TV

Århundradets kalender del 8

Cityakuten, eller ER som den hette på originalspråk, var en av mina absoluta favoritserier under 90-talet, men även om den faktiskt sändes fram till 2009 är det inte den serien som ska stå i fokus idag. En av mina favoriter på Chicago’s County General Hospital var sjuksköterskan Carol Hathaway (spelad av Julianna Margulies) som försvann från serien då hon äntligen återförenades med sitt livs kärlek och sina barns pappa Doug Ross (spelad av George Clooney). När Margulies sedan fick huvudrollen i en ny tv-serie var det självklart för mig att se den. Serien hette The Good Wife och sändes i sju säsonger med start 2009. Margulies spelar Alicia Florrick, en hemmafru som är gift med en framstående jurist som sätts i fängelse efter en sexskandal som involverade prostituerade. Nu tvingas Alicia söka jobb som jurist och eftersom det var några år sedan hon jobbade sist är det inte jättelätt. Hon får till slut en anställning på advokatfirman Stern, Lockhart & Gardner och vi får följa hennes karriär, men självklart också hennes privatliv.

När serien lades ner skapades en spin-off med det lite fantasilösa namnet The Good Fight och även om den inte är lika bra som The Good Wife är det kul att få följa Alicia Florricks kollega Diane Lockhart på nya äventyr. Nu väntar jag på fjärde säsongen, som tyvärr verkar bli den sista.

Sådärja, dagens serie blev en trio. Så kan det gå när man tänjer på gränserna.

Älska mig

Älska mig är tv-serien som skapats av Josephine Bornebusch, som också spelar huvudrollen och vars första säsong finns att se på viaplay. I sex avsnitt får vi lära känna Clara, överläkare på förlossningen och på ytan ganska lyckad. Längst inne är hon dock både ledsen och ensam och framför allt sjukt trött på att dejta. Bästa vännen och kollegan Sasha, spelad av fantastiska Nina Zanjani, lever ett kaotiskt småbarnsliv och även om det kanske inte riktigt är vad Clara vill, så vill hon i alla fall inte vara ensam. När Clara går för att köpa lösgodis en kväll möter hon Peter som visar sig bo i uppgången bredvid. Han är irriterande hälsosam, väldigt snygg och definitivt för ung för henne. Dessutom är han fotomodell och det har Clara svårt att acceptera. Trots detta är det svårt att sluta tänka på honom.

När hennes föräldrar firar 40-årig bröllopsdag är Clara och hennes lillebror Aron självklart med. Pappa Sten har köpt en lyxig resa till sin fru Kersti och hoppas att det ska väcka deras äktenskap, som ganska naturligt inte varit sig likt efter att Kersti skadats svårt i en bilolycka. När hon snart efter bröllopsdagen hastigt dör förändras allt för resten av familjen. Aron, som fortfarande bor hemma och som dessutom var moderns favorit, är den som verkar sörja mest. Clara undrar mest varför hennes mor aldrig älskat henne och även om Sten bryter ihop lyckas han faktiskt fortsätta leva.

Älska mig handlar om just kärlek. Om att hitta den rätta, inse när kärleken tagit slut och om att våga gå vidare när någon försvinner. Det är sex fantastiska avsnitt med strålande skådespelarinsatser av alla, men kanske mest av allt Johan Ulveson som Sten, Sverrir Gudnason som Peter och så Josephine Bornebusch då. Jag är nästan kär i henne, samtidigt som jag verkligen känner igen mig i hennes karaktär och inser att vi båda nog är rätt tuffa att leva med. En ny och trevlig bekantskap är Gustav Lindh som spelar Claras bror Aron. Redan nu är det klart att det blir en säsong till av Älska mig och att den släpps under nästan år. Tyvärr verkar även den bestå av endast 6 avsnitt och det är verkligen för få. Det här är nämligen en av de bästa svenska serier jag sett någonsin. Missa inte!

 

Bild: Viaplay

 

 

Århundradets kalender del 2

Det går inte att gå förbi serien som format mångas tv-liv under 2000-talet, så även mitt även om jag såg den kanske sist av alla. Gilmore girls sändes i sju säsonger mellan 2000 och 2007 och är en serie om allt och inget. Mycket kaffe, många stickade tröjor, många samtal och många böcker. Den följdes sedan av en rad serier som utspelar sig i amerikanska småstäder, där Hart of Dixie (2010-2015) kanske är min favorit.

Gilmore girls om den ensamstående mamman Lorelai Gilmore och hennes dotter Rory i den lilla staden Stars Hollow, Connecticut är varm och trevlig, vilket ofta är det jag söker i en tv-serie. Fortsättningen Ett år med Gilmore Girls från 2016 hade jag däremot klarat mig utan. För även om det var småroligt att få veta hur det gått för alla hade de kanske mått bäst av att få förbli unga.

Filip och Mona är helt underbara

Filip och Mona är en serie jag mycket väl hade kunnat missa. Visst hade jag registrerat att den fanns på SVT Play, men hade inga planer på att se den. Så många serier och så lite tid, ni vet. Så började det dyka upp kommentarer om serien på sociala medier och personer jag delar smak med, som Johanna Lindbäck, hyllade. Nu var jag självklart tvungen att se den och det gjorde jag, i ett svep.

Filip och Mona handlar om just Filip och Mona. Han är 23 och arbetar i en mataffär, vilket gör att honom till familjens svarta får och sina föräldrars största besvikelse. Hon är dubbelt så gammal, gynekolog, men de senaste åren sjukskriven på grund av utmattningsdepression. Nu ska hon arbetsträna i mataffären och han blir hennes handledare. Inget varken han eller hon är särskilt peppade på.

Några saker gör att jag helt tar serien till mitt hjärta. Dels är det den väldigt ärliga beskrivningen av hur det är att ha varit utbränd och hur mycket det påverkar ens liv. Mona och hennes man har separerat och de turas om att bo med barnen och i en gästlägenhet i källaren. Med små, små medel visas deras olikheter och deras konflikter. Jag förstår verkligen att det är svårt att leva med någon som mått väldigt dåligt väldigt länge, men jag har verkligen svårt att tycka om Monas före detta. Kanske för att jag verkligen är Team Mona. Jag är nästan kär i Anna Granath. Vilken fantastisk rolltolkning hon gör.

Filip är också en karaktär att tycka om. Han påminner om de trevliga, men ganska vilsna elever som jag träffar på ibland. De som egentligen kan bli vad de vill, men varken orkar eller vågar kämpa för det. Föräldrarnas strategi är att pressa honom, men det funkar inte alls. Mest av allt tror jag att han behöver en kram. Det blir liksom inte så bra med någonting. Hans kärlek vill hellre vara med sin flickvän och när han försöker dejta blir det bara pinsamt. Det är förresten något han och Mona har gemensamt och jag känner att största anledningen att aldrig skiljas är att slippa dejta. Fy vad jobbigt det verkar.

Mellan Filip och Mona växer en annorlunda och inte helt okomplicerad vänskap fram. De är båda ganska trasiga, men ser något i varandra och lyfter varandra ibland på ovanliga sätt. Anna Granaths porträtt av Mona är som sagt helt fantastiskt, men även William Spetz gör ett riktigt fint jobb. Han spelar en roll utan att spela en roll, vilket gör att Filip känns genuin och äkta. Bland de andra skådespelarna märks till exempel Edvin Endre, som med säkerhet har en lysande skådespelarkarriär framför sig och efter att ha funderat så att huvudet värkte kom jag på var jag sett Peter Gardiner som spelar Filips pappa förut. Han hade nämligen en roll i Skilda världar för tusen år sedan.

Filip och Mona ligger kvar på SVT Play fram till Valborg. Missa den inte! Och kära SVT fixa en till säsong bums, så att jag kan få återse mina nya favoriter. Snabbt, snabbt, snabbt och ja, det är en order.

 

 

A Million Little Things

Serier om vänskap, kärlek och familjerelationer är kanske det jag gillar bäst, men det är också de serier jag får se ensam. Ungarna vill ha humor eller möjligen action och detsamma gäller oftast maken. En serie som jag verkligen tycker om är A Million Little Things, vars första säsong nu börjat sändas på C More.

I det första avsnittet går en man ut på balkongen på kontoret och hoppar. Han heter John och verkar ha allt. En fru och två barn, två nära vänner och deras partners som bildar en trygg helhet. Ändå vill han inte leva längre. Även om John dör i det första avsnittet finns han hela tiden med och vi undrar vad som fick honom att lämna allt. Fokus ligger dock på de som blev kvar. Delilah, hans fru som försöker leva vidare och som också försöker dölja den affär hon har med Johns vän Eddie. Eddie som försöker trösta, men inte svika sin egen fru Katherine. Rome, som själv var nära att svälja en massa tabletter när han fick meddelandet om Johns död och försöker hitta tillbaka till livet tillsammans med Regina. Regina, som drömmer om en egen restaurang och som skulle ha fått en med hjälp av John, men nu inte riktigt vet vad hon ska göra. Och så Gary, som överlevt cancer och nu träffar Maggie som också är sjuk, men som inte riktigt orkar kämpa. Sedan finns barnen. Delilahs två och Eddies och Katherines son. Tillsammans bildar de den grupp som serien kretsar kring.

Den manliga vänskapen är central i A Million Little Things, liksom det faktum att män sällan vågar prata om sina problem och sina känslor ens med sina vänner. Även om männen står i centrum så är det kvinnorna jag tycker mest om att följa, speciellt Maggie och Delilah. Det alla karaktärer har gemensamt är att de kämpar med sina liv och försöker hitta ljusglimtar även när det känns nattsvart. Ändå är A Million Little Things ingen svart serie. Snarare handlar den om det som kan drabba oss i livet och som vi behöver hantera, även om det inte känns som att vi orkar. Det går inte att fly hur lockande det än känns.

A Million Little Things är långt ifrån actionfylld, tempot är ganska lågt och relationerna får tid att formas. I slutet av första säsongen verkar skaparna ha fått order om att låta det hela hetta till lite och det gillar jag inte riktigt, men jag kan glatt konstatera att de inledande avsnitten av säsong 2 är tillbaka i det långsamma tempo jag föredrar.

Smörigt, pinsamt och alldeles underbart!

En sak som jag gillar är att få gråta en skvätt ibland för att bli av med lite frustration. Att rensa tårkanalerna gör gott. Det bästa är självklart om det inte behöver hända något hemskt, för sådan gråt klarar jag mig utan, liksom den gråt som kommer när orken helt tagit slut. Däremot ser jag gärna på tv-program som får mina tårar att rinna. Eftersom jag är av den blödiga sorten räcker det med valfri prisutdelning i sport eller annat. Jag luras också av precis alla amerikanska tv-seriers försök att få mig att brista i gråt, men mest av allt gråter jag faktiskt till Allt för Sverige. Inte ens en minut av senaste avsnittet behövdes innan jag behövde torka tårarna.

Nionde säsongen har just inletts och nio amerikaner och en kanadensare söker efter sina rötter i Sverige. Egentligen är det ett rätt fruktansvärt program, men amerikanskt smör och svensk nationalism i en enda sörja. Ändå kan jag inte låta bli att titta. Det är något fint med människor som verkligen vill veta mer om sin släkt och landet de flydde från. Varje säsong slås jag över hur överväldigade de blir av sådant som vi ser som självklart, men jag får också se platser som jag aldrig besökt och får därmed en mer komplex bild av vårt avlånga land. Sedan är det alltid lika lustigt som pinsamt när Anders Lundin ska lära dem svenska ord och fraser, som “visittervälute” och “snickra på sommarstugan” i årets premiäravsnitt.

Mest av allt hade jag dock önskat att tävlingsmomentet hade försvunnit och att fokus istället hade varit att deltagarna fått uppleva Sverige och dessutom alla träffa sina släktingar. Allt behöver inte vara en tävling utan det hade blivit ännu bättre om  vi bara få lära känna alla deltagare och fått jämföra de liv deras släkt hade i Sverige med det som blev i Nordamerika. Då hade det blivit mer folkbildning och det föredrar jag alla dagar i veckan framför tävlingar. Möjligen kunde de tävla om något extra i varje avsnitt, utan att förlorarna behöver åka ut. Om någon nödvändigtvis ska vinna så hoppas jag i alla fall att det blir någon mer sympatisk än de senaste åren. I år verkar de tävlande ovanligt sympatiska så här långt, så den chansen känns god. Och vi vet ju att alla deltagare kan få kontakt med sina släktingar om de vill, för en av dem träffade de ju i första avsnittet.

 

Years and Years

Years and Years är en mini-serie i sex delar, skapad av BBC och HBO tillsammans. Vi får träffa familjen Lyons från Manchester med matriarken Muriel i spetsen. Hennes fyra barnbarn Stephen, Rosie, Edith och Daniel och deras partners och barn är de som lever i ett Storbritannien några år från nu. Ett land som är som vårt, men som sedan förändras och inte till det bättre.

Serien börjar en kväll 2019 när familjen samlas kring Rosie, som blivit mamma för första gången. På tv debatterar politiker och en av dem utmärker sig. Det är Vivienne Rook, politisk vilde och senare ledare för det nystartade The Four star party. En politiker som vågar “säga som det är”, när hon deklarerar att det är helt ointressant att diskutera situationen i Israel/Palestina och istället vill diskutera hur britterna kan få det bättre.

Vi förflyttar oss raskt fram till 2024 och ett land i förändring. Dels känner vi igen de högerextrema och nationalistiska vindar som redan blåser och nu utvecklas till en smärre storm, men det handlar också om andra saker, som teknikens utveckling och hur staten kontrollerar oss genom den. Vädret ställer också till det för oss och ekonomisk kaos är att vänta. I Storbritannien förlorar människor sina besparingar och lever i fattigdom. Vissa försvinner spårlöst och ingen vet var de tar vägen. Journalister tillåts inte ifrågasätta makten och om de trots allt gör de kallas de förrädare och anklagas för att sprida fejk news. Tio år tar det från de första stegen mot katastrofen tills den är ett faktum 2029 när serien går mot sin upplösning. Orimligt? Gå tio år tillbaka och se hur orimligt vårt samhälle skulle ha varit då. Tänk er att vi fått veta 2009 att Donald Trump blivit president och fått höra de helt vansinniga uttalanden han gör med ett språk som är helt ofattbart för en ledare. Tänk om vi fått veta att SD skulle vara nära att bli Sveriges största parti, trots att de verkligen inte gjort upp med sitt nazistiska förflutna och att alla partier inklusive socialdemokraterna gör allt för att de som redan har ska få mer. Tänk om vi fått höra om Brexit, om nationalism i stora delar av Europa och nedmontering av demokratin i flera länder som Polen och Ungern. Tänk om vi fått höra att många tycker att det är en sund utveckling mot ett samhälle där hudfärg återigen är mer betydelsefullt än mycket annat.

Years and years är så mycket mer än en nattsvart dystopi som beskriver ett samhälle långt in i framtiden. Det är en skildring av hur det samhälle vi har kan förändras i små, små steg som knappt märks, till vi en dag vaknar upp i ett land vi verkligen inte vill bo i. Som Muriel påpekar i sista avsnittet är det alldeles för få som har protesterat, utan accepterat de stegvisa förändringar så länge de bara påverkat andra. Precis så låter debatten i Sverige idag. De som påverkas negativt av besparingar och begränsningar är inte den välbärgade delen av befolkningen, utan de som inte har någon röst. De som i Years and Years stängs in under natten för att de bor i ett problemområde, de som inte är födda i landet och därför inte är önskvärda och de som har mage att säga emot de som styr. Hur långt har vi egentligen dit?

Seriens skapare Russel T. Davies lämnar oss dock med någon slags hopp om att det faktiskt går att förändra samhällsförändringen och förhindra att det Storbritannien han skapat i serien blir verklighet. Det gäller “bara” att inte falla för populistiska politiker som Vivienne Rook, skickligt spelad av Emma Thompson, men hur det ska gå till har jag just nu svårt att se. Years and Years fick mig både att tappa hoppet, men faktiskt också att våga hoppas på en förändring. När vi lämnar familjen Lyons 2034 har vändningen kommit och jag hoppas att det inte behöver gå lika långt innan det vänder för oss. Tyvärr är det väl också som Muriel säger, att när vi dödar ett monster kommer det ännu ett. Problemet är att de är så himla svåra att känna igen innan det gått för långt.

 

By Source (WP:NFCC#4), Fair use, Link

Filmatiseringar jag ser fram emot

Boken är i princip alltid bättre än filmen, men ändå är det något med filmatiseringar som lockar mig. Den senaste tiden har jag snubblat över flera trevliga nyheter och tänkte dela dem.

Jag absolut älskade Doktor Dolittle när jag var liten. Då var det Rex Harrison som spelade doktorn som kunde tala med djur i filmen från 1967. Versionen från 1998 med Eddie Murphy upprörde mig redan på trailernivå, men nu kommer en version jag verkligen skulle vilja se. I The Voyage of Doctor Dolittle är det nämligen Robert Downey Jr. som spelar huvudrollen och han är en stor idol.

En annan klassiker för de yngre är Den hemliga trädgården och den filmatiseras igen med ingen mindre än Colin Firth i huvudrollen. En måste-film med ännu en favoritskådis.

Jojo Moyes bok Sista brevet från din älskade ska bli film på Netflix med  Shailene Woodley i en av huvudrollerna. Jag hittar ingen uppgift om när inspelning ska ske, bara att det är på gång.

To All The Boys I’ve Loved Before del 2 har just spelats in och beräknas få premiär ganska tidigt in på nästa år. Alla skådespelare från första filmen kommer tillbaka och det kan säkert bli riktigt bra. En annan uppföljare jag gärna ser är filmatiseringen av China Rich Girlfriend av Kevin Kwan.

Kenneth Branagh fortsätter att porträttera Hercule Poirot i filmatiseringen av Döden på Nilen. Nästa år är det 100 år sedan Agatha Christie debuterade som författare och hon förtjänar därför lite extra uppmärksamhet.

Ingen film, men väl tv-serie blir det av Liane Moriartys Nine perfect strangers, men när den ska spelas in, vilka som gör rollerna och när den förväntas sändas är ännu oklart. Jag önskar mig en serie med många tillbakablickar som låter oss få veta ännu mer om karaktärerna än vad boken ger oss. Förväntningarna är minst sagt höga eftersom det är Nicole Kidman som köpt rättigheterna.

Aldous Huxleys klassiska dystopi Du sköna nya värld blir även den tv-serie och det skulle kunna bli en riktigt bra sådan. Gammal bok, men med en intressant och skrämmande aktuell människosyn.

En serie som jag ser väldigt mycket fram emot är Små eldar överallt med bland annat Kerry Washington och Reese Witherspoon i rollerna. Frågan är om jag ska läsa boken innan, eller nöja mig med tv-serien. Det gäller i så fall att läsa snart så att boken hinner blekna lite innan serien tar vid.

Sally Rooneys Normal people vill jag utan tvekan läsa innan BBC Three gör tv-serie av den.

 

Four weddings and a funeral

Four weddings and a funeral är en av mina absoluta favoritfilmer och jag älskar de charmiga filmer Richard Curtis gjort utöver den. När jag upptäckte att det gjorts en tv-serie inspirerad av filmen var jag självklart tvungen att se den och det är jag väldigt glad att jag gjorde.

Fyra bröllop och en begravning börjar med att Maya, spelad av Nathalie Emmanuel, reser från sitt jobb som politisk rådgivare till en senator för att gå på sin bästa väns bröllop i London. I staden bor alla hennes fyra vänner från college och hon ser fram emot att träffa dem. Meningen var att hennes arbetsgivare och älskare skulle följt med, men det visade sig när hans otrohetsaffär avslöjades att den var med en annan än Maya. Hon är alltså minst sagt låg när hon landar i London och bättre blir det inte när bröllopet mellan Ainsley och hennes Kash inte alls blir som planerat.

Det bästa med serien är de charmiga skådespelarna som alla är lätta att engagera sig i. Ainsley känns först väldigt ytlig, men hon växer, hennes väldigt brittiska och väldigt snobbiga granne Gemma är underhållande och den töntige, men charmige Duffy är en yngre och trevligare version av filmens Charles. Något annat som är riktigt mysigt är att vissa scener från filmen får nytt liv i serien, som svordomsscenen när Charles försover sig inför det första bröllopet. Även mina absoluta favoritscener från Notting Hill och  Love actually får ta plats. Allt är supercharmigt brittiskt med inslag av såväl pakistanska som amerikanska perspektiv och jag sitter med ett leende på läpparna igenom de tio avsnitten.

Tillhör du dem som tycker om Richard Curtis filmer måste du se serien Fyra bröllop och en begravning som finns på Viaplay. Jag önskar verkligen att det blir en säsong till, då jag verkligen inte är färdig med karaktärerna. Tyvärr verkar det som att det bara blir en säsong, men det har vi ju hört förr om andra serier, eller hur?

 

The Handmaid’s Tale säsong 1

Jag har kämpat länge med första säsongen av The Handmaid’s Tale och det handlar inte alls om att serien inte är bra, utan att den är så fruktansvärt obehaglig. Berättelsen om June, som har man och barn, men förlorar dem båda då en del av det forna USA omvandlas till ett dystopiskt samhälle kallat Gilead, där religion sägs vara central. I Gilead har kvinnorna tre roller och de få fertila kvinnor som finns kvar blir handmaids, tjänarinnor vars uppgift är att ha sex med gifta män och föda barn till dem och deras fruar. Scenerna där befruktningsritualen genomförs är så obehagliga att jag knappt kan titta. Värst är det när Janine tvingas bort från den familj där hon också lämnar sin nyfödda dotter och därefter blir tjänarinna i en ny familj med allt vad det innebär. Organiserad våldtäkt är vad det är och tjänarinnorna har verkligen inget annat värde än att föda barn som kan skapa familjer av eliten.June blir Offred, eftersom hennes ägare heter Fred. Fred och hans fru har inga barn och Offreds uppgift är att ge dem ett.

Seriens första säsong är baserad på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985 och jag har faktiskt inte vågat läsa. Om serien är skrämmande, kan jag bara föreställa mig hur obehaglig boken måste vara för den som liksom jag skräms mer av böcker än rörliga bilder. Tv-serien har fått två ytterligare säsonger och en fjärde planeras. Margaret Atwood har också skrivit en uppföljare med titeln Gileads döttrar som släpps på svenska i höst. Den utspelar sig femton år efter Tjänarinnans berättelse och följer tre andra kvinnor i Gilead. I tv-serien är det istället Offreds berättelse som står i centrum, vilket gör att jag nu känner att jag vill både läsa och titta vidare.

%d bloggare gillar detta: