Olga Tokarczuk

Styr din plog över de dödas ben

Så har jag då äntligen bekantat mig med Nobelpristagaren från 2018, den polska författaren Olga Tukarczuk. Helt klart är att jag kommer att läsa mer av henne, men första boken lyssnade jag faktiskt på. Charmiga Styr din plog över de dödas ben finns nämligen som Radioföljetong på P3 och jag rekommenderar den varmt.

Tokarczuk tar oss med till en liten by på den polska landsbygden vid Plaskowyzbergen på gränsen mot Tjeckien. Där bor huvudpersonen Janina Duszejko och lever ett ganska ensligt liv. Hon är en av få bofasta invånare och har som uppgift att sköta grannarnas sommarhus under vintern. Till vardags arbetar hon som lärarvikarie och dessutom översätter hon William Blakes poesi tillsammans med sin vän Dyzio och dessutom ägnar hon hel del tid åt att ställa horoskop. Detta trots att hon egentligen är broingenjör. Det här är en minst sagt annorlunda huvudperson, som är väldigt intressant att följa.

När vi träffar Janina Duszejko för första gången hittar hon en av sina grannar död och det verkar vara så att han är mördad. Fler mäktiga män hittas döda och Janina är helt säker på vad som har hänt. Det är djuren de jagat som hämnas och budskapet till de nu döda männen ,och alla andra i byn som jagar, är att djuren ska respekteras och inte bara ses som något vi människor kan göra vad som helst med.

Styr din plog över de dödas ben liknar ingen annan bok jag läst. Det är på ett sätt en kriminalhistoria, men också en bok som gräver i människor existens och psykologi. Janina Duszejko och hennes vänner alla alla riktiga original och att få lära känna dem är en märklig upplevelse. Berättelsen tar några oväntade vändningar, men det jag tar med mig är just hur karaktärerna skildras. Miljön är annorlunda, karaktärerna och deras relationer väldigt absurda och språket riktigt snyggt. Mitt första möte med Olga Tokarczuk var alltså väldigt lyckat. Hon är utan tvekan en unik författare och väl värd sitt Nobelpris i litteratur.

Läsutvärdering 2019 och några utmaningar för 2020

2019 läste jag 146 böcker och därmed uppnådde jag målet att läsa 135 böcker. År 2020 är målet att läsa 144 böcker, vilket motsvarar 12 böcker i månaden. Det kan vara väl optimistiskt, men jag kör på. Går det så går det.

Som vanligt har jag också målet att läsa böcker av författare från 26 länder och när 2020 är över vill jag att i alla fall femton av länderna ska representeras av fler än en bok. Gärna fler länder utanför västvärlden än 2019 och gärna några för mig nya länder.

Jag fortsätter också med min utmaning att läsa något av alla Nobelpristagare. 2019 bekantade jag mig med Elfriede Jelinek, Bjørnstjerne Bjørnson, Halldór Kiljan Laxness, Frans Emil Sillanpää, Elias Canetti och Naguib Mafouz.

Planen 2020 är att börja med kvinnorna jag har kvar som är:

Grazia Deledda

Svetlana Aleksijevitj

Olga Tokarczuk

Av de två senare har jag påbörjat böcker, så det borde gå hyfsat smidigt. Av Deledda blir det nog en kortare text.

Nästa mål blir att läsa något av alla pristagare från 10-talet och där har jag följande kvar (förutom de två redan nämnda):

Peter Handke

Mo Yan

Mario Vargas Llosa

Läser jag något från dessa sex författare har jag i alla fall sex olika länder representerade. En bra början.

 

I övrigt har jag inte tänkt mig så många utmaningar. Jag läser på helt enkelt och försöker att läsa så brett som möjligt både gällande genrer och geografi.

 

 

Böcker jag inte hann läsa 2019

Imorgon är det sista arbetsdagen på ett tag. Det ska bli så sjukt skönt med några lediga dagar. I år känns det som att jag missat nästan alla snackisar och de jag försökt läsa är fortfarande halvlästa. Jag hoppas på en lugn julledighet med mycket lästid när jag förhoppningsvis hinner läsa några av de här böckerna, som jag vill läsa men inte orkat ta tag i:

Ålevangeliet av Patrik Svensson, som låter så udda att jag måste läsa.

Osebol av Marit Kapla, som många har höjt till skyarna.

Normala människor av Sally Rooney, som jag köpte på engelska när den var ny, men inte orkat ta tag i.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover, som “alla” läst och pratat om i år.

Svartstilla av Susanne Skogstad, som låter som en riktig “Linda-bok”.

Klubben av Matilda Gustavsson, som med all säkerhet kommer få mig att gå i taket.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm, som jag tror är helt fantastisk.

Den stora skrivboken av Agota Kristof, eller hela trilogin kanske om jag får feeling.

Högspänning av Henrik Bromander, som många kritiker höjt till skyarna.

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist, som jag faktiskt inte fattar varför jag inte läst redan.

 

Och så de halvlästa, som kräver mer kraft än jag haft i höst:

Löparna av Olga Tokarczuk, som jag egentligen gillar, men inte har hjärna för just nu.

Testamente av Nina Wähä, som alla verkar älska, men jag bara somnar av.

Dessutom så kämpar jag fortfarande med Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, som jag verkligen inte klickar med alls, men trots allt vill läsa ut.

 

 

Photo by Sincerely Media on Unsplash

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Det går inte så bra nu

Den soppa som är Svenska Akademien tycks definitivt inte klarna, eller reda sig eller vilken metafor som nu är att föredra om någon metafor ska användas. Snarare smakar den allt sämre. Igår meddelande nämligen två av de externt utsedda ledamöter i Nobelkommittén att de avgår. Såväl Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström anger skäl för sin tidiga avgång som sker efter halva tiden av det tvååriga uppdrag de fått, men kan inte säga så mycket av hänsyn till den sekretess kring samtalen om och valet av pristagare står under. Båda tycks dock missnöjda med sin roll i den nya Nobelkommittén och det verkar ha kostat mer än det smakat. Sundström är också tydlig med att valet av Peter Handke och det faktum att Svenska Akademien förmedlat att litteratur står över politik inte är något hon kan stå för.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. De två nu avgående ledamöterna är de jag haft störst respekt för och jag kan förstå om de inte kan ställa upp på vissa ganska märkliga beslut som tagits och inte heller accepterar att finnas med som ett alibi utan reellt inflytande. Förändringsarbetet går helt enkelt för långsamt och i SvD påpekar Leandoer att ett år i hans liv är långt, medan det för Nobelkommittén är ingenting. Som enskild person har han inte tålamod med en väldigt långsamma förändring som kanske krävs när en institution ska moderniseras. Han lyfter också fram att det uppdrag han fått som extern ledamot skiljer sig väldigt mycket från ett vanligt juryuppdrag och jag kan tycka att förändringen och moderniseringen av Svenska Akademien också borde handla en hel del om insyn. Klart är att insyn inte alls är akademiledamöternas kopp te. Per Wästberg säger till DN att han vill att modellen med externa ledamöter ska läggas ner med argumentet att de nyligen invalda inte har en chans att sätta sig in i de nominerade författarna lika grundligt. “Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid”, säger Wästberg och menar att det är omöjligt för de externa ledamöterna att komma ikapp. Samtidigt var de eniga i valet av de två pristagarna, något som trots allt inte får glömmas bort. Vi kan inte heller ha ledamöter som avgår varje gång valet inte faller dem i smaken, men det är å andra sidan inte första gången. Jag respekterar Sundström och Leandoer för sina beslut, som mer än annat visar att de har integritet.

Hur många fler bakslag har Svenska Akademien råd med? Den frågan ställs i DN:s artikel om avhoppen och det är sannerligen en relevant fråga. Jag tror inte ett dugg på Wästbergs lösning att låta allt gå tillbaka till det gamla, för som Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten påpekar tar alla andra Nobelkommittéer hjälp av externa sakkunniga och att Svenska Akademien inte vill göra det säger mer om dem än de externa ledamöterna. Problemet är kanske att Svenska Akademien gärna fortsätter att jobba i det dolda för att på så sätt slippa ifrågasättas, men med allt som hänt de senaste åren är det tydligt att ett sådant agerande inte längre accepteras. Dessutom är det som Björn Wiman skriver att Svenska Akademien behöver göra upp med sin världsfrånvända syn på litteratur och inse att de kanske inte står för den överlägsna kulturella bildning som de så gärna vill göra. Om Nobelpriset ska överleva som ett litterärt och prestigefyllt pris som författare blir hedrade av att tilldelas och som läsarna respekterar måste Svenska Akademien en gång för alla kliva in i det århundrade som snart är tjugo år gammalt. Då duger det inte att prisa författare med tvivelaktiga åsikter och försvara det med att litteraturen står över politiken, för även om de aderton inte förstår det, så gör alla andra det. För mig är det ofattbart att de tog beslutet att ge Nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke. Att de gör det just nu, efter alla skandaler som varit visar precis hur världsfrånvända de är. Vi kan inte ha ett Nobelpris som mer och mer för tankarna till Kejsarens nya kläder. Det är dags för Svenska Akademien att inse att kejsaren är naken.

 

Foto: Staffan Löwstedt

Mina kulturella helgplaner

Jag är en planerande bloggare och många av de inlägg som dyker upp här har jag funderat en hel del på. Andra är totalt spontana ska tilläggas, men jag lämnar inte jättemycket åt slumpen. För att ha något att skriva om måste jag självklart konsumera kultur och för att hinna med allt jag vill borde dygnet ha minst 48 timmar. I helgen skulle jag till exempel behöva läsa sisådär tio böcker och se i alla fall tre tv-serier. En film eller två hade varit ett trevligt komplement, men där inser jag mina begränsningar. En stor anledning till de lite väl massiva planerna är att jag har många intensiva helger framför mig när jag inte kommer att hinna med så mycket läsning eller tv-tittande. Nästa helg bjuder visserligen på tågresor, men också häng med mina kulturkollovänner och då vill jag självklart hellre hänga med dem än något annat.

Så, hur ser mina kulturella helgplaner ut?

Jag har en hög (kombinerad fysisk och digital) med böcker som nominerats till Augustpriset som jag vill läsa. Bland dem märks Dyksommar av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg och Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld. De nominerade till Årets bästa skönlitterära bok lockar inte jättemycket, med undantaget av Barnet av Olivia Bergdahl som jag också hoppas hinna läsa. Testamente av Nina Wähä har jag påbörjat, men läsningen går otroligt trögt. Jag skulle ändå vilja läsa ut den innan vinnarna avslöjas nästa måndag.

Jag vill också läsa några fler av de nominerade till Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska och översatta kriminalromaner. Den olästa bok som lockar mest är Efter skandalen av Sarah Vaughan. När det gäller böcker från Modernista, som har gett ut flera av de nominerade,  har jag tyvärr helt tappat bort, då de inte återfinns hos någon av de e-bokstjänster som finns och det är där jag hittar merparten av de böcker jag läser. Annars lockar Förlåt oss våra synder av Jo Spain ganska mycket.

Det är ju också Nobelnovember och jag har fått hem både Löparna av Olga Tokarczuk och Berättelse om ett liv av Peter Handke. Trots min skepsis mot vissa åsikter Handke hyser är jag nyfiken på att läsa något av båda dessa pristagare. Sedan finns ju alla “vanliga” böcker som erbjuds till höger och vänster och läslistan är galet lång. Just nu läser jag t.ex En halv värld bort av Mike Gayle och den är riktigt trevlig.

Och så tv-serier. Många har tipsat om Filip och Mona med William Spetz och Anna Granath som finns på SVT play och den vill jag gärna se. Sedan vill yngste sonen att jag ser Atypical och efter en trög start är jag nu sju avsnitt in på första säsongen och tredje säsongen släpptes just på Netflix. Jag håller också på med tredje säsongen av Thirteen reasons why och trots att jag tycker att den går lite på tomgång är jag inte redo att ge upp den.

Hur ser dina kulturella planer för helgen ut?

Nobelnovember

Utmaningen att läsa något av alla nobelpristagare i litteratur är långt mer ständig än Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Nu i november gör jag ett extra ryck och hoppas kunna bocka av några tidigare olästa författare på min lista.

Prio ett är att läsa något av de tre kvinnliga pristagare jag ännu inte läst något av. De är Grazia Deledda (1926), Svetlana Aleksijevitj ( 2015) och Olga Tokarczuk (2018)

Prio två är att läsa alla olästa pristagare på 2010-talet. En lista hittar du här.

Prio tre är valfri oläst pristagare.

 

Här finns en lista över alla nobelpristagare och de jag har läst är markerade. Som ni ser finns det en hel del kvar att göra.

Välkommen till Nobelnovember, häng gärna på och läs en nobelpristagare eller fler under månaden som kommer.

Check på Nobelpristagare?!

Jag har en plan.

Tanken är att jag någon gång ska läsa någonting av alla som mottagit Nobelpriset i litteratur. Att jag läser en hel bok av alla känns osannolikt men en novell eller några dikter borde jag fixa. Kanske mer kvantitet än kvalitet, men det struntar jag faktiskt i. Jag har lånat novellsamlingarna Nobeller och Fler Nobeller och hoppas hitta något intressant i dem.

Första målet i år är att läsa något av de kvinnor som fått priset som jag ännu inte läst något av. De som är kvar att upptäcka är Svetlana Aleksijevitj (2015) och Grazia Deledda (1926). Här räcker det med en kortare text per författare, men eftersom jag just nu läser Kriget har inget kvinnligt ansikte av Aleksijevitj  blir det mycket troligt så att den får representera henne. Det verkar dock vara en bok som behöver läsas i små portioner.

Tanken är sedan att jag ska ta ett årtionde i taget och jobba mig bakåt. De senaste åren ser det ut så här:

2019 Peter Handke, Österrike Är inte en författare som lockar och jag söker något kort.

2018 Olga Tokarczuk, Polen Lånade Spel på många små trummor i onsdags, så den ska jag försöka läsa snarast.

2017 Kazuo Ishiguro, Storbritannien Läst Återstoden av dagen och Never let me go, så check på honom.

2016 Bob Dylan, USA Läst några av hans dikter och självklart lyssnat på hans musik. Check på honom.

2015 Svetlana Aleksijevitj, Vitryssland Har förvisso läst ett gäng artiklar från GP av henne, men det här är en författare jag vill läsa något “riktigt” av. Läsning pågår, men det går väldigt, väldigt långsamt.

2014 Patrick Modiano, Frankrike Har läst en del av Lilla Smycket, men gett upp och lyssnat på Nätternas gräs, som var helt okej.

2013 Alice Munro, Kanada Läst samlingen Kärlek, vänskap, hat och några andra, enstaka noveller. 

2012 Mo Yan, Kina Är så vansinnigt osugen på att läsa något av honom, men trots att jag sett filmatiseringen av hans bok Det röda fältet får jag bita i det sura äpplet. Det får bli en novell. Hoppas han skrivit någon sådan.

2011 Tomas Tranströmer, Sverige En stor favorit som jag läst mycket av. 

2010 Mario Vargas Llosa, Peru Ännu en författare som jag egentligen klarar mig bra utan, men jag ska läsa, jag ska. Tipsa gärna om något kort.

 

Sex författare att upptäcka alltså, innan de första etapperna mot att ha läst något av alla litteraturpristagare är gjord. När första etappen ska vara slutförd? Ingen kommentar. Jag har ju hela livet på mig.

De två nobelpristagarna är utsedda

Innan jag gick till jobbet idag lade jag upp en bild på Instagram föreställande novellsamlingen Spel på många små trummor av Olga Tokarczuk med en fundering om huruvida hon skulle bli en av dagens pristagare. Så blev det. Ett val som känns spännande och jag ser fram emot att läsa något av denna, i alla fall i hemlandet Polen, ganska kontroversiella författare. Tokarczuk har tidigare gett ut böcker på Ellerströms och Ariel förlag, men kommande boken Löparna ges ut av Albert Bonniers förlag. Inte så konstigt att ett större förlag köpte rättigheterna, då den belönades med Man Booker International Prize 2018. Nu fick hon också Nobelpriset i litteratur för samma år.

Nobelpriset för 2019 tilldelades Peter Handke och det är ett i mina ögon mer kontroversiellt val. Att Handke vid ett flertal tillfällen hyllat den före detta serbiske ledaren Slobodan Milošević gör honom till ett redan kritiserat och väldigt kontroversiellt val. Visst är det som Anders Olsson säger att det är litteraturen som ska prisas, men det här känns inte som något riktigt bra val. Björn Wiman säger så här om de två pristagarna “[d]et är lite Dr Jekyll och Mr Hyde – en vänsterradikal och regimkritisk författare och en som är motsatsen om man säger så, en högerradikal politisk dåre som hållit tal vid Miloševićs grav. Det blir lite kluvet.”

Det blev alltså en kvinna och en man, två författare från Europa, som båda har ett ben i filmbranschen och dessutom är de båda två kontroversiellt politiska författare av helt olika anledningar. Ett lite märkligt sätt att säga att det är litteraturen och inte personen som ska prisas. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är ett bra sätt att försöka vara opolitisk genom att vara just politisk. Inte så smart för en akademi som redan har förlorat en stor del av sitt anseende. Hur som helst finns det i alla fall en ny pristagare jag gärna läser något av och eftersom jag vill läsa något av alla får jag se till att även läsa någon av Handke. Eller kanske se en film. Räknas det?

Snart dags för dubbla nobelpristagare

Imorgon får vi veta vilka som tilldelas Nobelpriset i litteratur och det är två vinnare som presenteras. Efter förra årets kaos verkar debatten kring Svenska Akademien tystnat något, men även om jag är glad över chansen att upptäcka fler pristagare kan jag känna att de kanske borde ha väntat ett år till för att låta en fulltalig akademi utse dem. Samtidigt är jag alltid intresserad av att få bekanta mig med nya nobelpristagare och hoppas att den utökade Nobelkommittén kan utse något mer spännande pristagare än Svenska Akademien lyckats med de två senaste åren de gjorde valen. Det man får ge dem är att de i alla fall lyckats välja pristagare som knappt funnits med i förhandsspekulationerna, men det är också allt.

Två pristagare betyder hoppas jag verkligen minst en ny kvinnlig sådan. Att bara 14 kvinnor har tilldelats priset samtidigt som 95 män har fått det är en smärre katastrof, speciellt med tanke på att väldigt lite har gjorts för att ändra på det de senaste decennierna, när jämställdheten faktiskt gått framåt på andra områden. Sedan handlar det sjävklart om kvalitet, men om två män från västra Europa eller USA vinner blir jag minst sagt trött om än tyvärr inte särskilt överraskad. Faktiskt blir jag ganska trött om två män vinner, oavsett ursprung. Rent slentrianmässigt väljer Svenska Akademien dock män, eftersom en kvinna som vinnare alltid ses som ett undantag eller en inkvotering, som om det inte funnits en lång rad utmärkta kvinnliga kandidater. Av någon konstigt anledning påstås kvinnor inte kunna skriva om det allmänmänskliga, för det är tydligen bara män kapabla till. Män läser böcker av män om män och kvinnor läser böcker av både män och kvinnor om såväl män som kvinnor. Vi har kanske helt enkelt bättre inlevelseförmåga. Därmed inte sagt att kön är det som ska avgöra, vilket det gjort varje år en man fått ta emot priset. Bland mina favoriter finns författare från olika delar av världen och av båda kön.

Vilka kommer då att bli de vinnare som ständige sekreterare Mats Malm avslöjar imorgon klockan 13.00. Här blir det olika namn beroende på om det är pristagare jag tror på eller önskar mig. Mitt hjärta klappar alltid lite extra för Ko Un, den sydkorenske poeten som bland annat skriver dikter som beskriver och presenterar den sydkoreanska befolkningen. Jag hade också tyckt att det vore fantastiskt roligt om Margaret Atwood eller Jamaica Kincaid vann, inte för att de tillhör mina absoluta favoritförfattare, men de är skickliga skribenter som skriver intressanta böcker med ett viktigt innehåll. Det gäller även Maryse Condé, men eftersom hon tilldelades förra årets alternativa Nobelpriset har jag svårt att se henne som en tänkbar vinnare. Lite överraskad är jag över Anne Carsons låga odds och henne ser jag gärna som vinnare. Som vanligt önskar jag mig en poet och coolast hade det varit om vinnaren hette Carol Ann Duffy, vilket tyvärr är otroligt då jag har svårt att se en brittisk hovpoet vinna Nobelpriset. Jag tror också att gamla favoriter som Joyce Carol Oates och Ngũgĩ wa Thiong’o tyvärr gjort sitt som heta kandidater, men har gärna fel.

Vilka tror jag då på? Egentligen både tror och hoppas jag på en lite smalare författare och då kan Olga Tokarczuk vara ett alternativ. Det som talar emot henne är att hon tilldelades Man Booker International Prize förra året. Det som talar för henne är att hon är väldigt kontroversiell i det mer och mer högerpopulistiska Polen och efter två års väldigt opolitiska pristagare, kan jag tänka mig att Svenska Akademien går åt ett annat håll. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är också en tänkbar vinnare och en mer ofarlig sådan. Nobelkommittén får dock gärna gå utanför Europa och en tänkbar kandidat är då Salman Rushdie, även om jag önskar mig en författare som inte skriver på engelska. Kinesiska Can Xue har låga odds och är okänd för mig, men verkar spännande liksom César Aira. I den mardröm jag hade förra veckan vann istället Ismail Kadare och Enrique Vila-Matas. De är säkert skickliga författare, men intresserar mig absolut inte alls. Kanske kan Nawal El Saadawi istället vinna innan hon, som många andra tänkbara pristagare före henne, hinner försvinna från jordelivet. I år är jag extra ledsen över att varken Philip Roth eller Amos Oz hann få priset. De var två självklara kandidater.

Faktiskt tycker jag att själva spekulerandet av vem eller vilka som ska tilldelas priset är roligare än att få veta vinnarna. Nästan alltid blir jag besviken över avslöjandet och tomhet är oftare känslan det väcker snarare än glädjen. Senaste gången jag blev glad på riktigt var nog när Alice Munro vann 2013 och det var också senaste gången jag tippade rätt. Vill ni veta vilka jag valt ut av alla dessa namn är det till Kulturkollo ni ska bege er. Där har jag definitivt bestämt mig för två vinnare.

Vilka vinnare hoppas och tror du på?

%d bloggare gillar detta: