TV

The Handmaid’s Tale säsong 1

Jag har kämpat länge med första säsongen av The Handmaid’s Tale och det handlar inte alls om att serien inte är bra, utan att den är så fruktansvärt obehaglig. Berättelsen om June, som har man och barn, men förlorar dem båda då en del av det forna USA omvandlas till ett dystopiskt samhälle kallat Gilead, där religion sägs vara central. I Gilead har kvinnorna tre roller och de få fertila kvinnor som finns kvar blir handmaids, tjänarinnor vars uppgift är att ha sex med gifta män och föda barn till dem och deras fruar. Scenerna där befruktningsritualen genomförs är så obehagliga att jag knappt kan titta. Värst är det när Janine tvingas bort från den familj där hon också lämnar sin nyfödda dotter och därefter blir tjänarinna i en ny familj med allt vad det innebär. Organiserad våldtäkt är vad det är och tjänarinnorna har verkligen inget annat värde än att föda barn som kan skapa familjer av eliten.June blir Offred, eftersom hennes ägare heter Fred. Fred och hans fru har inga barn och Offreds uppgift är att ge dem ett.

Seriens första säsong är baserad på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985 och jag har faktiskt inte vågat läsa. Om serien är skrämmande, kan jag bara föreställa mig hur obehaglig boken måste vara för den som liksom jag skräms mer av böcker än rörliga bilder. Tv-serien har fått två ytterligare säsonger och en fjärde planeras. Margaret Atwood har också skrivit en uppföljare med titeln Gileads döttrar som släpps på svenska i höst. Den utspelar sig femton år efter Tjänarinnans berättelse och följer tre andra kvinnor i Gilead. I tv-serien är det istället Offreds berättelse som står i centrum, vilket gör att jag nu känner att jag vill både läsa och titta vidare.

La Casa de Papel säsong 1 och 2

Nu har 3/4 av familjen O sett de två första säsongerna av den spanska Netflix-serien La Casa de Papel och jag måste säga att det är en av de bästa serier jag sett på mycket länge. Dels är det roligt att få höra spanska och väcka en del skolspanska till liv, men mest av allt är det en otroligt välproducerad serie med ett fantastiskt manus och riktigt duktiga skådespelare.

I säsong 1 och 2 får vi möta en grupp rånare som planerar och genomför en kupp mot myntverket i Madrid. Deras mål är inte att stjäla några pengar, utan att trycka nya pengar. Visst är de tjuvar, men de ser sig själv som goda sådana och målet är att ingen ska komma till skada. Allt de vill är att skapa ett nytt och bättre liv. Rånet är extremt välplanerat och rånarnas Dali-masker och röda overaller ges även till alla i gisslan, som även får falska vapen. Det gör att polisen har svårt att ta sig i i byggnaden utan att riskera att skada någon av de oskyldiga som drabbats av rånet. Under några dygn får vi följa poliserna som arbetar med fallet och dessutom lära känna rånarna inuti myntverket och även deras gisslan. Dessutom får vi veta hur rånarna planerade för kuppen.

Gruppen av rånare leds av Professorn, en otroligt smart man med ett begränsat liv. Han har samlat ihop människor, som vi inledningsvis inte vet speciellt mycket om och gett dem alla namn efter städer, för att få dem att förbli anonyma. Ju mindre de vet om varandra, desto bättre. Efter ett tag förstår vi att just det kravet misslyckats, för i gruppen finns såväl föräldrar, barn, bröder och älskande. Det är Tokyo som berättar historien. Hon har tidigare varit inblandad i ett rån, där hennes pojkvän dog. Nu försöker hon skapa ett nytt liv med hjälp av pengar från myntverket. Tokyo är en komplex person, som ibland är svår att tycka om, men hon har en kämparanda som få andra.

Professorn är en favorit. En tafatt och mycket vänlig man, som bara “råkar” befinna sig mitt i ett rån. Han har fått idén till planen från sin far och nu vill han genomföra den. Genom hela rånet befinner han sig utanför myntverket och kommunicerar därifrån med såväl sitt team som polisen. Främst talar han med den som leder operationen, Raquel Murillo och en av de saker som inte är planerad är att han utvecklar starka känslor för henne. Parallellt med att Raquel försöker lösa rånet träffar hon Salva, som professorn kallar sig och blir förälskad. Det ger självklart en oväntad sidohistoria och eftersom professorn trots allt porträtteras som en god och sympatisk man är det lätt att förstå att Raquel faller för honom.

Jag vill verkligen rekommendera La Casa de Papel som är en helt FANTASTISK serie. Långsammare än långsammast, men ändå så otroligt spännande. Det är svårt att inte bry sig om Denver, Moskva, Helsingfors, Rio, Tokyo, Nairobi och Oslo. Faktiskt går det till och med att känna med Berlin, seriens mest osympatiske person. Alla karaktärer är komplexa och intressanta. När rånarna kompletteras med Stockholm känns det logiskt, trots att det egentligen är helt otroligt.

Vi har en säsong kvar och jag undrar vad den bjuder på. Självklart vill jag veta hur det går för rånarna och även för Raquel och hennes kollega Ángel. Jag skulle också vilja backa bandet lite och få veta mer om hur Professorn planera kuppen och hur han hittade sitt team. Det finns helt klart mer att berätta, men tredje säsongen brukar vara en avgörande sådan. Det kan alltså bli succé eller total pannkaka. Jag återkommer om vilket.

Ett kulturminne: This Life

Det finns få tv-serier som påverkat mig lika mycket som den brittiska serien This Life som sändes i två säsonger 1996 och 1997. En serie som verkligen ÄR 90-talet med allt vad det innebar. På svenska fick den titeln Livet kan börja.

Serien handlar om ett gäng vänner runt 25 som delar en lägenhet i London. Flera av dem har läst på universitetet ihop och de arbetar nu som jurister. Det är den hyfsat överlägsne Miles som har lägenheten tillsammans med Milly, en mycket ambitiös jurist och hennes inte riktigt ambitiösa pojkvän Egg. De behöver två ytterligare hyresgäster och in flyttar Anna, som haft en kort fling med Miles, men också är en god vän till Milly, samt Warren, som arbetar tillsammans med Egg.

Det som var så speciellt med This Life är att den tog upp saker som sällan talats om tidigare. Warrens kamp för att komma ut som homosexuell var en sådan. Det var också en ovanligt frispråkig och ärlig serie med karaktärer som tilläts vara komplexa och dessutom inte alltid lätta att tycka om.  Serien beskrivs som “the TV-drama that defined Nineties Britain” och musiken i den symboliserar verkligen mitt nittiotal. Soundtracket, som innehöll bland annat Blur, Oasis, Portishead, och Supergrass, sattes samman av Ricky Gervais, som var och är gift med seriens producent Jane Fallon.  Hon producerade också den fantastiska serien Teachers, som de första säsongerna när Andrew Lincoln och Raquel Cassidy spelade huvudrollerna, var perfekt (om än ibland skrämmande) för denna då blivande lärare. Som om det inte vore nog är Fallon också en briljant författare.

Tyvärr blev det bara två säsonger av This Life, men tv-filmen This Life +10 lät oss återse de fem huvudkaraktärerna och avslöjade då mer om deras liv. Ett spännande drag som gärna hade fått användas på fler serier. Då gäller det förvisso att originalskådespelarna hänger på och det gjorde de den här gången. Flera av skådespelarna är numera välkända, som Andrew Lincoln som var olyckligt kär i Love Actually och därefter har bekämpat zombies i The Walking Dead, Jack Davenport var till exempel med i fantastiska Coupling och Pirates of the Caribbean och Jason Hughes har synts i bland annat Morden i Midsumer och Marcella.

 

52 bra saker: Gemensamt tv-tittande

När barnen blir tonåringar är det inte alltid lätt att få dem att lämna rummet och att göra saker med sina föräldrar är kanske inte det roligaste de kan komma på. Något vi försöker göra är ändå att följa tv-serier tillsammans för att få en gemensam stund varje dag. Det låter kanske trivialt, men i den familjesituation vi har just nu är det en umgängesform som brukar funka. Just nu har vi lockat ut ungarna med hjälp av 11 säsonger av The Big Bang Theory på dvd. Vi har nog sett de flesta avsnitten redan, men aldrig i ordning och det är väldigt roligt att följa karaktärerna från avsnitt ett och framåt. Jag mindes inte riktigt hur udda Sheldon, Leonard och Raj var. De har verkligen utvecklats allihop (utom möjligen Howard som är mest normal i början, men kanske minst i slutet då han inte utvecklas särskilt mycket) och första säsongen håller helt klart fortfarande.

När Lillebror O inte orkar och vill titta med oss ser jag, maken och Storebror O på La Casa de Papel. Vi är snart färdiga med första säsongen och jisses vad bra den är. Ett långsamt, långsamt tempo, men ändå otroligt spännande. Varje gång vi tror att det är kört för rånarna tar handlingen en ny vändning och de upphör aldrig att förvåna. En serie jag varmt rekommenderar. Dessutom roligt att höra spanska och kunna snappa upp ett och annat ord.

Big Little Lies säsong 2

Så var den över den andra säsongen av Big Little Lies. En serie som fortsätter där boken slutade med ett manus av David E. Kelley och Liane Moriarty. Lite skeptisk var jag inledningsvis till en andra säsong, men nu är jag glad att den fortsatte.

Under hela säsongen ser de fem huvudpersonerna i the Monterey Five olyckan där Celestes man Perry faller ner från trappan. Vi vet vad som hände, poliserna försöker klura ut det och när som helst kan hemligheten avslöjas. Det är olyckan som knyter dessa väldigt olika kvinnor mer samman än de var i den första säsongen, men visst finns det vänskap också.

En ny karaktär är Perrys mamma Mary Louise, fantastiskt spelad av Meryl Streep, som bor hos Celeste för att stötta henne efter makens död. En på ytan vänlig dam, som dock visar sig vara riktigt läskig. Hon säger de mest otrevliga saker med mild röst och ett ursäktande leende.

Den karaktär som växer mest under den andra säsongen är Madeleine, spelad av Reese Witherspoon. Visst utvecklades hon redan i första säsongen från total yta till något mer, men nu blir hon definitivt ännu mer komplex. Relationen med ex-makens nya fru Bonnie, spelad av Zoë Kravitz, är kanske den mest intressanta. Bonnie är också den karaktär som tillåts ta betydligt mer plats i den andra säsongen, medan Jane, spelad av Shailene Woodley får stå tillbaka lite. Säsong 2 blir mammornas säsong, då även Bonnies mamma dyker upp. Också hon en minst sagt annorlunda karaktär.

Big Little Lies är välspelad underhållning där ytan har stor betydelse. Att få kika in under den, i alla fall lite grand, är kittlande. Det är många karaktärer som hade varit absolut fruktansvärda att ha i sin närhet, men i en tv-serie är de fantastiska att följa. Dramatik med extra allt, ibland för mycket, men det kan jag ta.

Blir det då någon tredje säsong? Tveksamt. Att få alla skådespelare med sig verkar svårt, men å andra sidan kräver fansen fler avsnitt och serien är en succé. Dessutom finns det verkligen mycket mer att berätta om the Monterey Five och från början var det inte ens tänkt att det skulle bli en andra säsong.

Big Little Lies finns att se på HBO. Om första säsongen skrev jag så här.

Vad jag vill se i sommar

Självklart kommer jag att läsa massor i sommar, men jag är också säker på att det blir ganska många timmar som ägnas åt tv-serier. Möjligen slinker en och annan film med, men serier är den drog jag föredrar.

I sommar vill jag se:

Big Little Lies säsong 2 som tyvärr också blir den sista enligt seriens skapare. (HBO)

Enkel resa till Korfu säsong 3. En riktigt charmig serie som kombinerar det brittiska och grekiska på bästa sätt. (Svt)

Good girls säsong 2 då jag verkligen ser fram emot att se hur det går för de tre kriminella huvudpersonerna. (Netflix)

Atypical säsong 1 och framåt. Jag har just börjat se den har mycket charmiga serien och vill ha mer. (Netflix)

Delhi crime säsong 1 om en utredning av en gruppvåldtäkt (Netflix)

Scandal ser vi tillsammans och där började vi just på säsong 4. (Viaplay, men tyvärr bara i några dagar till)

Designated survivor säsong 3 är ännu en serie som hela familjen gillar. (Netflix)

The Handmaid’s Tale och detta trots att jag ännu inte kommit förbi första säsongen, då jag tycker att den är så väldigt otrevlig att jag bara kan se ett avsnitt i taget. (HBO)

Homefires säsong 1 och 2 som handlar om kvinnor som är kvar hemma under andra världskriget. (Svt)

After Life säsong 1 med Ricky Gervais som nybliven, bitter änkling. (Netflix)

Divorce säsong 1 och framåt. En serie med Sarah Jessica Parker som skulle kunna vara för mig. (HBO)

Killing Eve säsong 1 och framåt. En serie som många rekommenderat med min favorit Sandra Oh. (HBO)

Sharp Objects är en serie jag sparat tills jag kan se den i ett svep. (HBO)

The Good Fight har det kommit en tredje säsong av och den ser jag fram emot. (HBO)

Years and years är en modern dystopi och ett tips från en kollega. (HBO)

 

Det jag saknar är en riktigt trevlig och mysig familjeserie som Gilmore girls, Parenthood eller Hart of Dixie. Inget djup alls behövs, bara värme och mänskliga karaktärer att tycka om. Har ni några tips?

Tales of the City på Netflix

Sommaren 2004 läste jag de först böckerna i Armistead Maupins serie som inleds med Tales of the city om Mary Ann Singelton som flyttar från Ohio till San Francisco. Första boken publicerades 1978 och jag kan tänka mig att de då var ganska frispråkiga och vågade. På fredag släpps en serie i tio delar baserad på böckerna på Netflix. I rollerna ser vi bland annat Laura Linney, Olympia Dukakis, Christopher Larkin och min absoluta favorit Ellen Page.

Om jag förstått det rätt är denna den fjärde omgången en fortsättning på de tre tidigare som kom redan på 90-talet och tidigt 2000-tal. Mary Ann är nu medelålders och Ellen Page spelar hennes dotter Shawna.

Ännu en sommarserie att se fram emot alltså. Undrar om de tidigare serierna kommer att finnas tillgängliga på Netflix också? Enligt Amistead Maupins hemsida är det så. Det vore ju kanon om det nu skulle bli en lika regnig sommar som det verkar just nu.

Bonusfamiljen roar och berör

Så har jag då sett det sista avsnittet i tredje säsongen av Bonusfamiljen och jag hoppas att det inte bli det sista. Tyvärr verkar det som att Svt inte kommer att beställa fler säsonger, även om serieskaparna är redo att skriva vidare. Nu fick serien förvisso en fin avslutning, men det finns ändå mycket kvar att berätta.

Egentligen fastnade jag inte för Bonusfamiljen direkt. Visst var det småroligt, men också lite konstruerat. Jag hade dessutom väldigt svårt för karaktärerna Lisa, spelad av Vera Vitali och Martin, spelad av Fredrik Hallgren. Sedan växte de, tillsammans med de andra karaktärerna och jag fann mig tycka om dem alla. Missförstå mig rätt, det är få av karaktärerna i Bonusfamiljen som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är intressanta att lära känna på behörigt avstånd.

En av de finaste karaktärerna fanns tyvärr inte med i tredje säsongen, nämligen Barbro Lill-Babs Svensson Gugge. Gugge presenterades inledningsvis som karaktären Martins mamma Birgittas väninna, som hon senare vågade erkänna var hennes flickvän och därefter faktiskt hennes fru. De två gifte sig i slutet av den andra säsongen. När Lill-Babs tragiskt gick bort dog också hennes karaktär och sorgen och saknaden för Gugge, spelad av Marianne Mörck, är massiv. Hennes kamp mot ensamheten i säsong tre berör mig djupt.

I tredje säsongen saknar jag också Martin Luuk, som spelar skolkuratorn Martin som är vän till Patrik. Han är också vän med parterapeuterna Ylva och Jan, som Lisa och Patrik går i terapi hos för att lära sig jonglera sitt äktenskap och alla relationer som en bonusfamilj innebär. Andra säsongens mest fantastiska (och pinsamma) händelse är kanske när Martin bjuder dessa fyra på middag och ingen vill avslöja att de faktiskt träffats förr.

Den som lyfter tredje säsongen är Nour El-Rafai, som gör en fantastisk rolltolkning. Hennes karaktär Sima var först Eddies elevassistent och har nu barn med hans pappa Martin. Det känns också som att de andra skådespelarna verkligen landat i sina roller och samspelet är bättre än någonsin. Väldigt tråkigt att svt i det läget väljer att lägga ner serien.

Vad är det då som gör Bonusfamiljen så bra? Jag skulle säga kombinationen av humor och ärlighet. Serien tar upp människors mörkaste känslor. Sådant som vi inte vill att någon ska veta. Genom att lyfta fram det mörka i ljuset går det att skratta åt eländet och det är ganska skönt. För mig blir serien dock en påminnelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Snarare minst lika fyllt av ogräs.

 

 

Minnesvärda tv-stunder

Den här veckan är det vår kära dumburk som får stå i centrum på Kuturkollo och veckoutmaningen handlar om oförglömliga tv-minnen.

De händelser som påverkat mig mest har faktiskt varit radionyheter och inte tv-diton. Jag minns till exempel hur jag sov över hos en kompis och blev väckt tidigt på morgonen av hennes föräldrar och att vi sedan lyssnade på radionyheterna som berättade att Olof Palme mördades. Jag minns också hur jag satt i bilen med några kollegor när vi lyssnade på radionyheterna med ett halvt öra och sedan var tvungna att höja ljudet. Sa de verkligen att två flygplan åkt in i Word Trade Center? Det får mig att tänka på hur mycket information vi fick från radion förr. I mitt barndomshem stod den väldigt ofta på och på helgerna åt vi frukost till tonerna av Ring så spelar vi och Svensktoppen.

Men tv:n då? Några oförglömliga ögonblick handlar om Melodifestivalen. Dels när Carola vann 1983 och jag blev helt förälskad i denna tjej. En förälskelse som definitivt gick över, men då var den stark. Året efter vann Herrey’s och då slog förälskelsen till på riktigt. Den har också gått över och nu har dessutom Richard Herreys twittrande nästan förstört tv-minnet helt.

Vi åt alltid middag framför tv:n på fredagar och det var något speciellt. Dallas var den självklara såpan under en lång tid. Vi såg också en hel del sport tillsammans i min familj och när Sportnytt sändes ville ingen svara i telefonen. Vem var så tokig att hen ringde just då? Speciellt söndagar 20.30 var helig tid i soffan.

Fortfarande försöker vi titta på serier tillsammans hela familjen, då tv:n trots allt fungerar som en samlande lägereld. Även om vi inte behöver passa tider eller studera tv-tablån är det en tradition jag gillar. Just nu är vi sällan hemma alla fyra, men vi har några favoritserier som vi följer. Just nu Lethal Weapon och Scandal.

 

 

Störst av allt — första avsnittet

Störst av allt är den första svenska originalserien på Netflix och baseras på Malin Persson Giolitos bok med samma namn. På engelska heter den Quicksand. Jag läste boken för lagom länge sedan och kommer ihåg den i stora drag, men är osäker på en hel del detaljer. Det gör att jag inte kommer att irritera mig på saker som är olika i boken och tv-serien.

Hittills har jag bara hunnit se första avsnittet, men vill ändå skriva några raders reflektion. Spontant känns det som att det här kommer att bli en höjdarserie, mycket tack vare Hanna Ardéhn, som spelar Maja. Hon är bra och trovärdig. En skådespelare som verkligen äger tittarens uppmärksamhet.

Det är absolut inget fel på Felix Sandmans tolkning av Sebastian, men jag har faktiskt lite svårt att förstå vad det är som får Maja att falla för just Sebastian. Det var egentligen samma känsla jag fick när jag läste boken, men den blir ännu tydligare i tv-serien.”Han kunde få vem han ville, men han valde mig.” är Majas egen reflektion och kanska handlar det om just det. Sebastian är självsäker, han är megarik och verkar ha fullt fokus på Maja.

Reuben Salmander spelar Sebastians pappa Claes Fagerman, som är riktigt obehaglig. En typisk gräslig mansgris med alldeles för mycket makt. Charmig på ytan, men så beräknande.

Ett avsnitt alltså, men det gav helt klart mersmak. Alla karaktärer har ännu inte dykt upp och det finns mycket kvar av det som händer i boken. Jag ska också spana efter två elever som varit med som statister. Kanske finns de med på en fest och i klassrummet. Det återstår att se.

 

%d bloggare gillar detta: