Månad: juli 2019

Verkanseld avslutar Motståndstrilogin

Jag har slukat Blodlokan och Skendöda, som är de två första böckerna i Motståndstrilogin av Louise Boije af Gennäs. Den tredje och avslutande delen Verkanseld var därför väldigt efterlängtad. Nu skulle jag äntligen få veta hur allt hängde ihop och vilka som egentligen är de goda och de onda.

Berättelsen om Sara och hennes familj är verkligen osannolik och det är bara att köpa, samtidigt är det kittlande att tänka på att det skulle kunna finnas förrädare på de mest oväntade platser i samhället. Jag läser Verkanseld som en spännande thriller och blir underhållen, vilket är ett alldeles utmärkt betyg.

Sara utsätts för en hel del hemska saker även i denna bok, men hon får också mer insikt genom jobbet inom Försvarsmakten. Boije af Gennäs fortsätter också att klippa in tidningstexter för att att skapa en autenticitet i boken och jag tycker att det funkar och även om jag ibland kommer på mig skumma lite gillar jag att de finns.

Bäst är ändå vänskapen mellan Sara, Sally och Andreas. Det tar lång tid innan Sara kan lita på dem och jag tvekar också länge på hur ärliga de egentligen är. Mitt i allt kaos är det ändå skönt med någon slags stabil plats och den hittar Sara med dessa två vänner.

Verkanseld är en värdig avslutning på en bra trilogi. Spännande, obehaglig och välskriven. Den som har alla tre böcker kvar att läsa rekommenderas att avsätta mycket tid och läsa dem i följd. Då kommer de, till skillnad från mig, ha fullständig koll på alla trådar och vändningar. Jag tyckte ändå att det gick bra att följa med och det är verkligen en sjukt spännande bok.

52 bra saker: Gemensamt tv-tittande

När barnen blir tonåringar är det inte alltid lätt att få dem att lämna rummet och att göra saker med sina föräldrar är kanske inte det roligaste de kan komma på. Något vi försöker göra är ändå att följa tv-serier tillsammans för att få en gemensam stund varje dag. Det låter kanske trivialt, men i den familjesituation vi har just nu är det en umgängesform som brukar funka. Just nu har vi lockat ut ungarna med hjälp av 11 säsonger av The Big Bang Theory på dvd. Vi har nog sett de flesta avsnitten redan, men aldrig i ordning och det är väldigt roligt att följa karaktärerna från avsnitt ett och framåt. Jag mindes inte riktigt hur udda Sheldon, Leonard och Raj var. De har verkligen utvecklats allihop (utom möjligen Howard som är mest normal i början, men kanske minst i slutet då han inte utvecklas särskilt mycket) och första säsongen håller helt klart fortfarande.

När Lillebror O inte orkar och vill titta med oss ser jag, maken och Storebror O på La Casa de Papel. Vi är snart färdiga med första säsongen och jisses vad bra den är. Ett långsamt, långsamt tempo, men ändå otroligt spännande. Varje gång vi tror att det är kört för rånarna tar handlingen en ny vändning och de upphör aldrig att förvåna. En serie jag varmt rekommenderar. Dessutom roligt att höra spanska och kunna snappa upp ett och annat ord.

Skäl att fortsätta leva

Ett av symptomen på depression är att man inte ser något hopp. Ingen framtid. Det finns inget ljus längst bort i tunneln, tvärtom, den är blockerad i båda ändar och själv är man instängd i den. […] För andra människor kan det verka som inget alls. Du går omkring och ditt huvud brinner, men ingen kan se lågorna. Och därför — eftersom en depression på det stora hela taget är osynlig och oförklarlig — är det lätt att sätta en stämpel på deprimerade människor.

När Matt Haig var 24 år kraschade han fullständigt. Han drabbades av en svår depression, ångest och självmordstankar. Hade det inte varit för hans flickvän och sedermera fru Andrea hade det varit så mycket svårare att komma tillbaka. Haig beskriver det som att hans gamla jag dog på Ibiza och även om han kom tillbaka till livet var det aldrig sig riktigt likt. Målet med boken Skäl att fortsätta leva är att försöka sätta ord på det som är otroligt svårt att prata om och han lyckas riktigt bra. Jag är glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa den, trots att det stundtals var riktigt jobbig läsning. Samtidigt var det hoppfullt. Dels för att jag faktiskt aldrig mått riktigt lika illa som Haig och för att jag insåg att jag kommit rätt långt i min kamp mot det svarta. I alla fall större delen av tiden.

Ibland vaknar jag fortfarande på morgonen och den enda meningen som snurrar i huvudet är “jag vill inte mer”. Vad den betyder vet jag egentligen inte, men bara tanken på att kliva upp, sätta på mig den pigga masken och gå till jobbet får ångesten att börja pulsera i mig. Depression och ångest är en del av mitt liv, men en del som är svår att sätta ord på. Nu var det länge sedan jag mådde så dåligt att jag var där Haig befinner sig i inledningen av boken, då passiviteten tar över och det var ett tag sedan de riktigt jobbiga ångestattackerna begränsade mitt liv. Däremot var det tyvärr inte länge sedan jag vaknade och inte kom på något riktigt bra skäl att fortsätta leva. Rent intellektuellt vet jag självklart att det finns massor av bra saker i mitt liv som jag verkligen vill leva för, men den där korta, svarta stunden när ingenting känns meningsfullt finns där ändå.

Jag är glad så länge det är en liten stund på morgonen och inte hela livet, för så har det också varit. Det är då världen krymper, som Haig beskriver det och komfortzonen blir så liten som den egna sängen. Alla andra platser ökar ångesten och när det inte finns ork att hantera den känns omvärlden mest skrämmande. Kanske är det därför det är så viktigt med vanor och med bekanta platser. När kontrollen är större krymper ångesten. Det är därför jag (nästan) utan problem fixar att gå på Bokmässan, men kan få total panik i ett varuhus med för mycket folk och ljud. På Bokmässan träffar jag trevliga människor och jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Jag har dessutom full koll på lokalerna och vet vart jag ska gå om jag behöver lite mer lugn. 

Haig beskriver en depression som bland annat “ett inre krig, ett svart hål, en frånvaro, en livslång kamp och en helvetes smärta”. Han påminner mig också om hur bland annat Winston Churchill kallat sin depression för en svart hund. Det är en fin metafor tycker jag, men kanske skälet till att hundar inte är min grej. Viktigast av allt är att påminnas om att depressionen är mindre än du och att den inte definierar dig. Jag har också lättare att hantera det svarta nu än jag kunde för sisådär 20 år sedan.

Jag är glad att Matt Haig vågar skriva om det mest förbjudna. Det han, jag och så många andra försöker dölja för omvärlden. Att lida av depression och ångest är inte ett ständigt mörker, men en ständig känslighet för stress eller vad det nu är för saker som triggar dig. Jag vet vad som får mig att må bättre och vad som får mig att må sämre, men att leva så att jag får mer av det som är bra och mindre av det som är dåligt är inte alltid lätt. Det som är svårast för andra att förstå är att det inte går att skärpa sig eller ta sig samman. Det går liksom inte att undvika livet och i de perioder som livet ställer till det för en är det extra svårt att hitta ljuspunkterna.

I slutet av sin bok listar Haig 40 råd som han har stor hjälp för, men som han inte alltid följer. Några av dem lever jag efter, men de kan också vara svåra för omgivningen att acceptera. Som lättjan till exempel. Att tillåta sig själv att göra ingenting, trots att det finns massor av saker att göra. Att strunta i städning och bara vara, trots att det gör att människor runt omkring kan rynka på näsan. Att inse att det inte alltid är tisdag och inte alltid oktober (tack gode gud) och att det är okej om världen inte förstår mig. Däremot har jag ruskigt svårt att sluta oroa mig för saker som kanske inte ens kommer att ske. Hjälp vad jag kan älta saker som har hänt, men ännu mer sådant som inte hänt och mycket troligt inte kommer att hända. Det går inte att sluta. Sonen som tyvärr ärvt min svarta hund fick tipset om en ältningstimme varje dag och att andra tider på dygnet förbjuda sig själv att älta. Det kanske vore något. Och andas. Det gäller att inte sluta andas.

Ångest och depression är ingenting man kan hantera genom att “rycka upp sig” eller “skärpa sig” och om det funkar är det inte ångest och depression personen lider av. Då är du kanske lite för stressad eller lite låg eller lite deppig. Det är ett tillstånd som verkligen är helt normalt och som vi alla behöver lära oss att hantera. Ångest och depression är något annat. Visst går det att “skärpa sig” till en viss gräns, men det kostar och kan leda till dagar då du inte orkar någonting. Det gäller alltid att väga för- och nackdelar mot varandra och fundera över vilka saker som det är värt att skärpa sig för. Inte för att de andra sakerna inte skulle vara bra eller roliga eller viktiga, utan för att det inte är värt den utmattning som de innebär. Tyvärr är det lätt att i ett sådant läge helt prioritera alla måsten och då blir livet inte direkt muntrare.

Det är svårt att förstå hur det är att lida av depression och ångest för den som inte drabbats av det, på samma sätt som jag har svårt att förstå saker som drabbat andra. Självklart kan vi med vår empati närma oss andras känslor, men helt och fullt tror jag inte att vi kan förstå dem. Jag kan inte heller förstå allt Haig skriver om eller ens känna igen mig i det. Däremot tror jag att han faktiskt kan få ganska många att i alla fall på ett grundläggande plan förstå hur starkt depression och ångest kan drabba oss människor. Det är därför jag rekommenderar Skäl att fortsätta leva till alla som vill förstå lite mer, men även för dem som inte vill känna sig ensamma i sina känslor.

Läs också gärna Matt Haigs senare bok Anteckningar från en orolig planet, där han funderar kring vårt samhälle och hur det påverkar vårt mående.

Flickvänsmaterial är rapp och charmig

Några månader in på året insåg jag att jag nästan helt glömt bort att läsa böcker för unga, men den senaste tiden har jag tagit igen det med råge. Mycket tack vare e-bokstjänster där många böcker för ungdomar och unga vuxna snabbt kommer ut. Senast läst är Flickvänsmaterial av Yrsa Walldén, som jag visserligen har fått vänta på ganska länge.

Berättelsen om Roxy som tar studenten och planerar att ägna sommaren åt att hitta en pojkvän är rapp och rolig. Det jag gillar bäst är kanske skildringen av hennes vänskap med Eva, som också är den som ser till att Roxy får en vettig profil på tinder. Eva som själv sörjer sin före detta pojkvän och verkar behöva distraktionen det innebär att guida sin bästis i dejtingdjungeln. Mitt i allt dejtande åker Eva på semester och Roxy börjar hänga med Mia som bor i närheten, är något år äldre och så himla cool. Roxy vill vara precis som henne och försöker låtsas att hon är vegetarian och älskar att åka longboard. Det går sådär.

Flickvänsmaterial är lättläst och jag tycker väldigt mycket om den även om jag jag kan ibland irritera mig på hur viktigt det verkar vara för Roxy att passa in. Samtidigt tycker jag att hon är en trovärdig karaktär. Det är inte lätt att vara sig själv, eller ens veta hur den personen i så fall skulle vara. Budskapet i boken är att det är viktigt att följa sitt hjärta, men att det faktiskt kan bli ganska bra även om du ibland småljuger lite för att passa in. Det gäller bara att till slut faktiskt våga visa vem man är, istället för att försöka vara den man tror att andra vill ha.

 

Poste restante — ett brev till Locmaria

I Poste restante — ett brev till Locmaria tar Lorraine Fouchet med oss tillbaka till ön Groix i Bretagne. Det är Chiara, en tjugofemårig italienska, som besöker ön för att leta efter mannen som skulle kunna vara hennes far. Hon har alltid trott att hennes far var moderns stora kärlek som dog innan hon föddes i en tragisk olycka, men nu har hon fått veta att modern strax därefter hade en kort affär med en fransman från Groix och nu ser hon en möjlighet att faktiskt få en pappa.

Chiara är en ensam ung kvinna. Hennes mamma har aldrig riktigt älskat henne. Kanske för att hon påmint om mannen hon förlorat. Visserligen har Chiara en pojkvän som heter Marco, men hon vill inte flytta ihop med honom och frågan är om hon egentligen älskar honom. Hon lämnar honom i alla fall med endast ett brev som förklaring och reser till Bretagne. Äntligen ska hennes skolfranska komma till nytta.

Redan på färjan till ön Groix förändras Chiaras liv. Hon räddar en pojke från att ramla i havet och träffar Gabin, en författare som är på väg till ön för att göra research till sin kommande roman. Han räddar pojkens tvillingbror och pojkarnas mamma Urielle blir så tacksam att hon bjuder med sig både Chiara och Gabin hem till sina föräldrar på middag.

På ön Groix blir hon snart en del av en gemenskap som hon aldrig tidigare upplevt. Visst är jakten på DNA från en eventuell pappa viktig, men att faktiskt hitta en plats där hon trivs är viktigare. Chiara umgås med Urielle och hennes familj och när hon får ett vikariat som brevbärare känner hon sig som en del av öns befolkning. Kanske har hon äntligen hittat en plats där hon hör till.

Poste restante — ett brev till Locmaria är en charmig bok om ensamma människor som hittar varandra. Jag tycker om att följa Chiara och jag absolut älskar miljön. Kanske är jag inte lika överväldigad av den här boken som jag var av Lorraine Fouchets förra bok Mellan himmel och Lou, men jag tycker mycket om den. Lorraine Fouchet har verkligen något speciellt och att läsa Poste restante — ett brev till Locmaria är som att kliva rakt in i en trevlig, babblig och väldigt fransk film.

 

Pachinko — en koreansk släktsaga

Den vackra, men ack så tjocka, boken Pachinko av Min Jin Lee har stirrat på mig sedan den kom ut i oktober. “Läs mig”, har den upprepat om och om igen, “du kommer att älska mig”, har den lovat. Jag har stirrat tillbaka, tagit upp den i mina händer, suckat och lagt ned den igen. “Jag är för trött”, har jag viskat tillbaka. “Jag tar hand om dig i sommar”, har jag lovat.

Och ja det gjorde jag. Efter några lugna veckor vågade jag ge mig på denna vackra tegelsten och hen hade rätt. Jag älskade. Troligen mer än jag gjort om jag försökt mig på att läsa den under små stunder med en trött hjärna. Nu kunde jag sluka berättelsen om Sunja och hennes familj. Något jag tror var en stor fördel.

Pachinko är berättelsen om en koreans familj som inledningsvis lever i södra Korea och sedan flyttar till Japan. Det är en berättelse om överlevnad, om än knapp och om kampen för att skapa ett liv som är någorlunda värdigt. Samtidigt är det inte en nattsvart berättelse, utan en bok fylld av kärlek om än inte alltid lycklig.

Sunja föds 1911 i den lilla fiskebyn Yeondgo i det av Japan ockuperade Korea. Hennes mamma Yangjin giftes bort som femtonåring med Hoonie, som med såväl klumpfot och läppspalt på pappret är en rätt kass make. De får dock ett kärleksfullt äktenskap och efter att ha förlorat tre barn får de äntligen en efterlängtad dotter och de fokuserar allt på henne. När Hoonie dör kämpar Yangjin vidare och driver ett litet, enkelt pensionat tillsammans med sin dotter.

När vi lär känna Sunja är hon ett barn, som sedan växer upp till en nästan naiv tonåring. Viss har hon fått jobba hårt, men hon har också översköljts med kärlek. När hon möter den äldre, förmögne Hansu är hon säker på att de ska leva lyckliga i alla sina dagar. Så blir det inte alls. Hansu visar sig ha familj i Japan och visserligen erbjuder han Sanju ett liv som hans älskarinna, men trots att hon blivit gravid vägrar hon.

Istället är det pastorn Isak som blir hennes man. Han dyker upp på pensionatet och med öppna ögon lovar han att ta hand om Sunja och hennes barn. De flyttar till Osaka, där Isaks bror bor tillsammans med sin fru Kyunghee i den fattiga, koreanska stadsdelen Ikaino. Isak tar ett arbete i en församling. Eftersom kristendomen ses som en farlig sekt i Japan och när Isak står upp för sin religion tar han hela tiden en stor risk att straffas och straffas gör han.

Pachinko beskriver livet för koreaner i Japan under 1900-talet och det är ett tufft liv som beskrivs. Koreanerna ses som främlingar och trots att vissa av dem bott hela sitt liv i Japan tvingas de söka nya, tillfälliga uppehållstillstånd med några års mellanrum. Att de skulle få bli medborgare är otänkbart. Koreanerna är en bespottad underklass och även om vissa av dem gör stora pengar på Pachinko-hallare, där spel som liknar flipper lockar många, ses de som underlägsna.

Sunja får två barn och finns med under hela boken. Sönerna Noa och Mozasu växer upp och lever helt olika liv. Noa vill bort och Mozasu fokuserar på att få tillräckligt med pengar för att kunna leva ett gott liv. Den kampen går som en röd tråd genom romanen och svaret på vad ett gott liv är varierar beroende på karaktär. Klart är att livet för många av dem är en kamp och det är en kamp som är intressant och gripande att följa.

Pachinko är en berättelse om en släkt, men också om ett land och ett folk. Jag visste väldigt lite om koreaners liv i Japan och hur låg status de hade. Visserligen hade jag koll på den japanska ockupationen av Korea, men inte vilka följder den fick. Min Jin Lee har verkligen gjort en diger research och lyckas förmedla den på ett på samma gång lättläst och komplext sätt. Det här är hennes debutroman och jag hoppas verkligen att hon skriver fler böcker väldigt snart.

Pachinko är en av de nominerade till Årets bok 2019 och vinnaren avslöjas på Bokmässan i Göteborg i september. Det går att rösta här fram till 25/8.

Älskade Stina!

Jag har ganska ofta svårt för ljudböcker, men i bilen funkar de fint förutsatt att boken och kanske framför allt uppläsaren, är bra och passande. Nu åker jag rätt sällan bil, i alla fall gör jag det sällan ensam och därför tar det flera veckor att läsa en bok. Under några veckor var Stina Wollter mitt sällskap. Jag lyssnade på hennes Kring denna kropp och ville ofta stanna bilen för att göra en anteckning. Så många tankar sattes igång och ibland försvann jag in i min egen värld och glömde att lyssna. Då fick jag sätta Stina på paus ett tag och låta tankarna snurra runt ett tag, innan jag var redo för att fylla på med fler av hennes ord. Det hon skriver och berättar om väcker så många känslor och gör mig både arg, glad och ledsen. Kanske mest arg.

Det som gör arg är bland annat hur många som har en åsikt om andras kroppar. Jag har ofta tänkt att jag har ett ganska okomplicerat förhållande till min kropp, men insett att så inte är fallet. Kanske för att jag inte passar in i mallen riktigt lika mycket nu som jag gjorde för sisådär femton år sedan. Jag inser att jag borde träna mer och äta bättre, men större delen av tiden inser jag vilken otroligt oviktig sak det egentligen är att se ut på ett visst sätt. Hälsa är viktigt, absolut, men utseendefixeringen som råder i samhället har verkligen inga gränser. Jag går in på Stina Wollters instagram och ser en alldeles normal, snygg kvinna som vågar visa sig precis som hon är. Ändå ses hon som överviktig, ful, kanske till och med grotesk. Dessutom har hon mage att vara frispråkig och feminist. Samtidigt. Fy för den lede.

Wollter berättar om pelargonkvinnor och ÄNTLIGEN får jag ett ord för det kanske mest vidriga beteende jag vet. Eller, det var kanske starkt, men det är hemskt. De som ger “goda råd” om att det går att sköta sin kropp eller för den delen sitt hem på ett annat, bättre sätt. I all välmening vill de bara upplysa om det som är fel. Som om det vore en nyhet. Vidrigt.  Kanske provocerar pelargonkvinnorna mig mer än dickpickarna, som Wollter också beskriver, då jag faktiskt klarat mig ifrån många av dem. Visserligen behöver dickpickare inte just skicka bilder eller ens dickpicks, fenomenet innefattar mer än så, men otrevliga, korkade män är ofta lättare än vifta bort än kvinnor som säger sig vilja väl. Att förminska människor och göra dem endast till sin kropp eller sin vikt är dock något av det värsta som en pelargonkvinna kan göra, men det verkar hon helt omedveten om.

Stina Wollter berättar också om sin syster Ylva, vars kropp blev en helt annan än hennes. Ylva drabbades av anorexia och sjukdomen tog hennes liv. Skildringen av denna obarmhärtiga sjukdom är så känslomässigt jobbigt att lyssna till. Nu tror jag inte att det bara är sämhällsideal eller ens patriarkatet eller pelargonkvinnorna som orsakar människors anorexia, men den skeva bild av kroppen och de ouppnåeliga ideal som gäller förbättrar verkligen inte förutsättningarna för att älska sin kropp. Tvärtom handlar nästan allt om att hitta fel. Jag vet att anorexia också handlar om kontroll och förstår jakten på densamma. Däremot blev jag inte förrän ganska nyss medveten om riktigt hur hemsk sjukdomen är och hur det påverkar alla som finns i den sjukes närhet. Ylvas berättelse gav några pusselbitar, mötet med flera drabbade och deras föräldrar några fler.

Kring denna kropp är en fantastisk bok och en fantastiskt viktig bok. Det är också en bok som fungerar riktigt bra som ljudbok. Faktiskt tror jag att den är bättre att lyssna på än att läsa. Däremot känner jag nu ett stort behov av att äga boken och kunna bläddra i den när jag behöver. Stina Wollters ord kan nämligen trösta. Hon kan konsten att beskriva det svåraste och sedan ändå vagga och lugna. Kanske är det rösten som gör det. Eller livsvisdomen. Eller en kombination.

Så lyssnade jag också på Stina Wollters sommarprogram. Ett program om döden och en oväntad kärlek. Hon berättar om hur hon inte ville lyssna när hennes syster Ylva berättade att hon inte trodde att hon skulle få uppleva sin nästa födelsedag och istället viftade bort det. Det är lätt att göra det, för att slippa konfrontera döden. Samtidigt förstår jag hur viktigt och fint det måste vara att faktiskt få förbereda sin död. Att känna sig i alla fall hyfsat redo när den väl kommer. Stina berättar om sin vän Maja, en åttaåring med cancer som blir hennes vän, ja faktiskt till och med hennes fru och berättelsen om deras vänskap är något av det vackraste och sorgligaste jag någonsin hört om. Jag gråter en skvätt, men mest av allt är jag glad över att Maja hade sin Stina. Fler borde ha en Stina i sitt liv. Efter att ha lyssnat till henne ganska många timmar under ganska många veckor önskar jag att jag hade en. Jag är nästan förälskad i hennes röst, för något annat känner jag ju inte till. Jag önskar också att jag hade i alla en liten del av hennes mod och vågade tänka mindre och leva mer. Vackra, kloka, fina Stina, tack för att du finns och att jag har fått vara i din rösts närhet under några timmar. Det behövde jag.

 

Foto: Maria Östlin

 

En sommar i Devon

Hemligheter och lögner är två teman som löper som en röd tråd genom många av de böcker jag läst den senaste tiden. I En sommar i Devon av Lucy Diamond träffar vi Olivia som just blivit änka efter att hennes man Alec oväntat dött i en hjärtinfarkt. Nu närmar sig sommaren och den traditionella semestern i huset i Devon och Olivia vill helst bara stanna hemma. Hennes son Robert övertygar henne om att semester är precis vad hon behöver och mailar deras hushållerska Katie att hon gärna får ordna allt som hon brukar inför familjens ankomst. I vanliga fall är det Alec som åker först för att skriva i några veckor, innan resten av familjen ansluter. Han är en känd deckarförfattare och levererar ett manus varje sommar. Nu är hans sista bok bara halvskriven.

Robert drömmer också om att bli författare och hans fru Harriet är hans största fan. Han han hela sitt liv försökt bli lika framgångsrik som sin syster Freya som är läkare och supermamma. Det visar sig dock att de båda har en hel del hemligheter som de desperat försöker att dölja. Den största hemligheten av dem alla bar dock Alec på och den avslöjas när Olivia kommer till sommarhuset i Devon. När resten av familjen ansluter får de minst sagt en smärre chock, både över det Olivia berättar, hur illa hon mår och hur kaotiskt det är i huset.

En sommar i Devon är en charmig bok med trevliga karaktärer. Visst är den ganska så förutsägbar, men jag tycker ändå om Diamonds sätt att skriva. Egentligen är det här definitivt en bok med massor av svärta, men känslor som finns kvar efter läsningen är ändå värme. Olivia och hennes barn är nere för räkning, men reser sig på nio. Att följa dem från ett till nio är riktigt fint och Lucy Diamond seglar upp som en av mina absoluta feelgood-favoriter. Humor, bra språk, trovärdiga karaktärer och en bra balans mellan socker och svärta. Dessutom i en mycket trevlig miljö. Vad mer kan man önska sig?

The Booker Dozen 2019

Igår avslöjades den långa listan till Man Booker Prize, även kallad The Booker Dozen. I just detta sammanhang är ett dussin lika med tretton och så många titlar är också nominerade till årets pris. Sedan 1969 har Man Booker Prize delats ut till en bok som skrivits på engelska och getts ut Storbritannien eller Irland. Författarens nationalitet spelar ingen roll, utan det är originalspråket som avgör.

Årets Booker Dozen ser ut så här:

The Testaments av Margaret Atwood (Kanada), (Vintage, Chatto & Windus)

Uppföljaren till The Handmaids tale som utspelar sig 15 år senare. Jag har ju pinsamt nog inte läst den ännu, men blir sugen nu när uppföljaren är på gång. Tv-serien är dock så hemsk att jag inte klarar av att se mer än något avsnitt ibland, så frågan är hur jag fixar att läsa Offreds berättelse.

Night Boat to Tangier av Kevin Barry (Irland), (Canongate Books)

Kevin Berry är ett namn som brukar dyka upp i prissammanhang, men jag har aldrig läst något av honom. Night boat to Tangier beskrivs som ett tragikomiskt mästerverk och handlar om två irländska gangsters som tar en båt från Spanien till Tanger.

My Sister, The Serial Killer av Oyinkan Braithwaite (Storbritannien/Nigeria), (Atlantic Books)

Så dyker den upp på ännu en lista och påminner mig om att jag måste läsa. Berättelsen om Korede som städar upp efter sin syster Ayoola verkar annorlunda och läsvärd.

Ducks, Newburyport av Lucy Ellmann (USA/Storbritannien), (Galley Beggar Press)

En tegelsten utan styckeindelningar som ska bestå av åtta väldigt långa meningar om en hemmafru i Ohio som tänker tillbaka på sitt liv. Kan vara jättebra, eller bara jättepretentiöst.

Girl, Woman, Other av Bernardine Evaristo (Storbritannien),  (Hamish Hamilton)

En bok om tolv karaktärer som berättar om sitt liv. De flesta är kvinnor, brittiska och svarta. Boken beskrivs som unik och välskriven. Den lockar till läsning.

The Wall av John Lanchester (Storbritannien), (Faber & Faber)

I en fiktiv önation har man byggt en mur runt hela kustlinjen. Muren ska skydda mot de andra, som hotas när havsytan stiger och hotar att ta över. Det här verkar vara en annorlunda och spännande bok.

The Man Who Saw Everything av Deborah Levy (Storbritannien), (Hamish Hamilton)

Deborah Levys två tidigare böcker har nått den korta listan och jag har tänkt läsa dem båda, men inte gjort det. Nu blir det kanske tredje gången gillt både för henne och mig. The Man who saw everything handlar om Sauld Adler som 1988 blir påkörd när han går över Abbey Road. Allt verkar okej, men nästa gång han går över samma gata hamnar han i det kommunistiska Östberlin.

Lost Children Archive av Valeria Luiselli (Mexiko/Italien),  (4th Estate)

Samtidigt som en familj åker från USA mot Mexiko, flyr andra från söder till norr. Det här verkar vara en både angelägen och spännande berättelse om människor utan röst.

An Orchestra of Minorities av Chigozie Obioma (Nigeria),(Little Brown)

Minoritetsorkestern finns utgiven på svenska av Ordfront förlag. Det är en berättelse om Chinonso och Ndali och en omöjlig kärlek.

Lanny av Max Porter (Storbritannien), (Faber & Faber)

Lanny ges ut av Sekwa förlag i höst och beskrivs som en blandning av fabel, folksaga och roman med inspiration från muntlig berättartradition. Om jag inte läst och älskat hans förra bok hade jag varit skeptisk. Nu är jag mest förväntansfull.

Quichotte av Salman Rushdie (Storbritannien/Indien),  (Jonathan Cape)

Quichotte är berättelsen om en tv-beroende äldre man som har svårt att skilja på fantasi och verklighet. Beskrivningen av boken får den att låta väldigt märklig, men Rushdie är också ofta svårläst, men briljant.

10 Minutes 38 Seconds in This Strange World av Elif Shafak (Storbritannien/Turkiet), (Viking)

Elif Shafak har stått på min läslista länge och nu kanske det blir av att läsa. Huvudpersonen Tequila Leila har just dött och berättar efter döden om sitt liv.

Frankissstein av Jeanette Winterson (Storbritannien), (Jonathan Cape)

Wintersons nya bok utspelar sig i ett Storbritannien märkt av Brexit och handlar om hur kroppar kan bli nya människor, eller i alla fall något som liknar oss. Paralleller till Mary Shelley och Frankenstein finns självklart.

52 bra saker: Carpool Karaoke

Jag har sett några avsnitt av Carpool Karaoke och blivit lite småkär i James Corden. Charmig, rolig och faktiskt en grym sångare. Första avsnittet jag såg var det med Paul McCartney i Liverpool. Ett avsnitt som inkluderade ett besök i hans gamla hus och en hemlig konsert på en lokal pub. Det avsnitt jag sett flest gånger och verkligen älskar är det med Adele. Efter att ha sett fantastiska filmen Rocketman fastnade jag helt i klipp från den och om/med Elton John. Elton Johns avsnitt av Carpool Karaoke är också fint. Han och Corden sjunger en massa och pratar om livet i allmänhet och hans barn i synnerhet.

Konceptet är enkelt; Corden plockar upp en kändis i sin bil och de sjunger artistens låtar och pratar om allt möjligt och omöjligt. Ibland besöker de olika platser eller plockar upp fler personer.

Jag delade mitt beroende med mina Facebook-vänner och fick tips på deras favoritavsnitt. Nu har jag sett några av dem och några andra.

Några favoriter är:

Gwen Stefani, där även George Clooney och Julia Roberts dyker upp för att sjunga med i bland annat Hollaback girl. Två av mina favoritkvinnor och männen är inte så tokiga de heller. Lysande!

Michael Bublé är smörsångarens smörsångare i modern tid och även om jag sällan lyssnar på honom är det helt okej musik. Ett avsnitt som gjorde mig glad, inte minst för att Cordens pappa dyker upp med sin sax.

Chris Martin som är på väg till San Francisco och Super Bowl. Det blir en roadtrip som inkluderar bra musik och ett gäng märkliga som avslutas med en stulen bil utanför ett sunkigt motell och en cykeltur.

Michele Obama som hoppar in som guide vid Vita huset och sedan sjunger bland annat Stevie Wonder och Beyoncé. Missy Elliot dyker upp också och sjunger med i baksätet.

Jennifer Lopez som  bjuder på lysande sång och verkar ha riktigt trevligt med Cordan. Lite mycket rumpsnack kanske, men underhållande kanske främst för att de har kul på riktigt. Roligast är kanske när JLo visar Cordan hur man gör en musikvideo.

%d bloggare gillar detta: