Månad: juli 2019

En ocean av kärlek

Att leva som muslim i USA är säkert inte lätt nu med en president som minst sagt driver på hatet och strax efter attacken mot Word trade center lär det definitivt inte ha varit det. En ocean av kärlek av Tahereh Mafi utspelar sig 2002 och huvudpersonen Shirin får ofta motta glåpord och mer eller mindre fördomsfulla kommentarer eller frågor. Fördomarna är många och när hennes bror kan slinka under radarn betyder hennes hijab att hon omöjligen kan dölja sin religiösa tillhörighet.

Shirins föräldrar flydde från Iran och hon och hennes bror är födda i USA. Ändå behandlas hon som en främling. Inte blir det bättre av att föräldrarna ständigt vill förbättra sina liv och att de gör det genom att flytta till ett bättre område. Så gott som varje skolår börjar Shirin på en ny skola och hon har för länge sedan slutat bry sig om att försöka skaffa vänner eller på något sätt smälta in. Hennes hijab döljer hörlurar och brorsans iPod. Med musik i öronen vandrar Shirin genom korridorerna och visar med all önskvärd tydlighet att hon inte bryr sig om någon eller något.

Redan första lektionen kommer fördomarna som ett brev på posten. Hon kommer sju minuter försent till lektionen i den avancerade kurs i engelska som hon ska läsa och möts av en lärare som förklarar att hon med största sannolikhet har kommit fel och att kursen för nyanlända är i en annan sal. Shirin upplyser honom om att hennes engelska är ”fucking perfect” och får tillbringa resten av dagen hos rektorn. Gång på gång utsätts hon för fördomar och även de som försöker vara vänliga eller politiskt korrekta beter sig som svin när de egentligen försöker vara upplysta. De är så fast i sin stereotypa syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet att de ofta inte ens inser att de bär på fördomar.

Jag hade också varit arg om jag behandlats som Shirin. Tänk att alltid bemötas som en främling, som en mindre vetande och som en extremism. Det som är skönt med En ocean av kärlek är dock att Shirin inte framställs som något offer. Istället är det, trots hennes hijab och trots en mängd kulturkrockar, faktiskt en bok om att vara tonåring och att våga bli den man vill vara. Shirin börjar dansa breakdance med sin bror och några av hans kompisar, hon vågar tänja på gränserna och funderar mycket på de krockar som uppstår på grund av den uppfostran hon fått och de krav som hennes föräldrar har på henne. Ibland blir det oklart om det verkligen är föräldrarna som sätter reglerna, eller om det är hon själv. Poängen är att inget är svart eller vitt och det är skönt.

En ocean av kärlek hade inte varit den bok den är om inte Ocean funnits. Han som blir Shirins labbpartner på biologin, där de får den avskyvärda uppgiften att dissikera  ett kattkadaver. Han som försöker närma sig Shirin och som faktiskt får henne att förstå att hon skrämmer ganska många med sin minst sagt hårda yta. Han som försöker få henne att förstå att alla faktiskt inte vill henne illa och att dumma kommentarer och frågor faktiskt kan handla om att vilja förstå och inte om att vara medvetet elak.

Jag tänker på samtalet som Isak och Sana har i den fjärde säsongen av Skam, där Sana berättar om hur sjukt trött hon är på att behöva svara på dumma frågor och Isak menar att hon måste eftersom det är ett sätt att undvika att de som ställer de dumma frågorna fortsätter att tro på de fördomsfulla svaren. Shirin har inte riktigt energin och kanske är det inte hennes ansvar att informera andra om att de är fördomsfulla. Ändå är jag glad över att hon vågar vara frispråkig och att hon vågar skälla ut folk som förtjänar det. Shirin är en härlig karaktär att lära känna och en viktig sådan.

En ocean av kärlek är en riktigt fin bok och jag är glad att jag läste den. Mafis tidigare böcker har inte lockat mig alls, men jag kanske får omvärdera det.

Ett kulturminne: Paul McCartney Scandinavium 1989

Sedan jag var liten har jag matats med musik från 60-talet av mina föräldrar. På den tiden var det inte tal om att barnen skulle bestämma musik i bilen. Det gjorde de vuxna. Visserligen kunde vi byta av med någon inläst saga (jag har ett svagt minne av Nicke Lilltroll) men annars var det 60-talet som gällde. När det gäller just The Beatles så har jag fortsatt lyssna på dem och tycker fortfarande att det är ett av de största och bästa band som någonsin funnits. För några år sedan gjorde jag en lista med mina favoriter bland deras låtar. Du hittar den här.

Men nu handlar det här kulturminnet inte om musik i bilen, utan om en av de mest minnesvärda konserterna jag varit på. Det var i september 1989 och jag hade just börjat gymnasiet. Helt ärligt var jag lagom otaggad på att gå på konsert med mina föräldrar, men jag följde med. Paul McCartney turnerade med nya skivan Flowers in the dirt, som förvisso är riktigt bra, men det var inte låtar från den som publiken väntade på. McCartney skulle nämligen sjunga Beatleslåtar och eftersom gruppen slutade turnera 1966 och därefter bara genomförde den berömda takkonserten i januari 1969, hade många av deras låtar aldrig framförsts live inför publik.

Nu fick vi höra en rad låtar som Paul McCartney framfört både med Wings och The Beatles. Mest minns jag publikens reaktioner när den första Beatleslåten spelades och alla flög upp på stolarna och skrek som vore det 1963 igen. Jag letade upp setlisten och insåg att det måste varit Got to get you into my life som fick igång dem.

Jag har sett Paul McCartney live en gång senare på Ullevi 2004, men även om det var bra var det inte lika magiskt. Ljudet var sådär och arenan för stor för att den riktiga stämningen skulle infinna sig.

52 bra saker: Att slippa laga mat

Jag tycker så väldigt illa om att laga mat. Faktiskt skulle jag sträcka mig så långt som att säga att jag avskyr det. Det är därför en av de bästa sakerna med att ha semester utomlands är att jag slipper laga mat. Lyxen med restauranger är värd varenda krona.

Jo, vi delar på matlagningen hemma, men det hjälper inte. Jag vill slippa laga mat alla dagar i veckan.

Uppdatering: Håller helt med de som kommenterat att ledighet ofta innebär matlagning hela tiden. Så är det. Två veckors lyx på resa blev det och imorgon är det dags för frukost, lunch och middagsfix igen. Det är kanske därför det oftast känns rätt okej när vardagen börjar igen.

Ett kulturminne: Håkan Hellström Ullevi 2014

Trots att jag ganska sällan går på konsert finns det påfallande många konserter bland mina Kulturminnen. Konserten på Ullevi 2014 var inte första gången jag såg Håkan Hellström live. Jag har sett honom uppträda både med Broder Daniel och Honey is cool och med sitt kompband flera gånger, bland annat på Stora Teaterns tak.

Konserten på Ullevi var dock unik. Det var första gången han fyllde denna gigantiska arena och hans nästan barnsliga glädje var smittande. När konserten var över gick han längst fram på scenen och satte sig för att liksom supa in stämningen och pränta in den här kvällen i minnet för alltid.

Bra musik, härlig stämning och en fantastisk sommarkväll. Det är få saker som slår en konsert på Ullevi då. Faktiskt är den konsert vi såg också den konsert på arenan med flest besökare någonsin och det kändes. Redan som andra låt kom en av mina absoluta favoriter En vän med en bil, men bäst var nog faktiskt slutet av konserten när han spelade Valborg, Känn ingen sorg för mig Göteborg och Det kommer aldrig va över för mig i följd. Magiskt.

 

Foto: TT

Sommarplåga

Visst är det spännande att läsa böcker som utspelar sig på exotiska platser, men det är något speciellt när en bok utspelar sig i Göteborg och riktigt speciellt när det handlar om just mina gamla kvarter i Majorna. I Sommarplåga av Hanna Jedvik skymtar till och med Jeagerdorffsplatsen, “min” hållplats i tio år, förbi. Större delen av boen utspelar sig dock i en sommarstuga på västkusten.

Det är skejtaren Alma som är bokens huvudperson. Hon som bor med sin pappa, som var någon slags stjärna i ett lokalt indieband på 90-talet (det lär finnas ett gäng sådana) och som verkar ha en rätt skön syn på livet. Hon som inte riktigt vet hur hon ska hantera sina känslor och som tror att hon kan vara kär i sin bästa sommarkompis.

Sommarkompisen heter Mira och är självklart helt perfekt. Ändå träffar Alma henne aldrig när skolåret pågår, utan bara på sommaren. Just den här sommaren planerar hon att berätta vad hon känner och just den här sommaren har Mira med sig en kille till stugan. Visst är det så att hon påstår att Hampus bara är en gammal kompis, men det stör ändå Alma rejält.

Hemma i Majorna finns Hedvig som definitivt är kär i Alma och som visar det genom att skicka kärleksbrev med vackra diktcitat i. Ibland är en tonårings liv helt klart svårt att leva.

Jag tycker så mycket om Sommarplåga. Visserligen finns inte svärtan från Kurt Cobain finns inte mer, men känslorna sitter även denna gång på utsidan. Jag imponeras av Jedviks sätt att koncentrera sitt språk och därmed även handlingen. Det är på samma gång sparsmakat och rejält överdådigt, vilket är minst sagt skickligt.

Vänskap, kärlek och konsten att vara sig själv är alla viktiga teman i böcker för tonåringar och Sommarplåga åker rätt in på min lista med bra ungdomsböcker.

 

Pojken i snön

Pojken i snön av Samuel Bjørk är den tredje delen i serien om kriminalkommissarie Holger Munch och hans team. När vi träffar dem igen har den specialgrupp de tillhör varit nedlagd, men nu sätts den samman igen. Meningen är att den Salander-lika Mia Krüger ska dra till Västindien, men hon väljer jobbet framför lugnet.

Som vanligt sprider Samuel Bjørk en rad trådar som vid första anblick inte hör ihop. Prologen handlar om en pojke med renhorn på huvudet, som springer ut i vägen naken trots att det är mitt i vintern. Därefter besöker vi åter samma område fjorton år senare, när en ung flicka iklädd full balettmundering, hittas mördad.

Jag absolut älskade de två första delarna i den här serien, kanske allra mest den första, ytterst obehagliga Det hänger en ängel ensam i skogen. Pojken i snön når inte riktigt lika långt, främst för att avslutningen kommer allt för snabbt och lämnar några halvlösa trådar, men det är ändå en riktigt bra deckare och jag hoppas verkligen att Samuel Bjørk kommer att fortsätta serien väldigt, väldigt snart.

Har du ännu inte stiftat bekantskap med Holger Munch, Mia Krüger och de andra är det hög tid. Samuel Bjørk tillhör nämligen eliten av nordiska deckarförfattare.

Ett kulturminne: Det andra könet

Feminism var en icke-fråga för mig ganska länge. Solidaritet var en stor del i min uppfostran och jag peppades att kämpa hårt, tänka stort och ta plats. Det var först efter gymnasiet som jag insåg att jag definitivt var och är feminist. En symbol för denna insikt är Det andra könet av Simone de Beauvoir, som knockade mig redan i förordet. På ett sätt var läsningen ett brutalt uppvaknande, då det tog död på min kanske naiva tro att det räckte att jobba hårt för att nå sina mål, men den satte också ord på min frustration som ändå fanns där inte minst varje gång jag förminskades för att jag var ung och kvinna.

Under några år på universitetet fick jag tyvärr känna på det där förminskandet många gånger, både från lärare och kursare. Jag läste samtidigt allt jag kom över som gav mig teorier som beskrev verkligheten och argument om varför det är skit. Jag fann mig inte i att avfärdas som “lilla gumman” och har nog ofta tagit mer plats än vad andra tyckt varit okej. Det skiter jag i och konstaterar att en av de största fördelarna med att bli äldre faktiskt är friheten att oftare kunna vara sig själv.

Bortom solens strålar

Eftersom jag fått i uppgift att göra en handledning till den bearbetade versionen av Bortom solens strålar, som ges ut av Vilja förlag i höst, var jag självklart tvungen att läsa originalversionen först. Det här är Arkan Asaads tredje roman och den ger oss berättelsen om huvudpersonen Amàrs liv i Sverige, innan händelserna i debutboken Stjärnlösa nätter.

Amàr och hans familj flyr från irakiska Kurdistan när fadern deserterar från armén. Amàr är tre år när de kommer till Sverige. Inledningsvis går det väldigt bra för familjen. De bor i ett villaområde i Eskilstuna, fadern äger två videobutiker och de integrerar sig i samhället. De lever helt enkelt ett bra liv och det verkar gå bra för alla i familjen, men åå julafton när Amàr är tolv år förändras allt.

Det är i Blod rödare än rött som vi får ta del av pappa Casims historia om hur han träffar Amàrs mamma och hur han deltar i kriget mellan Irak och Iran. Efter att han deserterar och flyr har han ingen kontakt med sin familj och vet inte heller vad som hänt dem. Det där telefonsamtalet på julafton ger honom svar, men också brutalt dåligt samvete för vad han utsatt sina nära och kära för. Själv fick han ett bra liv i Sverige, medan de haft det fruktansvärt. Här finns mycket av förklaringen till varför han gifter bort sin äldste son Amàr i boken Stjärnlösa nätter.

Jag tycker om Bortom solens strålar och uppskattar att få ta del av det liv i Sverige som Arkan Asaad gav oss en del av i sitt sommarprogram från 2015. Jag tycker också om att den här boken är mer balanserad och reflekterande än de två tidigare böckerna. Det märks att Asaad har mognat och kanske fått distans till det hemska han beskriver i sin debut. Det här är ett snyggt avslut på trilogin om Amàr och jag hoppas att det är ett avslut. Nu vill jag att Asaad skriver något helt annat utifrån sitt faktiskt unika perspektiv. Det kan bli hur spännande som helst.

Ett kulturminne: Depeche Mode Scandinavium 1990

 

Det var den 5 oktober 1990 och jag fick äntligen se Depeche Mode live. Mina kanske största ungdomsidoler och konserten var magisk. Jag hade gärna sett dem två år tidigare när de körde sin turné med Music for the masses, men då var jag för ung och hade ändå ingen att gå med. Min två år äldre kusin var fortfarande lite för cool för att jag skulle våga fråga och jag var faktiskt bara 14 år.

1990 var det så ändå dags och det aktuella albumet var Violator, deras kanske bästa någonsin. Jag och klasskompisen som var där sjöng så högt vi kunde och skrek värre än 60-talets Beatlesfans. En av mina mest känslomässiga konsertupplevelser helt klart och bäst var kanske den akustiska versionen av World full of nothing, som passade min sinnesstämning perfekt och den otroligt vackra Waiting for the night to fall (klippet nedan från Barcelona 2009 är magiskt).

Jag har älskat Depeche Mode sedan 1984 när jag var tio år och för första gången hörde Some great reward. Fortfarande blir jag helt nostalgisk när jag hör den, men måste samtidigt erkänna att jag tappat bort mina idoler de senaste åren. Dags att bli nostalgisk och fylla kvoten med gamla favoriter.

Två konserter till har det blivit, 1993 och 2013, men den första är ändå den största.

52 bra saker: Balkongläsning

 

När solen inte är fullt lika varm längre är det perfekt att sitta på lägenhetens balkong och läsa. Gärna med ett glas vin till.

Balkongläsning är definitivt en bra sak! Nu börjar dessutom min trötta hjärna långsamt vakna till liv och jag kan börja läsa böcker som fått ligga på vänt ett tag.

%d bloggare gillar detta: