Månad: december 2021

Beautiful world, where are you

Först gick det trögt, väldigt trögt med läsningen av Sally Rooneys senaste roman Beautiful world, where are you. Den lågmälda och ganska distanserade berättelsen om den unga författaren som flyttar till ett jättehus på landsbygden för att fly någonting, kanske livet självt, griper inte tag i mig. Men jag fortsätter läsa och de fyra huvudpersonerna kryper långsamt under huden på mig, tills jag kommer på mig själv att markera citat på varje sida för att det var så briljant formulerat. Ibland lite pretentiöst och överdrivet ska sägas, men mest av allt såväl tänkvärt som vackert. Vi möter fyra personer runt 30 som alla har något de döljer och som alla letar efter den där vackra världen som de önskar att de levde i.

Alice är författaren och först trodde jag att Sally Rooney skapat ännu en Marianne, en ung kvinnan som låter sig förnedras av män för att hon inte tror att hon förtjänar bättre, men så är det trots allt inte. Alice är sig själv och även om hon bär en svärta inom sig är hon fullt kapabel att ta hand om sig själv. I första kapitlet träffar hon Felix via Tinder och även han känns inledningsvis som en ganska platt karaktär. Misslyckad ung, arg man med taskig kvinnosyn. Även han får lov att utvecklas till att bli något mycket mer. Rooney kräver tålamod av läsaren, med sina långa detaljerade utvikningar som beskriver den värld som karaktärerna befinner sig i,  men den som har det får en läsupplevelse som berör.

Alice har skrivit två böcker och är en väldigt framgångsrik författare. Vi förstår ganska tidigt att hon mått dåligt och att flytten är en slags flykt. Hon verkar ändå må bättre, då hon åter börjat göra resor för att marknadsföra sina böcker. Där stiger författaren Rooney in och beskriver de tråkiga intervjuerna som alltid innehåller frågor om klassisk, irländsk litteratur i allmänhet och Yeats i synnerhet. Det får mig att tänka på ett seminarium på Bokmässan 2017, då Rooney var rätt sur och sågade Yeats totalt. Alice är vänligare, men kan bita ifrån om det behövs.

Precis när Alice och Felix träffats ska hon resa en vecka till Rom. Hon bjuder med honom som gäst och trots att de inte känner varandra alls väljer han att följa med. Det blir en något märklig resa som inleder deras inledningsvis ganska märkliga förhållande. Rooney leker med yta och fördomar, hur vi själva formas av vad andra tycker om oss, eller vad vi tror att de tycker. Karaktärerna pendlar mellan att vara precis det andra förväntar sig och att göra precis det de själva känner för.

Det var länge sedan Alice träffade Eileen, men hon ser henne som sin bästa vän. De skriver långa e-mail till varandra som på samma gång är distanserade och väldigt personliga. Även detta är något som jag inledningsvis har lite svårt för, men formen sätter sig. Distansen har sin förklaring och det finns en poäng med att de nästan tävlar i vem som kan formulera sig bäst. Två unga kvinnor som verkligen behöver varandra, men som är mer rädda för att behöva någon än att vara ensamma.

Den Eileen behöver mest är vännen Simon. De som bott grannar som barn och vars vänskap är det viktigaste i hennes liv. De bor båda i Dublin och Eileen har just lämnat ett längre förhållande. Även Simon har haft flickvänner och Eileen retar honom för att de ständigt har samma ålder, även om han hela tiden blir äldre. Ibland träffas de och har sex, men att bli ihop är ingenting någon av dem vill. Eller egentligen kanske de vill det, men de vågar inte vara ärliga med vad de känner. Precis som i Norlie & KKV:s låt Ingen annan rör mig som du är det de håller på med ganska så sjukt, men fullt naturligt när man lär känna Eileen bättre och förstår hennes största rädslor.

Det är något speciellt med Sally Rooney och med Beautiful world, where are you tar hon ännu ett steg i sitt författarskap. Det här hade inte kunnat vara en debutbok, för ingen hade låtit henne experimentera så med språket och med de långa, realistiska och detaljerade miljöbeskrivningarna. Ibland blir det för mycket och hon tangerar de sidolånga beskrivningarna som Tolstoj och Joyce använde sig av som gör att handlingen stannar upp.  Funderingarna kring livet, religionen, rädslan för att bli ensam och rädslan för att släppa in någon i sitt liv sylvassa. Klassperspektivet smygs in och bildningsidealet både lyfts, hyllas och ifrågasätts. Jag förlåter henne, då helheten blir bra. En bok eller två till så kommer Rooney att tillhöra de riktigt stora. Boken finns också utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag med titeln Vackra värld, var är du.

Insekt är en märklig bok

Jag hittade Claire Castillons novellsamling Insekt i en hög med gratisböcker från biblioteket och tog med den till mitt lilla klassrumsbibliotek. Två skäl fanns till detta, dels var det den första bok som favoritförlaget Sekwa gav ut och dels har jag tidigare läst och älskat Castillons samling Bubblor. Egentligen fanns det ett tredje skäl också, att noveller lämpar sig ypperligt i undervisningen. Under hösten har mina elever läst i början av varje lektion och då passar novellsamlingar både för mig och för den som glömt bok. Just den här lässtunden höll jag däremot på att skrämma slaget av eleverna då jag på riktigt skrek rakt ut när en mamma i en av de första novellerna slänger ut sina barn genom bilfönstret mitt på motorvägen.

Den verklighet som Claire Castillon beskriver i de 19 novellerna som utgör Insekt är absurd och obehaglig. Hon skildrar familjer med fokus på mammor och döttrar och en av de mest obehagliga novellerna handlar om en mamma som tänker med acceptans på det incestuösa förhållande hon tror att hennes man och dotter har. Det som gör det extra obehagligt att läsa novellerna är att Castillon är en så fruktansvärt skicklig författare och beskriver varje detalj på ett knivskarpt och obehagligt exakt sätt. Hon skriver det som någon kanske tänker, men skruvat flera varv och ändå ses de minst sagt förbjudna tankarna av karaktärerna som fullt normala. Det som gör läsningen extra märklig är att Castillon faktiskt lyckas förmedla att mycket trots allt handlar om kärlek. En kärlek som nästan överskuggas av rädsla, men trots allt någon slags kärlek.

Jag vet inte om jag hade läst Insekt till sista sidan om jag inte varit så fascinerad av Castillons sätt att skriva, men klart är att den gjorde mig enormt illa till mods. Välskrivet, snyggt och helt fruktansvärt är en ganska bra sammanfattning av innehållet.

Skapelsen av Kjell Espmark

När Kjell Espmarks Återliv, tredje och avslutande delen i Skapelsetrilogin, nominerades till Augustpriset var tanken att läsa hela trilogin. Det är det fortfarande, även om jag bara hunnit med första delen som heter Skapelsen. Faktiskt är det första hela samlingen av Kjell Espmark som jag läste och jag tyckte om det jag läste. Språket och känslan tilltalade mig mycket.

Som alltid är det svårt att skriva om diktsamlingar, då de bygger just på de känslor som väcks då orden möter läsarens tankar och erfarenheter. Precis som Gunnar Ekelöf skriver i sin dikt Poetik, en dikt jag ofta återkommer till, är det i tystnaden och mellanrummet som det händer och det som poeten skrivit är skrivet mellan raderna.

Skapelsen börjar självklart med “Ordet” och där möter vi någon som varit med länge, som kan vara den som skapat allt. Hen som säger:

Jag vill lägga mitt ålderdomliga ord
i era drömmar, utan att väcka er. Viska:
Skapelsen är ännu ofullbordad.

Och det är er den hoppas på.
Jag anar hur ni vänder er i sömnen
med händer som griper i tomma luften
som för att försvara sig.

 

Espmarks dikter befinner sig mellan dröm och verklighet, mellan religion och vetenskap. Egentligen har jag inte ord att beskriva vad de egentligen handlar om. Jag vet bara att de berör mig och får mig att vilja läsa vidare. Vi tas med till biblioteket i Alexandria, får höra om Sapfos fragment och till Kina där tecknens makt undersöks. Vi möter Sibyllan som helst av allt vill dö, då hon mist sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn och nu är så gammal att minnet sviker och kraften att rädda någon alls är helt försvunnen. Vi får höra kören och jag tycker mycket om hur vi-formen skapar ett kollektiv av röster.

Det var vi som skördade bomull på fälten
också om natten sedan vi stupat —
och gav er privilegiet att drömma
Våra ansikten är ett stycke av mörkret.
Minns oss.

 

För visst är det så att de generationen som gått före har skapat våra drömmar och visst är det ett privilegium att kunna drömma. Det kan inte alla göra och vi som kan har för länge sedan glömt att vara tacksamma. Espmark tar oss med genom skapelsen, genom historien och skriver om rasbiologi, revolutioner i Frankrike och Alan Turing. Det är både vackert och tänkvärt, enkelt och väldigt komplext. Precis som en bra diktsamling ska vara.

Veckans kulturfråga v.52 2021

Förra veckan handlade det om om årets bästa böcker och nu är det dags att sammanfatta hela kulturåret 2021. Berätta om tv-serier, filmer, föreställningar, musik eller kanske konst som du upplevt i år.

Vilka var årets bästa kulturupplevelser?

Kultur utanför hemmet har det inte blivit så mycket, men jag har hunnit se två bra pjäser. Bäst var Sex roller söker en författare på Backa Teater, en absurd, surrealistisk och knivskarp skildring av en familjs sönderfall.

Många tv-serier har det blivit och jag kommer att ägna mer tid åt att utvärdera tv-året. Jag vill dock lyfta fram The Newsreader som jag ganska nyss såg och charmiga Pørni.

Filmer har jag som vanligt sett alldeles för få, men jag måste nämna fantastiska The Father med Anthony Hopkins i huvudrollen. Han belönades mycket välförtjänt med en Oscar för bästa manliga huvudroll.

 

Manchester by the Sea

Manchester by the Sea är berättelsen om Lee som arbetar som fastighetsskötare i Boston och bor ensam i en källarlägenhet. Vi förstår nästan direkt att han bär på något och att hans något misslyckande sätt att försöka hantera både sorg och ilska är genom att dricka och slåss. I tillbakablickar syns en bror och en brorson och då dyns Lee i en annan tid och ett annat liv där det faktiskt fanns någon form av lycka och livsglädje. Så får han ett samtal om att hans bror Joe har dött och beger sig därför till Manchester by the Sea, platsen där han tidigare hade ett liv.

Joes son har hunnit bli 16 år och brodern har i sitt testamentet gjort Lee till hans förmyndare. Patrick, som brorsonen heter, vill absolut inte flytta till Boston med sin farbror och Lee blir kvar ett tag. När han själv försöker hantera sorgen ensam har Patrick vänner och flickvänner som finns där för honom. Han släpper ut sin sorg, medan Lee blir ännu mer inbunden. Vi får veta att det fanns en fru som lämnat honom och bit för bit får vi följa Lees gamla liv tills det är över. Det som händer är svårt att ta in helt klart. Ofattbart är vad det är.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag såg Manchester by the Sea, men inte att det skulle vara så jämnsvart och eländigt. Bra också, absolut, men så tragiskt. Så fruktansvärt tragiskt. Casey Affleck belönades med en Oscar för bästa manliga huvudroll och visst är det en gripande roll han gör. Samtidigt är det lite väl lågmält och den bottenlösa sorg som skildras blir något som stannar på ytan. Visserligen är det trovärdigt hur Lee hanterar sitt liv, eller bristen därpå och den mansroll som skildras är tyvärr alldeles för vanlig. Någon form av ljus hade ändå gjort det hela mer komplext och kanske ännu bättre. Små, små korn av hopp blir det i alla fall till slut och det är väl för väl.

Fantastiska rollprestationer gör även Michelle Willams som Lees fru Randi och Kyle Chandler som hans bror Joe. Jag önskar att de hade fått ännu mer plats. Nu blir Manchester by the Sea på gott och ont en enmansshow och som en sådan är den gripande. I några dagar till finns den på Svtplay. Se den, men ta ett djupt andetag först.

Five Bedrooms säsong 1

Efter att ha sett fantastiska The Newsreader letade jag efter fler serier från Australien och hittade första säsongen av Five Bedrooms på TV4play. Skådespelaren som finns med i båda serierna är Stephen Peacocke, som i Five Bedrooms spelar Ben Chigwell, en ganska misslyckad figur som försöker skapa ett bättre liv för sig själv.

Serien börjar på ett bröllop vid ett singelbord där alkoholen flödar, precis som den brukar på bröllop. Sent på kvällen bestämmer sig personerna vid bordet sig för att flytta ihop i ett hus tillsammans, då de inte har råd att ta lån själva. Det är mäklaren Ainsley som är mest på och hon lyckas övertala vännerna Harry och Liz att det är en superidé att bli sambos. Harry är läkare och har passerat 30, men bor fortfarande hemma hos sin mamma och Liz är nyskild. Egentligen hade i alla fall Liz tänkt sig något helt annat, men hon dras med. Ben lämnar gladeligen sin husvagn för ett bättre boende och Lachlan, Ainsleys kollega och hemliga kärlek har ännu en gång blivit utslängd av sin fru och behöver verkligen ett nytt hus.

Man kan tycka att två mäklare borde göra ett bättre köp, men huset de köper har i alla fall fem sovrum och de får plats allihop. Att rören inte funkar som de ska och att de ständigt hittar nya fel med huset är något som stör, men det blir ändå ganska så bra. Lachlan återvänder till sin fru ganska snart visserligen och in flyttar Heather, Ainsleys förra hyresvärdinna som tröttnat på sitt äktenskap och sina numera vuxna söner som verkade vägra att flytta hemifrån och växa upp. Hon är nästan 20 år äldre än de andra, men det funkar ändå ganska bra. Det är ingen idyll vi möter, men ett ganska så charmigt kaos.

Jag tyckte mycket om första säsongen av Five Bedrooms och nu letar jag förtvivlat efter något sätt att kunna se säsong 2. Serien har även fått en tredje säsong som har premiär på nyårsdagen. Det ska bli fint att få se vad som händer med de fem huvudpersonerna. Slutet på säsong 1 innehåll en del cliffhangers och det finns en del för dem att lösa.

En storm i juletid

En storm i juletid av Camilla Davidsson är en bok om en författare som skriver bok som heter just En storm i juletid. Väldigt meta och faktiskt en rätt kul idé som funkar riktigt bra! Huvudpersonen Alice har blivit uppsagd från sitt jobb på ett stort bokförlag och har isolerat sig från omvärlden. Inte så konstigt kanske med tanke på att covidtider innebär hemarbete. men för Alice handlar det snarare om att hon mår riktigt dåligt. Den som sett till att hon blir uppsagd är nämligen samma person som är Alice sambos nya flickvän. Inte konstigt att vår huvudperson mår dåligt.

Det har snart gått ett år sedan det stora sveket och första advent närmar sig. Alice mamma vill börja planera julen, men henens dotter har inte ens vågat berätta att hon blivit av med både sambo, lägenhet och jobb. Istället skyller hon på att det är mycket på jobbet och undviker alla försök till planer. Egentligen sitter hon ensam i en andrahandslägenhet som tillhör en väninnas äldre släkting och har absolut inget jobb alls. Tills samma väninna ger henne i uppdrag att jobba som redaktör för ett manus till en julbok. Det är deckarförfattaren Samuel Engman som planerar ett genrebyte och han behöver någon att bolla med. Inte bara jobbmässigt, utan även privat vänder det något när Alice börjar umgås med en äldre granndam Marguerite och  Poppy, som hon brukar sitta barnvakt åt. Dessutom finns katten Confucius som ger tröst när det behövs. Ett lagom kravlöst umgänge som Alice kommer att uppskatta mycket.

Parallellt med berättelsen om Alice får vi läsa Samuels manus om Julia vars pojkvän Adam inte alls är intresserad av julfirande på traditionellt sätt, utan istället har bokat en skidresa till Åre. De åker dit separat och när Julia ska boka tågbiljetter finns inga kvar, såklart. Istället tar hon bilen, fastnar i en snöstorm och blir räddad av en kollega och ännu en mystisk man. Julias upplevelser kopplas ibland samman med Alice liv och det görs på ett snyggt sätt. Lite irriterande kanske att det beskrivs som så himla viktigt att vara tillsammans med någon och dessutom vara smal för att må bra, men det är mycket annat som är bra i Davidssons julbok. Främst kanske beskrivningarna kring hur en bok växer fram, även om jag har svårt att tro att alla redaktörer och författare umgås på samma sätt som Alice och Samuel gör.

En storm i juletid är en bra julbok, bland de bättre jag läst de senaste åren. Möjligen är det lite för lite julstämning, men tiden fram till jul är också viktig att beskriva. Jag gillade Alice skarpt och tycker om Davidssons ofta humoristiska sätt att skriva. Faktiskt tror jag att det här är den bästa bok jag läst av henne.

Fem kulturella jultips

Juldagen idag och därför fokuserar veckans topplista på julen.

För den som vill se en tv-serie med jul och kärlek i centrum rekommenderar jag den norska serien Hjem til jul, som är riktigt charmig och bra. Två säsonger finns det av den på Netflix.

Lite otippad rekommenderar jag också en tysk tv-serie som jag såg förra året också den på Netflix. I Über Weinachten får vi följa med Bastian hem över jul och det blir mer dråpligt än stämningsfullt. Underhållande är det i alla fall.

En julfilm får det bli också och då väljer jag en från förra året som innehåller det klassiska motivet att någon tar med en låtsasdejt hem till familjen. I Holidate blir det ganska underhållande och charmigt om än väldigt förutsägbart. Det funkar ändå.

Årets bästa julbok av de jag läst var nog ändå Allt jag önskar mig till jul av Joanna Bolouri. En minst sagt trasslig kärlekssaga och flera julfiranden att läsa om.

Och så en julsång. Min absoluta favorit. God jul från den unge och den äldre stjärnan.

 

God jul önskar O

Idag är det julafton och jag önskar dig en riktigt fin jul med en trio julnoveller som alla finns att läsa eller lyssna till online.

Alldeles färsk är Valle Wigers novell “Första advent (och vi fortsätter färdas)” om en pappa och hans barn på ett tåg från Berlin.

Tove Janssons “Granen” är en klassisk julnovell som går att lyssna på här, fint inläst av författaren själv.

“Liten julnovell” av Mattias Göransson handlar om en väldigt ovanlig jul på IKEA (av alla ställen).

 

Hoppas ni alla får en riktigt fin jul var ni än befinner er!

 

Love hard

Natalie Bauer verkar ha hittat den perfekta killen genom en dejting app och de har pratat i timmar. Visst är hon rädd för att han luras, men när han skickar bild efter bild börjar hon bli säker på att det här är på riktigt. När drömprinsen Josh Lin antyder att det hade varit fint att fira jul ihop bestämmer Natalie sig för att överraska honom. Hon åker tvärs över landet och knackar på dörren, helt inställd på att fira en romantisk jul med sitt livs kärlek. Det visar sig dock att den snygge killen hon fått bilder på egentligen är en blyg och lite nördig kille som närmar sig trettio, men ändå bor kvar hemma hos sina föräldrar. Han har använt foton på sin kompis, eller kanske snarare före detta kompis, Tag och självklart flyr Natalie hals över huvud när det uppdagas.

Hon flyr inte längre än till den lokala baren där hon träffar den riktiga Tag, snyggare i verkligheten än på bild och kanske kan han bli hennes pojkvän på riktigt. Josh lovar Natalie att sammanföra henne med Tag mot att hon låtsas vara hans pojkvän under julhelgen. En klassisk historia alltså och det är inte direkt oväntat hur det hela slutar. Grejen är att det inte gör så mycket. Som romantisk julfilm funkar nämligen Love hard väldigt bra, mycket tack vare skådespelarna i huvudrollen. Såväl Nina Dobrev, som spelar Natalie och Jimmy O. Yang, som spelar Josh är riktigt charmiga. Dessutom fylls filmen av en rad roliga biroller. Vill du se en lättsam film som innehåller mer charm än slisk är Love Hard filmen för dig. Titeln anspelar på parets favoritjulfilmer, som båda vävs in i handlingen.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: