Månad: augusti 2019

Böcker jag ser fram emot i september

I september säger det pang och TBR-högen växer exponentiellt. Dessutom är det en ansenlig mängd i denna hög som borde läsas innan det är dags för Bokmässan i slutet av månaden. Några böcker kanske jag sparar och köper på plats. Signerade böcker räknas ju inte.

Här är de böcker jag ser fram emot i september.

Förväntan, Anna Hope, ETTA, september

P.S. Från Paris, Marc Levy, Sekwa, september

Rosy & John, Pierre Lemaitre, Sekwa, september

Den sista vakten på Ellis Island, Gaëlle Josse, Elisabeth Grate Bokförlag, 2 september

Nio främlingar, Liane Moriarty, Albert Bonniers förlag, 3 september

Roxy, Alice Dadgostar, Albert Bonniers förlag, 3 september

Sönderslagen, Emma Johansson, Vox by Opal, 3 september

Våra tungor smakar våld, Saga Becker, Leopard förlag, 3 september

Bli kvar, Maja Hjertzell, Gilla Böcker, 4 september

Lilla fröken Grenadin, Vilda Rosenblad, Piratförlaget, 4 september

Vuxna människor, Caroline Hulse, Printz Publishing, 4 september

Resten av allt är vårt, Emma Hamberg, Piratförlaget, 5 september

Allt du gav mig var minnen, Adam Silvera, Lavender Lit, 6 september

Behandlingen, Yvonne Hirdman, Ordfront förlag, 6 september

Drömmarna, Karen Thompson Walker, Norstedts, 9 september

Bungalow, Åke Edwardson, Albert Bonniers förlag, 10 september

Ingen plats för mig, Katia Wagner, Natur & Kultur, 10 september

Kistbyggarna, Morgan Larsson, Piratförlaget, 10 september

Berättelsen från innerstaden, Shaun Tan, Lilla Piratförlaget, 11 september

Hästpojkarna, Johan Ehn, Gilla Böcker, 11 september

Var kommer du ifrån, egentligen?, TNKVRT, Gilla Böcker, 11 september

Min tur nu, Angie Thomas, Natur & Kultur, 14 september

Bete sig, Linda Jones, Vox by Opal, 15 september

Björnkvinnan, Karolina Ramqvist, Norstedts, 16 september

En dag, Jennifer, Risto Pakarinen, HarperCollins Nordic, 17 september

Hennes ord, Tove Folkesson, Albert Bonniers förlag, 17 september

Och eken står där än, Sofia Lundberg, Bokförlaget Forum, 18 september

Den som haver barnen kär, Viktoria Höglund, Southside Stories, 19 september

Sent på dagen, Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand, 19 september

Välj mig, Christina Lindström, B Wahlströms, 19 september

Hjärtats bokhandel, Veronica Henry, Printz Publishing, 20 september

Mitt storslagna liv, Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren, 20 september

Mr Potter, Jamaica Kincaid, Bokförlaget Tranan, 21 september

Tomma hjärtan, Juli Zeh, Weyler förlag, 21 september

Ett litet steg på vägen, Jenny Fagerlund, Norstedts, 23 september

Kodnamn Flamingo, Kate Atkinson, Norstedts, 23 september

I rörelse, Athena Farrokhzad, Albert Bonniers förlag, 24 september

Bomullsängeln, Susanna Alakoski, Natur & Kultur, 26 september

Snöstorm, Augustin Erba, Albert Bonniers förlag, 27 september

Det svarta trädet, Tana French, Modernista, 28 september

Dom som stod kvar, Thord Eriksson, Natur & Kultur, 28 september

Hjärtat, Malin Kivelä, Thorén & Lindskog, 29 september

Staden är rysligt spännande

Staden av Camilla Sten är en bok jag läste av en slump. Fördelen med att läsa böcker via e-bokstjänster är att jag inte sällan läser böcker jag egentligen inte planerat läsa, men som fångar min uppmärksamhet. Ofta visar det sin vara riktigt givande, så också denna gång.

Staden är Silvertjärn, en liten gruvstad vars invånare mystiskt försvann 60 år tidigare. Ingen vet egentligen vad som hänt dem och det finns inga spår. Klart är att de gett sig av väldigt plötsligt, då husen verkar ha lämnats i all hast. Alice är dokumentärfilmare och drömmer om att göra en film om Silvertjärn. Hon har äntligen fått ihop finansiering nog att i alla fall spela in delar av den planerade filmen, för att på så sätt lättare kunna få mer pengar genom att ha något att visa upp. Planen är att hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i Silvertjärn och samla så mycket material i form av stillbilder och film som möjligt. Vissa platser är extra viktiga, som skolan där en nyfödd bebis hittades övergiven efter att alla andra försvunnit. På torget finns också en kvinna som stenats till döds.

Parallellt med berättelsen om filmteamet i nutid, förflyttas vi till tiden före det att Silvertjärn töms på invånare och berättaren är Alice mormors mor Elsa. Sten knyter snyggt ihop de två perspektiven och skapar därmed en väldigt spännande berättelse. Tyvärr går det lite snabbt i slutet, men fram tills dess är Staden en bok som inte går att släppa. Det är också en bok som hade gjort sig utmärkt som film.

Sex författare jag tappat bort

Ibland blir jag påmind om en författare som jag verkligen gillade förr, men som jag inte läst något av på länge. Flera av dem kommer med nya böcker på svenska i höst, vilket gör det lättare att återupptäcka dem.

I slutet av augusti ger Brombergs förlag ut Maskiner som jag av Ian McEwan. Märkligt nog har jag inte läst något av honom på flera år, men försökte med Nötskal och gav upp. Antingen ger jag mig på den nya boken, eller Domaren.

Jag påmindes om Dorothy Koomson när jag var i Brighton förra året. Hennes senaste böcker utspelar sig nämligen där. Tyvärr verkar hon, som flera andra, gått från feelgood till deckare, men hennes When I was invisible verkar bra.

Det var länge sedan något av Marc Levy gavs ut på svenska, men nu kommer äntligen P.S. Från Paris som ges ut av Sekwa i september.

Det var också flera år sedan jag läste något av Juli Zeh. Jag har lånat hem Corpus Delicti, men kanske läser jag istället Tomma hjärtan, som ges ut i september av Weyler förlag.

Mike Gayle är en gammal favorit, men jag har inte läst något av honom sedan jag läste Turning Forty. Norstedts ger ut hans nya bok En halv värld borta i september, men det finns flera andra av hans böcker som jag inte läst. The Man I think I know verkar t.ex. riktigt bra.

Jag absolut älskade Morgon i Jenin av Susan Abulhawa, men har ändå inte läst något mer av henne. I september kommer Berättelsen om Nahr som låter lite lik Memorys bok.

 

 

52 bra saker: Yoga och meditation

Terminen är igång och det med besked. Faktiskt blir jag lite orolig för min hälsa när många av de stressymptom jag led av i våras redan börjat göra sig påminda igen. Förhoppningsvis kan jag hitta en lugn i vardagen när rutinerna sitter lite bättre. I söndags började jag höstens yogakurs och det är verkligen någon som får mig att må bättre och varva ner. Det är lätt att glömma att andas när livet bara snurrar på. Den här gången går jag en kurs med fokus på lugna flöden och meditation, vilket jag tror är precis vad jag behöver för att kunna bli bättre på att varva ner.

 

Photo by Ksenia Makagonova on Unsplash

 

Älskarinnorna frälste mig

Mitt mål är att när året är slut ha läst något av alla kvinnor som fått Nobelpriset. Nu har jag en oläst, nämligen Grazia Deledda som mottog priset 1926 och jag utgår ifrån att listan fylls på med minst en ny kvinnlig pristagare i höst. En av pristagarna som jag undvikit länge är Elfriede Jelinek. Av någon anledningar har jag fått för mig att hennes böcker inte alls är något för mig. När vi skulle dra och bada i somras och jag behövde en bok i pappersformat hamnade Älskarinnorna i väskan och jag läste, läste och läste tills den tog slut. Jag absolut älskade berättelsen om Brigitte och Paula, som drömmer om ett liv där de faktiskt har ett värde. Dessutom fascinerades jag av Jelineks rappa språk, där versalerna är helt borta och orden liksom rinner fram i ett högt, porlande tempo. Helt fantastiskt. Varför har jag inte fattat att Jelinek är en författare som är helt perfekt för mig?

Brigitte är fabrikssömmerska och Paula butiksbiträde. De drömmer om något mer, ett bättre liv och har båda fått för sig att vägen dit går genom en man. Även om männen de hittar kanske inte är de rätta, binds de till dem då de blir gravida. Livet som kvinna ska innehålla man, äktenskap och barn, men Jelinek visar med all önskvärd tydlighet att dessa tre ingredienser inte är någon garant för ett lyckligt liv. Män kan vara svin, ungar kan vara jobbiga och utan ett eget liv är kvinnor utlämnade till sina män oavsett om de är bra eller dåliga makar. Jelineks ibland ganska naiva ordval gör krocken med den rejäla svärtan än mer brutal. Läsningen är smärtsam, men samtidigt nödvändig.

Älskarinnorna kom ut 1975 och blev Elfriede Jelineks stora genombrott. Jag kan tänka mig att boken landade helt rätt i ett Europa där en ökad frihet för kvinnor var en viktig fråga. Samtidigt som ett nytt liv hägrade, fanns gamla strukturer och könsroller att fastna i. När Jelinek tilldelades Nobelpriset 2004 lämnade ledamoten Knut Ahnlund sin plats i Svenska Akademien i protest. Han menade att priset var ödelagt i och med att en författare som Jelinek fått det. Nu var det inte första gången Ahnlund gick igång; han ville lämna redan 1989 i den så kallade Rushdieaffären, som fick bland annat Kerstin Ekman att avgå. Ahnlund satt dock kvar till 1996, då han lämnade arbetet i Svenska Akademien efter ett storbråk med dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén. Ändå fanns han alltså kvar 2004 och en slutsats att dra är att mansgrisar inom Svenska Akademien definitivt inte är någon ny företeelse.

Är då Elfriede Jelinek värd ett Nobelpris i litteratur, eller är det som Knut Ahnlund menar en författare som “ödelägger” prisets status? Nu har jag bara läst en bok och en svala gör ingen sommar, men jag är redan otroligt imponerad. Jag har inte läst någon bok som liknar Älskarinnorna. Elfriede Jelinek är unik, kanske inte så mycket innehållsmässigt, men rent berättartekniskt och inte minst språkligt. Ni som är Jelinek-experter, vad ska jag fortsätta med?

 

Elif Shafak och Daud Aron Ahmed

Egentligen skulle Roxane Gay varit med i samtalet, men det blev riktigt bra även om Daud Aron Ahmed mycket troligt fått fundera några varv kring hur han skulle moderera när det nu var endast Elif Shafak som skulle stå i centrum. Han inledde med att fråga Shafak om hur hon definierar sig själv. Författaren föddes i Frankrike av turkiska föräldrar och när föräldrarna skilde sig flyttade hon med sin mamma till Ankara. Hon har därefter bott i flera länder, bland annat Spanien, USA och Georgien och rest till ännu fler, vilket gör att hon vill se sig som en person med en global identitet. Extremister vill få oss att tro att vi bara kan ha en identitet, säger hon, men jag har många. Hon menar att det är helt fel att bara se en människa utifrån en aspekt av hens komplexa personlighet. Det måste bli lättare att vara både och och inte bara antingen eller.

Barndomen präglades av föräldrarnas kamp som vänsterinriktade med siktet inställt på revolution. När hon sedan som barn flyttade till Turkiet påverkades hon dels av sin västerländska mamma och sin mer traditionella mormor. Modern, en ung frånskild kvinna, borde enligt tradition gifts bort så snart som möjligt, men mormodern ville ge sin dotter en chans att skapa ett eget liv. När mamman studerade på universitetet var det mormor som stod för uppfostran.

Senaste boken heter 10 minutes and 38 seconds in this strange world och handlar om klassiska teman som kärlek, vänskap och smärta. Shafak vill skriva om tystnaden, det som är tabu och som få talar eller skriver om. Det gäller såväl sexuella, politiska och kulturella tabun. Hon menar att det är viktigt att ge en röst åt de som inte har någon,  att lyfta det som censurerats och berätta de historier som suddats bort. En kyrkogård i Istanbul spelade en viktig roll när senaste boken skulle skrivas. På the Cemetery of the Companionless finns de osynliga begravda. De som ska döljas. De som inte har sitt namn på någon gravsten, utan endast en numrerad träskylt. På kyrkogården finns gravar som tillhör hbtq-personer, AIDS-offer från 80- och 90-talet, de som begått självmord, övergivna spädbarn och de senaste åren även flyktingar som drunknad i Medelhavet. Människor som osynliggörs även som döda. Som avhumaniseras.

Huvudpersonen Leila skulle kunna vara ett av dessa nummer. Hon är prostituerad och i bokens inledning hittas hon mördad i en container. Shafak beskriver människan bakom numret, eller låter rättare sagt Leila berätta om sig själv. Målet är att med sin bok kritisera det turkiska samhället, ställa svåra frågor och ifrågasätta normer. Däremot är hon noga med att påpeka att hon inte kan tvinga sina läsare att tro på hennes sanning om vad som är rätt och fel. Hon kan inte heller ge alla svar, det måste varje läsare göra själv. Shafak berättar att hennes läsarskara visserligen till stor del består av läsaren som accepterar hennes samhällsbeskrivning, men bland dem finns också läsare med många fördomar. Dessa fördomar beror på traditioner och fördomar och hon hoppas kunna få i alla fall någon att tänka om. Förhoppningsvis påverkas deras fördomar i mötet med hennes karaktärer.

I en diktatur bekämpas individen och Elif Shafak vill därför lyfta den. Som aktivist, feminist och författare som dessutom komme från en diktatur, har hon ett ansvar att beskriva den värld som finns utanför fönstret. Det går inte att vara opolitisk. Även västerländska författare har nu hamnat i ett läge där de måste göra ett medvetet val. Vi kan inte förbli tysta, säger hon i en värld som befinner sig i en situation av post-sanning och påpekar att det inte är konstigt att den yngre generationen har en existensiell ångest.

Shafak oroas av totalitära krafter, men också av identitetspolitik, som hon menar är ett sätt att köpa extremisters sanningar om att alla människor bara är en sak. Istället borde feminister göra gemensam sak med hbtq-rörelsen och även med de män som vill förändra samhället. Patriarkala strukturer och snäva könsroller påverkar inte bara kvinnor, utan också män. De som är emot frihet är också emot en uppluckring av dessa könsroller. Problem med jämställdhet finns i många länder och det är viktigt att kampen för en förändring sker på bred front. Något som oroar Shafak är den tillbakagång hon ser i t.ex. USA, Spanien och Italien, där det blivit rumsrent att använda begrepp som feminazi och där feminismen ses som ett hot mot familjen. Länder som förut tycktes vara “färdiga” med sin kamp är det verkligen inte. Många är anti-intellektuella, anti-feminister, anti-hbtq, anti abort osv, osv. Samma vindar blåser även här, inte bara i SD och KD, utan även inom M. Svaret är inte en splittrande identitetspolitik, utan en bred, gemensam kamp för demokratiska rättigheter för alla.

Elif Shafak är påläst och intressant att lyssna till. I hemlandet Turkiet är hon väldigt kontroversiell och hon är också aktiv på sociala medier som Twitter, där hon har 1,7 miljoner följare. Egentligen är hon inte mest intresserad av vem som är god eller ond, för motsatsen till godhet är inte ondska. Det farligaste är istället uppgivenhet och hon uppmanar oss att inte ge upp, utan försöka fylla vårt flöde med annat än de lögner som tyvärr sprids och får fäste.

En söndagssmakbit ur Elif Shafaks nya bok

Igår lyssnade jag på den turkiska författaren Elif ShafakLouisiana Literature. Jag köpte då hennes senaste bok 10 minutes and 38 seconds in this strange world och har ägnat dagen åt den. Bokens huvudperson Leila dör redan i bokens inledning och vi får följa henne under de 10 minuter och 38 sekunder som hennes medvetande finns kvar, trots att hennes kropp egentligen är död. Boken är nominerad till Man Booker Prize 2019 och det är den väl värd.

Första delen av boken handlar om hur Leila minns sitt liv. I andra delen tas hon till bårhuset och hennes fem vänner väntar förgäves utanför, för att få tillgång till kroppen så att de kan begrava henne. Endast familj och släktingar får den möjligheten och när de vägrar förs Leilas kropp istället till the Cemetery of the Companionless i Istanbul, där gravarna märks med en siffra istället för ett namn. Leilas vän Nostalgia Nalan funderar då över olika sorters familjer, s.198ff.

Nostalgia Nolan believed there were two kinds of families in this world: relatives formed the blood family; and friends, the water family. If your blood family happened to be nice and caring, you could count your lucky stars and make the most of it; and if not, there was still hope; things could take a turn for the better once you were old enough to leave your home sour home.

As for the water family, this was formed much later in life, and was, to a large extent, of your own making. While it was true that nothing could take the place of a loving, happy blood family, in the absence of one, a good water family could wash away the hurt and pain collected inside like black soot. It was therefore possible for your friends to have a treasured place in your heart, and occupy a bigger space than all your kin combined. But those who had never experienced what it felt like to be spurned by their own relatives would not know that there were times when water ran thicker than blood.

En smakebit på en søndag arrangeras idag av Astrid Therese på bloggen Betraktninger. Kika in där för fler utvalda bokcitat.

Rachel Cusk och Lisa Halliday

Det första samtal jag lyssnade till på Louisiana Literature 2019 var ett mellan Rachel Cusk och Lisa Halliday, modererat av Tonny Vom. Tyvärr gjorde han inget speciellt bra jobb och samtalet flöt på dåligt. Han hänvisade dessutom hela tiden till ett tidigare samtal, vilket gjorde det extra svårt att följa för den som inte var med då. Halliday försökte att skapa ett sammanhang, men Cusk var en svårare samtalspartner. En del intressanta trådar fanns ändå.

Rachel Cusk är aktuell med Kudos, tredje delen i den trilogi som inleddes med Konturer. Huvudpersonen är Faye, en författare som beskriver sitt liv, men också andra människors röster. Böcker kallas autofiktiva och att skriva om det som är självupplevt, bekant och därmed ärligt, verkar vara viktigt för Cusk.

Även Lisa Halliday skriver autofiktion och har en författare, eller faktiskt två, som karaktärer i debuten Asymmetri, som kommer på svenska i september. Förlagsassistenten Alice träffar en äldre, mycket känt, författare och inleder ett förhållande med honom. Trots att det är Alice som är mest lik Halliday, är det Amar, irakisk-amerikanska ekonomiprofessorn, hon identifierar sig med mest. Halliday hade ett förhållande med Philip Roth och ingen intervju genomförs utan att detta tas upp. Inte konstigt när debutromanen handlar om just detta. Allt är däremot inte sant och bokens författare Ezra Blazer är inte Philip Roth. Halliday talar om människors önskan att förenkla och därför utgå ifrån att att allt hon skrivit är sant. Så är det självklart inte och även om hon räknade med att få de reaktioner hon fått, är hon lite trött på frågorna.

Varför valde de då båda att skriva om författare? Det handlar om autenticitet. Samtalet kommer att handla mycket om att bra, moderna romaner inte ska handla om fantastiska historier som handlar om enskilda människor, utan om det allmänmänskliga, som många kan identifiera sig med. Att då välja en huvudperson som på ytan liknar en själv är ett sätt att kunna skriva trovärdigt. Cusk talar om att den verklighet hon skriver om är en verklighet hon känner igen och menar att det är en förutsättning för att kunna skriva något bra. Däremot har hon medvetet valt bort att skriva om sin tid i en katolsk flickskola, då hon visserligen känner miljön väl, men inte kan skriva om den så att andra kan identifiera sig med den.

Både Alice i Hallidays bok och Faye i Cusks är ganska stängda karaktärer, som iakttar andra, men själva väljer att stå i bakgrunden. Även om de kanske representerar författarna, är de inte de karaktärer som vi får veta mest om. De är både överens om att den som står vid sidan och iakttar har gjort ett medvetet val på samma sätt som det är ett val att vara aktiv.

Något de också är överens om är vikten av att göra något eget, inte bara beskriva något som är sant. Halliday påpekar också att sanningen är något subjektivt, ett utval ur en helhet och det är just att hitta essensen i berättelsen och kärnan i sanningen, som är författarens uppgift. Allt som skrivs är kanske inte sant, men det finns där för att skapa en sanning. Det räcker inte att observera och beskriva det man ser och hör, som författare måste du också göra berättelserna till sina. Cusk tillägger att allt på sidorna omöjligen kan vara helt sant, då sanningen har filtrerats genom författaren.

I dagens samhälle är det svårt att lita på sanningen, då den ibland är så osannolik att den inte känns sann. Senaste dagarnas utspel från Trump om Grönland är verkligen ett exempel på det och även om Halliday inte talar om just detta är det tydligt att den bok hon nu skriver på är påverkad av situationen i hennes två hemländer. Hon bor numera i Milano och hon vill skriva om det politiska läget i Italien och USA med utgångspunkt i alla konspirationsteorier som mer och mer ses som sanning.

Samtalet kommer sedan att handla om män, kvinnor och autofiktion. Är det lika accepterat med kvinnor som skriver om obehagliga sanningar, som att män gör det. Att som Cusk skriva om moderskapets baksida, är det okej? Författarna är eniga om att fler berättelser och fler sanningar måste få ta plats i litteraturen. Därför måste de våga skriva även om det som inte är accepterat och som kvinnliga författare måste de våga ta plats. Kvinnor har lärt sig att agera så att andra runt omkring mår bra, vilket kanske är orsaken till att de kvinnor Vom intervjuat sällan vill styra de frågor som ställs, medan män gör det ganska ofta. Det är också så att mäns röster är mer självklara än kvinnors. Män har en röst som accepteras. Cusk menar att hennes drivkraft är att beskriva det som saknas. innan hon skriver en bok ställer hon sig alltid frågan om vad som behöver sägas och definieras. Hon försöker alltid kombinera det personliga och det allmänna och liknar en bok vid behållare som måste fyllas. Först bestämmer hon behållarna och därefter vad de ska fyllas med. Hur de ska fyllas är också viktigt, då formen är central för Cusk. Att hitta sin röst och en stil och ett språk som fungerar är avgörande. Sedan drivs hon mer av att beskriva det normala än undantagen, men menar att vissa saker faktiskt är normala, trots att det är tabu att tala och skriva om det.

Halliday beskriver sitt skrivande som “putting down sentences that don’t make me sick” och berättar att det är varken lättare eller svårare att skriva sin andra bok. Det hon lärt sig är att det är värt att börja om när det som blivit skrivet inte fungerar, men eftersom hon är mer säker på sin stil nu går det på ett sätt lättare.

Två intressanta kvinnor, om än lite osammanhängande ibland. Mycket blev sagt, men moderatorn hade behövs styra upp samtalet mer. Nu blev det ändå bra, men ibland svårt att följa. Det handlade inte om att jag inte läst författarnas böcker, utan snarare om att de pratade med varandra och inkluderade tidigare samtal, snarare än talade för publiken som fanns där precis då. Min nyfikenhet väcktes dock och jag införskaffade Cusks Outline i museibutiken.

 

Pipilotti Rist på Louisiana

Dagens besök på Louisiana var inte bara mitt första på litteraturfestivalen, utan också mitt första på muséet. Vilket ställe! En fantastisk byggnad, vacker trädgård med skulpturer och en fantastisk utsikt.

Mest berördes jag av Pipilotti Rists utställning Åbn min lysning, som är konstnärens första, stora utställning i Skandinavien. Rists konst märks redan utomhus, där använda, vita underkläder modell större, hänger som på tork på linor bland träden.

Inomhus bjuds vi på kanske coolaste konstupplevelse jag någonsin varit med om. Pixelträdgården där vi befinner oss mitt i bilden, där varje lampa symboliserar en pixel i en helhet, är helt magisk. Lamporna skiftar färg och skapar något så annorlunda och så vackert.

 

 

Det andra, stora rummet fascinerade mig minst lika mycket. Jag fann miljön rogivande, medan Anna fick hjärtklappning och ville fly. Tänk så olika vi berörs av konst. Rist har skapat ett helt eget, lite skevt, universum och där trivs jag.

 

The Handmaid’s Tale säsong 1

Jag har kämpat länge med första säsongen av The Handmaid’s Tale och det handlar inte alls om att serien inte är bra, utan att den är så fruktansvärt obehaglig. Berättelsen om June, som har man och barn, men förlorar dem båda då en del av det forna USA omvandlas till ett dystopiskt samhälle kallat Gilead, där religion sägs vara central. I Gilead har kvinnorna tre roller och de få fertila kvinnor som finns kvar blir handmaids, tjänarinnor vars uppgift är att ha sex med gifta män och föda barn till dem och deras fruar. Scenerna där befruktningsritualen genomförs är så obehagliga att jag knappt kan titta. Värst är det när Janine tvingas bort från den familj där hon också lämnar sin nyfödda dotter och därefter blir tjänarinna i en ny familj med allt vad det innebär. Organiserad våldtäkt är vad det är och tjänarinnorna har verkligen inget annat värde än att föda barn som kan skapa familjer av eliten.June blir Offred, eftersom hennes ägare heter Fred. Fred och hans fru har inga barn och Offreds uppgift är att ge dem ett.

Seriens första säsong är baserad på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985 och jag har faktiskt inte vågat läsa. Om serien är skrämmande, kan jag bara föreställa mig hur obehaglig boken måste vara för den som liksom jag skräms mer av böcker än rörliga bilder. Tv-serien har fått två ytterligare säsonger och en fjärde planeras. Margaret Atwood har också skrivit en uppföljare med titeln Gileads döttrar som släpps på svenska i höst. Den utspelar sig femton år efter Tjänarinnans berättelse och följer tre andra kvinnor i Gilead. I tv-serien är det istället Offreds berättelse som står i centrum, vilket gör att jag nu känner att jag vill både läsa och titta vidare.

%d bloggare gillar detta: