enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: januari 2019 Sida 1 av 4

Grafiskt i februari

Under 2018 läste jag inte en enda grafisk roman för vuxna och det tycker jag är rätt så tråkigt. Som serieskeptiker tog det lång tid innan jag upptäckte genren alls och jag tycker att det vore synd om jag tappade bort den. Under februari planerar jag därför att läsa en massa serieböcker.

Det skulle kunna bli så att jag läste några av följande titlar:

Kackerlacka av Halfdan Pisket

Drömmen om Europa av Fabian Göranson

Torskarnas Pride-parad av Sara Hansson

Husfrid av Alison Bechdel

Livets ord: Mina tio orimlig år som frälst av Thomas Arnroth

Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Vägarna är som tvättbrädor här av Hilding Sandgren

Tjejerna på höjden av Frida Malmgren

 

Har du bra tips tar jag gärna emot dem!

52 bra saker: Läshelg

Snart, snart, snart får jag dra till Varberg och Hotell Gästis för att tillbringa en hel helg med näsan i en bok. Förutom då jag umgås med andra som också mer än gärna tillbringar helger med näsan i just en bok. Den som inte läser lika mycket som vi kan ha svårt att förstå hur fantastiskt det är att ägna en hel helg åt just läsning. Att som bonus kanske få läsa i sällskap med trevliga bokälskare, äta god mat, dricka ett glas bubbel eller två och bara vara är helt fantastiskt.

För tredje året i rad åker vi ett gäng boknördar (som lärt känna varandra just för att vi är boknördar) på läshelg i Varberg. Tidigare har vi träffats några gånger på Syninge kursgård i Norrtälje kommun och konceptet var redan då detsamma. Kravlöst umgänge med böcker i centrum.

Läshelg är inte bara en bra sak, utan faktiskt en superbra sak. Och rolig. Faktiskt så rolig att vi valt att använda taggen #rolighetskonferens i år. Jag längtar och har gjort det länge, länge!

Vad jag tänker på när jag tänker på Lennart Hellsing

Den här veckan ägnar vi oss åt rim och ramsor på Kulturkollo och veckoutmaningen tillägnas kungen av ordlekar Lennart Hellsing som i år skulle ha fyllt 100 år.

När jag tänker på Lennart Hellsing tänker jag på hur han vandrade omkring på Bokmässan i Göteborg i sin gula kostym. Alltid med ett finurligt leende på läpparna. Igår såg jag hur hans fru Yvonne Lombard tilldelades en Hedersguldbagge och tänkte på att de måste varit ett riktigt klurigt par.

Jag tänker också på Krakel Spektakel som hängde och slängde i en gardin tillsammans med kusin Vitamin, men främst tänker jag på hur det gick till när han skulle köpa en klubba. Som barn absolut älskade jag boken Krakel Spektakel köper en klubba med illustrationer av Stig Lindberg, men när jag läste den som vuxen insåg jag hur väldigt sorglig den är.

Som liten tyckte jag också väldigt mycket om berättelsen om den annorlunda staden där glassen var varm och jag sjöng ofta och gärna om den stackars Trollkarlen från Indialand som förvandlade sig till ett glas lemonad och drack upp sig själv. Ett beslut han ångrat i sjuhundra år.

 

Foto: Thron Ullberg

Safe av Harlen Coben

Det var länge sedan jag läste något av Harlen Coben och de få böcker jag läst av honom har varit helt okej, men inte wow. Däremot blev jag faktiskt sugen på att återupptäcka honom efter att ha sett Netflix-serien Safe.

Safe handlar om några familjer i ett gated community där livet ska vara fint och säkert. Huvudpersonen Tom Delaney (spelad av är änkling och lever i området tillsammans med sina två döttrar. Han har ett förhållande med polisen Sophie Mason och verkar ha haft det redan innan hans fri dog. Detta trots att Sophie var barndomsvän med hans fru och dessutom umgicks med dem tillsammans med sin man Josh, som flyttat ut i en husvagn på tomten.

Några av tonåringarna i området, bland annat Toms dotter Jenny, hennes pojkvän Chris, som är son till en av lärarna på skolan och Henry, Sophies son, på en fest hos kompisen Sia. Hennes föräldrar är i väg på en romantisk weekend och trots att Sia lovar dyrt och heligt att inte ställa till med besvär bjuder hon in till fest och passar dessutom på att sälja droger.

Vid elvatiden upptäcker hon Chris död i familjens pool och avbryter festen. Hennes föräldrar kommer hem och försöker hjälpa henne att gömma liket. Vad de inte vet är att Jenny är försvunnen och när dagen gryr har flera familjers liv förändrats för alltid.

Safe består av åtta avsnitt och jag är mycket imponerad av manuset. Trådarna är många och ledtrådarna portioneras ut med stor skicklighet. Möjligen är jag lite besviken på upplösningen, men tycker ändå att det här är en riktigt bra och välgjord serie som definitivt är värd att se. Den påminner lite om Lisa Jewells Flickorna i parken, där familjerna bor i en idyll runt en park och tror sig vara skyddade från allt ont. Miljön och den falska tryggheten är fascinerande i både tv-serien och boken.

Selamlik — en bok som berör

Selamlik är författaren Khaled Alesmaels självbiografiska roman om Furat som flyr från Syrien till Sverige. En flykt som dels handlar om att undkomma kriget i hemlandet, men också om möjligheten att få leva ett fritt liv som sig själv. Furat är nämligen homosexuell och i Syrien är det omöjligt för honom att älska den han vill.

Via Turkiet och Medelhavet tar sig Furat till Sverige. Han hamnar inledningsvis i Åseda och även om livet långt hemifrån innebär en större frihet, finns det fortfarande saker han måste dölja. Att vara öppet homosexuell på en flyktingförläggning är omöjligt. Han har levt ett liv fullt av hinder och de finns fortfarande kvar. Drömmen om att leva i ett demokratiskt samhälle har på vissa sätt slagit in, men livet är ändå inte perfekt.

Skildringen av Furats liv i Damaskus, i Turkiet och i Sverige är ärlig och öppen. Selamlik är en bok som inte liknar någon annan jag har läst och även om jag definitivt inte är en homosexuell man från Syrien kunde jag identifiera mig med Furat och hans tankar om livet. Khaled Alesmael har skrivit en vacker bok med ett på många sätt svart innehåll, men inte utan hopp. Trots att en skäggig och hårig man kanske inte passar in i vår något stereotypa bild av en homosexuell man hittar Furat ett liv här och även om även vi i Sverige behöver jobba med våra fördomar finns det i alla fall någon slags möjlighet att faktiskt få vara sig själv.

Idag publicerar vi ett inlägg på Kulturkollo om Khaled Alesmael, som delvis består av en text han själv skrivit och som jag översatt till svenska. Missa inte den och missa inte att läsa hans bok. När jag summerar 2019 års läsning i december kommer Selamlik med all säkerhet finnas med bland årets läsupplevelser.

 

The Day I Lost My Shadow

Efter lite biljettstrul såg vi årets första film på Göteborg Filmfestival och har nu sett 100% fler filmer än vi gjort de senaste åren.

Yom Adaatou Zouli (The Day I Lost My Shadow) är en film skriven och regisserad av Soudade Kaadan som är född i Frankrike, men har sina rötter i Syrien. Filmen utspelar sig i Damaskus 2012 och kriget som hållit på sedan 2011 har med facit i hand just börjat. I huvudstaden har människornas liv självklart påverkats, men det är inte lika illa som i Homs eller i Aleppo.

Huvudpersonen Sana arbetar på ett apotek och bor ensam med sin son Khalil. Maken befinner sig i Saudiarabien och har varit där sedan strax efter sonen föddes. När vi träffar dem första gången skyndar de sig hem till sin lägenhet för att hinna tvätta innan elektriciteten försvinner igen. De hinner få in kläderna i tvättmaskinen och köra igång den, men sedan stannar den. En halvtimmes el är allt de får.

Även gasen är ransonerad och det är när den helt tar slut som Sanas resa tar sin början. Hon tar sig till staden för att skaffa en ny gasbehållare, men när soldater kommer dit tar de med sig alla gasbehållare som finns. I kön står också Reem, en av Sanas kunder och hennes bror Jalal. De bestämmer sig för att ta en taxi och leta efter gas i en grannstad.

Soldater på gatorna och vägtullar på alla möjliga och omöjliga ställen är vardag och när bilen blir stoppad försöker taxichauffören fly. I bilen finns nämligen en kamera med bilder som skulle kunna få honom fängslad. Biljakten som följer slutar i en olivlund och Sana, Geem och Jalal tvingas fortsätta till fots.

När de vandrar bland olivträden gör Sana en upptäckt. Hon märker att Jalal saknar  skugga och blir varse om att en människa som utsatts för något riktigt sorgligt och traumatiskt kan förlora sin skugga. Det är en del av Jalal som kriget tagit. Hans skugga försvann efter att han och hans bror fängslats och han tvingats höra hur brodern torterades så länge att hans röst till slut försvann.

Det är den kallaste vintern någonsin i Syrien och när de fått tag på gas lyckas de inte hinna hem i tid, utan tvingas övernatta utomhus. Under natten försvinner Jalal och på morgonen vägrar Geem lämna platsen. Sana inser att hon måste ta tag i situationen och vandrar tills hon ser ett hus med en bil utanför. Mannen i huset kan inte köra dem eftersom det är fredag och på fredagar är alla vägar stängda. Han lovar dock att ta dem till Damaskus dagen efter.

Han följer med för att hämta såväl Geem som gasbehållarna och kvinnorna får stanna hos honom och hans familj. Geem väljer att följa med till fredagsbönen, som antingen följs av en demonstration eller möjligen är ett kodord för demonstrationen. De andra kvinnorna stannar hemma med barnen och ägnar sig åt att gräva gravar. Att några av männen kommer att vara i behov av sådana är tyvärr självklart.

The Day I Lost My Shadow porträtterar ett fruktansvärt krig utan överdrivet våld och med få ord och få ljud. Vi vet att Sanas son väntar på henne och önskar att hon ska lyckas ta sig tillbaka. Helst av allt med sin skugga i behåll.

Kärlekens lagar

Kärlekens lagar är tredje boken i Sarah Titles serie med fristående böcker som har bibliotekarier i huvudrollen. Jag har tidigare läst 30 dejter på 30 dagar, som trots titeln var riktigt charmig.

I Kärlekens lagar ligger biblioteket i ett advokatkontor och bibliotekarien heter Becky. Hon är förutom bibliotekarie hobbyfotograf och jobbar dessutom extra på ett hem för övergivna hundar som hennes kompis Dakota driver.

Det är när Becky och Dakota går ut en kväll som de träffar ett killgäng och Becky går hem med Foster, som nyss kommit tillbaka till Denver. Egentligen suktar Becky efter en stadig, lite tråkig man, som absolut inte är jurist och som väldigt snart vill skaffa både barn och hus. Foster är inte den mannen, men ett perfekt one-night-stand.

När Becky lämnar Foster och smyger hem är hon säker på att de aldrig ska ses igen, men självklart är det så att han trots allt är jurist och stället han ska jobba på är byrån där Beckys bibliotek ligger. Förutsägbart kanske, men som underhållning (välskriven sådan) är Kärlekens lagar helt perfekt. Jag gillar Sarah Titles humoristiska sätt att skriva och tycker även denna gång väldigt mycket om karaktärerna. Minsta bifigur har en tydlig funktion och jag gillar verkligen sättet Title gestaltar dem.

En varm och fluffig kärlekshistoria med vissa förhinder och en stor dos humor. Perfekt läsning för den som vill fly den bistra januariverkligheten för några timmar. Jag läser gärna mer av Sarah Title.

You som tv-serie

Ända sedan You av Caroline Kepnes kom ut har jag tänkt att läsa den, men det har aldrig blivit av. När nu tv-serien baserad på boken finns på Netflix tog jag beslutet att se den istället för att läsa boken.

You handlar om Joe Goldberg som äger en bokhandel. En dag kliver Guinevere Beck in i affären och det är kärlek, eller snarare besatthet, vid första ögonkastet. Joe vill veta allt om henne och genom att följa henne på sociala medier får han veta en del. Snart går det dock överstyr och han får tag på hennes telefon. Snart börjar han följa allt hon gör.

Genom att lyckas befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle lyckas Joe få Beck på fall och även om jag som tittare har lite svårt att förstå det, inser jag att han faktiskt framstår som ganska normal. Vi vet dock att hans vilja att skydda Beck tar oanade vägar.

Serien är tio avsnitt och jag tyckte faktiskt att den var lite lång. Det började riktigt bra och avslutningen var spännande, men i mitten blev det lite väl mycket. Å andra sidan fick vi lära känna karaktärerna väl och historien tog några snygga vändningar. Jag tyckte också väldigt mycket om Elizabeth Lail, som spelar Beck och gillade berättelsen om grannpojken Paco. Joe är så knäpp att det blir lite väl absurt. Visserligen fick vi några förklaringar till hans beteende, men jag hade svårt att ta till mig karaktären.

Nu kan jag omöjligen säga om tv-serien är bättre än boken, eftersom jag inte läst den, men tv-serien är välgjort och spännande. Helt klart sevärd alltså. Det blir också en andra säsong, som troligen bygger på Kepnes andra bok om Joe som heter Hidden Bodies.

52 bra saker: Göteborg Filmfestival

Förr, det vill säga innan barnen, innan huset på landet och innan den stora tröttheten, brukade jag och maken vara flitiga besökare på Göteborg Filmfestival. De senaste åren har vi tyvärr inte lyckats se en ena film, men i år ska vi i alla fall se tre.

The Day I lost my shadow är regisserad av Soudade Kaadan och tilldelades debutantpriset på filmfestivalen i Venedig. Den utspelar sig i ett Syrien drabbat av krig och beskriver hur vardagslivet påverkas.

Our Time utspelar sig i Mexico. Den handlar om ett par som lever ett stilla liv på sin ranch, men det hela verkar utveckla sig till ett svartsjukedrama när en amerikansk cowboy gör entré. Filmen är regisserad av Carlos Reygadas, som också spelar huvudrollen mot sin fru.

An Elephant sitting still är en kinesisk film som utspelar sig i en liten by i norra Kina. Den utspelar sig under en dag när pojken Wei hämnas på sin mobbare och därför tvingas fly. Regissören Hu Bo tog sitt liv 2017 och det här blev hans sista film.

När någon inte läser

Förra veckan bloggade jag om sätt att öka elevernas läsmotivation, men självklart kan läraren inte göra allt jobb. Läsprojekt i skolan bygger på att eleverna läser de böcker det är tänkt att de ska läsa. En grundförutsättning. Vad händer om de inte gör det? Vad här en lärare egentligen att sätta emot, förutom en betygsvarning som i förlängningen kan bli ett F?

Nu låter det kanske som att jag har som hobby att sätta dit elever, men mitt svar är faktiskt att det behöver bli lite pinsamt att inte läsa. Visserligen är det svårt att komma åt de där eleverna som lyckas bli “sjuka” varje gång det vankas redovisning, men de är ändå i minoritet. För de andra brukar det räcka att en gång behöva sitta i ett gruppsamtal utan att kunna bidra. Det händer sällan två gånger.

Minst ett av de gruppsamtal eleverna har kring böckerna de läser ska spelas in. Då är det i princip omöjligt för en elev att dölja för mig att hen inte läst. Igår hade mina ettor ett examinerande samtal kring Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad där de fick varsin karaktär att samtala utifrån. För att kunna svara på frågor som karaktären och dessutom kunna svar på frågor på ett trovärdigt sätt, krävs att eleven läst boken. Visst går det att babbla på, men när de andra i gruppen vill göra ett bra jobb är det inte populärt att vara oseriös. Just den här gången fick de också tjugo minuter att förbereda det de skulle säga, vilket gjorde att alla som läst kände sig redo för ett seriöst samtal, även de som egentligen tycker att det är ganska nervöst att samtala med andra. Jag anpassar gärna, men eleverna måste ändå ta ansvar för att uppgifterna blir gjorda.

Specifika uppgifter som kräver läsning kan visserligen var ett sätt att “sätta dit” en elev som inte läst, men å andra sidan är det också en viktig markering. Skoluppgifter ska tas på allvar och det duger inte att inte göra det som krävs. Sedan har jag självklart anpassat läsningen och några har lyssnat på boken. Inte heller lässvårigheter är en ursäkt, men det går lätt att stötta den som behöver det. Att strunta i att göra uppgifter är däremot aldrig okej. På sikt är jag övertygad om att höga krav skapar läsmotivation.

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: