enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: TV Sida 1 av 8

Greenleaf bjuder på dramatik

Greenleaf är en producerad av Oprah Winfrey och hon har också en liten, men viktig roll i serien. Skaparen Craig White har tidigare gett oss serier som Lost, Six feet under och Brothers & Sisters. Av dem påminner Greenleaf mest om Brothers & Sisters, men mest av allt liknar den faktiskt åttiotalets klassiska serier som Dallas, Dynastin och Falcon Crest. Det här är nämligen drama med extra allt och mer ändå.

Greenleaf är namnet på familjen som står i centrum. En familj där allt kretsar runt kyrkan de driver. Patriarken James Greenleaf är ledare för kyrkan och när han predikar sitter familjen på scenen. De bor alla på ett stort gods och på ytan verkar familjelyckan vara total.

Första avsnittet inleds när Grace reser hem tillsammans med sin dotter Sophia efter många år. Hennes syster Faith ska begravas och det är omöjligt att hålla sig hemifrån längre. Hennes föräldrar har aldrig träffat hennes nu tonåriga dotter, men trots att Grace inte planerat det bestämmer hon sig för att stanna. Egentligen har Grace lämnat kyrkan, men nu hittar hon tillbaka och börjar arbeta för sin far.

Åter till åttiotalalet och såpornas storhetstid. I Greenleaf finns de alla. Matriarken Lady Mae är grymmare än Angela Channing, pastor James och hans svåger Mac tävlar om att vara lika korrupt som JR, men eftersom James någonstans har ett gott hjärta får han istället ta rollen som Blake Carrington, en ledare som försöker, men långt ifrån alltid lyckas.

Vem är då Cliff Barnes? Kandidaterna är flera, men konkurrenten Basie Skanks ligger nära till hands. Han driver kyrkan Triumph och värvar det svarta fåret Jacob Greenleaf och gör honom till pastor, något hans far vägrar göra. Jacob är snarare lite för snäll och lite för dum, lite som Ray Krebbs eller kanske Bobby Ewing. Till kyrkans förtret och kanske förvirring finns också en och annan Steven Carrington.

Musiken i Greenleaf är ett kapitel för sig. Den spelar en stor roll i serien och det luktar lite nittiotal när artister gör framträdanden. Åttiotal och nittiotal alltså. Det funkar.

I USA sänds fjärde säsongen av familjedramat Greenleaf just nu. Tre säsonger finns på Netflix och jag har just påbörjat den andra. Trots att det är rätt snaskigt har jag fastnat helt. Miljön i det religiösa Memphis fascinerar mig och jag har helt fastnat i den religiösa världen som tyvärr också innehåller en hel del svek, lögner och hemligheter och en rejäl dos girighet. Pengar är helt klart många gånger viktigare än tron. För mig som är skeptisk till organiserad religion är kyrkans makt i Memphis ett bevis på att det sällan fungerar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att religion kan vara ett stöd  livet för den som tror. Jag tycker att balansen i Greenleaf är bra.

Australien vs. USA

Jag talar om Masterchef, ett favoritprogram, men främst om det sänds från Australien eller möjligen den amerikanska versionen. Den svenska versionen har jag helt gett upp, då jag har ytterst svårt för bristen på såväl humor som charm.

På ViaFree och Tv3 går det nu att se säsong 9 av Masterchef USA och på TLC sänds den tionde jubileumssäsongen av Masterchef Australia, där jag just nu ser veckan när Gordon Ramsey från Masterchef USA är gästdomare. Tv-meta liksom.

Programledare: Tre gubbar i varje land och medan de i Australien är mer av mysgubbar, satsar USA på hårdhet. Nu har jag inte sett mer än något avsnitt, men även om Gordon Ramsey mjuknat väldigt sprutar det ändå svordomar ur hans mun, men stenansiktet Joe Bastianich skrämmer mig nästan mer. Aarón Sanchez ser nog värre ut än han är, men målet verkar ändå vara att programmet ska ha tuffa domare som skrämmer deltagarna till succé.

Masterchef Australiens domare är tvärtom snällare än snällast och även om Gary Mehigan, George Calombaris och Matt Preston ibland sågar maträtter, så gör de det alltid på ett sakligt och nästan trevligt sätt. Självklart vet deltagarna när de har misslyckats och grunden är att det inte finns någon anledning att stampa på den som redan ligger. Inga svordomar eller kastande av mat här inte och det är skönt. Gordon Ramsey må vara underhållande, men jag föredrar hans lugnare stunder.

Tävlande: Att kunna laga mat är självklart en förutsättning och i båda länderna verkar det viktigt att de tävlande ska representera olika delar av befolkningen och kanske framför allt olika kök. I USA verkar dock en viktig faktor vara att sticka ut och gärna skapa konflikter. Några sådana tävlande existerar inte i Australien. Visst kan irritations uppstå när någon inte gör det de ska, men fokus ligger även här på pepp, inte attack. Jag kan stå ut med hårda domare, men har svårare för alla konflikter i Masterchef USA. Visst skapar det drama, men jag klarar mig bra utan bråk. Matlagningsmomenten räcker gott för spänningen.

Matfokus: Även USA kör nu totalt fokus på mat och master-classes, men i Australien är det ännu tydligare att tävlingen går ut på att hitta en kock som från början är bra, men under tävlingen blir ännu bättre. Maten står i centrum och deltagarnas utveckling är viktigare än deras relationer, eller brist därpå. Inte en enda elak kommentar mellan deltagarna hörs i Australiens Masterchef, utan bara pepp och sympati när någon misslyckas eller åker ut.

Tävlingsfokus: Att vinna är superviktigt i USA och deltagarna är beredda att gå över lik för att nå toppen. Även i Australien vill deltagarna vinna, men det handlar om att själv bli bättre, inte om att klanka ner på andra.

För mig vinner Masterchef Australia alla dagar i veckan, men jag hyser en hatkärlek till Masterchef USA och ser på det trots att jag ibland mår lite dåligt av jargongen.

Vilka matlagningsprogram gillar du bäst?

 

Så hur gick det i Malmö?

Jag tippade att Malou Prytz skulle skrälla och fick rätt. Därmed gissade jag rätt på de två finalbidragen. Dessutom hade jag rätt i att Andreas Johnson skulle få en ny chans, men överskattade Margarets fanbase och underskattade betydelsen av att dansa loss och sjunga på svenska. Jag satte Vlad Reiser som sexa, men han tog sig till Andra chansen. Kass låt och årets kanske fulaste scenkläder gör att jag tror att han stannar där.

Liamoo och Hanna Ferm representerar Göteborg med förorter och jag är glad att de tog sig vidare även om bidraget doftar Balkan-ballad lång väg, men just därför tror jag å andra sidan att låten klarar sig utmärkt i en eventuell Eurovision-final.

Sammantaget var Malmö en svagare deltävling än den i Göteborg, men finalbidragen känns spontant starkare.

De dagar som blommorna blommar

Jag höll på att missa Jonas Gardells och Simon Kaijsers serie De dagar som blommorna blommar. Hade avfärdat den för att många sa att den var för sentimental. För överdriven. Så slumpade det sig så att jag hade tid över en kväll när den bara skulle ligga kvar en dag till på Svt play och valde då att trots allt se den. Det är jag glad över.

För visst är det så att Gardell balanserar på gränsen ibland. Predikar snarare än berättar. Blir för sentimental. Men samtidigt finns det så mycket bra i serien och så många fina rolltolkningar. De dagar som blommorna blommar har lockat de största skådespelarna.

De spelar föräldrarna på 70-talet i ett villaområde där allt på ytan är perfekt. Där ingen vill låtsas om att en av sönerna slutat gå till skolan och dessutom blivit våldsam. Där en far låser in sig för att skydda sig mot sonen i fråga. Där en dotter mister sin far som städat undan och nu avslutar sitt liv. Där en annan familj dansar ut julen och kanske sin pappa på samma gång. Och någon gång i framtiden regisserar sonen en pjäs om just detta.

De är barnen som blir äldre. De som inte längre hänger vid korvkiosken. De nu vuxna männen lever ett annat liv; bättre eller sämre är frågan. Mest är det annorlunda. De är vuxna män som söker sitt förflutna och som försöker bearbeta det. Som är fast i lojalitet med familjer eller saknaden efter densamma.  Allt de försökt att dölja och glömma bort. Ensamheten. Så går tiden som en cirkel från 70-talet till nutiden och det är den store författaren och regissören som ser till att det smutsiga byket når publiken.

 

Safe av Harlen Coben

Det var länge sedan jag läste något av Harlen Coben och de få böcker jag läst av honom har varit helt okej, men inte wow. Däremot blev jag faktiskt sugen på att återupptäcka honom efter att ha sett Netflix-serien Safe.

Safe handlar om några familjer i ett gated community där livet ska vara fint och säkert. Huvudpersonen Tom Delaney (spelad av är änkling och lever i området tillsammans med sina två döttrar. Han har ett förhållande med polisen Sophie Mason och verkar ha haft det redan innan hans fri dog. Detta trots att Sophie var barndomsvän med hans fru och dessutom umgicks med dem tillsammans med sin man Josh, som flyttat ut i en husvagn på tomten.

Några av tonåringarna i området, bland annat Toms dotter Jenny, hennes pojkvän Chris, som är son till en av lärarna på skolan och Henry, Sophies son, på en fest hos kompisen Sia. Hennes föräldrar är i väg på en romantisk weekend och trots att Sia lovar dyrt och heligt att inte ställa till med besvär bjuder hon in till fest och passar dessutom på att sälja droger.

Vid elvatiden upptäcker hon Chris död i familjens pool och avbryter festen. Hennes föräldrar kommer hem och försöker hjälpa henne att gömma liket. Vad de inte vet är att Jenny är försvunnen och när dagen gryr har flera familjers liv förändrats för alltid.

Safe består av åtta avsnitt och jag är mycket imponerad av manuset. Trådarna är många och ledtrådarna portioneras ut med stor skicklighet. Möjligen är jag lite besviken på upplösningen, men tycker ändå att det här är en riktigt bra och välgjord serie som definitivt är värd att se. Den påminner lite om Lisa Jewells Flickorna i parken, där familjerna bor i en idyll runt en park och tror sig vara skyddade från allt ont. Miljön och den falska tryggheten är fascinerande i både tv-serien och boken.

You som tv-serie

Ända sedan You av Caroline Kepnes kom ut har jag tänkt att läsa den, men det har aldrig blivit av. När nu tv-serien baserad på boken finns på Netflix tog jag beslutet att se den istället för att läsa boken.

You handlar om Joe Goldberg som äger en bokhandel. En dag kliver Guinevere Beck in i affären och det är kärlek, eller snarare besatthet, vid första ögonkastet. Joe vill veta allt om henne och genom att följa henne på sociala medier får han veta en del. Snart går det dock överstyr och han får tag på hennes telefon. Snart börjar han följa allt hon gör.

Genom att lyckas befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle lyckas Joe få Beck på fall och även om jag som tittare har lite svårt att förstå det, inser jag att han faktiskt framstår som ganska normal. Vi vet dock att hans vilja att skydda Beck tar oanade vägar.

Serien är tio avsnitt och jag tyckte faktiskt att den var lite lång. Det började riktigt bra och avslutningen var spännande, men i mitten blev det lite väl mycket. Å andra sidan fick vi lära känna karaktärerna väl och historien tog några snygga vändningar. Jag tyckte också väldigt mycket om Elizabeth Lail, som spelar Beck och gillade berättelsen om grannpojken Paco. Joe är så knäpp att det blir lite väl absurt. Visserligen fick vi några förklaringar till hans beteende, men jag hade svårt att ta till mig karaktären.

Nu kan jag omöjligen säga om tv-serien är bättre än boken, eftersom jag inte läst den, men tv-serien är välgjort och spännande. Helt klart sevärd alltså. Det blir också en andra säsong, som troligen bygger på Kepnes andra bok om Joe som heter Hidden Bodies.

Bra tv-serier jag såg 2018

Att lista film jag sett under året är tyvärr ingen idé då de är så pinsamt få. Att se mer film 2019 är ett (förhoppningsvis) lätt löfte att hålla. Däremot har jag sett en del tv-serier och tänkte lista de bästa här.

A Million Little Things har visserligen knappt börjat, men den är redan riktigt bra. I centrum står fyra vänner och deras respektive, men redan i första avsnittet tar en av dem livet av sig. Stark och viktig serie, som tar psykisk ohälsa på allvar. Tyvärr verkar den ha haft få tittare. Hoppas ändå att det blir en andra säsong.

Good girls är en av de roligaste serier jag sett i år. Verkligen helt absurd om tre mammor som bestämmer sig för att råna ett varuhus. De dras sedan in i en brottshärva de inte riktigt kan hantera. Det är klart att det blir en andra säsong och det verkar som att den kommer redan i maj.

The Good Fight är en spin-off till The Good Wife, som också är en favorit. Jag saknar Julianna Margulies som Alicia Florrick, men det är fint att få följa några av de andra karaktärerna och dessutom ett gäng nya. Även den här serien får en ny säsong.

Big Little Lies fick jag äntligen sett när jag upptäckte att HBO helt plötsligt ingick i vårt tv-paket. En riktigt bra serie, men väldigt bra skådespelare. Snart kommer andra säsongen och i den är Meryl Streep med. Kan bli hur bra som helst.

This is Us är på sin tredje säsong och den håller fortfarande hög klass. Ännu ett perspektiv har introducerats och vi har fått se i alla fall ett av Randalls barn som vuxen. Det finns helt klart mycket kvar att berätta.

Travelers är en serie som på pappret inte alls borde vara något för mig. Tidsresor brukar nämligen inte vara min kopp te. Serien, vars tredje säsong vi just sett, är dock oväntat övertygande och innehåller dessutom många karaktärer jag verkligen bryr mig om. Sista avsnittet slutade med en massiv cliffhanger och jag hoppas verkligen att det blir fler säsonger.

13 resons why fick en andra säsong och jag var ganska skeptisk inledningvis, men den tog sig rejält mot slutet. Nu ser jag fram emot en tredje säsong då flera frågetecken definitivt behöver rätas ut.

Liar är en serie om läraren Laura som är nyseparerad och går på dejt med läkaren Andrew, som jobbar med hennes syster och dessutom är pappa till en av eleverna på hennes skola. Dagen efter anmäler hon honom för våldtäkt och ord står mot ord. Riktigt bra, obehaglig och spännande. Dessutom är miljöerna otroligt vackra.

Bodyguard är ännu en brittisk serie om David Butt, som varit soldat i Afghanistan och nu får i uppdrag att vara livvakt åt inrikesministern Julia Montague. Hon är en kontroversiell politiker och behöver verkligen skyddet. Mycket fokus på politik och terrorism, men också en hel del kärlek.

En engelsk skandal är också brittisk, baserad på den sanna historien om liberalernas partiledare Jeremy Thorpe och hans älskare Norman Scott, som visar sig riktigt svår att göra sig av med. Hugh Grant imponerar som Thorpe och Ben Whishaw var en trevlig ny bekantskap.

Sedan har jag tittat vidare på ett gäng långkörare som Grey’s Anatomy (mitt i säsong 15), Suits (ett avsnitt kvar av säsong 8), The 100 (just sett färdigt säsong 5), Modern Family (just sett färdigt säsong 9) och The Blacklist (just sett färdigt säsong 5).

 

 

Allt för Sverige

Förra året såg jag några avsnitt av Allt för Sverige med min engelskgrupp med relativt nyanlända elever. Kombinationen av historia, geografi, Sverigekunskap och engelska passade perfekt. Flykt löper dessutom som en röd tråd genom programserie, men med ett perspektiv som vi sällan lyfter fram, nämligen alla svenskar som sökte ett bättre liv i USA. I varje program får en eller fler amerikaner med rötter i Sverige veta mer om sina släktingar. Det är mycket känslor och själv gråter jag minst en gång varje avsnitt. Nu är jag blödig som tusan visserligen, men det är fint att se andra människor upptäcka sina rötter och vårt land. Det är också fint att se sitt land hyllas i en positiv och faktiskt sund version av nationalism. Att vara stolt över sitt land behöver inte betyda mer än just det och vi har mycket att vara stolta över. I helgen har jag sett alla åtta avsnitt i säsongen som just avslutades, men fortfarande finns på svtplay.se och jag tycker verkligen att det är en programserie som är fantastisk på så många sätt.

Förra året vann Dylan Ratell, som var så intensiv att han fick Fab Freddie att kännas nedtonad. Det är lite spännande är hur vissa av deltagarna känns otroligt amerikanska, både till sätt och utseende/stil, medan andra lätt skulle kunna passera som svenskar. Till exempel finns Andrew, från Scandia, som lajvat Emil i Lönneberga, trots att han inte förrän nu vetat vem det är, Ashley som är blondare än de flesta svenskar och definitivt älskar dalahästar mer än alla, men visar mer känslor än de flesta svenskar vågar/vill göra, musikern Lois som skulle passa perfekt i Majorna och David från Alaska, som döpt sina barn till Leif och Björn och känner sig hemma i den svenska vildmarken.  Kevin, musikern från Los Angeles hade passat in perfekt på 70-talet med sin Svenne-frisyr, eller för den delen på min arbetsplats eller vilket estetiskt program som helst och som definitivt är svensk i hjärtat. Mest ovanliga i vårt samhälle måste Kyle och Tanya vara, som med sin starka religiösa identitet är ganska ovanliga. De båda grät då Anders Lundin talade om hur få svenskar som besöker kyrkan regelbundet och/eller ser sig som religiösa.

Just de kommentarer som deltagarna har på Sverige och svenska traditioner är spännande. Som jantelagen, inte så populär och definitivt inte lik det amerikanska sättet att leva. De imponerades dock av den gymnasieskola de besökte och det är kanske inte den bild de flesta har av svensk skola. Saker vi inte ens reflekterar över, som den fria skolmaten är väldigt ovanligt. I ett avsnitt frågar Anders Lundin vad deltagarna upptäckt och funderat över under sitt besök och musikern Kevin lyfter fram det faktum att så många verkar se glaset som halvtomt och är ganska så negativa och skeptiska. Var kommer den egentligen ifrån? Vi bor i ett av världens bästa länder, men ändå finns det så otroligt många som klagar. Dessutom verkar den svenska avundsjukan vara en stor del av den rasism som ökar i samhället. “De andra” ska inte få något av det som är vårt.

I ett avsnitt firar amerikanerna den svenska nationaldagen och besöker två familjer som har det gemensamt att de flytt till Sverige. Ena gruppen bor hos en familj med rötterna i Irak och den andra hos Mahad, en ung man som flydde ensam från Somalia och nu har en familj som är delvis svensk. Flera av amerikanerna talar om hur de själva haft fördomar om flyktingar och att de t.ex. inte känner några muslimer, men menar att besöket förändrade dem mycket. Jag tänker att möten mellan människor är så viktigt för förståelsen för varandra. Även vi svenskar skulle behöva lära känna dem som flytt till vårt land.

Fler saker vi ser som helt normalt är vår föräldraförsäkring och det faktum att svenska män faktiskt är hemma med sina barn, även om vi är många som kan tycka att de är det för lite. Och så den svenska blygheten, som nästan kan göra att vi verkar ohyfsade. Skärpning på det. Men visst tycker vi att folk som är lika sociala som Kyle i serien, som dessutom ler hela tiden och är sådär professionellt trevliga, är lite märkliga? Jag gör det helt klart och skäms lite för det.

Det roligaste med Allt för Sverige är att få se vårt land genom andras ögon. Svt är dessutom duktiga på att lyfta fram platser som sällan får plats i media. Sämst är tävlingsmomentet. För mig hade det helt klart räckt att få veta mer om vårt land och amerikanernas kopplingar till det. Jag vet vem som vinner, men ska inte spoila. Tyvärr var det inte någon av mina favoriter, men jag grät ändå floder när hen vann och sedan träffade sin släkt. Familjeband är mäktiga ändå.

Det var också fint att följa med på en resa genom Sverige. Själv blir jag sugen på att besöka vissa platser, som t.ex. Landsort. Bloggträff där kanske? Vi har ju redan kört fyrbesök på Malören och kan lika gärna köra vidare.

13 reasons why andra säsongen

Första säsongen av tv-serien 13 reasons why baserades på Jay Ashers fantastiska bok med samma namn och den var riktigt bra. Skådespelarna, speciellt Dylan Minnette som spelade Clay och Katherine Langford som spelade Hannah, var duktiga och kändes passande för sina roller.

Så kom en andra säsong, med manus skrivet av Jay Asher, där rättegången mot skolan står i centrum. Hannahs föräldrar, eller egentligen främst hennes mamma, vill få upprättelse och någon att skylla på. Jag var inte helt övertygad, men tyckte att det var intressant att få se hur de andra karaktärerna uppfattade händelserna på banden.

Det började bra och karaktärerna utvecklades. Vi fick veta mer om Hannah än vi visste förut och några fler pusselbitar. Kassettbanden ersattes av foton. Men sedan började det bli ganska segt och väldigt eländigt. Självklart är det sorgligt i en serie med ett självmord i fokus, men det som gjorde boken och första säsongen så bra var att den var ärlig, men också komplex. Allt var inte nattsvart. I andra säsongen finns det väldigt lite hopp kvar. Nåja, jag har ett par avsnitt kvar. Kanske vänder det.

Det blir en tredje säsong och jag undrar hur det blir. Kanske får karaktärerna verkligen en chans att leva vidare, eller så blir det bara krystat. Jag kommer säkerligen att titta, men inte kasta mig över den.

Har du sett andra säsongen av 13 reasons why? Vad tyckte du?

Skämskudde och charm med Hyséns

Självklart var jag tvungen att titta på premiäravsnittet på Hyséns på Play. Det går inte att vara blåvit ängel och göteborgare utan att i alla fall ha lite koll när realitydramat kommer till Göteborg.

Glenn Hysén. Sicken tjomme. Som sonen Anton påpekar har han absolut noll filter och grodorna hoppar ur munnen på honom. Samtidigt går det inte att bli arg på personen (eller kanske karaktären) Glenn, som trots allt verkar tycka bäst om när folk mår bra och faktiskt försöker bidra till att de gör det.

Under VM 1990 var Glenn Hysén syrrans favorit, medan jag desperat försökte hitta en t-shirt med Roland Nilsson eller Klas Ingesson. Jag vet egentligen inte vem som gjorde det bästa valet, men hennes var i alla fall mer populärt. Då och nu också kan tänkas. Tydligen är det kvinnor mellan 30 och 64 den starkaste målgruppen för programmet, i alla fall efter första avsnittet och det visar kanske att det här inte är en serie om fotboll, utan om Glenn.

Anton Hysén är första avsnittets stora behållning och även om även han verkar sakna filter är han aldrig så plump som sin far. De korta konversationerna med Glenn om huruvida Anton ska dejta tjejer eller killar visar på ett enormt tålamod från sonen och när mamma Helena ska shoppa kuddar med samme son står det klart att han har en ängels tålamod. Vilken cirkus.

Det andra barnet som finns med i seriens första avsnitt är Antons syster Annie. Också hon riktigt trevlig att lära känna lite och helt klart väldigt lik far. Att deras föräldrars skilsmässa påverkat syskonen mycket står klart redan i detta första avsnitt och det är nästan lite tragiskt hur exfrun Helena fortfarande verkar bita sig fast vid det förflutna. Vi får bland annat se delar av Glenns och Helenas bröllopsvideo och jag tänker på alla rykten som gick i stan om hur de andra blåvita spelarfruarna tog den första frun Kerstins parti när han träffade Helena medan han fortfarande var gift. Det är Kerstin som är mamma till Tobias Hysén, som nyss avslutade sin karriär i Blåvitt. Ingen av dem syns dock i Hyséns och det känns väl inte jättetroligt att de dyker upp heller. Det hade dock varit roligt om Tobias dök upp. Nu verkar programmet fokusera mer på konflikter än fotboll, så kanske inte ändå.

Nu tror jag knappast att jag kommer att följa Hyséns slaviskt. Faktiskt vet jag inte om jag kommer att se något avsnitt alls, men å andra sidan kommer jag inte nödvändigtvis  att byta kanal om programmet dyker upp. Det är lite småroligt och Glenn Hyséns totala brist på självcensur och orgien av kassa skämt är någonstans lite charmigt även om skämskudden dyker upp ett antal gånger.

Alla heter inte Glenn i Göteborg och alla älskar nog inte Glenn heller. Själv älskade jag helt klart Glenn när han spelade fotboll och jag tycker fortfarande att han har sin charm, trots att han kanske är mer barn än sina egna ungar.

 

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Sida 1 av 8

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: