TV

10 låtar att hålla koll på i Eurovision 2022

Veckans topplista blir längre än vanligt och den handlar inte heller primärt om vad jag gillar, utan mer om vad jag tror. Ikväll är det final i Eurovision och jag har tagit fram 10 låtar (11 med Sverige) som jag gillar och/eller tror hamnat högt när rösterna räknats samman. Både hjärta och hjärna alltså. Med det sagt är startfältet (som vanligt) så spretigt att det är mycket möjligt att ingen av de här elva vinner. Svårtippat med andra ord.

Värdnationen Italiens bidrag heter Brividi och framförs av duon Mahmood & BLANCO. Tydligen är låten redan en stor hit och den sticker verkligen ut. Sådär superbra tycker jag inte att den är, men den kan ju växa. Jag har också förstått att speciellt Mahmood har en hel del fans i stugorna.

Ukraina ställer upp i tävlingen trots kriget och får publikens kärlek och glädje. Dessutom har de lägst odds inför kvällens tävling. Kalush Orchestra framför låten Stefania som är en minst sagt spännande blandning av rap och ukrainsk folkmusik. Hur mycket mer Eurovision kan det bli? Definitivt inte min kopp te, men utan tvekan intressant. Klart är i alla fall är det här inte är den typ av bidrag där det mesta av tiden går åt till att fundera över vilka andra låtar som plagierats. Efter några snabbrepriser börjar den dock fastna, så kanske vinner den i längden.

Belgien kör ett bidrag som sticker ut, men med tanke på att Jérémie Makiese är ännu en av alla vinnare av The Voice som tävlar är han också ganska vanligt. Miss You är en snygg låt och en av mina favoriter. Även om det är min sorts musik är det en låt som nästan är bra på riktigt. En av tävlingens bästa sångare helt klart. Kanske är det här kvällens vinnare?

Finland har letat fram gamla rockgruppen The Rasmus som hade en monsterhit i början av seklet med In the shadows. Jezebel är långt ifrån lika bra, men en helt okej rocklåt med schlagerkänsla som sticker ut i det här sammanhanget. Mer melodiöst än förra årets vinnare Måneskin, men att just de vann förra året talet emot The Rasmus även om publiken tycks älska.

Nederländerna representeras av S10 och låten De Diepte. Snyggt nummer och snygg låt, men kanske lite tråkigt och sticker inte ut alls. Jag överraskas av att det här är en av favoriterna till att vinna. Det får bli några lyssningar till innan finalen.

Storbritanniens Sam Ryder från Storbritannien, med 5 miljoner följare på TikTok, tillhör favoriterna. Hans sång imponerar och låten doftar sent 60-tals rock. Inte så tokigt och han lär ju ha en hel del fans som kan bidra med röster.

Chanel från Spanien är också en av favoriterna, med låten SloMo. Lite väl monoton för min smak, men det är en suggestiv låt med en refräng som fastnar.

Armeniens bidrag Snap framförs av Rosa Linn och är en av få låtar i tävlingen som är bra på riktigt. En slags svängig ballad med countrykänsla. Snyggt ända fram till det sönderwailade slutet där helheten förstörs rätt mycket, tyvärr. Typ 75% av låten är i alla fall bra.

Norges låt heter Give That Wolf A Banana och framförs av två vargar klädda i gult. Ingen vet vilka som gömmer sig under maskerna. Ett ganska snyggt, men minst sagt surrealistiskt nummer. Af Sillén berättar att många trott att det är Ylvis som gömmer sig under maskerna, vilket låter som en logisk gissning. Duon bakom Ylvis dementerar dock detta.

Grekland representeras av norsk-grekisk sångerskan Amanda Georgiadi Tenfjord. Hennes låt Die Together är verkligen snygg, men den kommer liksom aldrig igång. Visst händer det lite mer i refrängen, visst är det en gripande text och visst framförs låten av en säker sångerska, men det är lite väl jämntjockt. “Klassisk grekisk tragedi” som Edward af Sillén kallar det. Det här är en låt som växer för varje snabbrepris å andra sidan, så kanske gillar jag den mer ikväll.

Sverige då? Jo, Cornelia Jakobs har låga odds och sägs vara en favorit. Jag har älskat låten sedan första gången jag hörde den, men har kanske tröttnat något. De som röstar i Eurovision är förhoppningsvis fortfarande i förälskelsefasen.

Vidare från semifinal 2 i Eurovision 2022

Ikväll var det dags för andra semifinalen i Eurovision 2022 och Sveriges bidrag Hold me closer med Cornelia Jakobs tävlade. Arton bidrag blev tio och nu är finalfältet komplett. Till de tjugo bidragen från de två semifinalerna får sällskap av de fem stora och ikväll fick vi höra bidragen från Storbritannien, Spanien och Tyskland. Chanel från Spanien är en av favoriterna, men jag fastnade inte för låten utifrån det korta klipp vi fick höra. Även Sam Ryder från Storbritannien, med 5 miljoner följare på TikTok, tillhör favoriterna. Hans sång imponerar och låten doftar sent 60-tals rock. Inte så tokigt. Malik Harris från Tyskland bjuder på rap i låten Rockstar och det kan funka. Möjligen behöver han tagga ner något. Spontant känns det ändå som att i alla fall dessa tre stora tar tävlingen på allvar i år.

Följande tio bidrag gick vidare från semifinal 2:

Belgien kör ett bidrag som sticker ut, men med tanke på att Jérémie Makiese är ännu en av alla vinnare av The Voice som tävlar är han också ganska vanligt. Miss You är en snygg låt och en av mina favoriter. Även om det är min sorts musik är det en låt som nästan är bra på riktigt. En av tävlingens bästa sångare helt klart. Kanske är det här lördagens vinnare?

Tjeckien var sist ut i semifinal 2 med låten Lights Off framförd av We Are Domi. En rätt cool låt, med en väldigt cool sångerska. Inte någon klockren sång och det blir rätt monotont, men sticker ut i sammanhanget gör den utan tvekan. Rätt kul trots allt. Kan vara en låt som växer.

Azerbajdzjan skickar den skönsjungande Nadir Rustamli som framför den sorgliga och musikaldoftande balladen Fade To Black. Han har oväntat mycket kräm i rösten och det är inte så dumt, även om det verkligen inte är en omedelbar låt. Texten är på engelska, men ändå rätt obegriplig. Tydligen är låten skriven av svenske Anders Wrethov, men inte ens svengelskan är begriplig.

Polen kör på The Voice-vinnare och skickar USA-födde Ochman med låten River. Det här låter som Nano, men sämre. I sammanhanget är det ändå rätt hyfsat, bra för att vara Eurovision alltså, men långt ifrån bra på riktigt.

Finland har letat fram gamla rockgruppen The Rasmus som hade en monsterhit i början av seklet med In the shadows. Jezebel är långt ifrån lika bra, men en helt okej rocklåt med schlagerkänsla som sticker ut i det här sammanhanget. Mer melodiöst än förra årets vinnare Måneskin, men att just de vann förra året talet emot The Rasmus även om publiken tycks älska.

Serbiens bidrag är av det politiska slaget. I låten In Corpore Sano kritiserar sångerskan Konstrakta samhällets ytlighet och bristen på socialt skyddsnät. Det låter märkligt och det ÄR märkligt, speciellt för den som inte ens förstår texten. Suggestivt är det i alla fall och annorlunda är det definitivt.

Estland representeras av 2020 års sexigaste estländska man, Stefan, som väntat länge på att få tävla i Eurovision. Hans låt Hope är något så ovanligt som country från Estland och bryter därmed rejält med årets trend att gå tillbaka till sina rötter. Käckt så att det räcker och blir över, men en countryduracellkaninversion av Oscar Zia kan väl ändå inte gå hem i stugorna?

Australien brukar sprida glädje och representeras i år av Sheldon Riley som har tävlat i både Talang och X-faktor. Bidraget Not The Same plagierar Lukas Grahams 7 years i verserna och kör full power i refrängen. Sådär, blir mitt betyg. Visst kan Sheldon Riley sjunga, men det räcker inte trots årets scenkläder. Lite förvånande att Riley tog en finalplats.

Sverige då med Hold Me Closer som är en låt jag verkligen gillar. Cornelia Jakobs vet vad hon gör, men det är lite synd att det dräller av ballader i årets tävlingen. Tror ändå att både framträdandet och texten kan göra att Sverige tar en topp-placering på lördag i final nummer 60 för vår del.

Rumänien skickar det som Edward af Sillén kallar “årets lyckopiller. Latinska rytmer från Rumänien i Llámame med sångaren WRS. Kul och glatt förvisso, men det doftar skolavslutningsuppträdande. Inget som någon annan än stolta föräldrar och en och annan musiklärare kan uppskatta.


Lite överraskande är att Israel inte tog sig till final. Landet representerades av X-faktorvinnaren Michael Ben David, med rötter i Ukraina och Georgien. Låten I.M är en riktigt svängig sak som framförs med stort självförtroende. Eurovision när det är som bäst. Jag gillar skarpt! Den hade gott kunnat ta platsen från Estland eller Rumänien.

Vilka favoriter hade du ikväll?

Vidare från semifinal 1 i Eurovision 2022

Semifinal 1 är avgjord och 17 bidrag har blivit 10. Tävlingen sänds från Turin, Italien. Edward af Sillén är som vanligt en fantastisk kommentator och även programledarna Alessandro Cattelan, Laura Pausini och Mika klarar sig fint. Extra roigt var det att se Mika, även om hans italienska koppling är lite vag och hans monologer lite väl mycket ibland. Vackrast under kvällen är kanske Fai rumaro med Diodato, som skulle ha tävlat för Italien 2020. En riktigt snyggt nummer som verkligen lyfter fram den fantastiska scenen.

Direktkvalificerade till lördagens finaler är de fem stora och ikväll fick vi se bidragen från Frankrike och Italien. Det franska bidraget heter Fuenn och framförs av Alvan and Ahez på bretonska. Ett riktigt skumt bidrag som jag inte riktigt förstod grejen med. Värdnationen Italiens bidrag heter Brividi och framförs av duon Mahmood & BLANCO. Tydligen är låten redan en stor hit och den sticker verkligen ut. Sådär superbra tycker jag inte att den är, men den kan ju växa.

De tio bidragen som går till final är:

Schweiz representeras av Marius Bear med låten Boys do cry. Självklart gillar jag blinkningen till The Cures klassiska låt, men så många andra likheter med bandet i fråga finns inte. Det skulle vara den lätt 80-talsdoftande stilen sångaren har. Det här är en soft ballad, på gränsen till smörig och med evergreen-känsla. Bear har en bra och personlig röst som gör sig bra. Den här kan nog åka in på min lugna Spotify-lista.

Armeniens bidrag Snap framförs av Rosa Linn och är kanske enda låten i den första semifinalen som är bra på riktigt. En slags svängig ballad med countrykänsla. Snyggt ända fram till det sönderwailade slutet där helheten förstörs rätt mycket, tyvärr.

Island skickar trion Syster som har kända musikerföräldrar och är uppvuxen med musik. Låten Með Hækkandi Sól är soft och countrydoftande, med text på isländska. Exotiskt så att det räcker och blir över. Snygg låt med stark refräng, men framträdandet är lite väl töntigt och blir nästan parodiskt. Bättre att lyssna än att titta och när jag lyssnar växer den för varje gång.

Litauen representeras av Monika Liu som till stilen påminner om Liza Minelli. En rätt bra låt som doftar Bond och jag kan tänka mig att den växer för varje lyssning. Sångerskan är cool på riktigt och jag gillar mycket. Frågan är hur mycket den sticker ut. En fransk tolva är given, men i övrigt?

Portugals bidrag är en av många ballader i årets tävling. MARO är en habil sångerska och Saudade Saudade hyfsad låt, men ingenting som sticker ut. Bra bakgrundsmusik, men jag har svårt att se att den når någon topp-placering på lördag.

Norge låt heter Give That Wolf A Banana och framförs av två vargar klädda i gult. Ingen vet vilka som gömmer sig under maskerna. Ett ganska snyggt, men minst sagt surrealistiskt nummer. Af Sillén berättar att många trott att det är Ylvis som gömmer sig under maskerna, vilket låter som en logisk gissning. Duon bakom Ylvis dementerar dock detta.

Grekland representeras av norsk-grekisk sångerskan Amanda Georgiadi Tenfjord. Hennes låt Die Together är verkligen snygg, men den kommer liksom aldrig igång. Visst händer det lite mer i refrängen, visst är det en gripande text och visst framförs låten av en säker sångerska, men det är lite väl jämntjockt. “Klassisk grekisk tragedi” som Edward af Sillén kallar det. Det här är en låt som växer för varje snabbrepris å andra sidan, så kanske gillar jag den mer på lördag.

Ukraina ställer upp i tävlingen trots kriget och får publikens kärlek och glädje. Kalush Orchestra framför låten Stefania som är en minst sagt spännande blandning av rap och ukrainsk folkmusik. Hur mycket mer Eurovision kan det bli? Definitivt inte min kopp te, men utan tvekan intressant. Klart är i alla fall är det här inte är den typ av bidrag där det mesta av tiden går åt till att fundera över vilka andra låtar som plagierats. Efter några snabbrepriser börjar den dock fastna, så kanske vinner den i längden.

Moldavien kör årets clownbidrag och visst är det lite småkul, men mest rätt pinsamt. Låten Trenuleţul med Zdob şi Zdub & Advahov Brothers är för mycket av allt. Den här låten hade jag kunnat vara utan på lördag.

Nederländerna representeras av S10 och låten De Diepte. Snyggt nummer och snygg låt, men kanske lite tråkigt och sticker inte ut alls. Jag överraskas av att det här är en av favoriterna till att vinna på lördag. Det får bli några lyssningar till innan finalen.


Bland dessa tio är mina favoriter Schweiz och Armenien och jag saknar faktiskt egentligen ingen låt bland de som inte gick vidare. Roligt i år är att många länder väljer att sjunga på andra språk än engelska och i flera fall på små språk i sitt land.

Har du några favoriter bland dessa tolv finalister? Var det någon låt du tycker borde gått vidare som inte gjorde det?

Photo by Aditya Chinchure on Unsplash

Nostalgin i att se om Felicity

“Dear Sally”, så inleds pilotavsnittet till tv-serien Felicity, vars första säsong sändes 1998. Felicity berättar för Sally att hon inte tänker följa den utstakade planen att läsa pre-med på Stanford och sedan läkarlinjen på samma universitet följt av en AT-tjänst på ett av ortens sjukhus. Istället ska hon åka till New York, något som hon ganska plötsligt bestämmer sig för när en person hon tycker om skriver i hennes årsbok på examensdagen och berättar att han tänkt på henne i fyra år. Under hela första säsongen talar Felicity in meddelanden till Sally på kasettband som hon sedan skickar. Jag hade glömt att vi i första avsnittet får reda på att Sally är hennes fransklärare och banden till och från henne skapar en fin ram.

Felicity följer Benjamin Steven Covington, kallad Ben, som hon inte känner men suktar efter. Inget bra skäl alls för att ändra sina planer, faktiskt ett ganska dåligt och en premiss för en serie som jag inte alls gillar. Med det sagt är Felicity en av mina favoritserier genom tiderna. Budskapet är nämligen inte primärt att du ska följa en kille vad som än händer, utan att du ska följa din dröm oavsett vad andra säger till dig. Felcity drömmer inte om att bli läkare, det är hennes pappas dröm. Hon vill istället upptäcka mer av världen och ja, hon vill också bli tillsammans med Ben, men även om deras förhållande är centralt i serien är det inte det viktigaste. Sanningen är att han inte ens vet vad hon heter. Felicity reser till New York och följer sin dröm. Hennes pappa, som hade önskat att hon istället följt i hans fotspår, vägrar att stötta henne ekonomiskt. Hon reser ändå.

Tårarna rinner under den första föreläsningen i en kurs hon inte riktigt vill läsa, men det vänder när hon träffar Julie och Noel och ännu mer när Ben och hon bestämmer sig för att bli vänner. Sedan vänder det igen redan i pilotavsnittet och det är ytterst nära att Felicity lämnar New York och åker hem till Palo Alto. Samma Ben som fick henne att välja New York och sedan vilja lämna igen, får henne att stanna. Eller så är det Noel som får henne att stanna med ett passionerat tal om att hon måste stanna i New York, ett tal som dessutom innehåller en kärleksförklaring. Noel och Ben ja, två killar hon gillar och velar mellan under de fyra säsonger som serien fick. Jag var hela tiden team Ben, men egentligen är Noel en bra mycket bättre kille.

Nostalgin i att se om Felicity nu när det finns på Disney + är stor. En av mina favoritserier någonsin och det spelar ingen roll att jag nu är långt ifrån en ung student, jag berörs fortfarande.


Om serien

Felicity, skapad av J.J. Abrams och Matt Reeves, 4 säsonger och totalt 84 avsnitt, (1998-2002)

De var fem

Det var länge sedan jag läste något av Harlan Coben och ärligt talat har han aldrig varit någon favoritförfattare. Däremot har han skrivit manus till några riktigt bra tv-serier och andra som helt ärligt inte är riktigt lika bra. Till den första kategorin hör serien Vi är fem från 2016 som finns på svtplay. Det är en berättelse som utspelar sig i två tider. Dels en ödesdiger dag då Matt och hans tre vänner ger sig ut i skogen. Matts lillebror Jesse, som bara är fem år, följer efter dem och även om han brukar få vara med sin äldre bror vill Matt inte veta av honom just den här dagen. När Jesse försvinner spårlöst är det självklart så att livet förändras för såväl Matt, som för hans vänner och hans familj.

Tjugo år senare arbetar Matt som jurist, han vän Danny är polis och Slade driver ett hem för ungdomar på glid. De är fortfarande vänner efter alla dessa år. Pru, flickan Matt var kär i, flyttade senare till USA men är nu tillbaka tillsammans med sin man och sin dotter. De fyra vännerna börjar umgås igen. När Jesses DNA dyker upp på en brottsplats slungas de tillbaka till den där dagen för tjugo år sedan och självklart vill de få reda på om Jesse fortfarande lever mot alla odds.

Som alltid när det gäller Coben är trådarna många och de falska ledtrådarna likaså. Vi får följa Danny och hans kollega Ally i jakten på Jesse, men också på jakt efter den som mördat en kvinna. Kanske är det samma person, eller så har Jesses DNA hamnat på mordplatsen på något annat sätt. Parallellt med den här jakten letar Slade och Matt efter dels Jesse, men också efter någon som skadar yngre kvinnor. Självklart går de över alla gränser och det är liksom något som bara är att köpa. Spännande är det i alla fall och de tio avsnitten går snabbt att sluka.

Kanske är De var fem inte helt logisk, men skådespelarna är bra och det finns ett driv både i fallet och i deras privatliv. Kanske tycker jag mest om Danny (O-T Fagbenle) som tar över sökandet efter Jesse, ett fall som hans nu alzheimersjuka pappa var ansvarig för när pojken försvann. Även Tom Cullen som spelar Matt gör ett fint jobb, liksom fantastiska Sarah Solemani som spelar Pru. Bra som alltid är Geraldine James som spelar Matts mamma Julie. De var fem är sevärd trots en orgie av missförstånd och vändningar liksom väl många lik inte bara i garderoben.


Om serien

De var fem (2016), skapad av Harlan Coben, regisserad av Mark Tonderai

Miniserie bestående av tio avsnitt

Originaltitel: The Five

Pørni säsong 2

Sorg och glädje fyller serien Pørni, skapad av Henrietta Stenstrup, som också spelar huvudrollen som den ensamstående tvåbarnsmamman Pernille (kallad Pørni) som sörjer sin döda syster och avskyr sin exman Finn. Jag absolut älskade första säsongen (som förresten finns på svtplay nu) och när säsong 2 släpptes tänkte jag först spara på den länge och invänta det perfekta tillfället. Nu kunde jag inte hålla mig längre och det gick tyvärr snabbt att sluka de sex nya avsnitten. Underbart är kort som man brukar säga.

När andra säsongen inleds är Pørni tillsammans med Bjørnar och det känns äntligen som att livet börjar flyta lite för tvåbarnsmamman som blivit tilldelad lite mer elände och kaos än hon förtjänar. Om det inte hade varit så att Bjørnar lyckats göra en annan gravid hade saker och ting kanske varit lite enklare. Visst vill Pørni ha kärlek och visst vill hon ha Bjørnar, men vill hon ha hans snart tre barn och deras mammor?

Det är som alltid full fart i Pørnis familj. Äldsta dottern Hanna läser portugisiska för att förbereda sig för en resa till Argentina och blir lite överraskad när hon inser att spanska och portugisiska inte alls är i princip samma språk. Som tur är kan nya grannen Jan Fuentes spanska efter många år i landet och erbjuder Hanna gratislektioner. Pørni ger han istället en massa vin och hoppas att det ska göra att hon godkänner hans planer på utbyggnad. Yngsta dottern Sigrid genomgår någon slags kris. Hon umgås med sin svenska kompis och flyttar nästan in i deras familj. Hemma börjar hon prata svenska och allt Pørni gör är fel. Även det faktum att barnens pappa bor i Köpenhamn med en annan kvinna är självklart Pørnis fel.

Exmannen Finn spelar en större roll i den andra säsongen än den första, då han är i Norge för att lansera sin kommande roman Far faller, en väldigt självbiografisk roman. Pappa Ole Johan är lyckligt kär och börjar till och med undvika kolhydrater för att hans pojkvän rekommenderar det. Sedan Pørnis systers död har systersonen Leo bott hos Pørni, men nu planerar han att flytta till sin pappa. Att ta hand om andra är det Pørni lever för och hon har svårt att släppa taget.

Det är svårt att beskriva vad det är som gör Pørni så väldigt bra. Kanske är det att den behandlar svåra ämnen utan att på något sätt bli undervisande eller övertydlig. Att karaktärerna är djupt mänskliga och gör fel ibland spelar också in. Dessutom är skådespelarna fantastiskt bra och skapar en stämning som känns både sann och trovärdig. De spelar inte roller, utan är verkligen människor som betyder något för varandra. En tredje säsong är redan bekräftad och det är jag väldigt glad över.


Om serien

Pørni, en originalserien från Viaplay, skapad av Henriette Steenstrup.

Originalspråk: norska

Säsong 1 kom 2021 och säsong 2 2022. Totalt har 12 avsnitt sänts.

Herr Talman

Nooshi Dadgostar undviker alla svåra beslut, Ulf Kristersson förstår inte varför alla missförstår honom, Märta Stenevi fejkar att hon är naturmupp, Jimmie Åkesson försöker komma på vad kvinnor gillar, Nyamko Sabuni planerar nästa chockartade uttalande och Ebba Busch driver med henne om allt, Magdalena Andersson tillsätter en utredning eller två och Per Bolund vill helst av allt leka med sin My little pony. Icke att förglömma Annie, vars talfel ställer till det, som funderar över bästa drycken till måltiden bestående av den egna skon. Den senare blir kanske utsatt för den elakaste satiren när ledande svenska politiker i dockform gestaltar det politiska läget. Talmannen då? Han gör allt för att framstå som mild och nöjd, men inom honom växer ilska och frustration.

Herr Talman är en satirisk och politisk dockserie inspirerad av klassiska serier som brittiska Spitting image som sändes 1984-1996 och återupplivades 2020. Kängor utdelas åt alla politiska håll och jag fnissar en hel del. En extra dimension är att avsnitten speglar aktuella politiska förhållanden och inte sällan lyckas serieskaparna fånga politikens kärna perfekt. Extra mycket skrattar jag när Märta Stenevi döper om Per Bolund till Bärfis och startar en sekt i skogen, för att inte tala om när Jimmie Åkesson ringer till statsministern från okänt nummer och låtsas vara Putin.

Jag har sett de fyra första avsnitten som just nu finns på Svtplay och säsongen i helhet ska bli tio avsnitt. Upphovsmannen Micke Lindgren är kanske mest känd för sin delaktighet i Grotesco och det märks lite. Humorn känns liksom igen och det är verkligen inget annat än positivt. Lindgren har också varit producent för Svenska nyheter, men Herr Talman är helt klart vassare. Docksatir för vuxna lät inte alls som min kopp te, men jag gillar verkligen de snygga dockorna gjorda av Jenny Bjärkstedt. Bra politisk satir behövs alltid och kanske ännu mer under ett valår. Jag kommer utan tvekan att se kommande avsnitt och hoppas på en ny säsong i höst.


Om serien

Herr Talman, Svt, (2022), skapad av Micke Lindgren. Dockorna spelas av Louise Nordahl, Christian Åkesson, My Gudmundsdotter och Erik Broström.

Harmonica

När två stora favoriter gör tv-serie ihop är det självklart att jag tittar. Manuset till Harmonica är skrivet av Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch som också spelar huvudrollerna och Bornebusch har dessutom regisserat. I fem avsnitt får vi lära känna Harry och Monica som tidigare rest världen runt med succébandet Harmonica. Nu har Monicas bror och bandets manager Tomas, fantastiskt spelad av Eric Ericson, bestämt att det är dags för en återförening och en ny turné. Harry är inte alls sugen, men Monica står på sig och menar att musiken är precis vad de behöver för att skaka liv i sitt avsomnade äktenskap. I den nyinköpta och rätt skruttiga folkabussen ska också Lisa och Tobbe få plats och deras äktenskap är int4 avsomnat, det är över sedan länge och de tål knappt att se varandra. Förutsättningarna är inte de bästa och dessutom är det rena skitställen som Tomas bokat spelningar på. Harry vill spela nya låtar, men publiken vill bara höra den gamla megahiten Champagne, vilket leder till en konflikt då Harry vägrar och Monica menar att de självklart ska ge publiken det de vill ha.

Parallellt med den nya turnén med ett trött band får vi i återblickar se hur det var förr, när paren älskade varandra, publiken jublade och alla älskade Champagne. När livet lekte och allt var rosenskimrande och underbart. Innan något hände som förändrade allt. Nu finns bara tröttheten kvar. Några föredettingar en bit över 40 som försöker leka rockstjärnor utan att lyckas. Den enda som har sin strålglans kvar är Monica och en brittisk skivbolagsperson tar kontakt med Tomas för att få skriva kontrakt med henne som soloartist. En ny karriär är självklart en stor möjlighet, men risken är att det också är slutet på Harmonica och kanske Monicas och Harrys äktenskap.

Det är skickliga skådespelare som Bornebusch lockat till serien och förutom att hon och Jonas Karlsson är fantastiska som det numera stukade paret imponeras jag av Eric Ericsons totala fysiska förvandling och Dag Malmbergs fina porträtt av Harrys pappa. Lisa och Tobbe spelas av Nina Zanjani och Jörgen Thorson som båda gör ett bra jobb. Zanjani såg jag senast i Kärlek skonar ingen på GöteborgsOperan och där var även Lisette Pagler och Sofia Pekkari med. I Harmonica spelar de Tomas fru Maggi och Gina som i flera avsnitt är ett mysterium. I de fem avsnitten får vi pusselbit efter pusselbit och det dröjer ganska länge innan vi får veta varför Harmonica slutade spela för många år sedan och varför Tomas behöver pengar och därför drar ihop en ny turné. Snyggt manus, riktigt bra skådespelare och dessutom svängig musik är vad vi bjuds på i denna lite för korta, men sevärda tv-serie. Jag hade gärna sett mer, men samtidigt är det väl avvägt och faktiskt ganska färdigt när tonerna av sista låten ljuder ut.


Om tv-serien

Harmonica av Josphine Bornebusch (manus och regi) och Jonas Karlsson (manus), Viaplay, (2022), 1 säsong med 5 avsnitt

After Life säsong 3

Tre säsonger har det blivit av serien After Life, skapad av komikern Ricky Gervais och nu har jag sett sista avsnittet. Gervais spelar själv huvudrollen som Tony, änklingen som sörjer sin döda fru Lisa så mycket att han nästan slutat leva. Första säsongen var nattsvart. Då ville han inget annat än att supa ihjäl sig, men märkte att han faktiskt inte var riktigt så ensam som han trodde och levde vidare trots ett stort, svart hål där hjärtat tidigare suttit. Andra säsongen betyder någon slags återgång till livet, men det är inte lätt och han vill fortfarande ge upp. Den tredje säsongen ger en avslutning som känns genomtänkt och värdig. Gervais tar hand om sina karaktärer, även om alla inte vill leva på det sätt som vi kanske hade önskat.

Tony jobbar fortfarande på lokaltidningen som hans svåger driver. Han har något slags förhållande med Emma, som arbetar på sjukhemmet där Tonys far bodde sin sista tid. Det är dock tydligt att han inte är redo att släppa Lisa och det gör det komplicerat. Supandet har dock avtagit något, men filmerna som Lisa lämnat till honom är fortfarande det som får honom att fortsätta. Filmerna och hunden Brandy. Kanske är det lätt att tycka att Tony borde ryck upp sig och fortsätta sitt liv. Han har ju ändå ett. Jag förstår ändå att det inte går. Hur börjar man om när det perfekta livet inte längre finns?

Jag saknar Sandy (Mandeep Dhillon) och Roxy (Roisin Connaty) i denna avslutande säsong. Roxy finns med i berättelsen som brevbäraren Pats flickvän, men hon befinner sig i bakgrunden. Många av se fantastiska karaktärerna finns dock kvar och några nya tillkommer. Lenny, Tony kollega och tidningens fotograf växer och på sitt stillsamma sätt lyckas han förmedla både kärlek och lojalitet till sin sörjande vän. Stora känslor gestaltas med små medel och Ricky Gervais manus är helt lysande. De dagliga samtalen med änkan Anne (Penelope Wilton) på kyrkogården är något av det finaste jag sett i en tv-serie.

Det är en konst att kombinera bottenlös sorg med humor, men Ricky Gervais har verkligen lyckats med det i After Life. Visst är Tony en bufflig idiot ibland, men han har ett gott hjärta. Gervais har skapat ett gäng trasiga och udda karaktärer i en anonym brittisk småstad som är lätta att ta till sitt hjärta. Undantaget är den ytterst osympatiske teaterledaren, men han är som tur är inte med så mycket. En del av mig vill se om serien direkt och jag är säker på att jag då hade upptäckt tusen detaljer som jag missat. Har du ännu inte sett After Life rekommenderar jag dig verkligen att göra det.


Om serien

After Life, (2019-2022) 18 avsnitt uppdelade på tre säsonger.

Skapad, skriven och regisserad av Ricky Gervais. Finns att se på Netflix

Tunna blå linjen

Jag började se Tunna blå linjen när den först kom, men gav upp ett ett avsnitt eftersom jag störde mig på precis allt. Så började alla hylla och när året gick mot sitt slut och serien hamnade i topp hos många när tv-året summerades, bestämde jag mig för att ge den en ny chans. Det är jag otroligt glad att jag gjorde, för vilken fantastisk serie det är. Det borde jag ha fattat från början, men när jag insåg att Cilla Jackert var huvudförfattare anade jag att så var fallet. Ibland är det bra att omvärdera förhastade sågningar.

Huvudpersonen Sara (Amanda Jansson) kommer från Umeå och är ny på jobbet som polis i Malmö. Hon paras ihop med Magnus (Oskar Töringe) som är en klassiskt hårdkokt polis med vissa tvivelaktiga tendenser. Det var en av sakerna jag störde mig på vid första titten, men det som först är en ganska endimensionell karikatyr utvecklas till en mycket mer komplex karaktär. Såväl Magnus pappa som bror är polisen, eller hans pappa var polis och slutade efter att ha blivit skadad. Tydligt är att Magnus ses som en mycket sämre polis av främst sin pappa och där vi ser en för hård yrkesman ser han en mes.

Gruppen leds av Jasse, Jens Lind (Per Lasson), som jonglerar en pågående separation med ett krävande jobb. Något som går sådär. Kanske är han min favoritkaraktär, tillsammans med Leah spelad av fantastiska Gizem Erdogan, som verkligen går från klarhet till klarhet som skådespelare. I Tunna blå linjen spelar hon en ung, judisk kvinna förvars morfar är den absolut viktigaste personen i livet. Ett otroligt starkt porträtt som berör. Märkligt är att det som stör mig först, att det känns som ett babbligt fikarum istället för en tv-serie är det som visar sig vara seriens styrka. Det här är inte berättelsen om några skådespelare som spelar polisen, de ÄR poliser i en stad som är en karaktär i sig själv.

En annan stor behållning av serien är musiken, där fantastiska April Snow står för mycket av den. Alltid trevligt att få upp ögonen för nya favoriter. I höst kommer andra säsongen och då hoppas jag att både mina favoriter och April Snow är tillbaka.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: