Månad: oktober 2019

Rabén och Sjögren startar klassikerserie

Rabén och Sjögren inleder nu i höst en ny klassikerserie med barnböcker som de vill att fler barn ska få chansen att bekanta sig med. Först ut är Pricken av Margret Rey, illustrerad av H. A. Rey och Tandresan – Eller när Bella tappade en tand av Eva Eriksson.

Pricken tillhör de böcker som både jag och mina barn älskat och den är definitivt väldigt relevant även idag. Boken gavs ut 1945 och kom ut för första gången på svenska 1949 i översättning av Astrid Lindgren. Den firar alltså 70 år i svensk utgåva. Paret Mey var judar och flydde från Paris precis innan staden invaderades av tyskarna. De tog sig till Brasilien, där de också träffades fem år tidigare. Därefter bosatte de sig i New York och den första boken och deras kanske mest kända figur Nicke Nyfiken gavs ut 1941.

I dagens samhälle där vardagsrasismen verkar ha letat sig in rejält är Pricken kanske viktigare än på länge. Berättelsen om den prickige kaninen som känner sig utanför och till slut hittar en gemenskap med andra prickiga uppmuntrar till samtal om utsatthet, gemenskap och utanförskap. Vill man läsa den som fan läser bibeln skulle slutsatsen bli att det bästa vore om alla som såg likadana ut levde tillsammans utan prickiga eller vita inslag, men budskapet är definitivt ett annat.

Tandresan – Eller när Bella tappade en tand kom ut första gången 1979 och fyller 40 år i år. Det är en bok jag inte har någon relation till, vilket egentligen är lite märkligt då jag var fem år när den släpptes och har läst andra böcker av Eva Eriksson. Boken har färglagts på nytt av Eva Eriksson och därmed fått en uppfräschning.

 

52 bra saker: Brudorkidéer

Förr var jag grym på att sköta blommor. Nu är det en av alla saker jag inte riktigt hinner med. De blommor jag alltid kan lita på är dock brudorkidéer, som nästan mår som bäst om de blir bortglömda. Utmaningen är att få dem att blomma många gånger och jag blir alltid lika glad när det funkar.

 

Dubbla Bookerprisvinnare

Igår delades Man Booker Prize ut och något oväntat presenterades dubbla vinnare. Det är första gången det händer och juryn bröt egentligen mot reglerna när de meddelade att de omöjligen kunde välja en vinnare, utan bestämde sig för två. Margaret Atwood fick priset för The Testaments Uppföljaren till The Handmaids tale som utspelar sig 15 år senare och Bernardine Evaristo för sin Girl, Woman, Other En bok om tolv karaktärer som berättar om sitt liv. De flesta är kvinnor, brittiska och svarta. Margaret Atwood blev därmed den äldsta författaren som vunnit priset, medan Bernardine Evaristo istället är den första svarta kvinnan som tilldelades Man Booker Prize.

Jag har inte läst någon av böckerna, men båda lockar. Först måste jag dock läsa Tjänarinnans berättelse, för även den är pinsamt nog oläst.

Planeten Frank

Planeten Frank är David Yoons debutbok, som på engelska har den mer intressanta titeln Frankly in love. På Goodreads markeras den som första delen i en serie och så får det gärna vara.

Huvudpersonen i boken heter Frank Li och som den svenska titeln antyder lever han som på en egen planet. Det handlar inte om att han på något sätt är galen, även om hans omvärld riskerar att göra honom just det. Frank lever nämligen i det han kallar Limbo, en slags parallell värld som sydkoreanska föräldrar skapar åt sina barn för att de inte ska bli för amerikaniserade. Det spelar ingen roll att barnen är födda i USA. Det är deras skyldighet att föra det sydkoreanska arvet vidare.

Frank bör med sin mamma och pappa som äger en affär och arbetar hårt, men som är allt annat än integrerade i det amerikanska samhället. De umgås bara med sina sydkoreanska vänner och är nöjda med det. Dottern har de brutit kontakten med efter att hon flyttat ihop med en enligt dem olämplig man och med olämplig menar de icke-korean. Inte konstigt att Frank inte vågar berätta för dem att han blivit kär i Brit Meads, som definitivt inte är lämplig i deras ögon.

Så vad ska Frank göra? Han väder sig till den grupp med sydkoreanska ungdomar som han lärt känna genom sina föräldrar och sluter ett avtal med Joy Song. De ska låtsas vara tillsammans, men när de säger sig gå på dejt ihop träffar de istället sina respektive opassande partners. Självklart blir båda föräldrapar överlyckliga när Joy och Frank berättar att de är ett par. De verkar ha kommit på den perfekta planen.

Planeten Frank är en bok som kombinerar mer lättsamma och allvarliga ämnen. Frank är en trevlig person att lära känna och det liv han lever är tillräckligt annorlunda för att vara intressant. Samtidigt står kärleken i centrum och det gör Planeten Frank till en ganska vanlig ungdomsbok. Bra, välskriven, men också ganska förutsägbar. Jag anar att den passar väldigt mycket bättre för de läsare den faktiskt är skriven för, men själv älskade jag första halvan och kände sedan att det blev lite segt. Med det sagt skulle jag ändå gärna läsa mer om Frank om det nu är så att det blir en uppföljare.  Något som gärna får ta mer plats i nästa bok är systerns nya liv och varför hon valde att lämna familjen för kärleken. I slutet av Planeten Frank får vi veta mer och föräldrarna får också komma till tals. Då blir det intressant igen. Bra, men inte wow alltså.

Asymmetri är en briljant bok

Asymmetri är Lisa Hallidays debutbok och den har blivit mycket omtalad, dels för att innehållet är bra, men också för att Halliday hade ett förhållande med Philip Roth och självklart ses en bok om en ung kvinna i ett förhållande med en mycket äldre, känd författare som en självbiografisk bok. När jag lyssnade på Halliday under Louisiana Literature var hon på ett sätt trött på jämförelserna, men å andra sidan är det viktigt att läsaren inser att allt självklart inte sant och bokens författare Ezra Blazer inte är Philip Roth. Halliday menar också att hon må likna förlagsassistenten Alice på ytan, men hon identifierar sig mer med huvudpersonen i bokens andra berättelse, Amar som är en irakisk-amerikanska ekonomiprofessorn.

Asymmetri innehåller två berättelser och det är i den första vi får möta den unga Alice som arbetar på ett förlag, men drömmer om att bli författare. Hon möter en dag den mycket kände författaren Ezra Blazer och de inleder ett förhållande. Det låter som en bok som har skrivits tusen gånger förut, men jag är riktigt imponerad av att Halliday faktiskt lyckas skriva en berättelse om en ung kvinna och en mycket äldre man som känns nyskapande. Mycket handlar om Hallidays fantastiska språk och det rappa sättet hon skriver på, men också om att hon väljer att använda andra färger än svart och vitt när hon tecknar sin berättelse. Det här är inte en berättelse om en man med makt som utnyttjar en ung kvinna, utan det är något mycket mer. Det finns en ömhet och en ömsesidig respekt som är fin att följa. Visst känns förhållandet många gånger lite märkligt och visst undrar jag lite vem som egentligen utnyttjar vem, men jag dras in i berättelsen och vill veta mer. Lite roligt är det också hur Halliday låter tiden gå genom att presentera nya nobelpristagare i litteratur. Ezra Blazer suktar efter priset, liksom Philip Roth måste ha gjort.

USA invaderar Irak och mitt i det hela hamnar Amar som är på väg till sin bror i Kurdistan. Han kommer till Heathrow för att där hälsa på en vän, innan planen är att resa vidare med flyg. Personalen i tullen sätter dock stopp för detta och trots att Amar är född i USA, eller faktiskt på ett flygplan på väg till USA och har ett amerikanskt pass, lyckas de hitta anledningar att hålla honom kvar. Vad som förbinder de två historierna är egentligen oklart. Vi får en ledtråd i bokens tredje och avslutande del som är en intervju med Ezra Blazer, men ingenting sägs egentligen rakt ut. Kopplingen finns däremot i den historiska fonden som Irakinvasionen utgör och även i den asymmetri som titeln antyder, som definitivt finns mellan de olika amerikaner som Halliday låter oss möta.

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Asymmetri och jag tror att den kommer att hamna högt när jag i slutet av året sammanfattar 2019 års läsning. Jag imponeras av Lisa Hallidays sätt att berätta dessa två på ytan så olika berättelserna och hoppas verkligen att hon kommer att skriva många böcker framöver. En imponerande debut och jag är faktiskt glad över att den mer självbiografiska berättelsen om Alice inte ensam utgör boken. Nu är risken minimal för att Halliday blir ännu en av alla författare som har en historia att berätta och sedan försvinner.

Asymmetri är en bok som jag hoppas når många läsare. Det var länge sedan jag läste en bok som jag faktiskt vill läsa om, men Asymmetri läser jag gärna igen. Det är också en bok jag vill samtala om med andra. Inte minst för att vrida och vända på de människoöden som Halliday berättar om.

Att stanna kvar eller ge sig av

För den som är ung och bor i ett litet samhälle, som Sophie och Lucas gör, finns det bara ett alternativ. Det gäller att ge sig av så långt bort att det går att skapa sig ett riktigt liv. De som stannar kvar är förlorarna. Eller? För Lukas i Maja Hjertzells roman Bli kvar är det inte så enkelt. Är det verkligen de som lämnar som gör ett genomtänkt val, funderar han, eller handlar det helt enkelt om att de faktiskt gör som alla andra och de som blir kvar är de som väljer aktivt.

En som redan gett sig av är Lucas kompis Daniel. Han som spelade i bandet innan de var tvungna att ta in en ersättare. Han som var tillsammans med Sophie. Sophie som Lucas är kär i och som han just den här morgonen vaknat upp bredvid. Sophie som också ska ge sig av, faktiskt just denna dag. Hon ska börja studera i Göteborg och Lucas önskar att hon kunde bli lycklig just här med honom istället.

Bli kvar är en kortroman som utspelar sig under en enda dag. Från tidig morgon då Lucas och Sophie vaknar under ett lakan till sen kväll då Lucas kört Sophie till Göteborg och nu ska åka hem igen. Det är en bok där det händer väldigt lite på ytan, men väldigt mycket inom Lucas som är den som berättar. Det handlar om att välja det liv som passar en bäst, men också om hur lojaliteten till vänner och den starka kärleken kan förändra vad ett bra liv egentligen är.

Maja Hjertzells styrka ligger i språket. Jag absolut älskar hur hon skriver och hur hon mer få ord kan väcka massor av tankar. Bli kvar är en bok om två personer som just upptäckt kärleken och som åker bil till Göteborg, men det är också en bok om ett Sverige där de unga lämnar den ort de vuxit upp i för att skapa sig ett liv i staden.

Bli kvar är en väldigt fin bok och jag hoppas att den hittar många läsare. Speciellt tror jag att den passar den som, oavsett ålder, funderar över sitt liv och vad som egentligen är viktigt. Det är befriande med en bok som vågar vila i det lilla och inte drivs framåt av en massa stora händelser. Ingen dör, ingen knarkar, ingen är deprimerad. Istället får vi möta två unga människor som just träffats, men inte vet vad som kommer att hända sedan.

Så minns jag Sara Danius

Vissa människor gör intryck, trots att de egentligen befinner sig långt borta. Sara Danius är en sådan människa. En modig, rakryggad och respektingivande människa. En som blev en symbol för det så viktiga systerskapet i en värld som fortfarande tillåter män att göra lite som de vill.

Genom sin kamp för att rensa i röran på Svenska Akademien blev hon en symbol för den kulturinstitution jag vill ha och inte den vi hade eller ens den vi fick. Jag minns hennes avsked och hur hon promenerade från Svenska Akademien arm i arm med Sara Stridsberg. Jag undrar om hon kände att kampen var värd allt hon fick utstå, men är innerligt glad över att hon hade mod nog att säga ifrån. I sitt sommarprogram från 2018 avslöjade hon allt och om Horace Engdahl inte innan framstått som ett riktigt praktarsel, fanns det absolut ingen tvekan nu.

Sara Danius var inte lagom. Hon var ingen lättledd kvinna som männen i Svenska Akademien kunde tysta. De blev av med henne, men i samma stund sin heder. Bilden av Sara Danius i den färgglada klänning hon bar på Nobeldagen 2018, en dag då det inte delades ut något Nobelpris i litteratur. En bild av henne i klänningen med texten “In a world full of lagom, be a Sara Danius” cirkulerar i sociala medier och jag tar med den bilden.

När Sara Danius nu avlidit, endast 57 år gammal, har världen blivit lite fattigare och lite färglösare. Dags att dra på knytblusen och kämpa på i hennes anda. Världen behöver fler som Sara Danius.

 

Foto: Sofia Runarsdotter

Check på Nobelpristagare?!

Jag har en plan.

Tanken är att jag någon gång ska läsa någonting av alla som mottagit Nobelpriset i litteratur. Att jag läser en hel bok av alla känns osannolikt men en novell eller några dikter borde jag fixa. Kanske mer kvantitet än kvalitet, men det struntar jag faktiskt i. Jag har lånat novellsamlingarna Nobeller och Fler Nobeller och hoppas hitta något intressant i dem.

Första målet i år är att läsa något av de kvinnor som fått priset som jag ännu inte läst något av. De som är kvar att upptäcka är Svetlana Aleksijevitj (2015) och Grazia Deledda (1926). Här räcker det med en kortare text per författare, men eftersom jag just nu läser Kriget har inget kvinnligt ansikte av Aleksijevitj  blir det mycket troligt så att den får representera henne. Det verkar dock vara en bok som behöver läsas i små portioner.

Tanken är sedan att jag ska ta ett årtionde i taget och jobba mig bakåt. De senaste åren ser det ut så här:

2019 Peter Handke, Österrike Är inte en författare som lockar och jag söker något kort.

2018 Olga Tokarczuk, Polen Lånade Spel på många små trummor i onsdags, så den ska jag försöka läsa snarast.

2017 Kazuo Ishiguro, Storbritannien Läst Återstoden av dagen och Never let me go, så check på honom.

2016 Bob Dylan, USA Läst några av hans dikter och självklart lyssnat på hans musik. Check på honom.

2015 Svetlana Aleksijevitj, Vitryssland Har förvisso läst ett gäng artiklar från GP av henne, men det här är en författare jag vill läsa något “riktigt” av. Läsning pågår, men det går väldigt, väldigt långsamt.

2014 Patrick Modiano, Frankrike Har läst en del av Lilla Smycket, men gett upp och lyssnat på Nätternas gräs, som var helt okej.

2013 Alice Munro, Kanada Läst samlingen Kärlek, vänskap, hat och några andra, enstaka noveller. 

2012 Mo Yan, Kina Är så vansinnigt osugen på att läsa något av honom, men trots att jag sett filmatiseringen av hans bok Det röda fältet får jag bita i det sura äpplet. Det får bli en novell. Hoppas han skrivit någon sådan.

2011 Tomas Tranströmer, Sverige En stor favorit som jag läst mycket av. 

2010 Mario Vargas Llosa, Peru Ännu en författare som jag egentligen klarar mig bra utan, men jag ska läsa, jag ska. Tipsa gärna om något kort.

 

Sex författare att upptäcka alltså, innan de första etapperna mot att ha läst något av alla litteraturpristagare är gjord. När första etappen ska vara slutförd? Ingen kommentar. Jag har ju hela livet på mig.

Var kommer du ifrån, egentligen?

Vi människor vill gärna kategorisera och ordna allt, vilket inkluderar andra människor. Jag tror också att vi alla har fördomar, oavsett vad vi själva tror. Vissa mer än andra. I boken Var kommer du ifrån, egentligen? berättar en rad svenskar om hur de bemöts som allt annat än svenska och att den på ytan oskyldiga frågan “Var kommer du ifrån, egentligen?” inte är så oskyldig. Istället bygger den på antagandet att svenskar bara kan se ut på vissa sätt och att utseendet är viktigare än annat när det gäller vem som kan anses vara svensk.

Berättelserna är sammanställda av TNKVRT, ett instagramkonto som drivs av Ana Matijevic, Kelly Tran, Denusha Sharma, Danny Lam och det är viktiga röster om vardagsrasism som får höras. Vissa påstår att vi inte får tala om invandring, även om det är det enda som diskuteras just nu och det enda som diskuterats de senaste åren. Däremot talar vi sällan om hur mycket rasism som den som inte är blond och blåögd utsätts ifrån. Jag hör det från mina elever och blir lika chockad varje gång. Tänk er att en tjej, som råkar vara född i ett land i Afrika, med en hud som är mörkare än vad som anses svenskt ska behöva utstå glåpord som apa i Sverige 2019. Hur vidrigt är inte det.

Att kalla någon apa kan de flesta inse är rasistiskt, men den smygande vardagsrasismen kan vara svårare att sätta fingret på. Som “oskyldiga” kommentarer om att alla asiater ser likadana ut, eller att någon talar extra långsamt och tydligt för att de utgår från att du inte kan svenska. Eller att som en person som väljer vara anonym ignoreras av en ansvarig för en nöjesattraktion för att hen bör ett halsband med Davidsstjärnan. Värst av allt är de röster som berättar att de inte längre känner sig hemma i Sverige. Så kan vi inte ha det. Det är hög tid att vi höjer våra röster och protesterar mot den normalisering och bagatellisering av rasism som pågår i Sverige. Det är inte de som utövar rasism som ska få definiera vad som är rasism, utan de som utsätts. Det här citatet säger allt:

Det är okej att inte förstå allt. Rasism är väldigt komplext, och ett problem som måste lösas på flera nivåer och strukturer i samhället. Därför får man ibland bara acceptera att någon tycker vissa saker är sårande och rasistiska; du måste inte alltid förstå varför. Personen kanske har gått igenom hemska saker, som får en koppling till just denna händelse. Då är det läge för dig att släppa nyfikenheten, och trösta istället.

 

De två nobelpristagarna är utsedda

Innan jag gick till jobbet idag lade jag upp en bild på Instagram föreställande novellsamlingen Spel på många små trummor av Olga Tokarczuk med en fundering om huruvida hon skulle bli en av dagens pristagare. Så blev det. Ett val som känns spännande och jag ser fram emot att läsa något av denna, i alla fall i hemlandet Polen, ganska kontroversiella författare. Tokarczuk har tidigare gett ut böcker på Ellerströms och Ariel förlag, men kommande boken Löparna ges ut av Albert Bonniers förlag. Inte så konstigt att ett större förlag köpte rättigheterna, då den belönades med Man Booker International Prize 2018. Nu fick hon också Nobelpriset i litteratur för samma år.

Nobelpriset för 2019 tilldelades Peter Handke och det är ett i mina ögon mer kontroversiellt val. Att Handke vid ett flertal tillfällen hyllat den före detta serbiske ledaren Slobodan Milošević gör honom till ett redan kritiserat och väldigt kontroversiellt val. Visst är det som Anders Olsson säger att det är litteraturen som ska prisas, men det här känns inte som något riktigt bra val. Björn Wiman säger så här om de två pristagarna “[d]et är lite Dr Jekyll och Mr Hyde – en vänsterradikal och regimkritisk författare och en som är motsatsen om man säger så, en högerradikal politisk dåre som hållit tal vid Miloševićs grav. Det blir lite kluvet.”

Det blev alltså en kvinna och en man, två författare från Europa, som båda har ett ben i filmbranschen och dessutom är de båda två kontroversiellt politiska författare av helt olika anledningar. Ett lite märkligt sätt att säga att det är litteraturen och inte personen som ska prisas. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är ett bra sätt att försöka vara opolitisk genom att vara just politisk. Inte så smart för en akademi som redan har förlorat en stor del av sitt anseende. Hur som helst finns det i alla fall en ny pristagare jag gärna läser något av och eftersom jag vill läsa något av alla får jag se till att även läsa någon av Handke. Eller kanske se en film. Räknas det?

%d bloggare gillar detta: