TV

Atypical säsong 1 och 2

I våras berättade ena sonen att han sett serien Atypical på Netflix och han ville att jag skulle se de första avsnitten med honom. Det var tydligt att han kände igen sig i huvudpersonen Sam och att serien hade fått honom att förstå att han inte var ensam. Efter de första avsnitten fortsatte jag serien själv, men blev så arg på Sams mamma att jag var tvungen att ta en paus. I höst tog jag så upp den igen och har just sett färdigt de första två säsongerna. Karaktärerna har fått utvecklats och tillåtits bli mer komplexa, vilket gör att jag förstår dem och deras agerande mer.

Sam har asperger, en diagnos som inte ges längre i Sverige, utan istället inkluderas i autismspektrat, vilket jag utan att vara sakkunnig kan tycka är synd. De som fick diagnosen asperger var mer sociala än andra med autism och den delen verkar ha försvunnit i det nya sättet att diagnostisera. Sam klarar sig ganska bra. Han går i skolan, har i alla fall en vän och ett extrajobb. Dessutom finns hans lillasyster alltid där för att försvara honom när någonting går fel. Hon fungerar också som sanningssägare när det behövs och det gör det ganska ofta.

De första två säsongerna handlar om Sams sista år på High School och när hans mamma i slutet berättar om de förhållandevis små drömmar hon haft gällande sin son känner jag så väldigt mycket igen mig. Kanske är det där jag till slut accepterar henne. Att ta examen och sedan studera vidare är stort och något jag verkligen önskar att jag får uppleva för båda mina barn. Hennes syn på sonen skiljer sig från Sams pappas och krocken mellan dem blir ibland brutal. När hon nästan fokuserar för mycket på alla svårigheter vill han i alla fall inledningsvis inte se dem alls.

Vad är då så bra med Atypical? Dels är jag glad att min son fick chansen att se någon som sig själv på tv. Lyteskomik säger vissa, men så tolkar jag det inte alls. Istället får vi möta en annorlunda ungdom som ser världen på ett lite annat sätt än de flesta av oss, men som ändå är lika mycket värd. Så ser det inte alltid ut i verkligheten. Lite skönt är det faktiskt också att få skratta åt hans egenheter och inse att det inte alltid blir som man tänkt, men att det funkar ändå. Det ger hopp. Att ha barn som inte riktigt följer mallen är verkligen inte enkelt och jag förstår paniken hos föräldrarna, som ibland tar sig rätt märkliga uttryck.

Nu ser jag tredje säsongen och Sam har just börjat på college. Det går knackigt i början, men jag hoppas att han löser det.

En spännande nyhet

I väntan på en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichie gläds jag av nyheten att Americanah blir tv-serie på HBO och kommer att sändas någon gång under 2020 enligt IMDb. Totalt tio avsnitt är planerade i denna den första säsongen, som mycket troligt också blir den enda, men sådant vet man som bekant aldrig. Trenden att fortsätta böcker i en andra säsong av en tv-serie, snarare med en uppföljare i bokform är redan stor. Adichie är involverad i manuset och kanske kan tänka sig att skriva vidare på berättelsen. Den kenyanska skådespelaren Lupita Nyong’o, känd från 12 years a slave och Black Panther är klar för rollen som Ifemelu och ska dessutom producera serien tillsammans med Danai Gurira, även hon känd från Black Panther. Redan 2014 talades om att göra film av Americanah och det var meningen att David Oyelowo, som spelade Martin Luther King Jr i filmen Selma skulle spela Obinze. I tv-serien ska rollen enligt IMDb istället göras av Zachary Momoh som bland annat varit med i Seven Seconds och Doktor Sleep. Corey Hawkins, känd från bland annat BlacKkKlansman, spelar Ifemelus pojkvän Blaine. Visst låter det lovande?

Men åter till längtan efter fler romaner av Chimamada Ngozi Adichie. Dear Ijeawele, or a Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions, som på svenska fått titeln Brev till en nybliven förälder, Ett feministiskt manifest i femton punkter, publicerades 2017, men Americanah kom ut redan 2013. Nu har Adichie visserligen bildat familj och säkert haft fokus på en massa annat än romanskrivande, men visst är det hög tid för en ny roman?!

Good Omens som tv-serie

Good Omens, eller egentligen Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch är en bok från 1990 skriven av Terry Pratchett och Neil Gaiman, en bok som jag har svårt att tro att jag skulle läsa. Visserligen har min totala aversion mot fantasy av olika slag övergått i någon slags mer eller mindre stark skepsis, men Pratchett känns definitivt inte som min grej även om jag läst lite av Gaiman. Vi har också sett Lucifer, en tv-serie om karaktären Lucifer Morningstar som Gaiman skapat och den gillade hela familjen vilket var en anledning till att vi beställde en gratisperiod på Prime Video (får inte glömma att avbeställa …) för att kunna se tv-serien Good Omens.

I Good Omens möter vi ängeln Aziraphale och demonen Crowley som känt varandra sedan den senare lurade Adam att äta äpplet i Paradiset. De borde vara fiender då de tillhör olika sidor, de goda och de onda, men har trots det blivit något som liknar vänner. Under seriens gång blir det också tydligt att det inte är så enkelt att alla i himlen är goda och alla i helvetet onda, något som definitivt är sant gällande Aziraphala och Crowley. Dessa två underbara herrar gestaltas på ett fantastiskt sätt av Michael Sheen och David Tennant och deras samspel är en fröjd att se.

Jordens undergång närmar sig och det är dags för Crowley att söka upp Antikrist, en nu 11-årig pojke som vid födseln på ett minst sagt annorlunda nunnekloster, byttes ut och placerades i en diplomatfamilj. Eller, så var det i alla fall meningen att det skulle vara. Någonting gick dock fel när barnet föddes och Antikrist, som fått namnet Adam, har istället växt upp i en liten by på engelska landsbygden. Det tar alltså lite tid att hitta honom.

En annan person som letar efter Adam är häxan Anathema som är släkt med den berömda häxan Agnes Nutter, som skrivit en bok med profetior långt mer detaljerade än Nostradamus. Den nyblivne häxjägaren Newton Pulsifer är istället på jakt efter just häxor och deras vägar möts i Tadfield där Adam bor. På väg dit är också apokalypsens fyra riddare och självklart Aziraphala och Crowley.

Good Omens är otroligt charmig, men så är jag inte heller på något sätt religiös, möjligen hade jag sett på den annorlunda då. Serien är välgjord, skådespelarna superba och dessutom kombineras humor och spänning på ett bra sätt. Visst är det nästan väl absurt ibland, men hela familjen gillade skarpt. När världen ser ut som den gör önskar man nästan att detta brokiga gäng kan ordna upp eländet. Kanske har vi trots allt kvar Prime Video ett tag till (vem trodde egentligen att det skulle funka att bara köra gratisperioden) och ser American Gods, även den baserad på en roman av Neil Gaiman.

Fleabag är härligt annorlunda

Första säsongen av Fleabag kom 2016 och baserades på en pjäs av och med Phoebe Waller-Bridge som också skrivit tv-seriens manus och dessutom spelar huvudrollen. Tydligen har pjäsen satts upp under 2019 och även filmats och sänts på biografer allt för att fortsätta succén när det nu inte verkar bli fler än två säsonger.

De första avsnitten av Fleabag är jag mest genererad, för det är väldigt frispråkigt och väldigt mycket sex. Huvudpersonen Fleabag försöker döva all smärta hon känner genom att låta män göra i princip vad de vill med henne. Den mesige men snälle sambon Harry räcker liksom inte för henne, trots att hon tar tillbaka honom ibland. Ganska snart fattar jag ändå tycke för Fleabag trots eller kanske tack vare hennes totala brist på filter och jag gillar också konceptet att ta bort den fjärde väggen och tala direkt till oss tittare. Det blir absurt ibland och väldigt effektfullt.

Fleabag är familjens svarta får och driver ett ganska misslyckat café med marsvinstema. I seriens inledningsscen försöker hon få finansiering för att kunna fortsätta driva verksamheten, men det går sådär. Med ganska oväntade medel lyckas hon ändå vända underskottet och när vi senare i serien får förklaringen till konceptet är det lätt att förstå varför hon kämpat så.

Fleabags syster Claire är däremot en välanpassad kvinna, som är lyckligt gift (nåja) och har ett toppjobb som hon gillar (nåja) med kanske framför allt en perfekt yta. Deras mamma är död och pappan har blivit tillsammans med döttrarnas väldigt mycket yngre gudmor, en konstnär som skapar minst sagt annorlunda verk. Hela familjesituationen är underhållande, men också väldigt sorglig, precis som serien i helhet.

Första säsongen är bra och den andra är ännu bättre. Karaktärerna får en chans att utvecklas och jag tycker om att följa dem. Det är mycket känslor och ibland vrider jag mig av obehag, men mest av allt vill jag bara att livet ska bli bra för Fleabag.

10 bra tv-serier jag såg 2019

Läsningen är sammanfattad och nu är det dags för tv-serierna, för sådana blir det en del också. Det här är de bästa tv-serierna jag sett 2019, men alla är inte nya för året.

Years and Years är en riktigt obehaglig dystopi som utspelar sig bara några år framåt i tiden.

La Casa de Papel vi klämde tre säsonger om rånarna som är smartare än de flesta.

Filip och Mona var charmig och fin.

Four weddings and a funeral en serie väldigt löst baserad på filmen med samma namn.

Safe en snygg serie med många vändningar.

Älska mig av och med fantastiska Josephine Bornebusch.

The Big Bang Theory familjen O har sett alla 12 säsongerna i år. Så himla bra.

Störst av allt var självklart inte lika bra som boken, men ändå en bra tv-serie.

Vänner ser vi just nu hela familjen och nästan allt håller fortfarande.

You har just fått en andra säsong och den är minst lika bra som den första. Jag har sett både säsong 1 och säsong 2 i år.

 

 

Photo by Pablo García Saldaña on Unsplash

You — andra säsongen

Jag var lite orolig när serien You fick en andra säsong. Visserligen baserades även den på en bok av Caroline Kepnes, men en uppföljare kändes ändå lite krystad. Jag hade fel. Andra säsongen är ännu bättre än den första och slutet öppnar för en tredje säsong. Kepnes skriver på en tredje roman om Joe, så det är inte otroligt.

När andra säsongen börjar flyttar Joe från New York till Los Angeles. Han byter namn till Will och planerar att ligga lågt. Han flyttar in i en lägenhet och blir vän med fastighetsskötaren Delilah, men det är när han blir kär i Love som livet förändras på riktigt. Nu ska han bli en helt ny människa med ett vettigt och normalt förhållande. Det är bara det är Love inte direkt lever ett normalt liv själv och hennes familj är verkligen annorlunda.

Joes kamp för att vara normal är spännande att följa, för självklart hamnar han i situationer han inte kan hantera. Bland annat dyker en gammal flickvän upp under falskt namn och han blir riktigt rädd för att avslöjas. Riktigt spännande blir det när hans förflutna hotar att komma ikapp honom och när Love visar sig vara en mer komplex person än någon anat.

Andra säsongen av You är spännande och underhållande. Jag såg hela på några få dagar och saknar den efteråt. Visst är det märkligt att det går att sympatisera med de mest osympatiska människor?

La Casa de Papel säsong 3

De två första säsongerna av La Casa de Papel var briljanta och därför var det självklart för oss att se säsong 3 även om vi funderade en del på hur serien skulle kunna fortsätta. Rånarna hade ju lyckats med sitt uppdrag och nu skulle de leva livet. Det gick sådär för vissa.

En massa pengar ger ingen garanterad lycka och ett lyxliv kan bli väldigt ensamt. De som hade det svårast att hålla sig från andra människor var (självklart) Tokyo, men det är Rio som råkar illa ut och blir tagen av polisen. Det är därför gänget samlas igen och professorn har (självklart) en plan för hur de ska få ut honom. Egentligen är det en plan som han utarbetat tillsammans med sin bror Berlin och i återblickar får vi veta hur den kom till. Några nya rånarstjärnor sällar sig till gruppen och tillsammans ska de råna den spanska riksbanken.

Säsong tre är inte lika bra som de två första, men det är trots det en spännande serie som är klart sevärd. Den slutar dessutom med en rejäl cliffhanger och jag är glad att det kommer en ny säsong som förhoppningsvis knyter ihop allt på ett snyggt sätt. I april väntas säsong 4 ha premiär på Netflix. Det ser jag fram emot.

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Tolv säsonger senare

I somras när vi var i Spanien tittade vi en del på den enda engelskspråkiga kanalen där amerikanska humorserier sändes i en salig blandning både mellan och inom serierna. En av dem hade vi nästan glömt bort, nämligen Big Bang Theory. Visst hade vi sett några avsnitt, jag och barnen ganska få, maken desto fler, men vi hade sett långt ifrån alla. Efter semester investerade vi därför i dvd-boxar med alla säsonger och under hösten har vi sett dem tillsammans.

Big Bang Theory handlar om de minst sagt annorlunda vännerna Leonard och Sheldon, vars liv förändras när Penny flyttar in i lägenheten mitt emot. Tidigare har deras umgänge bestått av kollegorna Howard och Ray, men nu öppnas en helt ny värld. Från att knappt ha vågat möta Pennys blick blir kanske främst Leonard en helt ny människa. Men det sker långsamt, långsamt. För Ray är det en utmaning att ens öppna munnen när en kvinna är i närheten om han inte fyller på med alkohol och inte ens då blir det speciellt bra. Den enda som egentligen varit ungefär likadan alla tolv säsonger är Howard. Lite märklig rätt igenom, trots att han faktiskt lyckas gifta sig och få två barn.

Big Bang Theory finns att streama på DPlay och att köpa på SF Anytime. Själv är jag rätt nöjd med dvd, för någon gång skulle jag verkligen vilja se om hela serien. Penny, Leonard, Sheldon och de andra har blivit som vänner, även om jag absolut inte skulle vilja vara i närheten av dem alla i verkligheten. Faktiskt är Big Bang Theory en serie helt utan svaga perioder, trots att den sänts i 281 avsnitt. Om den inletts några år senare än 2007 hade gruppen av vänner säkert sett annorlunda ut, men det är i alla fall en mer heterogen grupp än den som fanns i föregångaren Vänner. Fördomsfull kanske vissa tycker, men vi har med glädje följt de rätt så udda karaktärerna och de har på många sätt hjälpt oss att förklara det annorlunda och inse att den som är annorlunda inte på något sätt är dålig, utan bara just annorlunda. Mina favoriter är Sheldon och Penny och den förstnämnde går att återse i serien Young Sheldon, också den skapad av Chuck Lorre. Har bara lyckats hitta den som DVD på Amazon och det känns lite väl dyrt och meckigt, men gemensamma aktiviteter i familjen får å andra sidan kosta lite.

Vilka familjeserier ser ni? Tipsa gärna om en som är rolig och har korta avsnitt. Vänner har vi börjat på och den funkar ganska fint, men jag tar gärna emot fler förslag.

Århundradets kalender del 19

Jag är svag för sjukhusserier och en jag följt i snart 16 säsonger är Grey’s Anatomy. En serie som hade premiär 2005 då de fem AT-läkarna Meredith, Alex, Izzie, Christina och George kommer till sjukhuset Seattle Grace. De får den barska doktor Miranda Bailey som handledare och behöver verkligen vara på tårna för att göra henne nöjd. Nästan femton år senare är endast Meredith och Alex kvar i serien. Sjukhuset har bytt namn till Grey Sloan Memorial Hospital efter Merediths syster Lexie och hennes pojkvän och kollega Mark Sloan, som båda avled i en flygplansolycka. Två av många brutala sätt att göra sig av med rollkaraktärer under seriens gång. Rätt onödigt med tanke på att sjukhuspersonal av naturliga skäl byter jobb. Lexie och Mark hör till de karaktärer jag saknar mest, tillsammans med läkarna Callie och Arizona som tillhör de försvunna läkarna som faktiskt bara bytt jobb.

När en serie blir en sådan maratonvariant som Grey’s Anatomy blivit går kvaliteten självklart upp och ner, men jag är inte redo att ge upp denna tv-seriesnuttefilt, även om jag ibland undrar varför jag fortfarande tittar på den. Ibland är det bara så himla skönt att slippa tänka och bara umgås en stund med karaktärer som nästan blivit som gama bekanta. Min favorit just nu är Amelia och Maggie, Merediths svägerska och syster.

Det är redan klart att det blir en sjuttonde säsong av Grey’s Anatomy, men det ryktas att det blir seriens sista. Vi får väl se hur det blir. Serien har dödsförklarats förut, men trots det överlevt.

%d bloggare gillar detta: