enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: TV (Sida 1 av 7)

Allt för Sverige

Förra året såg jag några avsnitt av Allt för Sverige med min engelskgrupp med relativt nyanlända elever. Kombinationen av historia, geografi, Sverigekunskap och engelska passade perfekt. Flykt löper dessutom som en röd tråd genom programserie, men med ett perspektiv som vi sällan lyfter fram, nämligen alla svenskar som sökte ett bättre liv i USA. I varje program får en eller fler amerikaner med rötter i Sverige veta mer om sina släktingar. Det är mycket känslor och själv gråter jag minst en gång varje avsnitt. Nu är jag blödig som tusan visserligen, men det är fint att se andra människor upptäcka sina rötter och vårt land. Det är också fint att se sitt land hyllas i en positiv och faktiskt sund version av nationalism. Att vara stolt över sitt land behöver inte betyda mer än just det och vi har mycket att vara stolta över. I helgen har jag sett alla åtta avsnitt i säsongen som just avslutades, men fortfarande finns på svtplay.se och jag tycker verkligen att det är en programserie som är fantastisk på så många sätt.

Förra året vann Dylan Ratell, som var så intensiv att han fick Fab Freddie att kännas nedtonad. Det är lite spännande är hur vissa av deltagarna känns otroligt amerikanska, både till sätt och utseende/stil, medan andra lätt skulle kunna passera som svenskar. Till exempel finns Andrew, från Scandia, som lajvat Emil i Lönneberga, trots att han inte förrän nu vetat vem det är, Ashley som är blondare än de flesta svenskar och definitivt älskar dalahästar mer än alla, men visar mer känslor än de flesta svenskar vågar/vill göra, musikern Lois som skulle passa perfekt i Majorna och David från Alaska, som döpt sina barn till Leif och Björn och känner sig hemma i den svenska vildmarken.  Kevin, musikern från Los Angeles hade passat in perfekt på 70-talet med sin Svenne-frisyr, eller för den delen på min arbetsplats eller vilket estetiskt program som helst och som definitivt är svensk i hjärtat. Mest ovanliga i vårt samhälle måste Kyle och Tanya vara, som med sin starka religiösa identitet är ganska ovanliga. De båda grät då Anders Lundin talade om hur få svenskar som besöker kyrkan regelbundet och/eller ser sig som religiösa.

Just de kommentarer som deltagarna har på Sverige och svenska traditioner är spännande. Som jantelagen, inte så populär och definitivt inte lik det amerikanska sättet att leva. De imponerades dock av den gymnasieskola de besökte och det är kanske inte den bild de flesta har av svensk skola. Saker vi inte ens reflekterar över, som den fria skolmaten är väldigt ovanligt. I ett avsnitt frågar Anders Lundin vad deltagarna upptäckt och funderat över under sitt besök och musikern Kevin lyfter fram det faktum att så många verkar se glaset som halvtomt och är ganska så negativa och skeptiska. Var kommer den egentligen ifrån? Vi bor i ett av världens bästa länder, men ändå finns det så otroligt många som klagar. Dessutom verkar den svenska avundsjukan vara en stor del av den rasism som ökar i samhället. “De andra” ska inte få något av det som är vårt.

I ett avsnitt firar amerikanerna den svenska nationaldagen och besöker två familjer som har det gemensamt att de flytt till Sverige. Ena gruppen bor hos en familj med rötterna i Irak och den andra hos Mahad, en ung man som flydde ensam från Somalia och nu har en familj som är delvis svensk. Flera av amerikanerna talar om hur de själva haft fördomar om flyktingar och att de t.ex. inte känner några muslimer, men menar att besöket förändrade dem mycket. Jag tänker att möten mellan människor är så viktigt för förståelsen för varandra. Även vi svenskar skulle behöva lära känna dem som flytt till vårt land.

Fler saker vi ser som helt normalt är vår föräldraförsäkring och det faktum att svenska män faktiskt är hemma med sina barn, även om vi är många som kan tycka att de är det för lite. Och så den svenska blygheten, som nästan kan göra att vi verkar ohyfsade. Skärpning på det. Men visst tycker vi att folk som är lika sociala som Kyle i serien, som dessutom ler hela tiden och är sådär professionellt trevliga, är lite märkliga? Jag gör det helt klart och skäms lite för det.

Det roligaste med Allt för Sverige är att få se vårt land genom andras ögon. Svt är dessutom duktiga på att lyfta fram platser som sällan får plats i media. Sämst är tävlingsmomentet. För mig hade det helt klart räckt att få veta mer om vårt land och amerikanernas kopplingar till det. Jag vet vem som vinner, men ska inte spoila. Tyvärr var det inte någon av mina favoriter, men jag grät ändå floder när hen vann och sedan träffade sin släkt. Familjeband är mäktiga ändå.

Det var också fint att följa med på en resa genom Sverige. Själv blir jag sugen på att besöka vissa platser, som t.ex. Landsort. Bloggträff där kanske? Vi har ju redan kört fyrbesök på Malören och kan lika gärna köra vidare.

13 reasons why andra säsongen

Första säsongen av tv-serien 13 reasons why baserades på Jay Ashers fantastiska bok med samma namn och den var riktigt bra. Skådespelarna, speciellt Dylan Minnette som spelade Clay och Katherine Langford som spelade Hannah, var duktiga och kändes passande för sina roller.

Så kom en andra säsong, med manus skrivet av Jay Asher, där rättegången mot skolan står i centrum. Hannahs föräldrar, eller egentligen främst hennes mamma, vill få upprättelse och någon att skylla på. Jag var inte helt övertygad, men tyckte att det var intressant att få se hur de andra karaktärerna uppfattade händelserna på banden.

Det började bra och karaktärerna utvecklades. Vi fick veta mer om Hannah än vi visste förut och några fler pusselbitar. Kassettbanden ersattes av foton. Men sedan började det bli ganska segt och väldigt eländigt. Självklart är det sorgligt i en serie med ett självmord i fokus, men det som gjorde boken och första säsongen så bra var att den var ärlig, men också komplex. Allt var inte nattsvart. I andra säsongen finns det väldigt lite hopp kvar. Nåja, jag har ett par avsnitt kvar. Kanske vänder det.

Det blir en tredje säsong och jag undrar hur det blir. Kanske får karaktärerna verkligen en chans att leva vidare, eller så blir det bara krystat. Jag kommer säkerligen att titta, men inte kasta mig över den.

Har du sett andra säsongen av 13 reasons why? Vad tyckte du?

Skämskudde och charm med Hyséns

Självklart var jag tvungen att titta på premiäravsnittet på Hyséns på Play. Det går inte att vara blåvit ängel och göteborgare utan att i alla fall ha lite koll när realitydramat kommer till Göteborg.

Glenn Hysén. Sicken tjomme. Som sonen Anton påpekar har han absolut noll filter och grodorna hoppar ur munnen på honom. Samtidigt går det inte att bli arg på personen (eller kanske karaktären) Glenn, som trots allt verkar tycka bäst om när folk mår bra och faktiskt försöker bidra till att de gör det.

Under VM 1990 var Glenn Hysén syrrans favorit, medan jag desperat försökte hitta en t-shirt med Roland Nilsson eller Klas Ingesson. Jag vet egentligen inte vem som gjorde det bästa valet, men hennes var i alla fall mer populärt. Då och nu också kan tänkas. Tydligen är det kvinnor mellan 30 och 64 den starkaste målgruppen för programmet, i alla fall efter första avsnittet och det visar kanske att det här inte är en serie om fotboll, utan om Glenn.

Anton Hysén är första avsnittets stora behållning och även om även han verkar sakna filter är han aldrig så plump som sin far. De korta konversationerna med Glenn om huruvida Anton ska dejta tjejer eller killar visar på ett enormt tålamod från sonen och när mamma Helena ska shoppa kuddar med samme son står det klart att han har en ängels tålamod. Vilken cirkus.

Det andra barnet som finns med i seriens första avsnitt är Antons syster Annie. Också hon riktigt trevlig att lära känna lite och helt klart väldigt lik far. Att deras föräldrars skilsmässa påverkat syskonen mycket står klart redan i detta första avsnitt och det är nästan lite tragiskt hur exfrun Helena fortfarande verkar bita sig fast vid det förflutna. Vi får bland annat se delar av Glenns och Helenas bröllopsvideo och jag tänker på alla rykten som gick i stan om hur de andra blåvita spelarfruarna tog den första frun Kerstins parti när han träffade Helena medan han fortfarande var gift. Det är Kerstin som är mamma till Tobias Hysén, som nyss avslutade sin karriär i Blåvitt. Ingen av dem syns dock i Hyséns och det känns väl inte jättetroligt att de dyker upp heller. Det hade dock varit roligt om Tobias dök upp. Nu verkar programmet fokusera mer på konflikter än fotboll, så kanske inte ändå.

Nu tror jag knappast att jag kommer att följa Hyséns slaviskt. Faktiskt vet jag inte om jag kommer att se något avsnitt alls, men å andra sidan kommer jag inte nödvändigtvis  att byta kanal om programmet dyker upp. Det är lite småroligt och Glenn Hyséns totala brist på självcensur och orgien av kassa skämt är någonstans lite charmigt även om skämskudden dyker upp ett antal gånger.

Alla heter inte Glenn i Göteborg och alla älskar nog inte Glenn heller. Själv älskade jag helt klart Glenn när han spelade fotboll och jag tycker fortfarande att han har sin charm, trots att han kanske är mer barn än sina egna ungar.

 

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Downton finns inom synhåll

Nu har inspelningen av filmen som följer efter tv-serien Downton Abbey. Äntligen får vi veta hur det gått för familjen Crawley och alla runt dem efter julspecialen som sändes här i Sverige i början av 2016. Det sockersöta slutet lovade inte mer, men jag är glad att det ändå blir så. På Imdb går att läsa om ett “Untitled Downton Abbey Project” och 2019 får vi förhoppningsvis se resultatet av Julian Fellowes fortsatta historia.

Enligt Fellowes har det varit en utmaning att få ihop alla skådespelare som varit spridda geografiskt. I en artikel i Good Housekeeping får vi dock veta att han lyckats bra. Till och med Dame Maggie Smith, som varit skeptisk till filmen och sagt: ‘I just think it’s squeezing it dry, do you know what I mean?’, finns med. Kanske är det att mjölka ut för mycket, men jag hoppas och tror att det blir en bra film. En julspecial deluxe.

En som inte finns med i filmen är Lily James, som spelade Lady Rose. Det känns å andra sidan inte superviktigt, då hon visserligen var bra, men inte är en jättecentral karaktär. Anledningen till att hon inte är med är dessutom att hennes karaktär inte finns med i manus, inte att hon tackat nej.

Förutom filmen har Julian Fellowes ett annat project för NBC. Serien heter The Gilded Age och utspelar sig i New York på 1880-talet och det ska finnas kopplingar mellan den och Downton Abbey genom en yngre lady Violet. Även den får premiär 2019.

 

The Good Fight

Jag absolut älskade The Good Wife med fantastiska Julianna Margulies i huvudrollen. Sju säsonger och 156 avsnitt blev det, men jag hade lätt kunnat se mycket, mycket mer. Ändå tvekade jag lite innan jag började se spin-off-serien The Good Fight, dels för att Margulies inte är med, men också för att titeln är så otroligt löjlig, Ja, barnsligt jag vet, men jag är rätt barnslig ibland (eller ofta).

Nu har jag ändå börjat se serien där Diane Lockhard (spelad av Christine Baranski) har en av huvudrollerna. Hon slutar på byrån som står i centrum i The Good Wife och börjar arbeta på en firma som tidigare bara anställt afro-amerikansk personal. Med sig tar hon sin guddotter Maia och sedan dyker Marissa, dotter till Eli, upp och på byrån arbetar också Lucca, som var med i den sista säsongen av The Good Wife och en stor favorit. Dianes karaktär tillåts att utvecklas mycket och jag gillar henne verkligen. Jag gillar också Maia, som verkligen växer under seriens gång och Adrian, en av ägarna i den nya firman och den som anställer Diane, blir också mer och mer intressant.

Nu har jag sett första säsongen och just påbörjat den andra. Jag gillar den helt klart skarpt och skulle säga att den är bra mycket mer politisk än sin föregångare. Trump får till exempel rejäla kängor och oron för vad hans politik ska göra mot firman börjar växa. The Good Fight är en välskriven och aktuell advokatserie, med karaktärer som är lätta att engagera sig i. Än så länge finns två säsonger, men det verkar som att det kan bli en tredje också. Vad jag kan läsa mig till fortsätter serieskaparna att kritisera Trump rejält. Inte mig emot.

Sist på bollen med Big Little Lies

Att böcker blir tv-serier är en ganska ny trend och en trend som jag verkligen gillar. En filmatisering av en bok kräver att mycket tas bort, medan en tv-serie inbjuder till en utveckling av boken och karaktärerna. Förra sommaren började jag titta på Big little lies, en serie i sju delar baserad på Liane Moriartys bok. Sedan tog gratismånaden på HBO slut och jag glömde bort den. I sommar märkte jag dock till min glädje att HBO numera ingår i vårt (alldeles för stora och dyra) tv-paket och jag såg om de avsnitt jag sett och såg igår det sista avsnittet.

Vilken serie! Boken är riktigt bra och sättet den är berättad på, där vi redan från början vet att något hemskt hänt på en fest för föräldrarna på en skola, gör att spänningen redan från början är stor. Det är mammorna och barnen som står i centrum, men även papporna finns med på ett hörn.

Vi träffar dem första dagen i skolan, då Montreys okrönta drottning (i alla fall enligt sig själv) Madeline (spelad av fantastiska Reese Witherspoon) skadar sig på väg till skolan med sin dotter. Hon får skjuts av Jane, en ung ensamstånde mamma som just flyttat till Monterey (boken utspelar sig istället i Pirriwee, en villaförort i Australien) och en vänskap påbörjas. De träffar sedan Madelines bästa vän, Celeste (spelad av Nicole Kidman), vars tvillingpojkar också börjar i samma klass. Där går också Annabelle, dotter till karriärskvinnan Renata. När föräldrarna kommer för att hämta sina barn får de veta att någon försökt strypa Annabelle och när hon får frågan vem det är pekar hon på Ziggy, Janes son.

Konflikten mellan barnen och därmed deras mammor är ett spår i såväl boken som serien. Andra är äktenskapensen svårighter, där Celeste misshandlas av sin man Perry (spelad av Alexander Skarsgård) och Madeline har svårt att acceptera sin före detta mans nya flickvän Bonnie (spelad av Zoë Kravitz).

Till nästa säsong har skådespelare som Meryl Streep värvats. Hon ska spela Perrys mamma som dyker upp i Monterey och självklart undrar över sin sons död. Den började spelas in nu i vår och förväntas sändas 2019. Författaren Liane Moriarty har varit med och skrivit manus och liksom i första säsongen är det David E. Kelley som skriver avsnittsmanus.

Att en bok får en fortsättning i form av en tv-serie med manus skrivet av författaren är ännu en trend. Jay Asher har skrivit manus till andra säsongen av fantastiska 13 reasons why (som kommer att bli mitt nästa tv-projekt) och Margaret Atwood till andra säsongen av A Handmaid’s Tail, vars första säsong avslutades när boken gjorde det.

En annan bok som snart blir tv-serie är Störst av allt av Malin Persson Giolito och min absoluta favorit av Gillian Flynn Sharp Objects går just nu på HBO. Jag väntar ett tag innan jag ser den, då det bara finns två avsnitt just nu och jag avskyr att vänta. Själv hade jag önskat mig en tv-serie av Stephanie Perkins Anna and the French kiss och Isla and the happily ever after, som båda utspelar sig på samma skola i Paris. Annars tror jag att Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck skulle kunna bli en charmig serie eller kanske en film.

Good girls — när situationen kräver nya lösningar

I sommar har det blivit en del serier och mest underhållande är kanske (i alla fall på Netflix) färska  Good girls med Christina Hendricks från bland annat Mad Men, Mae Whitman från Parenthood och Retta från Parks and Recreation.

Hendricks och Whitman spelar systrarna Beth och Annie, på ytan den lyckade och den misslyckade. Beth har fyra barn, är hemmafru och gift med Dean. Hon bor i en fin villaförort och lever ett till synes perfekt liv. Annie är ensamstående mamma, jobbar i kassan på ett matvaruhus och är ganska slarvig. Så börjar det gå dåligt för Deans bilfirma, Annie behöver pengar till advokat för att inte riskera att förlora vårdnaden av sin dotter och något måste göras. Tillsammans med väninnan Ruby, som behöver pengar till sin dotters dyra medicin, bestämmer de sig för att råna varuhuset där Annie arbetar. En snabb stöt och sedan ska deras liv bli bättre.

Det är bara det att kassaskåpet är oväntat fullt då några lokala gangsters förvarar pengar där och de är inte direkt nöjda när de upptäcker att de blivit rånade. Ledaren Rio söker upp de nu svinrika damerna och kräver pengarna tillbaka. Det är bara det att de redan lyckats bränna en hel del och nu måste de hitta ett sätt att få ihop pengar igen. Hela serien är en ond cirkel, inte sällan obehaglig, men också underhållande och charmig. Skådespelarna är dessutom grymma och jag hoppas verkligen på en ny säsong väldigt, väldigt snart då första säsongen endast består av tio avsnitt och jag vill ha mer nuuuuu.

 

Nostalgi på hög nivå

1986 gjordes en mini-serie i tre delar med bland andra Sarah Jessica Parker som hette A year in the life. Den handlade om en familj som träffas för att fira jul och strax därefter dör mamman. Vi får följa dem under ett år när de försöker leva vidare efter sorgen och där många av dem omvärderar sina liv. Jag och syrran spelade in serien och såg den om och om igen, tills de vhs-kasetter den fanns på nästan var utslitna. Vi kunde nästan replikerna utantill och var troligen extremt störiga när vi läste dem högt. Några år senare såg syrran till att föra över dem till dvd, men nu var det många år sedan jag såg dem. Inte heller har jag sett den hela säsong av serien som följde efter mini-serien och som sändes i USA 1987-1988. För några år sedan letade jag efter den utan resultat, men så kom det sig att jag av en slump sökte på youtube efter den, med gott (eller i alla fall hyfsat gott) resultat. Där finns avsnitten, om än i sjukt dålig kvalitet.

Självklart var jag tvungen att börja med att se om mini-serien och fortfarande kände jag igen varenda replik. Nostalgi när den är som bäst. Att bildkvaliteten var kass skiter jag fullständigt i, nu måste jag se hela serien.

Slut på Skam

Sista säsongen av Skam har just avslutats och även om jag var hyperskeptisk inledningsvis och väntade länge innan jag såg de tre första säsongerna, föll jag pladask.

I säsong fyra är det Sana som är huvudperson, men de andra finns med och det är fint att få fortsätta att följa dem om än mer på avstånd. Som Even och Isak, huvudpersoner i säsong fyras kanske finaste (och möjligen smörigaste) scen, där Even under kareokefesten sjunger Imagine, blir rädd då Sanas bror och hans vänner kommer dit, får en duettpartner i Isak och sedan hela sällskapet som allsångspublik. Finare blir det knappast.

När karaokefesten övergår från smör till bråk, ett bråk där Elias slår och Isak blir slagen, hamnar Sana i en minst sagt konstig situation. När hon hör ett samtal på toaletten om hur Pepsi-Max-gänget vill stänga henne ute från bussen, blir det ännu ett bevis på att hon är annorlunda. Ännu tydligare blir det när det är Noora som kysser Yousef, inte hon.

Sana är min favorit, men jag tycker väldigt mycket om Noora också. Egentligen var säsongen om henne kanske den mest stereotypa, men teman och motiv som vi känner igen från många andra tv-serier, men hon är ändå så äkta och så likeable (varför har vi inte ett motsvarande svenskt, bra ord).

Vänskapen mellan Sana och Isak tillhör seriens mest intressanta. Egentligen borde de kanske inte vara vänner, men de är båda bra på att se människan, inte de egenskaper och kvaliteter som kan verka mer betydelsefulla än de verkligen är. Måste det egentligen spela någon roll vem en person älskar eller vilken gud en person ber till?

Det är kanske ganska naturligt att det är just för Isak som Sana berättar om hur hon känner. Hur det är att vara muslim med hijab och varje dag behöva bevisa att man inte är förtryckt. De tillhör båda utsatta grupper, men Sanas hijab gör att det syns tydligt att hon är annorlunda. Isaks tankar kring de dumma frågorna och hur viktiga de är är intressanta. Jag har tänkt så själv, när mina muslimska elever blir intervjuade av svenska elever till någon skoluppgift att många av frågorna är riktigt dumma, på gränsen till rasistiska och ibland över gränsen. Inte för att den som frågar är rasist, utan för att hen faktiskt är okunnig och/eller vill veta om de myter hen läst om är sanna. Jag har velat skydda mina elever från dessa frågor, men inser att Isak kanske har en poäng. Om de dumma frågorna inte får ställas hittar människor på egna svar och det kan bli väldigt mycket värre.

Religionen har en stor betydelse i fjärde säsongen, vilket är naturligt då det är något som är viktigt för Sana. Samtalen mellan Sana och Yousef om religion och Gud liknar på många sätt samtal jag haft med en före detta kollega och vän. Hen är troende, jag är det inte, men vi tycker ändå väldigt lika i många frågor. Faktiskt också när det gäller religion. På samma sätt kallas sig Sana religiös, medan Yousef säger sig vara icke-religiös. Ändå ser de ofta på världen på samma sätt. De har bara olika förklaringsmodeller.

Det är som Sanas bror Elias sätter fingret på när han funderar över vad en riktig muslim egentligen är. Den som liksom Yousef följer alla regler och är en god människa, men inte säger sig tro på Allah, eller den som visserligen går till moskén, men beter sig som ett svin.

Något som imponerar mig i främst fjärde säsongen av Skam är att skaparna vågar låta allt vara så tyst. Ibland är tystnaden så påtaglig att den hörs. Att tankar snurrar i huvudet på karaktärerna är tydligt, men vi får inte alltid veta vad de tänker. När karaktärerna tillåts sätta ord på sina tankar blir det kanske ändå som allra bäst.

Det är synd att det inte blir fler säsonger av Skam och det är synd att inte fler av karaktärerna får stå i centrum. Nu fick vi i sista avsnittet en liten inblick i Vildes liv och det jag anat att hon dolt. Jag hade gärna velat se fler sidor av Vilde, som är så mycket mer än en korkad brud. På samma sätt är Chris mer än en rolig tjockis, en stereotyp som serien kritiserats för. Storheten med Skam är bland annat att de vågat använda stereotyper och sedan breddat dem i takt med att vi får veta mer om karaktärerna. Det har inte riktigt skett med Vilde och ännu mindre med Chris. Chris lojalitet som vän har dock blivit än tydligare än i de tidigare säsongerna. Det är fint. Att följa alla karaktärer under sista avsnittet är ett smart drag, men jag skulle ändå vilja ha mer av Vilde, Chris och väldigt gärna även av fantastiska Eskild.

Men det finns ju en Chris till, Pentrator Chris. Att han skulle få ihop det med Eva var väl ändå rätt oväntat? Att han ännu en gång skulle visa sig vara en idiot var inte alls lika oväntat, däremot att cirkeln skulle slutas för Eva och Jonas. Eva är kanske den karaktär jag tycker är mest anonym. Visst fick hon en egen säsong, men det hjälpte inte riktigt. Samtidigt är hon rätt cool och kaxig och dessutom är hennes dialekt fantastisk.

Vad är det då som är så bra med Skam, förutom karaktärerna? Jag skulle säga ärligheten. Det blir lätt så att ungdomsserier blir moraliserande och politiskt korrekta. Som att det inte går att göra bara underhållning, utan att utbildning behövs också. I Skam finns inte ens överdrivet korrekta vuxna, tvärtom är de ofta osynliga, men när de tar plats är de ganska vanliga. Befriande vanliga. Samtidigt är Skam definitivt utbildande, i alla fall för vuxna och kanske också för unga som inte har en så heterogen umgängeskrets som den som porträtteras i Skam. Budskapet att kärlek sprids och att all kärlek är bra kärlek är klockrent.

 

Foto: Andreas Fadum

Nästan sist på bollen

I kursplanen för Svenska 2 ingår att läsa om språk i Norden och till slut fick jag tummen ur att se den norska serien Skam. Kanske är jag sist av alla och jag kommer inte att hinna se klart de tre första säsongerna innan det är dags för den fjärde i påsk.

Varför jag väntade? Jag skyller på att jag alltid blir lite barnsligt tvärtemot när ALLA unisont hyllar något, men mest skyller jag på Kristin Lundell. Hennes krönika om hur obehagligt det är att vuxna människor blir så engagerade i norska tonåringar tog hårt. Jag håller också med henne om att gymnasietiden egentligen är för obehaglig för att återupplevas, ens genom ögonen på några käcka jenter.

Men jag började som sagt titta ändå och ja, det är många gånger obehagligt, det är det. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Killarna kan jag helt ärligt både ha och mista, men så har jag inte heller sett säsong tre ännu.

Om jag har någon favorit? Sana är den som imponerar mest, men jag gillar Noora också. Hon är cool. Sedan får jag ont i hjärtat av Vilde och hennes längtan efter att bli älskad, skrattar gott åt Chris sköna stil och tycker att Eva är sådär lagom vanlig och trevlig. Det är då mitt vuxna jag vill krama om både dem och mitt egna gymnasiejag. Hon som kanske mest var en Eva, med drag av Vilde, men som längtade efter att vara lika självsäker som Noora eller Sana.

Jag har “påsklov” nu. Jag skriver “påsklov” för att jag har galet mycket att göra. Helst vill jag bara läsa böcker jag längtat efter att läsa och kanske se ett och annat avsnitt av Skam. Jag är på Nooras säsong nu och jag gillar det nya perspektivet.

Sida 1 av 7

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: