TV

Virgin river säsong 3

Efter att ha sett och tyckt mycket om säsong 1 och säsong 2 av Virgin river prioriterade jag självklart säsong 3. Liksom förra säsongen börjar det lite trögt, trots att intrigerna är många. Jacks före detta flickvän väntar deras gemensamma tvillingar, men hon gör allt för att stänga ute honom. Inte blir det bättre av att hon träffar en ny man som är rik och rätt otrevlig. Han vill adoptera barnen och flytta långt bort från Virgin river. Bäddat för konflikt så klart. Att det också orsakar problem mellan Mel och Jack är inte heller speciellt svårt att förstå. Precis som jag förutspådde dök också Jacks syster Brie upp och det var en rätt trevlig bekantskap, även om hon tog en del märkliga beslut. Det var hon å andra sidan inte ensam om under säsongen. Andra saker som säsong 3 fokuserar på är huruvida Dan eller någon annan sköt Jack, om Preacher ska lyckas hålla Paiges son trygg och hur det egentligen är med Docs hälsa. Fler hälsoproblem dyker också upp hos andra, men de får du upptäcka själv om du ser serien.

Det var på gång redan i säsong 2, men nu är det verkligen så att Virgin river gått från det vardagliga till något helt annat. Visst finns småputtrigheten kvar, men det är för mycket onödig drama. För vissa kanske det är precis den riktning de vill att serien ska ta, men jag är skeptisk. Vissa karaktärer tar så dumma beslut att jag mest blir trött. Sedan saknade jag Hope som inte var med så mycket. Kan tänka mig att det handlade om covid, det finns fler serier som fått skicka i väg en karaktär och låta dem vara med på länk. Hoppas i alla fall att hon finns kvar i kommande säsonger, för sådana lär det bli med tanke på hur sista avsnittet slutade.

Jag är som ni kanske märker inte helt övertygad om Virgin rivers storhet efter att ha sett säsong 3. För mig drar den åt helt fel riktning och blir mer såpa än vardagsdrama. Det är synd. Med det sagt kommer jag med säkerhet att se även nästa säsong och sedan är det tyvärr troligt att jag efteråt skriver ännu ett inlägg om hur trött jag blir på alla överdrivna vändningar. Innan jag lämnar tänkte jag gissa lite inför nästa säsongs eventuella nya karaktärer. Robyn Carr har ju skrivit en rejält lång bokserie om Virgin River och där har t.ex. den nyblivne änklingen och pastorn Noah Kincaid, läkaren Aiden Riordan, som tidigare arbetat inom marinen (som så många i Carrs serie) och Erin Foley som blir kär i läkaren kan mycket väl bli karaktärer som plockas in. Men det finns som sagt hur många som helst. Att det behövs en ny läkare anar jag ändå och kyrkor är alltid populära i amerikanska serier.

Alla utom vi säsong 1

Jag ser Alla utom vi med Alba August och Björn Gustafsson och känner en otrolig tacksamhet över mina två barn som kom (alldeles för tätt) utan att vi ens behövde tänka eller planera (och det gjorde vi inte heller). Att få två barn tätt är inte alltid enkelt, men jag är så himla glad att de finns. Att behöva genomlida det som beskrivs i serien verkar vara en total mardröm. Ännu värre blir det när alla runt omkring verkar skaffa barn och dessutom lägger ut idylliska familjebilder på Instagram. Vän efter vän berättar om sin graviditet och därefter kan de inte prata om något annat.

Alla utom vi handlar om Hilma och Ola som verkligen, verkligen vill ha ett barn. De har försökt länge och nu ska de genomgå en ivf-behandling. I första avsnittet får vi följa med dem till kliniken och besöket blir allt annat än trevligt. Hilma har bara fem äggblåsor och inser snabbt att chansen att få ett barn är ganska liten. Läkaren försöker peppa dem, men är mer klumpig än förstående. När de sedan tar en kaffe efteråt träffar de en bekant som självklart har en bebis och som (lika självklart) undrar om det inte är dags för Hilma och Ola att skaffa barn. När de försiktigt avslöjar att det går lite trögt får de en mängd (oombedda) råd om hur de ska äta, motionera och tänka. Till slut får Ola ett spel och berättar med all önskvärd tydlighet om vad de just gjort. Jag förstår honom. Alla dessa märkliga råd som folk så snällt bjuder på. Sjukt irriterande även under en graviditet och med säkerhet ännu mer irriterande när den låter vänta på sig. Vet ni vad jag tror att ni behöver? Att de inte nitar alla som ställer denna retoriska fråga.

Jag tror att det var i Klara Zimmergrens sommarprogram för många år sedan som jag hörde ett råd jag försöker följa. Det handlar om att aldrig fråga någon runt 30 eller 40 om de har barn. De som har kommer garanterat att börja prata om dem och de som inte har vill troligen inte förklara sig. Bra råd. Fler borde följa det. Situationerna när Hilma och/eller Ola får frågan om när de ska skaffa barn är många och varje gång skildras smärtan, ofta ordlös. Hilma är helt fixerad vid sociala medier och bilderna som antyder att alla andra är superduperlyckliga precis hela tiden med sina perfekta hus, perfekta partners och perfekta barn. Visserligen visar familjemiddagar motsatsen, men ändå. Om de bara får barn, gärna tvillingar, så kommer livet att bli komplett. Vi får följa deras kamp för att bli föräldrar och jag känner med dem när all barnlängtan läggs i händerna på den rätt osmidige doktor Lindgren, spelad av David Lenneman. Han är inblandad i flera rätt pinsamma scener och gör ett fantastiskt jobb. Som skådespelare då. Som läkare hade jag aldrig velat ha honom i min närhet.

Hilma och Ola kämpar på genom med- och motgång och jag vill så gärna att de ska få det där barnet de längtar så mycket efter. Samtidigt är det inte bara fantastiskt att ha barn och Olas bror Simon (Christopher Wagelin) önskar inte sällan bort sina. Han har dessutom planerat världens bästa studentpresent, en kasse fylld av alla kvitton på allt som hans barn kostat honom. Men visst, det är lätt att svära över de barn man har, för de finns där trots allt och få skulle vilja vara utan sina ungar hur irriterande de än må vara ibland. Lika trött som Hilma och Ola är på andras prat om sina barn, lika mycket längtar de efter att få vara en del av gemenskapen när vännerna diskuterar femminutersmetoden och vilken barnvgn som är bäst.

Jag tycker verkligen att Alba August och Björn Gustafsson är fantastiska. Helt fantastiska! Faktiskt är jag helt förälskad i dem båda. Eller ja, i Hilma och Ola då och sättet August och Gustafsson porträtterar dem. De gör Alla utom vi till en serie utöver det vanliga. Humor och allvar blandas fint och det är lätt att engagera sig i det barnlängtande parets öde. Manuset är rappt och roligt (maken undrade vad det var jag tittade på och fnissade så mycket åt) och svaret är att jag fnissade åt alla absurda situationer och dialoger som finns i serien Alla utom vi. Som den när Hilma och Ola sitter och pratar om ett barn som leker på fertilitetskliniken och är övertygade om att hon är utplacerad för att de ska lockas att betala “typ fyrahundra miljoner” för fortsatt behandling. De pratar om allt, även det mest förbjudna och det är ganska uppfriskande. Kanske är de extra samspelta eftersom de också varit ett par i verkligheten, eller så är de bara riktigt bra skådespelare. Jag tror på det senare, men att det faktum att de känner varandra väl kan definitivt vara en fördel.

Erik Johansson (som gör en fantastisk biroll den överhurtiga vloggaren Goliat Äppelblom) regidebuterar och har skrivit manus tillsammans med Sebastian Johansson. Ett manus som är löst baserat på den kanadensiska serien How to buy a baby. Andra säsong är redan på gång, vilket jag verkligen fram emot. Alla utom vi är nämligen en riktigt bra serie som jag hoppas kommer att nå många tittare. 

 

Friends: The Renunion

Det är 17 år sedan det sista avsnittet av serien Vänner sändes och tydligen är det ett bra tillfälle att spela in ett jubileumsavsnitt i form av återförening. Från slutscenen när de sex vännerna lämnar lägenheten för sista gången till ett möte med desamma många år senare. En efter en går de in i studion där Monicas lägenhet, Joeys lägenhet och The Central Perk finns uppbyggda. Först Ross (David Schwimmer) och det blir direkt tydligt att temat för avsnittet är nostalgi. Det och hyllning av en tv-serie som ändå var väldigt stor. Den sändes i 220 länder och sista avsnittet sågs av 52 miljoner människor.

Efter ett besök i studion parkerar sig gänget i studion hos James Corden. Soffan från vinjetten är självklart där, liksom fontänen som snabbt stängs av. I publiken sitter seriens skapare och live-samtalet varvas med inspelade intervjuer och scener från lägenheterna när skådespelarna pratar minnen och börjar i princip varje mening med “mitt du avsnittet när …?” och så får vi se ett klipp. Det funkar hyfsat ändå och visst är det härligt nostalgiskt att se tillbaka både för oss tittare och för de inblandade. Roligast är ändå när de spelar upp gamla scener, som frågesporten där Monica och Rachel förlorar sin lägenhet som nu blir en frågetävling om gamla avsnitt och manusläsning av andra. Jag tyckte också om skaparnas berättelser om hur de hittade skådespelarna. Ändå kan jag inte låta bli att ställa mig frågan varför. Varför ett reunionavsnitt? Varför just nu? Varför på det här sättet?

Det har redan skrivits mycket om Friends: The Reunion. Om de lyfta skådespelarna. Om Matt Perrys tänder som är lika vita som Ross tänder var i ett avsnitt. Om hur många vita skådespelare serien innehöll. Om seriens fördomsfulla innehåll. Om hur en återförening bara handlar om pengar. Jag tänker inte fastna i folks utseende, det är inte min grej, men faktiskt kändes det lite sorgligt att så tydligt se åldrande och inget bekvämt sådant. Samtidigt är det fint att få perspektiv. Sex unga, lovande skådespelare formade Vänner och nej, den har inte åldrats väl på alla sätt, men det var inte så länge sedan vi såg om den med barnen och mycket funkar ändå. Främst funkar kemin mellan skådespelarna och det är tydligt att de trivs med varandra även i återföreningen. Arbetskamrater blir inte per automatik bästa vänner, men de verkar ändå ha ett speciellt band.

Det är lätt att kritisera det faktum att allt är yta och att inga kritiska frågor ställs. Men vet ni, det är rätt skönt med den okritiska hyllningen och kanske framför allt hur programmet lyfter den betydelse Vänner haft för så många. Svaret på frågorna ovan är att även om det här programmet kanske borde gjorts för sju år sedan (då det kanske hade varit mindre smärtsamt att de skådespelarnas ofrivilliga åldrande) så är jag glad att det gjordes nu och att det fick vara precis så lättsamt och trevligt som det blev. Jag hade inte blivit gladare av frågor om skilsmässor eller drogmissbruk. Den största behållningen var kanske inte samtalen med James Corden, även om han är en trevlig kille, utan att återupptäcka hur fantastisk Lisa Kudrow är. Härligt att “Smelly cat” fortfarande sitter!

 

Udda veckor säsong 1

 

Jag absolut älskar Ana Diaz låt 100 som är vinjettmusiken till första avsnittet av Udda veckor och den sätter tonen som gör att mina förväntningar blir skyhöga. Det finns några rader i den som beskriver småbarnslivet bättre än något annat:

Vi är trötta, men vi är glada
Jävla ungar, men de är våra
Fan vad fina
Ska de inte sova snart?
En puss på pannan
Kom ihåg att du är bra

Serien där vi får träffa Frida (Christine Meltzer) och Jonas (Linus Wahlgren) som skilt sig och ska ha barnen varannan vecka blandar humor och allvar. Yngsta dottern Moa krisar i skolan, mellanbrorsan Benjamin och storasyster Selma smågnabbas med varandra, och mot sin mamma är Selma riktigt otrevlig, alltid med ett soligt leende. Att Jonas inför barnen hävdar att han aldrig ville skiljas, utan att det är Frida som förstört deras liv gör inte direkt saken bättre. Om Selma är team Jonas är Benjamin snarare team Frida och Moa vill bara att allt ska vara som vanligt.

“Aldrig trodde jag att vi skulle hamna här” sjunger Ana Diaz och nej, det trodde inte Jonas och Frida heller. För oss som ser dem utifrån är det kanske inte lika märkligt. Det är tydligt att Frida fixat det mesta, medan Jonas nöjer sig med att vara en “skön kille”. Lite orättvist kanske, men jag är helt klart team Frida i den här röran. Ingen av dem är felfria och båda försöker dölja lite väl mycket för varandra, men Jonas går verkligen över gränsen ett flertal gånger. Samtidigt är det tydligt att han har svårt att skapa en egen relation till barnen och där hamnar han i underläge.

Fridas väninna och arbetskamrat Lotta (Vanna Rosenberg) försöker få henne att leva livet igen och med det menar hon träffa en ny man. Lottas man Mattias tycker mest att det är jobbigt att inte längre kunna hänga med “gänget” det vill säga Frida, Jonas och deras barn. Vilka ska de nu åka på semester med? Och hur ska de kunna orka hänga med 25-åringar när Jonas nu träffat en mycket yngre tjej och Frida strular med en ung barista? Allt är inte som det verkar och allt blir inte som de tänkt sig, men det blir rätt bra ändå även om det går riktigt fel ibland. Eller bra och bra. Hyfsat i alla fall.

Frida jobbar som programledare på fotbollsmagasinet Matchboll tillsammans med jordens största mansgris Dan, spelad av Per Andersson. Fotboll får ta stor plats i serien och det är kul. Extra roligt är att Glenn Hysén får göra ett riktigt kul inhopp som sig själv. Även Jill Johnson har en roll i serien, men hon spelar inte sig själv, utan Jonas nya och hälsosamma flickvän. Dessutom har hon ingenting med fotboll att göra.

Något orealistiskt är det att både Jonas och Frida bor i stora hus efter skilsmässan och inte tycks behöva tänka det minsta på pengar. Skönt för dem absolut, men det blir väl glättigt allt för ofta. Ibland bränner det till, men någon riktig svärta i klass med Älska mig lyckas de inte skapa. Det var säkert inte syftet heller. Det Udda veckor gör bra är att sätta fingret på det svåra med en skilsmässa och då ofta genom ganska dråpliga exempel. Som att Jonas plötsligt blir väldigt hälsosam när han träffat sin nya flickvän och Frida desperat försöker se yngre ut med hjälp av Lottas receptbelagda hemorrojdsalva. Kanske är det trots allt bäst att skratta åt eländet.

Något som serien lyckats riktigt bra med är barnrollerna, där min favorit är den väldigt stora och väldigt lilla sextonåriga Frida. Även Benji, fjortonåringen som börjar träna med AIK (något hans far inte gillar eftersom de FAKTISKT är en djurgårdsfamilj) är riktigt charmig. Det finns alltså mycket att gilla och även om det stundtals känns lite skakigt är de sju avsnitten underhållande och det kan faktiskt räcka fint. Dessutom lovar sista avsnittet lite av den svärta som saknas i säsong 1 kommer att finnas i säsong 2. Missa inte Udda veckor alltså (som också får en andra säsong) på Discovery + och missa inte Ana Diaz sjunga 100 på Allsång på Skansen. Orden går rakt in i hjärtat.

Ginny & Georgia

Det var ett tag sedan jag såg sista avsnittet av Ginny & Georgia och det har tagit tid att samla mina tankar kring serien. Trots att jag sett alla tio avsnitt vet jag nämligen inte riktigt vad jag tycker om serien. Jag ska försöka förklara, men först en kort sammanfattning av handlingen.

Ginny och Georgia är serien om tvåbarnsmamman Georgia, vars barn också fått geografiska. Ginny efter Virginia och sonen Austin efter tja, Austin, Texas. När serien startar har Georgia just blivit änka och mannen som dött är varken pappa till Ginny eller Austin. Istället är han en mycket äldre, rik man och hans släktingar är minst sagt skeptiska till hans unga fru, nu änka. Georgia tar med sina barn till den lilla staden Gillsbury, utanför Boston och i ett stort hus i ett bra område ska de skapa sig ett nytt liv. Ginny är femton och trött på att ständigt flytta. Mamma Georgia fick henne ung och är bara 30. En självsäker söderböna som inte behöver många dagar för att charma sig till ett jobb hos stadens borgmästare. Även Ginny hittar snabbt sin plats och får både vänner och en pojkvän. För Austin är det lite värre. Han försöker passa in, men mobbas av en klasskamrat.

Först det jag gillar med Ginny & Georgia. Ginny och hennes liv är underhållande att följa. En hemlig kärlek som klättrar in genom hennes fönster och en officiell mer passande pojkvän. Tre vänner och en tillhörighet som innebär speciella hälsningar och synkade dräkter på Halloween. Äntligen är hon en del av ett gäng och livet är bättre än på länge. Det hon får offra att att kunna vara sig själv, men det är ett pris hon är villig att betala. För mig hade det här gärna fått vara en ungdomsserie.

Berättelsen om Georgia är nämligen inte lika bra. Dels är karaktären som sådan alldeles för parodiskt skildrad och är inte heller speciellt trovärdig. Men ja, det ska vara en underhållande serie och visst är Georgia en underhållande karaktär. Ju mer bakgrund vi får, desto märkligare blir det dock. Spännande på ett sätt, men jag är inte övertygad. Kanske hade det blivit bättre om Ginnys pappa Zion (spelad av Nathan Mitchell) fått ta mer plats, istället för borgmästare Paul Randolph (spelad av Scott Porter, som jag gillat i andra serier som Hart of Dixie, men inte står ut med här). Jag gillar också ungdomsberättelsen om Zion och Ginny.

Något annat som irriterar mig är att mor och dotter är i princip jämngamla. Antonia Gentry som spelar Ginny är född 1997 (dvs 24 år) och Brianne Howey, som spelar hennes mamma, är född 1989 (dvs 32 år). Egentligen är det alltså en senare som har “rätt” ålder, men det blir hur som helst inte trovärdigt. Jag irriterar nämligen ihjäl mig på karaktären Georgia som blir allt för endimensionell och definitivt är alldeles för överdrivet söderkäck. Det jag gillar är dock seriens perspektiv på ursprung, klass, identitet, ras och sexualitet som jag tycker känns trovärdiga och hur den yta många försöker upprätthålla problematiseras. Egentligen finns det en hel del som är bra i Ginny & Georgia och jag kommer att se säsong 2 när den kommer, trots att en hel del skaver. Inte minst för att slutet är en rejäl cliffhanger. Ginny & Georgia är trots allt en underhållande serie med så många vändningar att det aldrig går att räkna ut vad som ska hända härnäst.

The Undoing är suggestiv och spännande

Jag skulle ju se The Undoing direkt när den kom, men så blev det inte. Nu har jag i alla fall ägnat några timmar i sällskap med Nicole Kidman och Hugh Grant som spelar huvudrollerna och jag gillar resultatet. Berättelsen om det på ytan perfekta paret Grace och Jonathan Fraser, hon terapeut och han barnläkare går snabbt från idyll till något helt annat. En mamma till en av barnen på sonens exklusiva skola mördas, Jonathan är försvunnen och snart också misstänkt för mord.

I sex avsnitt får vi bit för bit veta vad som hänt och rättegången mot Jonathan utgör största delen av historien. Under avsnittens gång misstänker jag olika personer, men mest av allt fascineras jag av den mördade Elena Alves, som vi får veta väldigt lite om. Om mini-serien får en andra säsong hade jag önskat att hon hade fått huvudrollen. Matilda De Angelis är nämligen ett fynd och förtjänar en större roll än hon fick.

Vad ska man säga om seriens stjärnor? Att Hugh Grant är bättre än vanligt och Nicole Kidman ganska bra, men väldigt stel och svag. David E. Kelley, som också gjorde Big Little Lies, där Kidman spelade en av huvudrollerna, har än en gång skapat ett spännande relationsdrama som till stor del handlar om hemligheter som vi döljer från varandra. The Undoing är långt ifrån lika komplex, men det är trots det en bra och välgjord serie. Extra roligt är det att danska Susanne Bier regisserar och att Sofie Gråbøl spelar rollen som advokat Catherine Stamper.

Superföräldrar — en viktig programserie

Jag var väldigt kluven till det här med utredning av vår son, men när problemen blev så stora att livet påverkades negativt kändes det mer och mer viktigt att få veta mer för att kunna bli en bättre förälder. Det tog lång tid, men i december fick vår son en autismdiagnos. Det här inlägget kommer inte att handla om honom, utan mer om hur det är att vara förälder till ett barn som behöver extra stöttning i vissa situationer. I serien Superföräldrar som finns på urplay fick jag en hel del bekräftelse, men också tips som förälder, men faktiskt också som lärare. Programledaren Samantha Coard har själv en son med adhd och tillsammans med Lotta Borg Skoglund, överläkare i psykiatri, möter hon ett antal föräldrar med barn som har olika typer av NPF-diagnoser. Barnen får också plats i programmet och de skildras med respekt, även om det ibland blir lite väl utlämnande. Fint och sorgligt att höra hur de blivit lättade av sin diagnos som visar att de faktiskt kan klara saker med stöd. Kanske lär de sig inte alls just precis nu och definitivt inte när andra tittar på, men någon gång blir det bättre.

Första avsnittet handlar om diagnoser och hur det påverkar att få en sådan. Föräldrarna diskuterar också de anpassning de behövt göra i vardagen för att den ska fungera bättre och för att deras barn ska må så bra de bara kan. För den som inte själv är förälder till ett barn med NPF-diagnos kan det nog verka som att föräldrarna i programmet ställer väldigt låga krav på sina barn. Det är viktigt att ställa krav på sina barn så att de gör rätt, så tänkte jag själv länge, tills jag märkte att fel ställda krav bara förstörde och skapade onödiga konflikter. Nu har jag och maken lärt oss hur vi ska skapa en tydlighet i vardagen och undvika så många konflikter som möjligt. Det handlar inte om att vi släppt kraven, utan förändrat dem. Vi har helt enkelt lärt oss hur vi ska få vår sons vardag att bli så bättre och tryggare. Som en förälder säger blir det ofta så att dessa barn ständigt misslyckas och det kan verka som hon curlar sina barn för mycket när det egentligen handlar om att få sina barn att lyckas ett steg i taget. När de diskuterar alla fel de gjorde innan de själva förstod hur de skulle agera, kände jag verkligen igen mig. Seriens andra avsnitt om konflikter ger också igenkänning. Numera har vi få konflikter. Vi planerar och förbereder, vilket hjälper en del, men framför allt ställer vi inte orimliga krav. Det är som Borg Skoglund påpekar viktigt att komma överens om strategier och konsekvenser. Ett treåring kan du lyfta undan, men det går inte med en tonåring.

Är det så att “alla” för diagnoser nuförtiden? Den kommentaren hörs ibland och Lotta Borg Skoglund bekräftar att det ställs fler diagnoser inom NPF nu än tidigare, dels för att vi blivit bättre på att identifiera problemen, men tyvärr också för att svårigheterna blir så mycket tydligare i skolan idag. Vår skola ser inte alls ut som den gjorde förr och kraven på saker som ofta är svårt för barn med NPF-diagnos. Jag upplever också bristen på struktur och förutsägbarhet som ett problem för många. Just övergångar är svåra, vilket också tas upp i andra programmet om konflikter och en skoldag innehåller väldigt många sådana.

Från avsnitt två om konflikter hoppade jag direkt till avsnitt 6 med titeln “Skuggsyskon” som handlar om syskon till barn med NPF-diagnoser och hur de påverkas. Kraven att anpassa sig och visa förståelse för beteenden som inte alls känns okej och faktiskt kan vara riktigt svåra att just förstå. Negativa erfarenheter, men inte bara, påpekar Borg Skoglund. Jag upplevde att det blev bättre hemma när konflikterna minskade, men visst har hela vår familj påverkats av en jobbig situation. Något som tas upp i programmet är konsekvenser och hur olika krav som går att ställa på ett barn med och ett barn utan diagnos. Hos oss har det snarare blivit så att kraven på storebror blivit ganska låga när det gäller t.ex. att hjälpa till hemma. Samtidigt har han fått stå tillbaka mycket, inte minst för att vi inte kunnat göra samma saker som vi kunde förr. Inga reser, få utflykter och en inrutad vardag. Diagnosen har i vårt fall hjälpt både sonen som fått det, oss föräldrar, men faktiskt också andra sonen. Han förstår mer nu och tycker att det är skönt att hans son har fått hjälp. Ett väldigt fint program som visar ytterligare en dimension i svårigheten med att ha ett barn med npf-diagnos.

I avsnitt sju kommer skolan och fritiden in i bilden igen. Vi har märkt hur lite kunskap kring diagnoser som finns i skolan och hur övergripande åtgärder saknas. Nästan allt lämnas åt den enskilde läraren och det är inte okej, varken mot den läraren eller mot eleven som inte får det stöd hen behöver och har rätt till. Kanske blir jag extra besviken som själv är lärare och som hela tiden har hoppats på att skolan ska ta sitt ansvar på riktigt. Istället har vi mött ett par rektorer som på olika sätt duckat ansvar och lämnat över det till mentor och dessutom lagt skulden på oss och vårt barn när saker inte fungerat. Det är viktigt med specialskolor för barn med diagnos, men det är ännu viktigare att de “vanliga” skolorna faktiskt har de kunskaper som krävs. Jag är besviken på skolans insats för min son och den besvikelsen har jag helt ärligt svårt att hantera. Samtidigt förstår jag att andra föräldrar drar öronen åt sig när det börjar talas om att “NPF-säkra” skolor, då det inte sällan uppfattas som att kraven på eleverna ska sänkas och att “vanliga” elever kommer att få en sämre utbildning. Jag tror verkligen inte att det behöver vara så, men blir lite allergisk mot modeuttryck som “NPF-säkrade skolor”. När läraren Ann-Christine Wagner som arbetar på Källbrinksskolan som är en så kallad “NPF-säkrad” skola visar dock hur det egentligen handlar om kunskap, rutiner och inställning.  Jättefint att det finns enskilda lärare som gör skillnad, men det måste till något mer.

Sista avsnittet om NPF-stressen är kanske det avsnitt som berör mig mest. Jag befinner mig just där just nu, kanske främst för att det lugnat sig lite och det finns tid att krascha. Att gå ner i arbetstid och kanske till och med bli sjukskriven är något som många föräldrar till barn med en NPF-diagnos upplever. Det handlar om brist på tid och ork, massor med oro, men också en sorg och besvikelse över att det blivit som det har blivit. Allt detta stressar vansinnigt mycket och tär på oss alla. Det här är ett program som alla borde se, speciellt de som har åsikter om hur vi uppfostrar våra barn och de som inte tar det ansvar de borde ta. Jag gråter flera gånger under programmet och känner igen mig så mycket. Hjälpen som man behöver kämpa för och som finns på en massa olika ställen. Alla kontakter, den stora splittringen. Tröttheten. Att inte räcka till varken för sitt barn eller på jobbet.

Jag har alltså sett fem program i serien, de som berör mig mest. Kanske får jag anledning att återkomma med fler inlägg, men oavsett så rekommenderar jag er alla att titta på Superföräldrar. Proffsiga programledare och modiga gäster som vågar sätt ord på de mest förbjudna tankarna. Det är skönt att inte känna sig ensam, men också lite sorgligt. Jag märker dock att vi kommit en lång bit på väg och inser att vi har två fina ungar som har lite olika behov och förutsättningar.

 

 

Om pandemins påverkan på kulturens innehåll

Vi vet redan att de som skapar kultur, i alla fall böcker, tv-serier och filmer, kommer att behöva ta hänsyn till pandemin oss dess påverkan. Det går helt enkelt inte att låta en fiktiv berättelse utspela sig 2020 eller 2021 utan att nämna covid-19. Främst märks det på tv-serier som redan innan varit fast förankrade i samtiden och nu måste fortsätta ta hänsyn till den. Alternativet att snabbspola och plötsligt hamna i framtiden finns inte riktigt.

Ganska nyss skrev jag om Josephine Bornebuschs film Orca och trots att den utspelar sig under våren 2020 när pandemin drar in över världen lyckas den hålla det mesta av eländet på avstånd. I sjuttonde säsongen av långköraren Grey’s Anatomy spelar den istället snarare huvudrollen, vilket inte är så konstigt med tanke på att vården verkligen påverkas mycket av sjukdomen. Det gör dock att jag har svårt för att titta och trots att jag följt varje säsong är jag nu tveksam till om jag verkligen ska fortsätta. Att leva i pandemin och dessutom behöva bli påmind om dess värsta sidor blir lite för mycket. Alldeles för mycket blir det när doktor Baileys dementa mamma kommer in akut med svår covid. Nu ska jag helt ärligt säga att jag egentligen varit beredd att ge upp serien under de två senaste säsongerna, då den efter allt för många avsnitt tappat i kvalitet, men att pandemin skulle förstöra vår relation hade jag kanske inte räknat med. Samtidigt har jag svårt att släppa taget.

Värre är det med mina två favoritserier This is Us och A Million Little Things som jag verkligen inte är beredd att ge upp. Även här finns pandemin med så klart och det stör mig. Jag vill få dramatisk underhållning och svärta funkar fint, men jag vill helst av allt få vara fri från covid-19 som redan förstör allt och lite till. Visst inser jag att pandemin måste få ta plats, allt annat vore märkligt, men jag gillar det ändå inte. När allt är över kanske det finns en funktion i att se tillbaka och kanske bearbeta det som varit, men så länge vi är mitt i det orkar jag faktiskt inte. Jag vill ha mina favoritserier coronasäkrade och helst av allt coronafria.

Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer författare och regissörer undvika pandemin, eller frossa i den. Kommer vi att få uppleva en massa böcker, filmer och tv-serier som utspelar sig 2019, eller blir det fullt av dystopier och eländesskildringar från 2020 och 2021? Vad tror du och vad önskar du?

Fem roliga långkörarserier

Idag blir det tv-serier i centrum i veckans topp 5. När familjen O ska titta på tv tillsammans blir det ofta komediserier och vi har sett en rad riktiga långkörare som vi tyckt mycket om. Här är fem av dem och en bubblare som vi ännu inte sett färdigt:

How I met your mother är på många sätt gräslig (jag tittar på dig Barney), men jag köper det och hela familjen O tyckte om de ganska så knäppa karaktärerna. Handlingen kretsar kring fem vänner och en bar. Den där mamman som huvudpersonen Ted berättar om dyker inte upp förrän precis i slutet, men vägen dit är underhållande och ibland frustrerande.

Vänner är en klassiker och den håller fortfarande, trots att det ibland märks tydligt att det är en serie från 90-talet. Konceptet att låta vänner dela lägenheter och dessutom bo i lägenheter nära varandra är något flera av våra favoritserier har gemensamt. Det som är så roligt med just Vänner är hur karaktärerna både fortsätter att vara sig själva och samtidigt utvecklas.

Big Bang Theory handlar om fysiker och en stackars ingenjör, men faktum är att grannen Penny, som ska vara “den korkade blondinen” inte sällan är smartast av dem alla. Totalt tolv säsongen blev det och det är tydligt hur de väldigt inbundna kompisarna Sheldon och Leonard utvecklas socialt under tiden. För att inte tala om kompisen Ray som i de första säsongerna knappt vågar öppna munnen när en tjej är i närheten.

New Girl såg vi just färdigt och den sista, sjunde säsongen hade jag nog kunnat vara utan. I övrigt är det en rolig, många gånger otroligt pinsam serie, med karaktärer som jag absolut inte hade velat ha i min närhet. Huvudpersonen Jess är alldeles för mycket alldeles för ofta, men jag tycker ändå om henne.

Modern Family är kanske lite för pinsam ibland, men jag gillar konceptet med att olika generationer möts och att vi får följa barnen så länge att de hinner växa upp. Faktiskt har jag några avsnitt i sista säsongen kvar, men den får ändå vara med här.

 

Bubblare: Fresh of the Boat är vi mitt i just nu och efter en ganska seg första säsong växer den hela tiden. Lite väl många barnskådespelare av varierande kvalitet, men den funkar.

Vad som än händer

Sommaren 1974 flyttar Tully och hennes mamma in i ett hus på Firefly Lane. Där bor redan Kate Mularkey med sin familj och trots att de är varandras motsatser föds en livslång vänskap. Eller i alla fall en ganska lång, då vi följer Tully och Kate fram tills de är drygt 40 och därefter händer något, men vi vet inte vad.

Serien Vad som än händer bygger på Kristin Hannahs roman Firefly Lane, som kom ut på svenska 2017 med just titeln Vad som än händer. Vi får göra nedslag i två vänners liv som när de går på High School spelas av Ali Skovbye (young Tully) och Roan Curtis (young Kate) som båda måste ses som fynd. Jag tycker speciellt mycket om Curtis porträtt av den försiktiga Kate, men även Skovbye gör en fin rolltolkning. När vännerna växer upp är det istället Katherine Heigl som spelar Tully och fantastiska Sarah Chalke som gör ett underbart porträtt av Kate.

Jag har inte riktigt tagit till mig Kristin Hannah som författare efter två rätt misslyckade försök och Firefly Lane har jag inte läst. Om man får tro recensionerna har de dock ändrat en del i tv-serien, men de största förändringarna kommer (kanske) om det blir en andra säsong. Min största kritik emot serien är kanske att den slutar med så många cliffhangers, varav en känns helt obefogad. Är det en sevärd serie i övrigt? Jo, det vill jag ändå påstå att det är och det mycket tack vare Sarah Chalke. Jag gillar verkligen Kate som är lite osäker, men också lite lagom knäpp och inte sällan orimligt frispråkig.

Idén att låta en tv-serie utspela sig i tre (eller egentligen fyra) tider är bättre på pappret än i verkligheten. Det som funkar utmärkt i bokform blir inte jättebra när det filmatiseras och då tänker jag främst på några riktigt dåliga sminkningar för att göra yngre skådespelare äldre. Bra att de valt att låta Tully och Kate spelas av olika skådespelare, men deras föräldrar åldras inte direkt snyggt. Roligast är de tidstypiska kläderna och speciellt 80-talskläderna och de riktigt fula frisyrerna är spot on.

Även om det inte är den bästa serie jag sett tycker jag om Vad som än händer tillräckligt mycket för att längta efter en andra säsong. Vi lämnas som sagt med en rad obesvarade frågor och de vill jag definitivt ha svar på. Inte tillräckligt mycket för att läsa boken dock. Jag väntar hellre på fler dejter med Sarah Chalke och Katherine Heigl.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: