TV

Hannah Gadsby är min nya idol

Jag har just sett Hannah Gadsbys föreställning Nanette från 2018, som finns på Netflix och är helt golvad. Jag tror aldrig att jag skrattat och gråtit (!) så mycket till en föreställningen med en stå-upp-komiker. Hannah Gadsby är helt klart en komiker som inte liknar någon annan. Jag är så sjukt imponerad av henne och det budskap hon för fram är riktigt viktigt.

Hannah Gadsby kommer från Tasmanien och berättar om hur det var att växa upp i en riktigt konservativ miljö, något som inte direkt blev varken bättre eller lättare då hon insåg att hon är homosexuell. Föreställningen som hölls på Sydney Opera House 2018 och handlar bland annat om att vara lesbisk och enligt många “okvinnlig”. Jag gapskrattar åt hennes berättelser om homosexuellas dåliga rykte på Tasmanien under hennes uppväxt, hur brutala “letters to the editor” var. Som “slow Twitter”. Skrattar, men sätter skrattet i halsen, när hon berättar om hur hon äntligen vågade erkänna för sin mamma att hon var “a little bit lesbian, (babysteps you know)” och mamman uttrycker en önskan dottern skulle bespara henne den informationen.

Jag fnissar åt hur hon anklagats för att ha med för lite “lesbian content” i sina föreställningar och hur Pablo Picasso led av den psykiska sjukdomen misogyni. Sedan gråter jag på riktigt när hon berättar om varför hon inte hatar män, men varit rädd för många av dem och hur hon både misshandlats och våldtagits. Just de tvära kasten mellan det roliga och det nattsvarta är så effektfullt och Nanette är verkligen en skickligt komponerad föreställning. “My story has value”, säger Hannah Gadsby och hon har så rätt.

“Fear difference and you learn nothing” säger Gadsby i slutet av föreställningen och påpekar vikten av att vi ser världen ur olika perspektiv. Att vi låter olika röster komma till tals. Gadsbys röst är viktig och jag är glad att jag äntligen har upptäckt den.

Stateless — en miniserie från Australien

Stateless är en serie i sex delar som utspelar sig i en flyktingförläggning i Australien. En historia som känns helt osannolik, men som baseras på verkliga händelser och är en studie av makt och hur fruktansvärd maktutövning kan vara. Vissa scener är så hemska att jag håller för ögonen och väljer att inte se. Men jag hör och det räcker. Det omänskliga sätt som flyktingar behandlas på, de brutala agerande som de utsätts för är ingenting som är unikt för Australien. Någonting sker helt klart när vi slutar se andra människor som just människor.

Vi får följa Sofie Werner, en osäker och psykiskt instabil ung kvinna som lämnar sitt arbetet som flygvärdinna och finner tryggheten i en sekt som fokuserar på att medlemmarna ska bli den de verkligen vill vara genom t.ex. dans. Någonting händer som får henne att lämna och därefter ser hennes familj till att hon tas in för psykiatrisk vård. När Sofie lyckas fly försöker hon ta sig ut ur landet med ett falskt pass och hamnar därför på en flyktingförläggning.

Där finns också Ameer som lurades av en flyktingsmugglare, men till slut lyckades ta sig till Australien där han återförenas med sin dotter. I övrigt är flyktingarna i bakgrunden, vilket är synd. Visserligen är det så personalen ser på dem, som en massa, men samtidigt hade effekten av personalens agerande blivit ännu tydligare om människorna i flyktinglägret faktiskt porträtterades som just det.

Småbarnspappan Cam söker och får jobb som vakt på flyktingförläggningen. Inledningsvis försöker han gå emot de andra vakterna och skapa en personlig och trevlig relation till de intagna, men han hamnar snart i situationer där han inte längre kan vara den han vill. Hur Cam förvandlas från en person som känner med de människor som bor i lägret till en som helt glömmer att de är människor är smärtsam att följa. Att arbeta där påverkar alla, något som vaktchefen Brian påpekar för den ansvariga Clare som helt klart slutat se de intagna som människor och istället ser dem som problem som ställer till det för henne. Det här lägret förändrar dig, säger han, “It will mess up your mind”.

Det är just som psykologiskt drama Stateless måste ses. Visst handlar den om flykt och drömmar om ett nytt land, men främst handlar den om att försöka leva sitt liv så gott det går utan att helt gå sönder. Det är egentligen bara en av vakterna som verkar njuta av att utöva makt, övriga gör sitt jobb och försöker glömma hur hemska de blivit. Genom att se flyktingarna som besvärliga och hemska blir det enklare. Clare som i början av serien får jobbet som ansvarig på förläggningen jobbar hårt för att övertyga sig själv och andra om att Australien har en god flyktingmottagning och att alla protester är ogrundade. Journalisterna flockas kring lägret och hon blir fixerad vid att visa upp en perfekt yta. Att hon i sin tur pressas av sin chef spelar självklart in.

Stateless är skapad av Cate Blanchett, som har en liten roll som Pat Masters, en av sektledarna. I rollistan finns ett flertal kända australiensiska skådespelare som Yvonne Strahovski, känd från bland annat The Handmaid’s Tale och Jai Courtney som bland annat varit med i Divergent. Jag tyckte att det var extra roligt att återse Asher Keddie från favoritserien Love my way.

The Plot Against America

Det är mer än tio år sedan jag läste Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika om hur den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh ger sig in i politiken och håller tal som tydligt förklarar att det inte handlar om att välja mellan honom och den sittande presidenten Franklin D. Rooseveld, utan mellan honom och krig. Det är som att det amerikanska folket glömt att Lindbergh är vän med Göring och han döljer sina mer kontroversiella åsikter väl.

Nu har boken blivit tv-serie med bland andra Winona Ryder, som spelar Philips moster Evelyn och den sänds på HBO. Skaparen är Ed Burns, som också ligger bakom bland annat The Wire. Bland skådespelarna märks också John Turturro som rabbinen Lionel Bengelsdorf, en varm anhängare av Lindbergh trots sitt ursprung och antingen tror han på det, eller så ljuger han medvetet, när han menar att Lindbergh aldrig sympatiserat med Hitler. Lindbergh själv spelas av Ben Cole och har en ganska tillbakadragen roll. Sanningen är att han inte behöver göra så mycket själv, istället får han andra att jobba för honom

När boken och serien inleds är året 1940 och den unge, judiske Philip bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Hans föräldrar är anhängare av den sittande presidenten och framför allt fadern blir väldigt provocerad av Lindbergh och hans tal bestående av 41 ord som han håller om och om igen i den kampanj som går ut på att han flyger till en plats, håller ovan nämnda tal och sedan flyger vidare.

Ingen tror egentligen att Lindbergh ska vinna över Rooseveld, men hans kampanj är framgångsrik och att den kände rabbinen Bengelsdorf aktivt stödjer hon har säkert betydelse. Som Philips pappa säger blir det nu fritt fram för alla amerikaner att rösta på Lindbergh utan att behöva riskera att kallas nazister. Det har ett mäktigt, judiskt alibi sett till. Valdeltagandet blir rekordhögt och snart står det klart att Charles A. Lindbergh är USA:s 33:e president.

Inledningsvis är serien väldigt långsam och faktum är att jag, första gången jag försökte, knappt kom igenom första avsnittet. Vid andra försöket gick det bättre och jag dras med i den långsamma, men ändå tydliga förändringen av USA. Presidenten må göra allt för att få det att verka som att den enda anledningen till relationerna till Tyskland är att undvika krig, men det blir mer och mer tydligt att judar snart inte har samma rättigheter i landet. Philips pappa kämpar för att göra sin röst hörd, men det är tydligt att Lindberghs anhängare är många och att de delar hans syn på judar, trots att detta sällan är uttalat.

Idag är det den fjärde juli, USA:s nationaldag och det är just nu extra viktigt att se hur en demokrati med fel ledare i små, små steg kan bli något annat än ett land för alla. Philips moster Evelyn får representera den naiva som tror på det hennes älskade rabbin Lionel Bengelsdorf kommer att inte bara se till att USA inte behöver kriga, utan också rädda de amerikanske judarna. Hon vill inte se den rasism som växer runt henne och så länge hon själv klarar sig fint finns det ingen anledning att vara orolig. Så tänker hon tills det är för sent.

Sweet Magnolias med extra allt

Ibland behöver jag en serie som är som Gilmore girls eller Beverly Hills för vuxna, mys, smör och romantik utan speciellt mycket djup (myset främst i Stars Hollow, men det fattar nu). Sweet Magnolias hade premiär på Netflix i maj och är egentligen alldeles för helylleamerikansk för min smak, men jag fastnade ändå. Serien finns än så länge bara i en säsong på Netflix och handlar om tre vänner i den lilla staden Serenity i South Carolina. Serien baseras på Sherryl Woods böcker och med tanke på att hon skrivit tio böcker i serien och första säsongen avslutas med en rejäl cliffhanger, utgår jag ifrån att det blir fler säsonger än en.

Första säsongen inleds med att trebarnsmamman Maddie Townsend blir lämnad av och/eller lämnar sin man som lyckats göra en av sina anställda gravid. Skrik, panik och en rejäl margaritakväll med vänner löser inte allt, men ger i alla fall en viss tröst. Det är vännerna som kallar sig Sweet Magnolias och ja, det är lite mycket, men det går att ha överseende med. Även om jag kanske inte är helhjärtat förtjust i just Maddie så tycker jag verkligen om Dana och Helen som är hennes vänner. Dana som driver en lokal restaurang och bor ensam med sin tonårsdotter Annie och Helen som är advokat och är den som (självklart) representerar Maddie i skilsmässoförhandlingarna.

Sweet Magnolias saknar inte girl power och är på många sätt en klassisk “komma igen efter skilsmässan” berättelse. En ganska trevlig sådan, kanske främst för att både de vuxna och deras tonåringar får ta plats i handlingen. Mest av alla tycker jag om Maddies yngste son Kyle som spelar Puck i En midsommarnattsdröm och är så ljuvlig att det är svårt att inte älska honom. Äldre sonen Ty är inte ointressant, men mer fast i den klassiska manliga sfären med baseboll som största intresse. Självklart blir det märkligt när både mamma, pappa och hans gravida älskarinna ska komma på matcherna och det blir inte direkt bättre när coachen börjar dejta nämnda mamma.

Söker du en lagom lättsam och känslofylld serie och klarar mängder av smör och lite för mycket amerikansk skenhelighet är Sweet Magnolias något för dig. Jag gillade trots att jag som alltid skräms lite av amerikanska, konservativa småstäder som lever på skvaller.

 

 

La Casa de Papel fjärde säsongen

Trots att den tredje säsongen inte höll samma kvalitet som de två första var det självklart att se säsong fyra av spanska serien La Casa de Papel. Den började trevande, men kom sedan igång rejält och trots att slutet var riktigt frustrerande fick den mig att längta efter mer. Även om en femte säsong inte bekräftats känns det märkligt att inte knyta ihop alla trådar och ge våra favoritrånare ett värdigt avslut.

När tredje säsongen slutade var större delen av gänget kvar inne i den spanska riksbanken. Nairobi är sårad, Lisboa fångad och viss tvivel finns att de ska komma levande ifrån situationen. Professorn är som vanligt steget före, men även han skakas när hans stora kärlek tas av polisen. Bäst med säsongen är nästan tillbakablickarna där Berlin blir mer komplex och jag får en större förståelse för den kärlek Professorn känner för sin bror. Inne på riksbanken skapas slitningar inom gruppen och Palermo misslyckas med sitt ledarskap. De andra har helt enkelt inte tillräckligt stort förtroende för honom. Vidare plågas Río av PTSD efter att ha varit tillfångatagen och torterad av den minst sagt omänskliga Alicia Sierra, som också är den som kallats in som förhandlare i polisens tält utanför riksbanken. Hon är utan tvekan en av de mest obehagliga karaktärer jag sett.

Det bästa med den fjärde säsongen är hur karaktärerna och relationerna mellan dem får en chans att utvecklas. Fortfarande stör jag ihjäl mig på Tokyo, men även hon är mer komplex än jag tidigare förstått. Många av karaktärerna är verkligen spännande att följa och definitivt inte lätta att förstå. Jag önskar mig fler tillbakablickar i nästa säsong som ger dem ännu mer komplexitet.

Som alltid när jag sett sista avsnittet av en serie känner jag en viss tomhet. Netflix låter oss förvisso sluka en säsong direkt, men det gör också att väntan mellan säsongerna ofta känns orimligt långa.

Working mums är underhållande

Just nu tittar jag på Working mums på Netflix och har hittills sett hela första och halva andra säsongen. Totalt finns fyra säsonger och CBC, det kanadensiska tv-bolag som skapat serien har bekräftat att det blir en femte. Seriens skapare är Catherine Reitman, som också spelar en av huvudrollerna som karriärmamman Kate.

Working mums utspelar sig i Toronto och vi får följa några mammor i samma föräldragrupp som leds av den minst sagt överdrivet positiva och därmed ganska läskiga Val. Två av kvinnorna, Anne och Kate har varit vänner länge och nu har de blivit mammor samtidigt. Anne för andra gången och Kate för första. Båda fokuserar ganska mycket på sin karriär och framför allt Kate har svårt att se sig själv som hemmamamma. I gruppen finns också Frankie och hennes partner Giselle, Jenny, som försvinner lite under säsong två då det istället är hennes man Nathan som deltar i gruppens möten, samt den på ytan superperfekta unga mamman Alicia, som aldrig riktigt klickar med de andra.

Min favorit är nog Anne, som är den jag känner igen mig mest i, men jag gillar även Kate och Frankie. Det är tydligt att serien är gjord i Kanada och inte i USA, då den är mer frispråkig och rakt på sak än vad amerikanska serier brukar vara. Viktiga frågor tas upp på ett ganska osentimentalt sätt och jag gillar hur karaktärerna får lov att utvecklas. Något jag också uppskattar är att mammalivet definitivt inte glorifieras, men ändå inte målas upp som helt nattsvart. Livet är tufft ibland, men inte hela tiden och inte för alltid är budskapet. Jag kommer helt klart att titta vidare och förhoppningsvis håller Working mums hela vägen.

Normal people som tv-serie

Det var länge sedan jag såg en tv-serie som berörde mig så mycket som Normal people som just nu finns på svtplay. En serie baserad på Sally Rooneys bok med samma namn, som hon också varit med och skrivit manus till. Det märks att de viktiga detaljerna finns kvar och det som förändrats stör inte alls, utan känns helt logiskt. Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Vi möter dem första gången när de bor i det lilla samhället Sligo där de verkligen har olika status. Marianne tillhör de välbärgade och Connells mamma städar hemma hos henne, men i skolan är det han som räknas. När de inleder ett förhållande är det också han som främst vill hålla det hemligt. Trots att de är så rätt för varandra vågar de inte stå för det. Någonstans påverkar Marianne ändå Connells liv och får honom att våga drömma. Det är därför som han söker till Trinity i Dublin, istället för att studera vidare i Galway som sina polare, eller för den delen stanna i Sligo.

När de kommer till Dublin har deras maktförhållande förändrats. Nu är det Marianne som har status, en ny pojkvän och en massa vänner. Connell är istället den utomstående, men han tar sig steg för steg in i gemenskapen. Så blir de tillsammans, kommunicerar dåligt och glider isär. Som om de aldrig riktigt vågar älska fullt ut. Eller i alla fall inte tro på kärleken som trots allt finns där.

Seriens rollbesättning är verkligen riktigt bra. Det är inte bara Edgar-Jones och Mescal som gör en fint jobb. Jag tycker också väldigt mycket om Desmond Eastwood som spelar Niall, Connells kompis som han bor tillsammans med den första tiden i Dublin och Joanna, spelad av Eliot Salt, som är en av Mariannes Dublin-vänner. Faktiskt känns minsta lilla biroll genomtänkt, möjligen stör det mig lite att Sarah Greene som spelar Connells mamma Lorraine inte är mer än 12 år äldre än sin tänkte son. Hon är riktigt bra, men det blir ändå lite märkligt, ännu mer för att Mescal inte direkt ser yngre ut än han är. Men, det är en petitess och kanske det enda jag har att klaga på. Bra skådis, något ung för rollen.

Extra roligt är det att Lancelot Ncube känd från bland annat Kalifat dyker upp som en av Mariannes beundrare  och senare pojkvän under hennes vistelse i Sverige. Ett svin ska det visa sig, för sådana dras Marianne till. För någon som likt henne känner sig värdelös verkar det lättare att träffa män som bekräftar och förstärker den känslan. Det finns så mycket svärta inom Marianne och jag tycker så väldigt mycket om hur Daisy Edgar-Jones gestaltar den. Självklart finns hela tiden en önskan från både hennes och Connells sida, för att inte tala om min, om att de ska bli tillsammans igen, men de gör allt så otroligt svårt och komplicerat. Det var smärtsamt att läsa om, men nästan ännu värre att se. Jag tänkte faktiskt inte på titeln så mycket när jag läste, men nu blir det så tydligt hur många av karaktärerna som verkligen kämpar för att framstå som normala människor, istället för att faktiskt våga tala om hur de mår och hur de skulle vilja vara.

Det är alltid läskigt när en bok som är bra ska filmatiseras eller göras till tv-serie. Normal people av Sally Rooney är en väldigt bra bok, men också en helt fantastisk tv-serie. Välgjord, vacker, smärtsam och befriande långsam. Är boken bättre? Helt ärligt vet jag inte. Jag vet bara att den tillsammans med tv-serien bildar en magisk helhet. Helt magisk.

Och musiken. Musiken, musiken, musiken.

Mer politiskt blir det knappast

Den fjärde säsongen av serien The Good Fight har just börjat sändas på HBO och de två första avsnitten av de totalt tio är publicerade. Första avsnittet inleds med att huvudpersonen Diane Lockhart ser på tv hur USA:s 45:e president svärs in och hon heter Hillary Rodham Clinton. Diane jublar, men snart ersätts sändningen med myrornas krig och hon inser att verkligheten är en helt annan än den hon drömmer om. När hon kommer till jobbet dagen efter verkar det ha gått tre år och det är definitivt Hillary som är president. Att Trump skulle vara president är något alla skrattar åt och ja, det borde helt klart varit så verkligheten ser ut. Självklart förlorade han valet efter rådet att “grab them by the pussy”.

Tyvärr blir världen inte helt fantastisk trots att Hillary är president. Det hjälper inte ens att hon och hennes stab lyckats hitta botemedlet mot cancer. Andra problem kvarstår och Diane inser att det inte varit några kvinnoprotester, att ingen hört talas om “pussyhats” och att #metoo aldrig ägt rum. Istället ska hon nu försvara Harvey Weinstein och hon lyckas inte övertyga sina kollegor om att det är en riktigt dålig idé. Budskapet är tydligt. Världen är inte svart eller vit, fin eller ful. Vissa saker behöver hända för att annat ska ske. En spännande syn på världen helt klart.

Jag absolut älskade serien The Good Wife om Alicia Florrick som återgår till advokatyrket efter att hennes man blivit dömd i en sex- och korruptionsskandal. När han hamnar i fängelse måste hon försörja familjen. Efter sju säsonger lades The Good Wife tyvärr ner, men istället skapades spin-off-serien The Good Fight med Alicias kollega Diane i huvudrollen. Även om jag saknar Julianna Margulies karaktär gillar jag även den här serien. Favoriten är Cush Jumbo som spelar Lucca Quinn, som också fanns med redan i The Good Wife.

Det råder ingen tvekan om att skaparna av The Good Fight avskyr Donald Trump och i säsong drevs det friskt med den som tyvärr blev USA:s 45:e president istället för Hillary Rodham Clinton. Till hösten får amerikanerna välja mellan två gamla, vita män och jag hoppas att pajasen på tronen får finna sig i att lämna Vita Huset. Tyvärr tror jag inte att det är ett troligt scenario och då behövs ännu mer kritiska tv-serier som The Good Fight. Jag hoppas på en riktigt bra fjärde säsong och skulle inte ha något emot att den läggs ner därefter om anledningen är att de inte längre behöver driva med landets president.

 

Läs gärna tidigare inägg om serien The Good fight här.

Liar säsong 2 är minst lika bra som den första

Under påsken såg jag andra säsongen av fantastiska Liar med Joanne Froggatt och Ioan Gruffudd i huvudrollerna som Laura och Andrew. Första säsongen handlade om dem och den första dejten som till att börja med var så bra, men som slutade i en katastrof. Laura polisanmälde Andrew för våldtäkt, men han nekade. På svenska har serien fått namnet Ord mot ord och det var verkligen den första säsongen handlade om. Det mest spännande var att det var så svårt att lita på karaktärerna och ännu svårare att veta vad som egentligen hände den där kvällen. Om du inte har sett första delen ska du sluta läsa här. När andra säsongen inleds har det nämligen hänt en hel del.

I slutet av säsong 1 ligger Andrew död i vattnet precis där Laura brukar paddla kajak och säsong 2 handlar om mordutredningen och polisens kamp för att hitta den skyldige. Visst är Andrew en skurk, det vet vi, men mord är ändå mord. Laura är självklart en av de huvudmisstänkta, men serieskaparna låter oss misstänka en rad personer innan sanningen slutligen avslöjas. Fokus ligger på vad som hände under de tre veckorna som gick från Andrews försvinnande till hans död och varje minut är spännande.

Det finns mycket jag tycker om med Liar. Skådespelarna är riktigt bra, manuset välskrivet och miljön är underbar. Många av scenerna är inspelade i Deal, men fantastiska träskområdena där Laura paddlar och Andrew hittas död ligger dock i Tollesbury, Essex. Nu vill jag dra till Deal, promenera på piren, äta middag på The Zetland Arms i Kingsdown och bara njuta av naturen helt utan dramatik.

Liar finns på HBO, men första säsongen sändes på Svt, så håll utkik även där.

Unorthodox

Unorthodox är berättelsen om Esther Shapiro som är nitton år gammal och flyr från ett misslyckat äktenskap till Berlin. Det handlar dock inte bara om ett äktenskap, utan om så mycket mer. Esther är uppvuxen i stadsdelen Williamsburg i New York, men hennes liv är verkligen inte ett som förknippas med ett typiskt liv i Brooklyn, vad det nu är. Klart är ändå att den judiska församling som Esther, kallad Esty, vuxit upp bland lever ett för oss andra väldigt annorlunda liv. Chassider är ultraortodoxa judar som lever som deras förfäder levde för flera hundra år sedan. Männen klär sig traditionellt i långa rockar och har de typiska hårlockar som många förknippar med ortodoxa judar. Viktigt är dock att komma ihåg att alla chassidiska (eller hasidiska) judar är ortodoxa, men att alla ortodoxa judar inte är chassider. Idag finns cirka 165 000 chassider i New York och ungefär en kvarts miljon totalt i USA.

Esty har vuxit upp utan föräldrar. Hennes mamma lämnade familjen och församlingen när Esty var liten och bor nu i Berlin med sin partner. Estys pappa finns kvar, men ägnar sig mer åt att dricka alkohol än något annat. Istället är det farmor som är viktigast i Estys liv och det är hon som tillsammans med sin dotter hittar en man till Esty. Att hon ska gifta sig är en självklarhet. Att det ska ske genom ett arrangerat äktenskap lika självklart. Att det ska vara så plågsamt att vara gift är däremot en överraskning. Direkt efter bröllopet rakas Estys hår av och hon tvingas täcka sig antingen med sjal, turban eller med en peruk. Kläderna ska också vara heltäckande och hennes frihet är minst sagt begränsad. Det äktenskapliga samlivet är plågsamt och när Esty och hennes man inte lyckas fullborda äktenskapet när det gått flera månader blir svärmor minst sagt besviken. Strunt samma om det gör ont. Det är en kvinnas plikt att bli gravid och föda barn. Egentligen är Estys man Yanky är inte på något sätt ond eller ens elak, men även han är fast i de förväntningar som finns på honom.

Det är nu Esty bestämmer sig för att fly. Hon tar sig till Berlin och tanken är först att söka upp sin mor, men istället möter hon en grupp unga som studerar på musikkonservatoriet och blir en del av deras gemenskap. Hon övernattar i byggnader, försöker smälta in och är som ett barn som just upptäckt världen. Någonstans hoppas hon att allt bara ska flyta på och att hon ska kunna skapa ett nytt liv utan att behöva ta konsekvenserna av sitt gamla, men riktigt så enkelt är det självklart inte. Känslan av Estys naiva syn på livet förstärks av skådespelaren Shira Haas oskyldiga gestaltning av henne. Med stora ögon och rakat huvud låter hon sin rollkaraktär upptäcka världen utanför det bekanta och hon imponerar verkligen. Även Amit Rahav, som spelar hennes make, gör ett fint porträtt av en ung man som inte riktigt vet hur han ska agera i en värld där hans uppfostran krockar med det som ses som normalt och därmed rätt.

Unorthodox är baserad på den självbiografiska boken med samma namn av Deborah Feldman. Boken har undertiteln “The Scandalous Rejection of My Hasidic Roots” och den sammanfattar vad serien handlar om. Att bryta med sitt förflutna, med sina rötter och istället försöka skapa något nytt. Att fly är någon slags lösning, men frågan är hur hållbar den är. Att fly en församling betyder i många fall att ge upp sitt gamla liv helt. Religion fascinerar mig och slutna religiösa samfund är spännande om än skrämmande. Jag missade Nina Solomins bok Ok, amen när den kom, men nu är jag sugen på att läsa för att lära mig mer. Förhoppningsvis får vi också veta mer om hur det går för Esty, då slutet på mini-serien öppnar upp för fler avsnitt.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: