men många var de som även då läste ingenting eller i alla fall mycket lite utanför skolan. Dagens ungdomsböcker är ofta välskrivna och inte sällan finns de också som film eller tv-serie. En symbios i det skönlitterära berättandet som Renberg lyfter fram som en fördel.

Ganska ofta ser jag i olika lärargrupper lärare som helt förkastar ungdomsböcker och istället väljer böcker för vuxna till sina grundskoleelever. Inte sällan förekommer också diskussioner om hur svårt det är att få elever att läsa. Här ser jag ett samband. Risken är stor att böcker som inte är anpassade för målgruppen inte heller tilltalar den och därmed riskerar läsmotivationen att minska för de elever som redan saknar den mesta av densamma. Därmed inte sagt att eleverna inte ska utmanas alls.

Hur ska då elevernas läsmotivation öka? Att läsningen blir en gemensam upplevelse är något jag tror mycket på. Det kan vara både mysigt och bra med enskild läsning, men den kan inte ersätta den gemensamma läsningen som också inkluderar undervisningsmoment på ett helt annat sätt en den enskilda läsningen gör. När en klass läser flera böcker skapar jag mindre grupper utifrån titel. När alla läser samma bok finns basgrupper som arbetar tillsammans kring vissa uppgifter, samt genomför boksamtal utifrån givna frågor.

Jag ser det också som avgörande att boken finns både som pappersbok och ljud- eller talbok. Även om jag vill att alla elever ska låna en pappersbok, är det bra för vissa att samtidigt lyssna. En anpassning som gör att fler kan ta till sig boken och därmed delta i läsgemenskapen. Jag är också noga med att examinationerna är både muntliga och skriftliga, så att så många som möjligt får en chans att visa sina kunskaper.

Jag skulle inte välja de mest populära ungdomsböckerna som gemensam bok i min undervisning. Då är risken stor att många redan har läst och gemensam läsning bygger på att det är en ny bok för alla. Valet är också gjort utifrån att jag läst och tyckt om boken (självklart) samt att jag tror att den passar klassen i fråga. Jag vill också gärna att boken ska kunna sättas in i ett större sammanhang och kombineras med t.ex. artiklar och/eller noveller. Att boken känns relevant tror jag helt klart ökar läsmotivationen.

Men ska elever inte läsa klassiker? Självklart ska de göra det. Däremot ska det inte ske för tidigt, då jag är övertygad att det riskerar att sänka läsmotivationen. Även där tror jag på gemensam läsning och uppgifter som tvingar eleverna till att faktiskt läsa själva och inte googla fram lämplig text om boken från internet. När det gäller klassiker är det självklart ganska enkelt att hitta material och frestande att ta det som känns som en enkel väg. Speciellt om läsmotivationen tryter.

När jag väljer klassiker till mina elever vill jag att de ska vara relativt tunna. De ska också innehålla teman som är relevanta även idag, så att jämförelser ska kunna göras. Bra är också om det finns en intressant författare bakom, då det ofta ökar läsmotivationen. Ta Selma Lagerlöf till exempel, vars kortromaner jag låtit mina tvåor läsa de senaste tre åren. Hon är en författare som jag tycker att man ska känna till, hon är en intressant person som eleverna har lätt att engagera sig i och hennes böcker innehåller teman som psykisk ohälsa och utsatthet, något som känns relevant för många.

Visst kan det vara så att läsmotivationen ökar mest om eleven får läsa en bok de själv valt. Det gäller dock främst de vana läsarna. De som inte är lika vana vid att läsa behöver ofta den stöttning som t.ex. boksamtal ger. Under ett läsår försöker jag hinna med tre böcker. Då läser eleverna en i helklass, en i grupp och en de valt själva, ofta utifrån en genre eller ett tema. I år har jag ägnat mycket tid åt noveller i alla kurserna, så risken är att det bara blir två hela böcker. Det känns sådär, men tyvärr är det troligt att tiden inte räcker till. Synd, då jag tror att läsmotivationen faktiskt ökar ju mer man läser. Träning ger färdighet även då det kommer till läsning.

Så här skulle jag sammanfatta mina tankar kring läsmotivation:

Välj böcker du själv läst, som är relevanta och som du tror passar klassen.

Välj böcker anpassade för målgruppen, gällande såväl ålder som läsvana och tidigare läsning.

Välj böcker som går att både läsa och lyssna på.

Lägg mycket tid på en gemensam start där du t.ex. informerar om författaren, sätter boken i ett sammanhang t.ex. tidsmässigt och geografiskt.

Läs vissa delar högt, eller låt eleverna läsa för varandra.

Använd basgrupper för att eleverna ska känna att läsningen är något de gör gemensamt.

Variera examinationsuppgifterna så att kunskaper redovisas såväl muntligt som skriftligt, men också varierade i olika läsprojekt. Att alltid skriva samma sorters texter som anknyter till det lästa blir lätt tråkigt.

 

 

 

52 bra saker: Bokbubblarna

Bokbubblarna är bokcirkeln som jag är med i, bestående av ganska många bokbloggare, några som tidigare bloggat och andra som aldrig gjort det. Idag träffas vi och pratar om Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev.

Första mötet jag var med på var i maj 2011 (tror att det var cirkelns andra träff) då vi läste Sorgesång av Siri Hustvedt, som tyvärr var en besvikelse för mig. Deltagarna i bokcirkeln var det däremot inte och vissa av oss har varit med sedan dess. Ett fint gäng med trevliga bokälskare som gillar att samtala länge om böckerna vi läst. Sedan pratar vi om annat också självklart, men det är också ganska skönt att böckerna får stå i centrum.

Tidigare turades vi om att välja bok och den ansvariga kom med fyra förslag som vi sedan röstade om. Nu har vi också lagt till ett tema varannan träff, då alla väljer valfri bok inom det. Jag missade julträffen då det bestämdes att pingviner och sci-fi skulle vara vårens teman. Behöver jag säga att det var en träff med bubbel?

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: