Månad: november 2019

Skuggjägaren av Camilla Grebe

Skuggjägaren är den fjärde boken i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret av Camilla Grebe. Den är också nominerad till Deckarakademins pris Årets bästa svenska kriminalroman och jag tror att den har en bra chans att vinna. Det här är nämligen en ovanligt välskriven och dessutom såväl annorlunda som relevant spänningsroman med ett annorlunda perspektiv.

Första delen i Skuggjägaren handlar om polissystern Elsie som 1944 försöker ta sig in i en värld som är männens. Hon har lämnat bort sin son och lever ensam. Jobbet är det hon har. Det är också Elsie som är den första av bokens poliser som kommer i kontakt med mördaren som kallas Träskmördaren, som kommer att gäcka polisen i årtionden. Kvinnan som hittas död är ensamstående mamma och hon har dödats och sedan spikats fast i golvet.

Trettio år senare mördas ännu en kvinna på precis samma sätt och frågan är om det är samma mördare eller någon som härmat honom. Britt-Marie är en av poliserna som blir inblandad i fallet, men inte så mycket som hon önskat. Som ny kriminalassistent stängs hon ute ifrån mycket och som ny kanske hon hade accepterat det, om det inte vore så att en annan ny kriminalassistent med precis lika lite erfarenhet bjuds in i utredningen. Skillnaden mellan dem är att han är man. Att vara polis och kvinna är verkligen inte enkelt på 70-talet och Britt-Marie har det dessutom ganska tungt hemma. Det förväntas av henne att vara hemma och sköta familjen, men istället har hon valt att yrkesarbeta. Att räcka till på någon plats är helt omöjligt.

Britt-Marie och hennes kollegor löser inte fallet och nästa kvinna vi träffar är en vi redan läst känna, nämligen Hanne, som tidigare i serien är runt 60 med en begynnande demens, men i den här boken är ung och nyutbildad. Fallet med Träskmördaren tar oss fram till nutiden och då är det Malin, som också varit med i tidigare böcker, som vi får träffa. Övergångarna mellan de olika delarna och de olika kvinnornas berättelser är skrivna av någon som berättar sin historia och vi vet inte vem. De är så snyggt skrivna och ger verkligen något extra. Stämningen förstärks och att få följa fyra kvinnor, vars öden kopplas samman, är något alldeles extra. Skuggjägaren är riktigt, riktigt bra och jag slukade den. När jag läst sista sidan drabbades jag av den tomhet som en fantastisk läsupplevelse kan ge. Jag insåg nämligen att en bok inte skrivs på några veckor och att det därför kommer att dröja ett tag innan Camilla Grebe kommer med en ny bok. Det är därför jag är avundsjuk på er som har Skuggjägaren oläst. Det är nämligen en kriminalroman utöver det vanliga.

Barnet: en sonettkrans

Olivia Bergdahl växte upp i Göteborg och dikterna i Barnet: en sonettkrans befinner sig mitt i staden, mitt i Göta Älv som leder ut till havet och mitt i spårvagnsnätet. Jag älskar hur Göteborg finns i varje strof. Hur Backabranden flimrar förbi, liksom kravallerna i samband med EU-toppmötet 2001. Hur staden blir en del av barnet, som blir en del av den.

Jag läste dikterna en mulen och grå novemberdag och det var verkligen passande. Möjligen borde jag åkt ner till mina gamla kvarter i Majorna och vandra ner till Klippan och Älvsborgsbron. Det är där orden befinner sig och den världen som får stå som fond för det svåra i att växa upp och bli den man vill vara. När barnets drömmar krossas av de som står runt. De vuxna som vet bättre, men inte förstår att krossade drömmar inte hjälper någon.

så byggde jag världen ur det lilla jag vet
att havet föder vågor vind och dimma
det viktigaste är att lära sig simma
när stadens alla gator döps till pubertet

Olivia Bergdahls ord går rakt in i mig. Jag imponeras av hur hon konstruerat sina sonetter. Hur varje dikts slutrad blir början på en ny och hur teman återkommer. Jag njuter av att få följa flickan som blir kvinna och förundras över hur mycket som kan sägas med så få ord. Viktigast av allt är kanske den slutsats flickan och författaren drar “en människa är en människa och det är allt”. När mästarsonetten tar vid bestående av inledningsraderna i de fjorton tidigare dikterna är det som att allt faller på plats och blir så berörd att jag måste läsa alla dikter en gång till.

Barnet: en sonettkrans är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.  Då jag inte läst alla nominerade kan jag inte göra någon objektiv bedömning, men den rent subjektiva säger mig att Bergdahl utan tvekan är en väldigt värdig vinnare.

52 bra saker: Åka tåg

Jag är en rastlös person som har svårt att sitta stilla och väldigt svårt att fokusera på en sak i taget. Kanske är det därför jag älskar att åka tåg, då det är som terapi att sitta på samma plats i flera timmar och faktiskt inte kunna göra något annat än att slappna av. Helst ska självklart tåget vara i tid och jag ska inte ha någon direkt tid att passa, så att jag riskerar att sitta och hoppa av stress. I normalfallet är dock tågresor något jag verkligen ser fram emot.

På fredag tar jag tåget upp till Stockholm för en helg med i alla fall några kulturkollare. Vi ska planera lite kommande teman för bloggen, men mest bara umgås och ha trevligt. Nu säger jag inte att det jag ser fram emot mest med helgen är de sex timmarna på tåget, men det är en trevlig del av den. Som vanligt är tyst avdelning bokad och även om jag och Anna skämtar lite om hur märkligt det kan tyckas att boka platser där när vi faktiskt reser tillsammans, är vi överens om att det är rofyllt och därmed bättre än att vara sociala.

Veckans bra sak är alltså tågresor och jag ser fram emot att få sitta ner och se världen passera utanför fönstret.

 

 

Photo by Kholodnitskiy Maksim on Unsplash

 

Blindtunnel av Tove Alsterdal

Jag har länge tänkt läsa något av Tove Alsterdal, men av någon märklig anledning har det inte blivit av. När nu senaste boken Blindtunnel nominerades till Årets svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin fick jag äntligen tummen ur. Så vad tyckte jag då?

Själva grundhistorien är fängslande. Vi får följa paret Sonja och Daniel vars barn flyttat hemifrån och vars äktenskap stagnerat. Främst är det kanske Daniels mående som påverkat dem. Efter att han förlorat sitt jobb är det som att han blivit en annan person. Det är också han som varit den drivande i den ganska ovanliga flytt de gjort. Sonja och Daniel har nämligen köpt en gammal vingård i Tjeckien och det står klart att Sonja egentligen är ganska tveksam till det hela, men följer med för att stötta sin man. Det är ett förfallet hus de försöker bo i och ett bekvämt liv ter sig långt borta. Inte blir det bättre när de upptäcker ett gammalt skelett i källaren.

Området där vingården ligger är Sudetenland, ett område som historiskt haft en hel del tyska invånare och som efter första världskriget blev en del av det nyskapade Tjeckoslovakien. Under Sudetkrisen 1938 annekterades området av Hitler och införlivades i Tredje riket. Vad som hände i området efter andra världskriget visste i alla fall jag ingenting om, men efter att ha läst Blindtunnel är jag sugen på att ta reda på ännu mer.  Alsterdals styrka ligger helt klart i hur hon integrerar historiska händelse i spänningshistorien. Så värst spännande är det kanske inte, men välskrivet och intressant.

Är Blindtunnel Årets bästa svenska kriminalroman? Nej, det skulle jag inte säga. Det är helt klart en bra bok, men jag tycker mer om Järtecken av Christoffer Carlsson, som är nominerad i samma kategori. Det de två böckerna har gemensamt är att de är mycket välskrivna och dessutom mer romaner än deckare. Nu är det ju kriminalromaner och inte deckare Svenska Deckarakademin valt att använda och då är både Alsterdal och Carlsson mycket värdiga nominerade. I dagarna släpps Blindtunnel i pocket och jag hoppas den når många läsare. Själv blir jag nyfiken på Alsterdals tidigare böcker. Vilken rekommenderar ni att läsa härnäst?

 

Filip och Mona är helt underbara

Filip och Mona är en serie jag mycket väl hade kunnat missa. Visst hade jag registrerat att den fanns på SVT Play, men hade inga planer på att se den. Så många serier och så lite tid, ni vet. Så började det dyka upp kommentarer om serien på sociala medier och personer jag delar smak med, som Johanna Lindbäck, hyllade. Nu var jag självklart tvungen att se den och det gjorde jag, i ett svep.

Filip och Mona handlar om just Filip och Mona. Han är 23 och arbetar i en mataffär, vilket gör att honom till familjens svarta får och sina föräldrars största besvikelse. Hon är dubbelt så gammal, gynekolog, men de senaste åren sjukskriven på grund av utmattningsdepression. Nu ska hon arbetsträna i mataffären och han blir hennes handledare. Inget varken han eller hon är särskilt peppade på.

Några saker gör att jag helt tar serien till mitt hjärta. Dels är det den väldigt ärliga beskrivningen av hur det är att ha varit utbränd och hur mycket det påverkar ens liv. Mona och hennes man har separerat och de turas om att bo med barnen och i en gästlägenhet i källaren. Med små, små medel visas deras olikheter och deras konflikter. Jag förstår verkligen att det är svårt att leva med någon som mått väldigt dåligt väldigt länge, men jag har verkligen svårt att tycka om Monas före detta. Kanske för att jag verkligen är Team Mona. Jag är nästan kär i Anna Granath. Vilken fantastisk rolltolkning hon gör.

Filip är också en karaktär att tycka om. Han påminner om de trevliga, men ganska vilsna elever som jag träffar på ibland. De som egentligen kan bli vad de vill, men varken orkar eller vågar kämpa för det. Föräldrarnas strategi är att pressa honom, men det funkar inte alls. Mest av allt tror jag att han behöver en kram. Det blir liksom inte så bra med någonting. Hans kärlek vill hellre vara med sin flickvän och när han försöker dejta blir det bara pinsamt. Det är förresten något han och Mona har gemensamt och jag känner att största anledningen att aldrig skiljas är att slippa dejta. Fy vad jobbigt det verkar.

Mellan Filip och Mona växer en annorlunda och inte helt okomplicerad vänskap fram. De är båda ganska trasiga, men ser något i varandra och lyfter varandra ibland på ovanliga sätt. Anna Granaths porträtt av Mona är som sagt helt fantastiskt, men även William Spetz gör ett riktigt fint jobb. Han spelar en roll utan att spela en roll, vilket gör att Filip känns genuin och äkta. Bland de andra skådespelarna märks till exempel Edvin Endre, som med säkerhet har en lysande skådespelarkarriär framför sig och efter att ha funderat så att huvudet värkte kom jag på var jag sett Peter Gardiner som spelar Filips pappa förut. Han hade nämligen en roll i Skilda världar för tusen år sedan.

Filip och Mona ligger kvar på SVT Play fram till Valborg. Missa den inte! Och kära SVT fixa en till säsong bums, så att jag kan få återse mina nya favoriter. Snabbt, snabbt, snabbt och ja, det är en order.

 

 

Julläsning i pocket

Snart dags för julläsning för att komma i stämning. Jag har redan avslöjat vilka böcker jag ser fram emot och idag tipsar jag om redan lästa böcker, som nu finns i pocket.

24 goda gärningar, Jenny Fagerlund var en av förra årets julfavoriter om Emma som försöker bli lyckligare genom att glädja andra.

Jag kommer hem till jul, Joanna Bolouri är en klassisk kärlekshistoria om ett fejkat förhållande som självklart förändras till något annat.

11 nätter före jul, Anna Fredriksson är en julbok för den som föredrar svärta framför mys.

Brutna ben och brustna hjärtan, Maria Ernestam är en helt galen historia om Lisbeth som är lärare i Frillesås. Mycket skratt, men också en hel del julstämning.

Let it snow, John Green, Maureen Johnson, Lauren Myracle är aktuell som film, men är också en fin bok.

Sju dagar med familjen , Francesca Hornak låter oss följa med på ett dramatiskt julfirande hos familjen Birch.

Beröringen av Gustav Tegby

Elin är sexton år och har levt sitt liv isolerad i en liten lägenhet tillsammans med sin pappa. Hon har aldrig gått i skolan, aldrig ens varit utanför hemmet och har bara en enda vän som hon umgås med via sin dator. Anledningen till isoleringen är att Elin, i alla fall enligt sin pappa, är drabbad av en förbannelse som innebär att de människor hon rör vid dör och de förflyttar sig mer än trettio meter ifrån henne.

När det en dag knackar på dörren och det till slut inte finns någon annan möjlighet än att öppna tar Elins liv en vändning hon helt klart hade klarat sig utan. Två poliser står utanför och det tar efter en stund med hennes pappa. När de kommer ner till bilen dör han och Elin är nu helt övertygad om att förbannelsen verkligen är på riktigt. När hon nu tvingas ut i världen, blir placerad i en fosterfamilj och dessutom ska börja skolan är det ganska självklart att hon är ständigt rädd. Tänk om hon råkar röra någon och dödar personen i fråga. Spänning i massor alltså, men också en hel del “vanligt” tonårsliv bjuds i Beröringen och jag gillar kombinationen av ett tonårsdrama i skolmiljö och det totala mörker som Elins förbannelse för med sig.

Beröringen är en välskriven bok som är omöjlig att lägga ifrån sig. Självklart måste du som läsare köpa de något otroliga förutsättningarna, men det är förvånansvärt enkelt. Jag tycker mycket om det rappa språket och hur Gustav Tegbys bakgrund som pjäsförfattare påverkar sättet som historien berättas på. Möjligen kan jag tycka att det blir lite väl mycket extra allt i slutet, men jag kan köpa det. Allt för spänningen och underhållningen. Beröringen är Gustav Tegbys debut som romanförfattare, men han har som sagt skrivit en hel del innan. Dels har han skrivit ett tjugotal pjäser som satts upp av bland annat Riksteatern, men det är som avsnittsförfattare till radioserien De dödas röster jag mött honom tidigare. Serien som skapades av Sara Bergmark Elfgren är helt briljant.

Vi har ägnat veckan åt spänning och skräck på Kulturkollo och bland annat diskuterat just Beröringen. Läs gärna inlägget här och missa inte Tegbys läskiga kulturtips.

Mina kulturella helgplaner

Jag är en planerande bloggare och många av de inlägg som dyker upp här har jag funderat en hel del på. Andra är totalt spontana ska tilläggas, men jag lämnar inte jättemycket åt slumpen. För att ha något att skriva om måste jag självklart konsumera kultur och för att hinna med allt jag vill borde dygnet ha minst 48 timmar. I helgen skulle jag till exempel behöva läsa sisådär tio böcker och se i alla fall tre tv-serier. En film eller två hade varit ett trevligt komplement, men där inser jag mina begränsningar. En stor anledning till de lite väl massiva planerna är att jag har många intensiva helger framför mig när jag inte kommer att hinna med så mycket läsning eller tv-tittande. Nästa helg bjuder visserligen på tågresor, men också häng med mina kulturkollovänner och då vill jag självklart hellre hänga med dem än något annat.

Så, hur ser mina kulturella helgplaner ut?

Jag har en hög (kombinerad fysisk och digital) med böcker som nominerats till Augustpriset som jag vill läsa. Bland dem märks Dyksommar av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg och Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld. De nominerade till Årets bästa skönlitterära bok lockar inte jättemycket, med undantaget av Barnet av Olivia Bergdahl som jag också hoppas hinna läsa. Testamente av Nina Wähä har jag påbörjat, men läsningen går otroligt trögt. Jag skulle ändå vilja läsa ut den innan vinnarna avslöjas nästa måndag.

Jag vill också läsa några fler av de nominerade till Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska och översatta kriminalromaner. Den olästa bok som lockar mest är Efter skandalen av Sarah Vaughan. När det gäller böcker från Modernista, som har gett ut flera av de nominerade,  har jag tyvärr helt tappat bort, då de inte återfinns hos någon av de e-bokstjänster som finns och det är där jag hittar merparten av de böcker jag läser. Annars lockar Förlåt oss våra synder av Jo Spain ganska mycket.

Det är ju också Nobelnovember och jag har fått hem både Löparna av Olga Tokarczuk och Berättelse om ett liv av Peter Handke. Trots min skepsis mot vissa åsikter Handke hyser är jag nyfiken på att läsa något av båda dessa pristagare. Sedan finns ju alla “vanliga” böcker som erbjuds till höger och vänster och läslistan är galet lång. Just nu läser jag t.ex En halv värld bort av Mike Gayle och den är riktigt trevlig.

Och så tv-serier. Många har tipsat om Filip och Mona med William Spetz och Anna Granath som finns på SVT play och den vill jag gärna se. Sedan vill yngste sonen att jag ser Atypical och efter en trög start är jag nu sju avsnitt in på första säsongen och tredje säsongen släpptes just på Netflix. Jag håller också på med tredje säsongen av Thirteen reasons why och trots att jag tycker att den går lite på tomgång är jag inte redo att ge upp den.

Hur ser dina kulturella planer för helgen ut?

Julböcker jag vill läsa

Att hitta julstämningen är ofta svårt för mig, men de senaste åren har jag lyckats få till lite av varan med hjälp av julböcker. Dags att sätta igång nu mitt i mörkaste november. I år ser jag fram emot följande titlar:

Julafton på den lilla ön i havet av Jenny Colgan finns redo här hemma och det är kanske den julbok jag ser mest fram emot.

Dan före dan av Felicia Welander lockar också.

En oväntad jul av Nathalie Cox verkar fin.

En sång för Hedda av Annika Estassy vill jag läsa för att få återse Måneby

Tre systrar och en jul att minnas av Sarah Morgan, en författare jag länge tänkt att läsa något av.

En julsaga av Malin Persson Giolito är en självklarhet att läsa.

25 days in December av Poppy Alexander låter riktigt söt.

Några julböcker kräver att jag läser de tidigare böckerna i serien, som Jul på menyn av Debbie Johnson och jag har första delen redo. När det gäller Christmas Shopaholic av Sophie Kinsella är jag osäker på om jag orkar. Däremot kanske jag läser vidare i serien om Seashell Cove av Karen Clarke för att hinna med The Christmas Café at Seashell Cove.

Sedan har jag också kvar Juldagar av Jeanette Winterson kvar oläst och dessutom är jag sugen på Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg, med illustrationer av Sofia Falkenhem.

 

Vilka julböcker ser du fram emot? Har du kanske läst några bra redan som du kan tipsa om?

 

Photo by Joanna Kosinska on Unsplash

Resten av allt är vårt

För mig var Emma Hamberg först en talangfull serietecknare. Därefter en uppskattad författare. I senaste boken Resten av allt är vårt skriver hon om sig själv och sitt liv. Om makens sjukdom, om äktenskapets sönderfall, om livsviktig vänskap och vikten av att våga leva trots allt. Vi är jämnåriga jag och Emma (okej, hon är några år äldre) och kanske gör det hennes berättelse om livet ännu mer angelägen. Mina barn börjar också växa upp och så här mitt i livet är det ganska naturligt att fundera över vad som egentligen är viktigt.

Nu hoppas jag att mitt liv inte behöver bli så dramatiskt som Emmas. Hon hade ett lycklig äktenskap när hennes man drabbades av en sjukdom som förändrade allt. De kämpar länge för att få äktenskapet att fungera och till slut är det han som tar steget bort. Han har hittat en ny kärlek och hans fru är övertygad om att hon aldrig kommer att hitta någon ny. Istället försöker hon hitta ett nytt sätt att leva, i en ny lägenhet och med en ny sorts familj.

Det jag tycker mest om med Emma Hambergs skildring av sin förlust och en ny början är kanske hur viktiga hennes vänner är. Det övertygar mig om det jag redan vet att alla människor behöver en egen sfär utanför den gemenskap som äktenskap och familj ger. Vänner som är ens egna och som finns där i vått och torrt. Jag är glad över att ha sådana vänner och även om jag för allt i världen inte vill bli ensam, vet jag att jag skulle klara mig. Det är trots allt en trygghet. Vi kan inte leva med rädslan för att katastrofen ska drabba oss, men säkerställa att den inte förintar oss.

Trots att Resten av allt är vårt kanske var i längsta laget tyckte jag om den. Det är en ganska lugn och stilla berättelse om något väldigt dramatiskt, men en ärlighet som berör. Jag tippar att det blir nästa sommars vanligaste bok på stranden, förutsatt att pocketutgåvan kommit ut då.

 

%d bloggare gillar detta: