Läst 2017

En ny Doyle

Efter att ha sett och skrivit om den irländska filmen Dating Amber och upptäckt att en bok jag skrivit om på Kulturkollo har filmatiserats, bestämde jag mig för att flytta över inlägget hit. Här kommer en text som ursprungligen publicerades på Kulturkollo 27 april 2017.


När någon ber mig att nämna en favoritförfattare från Irland svarar jag reflexmässigt Roddy Doyle. Senare skulle jag kanske komma på gamla och nya favoriter som Samuel Beckett, Oscar Wilde,  Maeve Binchy eller Marian Keyes, men Doyle är nummer ett. Det var i hans fiktiva Barrytown som jag lärde känna Irland. Det skitiga och ganska fattiga landet, som på många sätt var lillebror till Storbritannien. Det är bara det att jag alltid skriver om Roddy Doyle och nu ville jag hitta något nytt. Efter en googling eller två hittade jag en annan Doyle. En yngre Doyle, vars böcker utspelar sig i ett nyare Irland. Irland efter alla lågkonjunkturer. Ett Irland som kallas den keltiska tigern och lever gott mycket tack vare EU. Men också ett Irland som krashade 2010 och fortfarande håller på att återhämta sig. Oavsett den ekonomiska statusen är Irland hippare nu än när Roddy Doyle skrev sina mest kända böcker.

Så vem är då Rob Doyle? Han föddes i Dublin och har en bakgrund som lärare. Debutboken Here are the young men, (troligen döpt efter en låt av Joy Division) publicerades 2014 och fick stor uppmärksamhet. Bland annat utsågs den till årets bok av såväl Irish Times, Sunday Times och Independent. Den var också en av böckerna påt he Irish Book Awards Newcomer of the Year. Uppföljaren publicerades 2016 är en novellsamling med titeln This is the ritual. I höst kommer Rob Doyle till Bokmässan i Göteborg, vilket torde betyda att minst en av hans böcker snart går att läsa på svenska.

Just Bokmässan var det som gjorde att jag klickade hem Here are the young men till min Kindle. Boken handlar om de fyra vännerna Matthew, Rez, Cocker och Kerney som snart ska ta examen. I gänget finns också Jen, tjejen som Matthew drömmer om. De ägnar alla helt klart mer tid åt att dricka och ta droger än att studera. Faktiskt är det så att flera av dem blir avstängda från själva examensceremonin. Vi får följa dem under några händelserika sommarveckor, då de borde jobba och vänta på resultaten på examensproven som kan ge dem en plats på universitetet, men istället gör sitt bästa för att förstöra sina liv fullständigt. Matthew är den som berättar större delen av historien, men ibland ger även Kearney och Rez sina perspektiv.

Det nya Irland verkar ha påverkat den unga generationen, vilket en av papporna påpekar. De har aldrig upplevt någon riktig kris och beter sig som att livet är till för att glida igenom. De går inte till puben för en pint, utan häller i sig alkohol, röker hash och knaprar ecstasy. Livet är ett ständigt rus och beskrivningen av hur livet ter sig är obehagligt att läsa om. Det är Trainspotting i bokform. Ibland ännu värre och mer obehagligt än Trainspotting någonsin är. Det var länge sedan jag läste en bok som skrämde mig så. Den irländska gemyten är långt borta.

Here are the young men är sjukt bra, men den är väldigt svart och väldigt obehaglig. Faktiskt är den vid några tillfällen så hemsk att jag avbryter läsningen och håller för ögonen, som om det skulle hjälpa. Den person som är mest obehaglig att läsa om är utan tvekan Kearney. Han spelar våldsamma spel som GTA och lever sig in i dem totalt. Matthew upptäcker en massa videos som Kearney spelat in, som är så våldsglorifierande att till och med Matthew inser att hans gamle vän inte är frisk. Ändå bryter han inte kontakten, trots att han försöker många gånger. Det gamla gänget är den enda trygghet han har och även om de egentligen inte är ett gäng längre, vill Matthew hellre umgås med dem än att vara ensam.

Here are the young men är en gripande skildring av unga människor som håller på att förstöra sina liv. De ser inte sitt eget värde och ibland inte ens meningen med att leva. Ingen av dem är ensamma och övergivna egentligen. I bakgrunden finns mammor och i vissa fall även pappor. Det är inga utsatta och fattiga killar vi får läsa om, utan ganska vanliga medelklassungar, som är skrämmande destruktiva. Att inget förlag ännu översatt den här boken är svårt att förstå. Någon borde verkligen göra det nu, eller helst igår.

Jag har alltså fått en ny favorit med namnet Doyle, men Rob Doyles brutala svärta slår inte Roddy Doyles mer gemytliga sådana. På något sätt har jag lättare att hantera de smått misslyckade ungdomarna som spelar i ett band, gubbarna på puben och den oplanerade graviditeten, än den destruktivitet som präglar de unga i Rob Doyles bok. Jag är dock glad att jag upptäckt en ny Doyle. Det lär inte vara vårt sista möte, trots att det gjorde både psykiskt och faktiskt fysiskt ont att läsa hans debutbok.


Jag har inte läst något mer av Rob Doyle sedan 2017. Förra året kom hans senaste bok Treshold, som verkar beröra samma teman som Here are the young men. Mycket droger och den här gången kombinerad med en resa runt Europa. Egentligen inte alls min typ av bok, men Doyle kan skriva.

Snön ligger vit på spåren

Idag bjuder jag på ett gammalt inlägg från Kulturkollo om boken Let it snow, som också blivit film.


Vi vet alla hur det är att försöka åka tåg när snön faller ner, men när det gäller Jubilees äventyrliga färd kan vi inte skylla på SJ. I boken Let it snow har tre ungdomsboksförfattare skrivit varsin berättelse som innehåller bland annat snö, jul, kaffe, våfflor, Twister och en mini-gris. Först ut är Maureen Johnson som i Jubilee-Expressen är den som introducerar Jubilee, tjejen vars föräldrar lyckas hamna i häktet och därför inte kan fira jul med henne. Istället ska hon på julaftons eftermiddag ta tåget till sina morföräldrar i Florida, istället för att fira julafton på fest med pojkvännen Noah, något som kanske hade känts mer okej om det inte var så att Noah inte alls verkar bry sig om att hon inte är där. På tåget träffar hon Jeb, som är på väg till sin flickvän för att förhoppningsvis vinna henne tillbaka. Där finns också ett gäng mer eller mindre hysteriska cheerleaders, som nästan alla heter Amber. De dyker upp även längre fram i boken.

När tåget når den lilla staden Georgetown gör snön att de inte kan åka vidare. Jubilee väntar ett tag på tåget, men inser snart att de kommer att bli stående. Istället för att sitta kvar och frysa ger hon sig iväg till Waffle house, där en stor del av bokens andra berättelse utspelar sig. Där sitter bland annat en man helt klädd i folie och en stund senare dyker en kille klädd i plastpåsar upp. Han visar sig heta Stuart och vara väldigt mycket mer normal än plastpåsarna antyder. Stuart bjuder med henne hem till sig så att hon ska slippa sova på tåget.

John Green har skrivit Cheerleaderstormen, som kanske är den svagaste delen av de tre. Här blir kompisarna Tobin, The Duke och JP kontaktade av Keun som jobbar på Waffle house. Han ber dem leverera ett Twister till restaurangen, eftersom cheerleadergänget från tåget är sugna på att spela lite. Nu hade det inte blivit någon berättelse av det om det inte funnits en rad hinder på vägen, men jag hade önskat att Green koncentrerat sig på annat än just svårigheten att ta sig hemifrån till Waffle house, för det blir mer hysteriskt än intressant.

I den tredje delen med den märkliga titeln Grisarnas skyddshelgon, skriven av Lauren Myracle, får vi lära känna Addie som saknar sin pojkvän Jeb, han på tåget ni vet. Hon har gjort slut och ångrar sig rejält. I ett försök att hantera sorgen (oklart hur det skulle hjälpa) klipper hon av sig sitt hår. Istället för att baka julkakor blir det jobb på Starbucks och flera av karaktärerna från de andra berättelserna dyker upp. Myracle knyter snyggt ihop de lösa trådarna från de två tidigare delarna och ser till att Let it snow blir en bra helhet. Kanske är det inte någon stor litteratur, men en trevlig bok om en annorlunda jul. Helt klart läsvärd och fylld av julstämning om än lite ovanlig sådan.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 20 december 2017

Sista striden i Engelsfors enligt två O

Så fick jag då äntligen läst Nyckeln, sista delen i Engelsforstrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Varför? För att Lilla O läste hela trilogin nu i höst och det kändes trevligt med en samläsning.

För min del var det ett tag sedan jag läste Eldoch det var också bra att ha någon i närheten som kunde förklara när jag glömt. I Nyckeln förbereder de utvalda sig för den sista striden, eller de utvalda som är kvar. Så här tyckte vi om den avslutande delen av trilogin. Eftersom vi spoilar en hel del är texten vit, så markera den om du vill läsa.

Hälsningar två O

O: Vad tyckte du nu om Nyckeln? Jag gillade mycket av den, som att Gränslandet fanns, men anda delar kändes den lite lång och långsam. 

Lilla O: Jag tyckte att den var bra, men de andra två böckerna var nästan bättre, men jag gillade inte alls delarna i Gränslandet. Det blev tråkigt efter ett tag. Det var många delar som var bra och alla personerna blev både bra och dåliga. Men kanske var det lite mycket känslor och alla var så stressade.

O: Det är ju inte konstigt visserligen, med tanke på apokalypsen. Vem hade inte blivit känslosam och stressad då?

Lilla O: Nej, man kan ju inte döma någon efter hur de är när de är stressade, men efter den här boken har jag inga favoritkaraktärer längre. Jag både gillar och inte gillar alla.

O: Min favorit har ju varit Minou hela tiden och nu var hon huvudperson, men inte bara på ett bra sätt. Jag tyckte om att vi fick lära känna hennes familj bättre, men inte att hon hamnar på fel sida. 

Lilla O: Det var okej i början med Minou, men det blev lite mycket av det onda.

O: Jag håller med, jag ville inte att hon skulle vara ond. Men jag tyckte verkligen att det var ett bra slut. Jag gillade att det blev en riktig kamp och att det var så himla spännande. 

Lilla O: Jag också, men det är tråkigt att det är slut. Det skulle faktiskt gå att skriva en fortsättning, typ en novell eller så i alla fall. Det finns liksom en cliffhanger fast det är sista boken.

O: Det finns ju ett seriealbum mellan Eld och Nyckeln, så det kanske kan bli fler sådana efter Nyckeln?

Lilla O: Jo, om det fanns fler böcker skulle jag läsa, men jag känner inte riktigt för att läsa om dem en gång till, för då blir det inte lika spännande, men de var väldigt bra nu första gången jag läste dem.

O: Nej, jag kommer inte heller läsa om dem, men jag är glad att du fick mig att läsa Nyckeln, så att jag fick veta slutet. Jag önskar nog att jag hade gjort som du och läst alla böckerna i rad, för jag märkte att jag hade glömt lite, men det mesta kom tillbaka under läsningen.

Vi rekommenderar båda att ni läser Engelsforstrilogin, som är väldigt bra, trots att Nyckeln kanske var lite tjockare än den hade behövt vara. Det är en riktigt läsvärd trilogi.

Bäst 2017 enligt O

Hur rankar man läsupplevelser? Elin Nilsson sa i podden Bladen brinner att en bra bok gör att man efter läsningen tittar upp och ser på världen och människorna lite annorlunda, (eller ungefär så i alla fall, jag lyssnade i bilen och antecknade inte). Jag håller med henne om att det är en bra definition av vad en bra bok är. Men det finns böcker som är bra på olika sätt. Vissa är helt fantastiska redan från första sidan och håller dig i ett järngrepp. Världen utanför försvinner och du vill bara läsa och läsa. Andra smyger sig på och kräver en hel del ansträngning innan de tar tag i dig. Och så finns de som växer långt efter läsningen. Som du tänker på med jämna mellanrum dagar, veckor och ibland till och med år efter läsningen. Det finns böcker som du minns detaljerat och andra där bara en känsla dröjer sig kvar. Sedan finns de som du veta att du verkligen gillade, men inte kan komma ihåg någonting av.

Så vad är det egentligen jag försöker säga? Att det är sjukt svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta ihop en lista med årets bästa läsupplevelser (alltså inte årets böcker för många har kommit ut mycket tidigare än så). Ändå har jag gjort en sådan, för det ska man liksom i slutet av året om man är en riktig bokbloggare och det vill jag ju vara.

Jag började med att lägga till alla böcker från min läslista. Det blev 32 stycken och kunde blivit ännu fler om jag inte hejdat mig i alla fall lite. Sedan rensade jag och de här 20 finns kvar. Mer kan jag inte rensa, så det får bli en 20-i-topp från mig i år. Böcker som fängslade mig för stunden, blandade med böcker som jag fortfarande tänker på väldigt ofta. De är listade efter den ordning jag läste dem i, med början i januari och avslutning i december.

 

Vi är en, Sarah Crossan

Vända hem, Yaa Gyasi

(M)ornitologenJohanna Thydell

Ordbrodösen, Anna Arvidsson

Here are the young men, Rob Doyle

The Woman next door, Yewande Omotoso

Memorys bok, Petina Gappah

Det hänger en ängel ensam i skogen, Samuel Bjørk

Ett litet liv, Hanya Yanagihara

Annabelle, Lina Bengtsdotter

Hetta, Jane Harper

The Hate U give, Angie Thomas

Vakuum, Mia Öström

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru

Ta det som en man, Hampus Nessvold

Ditt liv är mitt, Majgull Axelsson

Hej syster, Navid Modiri

Exit West, Mohsin Hamid

Norra Latin, Sara Bergmark Elfgren

Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò

 

14 kvinnor

6 män

9 romaner

7 ungdomsböcker

2 sakprosaböcker (en som även finns med bland ungdomsböckerna)

3 deckare

9 svenska författare

3 från andra länder i Europa (Norge och Irland)

3 författare från Nordamerika (Barbados och USA)

3 författare från Afrika (Ghana, Nigeria och Zimbabwe)

1 författare från Asien (Pakistan)

1 författare från Australien

 

Bloggåret 2017 enligt O

Så var ett nytt bloggår avslutat, mitt nionde. I början av januari 2009 smög jag igång min första blogg och det tog ett tag innan jag ens vågade berätta för någon att den fanns. Sommaren 2010 körde jag igång på allvar med den här bloggen och sedan har jag bloggat på (med någon periods avbrott på annan plats). Rent statistiskt har 2017 varit ett riktigt bra år för bloggen, som haft fler läsare än på flera år. Rekordåret 2012 står sig fortfarande, följt av 2013, men sedan kommer faktiskt 2017. Ryktet om bokbloggens död är alltså synnerligen överdrivet. Det var därför inte sant att enligt O skulle bli en fotbollsblogg.

Det mest lästa inlägget 2017 var ett som riktade sig till lärare med tips på vad som kan läsas istället för Ondskan. Skrev dessutom ett om alternativ till I taket lyser stjärnorna, som också fick många läsare. Mycket troligt kommer fler liknande inlägg 2018.

När jag blir lite sur eller rent av förbannad brukar det bli en del läsare. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag rasade till exempel över föräldrar som gnäller över att barn får “läxa” att läsa böcker över sommaren och passade på att tipsa om bra böcker för barn och unga.

I februari listade Cision de bästa bok- och litteraturbloggarna och enligt O återfanns på andra plats efter Bokhora. Det var roligt.

Samma månad kunde jag hämta ut min senaste bok Start with English from the Beginning och nu i dagarna ska jag börja skriva ordentligt på nästa lärobok. Det är alltid lite läskigt precis i början innan idén helt tagit form och i slutet när det är dags att släppa ifrån sig manuset.

Månadens bokrelaterade aktivitet var en läshelg i Varberg ordnad av vår bokklubb Bokbubblarna, där vi bland annat diskuterade Musselstranden. Snart åker vi dit igen. Det ser jag verkligen fram emot. Under året har vi också bland annat cirklat Återstoden av dagen av årets nobelpristagare och sett Mordet på Orientexpressen.

Mars bjöd på årets första uteläsning och nya veckoutmaningen Olikhetsutmaningen. Så snart jag landat i vardagen kör jag igång den igen.

Sandra Beijer besökte mitt lokala bibliotek och jag var där. Trevligt. Sedan dess har jag frekvent använt begreppet “hisspitch”.

I april skrev yngste sonen sitt första inlägg på bloggen under namnet Lilla O. Det har inte blivit jättemånga inlägg, men i alla fall några. Vi har också samläst Nyckeln och skrivit om den.

I slutet av månaden besökte jag för första gången LiteraLund. En mycket trevlig upplevelse där jag bland annat lyssnade på Meg Rosoff, Anne-Marie Körling och Sally Green. Tre finfina damer.

I maj drog nästan alla kulturkollare till Stockholm på kulturkollo-kollo. Vi planerade veckoteman, läste, åt och tittade på Eurovision. I alla fall vissa av oss. Som vanligt var det jättetrevligt att ses, men vi ses ju faktiskt i princip dagligen via datorn.

Juni betyder student och mina elever fick ett tal bestående av boktitlar. I mitten av månaden blev det så äntligen läslov. Mycket läst och många sommarprogram i öronen. Ett av de bästa stod Linnea Claeson för. Juli betydde semester för hela familjen och ett par veckor i Spanien. Sol, strand och läsning — min bästa kombo.

I augusti besökte jag för första (och sista) gången Crimetime Gotland. Mycket trevligt, trots en del regn. Synd att festivalen flyttar och istället blir en del av Bokmässan. Det lär absolut inte bli samma grej.

September betyder Bokmässa i Göteborg, som i år blev väldigt annorlunda. Stora demonstrationer utanför och ett enormt säkerhetspådrag även inne på mässan. Besökarna blev betydligt färre än vanligt och nästa år kommer Nya Tider inte att få ställa ut. Frågan är dock om det gör att besökarna hittar tillbaka, eller om Bokmässan skadats även på längre sikt.

Det blev en märklig mässa på många sätt, men också en väldigt trevlig. En av höjdpunkterna var att träffa Jennifer Niven och självklart var det mysigt med alla mingel och vår numera traditionella bloggmiddag. För första gången träffade jag också ett gäng skoltwittrare och mitt i maten dök självaste gymnasieministern upp.

Jag och Anna drog som vanligt till Stockholm Literature och det var ett bättre och därmed stressigare år än vanligt. Om man ska få lunch måste det finns något i programmet att hoppa över. Det gick inte. Många fantastiska samtal och trevliga möten, som det med Lise Tremblay.

Och sen blev det jul. Jo, men så känns det nästan. November och december har liksom försvunnit i någon slags stressdimma, men nu har jag hittat lite energi efter lediga dagar. Mycket under årets två sista månader handlade om #metoo, som jag bloggade lite om. I december blev det för andra gången en kanonkalender, denna gång med ganska nya böcker med det gemensamt att de påverkat mig på något sätt och troligen skulle passa många läsare i olika åldrar.

Tv-serieåret toppades av This is Us, som just nu är inne på andra säsongen. Mycket bra. Efter att ha vägrat Skam ett tag klämde jag tre säsonger och delade sedan alla andras längtan efter den fjärde och sista. Jag gillade alla säsonger, men speciellt de två sista. Så här skrev jag när serien var slut.

Familjen O har sett 3 säsonger av The 100 och längtar nu efter den fjärde. I väntan på den ser vi Suits och Designated survivor. Själv har jag sett ovanligt lite på tv det här året och det film ska vi inte tala om. Kanske är det därför jag läst mer än på flera år.

Nu är 2017 över. Ett ganska tungt år, men i alla fall bättre än 2016. Jag hoppas på en uppåtgående kurva och ett riktigt fint 2018. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er!

Stanna hos mig

Årets sista bok är också en av de bästa. Stanna hos mig är Ayòbámi Adébáyòs debut och en mycket imponerande sådan. Berättelsen börjar i slutet och vi får träffa Yejide, en barnlös frisör som lämnat sin man. Det var många år sedan de sågs och en dag får hon en inbjudan till hans pappas begravning. Innan vi får följa med på resan tillbaka berättar hon sin historia om sitt äktenskap och sin familj.

Yejide och Akin träffas på universitetet, gifter sig och lever lyckliga. Så lycklig man nu kan vara utan barn. Yejide försöker med allt, men blir aldrig gravid. Något som hennes svärmor är mycket missnöjd med. Så missnöjd att hon tvingar sin son att ta en andra fru. Allt för att få de barnbarn som den äldste sonen förväntas ge henne.

Självklart blir detta en chock för Yejide och även om Akins andra fru inte bor med dem, får det henne att må riktigt dåligt. Hon tänker på sin mor och sin fars alla fruar, en rad elaka styvmödrar som önskade bort henne. De gamla traditionerna finns dock kvar även i det nu moderna samhället på 1980-talet. Barnlöshet är inget alternativ och vem som är mamma åt hennes barnbarn är ointressant för Yejindes svärmor.

Stanna hos mig är en hjärtskärande bok och att följa Yejinde är många gånger smärtsamt. Ibland är det Akin som berättar och det står helt klart att även han är ett offer för traditionerna och den mansbild som i så många situationer är allt för snäv. Kvinnan å andra sidan, ses mer som en bebismaskin än något annat och det faktum att hon är utbytbar visar hur lite värde hon har. Alla de saker Yejinde gör för att faktiskt bli gravid, när det inte ens är säkert att det är fysiskt möjligt. Visst är det för att hon själv vill ha barn, men också för att hennes liv inte blir något värt i mångas ögon förrän hon blir mamma.

Att läsa Stanna hos mig som kvinna och mamma är tungt, men det är också en bok med mycket glädje och kärlek. En bok som jag hoppas att många kommer att upptäcka. Visst utspelar den sig i Nigeria under 80-talet och visst är det så att svenska män inte tvingas att ta en ny fru av sina mödrar om den första inte producerar några barn, men det finns likheter ändå. Att inte kunna få barn ses inte sällan som ett misslyckande och att välja bort barn är fortfarande något mycket märkligt.

Ayòbámi Adébáyò nominerades till Baileys Women’s Prize for Fiction för sin debut och den är värd alla nomineringar och priser den kan få. Ser fram emot hennes andra bok och hoppas att det finns en sådan på gång. En debutsuccé kan vara svår att följa upp.

 

En häst går in på en bar

En häst går in på en bar är den första bok jag läst av David Grossman och det är helt klart en av årets märkligaste läsupplevelser. Trots att det var ett tag sedan jag läste ut den kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Den berörde mig hur som helst mycket. Hela boken är en lång föreställning med ståuppkomikern Dovaleh G, som är en ganska ovanlig komiker. Ibland är han fruktansvärt rolig, men oftast ganska elak och obehaglig. Han berättar bland annat om en rad händelser och minnen, inte sällan är mycket smärtsamma som om hans mammas upplevelser under förintelsen, hur han själv misshandlades av sin pappa som barn och hur han mobbades i skolan.

Publiken vet inte riktigt hur de ska hantera det de får höra och som en del av publiken förstår jag dem. Vissa går, andra stannar. I publiken sitter hans barndomsvän, som fått en personlig inbjudan till showen. Även han är på väg att gå flera gånger, men stannar kvar, lyssnar och blir berörd. Själv fick jag ibland ta pauser för att hämta andan, men jag kom tillbaka och blev även jag berörd.

En häst går in på en bar är en intensiv bok, som inte är helt lättsmält. Orden forsar fram och ibland känns det som att jag drunknar. Effekten av det blir dock att orden sipprar in i mig och jag har svårt att släppa Dovaleh G. Däremot är jag inte säker på om jag tycker om honom, eller om jag egentligen tycker synd om honom. Jag lutar åt det senare.

David Grossman tilldelades Man Booker International Prize 2017 för den här boken och det kan jag på många sätt förstå. En häst går in på en bar liknar ingenting jag läst tidigare.

 

Hägern — noveller om en by

Det var länge sedan jag läste Hägern av Lise Tremblay, men jag hade tänkt att läsa den en gång till innan jag skrev om den. Det har jag sjävklart inte hunnit och nu är det snart dags att summera året, varför jag skriver ett inlägg trots allt. Hägern är dock en bok som jag verkligen skulle vilja läsa ut och faktiskt också äga. Den är nämligen så otroligt fint formgiven.

Jag hade inte tänkt börja med att skriva att jag gillar, trots att jag inte brukar gilla noveller, för jag börjar inse att det är en lögn. Det som är sant är att jag sällan läser noveller, men jag brukar ofta gilla när jag väl gör det. Bäst tycker jag kanske om inledningsnovellen Husvagnen, men alla texterna är bra.

Hägern går att läsa som noveller, men de korta texterna bildar också en helhet. En berättelse om ett litet samhälle och dess invånare. Byn ligger troligen i närheten av Tremblays hemtrakter i Québec, men skulle kunna ligga var som helst i någon av världens avfolkningsbygder. Vi träffar kvinnorna som vill bort, männen som är tysta, buttra och gärna jagar.Sommargästerna dyker upp när det blir varmare och lever ett helt separat liv, utan någon som helst respekt för bygdens traditioner. Sommargäster som hatas av vissa, men som för andra blir beviset på att det finns en helt annan värld. Klichéer kanske, men formade så att de aldrig känns annat än djupt mänskliga.

Vi diskuterade Hägern i Kulturkollo läser och under Stockholm Literature var jag sidekick till Anna som intervjuade Lise Tremblay. Vi lyssnade också på ett samtal med Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde. Från att ha varit helt okänd för mig blev Tremblay en författare som hälsade på oss på sin morgonpromenad. Så kan det gå och det är en av de många fantastiska saker med bokbloggandet. Författarmöten, nya vänner som Anna, de andra kulturkollarna och så många andra som gör litteraturfestivaler som Stockholm Literature så mycket roligare. Ja, ja, det är snart nyår och jag blir som vanligt sentimental, men tack till er alla, ni gör mitt liv rikare.

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som “Vilsenheten”, där Sigge berättar om “De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till “Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är “Mammaholmarna”, “Avundsjukans flod” och “Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som “De tre mest svårartade miljöerna på teve”, “Jag mötte Lassie x 23” och “Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

En farofylld överfart

Året är 1939 och ett fartyg lämnar Europa för Australien. Det blir som titeln på Rachel Rhys roman antyder En farofylld överfart. Vi vet redan från början att något går fel, då polisen möter fartyget i Sydneys hamn och fängslar en kvinna. Vem det är och vad som hänt är dock okänt.

Huvudpersonen Lily Shepard lämnar sin familj för att under några år arbeta i Australien som hembiträde. Biljetten är gratis som en del i ett statligt projekt för att locka arbetskraft. De stora hushållen i Sydney och Melbourne behöver personal och brittiskt tjänstefolk står högt i kurs. Fem andra unga kvinnor deltar i programmet och de reser tillsammans i turistklass. Mrs Collins som ser en gratisbiljett som en fin chans att kunna hälsa på sin gifta dotter, reser med dem som någon slags förkläde.

Lily ser resan som ett äventyr och ser fram emot att besöka alla spännande platser på vägen till slutdestinationen. Samtidigt är resan något av en flykt från ett misslyckat förhållande och en tragisk händelse. Hon är långt ifrån den enda som flyr.

Syskonparet Edward och Helena som delar bord med Lily vid middagarna och blir hennes vänner bär också på hemligheter och det tar ett bra tag innan vi får veta vad. Även det gifta paret Max och Eliza, som är på väg till Australien på en andra smekmånad döljer en hel del. De reser första klass och bjuder ofta in Lily och Edward till sin våning. Lily förälskar sig i Edward och fascineras av den rika och vackra Eliza. Max skulle hon helst vara utan.

Kriget hotar och det präglar självklart resenärerna. Vad som händer i världen förblir dock okänt för dem, då de inte har tillgång till varken radio eller tidningar under resan. I sällskapet finns George, som är övertygad nazist och Maria som är judinna. Det innebär självklart en rad spänningar och en rad hemligheter, lögner och smygande konflikter gör den här historien spännande och underhållande.

En farofylld överfart skulle kunna ha varit skriven för många år sedan, då Rhys verkligen anammat tidsandan och även anpassat språk och stil. Även omslaget för tankarna till äldre litteratur och jag gillar det. Bäst av allt är dock reseskildringar och att få se världen 1939 ur Lilys ögon. Resan är verkligen ett äventyr och hon är en utmärkt guide. Det här är både underhållande och välskrivet. En perfekt bok att sträckläsa en mörk och tråkig vinterdag.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: