TV

The Undoing är suggestiv och spännande

Jag skulle ju se The Undoing direkt när den kom, men så blev det inte. Nu har jag i alla fall ägnat några timmar i sällskap med Nicole Kidman och Hugh Grant som spelar huvudrollerna och jag gillar resultatet. Berättelsen om det på ytan perfekta paret Grace och Jonathan Fraser, hon terapeut och han barnläkare går snabbt från idyll till något helt annat. En mamma till en av barnen på sonens exklusiva skola mördas, Jonathan är försvunnen och snart också misstänkt för mord.

I sex avsnitt får vi bit för bit veta vad som hänt och rättegången mot Jonathan utgör största delen av historien. Under avsnittens gång misstänker jag olika personer, men mest av allt fascineras jag av den mördade Elena Alves, som vi får veta väldigt lite om. Om mini-serien får en andra säsong hade jag önskat att hon hade fått huvudrollen. Matilda De Angelis är nämligen ett fynd och förtjänar en större roll än hon fick.

Vad ska man säga om seriens stjärnor? Att Hugh Grant är bättre än vanligt och Nicole Kidman ganska bra, men väldigt stel och svag. David E. Kelley, som också gjorde Big Little Lies, där Kidman spelade en av huvudrollerna, har än en gång skapat ett spännande relationsdrama som till stor del handlar om hemligheter som vi döljer från varandra. The Undoing är långt ifrån lika komplex, men det är trots det en bra och välgjord serie. Extra roligt är det att danska Susanne Bier regisserar och att Sofie Gråbøl spelar rollen som advokat Catherine Stamper.

Superföräldrar — en viktig programserie

Jag var väldigt kluven till det här med utredning av vår son, men när problemen blev så stora att livet påverkades negativt kändes det mer och mer viktigt att få veta mer för att kunna bli en bättre förälder. Det tog lång tid, men i december fick vår son en autismdiagnos. Det här inlägget kommer inte att handla om honom, utan mer om hur det är att vara förälder till ett barn som behöver extra stöttning i vissa situationer. I serien Superföräldrar som finns på urplay fick jag en hel del bekräftelse, men också tips som förälder, men faktiskt också som lärare. Programledaren Samantha Coard har själv en son med adhd och tillsammans med Lotta Borg Skoglund, överläkare i psykiatri, möter hon ett antal föräldrar med barn som har olika typer av NPF-diagnoser. Barnen får också plats i programmet och de skildras med respekt, även om det ibland blir lite väl utlämnande. Fint och sorgligt att höra hur de blivit lättade av sin diagnos som visar att de faktiskt kan klara saker med stöd. Kanske lär de sig inte alls just precis nu och definitivt inte när andra tittar på, men någon gång blir det bättre.

Första avsnittet handlar om diagnoser och hur det påverkar att få en sådan. Föräldrarna diskuterar också de anpassning de behövt göra i vardagen för att den ska fungera bättre och för att deras barn ska må så bra de bara kan. För den som inte själv är förälder till ett barn med NPF-diagnos kan det nog verka som att föräldrarna i programmet ställer väldigt låga krav på sina barn. Det är viktigt att ställa krav på sina barn så att de gör rätt, så tänkte jag själv länge, tills jag märkte att fel ställda krav bara förstörde och skapade onödiga konflikter. Nu har jag och maken lärt oss hur vi ska skapa en tydlighet i vardagen och undvika så många konflikter som möjligt. Det handlar inte om att vi släppt kraven, utan förändrat dem. Vi har helt enkelt lärt oss hur vi ska få vår sons vardag att bli så bättre och tryggare. Som en förälder säger blir det ofta så att dessa barn ständigt misslyckas och det kan verka som hon curlar sina barn för mycket när det egentligen handlar om att få sina barn att lyckas ett steg i taget. När de diskuterar alla fel de gjorde innan de själva förstod hur de skulle agera, kände jag verkligen igen mig. Seriens andra avsnitt om konflikter ger också igenkänning. Numera har vi få konflikter. Vi planerar och förbereder, vilket hjälper en del, men framför allt ställer vi inte orimliga krav. Det är som Borg Skoglund påpekar viktigt att komma överens om strategier och konsekvenser. Ett treåring kan du lyfta undan, men det går inte med en tonåring.

Är det så att “alla” för diagnoser nuförtiden? Den kommentaren hörs ibland och Lotta Borg Skoglund bekräftar att det ställs fler diagnoser inom NPF nu än tidigare, dels för att vi blivit bättre på att identifiera problemen, men tyvärr också för att svårigheterna blir så mycket tydligare i skolan idag. Vår skola ser inte alls ut som den gjorde förr och kraven på saker som ofta är svårt för barn med NPF-diagnos. Jag upplever också bristen på struktur och förutsägbarhet som ett problem för många. Just övergångar är svåra, vilket också tas upp i andra programmet om konflikter och en skoldag innehåller väldigt många sådana.

Från avsnitt två om konflikter hoppade jag direkt till avsnitt 6 med titeln “Skuggsyskon” som handlar om syskon till barn med NPF-diagnoser och hur de påverkas. Kraven att anpassa sig och visa förståelse för beteenden som inte alls känns okej och faktiskt kan vara riktigt svåra att just förstå. Negativa erfarenheter, men inte bara, påpekar Borg Skoglund. Jag upplevde att det blev bättre hemma när konflikterna minskade, men visst har hela vår familj påverkats av en jobbig situation. Något som tas upp i programmet är konsekvenser och hur olika krav som går att ställa på ett barn med och ett barn utan diagnos. Hos oss har det snarare blivit så att kraven på storebror blivit ganska låga när det gäller t.ex. att hjälpa till hemma. Samtidigt har han fått stå tillbaka mycket, inte minst för att vi inte kunnat göra samma saker som vi kunde förr. Inga reser, få utflykter och en inrutad vardag. Diagnosen har i vårt fall hjälpt både sonen som fått det, oss föräldrar, men faktiskt också andra sonen. Han förstår mer nu och tycker att det är skönt att hans son har fått hjälp. Ett väldigt fint program som visar ytterligare en dimension i svårigheten med att ha ett barn med npf-diagnos.

I avsnitt sju kommer skolan och fritiden in i bilden igen. Vi har märkt hur lite kunskap kring diagnoser som finns i skolan och hur övergripande åtgärder saknas. Nästan allt lämnas åt den enskilde läraren och det är inte okej, varken mot den läraren eller mot eleven som inte får det stöd hen behöver och har rätt till. Kanske blir jag extra besviken som själv är lärare och som hela tiden har hoppats på att skolan ska ta sitt ansvar på riktigt. Istället har vi mött ett par rektorer som på olika sätt duckat ansvar och lämnat över det till mentor och dessutom lagt skulden på oss och vårt barn när saker inte fungerat. Det är viktigt med specialskolor för barn med diagnos, men det är ännu viktigare att de “vanliga” skolorna faktiskt har de kunskaper som krävs. Jag är besviken på skolans insats för min son och den besvikelsen har jag helt ärligt svårt att hantera. Samtidigt förstår jag att andra föräldrar drar öronen åt sig när det börjar talas om att “NPF-säkra” skolor, då det inte sällan uppfattas som att kraven på eleverna ska sänkas och att “vanliga” elever kommer att få en sämre utbildning. Jag tror verkligen inte att det behöver vara så, men blir lite allergisk mot modeuttryck som “NPF-säkrade skolor”. När läraren Ann-Christine Wagner som arbetar på Källbrinksskolan som är en så kallad “NPF-säkrad” skola visar dock hur det egentligen handlar om kunskap, rutiner och inställning.  Jättefint att det finns enskilda lärare som gör skillnad, men det måste till något mer.

Sista avsnittet om NPF-stressen är kanske det avsnitt som berör mig mest. Jag befinner mig just där just nu, kanske främst för att det lugnat sig lite och det finns tid att krascha. Att gå ner i arbetstid och kanske till och med bli sjukskriven är något som många föräldrar till barn med en NPF-diagnos upplever. Det handlar om brist på tid och ork, massor med oro, men också en sorg och besvikelse över att det blivit som det har blivit. Allt detta stressar vansinnigt mycket och tär på oss alla. Det här är ett program som alla borde se, speciellt de som har åsikter om hur vi uppfostrar våra barn och de som inte tar det ansvar de borde ta. Jag gråter flera gånger under programmet och känner igen mig så mycket. Hjälpen som man behöver kämpa för och som finns på en massa olika ställen. Alla kontakter, den stora splittringen. Tröttheten. Att inte räcka till varken för sitt barn eller på jobbet.

Jag har alltså sett fem program i serien, de som berör mig mest. Kanske får jag anledning att återkomma med fler inlägg, men oavsett så rekommenderar jag er alla att titta på Superföräldrar. Proffsiga programledare och modiga gäster som vågar sätt ord på de mest förbjudna tankarna. Det är skönt att inte känna sig ensam, men också lite sorgligt. Jag märker dock att vi kommit en lång bit på väg och inser att vi har två fina ungar som har lite olika behov och förutsättningar.

 

 

Om pandemins påverkan på kulturens innehåll

Vi vet redan att de som skapar kultur, i alla fall böcker, tv-serier och filmer, kommer att behöva ta hänsyn till pandemin oss dess påverkan. Det går helt enkelt inte att låta en fiktiv berättelse utspela sig 2020 eller 2021 utan att nämna covid-19. Främst märks det på tv-serier som redan innan varit fast förankrade i samtiden och nu måste fortsätta ta hänsyn till den. Alternativet att snabbspola och plötsligt hamna i framtiden finns inte riktigt.

Ganska nyss skrev jag om Josephine Bornebuschs film Orca och trots att den utspelar sig under våren 2020 när pandemin drar in över världen lyckas den hålla det mesta av eländet på avstånd. I sjuttonde säsongen av långköraren Grey’s Anatomy spelar den istället snarare huvudrollen, vilket inte är så konstigt med tanke på att vården verkligen påverkas mycket av sjukdomen. Det gör dock att jag har svårt för att titta och trots att jag följt varje säsong är jag nu tveksam till om jag verkligen ska fortsätta. Att leva i pandemin och dessutom behöva bli påmind om dess värsta sidor blir lite för mycket. Alldeles för mycket blir det när doktor Baileys dementa mamma kommer in akut med svår covid. Nu ska jag helt ärligt säga att jag egentligen varit beredd att ge upp serien under de två senaste säsongerna, då den efter allt för många avsnitt tappat i kvalitet, men att pandemin skulle förstöra vår relation hade jag kanske inte räknat med. Samtidigt har jag svårt att släppa taget.

Värre är det med mina två favoritserier This is Us och A Million Little Things som jag verkligen inte är beredd att ge upp. Även här finns pandemin med så klart och det stör mig. Jag vill få dramatisk underhållning och svärta funkar fint, men jag vill helst av allt få vara fri från covid-19 som redan förstör allt och lite till. Visst inser jag att pandemin måste få ta plats, allt annat vore märkligt, men jag gillar det ändå inte. När allt är över kanske det finns en funktion i att se tillbaka och kanske bearbeta det som varit, men så länge vi är mitt i det orkar jag faktiskt inte. Jag vill ha mina favoritserier coronasäkrade och helst av allt coronafria.

Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer författare och regissörer undvika pandemin, eller frossa i den. Kommer vi att få uppleva en massa böcker, filmer och tv-serier som utspelar sig 2019, eller blir det fullt av dystopier och eländesskildringar från 2020 och 2021? Vad tror du och vad önskar du?

Fem roliga långkörarserier

Idag blir det tv-serier i centrum i veckans topp 5. När familjen O ska titta på tv tillsammans blir det ofta komediserier och vi har sett en rad riktiga långkörare som vi tyckt mycket om. Här är fem av dem och en bubblare som vi ännu inte sett färdigt:

How I met your mother är på många sätt gräslig (jag tittar på dig Barney), men jag köper det och hela familjen O tyckte om de ganska så knäppa karaktärerna. Handlingen kretsar kring fem vänner och en bar. Den där mamman som huvudpersonen Ted berättar om dyker inte upp förrän precis i slutet, men vägen dit är underhållande och ibland frustrerande.

Vänner är en klassiker och den håller fortfarande, trots att det ibland märks tydligt att det är en serie från 90-talet. Konceptet att låta vänner dela lägenheter och dessutom bo i lägenheter nära varandra är något flera av våra favoritserier har gemensamt. Det som är så roligt med just Vänner är hur karaktärerna både fortsätter att vara sig själva och samtidigt utvecklas.

Big Bang Theory handlar om fysiker och en stackars ingenjör, men faktum är att grannen Penny, som ska vara “den korkade blondinen” inte sällan är smartast av dem alla. Totalt tolv säsongen blev det och det är tydligt hur de väldigt inbundna kompisarna Sheldon och Leonard utvecklas socialt under tiden. För att inte tala om kompisen Ray som i de första säsongerna knappt vågar öppna munnen när en tjej är i närheten.

New Girl såg vi just färdigt och den sista, sjunde säsongen hade jag nog kunnat vara utan. I övrigt är det en rolig, många gånger otroligt pinsam serie, med karaktärer som jag absolut inte hade velat ha i min närhet. Huvudpersonen Jess är alldeles för mycket alldeles för ofta, men jag tycker ändå om henne.

Modern Family är kanske lite för pinsam ibland, men jag gillar konceptet med att olika generationer möts och att vi får följa barnen så länge att de hinner växa upp. Faktiskt har jag några avsnitt i sista säsongen kvar, men den får ändå vara med här.

 

Bubblare: Fresh of the Boat är vi mitt i just nu och efter en ganska seg första säsong växer den hela tiden. Lite väl många barnskådespelare av varierande kvalitet, men den funkar.

Vad som än händer

Sommaren 1974 flyttar Tully och hennes mamma in i ett hus på Firefly Lane. Där bor redan Kate Mularkey med sin familj och trots att de är varandras motsatser föds en livslång vänskap. Eller i alla fall en ganska lång, då vi följer Tully och Kate fram tills de är drygt 40 och därefter händer något, men vi vet inte vad.

Serien Vad som än händer bygger på Kristin Hannahs roman Firefly Lane, som kom ut på svenska 2017 med just titeln Vad som än händer. Vi får göra nedslag i två vänners liv som när de går på High School spelas av Ali Skovbye (young Tully) och Roan Curtis (young Kate) som båda måste ses som fynd. Jag tycker speciellt mycket om Curtis porträtt av den försiktiga Kate, men även Skovbye gör en fin rolltolkning. När vännerna växer upp är det istället Katherine Heigl som spelar Tully och fantastiska Sarah Chalke som gör ett underbart porträtt av Kate.

Jag har inte riktigt tagit till mig Kristin Hannah som författare efter två rätt misslyckade försök och Firefly Lane har jag inte läst. Om man får tro recensionerna har de dock ändrat en del i tv-serien, men de största förändringarna kommer (kanske) om det blir en andra säsong. Min största kritik emot serien är kanske att den slutar med så många cliffhangers, varav en känns helt obefogad. Är det en sevärd serie i övrigt? Jo, det vill jag ändå påstå att det är och det mycket tack vare Sarah Chalke. Jag gillar verkligen Kate som är lite osäker, men också lite lagom knäpp och inte sällan orimligt frispråkig.

Idén att låta en tv-serie utspela sig i tre (eller egentligen fyra) tider är bättre på pappret än i verkligheten. Det som funkar utmärkt i bokform blir inte jättebra när det filmatiseras och då tänker jag främst på några riktigt dåliga sminkningar för att göra yngre skådespelare äldre. Bra att de valt att låta Tully och Kate spelas av olika skådespelare, men deras föräldrar åldras inte direkt snyggt. Roligast är de tidstypiska kläderna och speciellt 80-talskläderna och de riktigt fula frisyrerna är spot on.

Även om det inte är den bästa serie jag sett tycker jag om Vad som än händer tillräckligt mycket för att längta efter en andra säsong. Vi lämnas som sagt med en rad obesvarade frågor och de vill jag definitivt ha svar på. Inte tillräckligt mycket för att läsa boken dock. Jag väntar hellre på fler dejter med Sarah Chalke och Katherine Heigl.

Dags för final i Melodifestivalen 2021

Ikväll är det final och visst kommer jag att titta, trots att jag egentligen tycker att deltävlingarna är mer spännande. Egentligen är det inte superviktigt vem som vinner, men jag har några favoriter och självklart har jag tippat hur det går.

Tolv låtar tävlar och bland artisterna finns såväl erfarna slagerrävar som nykomlingar. Publiken ska få säga sitt och som vanligt även en internationell jury. Det senare tycker jag helt ärligt är väldigt märkligt och känns mer som Björkmans sätt att styra vem som vinner än något annat.

Kvällens programledare är Måns Zelmerlöw, Shima Niavarani och så Christer Björkman såklart. Det kan säkert bli bra. Jag listar de tävlande bidragen efter hur jag tror att de placerar sig och inte i startordning. Då ser det ut så här.

Voices med Tusse (Joy Deb, Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Anderz Wrethov)

Tusse är förhandsfavorit och en välförtjänt sådan. Idolvinnare har dessutom en publik som är van att rösta via sina telefoner. Det som möjligen kan ligga Tusse i fatet är att andra bidrag har starkare refränger, men sången kan ingen annan riktigt konkurrera med. Jag håller tummarna för Tusse ikväll och tippar honom som vinnare.

Every minute med Eric Saade (Eric Saade, Linnea Deb, Joy Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt)

Jag vill egentligen inte gilla Eric Saaede, men det här är en låt som sätter sig rejält på hjärnan. Jag älskar dessutom det lite knäppa dansnumret signerat Benke Rydman. Ännu snyggare är den här versionen av Every minute där en elev från skolan jag jobbade på i många år tillför en helt annan känsla. Det som talar emot Saade är att låten inte sticker ut, men jag tror ändå på en placering i toppen.

In the Middle med The Mamas (Emily Falvey, Robin Stjernberg, Jimmy Jansson)

Det här är ett riktigt snyggt nummer framfört av Melodifestivalens husband. Faktiskt tycker jag att In the Middle är bättre än förra årets vinnarbidrag, men kan de verkligen vinna igen? Jag gissar på att de nästan gör det. Lite kul hade det dock varit att se hur de står sig i Eurovision.

Little tot med Dotter (Johanna Jansson, Dino Medanhodzic)

Jag tillhör inte Dotters fans, men det här är sjukt proffsigt och det kommer att ta låten till toppen. Vinner tror jag däremot inte att Dotter gör även om låten växer hela tiden. Samtidigt kom hon tvåa förra året, vilket betyder att det finns många fans ute i stugorna som kan tänkas rösta. Det här är också en låt som sticker ut lite lagom och kan tilltala jurygrupperna. Kan nå topp 3.

Tänker inte alls gå hem med Arvingarna (Stefan Brunzell, Nanne Grönvall, Thomas G:son, Bobby Ljunggren)

Här har låtskrivarna snott friskt från bland annat Be my baby med Vanessa Paradis, Angel eyes med Abba och refrängen ur Nattens drottning som tävlade i melodifestivalen 1989. Inte alls min kopp te, men jag tror att Arvingarna kommer att knipa en hel del av publiken röster, men mycket troligt dissas av jurygrupperna. En klassisk dansbandsschlager som inte känns modern på något sätt, men gammal är äldst och Arvingarna har en hel del fans.

The Missing piece med Paul Rey (Fredrik Sonefors, Laurell Barker, Paul Rey)

Vägen via Andra Chansen kan mycket väl vara en fördel för Paul Rey då låten har hunnit sätta sig. Jag gillar övergången mellan vers och refräng och tycker att refrängen håller fint. Lite countryvarning, men det här känns lagom modernt samtidigt som det är en låt som kan tilltala många. Skrällvarning på Paul Rey. Det är dock bättre att bara lyssna och slippa se den ganska löjliga dansen.

Beat of broken heart med Klara Hammarström (David Kreuger, Fredrik Kempe, Niklas Carson Mattson, Andreas Wijk)

En helt okej låt och ett helt okej framträdande. Tyvärr är sången lite skakig på sina ställen, men det här är en låt med en riktigt stark refräng om än en svagare vers. Ingen vinst, men det här blir en radioplåga och vi kommer att få se mer av Klara Hammarström.

Still young med Charlotte Perelli (Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Erik Bernholm, Charlie Gustavsson)

Perelli och Arvingarna slåss om rösterna med sina traditionella schlagerdängor. Still young börjar som Kom hem med Barbados och fotbollskänslan är stor i refrängen. Visst svänger det, men jag är definitivt inte övertygad. Proffsigt, men lite tråkigt och det hela känns väldigt 90-tal. Budskapet däremot är något tant gillar.

Behöver inte dig idag med Clara Klingenström (Clara Klingenström, Bobby Ljunggren, David Lindgren Zacharias)

Det här är kanske den låt som har vuxit mest och jag börjar faktiskt gilla den. Kan skrälla och placera sig högre än jag tippat, då den faktiskt sticker ut i startfältet, men jag är rädd att Klingenström istället glöms bort. Ett fint bidrag som jag nynnat på i veckan.

New religion med Anton Ewald (Jonas Wallin, Joe Killington, Anton Ewald, Maja Strömstedt)

Det här låter som ett typiskt svensk bidrag till Eurovision. Ung kille som dansar och sjunger hyfsat i en svängig låt. Funkar det i år igen? Troligen inte trots att det är en refräng som fastnar. Mycket för att Anton Ewald inte kan mäta sig med tidigare vinnare sångmässigt Det blir dessutom lite för likt andra låtar och känns inte så originellt. Å andra sidan är originellt inte det som vinnaren av Melodifestivalen brukar stå för, men det här blir snarare en radiohit.

Dandi dansa med Danny (Danny Saucedo, Karl-Johan Råsmark)

Jag tycker fortfarande att det här är en riktigt dålig låt, främst för att texten är så otroligt löjlig och refrängen förstör allt. Musiken i sig är rätt bra i versen och har en skön Jamiroquai-känsla, men det räcker inte. Vinner det här blir jag provocerad. Inte så troligt dock, då det finns fler liknande låtar i finalen som definitivt är bättre. Oddsen är dock rätt låga, men det struntar jag i. Det här är kasst. Punkt.

Baila Baila med Alvaro Estrella (Anderz Wrethov, Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt)

Det var inte ens självklart att Estrella skulle ta sig vidare från Andra Chansen och väl i final tror jag att det blir en blygsam placering. Förvisso brukar publiken gillar latinolåtar, men det här tillhör inte det bästa genren har att erbjuda. En charmig låt med en charmig sångare som säkert kommer att bli en sommarhit, men någon vinnare är det inte. Däremot en låt att bli glad av och det kanske inte ska underskattas såhär mitt i pandemin.

 

Vilka är dina favoriter? Vem tror du tävlar för Sverige i Eurovision senare i vår?


Uppdatering:

Public service mon amour, jo jag tackar ja. Christer Björkman får sjunga After Dark i finalen och jag står ut med det för att han ser så himla lycklig ut.

De andra programledarna Måns Zelmerlöw och Shima Niavarani klarar sig hyfsat, men bäst i år är utan tvekan Oscar Zia och Anis Don Demina och jag tror och hoppas att vi får se dem programleda igen. Sjunga fick såväl Måns som Shima göra, den förstnämnda en ny egen låt och den senare en tango-version av förra årets vinnarlåt som kanske var mer märklig än bra.

Det jag hoppat över varje gång (fördelen med att se programmet med viss fördröjning) är Herman Lindqvist. Det hade jag klarat mig fint utan. 

Att få tag på de internationella jurygrupperna visade sig vara svårt i år. Kanske ett tecken på att det är dags att lägga ner dem. Så här gick det:

Frankrike älskade Tusse (och lite otippat Clara och Klara)

Albanien ger sin tolva till Dotter (och gillar Eric Saade)

Island delar ut ännu en tolva till Tusse (och tillhör även Clara och Klaras fans)

Israel gav Eric Saade sin första tia och gillade även Clara och Klara.

Storbritannien gav The Mamas sin första tolva.

Schweiz gillade Tusse som så många andra.

Cypern gav något otippat Charlotte Perelli en tio och Eric Saade en andra tolva.

Nederländerna hoppades att få se Tusse i Rotterdam.

Detta betyder att Tusse leder inför publikens röster med Saade och Dotter på pallplatser, samt The Mamas som nummer fyra. I detta läge tippade jag alltså rätt topp fyra, men Dotter och The Mamas hade bytt plats. Sedan var jag helt klart väl optimistisk gällande Arvingarna (inte konstigt att juryn inte gillade dem) och Paul Rey (vilket kanske överraskade mer). Kul att Klara Hammarström och Clara Klingenström istället knep plats fem och sex.

Folket säger:

Voices 96

In the middle 56

Behöver inte dig idag 52

Every minute 49

Little tot 48

Beat of broken hearts 36

Dandi dansa 35

Still young 28

Tänker inte alls gå hem 22

Baila baila 19

New religion 16

The missing piece 7

 

En totalt överlägsen seger för Tusse alltså, vilket måste betyda att rätt låt vann. Det tycker jag allt!

Tävlingen får följande slutresultat med mina gissningar i parentes:

  1. Tusse med Voices (1)
  2. Eric Saade med Every minute (2)
  3. The Mamas med In the middle (3)
  4. Dotter med Little tot  (4)
  5. Clara Klingenström med Behöver inte dig idag (9)
  6. Klara Hammarström med Beat of broken hearts (7)
  7. Danny Saucedo med Dandi dansa (11)
  8. Charlotte Perelli med Still young (8)
  9. Arvingarna med Tänker inte alls gå hem (5)
  10. Alvaro Estrella med Baila baila (12)
  11. Anton Ewald med New religion (10)
  12. Paul Rey med The missing piece (6)

Dags för Andra Chansen

Visst är det här ändå en märklig del av tävlingen? Att bidrag som inte tagit sig vidare och alltså inte ansetts bra nog ändå får en chans att ta sig till final. Idag sitter jag definitivt inte klistrad, men tippat har jag gjort. Fyra dueller och fyra finalbidrag är vad som står på programmet. Reglerna för hur duellerna skapas är att att en trea ska möta en fyra, men de låtar som tävlade i samma deltävling får inte mötas igen.

Då blev det så här:

Alvaro Estrella möter Lillasyster

Logiken i den här duellen saknas helt. Latino mot hårdrock och jag har faktiskt ingen aning om hur det går. Om jag måste tippa och det är ju tanken med det här inlägget, tror jag att Lillasyster går vidare, men hoppas på Alvaro Estrella.

Frida Green möter Paul Rey

Lite synd att de ska tävla mot varandra, då det är två låtar som båda är helt okej. Jag hoppas på Frida Green, men tror på Paul Rey.

Eva Rydberg och Ewa Roos möter Clara Klingenström

Ännu en märklig duell med två väldigt olika låtar. Jag blev ju förvånad över att båda dessa låtar gick vidare. Gammal är äldst och jag tror att Eva och Ewa vinner röster med sin energi.

Klara Hammarström möter Efraim Leo

Det här är tvärtom en duell mellan två ganska lika låtar, eller i alla fall två låtar som vänder sig till samma publik. Jag gillar Klara Hammarströms kaxiga låt och hoppas på henne. Tyvärr tror jag att Efraim Leo är den som når final.

 

Så, för att sammanfatta så tror jag att Lillasyster, Paul Rey, Eva & Ewa samt Efraim Leo tar sig till finalen nästa lördag. Spontant tycker jag att det är synd att Andra Chansen bygger på dueller. Jag hade hellre sett en “vanlig” deltävling där de låtar som får flest röster går vidare. Helst hade jag sett Paul Rey, Frida Green, Klara Hammarström och Efraim Leo i finalen, men det är ju en omöjlighet.


Uppdatering:

Shirley Clamp är programledare för Andra chansen tillsammans med Christer Björkman och inleder med svartvit tv och sång. En passande programledare då hon själv slog igenom tack vare Andra chansen 2004. En låt som hon också framför i en mer avskalad form. Tjusigt, som min mormor skulle ha sagt. Det blir också en duett med Christer Björkman på engelska och franska (då tar Clamp rejäl paus) och jag tycker ju att det blir bäst när Björkman sjunger istället för att försöka programleda. Bästa framträdandet under kvällen var dock Benjamin Ingrossos och Felix Sandmans hyllning till Ola Håkansson med anledning av att han valts in i Melodifestivalens Hall of Fame. Ett riktigt snyggt nummer. Småpojkarna imponerade helt klart på tant, som är svag både för dem och mannen de hyllade.

Under kvällen presenteras många fler artister som röstats in i Hall of Fame. Bland annat Carola för det stora tv-ögonblicket som hon bjöd på i februari 1983 då hon vann Melodifestivalen med Främling och Jan Johansens Se på mig från 1995. Min favorit Magnus Carlsson röstades också in, vilken känns som ett självklart val. Finast var kanske att få se och höra Tommy Körberg sjunga Stad i ljus, en låt som han vann med 1988 och som gav honom en plats i Hall of Fame 2020. 

Duellerna då?

Duell ett inleds med leken “Hitta Christer” och jo, det var väl lite charmigt ändå. Fint också med Lillasysters hyllning av Alvaro Estrella. Melodifestivalen när den är som gulligast. 

Alvaro Estrella är alltså först ut och Baila baila är ju en låt att bli glad av, även om spangelskan (eller vad det ska kallas) är lite löjlig. 

Motståndarna Lillasyster är verkligen söta små hårdrockare. Mellodart är den andra lektävlingen och sedan får Estrella hylla sina motståndare så klart. Han vinner båda tävlingarna, men hur går det i duellen?

Två helt okej låtar i sina genrer och egentligen kan jag se charmen med båda. Märklig duell det här. Faktiskt kan jag efter kvällens framträdanden tycka att Lillasysters låt är en bättre hårdrockslåt än Alvaro Estrellas är i latinogenren.

Duell två är en skånsk uppgörelse mellan Frida Green och Christer Björkman som Paul Rey, under lekarna då, men inte när det är dags för sång.

Paul Rey peppar Frida Green inför framträdandet. Ett framträdande med en låt som har vuxit rejält sedan jag hörde den senast. Även Green känns säkrare och sjunga kan hon verkligen. Tror att det här blir ett genombrott för henne oavsett hur det går ikväll. The Silence närmar sig betyget “bra på riktigt” och det är ett högt betyg.

The Missing piece då? En trevlig låt med en säker sångare. Frida Green vill ha både sig och Paul Rey i final och jag håller med. En jämn duell där Reys låt egentligen är mer i min smak, men Green är så skicklig att jag håller på henne. Det händer med i The Silence.

Smäll av en konfetti inleder duell 3 och som Clara Klingenström säger är de två roliga tanter. Rena rama ding dong är verkligen ingen bra låt, men jag kan se den passa perfekt som uppvärmning på lågstadiets gympalektioner, eller varför inte på seniorgympa, vilket dansarna visar prov på. Texten i refrängen är helt obegriplig, men det är lite småcharmigt och höjningen är klassiskt snygg.

Behöver inte dig idag är en låt som växer, speciellt refrängen är stark och Eva Rydberg säger sig ha röstat på henne. Clara Klingenströms låt kommer att leva länge på kanaler som P4 och att hon nått en publik står redan klart. Många av dem verkar vara äldre om man får tro färgerna på hjärtrösterna som långa stunder pendlar mellan rött och orange, dvs 60-75+.

Sista duellen var mellan Klara Hammarström och Efraim Leo. Två artister som jag kan tänka mig når ungefär samma publik och de har faktiskt rätt bra låtar båda två. Beat of broken hearts är lite ojämn, men refrängen är riktigt stark. Hjärtat håller sig mellan blått och lila, men en aning rött. 

Efraim Leos låt Best of me är lite “vanligare” men också jämnare och mer trallvänlig. Hjärtrösterna visar att han har fans i fler åldersgrupper och det är en låt att bli glad av. Lite darrigt idag dock.

Och hur tippade jag då? 

I duell 1 vann Alvaro Estrella, som jag hoppades på, men inte trodde skulle vinna. 

I duell 2 vann Paul Rey, som jag tippade. Jag tror dock att Hanna Green kommer att få sitt genomslag hon också.

I duell 3 vann Clara Klingenström, som jag hoppade, men inte tippade. Folk har alltså mer samma smak som mig än jag trodde. 

I duell 4 vann Klara Hammarström och det hade jag inte riktigt vågat tro på. Kul! 

Det blev rätt bra ändå, trots att jag bara hade rätt gällande två dueller av fyra.

Årets sista deltävling i Melodifestivalen

Ikväll är det dags för årets sista deltävling i Melodifestivalen från Stockholm, vilket betyder att vi därefter har hört årets vinnarlåt. Efter att ha lyssnat på de klipp som finns att tillgå av kvällens låtar måste jag säga att det känns som en riktigt svag deltävling. Några gamla kändisar som gör sitt jobb, men inga direkta överraskningar eller skrällbidrag den här veckan tyvärr. Det är ganska slätstruket och rätt så ointressant.

Däremot ser jag verkligen fram emot att se Per Andersson i programledarrollen, för om bidragen känns lite lagom så är han helt enkelt alldeles för mycket och det är precis så det ska vara. Pernilla Wahlgren kan överraska, men mest av allt hoppas jag att Christer Björkman håller sig i bakgrunden. Han fick lite väl mycket plats förra veckan.

Till final

In the middle med The Mamas (Emily Falvey, Robin Stjernberg, Jimmy Jansson)

Tredje gången i Mello och frågan är om de vinner igen. Inte alls lika peppig som förra årets vinnarlåt, men det här är sångerskor av hög kvalitet och allt annat än en finalplats vore märkligt. Det skulle vara om folk tröttnat på konceptet som trots allt vunnit två år i rad. In the middle är dock suggestiv och framträdandet kan bli mäktigt.

Every minute med Eric Saade (Eric Saade, Linnea Deb, Joy Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt)

Före detta vinnaren Eric Saade avslutar årets deltävlingar med låtskrivardebutanten (i Mello då) Jimmy ”Joker” Thörnfeldts femte bidrag. Jag har lite svårt för Saades arroganta Zlatan-utstrålning, men i dagens ganska svaga deltävling känns han som ett klockrent finalbidrag. Med det sagt är det verkligen en ovanligt svag låt för att vara Saade.

Till Andra Chansen

Best of me med Efraim Leo (Efraim Leo, Cornelia Jakobsdotter, Amanda Björkegren, Herman Gardarfve)

Veckans poppojke bjuder en låt som är lätt att tralla med i. Sången verkar inte hålla riktigt, men gör den det ikväll kan nog unge herr Leo överraska. Inte alls min kopp te, men tippar på att han får veckans barnröster och det brukar räcka en bit. En befogad fråga är dock, “hur många poppojkar tål Sverige”? Saade är bättre den här veckan och rösterna kanske inte räcker till båda.

Allting är precis likadant med Lovad (Mattias Andréasson, Alexander Nivek, Lova Drevstam, Albin Johnsén)

En doldis som trots allt verkar ha hunnit med en del. Vi bjuds på en känslosam ballad och vad som ser ut som ett vackert nummer, men jag är osäker på hur det kommer att funka. På radio kan den spelas en del, men är den tillräckligt omedelbar? Jag chansar på att det blir en plats i Andra Chansen.

Utröstade

Good life med Tess Merkel (Tony Malm, Tess Merkel, Palle Hammarlund, Mats Tärnfors)

Jag gillar ju Alcazar och Tess Merkel, men det korta klippet som går att se övertygar inte alls tyvärr. Snyggt producerat, men rätt slätstruket och tråkigt. Jag hoppas att hela låten gör sig bättre än det lilla smakprov jag lyssnat på, annars blir det svårt för Merkel att ta sig vidare.

All inclusive med Sannex (Greta Svensson, Hans Thorstensson)

Dansband från Ystad som startade som ett skolprojekt på 70-talet. Sedan dess har totalt 24 medlemmar spelat i bandet som sedan 2013 leds av sångaren Andreas Olsson. Lite väl bonnigt och överkäckt av ett dansband som inte alls har Arvingarnas charm. Har svårt att se att de skulle gå vidare, å andra sidan sticker de ut ikväll. Så här många nödrim har sällan hörts i en låt i tävlingen. Något jag inte visste är att det inte finns någon Hans och Greta, utan bakom dessa låtskrivarpseudoymer gömmer sig duon Smith & Thell. Min enda fråga är, hur tänkte de? Eller förresten, jag undrar också vilka som kommer att rösta på dem. Få hoppas jag, för tar de sig vidare blir jag provocerad på riktigt.

Behöver inte dig i dag med Clara Klingenström (Clara Klingenström, Bobby Ljunggren, David Lindgren Zacharias)

En för mig okänd sångerska, men låtskrivarna känner jag definitivt igen. Det är en låt som jag kan tänka mig kan funka på Svensktoppen, men det är alldeles för svajigt gällande såväl röst som scenspråk för att det ska kunna bli något annat än en direktbiljett hem igen för Clara Klingenström. Det är inte dåligt, men jag tror inte att det funkar i sammanhanget. Möjligen på radion i efterhand, men det är inte en låt som är omedelbar och därför tror jag, tyvärr, att det blir en sjundeplats.


Uppdatering:

Pernilla Wahlgren och Per Andersson inleder deltävling 4 med sång. Lite som att få tillbaka den senare till spextiden i Göteborg på 90-talet. Roligt med alla som älskar Per Andersson och ja, jag är en av dem. Ironi? Faktiskt inte. Dessutom gillade jag Pernilla Wahlgren mycket mer än jag trodde innan. Besöket hos familjen Lindqvist var riktigt roligt och mellanakten snygg. Lite överkäckt kanske, men det tar jag. Wahlgren är ett fullblodsproffs, medan Per Andersson behövde ett tag för att komma igång. Sammantaget blir det ändå riktigt bra. 

Min sanning som presentation funkar däremot sådär helt ärligt. Frågorna är lite märkliga och i princip alla artister känns obekväma. Men om nu trenden med Svt-program ska fortsätta så önskar jag mig Carina Bergfeldt i finalen. På spåret hade möjligen funkat också. 

Ikväll tippade jag väl sådär, eller ja, jag hade faktiskt båda finalbidragen rätt som varje vecka, men som vanligt var det svårt att tippa Andra Chansen. En av låtarna jag tippade till Andra chansen åkte ut direkt. Allting är precis likadant med Lovad är en riktigt snygg låt som jag kan tänka mig att lyssna på frivilligt. Det är ett högt betyg. Numret är enkelt men känslosamt och det här är helt klart årets bästa ballad. Med en känd sångerska som Molly Sandén hade det här kunnat bli en vinnarlåt, men jag tycker faktiskt att Lovad gör en riktigt fin insats. Tyvärr var jag ganska ensam om att tycka det. Slutsats: Jag har rätt och publiken har fel. 

Jag hade dock rätt i att Efraim Leo skulle ta en plats i Andra Chansen. Han var den som kanske gjorde mest sympatiskt intryck under Min sanning och jag kan tänka mig att han charmade många redan där. Numret som för tanken till Robin Bengtsson är enkelt och helt okej. Låten Best of me fastnar rejält och jag gillar faktiskt den här låten. Sången är lite svajig, speciellt i de lägre registren och det märks att Leo är ung och ganska oerfaren. Samtidigt tror jag att det här kommer att funka fint på listorna. Jag kommer att sjunga med om jag hör den på radio. 

Efter att ha hört hela Behöver inte dig idag med Clara Klingenström är jag inte helt överraskad över att hon tog sig till Andra Chansen. Låten var faktiskt riktigt snygg i sin helhet och refrängen sätter sig. Rösten håller bättre än i klippet från repetitionerna och jag blir väldigt positivt överraskad måste jag säga. Klockren hit på P4 och kanske även på Svensktoppen. Det här är en låt som kan växa ytterligare och tjäna på att få tävla igen.

Finalbidragen då. 

Every minute är fortfarande ingen favorit, men Eric Saade är helt klart säker på scen. Koreografi är lite märklig, men intressant. Gjord av Benke Rydman dessutom. Att Saade fick vidare känns självklart. I striden mellan Saade och Danny kommer den förste att dra längsta strået, men jag tror inte att någon av dem står som vinnare när finalen avgörs. Trots att jag lovat mig själv att inte kommentera utseende måste jag göra ett undantag här. Ingen passar i pullover. INGEN.

Tredje gången gillt för “Mellos nya husband” The Mamas med låten In the middle, som inte är deras starkaste bidrag, men en snygg låt och de sjunger helt sjukt bra. Numret som inleds som förra årets bidrag med tillhörande kläder och sedan går över i årets guldorgie är snyggast ikväll. Jag gillar redan låten och har en känsla av att den kommer att växa ytterligare. 

Att Tess Merkel inte gick vidare var ingen överraskning. Jag trodde nog att den skulle åka ut direkt. Med det sagt funkade Good life som helt nummer klart mycket bättre än jag trodde och Tess Merkel var säkrare än vad det korta klippet visade. Fortfarande ingen höjdarlåt, men den lär dyka upp på en del träningspass och kanske på vissa radiokanaler. 

Sannex då med låten All Inclusive. Vad ska jag säga. Bidraget passar alla, hävdar de. Då tillhör jag inte den gruppen och jag är förvånad över att någon gör det helt ärligt. “Solfaktor 30, börjar bli svettig …” Ännu värre är nödrimmet “man blir ju tokig, när det är All Inclusive” kvalificerar inte ens som nödrim. Det är provocerande dåligt och jag har svårt att se humorn. Troligen är det jag som är tråkig. Bonus dock för ett riktigt 80-talsslut. Det verkar dock som att ganska många tyckte ungefär som jag. Tur. 

 

 

Bakom hennes ögon

Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på första avsnittet av nya Netflixserien Bakom hennes ögon, men det jag fick var både bättre, mer obehagligt och väldigt mycket knäppare än jag trodde. Serien är baserad på boken med samma namn av Sarah Pinborough och är en psykologisk thriller med vissa övernaturliga inslag. Huvudpersonen är Louise, ensamstående mamma till Adam och sekreterare på en psykiatrisk mottagning. När hennes vännina Sue lämnar ett sent återbud befinner hon sig ensam på krogen och då dyker en snygg och mystisk man upp. Ingenting händer egentligen mer än att tycke uppstår, men det blir minst sagt komplicerat när mannen Louise träffat visar sig vara mottagningens nya psykolog David.

Det är någonting hos David som gör att Louise faller för honom, även om han är gift och hennes chef. Han verkar så väldigt olycklig i sitt äktenskap och de har dessutom väldigt roligt tillsammans. När Louise en dag bokstavligen springer in i Davids fru Adele börjar hon dock tvivla på David. Den bild av äktenskapet som Adele ger är en annan än den Louise har fått av David och han verkar både svartsjuk och kontrollerande. Till exempel så ringer han sin fru flera gånger om dagen och en av dem tvingar han henne att vara hemma och svara i den fasta telefonen.

Vi vet att Adele haft det jobbigt i ungdomen och efter att hennes föräldrar dött i en eldsvåda tillbringar hon en period på klinik och där träffar hon Rob. Han var en väldigt viktig person i hennes liv och hon har kvar många av hans saker. Bland annat en bok han skrivit om hur man kan kontrollera nattskräck. Boken ger hon till Louise, som också har problem med mardrömmar. Vi får parallellt följa Adele som ung, när hon är vän med Rob och när hon och David verkar otroligt förälskade. Nu är det annorlunda och det är tydligt att deras äktenskap inte är lyckligt. Louise fascineras dock av dem båda och utan att berätta det fortsätter hon att umgås med Adele som en vän samtidigt som hon blir Davids älskarinna. Upplagt för trubbel helt klart.

Bakom hennes ögon är en miniserie som består av sex avsnitt och jag visste redan innan att en rejäl vändning är att förvänta sig. Exakt hur den skulle se ut hade jag inte räknat ut, men jag var inte superlångt ifrån. En märklig lösning, men helheten är ändå bra och sevärd. Jag tycker verkligen om Simona Brown som spelar Louise och även Eve Hughson är riktigt bra som Adele. Kvinnorna dominerar och männen får finna sig att stå i bakgrunden. Inget fel på Tom Bateman som David eller Robert Aramayo som Rob, men det är mest spännande att klura ut vad det egentligen är som Adele döljer.

Deltävling tre i Melodifestivalen 2021

Dags för den tredje deltävlingen av fyra i årets Melodifestival som stannar i Stockholm, men byter programledare. Frågan är om någon kan toppa Oscar Zia och Anis Don Demina som gjorde ett strålande jobb förra veckan.  Ikväll är det Jason Diakité som bildar par med Christer Björkman och det känns spontant mer intressant än klockrent. Jag absolut älskar Diakité, men kommer han verkligen funka i sammanhanget?

Sju låtar tävlar som vanligt och jag har tippat utgången i kvällens tävlingen utifrån de korta klipp som går att se i förväg. Den här veckan är det ovanligt svårtippat och det beror mer på att många låtar är dåliga än att konkurrensen skulle vara mördande. Dessutom representeras en rad olika musikstilar med bidrag så genretypiska att det nästan är skrattretande. Jag har helt ärligt ingen aning om vad de som röstar vill ha. Själv klarar jag mig bra med bara Tusse.

Till final

Voices med Tusse (Joy Deb, Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Anderz Wrethov)

Jag fastnade faktiskt i Idol 2019 och en av anledningarna till det var just Tusse. Nu ser jag fram emot att se och höra honom i kvällens tävling som en av deltävlingens största favoriter. Svårt att avgöra utifrån ett kort klipp, men det här borde vara en självklar finallåt. Säker sångare, hyfsad låt och en massa gamla Idoltittare som säkert var lika förtjust i Tusse när han vann som jag var.

Still young med Charlotte Perrelli (Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Erik Bernholm, Charlie Gustavsson)

Markus Larsson på Aftonbladet konstaterar att det är trevligt att Charlotte Perrelli faktiskt tävlar med en låt den här gången och jag kan hålla med om att det var rätt pinsamt och lite sorgligt senast det begav sig 2017. Och jo, en riktigt låt är det väl, men den låter väldigt mycket 1999 (eller kanske snarare 70-tal med Abbavibbar) och numret bjuder på en gammal klassisk dans med undertiteln “vi går lite fram och tillbaka och låter fläktarna nå håret”. Inte alls min kopp te och nej, jag tror egentligen inte på finalplats. Å andra sidan har årets upplaga av Melodifestivalen visat att gammal är äldst och även Perrelli kan mycket väl ha en massa röstande fans kvar. Bristen på konkurrens är dock det som gör att jag trots allt tror på final.

Till Andra Chansen

Baila baila med Alvaro Estrella (Anderz Wrethov, Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt)

Hur många låtar har den där Joker skrivit i årets Mello egentligen? Den här följer alla regler för hur en latinolåt ska låta och engelska och spanska blandas till synes slumpmässigt. Glatt, hyfsat snyggt och trots den lätt parodiska känslan tror jag att det här kan funka. Nu går jag emot alla “experter” när jag tippar att Estrella når Andra Chansen. Inte för att det är så himla bra, men för att latinolåtar brukar funka löjligt bra i Melodifestivalen.

Contagious med Mustasch (Ralf Gyllenhammar, David Johannesson)

I sociala medier har debatten främst handlat om att Gyllenhammar dömts för sexuellt ofredande och sedan hånat offret offentligt. Inte direkt jättetrevligt. Låten är klassisk bonnahårdrock och Gyllenhammars svengelska uttal får jourhavande engelsklärare att vilja rycka ut. Men, jag vet att de som röstar i Mello (konstigt nog) gillar rock, så en plats i Andra Chansen tror jag tyvärr att det blir. Gällande just den här tippningen har jag har gärna fel och blir glad om Mustasch istället ersattes av Klara Hammarström.

Lämnar tävlingen

Beat of broken hearts av Klara Hammarström (David Kreuger, Fredrik Kempe, Niklas Carson Mattson, Andreas Wijk)

Klara Hammarström tävlade även förra året, men tog sig inte vidare. I år tävlar hon med en riktig power-schlager iklädd en kostym som hade gjord Vouge-Madonna avundsjuk. Det här är ett riktigt svårtippat bidrag. Å ena sidan en låt som kan gillas av många, å andra sidan en ganska okänd sångerska. Det kan räcka till Andra Chansen, men jag tror ändå att hon slutar femma. Tyvärr.

Den du är med Elisa (Bobby Ljunggren, Ingela Pling Forsman, Elisa Lindström)

Klassiska låtskrivare och en riktig dansbandsdrottning borde funka riktigt bra och det kan det mycket väl göra. Jag tar dock fram skämskudden då texten är mer än lovligt pinsam. Elisa verkar dock övertygad och säkert i sitt framträdande och rösten finns där. Mycket svårtippat helt klart. Tror dock att hon når för få barn för att ha en riktig chans.

Om allting skiter sig med Emil Assergård (Emil Assergård, Jimmy Jansson, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Anderz Wrethov, Johanna Wrethov)

Det här är tydligen en artist man ska ha koll på?! Jag har det inte och känner spontant efter 30 sekunder på svtplay att jag klarar mig väldigt bra utan Emil Assergård i mitt liv. En låt som är en hybrid mellan Nordman och Drängarna med en stor dos Björn Rosenström representerar allt som är dåligt med svensk musik. Jag äger ingen hatt och kommer inte att äta upp någon sko, men det här kan inte funka. Litet plus dock för riktigt cool trummis.


Uppdatering:

Jason Diakité hade ett tufft uppdrag och att inleda med en operettversion av Flickan och kråkan, jag vet inte. Inte heller är det superroligt att han ska framställas som helt okunnig om Melodifestivalen och t.ex. inte veta hur G:son uttalas. Ändå lite charmigt att följa hans jakt på sitt mellojag och visst är det Jessica Anderssons klänning han lånat delar av?! Det blir dock lite stelt och det handlar kanske mer om Björkman än Diakité. Bäst är dock mellanakten när Jason Diakité äntligen får sjunga. Mycket bra. 

Leif och Billy är hang-arounds och nu är det visserligen så att jag inte har någon relation till dem, men speciellt kul var det inte. Okej, lite småroligt, men inte mer. Kanske hade de kunna vara roliga om det varit lite mindre fokus på Christer Björkman, men jag gillar inte “alla-lantisar-är-töntar-humor”. Frågan till Perrelli om vem som sjäng dåligast och vilket råd hon hade jag ge var lite rolig, det var den.

Presentationerna av artisterna i form av sagor som bygger på årtalen från 2002 och framåt funkar okej, men förra veckans intervjuer var väldigt mycket trevligare och mindre pinsamma. 

Så hur gick tippningen då?

Ett av de bidrag jag trodde skulle nå Andra Chansen åkte ut direkt, men det sörjer jag absolut inte. Kanske handlar det om att skitstövelkvoten var lite för hög, eller om att låten helt enkelt var för dålig. Mustasch, lite småroliga under presentationen och de vinner i alla fall tävlingen om vilka som spelar snabbast. Litet plus för att de inte anpassar sig alls till tävlingen, men ganska märkligt att de är med. 

Att Elisa skulle åka ut direkt trodde jag, men det var mer Svensktoppenkänsla än det korta klippet gav, vilket gjorde att jag trodde att hon skulle hänga kvar bland de fem. Låten blir inte bättre för att jag får höra hela, men inte sämre heller. Delar av texten balanserar på rätt sida gränsen, medan andra och däribland refrängen, blir i det närmaste pekoral. Elisa är dock en säker sångerska, även om hon är lite tagen av stunden i de lägre partierna. Fint ändå att någon som älskar Melodifestivalen så mycket som Elisa verkar göra får tävla just där. 

Så himla skönt också att Emil Assergård åkte ut. Skakig sång och taffligt scenframträdande gör det ännu svårare att förstå. En låt som fastnar förvisso och på vissa radiokanaler kommer det nog att gå varm. Jag är glad om jag slipper höra den igen.

Klara Hammarström gjorde ett sympatiskt intryck och sjunga kan hon. Låten gör mig glad och är nästan bra på riktigt, vilket brukar vara så långt det går att komma under Melodifestivalen. Lite väl märkliga övergångar mellan delarna gör den dock lite svårlystnad. Kul att hon gick vidare till Andra Chansen, det hade jag hoppats på. Troligen fick hon veckans barnröster, eller?!

Gällande Alvaro Estrella tippade jag rätt. Det går inte att att bli annat än glad av Baila baila som visserligen är löjligt mallad, men ändå funkar på något märkligt sätt trots att texten känns som att diverse spanska och engelska ord slängts in i en slumpgenerator. Jag visste inte att Alvaro Estrella har gått dansvägen till Melodifestivalen. Fint också att han hyllade Jerry Williams i sin presentation. 

Till final gick Charlotte Perrelli, precis som jag trodde. Mycket Kom hem med Barbados över Charlotte Perrellis låt. Oväntat dåligt engelskt uttal som stör mig lite, men ett snyggt nummer på många sätt när det väl kommer igång och scenen blir en catwalk. Det kan säkert funka på radio och utan tvekan blir det en stor låt Friskis & Svettis, men sådär superbra är den inte. 

Att Tusse skulle gå vidare kändes självklart och så väldigt roligt. Tusse känns kanske inte riktigt som ett sådär jättebra internationellt artistnamn, men jag tror att han kan vinna hela skiten. Konkurrensen är å andra sidan inte direkt mördande i år än så länge. Hans presentation berör och jag önskar honom all framgång. Han tar scenen med pondus och jag älskar scenkläderna och naglarna. Så himla proffsig! Dansarna är coola och hade gärna fått vara mer framträdande.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: