TV

Tales of the City på Netflix

Sommaren 2004 läste jag de först böckerna i Armistead Maupins serie som inleds med Tales of the city om Mary Ann Singelton som flyttar från Ohio till San Francisco. Första boken publicerades 1978 och jag kan tänka mig att de då var ganska frispråkiga och vågade. På fredag släpps en serie i tio delar baserad på böckerna på Netflix. I rollerna ser vi bland annat Laura Linney, Olympia Dukakis, Christopher Larkin och min absoluta favorit Ellen Page.

Om jag förstått det rätt är denna den fjärde omgången en fortsättning på de tre tidigare som kom redan på 90-talet och tidigt 2000-tal. Mary Ann är nu medelålders och Ellen Page spelar hennes dotter Shawna.

Ännu en sommarserie att se fram emot alltså. Undrar om de tidigare serierna kommer att finnas tillgängliga på Netflix också? Enligt Amistead Maupins hemsida är det så. Det vore ju kanon om det nu skulle bli en lika regnig sommar som det verkar just nu.

Bonusfamiljen roar och berör

Så har jag då sett det sista avsnittet i tredje säsongen av Bonusfamiljen och jag hoppas att det inte bli det sista. Tyvärr verkar det som att Svt inte kommer att beställa fler säsonger, även om serieskaparna är redo att skriva vidare. Nu fick serien förvisso en fin avslutning, men det finns ändå mycket kvar att berätta.

Egentligen fastnade jag inte för Bonusfamiljen direkt. Visst var det småroligt, men också lite konstruerat. Jag hade dessutom väldigt svårt för karaktärerna Lisa, spelad av Vera Vitali och Martin, spelad av Fredrik Hallgren. Sedan växte de, tillsammans med de andra karaktärerna och jag fann mig tycka om dem alla. Missförstå mig rätt, det är få av karaktärerna i Bonusfamiljen som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är intressanta att lära känna på behörigt avstånd.

En av de finaste karaktärerna fanns tyvärr inte med i tredje säsongen, nämligen Barbro Lill-Babs Svensson Gugge. Gugge presenterades inledningsvis som karaktären Martins mamma Birgittas väninna, som hon senare vågade erkänna var hennes flickvän och därefter faktiskt hennes fru. De två gifte sig i slutet av den andra säsongen. När Lill-Babs tragiskt gick bort dog också hennes karaktär och sorgen och saknaden för Gugge, spelad av Marianne Mörck, är massiv. Hennes kamp mot ensamheten i säsong tre berör mig djupt.

I tredje säsongen saknar jag också Martin Luuk, som spelar skolkuratorn Martin som är vän till Patrik. Han är också vän med parterapeuterna Ylva och Jan, som Lisa och Patrik går i terapi hos för att lära sig jonglera sitt äktenskap och alla relationer som en bonusfamilj innebär. Andra säsongens mest fantastiska (och pinsamma) händelse är kanske när Martin bjuder dessa fyra på middag och ingen vill avslöja att de faktiskt träffats förr.

Den som lyfter tredje säsongen är Nour El-Rafai, som gör en fantastisk rolltolkning. Hennes karaktär Sima var först Eddies elevassistent och har nu barn med hans pappa Martin. Det känns också som att de andra skådespelarna verkligen landat i sina roller och samspelet är bättre än någonsin. Väldigt tråkigt att svt i det läget väljer att lägga ner serien.

Vad är det då som gör Bonusfamiljen så bra? Jag skulle säga kombinationen av humor och ärlighet. Serien tar upp människors mörkaste känslor. Sådant som vi inte vill att någon ska veta. Genom att lyfta fram det mörka i ljuset går det att skratta åt eländet och det är ganska skönt. För mig blir serien dock en påminnelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Snarare minst lika fyllt av ogräs.

 

 

Minnesvärda tv-stunder

Den här veckan är det vår kära dumburk som får stå i centrum på Kuturkollo och veckoutmaningen handlar om oförglömliga tv-minnen.

De händelser som påverkat mig mest har faktiskt varit radionyheter och inte tv-diton. Jag minns till exempel hur jag sov över hos en kompis och blev väckt tidigt på morgonen av hennes föräldrar och att vi sedan lyssnade på radionyheterna som berättade att Olof Palme mördades. Jag minns också hur jag satt i bilen med några kollegor när vi lyssnade på radionyheterna med ett halvt öra och sedan var tvungna att höja ljudet. Sa de verkligen att två flygplan åkt in i Word Trade Center? Det får mig att tänka på hur mycket information vi fick från radion förr. I mitt barndomshem stod den väldigt ofta på och på helgerna åt vi frukost till tonerna av Ring så spelar vi och Svensktoppen.

Men tv:n då? Några oförglömliga ögonblick handlar om Melodifestivalen. Dels när Carola vann 1983 och jag blev helt förälskad i denna tjej. En förälskelse som definitivt gick över, men då var den stark. Året efter vann Herrey’s och då slog förälskelsen till på riktigt. Den har också gått över och nu har dessutom Richard Herreys twittrande nästan förstört tv-minnet helt.

Vi åt alltid middag framför tv:n på fredagar och det var något speciellt. Dallas var den självklara såpan under en lång tid. Vi såg också en hel del sport tillsammans i min familj och när Sportnytt sändes ville ingen svara i telefonen. Vem var så tokig att hen ringde just då? Speciellt söndagar 20.30 var helig tid i soffan.

Fortfarande försöker vi titta på serier tillsammans hela familjen, då tv:n trots allt fungerar som en samlande lägereld. Även om vi inte behöver passa tider eller studera tv-tablån är det en tradition jag gillar. Just nu är vi sällan hemma alla fyra, men vi har några favoritserier som vi följer. Just nu Lethal Weapon och Scandal.

 

 

Störst av allt — första avsnittet

Störst av allt är den första svenska originalserien på Netflix och baseras på Malin Persson Giolitos bok med samma namn. På engelska heter den Quicksand. Jag läste boken för lagom länge sedan och kommer ihåg den i stora drag, men är osäker på en hel del detaljer. Det gör att jag inte kommer att irritera mig på saker som är olika i boken och tv-serien.

Hittills har jag bara hunnit se första avsnittet, men vill ändå skriva några raders reflektion. Spontant känns det som att det här kommer att bli en höjdarserie, mycket tack vare Hanna Ardéhn, som spelar Maja. Hon är bra och trovärdig. En skådespelare som verkligen äger tittarens uppmärksamhet.

Det är absolut inget fel på Felix Sandmans tolkning av Sebastian, men jag har faktiskt lite svårt att förstå vad det är som får Maja att falla för just Sebastian. Det var egentligen samma känsla jag fick när jag läste boken, men den blir ännu tydligare i tv-serien.”Han kunde få vem han ville, men han valde mig.” är Majas egen reflektion och kanska handlar det om just det. Sebastian är självsäker, han är megarik och verkar ha fullt fokus på Maja.

Reuben Salmander spelar Sebastians pappa Claes Fagerman, som är riktigt obehaglig. En typisk gräslig mansgris med alldeles för mycket makt. Charmig på ytan, men så beräknande.

Ett avsnitt alltså, men det gav helt klart mersmak. Alla karaktärer har ännu inte dykt upp och det finns mycket kvar av det som händer i boken. Jag ska också spana efter två elever som varit med som statister. Kanske finns de med på en fest och i klassrummet. Det återstår att se.

 

Lethal Weapon som tv-serie

På 80-talet var actionkomedierna Lethal Weapon, eller Dödligt vapen som filmerna hette på svenska, mycket populära. Huvudpersonerna var den snart pensionsfärdige polisen Roger Murtaugh, som spelades av Danny Glover och den yngre värstingpolisen Martin Riggs, spelad av Mel Gibson med en rejäl hockeyfrilla och en massiv dödslängtan.

Nu har vi i familjen O sett den första säsongen av tv-serien Lethal Weapon från 2016, som går att se på Viaplay. Där är Roger Murtaugh något yngre, nyss hjärtopererad och med ett sladdbarn i familjen och Martin Riggs en destruktiv polis som mist sin höggravida fru och därefter flyttat till LA. Riggs kommer undan med en hel del då hans före detta svärfar har en hög position inom LAPD och därifrån försöker beskydda svärsonen som verkligen är en okonventionell polis.. Eftersom Riggs egentligen inte har något att leva för, tänjer han gärna på gränserna och utsätter sig ofta för rejäla faror. Murtaugh står istället för stabiliteten och de två paras ihop och bildar ett klassiskt omaka par, som självklart lyfter varandra.

Radarparet Murtaugh och Riggs spelas av och Clayne Crawford, som verkar ha varit nästan lika påfrestande in person som i roll och därför ersattes efter två säsonger. Jag charmas dock av hans hopplösa agerande och gillar verkligen samspelet mellan de två huvudrollsinnehavarna. Tv-serien utspelar sig i modern tid, men doftar helt klart 80-tal och sättet att blanda action och humor känns igen från förr. Ibland blir det definitivt för mycket och helt klart för stereotypt, men det är en underhållande serie som hela familjen gillar.

Säsong 1 slutade med en rejäl cliffhanger, men eftersom huvudpersonerna är hjältar av den äkta sorten är jag säker på att de överlever ännu en duell med döden. Vi kommer definitivt att titta vidare på nästa säsong så fort vi kan och serien är anledningen till att vår provmånad förlängdes. Det kostar att knarka tv-serier helt klart.

 

Ode till en tonårsidol

Tänk dig att det bara finns två tv-kanaler och att programmen som sänds är nyheter, sport, Nygammalt med folkdans och så veckans höjdpunkt Dallas (som är på sista säsongen och börjar spåra ur rejält). Föreställ dig då att det kommer en tredje kanal där det sänds en ungdomsserie om ett tvillingpar som flyttar till Beverly Hills och kanske kan du möjligen inse hur stort det var.

Serien Beverly Hills 90210 orsakade en del bråk hemma oss ska erkännas. TV:n var nämligen pappas och när det var nyheter på någon av de nu tre kanalerna skulle vi se nyheter. Som tur är hade jag en liten svartvit TV på rummet och därför kunde jag se Beverly Hills. Tillsammans med tvillingarna helylle-Brandon och wannabecool-Brenda lärde jag känna pluggisen Andrea, den korkade men snälle Steve, den snygga och coola Kelly, den naiva Donna och senare den lille pajasen David. Mest föll jag och många med mig för den farlige Dylan, som dejtar Brendan och Kelly i olika omgångar serien igenom.

För några dagar sedan drabbades skådespelaren Luke Perry av en massiv stroke och ogår nåddes vi av nyheten att han avlidit till följd av den. Luke Perry hade självklart fler roller, men för mig är och förblir han den evigt unge Dylan McKey.

Som Johan Hilton skriver i DN hade serien inte klarat sig utan Dylan McKey. Även om många tonårstjejer säkert hade valt en Brandon eller kanske en Steve, men i deras fantasier passade Dylan klart mycket bättre. Vi behöver våra rebeller om än på behörigt avstånd och Dylan McKay var lagom farlig i en i övrigt ganska oskyldig och ofarlig serie. Utan honom hade präktigheten blivit överväldigande, speciellt de första säsongerna. Johan Hilton skriver också att alla tittade på Beverly Hills med en ironisk ansats, men det tror jag inte riktigt var fallet inledningsvis. För mig var det på blodigt allvar i alla fall den första säsongen, men för varje säsong som gick var det nödvändigt att släppa allvaret och bara låta sig underhållas.

Samma dag som Luke Perry fördes till sjukhus avslöjades planerna på att låta serien Beverly Hills 90210 återvända med flera av originalskådespelarna i sina gamla roller. Att Ian Ziering aka Steve Sanders, Brian Austin Green som David Silver liksom att Jason Priestley som spelade Brandon Walsh, Jennie Garth som spelade Kelly Taylor och Tori Spelling, som spelade Donna Martin skrivit på om att återvända till sina roller var redan klart. Luke Perry, som var upptagen med serien Riverdale, var dock aktuell för flera inhopp. Nu är frågan vad som händer med den planerade fortsättningen, för klart är att det aldrig skulle gå att ersätta Luke Perry med någon annan skådespelare som Dylan McKay. Luke Perry är och förblir Dylan McKay. Så är det bara.

Vill du se Beverly Hills finns alla avsnitt på viafree. Med 99,9% säkerhet håller den absolut inte, kanske inte ens för en nostalgiker som jag, men när serien var ny var den något helt annat än det vi sett förut. I kölvattnet efter den följde oceaner av ungdomsserier i samma anda, men Beverely Hills var originalet. I många av serierna valde huvudpersonerna mellan två kärleksobjekt, men Kellys velande mellan Brandon och Dylan och Dylans mellan Brenda och Kelly var de ultimata trianglarna.

Greenleaf bjuder på dramatik

Greenleaf är en producerad av Oprah Winfrey och hon har också en liten, men viktig roll i serien. Skaparen Craig White har tidigare gett oss serier som Lost, Six feet under och Brothers & Sisters. Av dem påminner Greenleaf mest om Brothers & Sisters, men mest av allt liknar den faktiskt åttiotalets klassiska serier som Dallas, Dynastin och Falcon Crest. Det här är nämligen drama med extra allt och mer ändå.

Greenleaf är namnet på familjen som står i centrum. En familj där allt kretsar runt kyrkan de driver. Patriarken James Greenleaf är ledare för kyrkan och när han predikar sitter familjen på scenen. De bor alla på ett stort gods och på ytan verkar familjelyckan vara total.

Första avsnittet inleds när Grace reser hem tillsammans med sin dotter Sophia efter många år. Hennes syster Faith ska begravas och det är omöjligt att hålla sig hemifrån längre. Hennes föräldrar har aldrig träffat hennes nu tonåriga dotter, men trots att Grace inte planerat det bestämmer hon sig för att stanna. Egentligen har Grace lämnat kyrkan, men nu hittar hon tillbaka och börjar arbeta för sin far.

Åter till åttiotalalet och såpornas storhetstid. I Greenleaf finns de alla. Matriarken Lady Mae är grymmare än Angela Channing, pastor James och hans svåger Mac tävlar om att vara lika korrupt som JR, men eftersom James någonstans har ett gott hjärta får han istället ta rollen som Blake Carrington, en ledare som försöker, men långt ifrån alltid lyckas.

Vem är då Cliff Barnes? Kandidaterna är flera, men konkurrenten Basie Skanks ligger nära till hands. Han driver kyrkan Triumph och värvar det svarta fåret Jacob Greenleaf och gör honom till pastor, något hans far vägrar göra. Jacob är snarare lite för snäll och lite för dum, lite som Ray Krebbs eller kanske Bobby Ewing. Till kyrkans förtret och kanske förvirring finns också en och annan Steven Carrington.

Musiken i Greenleaf är ett kapitel för sig. Den spelar en stor roll i serien och det luktar lite nittiotal när artister gör framträdanden. Åttiotal och nittiotal alltså. Det funkar.

I USA sänds fjärde säsongen av familjedramat Greenleaf just nu. Tre säsonger finns på Netflix och jag har just påbörjat den andra. Trots att det är rätt snaskigt har jag fastnat helt. Miljön i det religiösa Memphis fascinerar mig och jag har helt fastnat i den religiösa världen som tyvärr också innehåller en hel del svek, lögner och hemligheter och en rejäl dos girighet. Pengar är helt klart många gånger viktigare än tron. För mig som är skeptisk till organiserad religion är kyrkans makt i Memphis ett bevis på att det sällan fungerar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att religion kan vara ett stöd  livet för den som tror. Jag tycker att balansen i Greenleaf är bra.

Australien vs. USA

Jag talar om Masterchef, ett favoritprogram, men främst om det sänds från Australien eller möjligen den amerikanska versionen. Den svenska versionen har jag helt gett upp, då jag har ytterst svårt för bristen på såväl humor som charm.

På ViaFree och Tv3 går det nu att se säsong 9 av Masterchef USA och på TLC sänds den tionde jubileumssäsongen av Masterchef Australia, där jag just nu ser veckan när Gordon Ramsey från Masterchef USA är gästdomare. Tv-meta liksom.

Programledare: Tre gubbar i varje land och medan de i Australien är mer av mysgubbar, satsar USA på hårdhet. Nu har jag inte sett mer än något avsnitt, men även om Gordon Ramsey mjuknat väldigt sprutar det ändå svordomar ur hans mun, men stenansiktet Joe Bastianich skrämmer mig nästan mer. Aarón Sanchez ser nog värre ut än han är, men målet verkar ändå vara att programmet ska ha tuffa domare som skrämmer deltagarna till succé.

Masterchef Australiens domare är tvärtom snällare än snällast och även om Gary Mehigan, George Calombaris och Matt Preston ibland sågar maträtter, så gör de det alltid på ett sakligt och nästan trevligt sätt. Självklart vet deltagarna när de har misslyckats och grunden är att det inte finns någon anledning att stampa på den som redan ligger. Inga svordomar eller kastande av mat här inte och det är skönt. Gordon Ramsey må vara underhållande, men jag föredrar hans lugnare stunder.

Tävlande: Att kunna laga mat är självklart en förutsättning och i båda länderna verkar det viktigt att de tävlande ska representera olika delar av befolkningen och kanske framför allt olika kök. I USA verkar dock en viktig faktor vara att sticka ut och gärna skapa konflikter. Några sådana tävlande existerar inte i Australien. Visst kan irritations uppstå när någon inte gör det de ska, men fokus ligger även här på pepp, inte attack. Jag kan stå ut med hårda domare, men har svårare för alla konflikter i Masterchef USA. Visst skapar det drama, men jag klarar mig bra utan bråk. Matlagningsmomenten räcker gott för spänningen.

Matfokus: Även USA kör nu totalt fokus på mat och master-classes, men i Australien är det ännu tydligare att tävlingen går ut på att hitta en kock som från början är bra, men under tävlingen blir ännu bättre. Maten står i centrum och deltagarnas utveckling är viktigare än deras relationer, eller brist därpå. Inte en enda elak kommentar mellan deltagarna hörs i Australiens Masterchef, utan bara pepp och sympati när någon misslyckas eller åker ut.

Tävlingsfokus: Att vinna är superviktigt i USA och deltagarna är beredda att gå över lik för att nå toppen. Även i Australien vill deltagarna vinna, men det handlar om att själv bli bättre, inte om att klanka ner på andra.

För mig vinner Masterchef Australia alla dagar i veckan, men jag hyser en hatkärlek till Masterchef USA och ser på det trots att jag ibland mår lite dåligt av jargongen.

Vilka matlagningsprogram gillar du bäst?

 

Så hur gick det i Malmö?

Jag tippade att Malou Prytz skulle skrälla och fick rätt. Därmed gissade jag rätt på de två finalbidragen. Dessutom hade jag rätt i att Andreas Johnson skulle få en ny chans, men överskattade Margarets fanbase och underskattade betydelsen av att dansa loss och sjunga på svenska. Jag satte Vlad Reiser som sexa, men han tog sig till Andra chansen. Kass låt och årets kanske fulaste scenkläder gör att jag tror att han stannar där.

Liamoo och Hanna Ferm representerar Göteborg med förorter och jag är glad att de tog sig vidare även om bidraget doftar Balkan-ballad lång väg, men just därför tror jag å andra sidan att låten klarar sig utmärkt i en eventuell Eurovision-final.

Sammantaget var Malmö en svagare deltävling än den i Göteborg, men finalbidragen känns spontant starkare.

De dagar som blommorna blommar

Jag höll på att missa Jonas Gardells och Simon Kaijsers serie De dagar som blommorna blommar. Hade avfärdat den för att många sa att den var för sentimental. För överdriven. Så slumpade det sig så att jag hade tid över en kväll när den bara skulle ligga kvar en dag till på Svt play och valde då att trots allt se den. Det är jag glad över.

För visst är det så att Gardell balanserar på gränsen ibland. Predikar snarare än berättar. Blir för sentimental. Men samtidigt finns det så mycket bra i serien och så många fina rolltolkningar. De dagar som blommorna blommar har lockat de största skådespelarna.

De spelar föräldrarna på 70-talet i ett villaområde där allt på ytan är perfekt. Där ingen vill låtsas om att en av sönerna slutat gå till skolan och dessutom blivit våldsam. Där en far låser in sig för att skydda sig mot sonen i fråga. Där en dotter mister sin far som städat undan och nu avslutar sitt liv. Där en annan familj dansar ut julen och kanske sin pappa på samma gång. Och någon gång i framtiden regisserar sonen en pjäs om just detta.

De är barnen som blir äldre. De som inte längre hänger vid korvkiosken. De nu vuxna männen lever ett annat liv; bättre eller sämre är frågan. Mest är det annorlunda. De är vuxna män som söker sitt förflutna och som försöker bearbeta det. Som är fast i lojalitet med familjer eller saknaden efter densamma.  Allt de försökt att dölja och glömma bort. Ensamheten. Så går tiden som en cirkel från 70-talet till nutiden och det är den store författaren och regissören som ser till att det smutsiga byket når publiken.

 

%d bloggare gillar detta: