TV

The Letdown säsong 1 och 2

Älskar du Australien och Celeste Barber?* Har du eller någon i din närhet haft småbarn? Då är The Letdown något för dig, för även om Barber bara har en biroll är hon lysande och dessutom bara en av många bra kvinnoporträtt i serien. Jag har sett de två första säsongerna, vilket gör att spoilers kan förekomma, men jag försöker undvika dem så gott det går. Skumläsning rekommenderas dock för den som inte vill veta för mycket om serien. Till er säger jag bara, titta på The Letdown och återkom hit sedan och diskutera gärna i en kommentar.

I The Letdown får vi följa den nyblivna mamman Audrey (spelad av Alison Bell som också är en av seriens skapare) som verkligen inte vill bli en av alla mammor som bara är just mammor och glömmer allt annat i livet. Hon blir en del av en föräldragrupp som består av ett gäng mammor och en hemmapappa. Hon är gift med Jeffrey som helt plötsligt blir familjeförsörjare och som så många småbarnsföräldrar kämpar de hårt för att få äktenskapet att fungera. När Jeffrey får ett jobb på annan ort och tvingas veckopendla blir det inte direkt enklare.

I föräldragruppen finns bland annat supermamman Barbara (Celeste Barber) som officiellt verkligen älskar att vara hemmafru, men i verkligheten super i smyg, Martha som skaffat barn med hjälp av en spermadonator som vägrar hålla sig passiv, Sophie som är något av en troféfru och lägger all energi på sin perfekta fasad och så pappan Ruben, vars fru Ester fokuserar mest på karriären, vilket leder till att hon ständigt har dåligt samvete. I jämförelse med Working mums som också handlar om nyblivna mammor, men med ett lite annat perspektiv, är The Letdown mjukare, mer äkta och på många sätt bättre.

Jag tycker om att följa Audreys liv under de två säsonger som hittills gjorts av serien. Förhoppningsvis kommer det fler. Sista avsnittet i säsong två kan ses som ett slut, men också som en ny början. Klart är att jag gärna följer karaktärerna minst en säsong till.

 

* Har du ännu inte upptäckt komikern Celeste Barber så rekommenderar jag inte bara The Letdown, utan också hennes helt fantastiska parodier av orimliga reklambilder och reklamfilmer av kvinnor i de mest absurda situationer och positioner. Hon får mig att skratta tills jag gråter, för att strax därefter må rätt illa och svära över vår helt skeva värld. Missa inte.

Sex säsonger av Community

Nu har vi sett det sista avsnittet i tv-serien Community (skapad av Dan Harmon) och även om den var lite ojämn tycker jag ändå att det höll hela vägen. Jag saknade Donald Glover, som var en av de huvudkaraktärer som försvann först och kanske framför allt samspelet mellan vännerna Troy och Abed (spelad av Danny Pudi).

Community utspelar sig på Greendale Community College dit den före detta juristen Jeff Winger (Joel McHale) kommer för att läsa in den juristutbildning som han sagt sig ha haft. Där träffar han först Britta (Gillian Jacobs), som han blir lite förälskad i och senare även andra studenter som tillsammans bildar en studiecirkel. Förutom Jeff, Britta, Troy och Abed ingår Annie, som gick på samma High School som Troy och missade en del på grund av missbruk, hemmafrun Shirley och den minst sagt fördomsfulle affärsmannen Pierce (spelad av Chevy Chase, som tydligen har vissa likheter med sin rollfigur och blev sparkad från serien). De läser alla spanska och har du den den excentriske Mr Chang som lärare, en karaktär som sedan finns med under hela serien. Det gör också skolans rektor Dean Pelton, som är en av de mest udda karaktärer jag sett i en tv-serie. Min favorit? Det är nog ändå Abed, även om jag också tycker om Britta, trots att hon egentligen är rätt hemsk. Jag gillar också Elroy Patishnik (spelad av Keith David) som dyker upp sent i serien och professor Buzz Hickey (spelad av Jonathan Banks) som verkligen skiljer sig från hans andra roller.

Styrkan med Community är att manusförfattarna inte drar sig för att driva med någon. Jag gillar också de många filmreferenserna och metaperspektivet när Abed filmar på skolan eller på annat sätt ser på verkligheten som en film eller tv-serie. Ibland blir det roligare i teorin än i praktiken som det helt leranimerade avsnittet eller andra temaavsnitt som kanske inte riktigt håller. Till största del är Community ändå en underhållande om än elak serie som lyfter en hel del fördomar och låter karaktärerna vara både fördomsfulla och ibland rätt hemska. Kan man skämta om allt? Jo, men det tycker jag ändå. Lite över gränsen ibland, men till största del funkar det bra.

 

Mrs America ger perspektiv på feminismen

Det är 70-tal och i USA kämpar kvinnor för att få igenom Equal Rights Amendment (ERA), som skulle innebära fler rättigheter för kvinnor. I miniserien Mrs America, skapad av Dahvi Waller, som också ligger bakom Mad Men, får vi lära känna flera feministiska profiler och deras motståndare. En kamp mellan kvinnor målas upp och jag får en känsla av att konflikten mellan dem överdrivs. Oavsett är det en spännande serie som lyfter fram många intressanta kvinnor.

Phyllis Schlaffley, spelad av Cate Blanchett utvecklas till ledare för de kvinnor som är emot ERA. Mot henne står ikoniska feminister som Gloria Steinem (fantastiskt porträtterad av Rose Byrne) och. Betty Friedan, författare till bland annat The Feminine Mystique (1963) var en av ledarna för den feministiska rörelsen i USA. I serien spelas hon av Tracey Ullman, som gör en imponerande rolltolkning och ställs på många sätt emot den yngre generationen tillsammans med Bella Abzug (Margo Martindale). Viktig är också Shirley Chisholm (spelad av Uzo Aduba) som var var den första svarta kvinna som valdes in i amerikanska representanthuset och dessutom den första kvinnan som nominerades till president.

Behållningen av serien Mrs America är att få lära känna dessa kvinnor och följa deras kamp. Jag är fullt medveten om att det är en fiktiv serie och att verkligheten var en annan, men jag uppskattade att få namn att googla och få mer kunskaper om kvinnliga förebilder som glömts bort. Mest fastnar jag för Gloria Steinham och den tolkning som Rose Byrne gör av henne. Tiden som serien skildrar är spännande och USA var på samma gång mer modernt och väldigt mycket sämre än nu. Jag kan dock inte låta bli att känna att tidpunkten för serien är väl vald och att den behövs nu mer än någonsin. Risken finns dock att det är Phyllis Schlafly som inspirerar de amerikanska kvinnorna och inte de som jag inspireras av.

När Gloria Steinham uttalar sig om serien Mrs America talar hon om hur lite Phyllis Schlafly betydde för ERA:s vara eller icke vara, men det går självklart inte att veta om det verkligen stämmer, eller om det handlar om att Steinham vill förminska henne. Schlafly var den konservativa hemmafrun som enligt tv-serien lyckades samla en stor grupp kvinnor i kampen mot den jämställdhet som många ville ha, men som de menade snarare skulle minska kvinnors rättigheter till exempel när det handlade om rätten till vårdnad av barnen efter en eventuell skilsmässa. Ett perspektiv som definitivt är intressant, men icke desto mindre svårt att förstå.

Mrs America provocerar och fascinerar mig. Som alltid har jag enormt svårt att förstå kvinnor som motarbetar sitt eget kön, men samtidigt är serien så välgjort att den inte skapar hjältar och skurkar, utan försöker skildra komplexiteten i kampen för jämställdhet. Det borde vara enkelt, men självklart är det inte så att alla tycker samma sak bara för att de råkar vara av samma kön.

Hannah Gadsby är min nya idol

Jag har just sett Hannah Gadsbys föreställning Nanette från 2018, som finns på Netflix och är helt golvad. Jag tror aldrig att jag skrattat och gråtit (!) så mycket till en föreställningen med en stå-upp-komiker. Hannah Gadsby är helt klart en komiker som inte liknar någon annan. Jag är så sjukt imponerad av henne och det budskap hon för fram är riktigt viktigt.

Hannah Gadsby kommer från Tasmanien och berättar om hur det var att växa upp i en riktigt konservativ miljö, något som inte direkt blev varken bättre eller lättare då hon insåg att hon är homosexuell. Föreställningen som hölls på Sydney Opera House 2018 och handlar bland annat om att vara lesbisk och enligt många “okvinnlig”. Jag gapskrattar åt hennes berättelser om homosexuellas dåliga rykte på Tasmanien under hennes uppväxt, hur brutala “letters to the editor” var. Som “slow Twitter”. Skrattar, men sätter skrattet i halsen, när hon berättar om hur hon äntligen vågade erkänna för sin mamma att hon var “a little bit lesbian, (babysteps you know)” och mamman uttrycker en önskan dottern skulle bespara henne den informationen.

Jag fnissar åt hur hon anklagats för att ha med för lite “lesbian content” i sina föreställningar och hur Pablo Picasso led av den psykiska sjukdomen misogyni. Sedan gråter jag på riktigt när hon berättar om varför hon inte hatar män, men varit rädd för många av dem och hur hon både misshandlats och våldtagits. Just de tvära kasten mellan det roliga och det nattsvarta är så effektfullt och Nanette är verkligen en skickligt komponerad föreställning. “My story has value”, säger Hannah Gadsby och hon har så rätt.

“Fear difference and you learn nothing” säger Gadsby i slutet av föreställningen och påpekar vikten av att vi ser världen ur olika perspektiv. Att vi låter olika röster komma till tals. Gadsbys röst är viktig och jag är glad att jag äntligen har upptäckt den.

Stateless — en miniserie från Australien

Stateless är en serie i sex delar som utspelar sig i en flyktingförläggning i Australien. En historia som känns helt osannolik, men som baseras på verkliga händelser och är en studie av makt och hur fruktansvärd maktutövning kan vara. Vissa scener är så hemska att jag håller för ögonen och väljer att inte se. Men jag hör och det räcker. Det omänskliga sätt som flyktingar behandlas på, de brutala agerande som de utsätts för är ingenting som är unikt för Australien. Någonting sker helt klart när vi slutar se andra människor som just människor.

Vi får följa Sofie Werner, en osäker och psykiskt instabil ung kvinna som lämnar sitt arbetet som flygvärdinna och finner tryggheten i en sekt som fokuserar på att medlemmarna ska bli den de verkligen vill vara genom t.ex. dans. Någonting händer som får henne att lämna och därefter ser hennes familj till att hon tas in för psykiatrisk vård. När Sofie lyckas fly försöker hon ta sig ut ur landet med ett falskt pass och hamnar därför på en flyktingförläggning.

Där finns också Ameer som lurades av en flyktingsmugglare, men till slut lyckades ta sig till Australien där han återförenas med sin dotter. I övrigt är flyktingarna i bakgrunden, vilket är synd. Visserligen är det så personalen ser på dem, som en massa, men samtidigt hade effekten av personalens agerande blivit ännu tydligare om människorna i flyktinglägret faktiskt porträtterades som just det.

Småbarnspappan Cam söker och får jobb som vakt på flyktingförläggningen. Inledningsvis försöker han gå emot de andra vakterna och skapa en personlig och trevlig relation till de intagna, men han hamnar snart i situationer där han inte längre kan vara den han vill. Hur Cam förvandlas från en person som känner med de människor som bor i lägret till en som helt glömmer att de är människor är smärtsam att följa. Att arbeta där påverkar alla, något som vaktchefen Brian påpekar för den ansvariga Clare som helt klart slutat se de intagna som människor och istället ser dem som problem som ställer till det för henne. Det här lägret förändrar dig, säger han, “It will mess up your mind”.

Det är just som psykologiskt drama Stateless måste ses. Visst handlar den om flykt och drömmar om ett nytt land, men främst handlar den om att försöka leva sitt liv så gott det går utan att helt gå sönder. Det är egentligen bara en av vakterna som verkar njuta av att utöva makt, övriga gör sitt jobb och försöker glömma hur hemska de blivit. Genom att se flyktingarna som besvärliga och hemska blir det enklare. Clare som i början av serien får jobbet som ansvarig på förläggningen jobbar hårt för att övertyga sig själv och andra om att Australien har en god flyktingmottagning och att alla protester är ogrundade. Journalisterna flockas kring lägret och hon blir fixerad vid att visa upp en perfekt yta. Att hon i sin tur pressas av sin chef spelar självklart in.

Stateless är skapad av Cate Blanchett, som har en liten roll som Pat Masters, en av sektledarna. I rollistan finns ett flertal kända australiensiska skådespelare som Yvonne Strahovski, känd från bland annat The Handmaid’s Tale och Jai Courtney som bland annat varit med i Divergent. Jag tyckte att det var extra roligt att återse Asher Keddie från favoritserien Love my way.

The Plot Against America

Det är mer än tio år sedan jag läste Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika om hur den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh ger sig in i politiken och håller tal som tydligt förklarar att det inte handlar om att välja mellan honom och den sittande presidenten Franklin D. Rooseveld, utan mellan honom och krig. Det är som att det amerikanska folket glömt att Lindbergh är vän med Göring och han döljer sina mer kontroversiella åsikter väl.

Nu har boken blivit tv-serie med bland andra Winona Ryder, som spelar Philips moster Evelyn och den sänds på HBO. Skaparen är Ed Burns, som också ligger bakom bland annat The Wire. Bland skådespelarna märks också John Turturro som rabbinen Lionel Bengelsdorf, en varm anhängare av Lindbergh trots sitt ursprung och antingen tror han på det, eller så ljuger han medvetet, när han menar att Lindbergh aldrig sympatiserat med Hitler. Lindbergh själv spelas av Ben Cole och har en ganska tillbakadragen roll. Sanningen är att han inte behöver göra så mycket själv, istället får han andra att jobba för honom

När boken och serien inleds är året 1940 och den unge, judiske Philip bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Hans föräldrar är anhängare av den sittande presidenten och framför allt fadern blir väldigt provocerad av Lindbergh och hans tal bestående av 41 ord som han håller om och om igen i den kampanj som går ut på att han flyger till en plats, håller ovan nämnda tal och sedan flyger vidare.

Ingen tror egentligen att Lindbergh ska vinna över Rooseveld, men hans kampanj är framgångsrik och att den kände rabbinen Bengelsdorf aktivt stödjer hon har säkert betydelse. Som Philips pappa säger blir det nu fritt fram för alla amerikaner att rösta på Lindbergh utan att behöva riskera att kallas nazister. Det har ett mäktigt, judiskt alibi sett till. Valdeltagandet blir rekordhögt och snart står det klart att Charles A. Lindbergh är USA:s 33:e president.

Inledningsvis är serien väldigt långsam och faktum är att jag, första gången jag försökte, knappt kom igenom första avsnittet. Vid andra försöket gick det bättre och jag dras med i den långsamma, men ändå tydliga förändringen av USA. Presidenten må göra allt för att få det att verka som att den enda anledningen till relationerna till Tyskland är att undvika krig, men det blir mer och mer tydligt att judar snart inte har samma rättigheter i landet. Philips pappa kämpar för att göra sin röst hörd, men det är tydligt att Lindberghs anhängare är många och att de delar hans syn på judar, trots att detta sällan är uttalat.

Idag är det den fjärde juli, USA:s nationaldag och det är just nu extra viktigt att se hur en demokrati med fel ledare i små, små steg kan bli något annat än ett land för alla. Philips moster Evelyn får representera den naiva som tror på det hennes älskade rabbin Lionel Bengelsdorf kommer att inte bara se till att USA inte behöver kriga, utan också rädda de amerikanske judarna. Hon vill inte se den rasism som växer runt henne och så länge hon själv klarar sig fint finns det ingen anledning att vara orolig. Så tänker hon tills det är för sent.

Sweet Magnolias med extra allt

Ibland behöver jag en serie som är som Gilmore girls eller Beverly Hills för vuxna, mys, smör och romantik utan speciellt mycket djup (myset främst i Stars Hollow, men det fattar nu). Sweet Magnolias hade premiär på Netflix i maj och är egentligen alldeles för helylleamerikansk för min smak, men jag fastnade ändå. Serien finns än så länge bara i en säsong på Netflix och handlar om tre vänner i den lilla staden Serenity i South Carolina. Serien baseras på Sherryl Woods böcker och med tanke på att hon skrivit tio böcker i serien och första säsongen avslutas med en rejäl cliffhanger, utgår jag ifrån att det blir fler säsonger än en.

Första säsongen inleds med att trebarnsmamman Maddie Townsend blir lämnad av och/eller lämnar sin man som lyckats göra en av sina anställda gravid. Skrik, panik och en rejäl margaritakväll med vänner löser inte allt, men ger i alla fall en viss tröst. Det är vännerna som kallar sig Sweet Magnolias och ja, det är lite mycket, men det går att ha överseende med. Även om jag kanske inte är helhjärtat förtjust i just Maddie så tycker jag verkligen om Dana och Helen som är hennes vänner. Dana som driver en lokal restaurang och bor ensam med sin tonårsdotter Annie och Helen som är advokat och är den som (självklart) representerar Maddie i skilsmässoförhandlingarna.

Sweet Magnolias saknar inte girl power och är på många sätt en klassisk “komma igen efter skilsmässan” berättelse. En ganska trevlig sådan, kanske främst för att både de vuxna och deras tonåringar får ta plats i handlingen. Mest av alla tycker jag om Maddies yngste son Kyle som spelar Puck i En midsommarnattsdröm och är så ljuvlig att det är svårt att inte älska honom. Äldre sonen Ty är inte ointressant, men mer fast i den klassiska manliga sfären med baseboll som största intresse. Självklart blir det märkligt när både mamma, pappa och hans gravida älskarinna ska komma på matcherna och det blir inte direkt bättre när coachen börjar dejta nämnda mamma.

Söker du en lagom lättsam och känslofylld serie och klarar mängder av smör och lite för mycket amerikansk skenhelighet är Sweet Magnolias något för dig. Jag gillade trots att jag som alltid skräms lite av amerikanska, konservativa småstäder som lever på skvaller.

 

 

La Casa de Papel fjärde säsongen

Trots att den tredje säsongen inte höll samma kvalitet som de två första var det självklart att se säsong fyra av spanska serien La Casa de Papel. Den började trevande, men kom sedan igång rejält och trots att slutet var riktigt frustrerande fick den mig att längta efter mer. Även om en femte säsong inte bekräftats känns det märkligt att inte knyta ihop alla trådar och ge våra favoritrånare ett värdigt avslut.

När tredje säsongen slutade var större delen av gänget kvar inne i den spanska riksbanken. Nairobi är sårad, Lisboa fångad och viss tvivel finns att de ska komma levande ifrån situationen. Professorn är som vanligt steget före, men även han skakas när hans stora kärlek tas av polisen. Bäst med säsongen är nästan tillbakablickarna där Berlin blir mer komplex och jag får en större förståelse för den kärlek Professorn känner för sin bror. Inne på riksbanken skapas slitningar inom gruppen och Palermo misslyckas med sitt ledarskap. De andra har helt enkelt inte tillräckligt stort förtroende för honom. Vidare plågas Río av PTSD efter att ha varit tillfångatagen och torterad av den minst sagt omänskliga Alicia Sierra, som också är den som kallats in som förhandlare i polisens tält utanför riksbanken. Hon är utan tvekan en av de mest obehagliga karaktärer jag sett.

Det bästa med den fjärde säsongen är hur karaktärerna och relationerna mellan dem får en chans att utvecklas. Fortfarande stör jag ihjäl mig på Tokyo, men även hon är mer komplex än jag tidigare förstått. Många av karaktärerna är verkligen spännande att följa och definitivt inte lätta att förstå. Jag önskar mig fler tillbakablickar i nästa säsong som ger dem ännu mer komplexitet.

Som alltid när jag sett sista avsnittet av en serie känner jag en viss tomhet. Netflix låter oss förvisso sluka en säsong direkt, men det gör också att väntan mellan säsongerna ofta känns orimligt långa.

Working mums är underhållande

Just nu tittar jag på Working mums på Netflix och har hittills sett hela första och halva andra säsongen. Totalt finns fyra säsonger och CBC, det kanadensiska tv-bolag som skapat serien har bekräftat att det blir en femte. Seriens skapare är Catherine Reitman, som också spelar en av huvudrollerna som karriärmamman Kate.

Working mums utspelar sig i Toronto och vi får följa några mammor i samma föräldragrupp som leds av den minst sagt överdrivet positiva och därmed ganska läskiga Val. Två av kvinnorna, Anne och Kate har varit vänner länge och nu har de blivit mammor samtidigt. Anne för andra gången och Kate för första. Båda fokuserar ganska mycket på sin karriär och framför allt Kate har svårt att se sig själv som hemmamamma. I gruppen finns också Frankie och hennes partner Giselle, Jenny, som försvinner lite under säsong två då det istället är hennes man Nathan som deltar i gruppens möten, samt den på ytan superperfekta unga mamman Alicia, som aldrig riktigt klickar med de andra.

Min favorit är nog Anne, som är den jag känner igen mig mest i, men jag gillar även Kate och Frankie. Det är tydligt att serien är gjord i Kanada och inte i USA, då den är mer frispråkig och rakt på sak än vad amerikanska serier brukar vara. Viktiga frågor tas upp på ett ganska osentimentalt sätt och jag gillar hur karaktärerna får lov att utvecklas. Något jag också uppskattar är att mammalivet definitivt inte glorifieras, men ändå inte målas upp som helt nattsvart. Livet är tufft ibland, men inte hela tiden och inte för alltid är budskapet. Jag kommer helt klart att titta vidare och förhoppningsvis håller Working mums hela vägen.

Normal people som tv-serie

Det var länge sedan jag såg en tv-serie som berörde mig så mycket som Normal people som just nu finns på svtplay. En serie baserad på Sally Rooneys bok med samma namn, som hon också varit med och skrivit manus till. Det märks att de viktiga detaljerna finns kvar och det som förändrats stör inte alls, utan känns helt logiskt. Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Vi möter dem första gången när de bor i det lilla samhället Sligo där de verkligen har olika status. Marianne tillhör de välbärgade och Connells mamma städar hemma hos henne, men i skolan är det han som räknas. När de inleder ett förhållande är det också han som främst vill hålla det hemligt. Trots att de är så rätt för varandra vågar de inte stå för det. Någonstans påverkar Marianne ändå Connells liv och får honom att våga drömma. Det är därför som han söker till Trinity i Dublin, istället för att studera vidare i Galway som sina polare, eller för den delen stanna i Sligo.

När de kommer till Dublin har deras maktförhållande förändrats. Nu är det Marianne som har status, en ny pojkvän och en massa vänner. Connell är istället den utomstående, men han tar sig steg för steg in i gemenskapen. Så blir de tillsammans, kommunicerar dåligt och glider isär. Som om de aldrig riktigt vågar älska fullt ut. Eller i alla fall inte tro på kärleken som trots allt finns där.

Seriens rollbesättning är verkligen riktigt bra. Det är inte bara Edgar-Jones och Mescal som gör en fint jobb. Jag tycker också väldigt mycket om Desmond Eastwood som spelar Niall, Connells kompis som han bor tillsammans med den första tiden i Dublin och Joanna, spelad av Eliot Salt, som är en av Mariannes Dublin-vänner. Faktiskt känns minsta lilla biroll genomtänkt, möjligen stör det mig lite att Sarah Greene som spelar Connells mamma Lorraine inte är mer än 12 år äldre än sin tänkte son. Hon är riktigt bra, men det blir ändå lite märkligt, ännu mer för att Mescal inte direkt ser yngre ut än han är. Men, det är en petitess och kanske det enda jag har att klaga på. Bra skådis, något ung för rollen.

Extra roligt är det att Lancelot Ncube känd från bland annat Kalifat dyker upp som en av Mariannes beundrare  och senare pojkvän under hennes vistelse i Sverige. Ett svin ska det visa sig, för sådana dras Marianne till. För någon som likt henne känner sig värdelös verkar det lättare att träffa män som bekräftar och förstärker den känslan. Det finns så mycket svärta inom Marianne och jag tycker så väldigt mycket om hur Daisy Edgar-Jones gestaltar den. Självklart finns hela tiden en önskan från både hennes och Connells sida, för att inte tala om min, om att de ska bli tillsammans igen, men de gör allt så otroligt svårt och komplicerat. Det var smärtsamt att läsa om, men nästan ännu värre att se. Jag tänkte faktiskt inte på titeln så mycket när jag läste, men nu blir det så tydligt hur många av karaktärerna som verkligen kämpar för att framstå som normala människor, istället för att faktiskt våga tala om hur de mår och hur de skulle vilja vara.

Det är alltid läskigt när en bok som är bra ska filmatiseras eller göras till tv-serie. Normal people av Sally Rooney är en väldigt bra bok, men också en helt fantastisk tv-serie. Välgjord, vacker, smärtsam och befriande långsam. Är boken bättre? Helt ärligt vet jag inte. Jag vet bara att den tillsammans med tv-serien bildar en magisk helhet. Helt magisk.

Och musiken. Musiken, musiken, musiken.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: