TV

Working mums är underhållande

Just nu tittar jag på Working mums på Netflix och har hittills sett hela första och halva andra säsongen. Totalt finns fyra säsonger och CBC, det kanadensiska tv-bolag som skapat serien har bekräftat att det blir en femte. Seriens skapare är Catherine Reitman, som också spelar en av huvudrollerna som karriärmamman Kate.

Working mums utspelar sig i Toronto och vi får följa några mammor i samma föräldragrupp som leds av den minst sagt överdrivet positiva och därmed ganska läskiga Val. Två av kvinnorna, Anne och Kate har varit vänner länge och nu har de blivit mammor samtidigt. Anne för andra gången och Kate för första. Båda fokuserar ganska mycket på sin karriär och framför allt Kate har svårt att se sig själv som hemmamamma. I gruppen finns också Frankie och hennes partner Giselle, Jenny, som försvinner lite under säsong två då det istället är hennes man Nathan som deltar i gruppens möten, samt den på ytan superperfekta unga mamman Alicia, som aldrig riktigt klickar med de andra.

Min favorit är nog Anne, som är den jag känner igen mig mest i, men jag gillar även Kate och Frankie. Det är tydligt att serien är gjord i Kanada och inte i USA, då den är mer frispråkig och rakt på sak än vad amerikanska serier brukar vara. Viktiga frågor tas upp på ett ganska osentimentalt sätt och jag gillar hur karaktärerna får lov att utvecklas. Något jag också uppskattar är att mammalivet definitivt inte glorifieras, men ändå inte målas upp som helst nattsvart. Livet är tufft ibland, men inte för alltid är budskapet. Jag kommer helt klart att  och förhoppningsvis håller Working mums hela vägen.

Normal people som tv-serie

Det var länge sedan jag såg en tv-serie som berörde mig så mycket som Normal people som just nu finns på svtplay. En serie baserad på Sally Rooneys bok med samma namn, som hon också varit med och skrivit manus till. Det märks att de viktiga detaljerna finns kvar och det som förändrats stör inte alls, utan känns helt logiskt. Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Vi möter dem första gången när de bor i det lilla samhället Sligo där de verkligen har olika status. Marianne tillhör de välbärgade och Connells mamma städar hemma hos henne, men i skolan är det han som räknas. När de inleder ett förhållande är det också han som främst vill hålla det hemligt. Trots att de är så rätt för varandra vågar de inte stå för det. Någonstans påverkar Marianne ändå Connells liv och får honom att våga drömma. Det är därför som han söker till Trinity i Dublin, istället för att studera vidare i Galway som sina polare, eller för den delen stanna i Sligo.

När de kommer till Dublin har deras maktförhållande förändrats. Nu är det Marianne som har status, en ny pojkvän och en massa vänner. Connell är istället den utomstående, men han tar sig steg för steg in i gemenskapen. Så blir de tillsammans, kommunicerar dåligt och glider isär. Som om de aldrig riktigt vågar älska fullt ut. Eller i alla fall inte tro på kärleken som trots allt finns där.

Seriens rollbesättning är verkligen riktigt bra. Det är inte bara Edgar-Jones och Mescal som gör en fint jobb. Jag tycker också väldigt mycket om Desmond Eastwood som spelar Niall, Connells kompis som han bor tillsammans med den första tiden i Dublin och Joanna, spelad av Eliot Salt, som är en av Mariannes Dublin-vänner. Faktiskt känns minsta lilla biroll genomtänkt, möjligen stör det mig lite att Sarah Greene som spelar Connells mamma Lorraine inte är mer än 12 år äldre än sin tänkte son. Hon är riktigt bra, men det blir ändå lite märkligt, ännu mer för att Mescal inte direkt ser yngre ut än han är. Men, det är en petitess och kanske det enda jag har att klaga på. Bra skådis, något ung för rollen.

Extra roligt är det att Lancelot Ncube känd från bland annat Kalifat dyker upp som en av Mariannes beundrare  och senare pojkvän under hennes vistelse i Sverige. Ett svin ska det visa sig, för sådana dras Marianne till. För någon som likt henne känner sig värdelös verkar det lättare att träffa män som bekräftar och förstärker den känslan. Det finns så mycket svärta inom Marianne och jag tycker så väldigt mycket om hur Daisy Edgar-Jones gestaltar den. Självklart finns hela tiden en önskan från både hennes och Connells sida, för att inte tala om min, om att de ska bli tillsammans igen, men de gör allt så otroligt svårt och komplicerat. Det var smärtsamt att läsa om, men nästan ännu värre att se. Jag tänkte faktiskt inte på titeln så mycket när jag läste, men nu blir det så tydligt hur många av karaktärerna som verkligen kämpar för att framstå som normala människor, istället för att faktiskt våga tala om hur de mår och hur de skulle vilja vara.

Det är alltid läskigt när en bok som är bra ska filmatiseras eller göras till tv-serie. Normal people av Sally Rooney är en väldigt bra bok, men också en helt fantastisk tv-serie. Välgjord, vacker, smärtsam och befriande långsam. Är boken bättre? Helt ärligt vet jag inte. Jag vet bara att den tillsammans med tv-serien bildar en magisk helhet. Helt magisk.

Och musiken. Musiken, musiken, musiken.

Mer politiskt blir det knappast

Den fjärde säsongen av serien The Good Fight har just börjat sändas på HBO och de två första avsnitten av de totalt tio är publicerade. Första avsnittet inleds med att huvudpersonen Diane Lockhart ser på tv hur USA:s 45:e president svärs in och hon heter Hillary Rodham Clinton. Diane jublar, men snart ersätts sändningen med myrornas krig och hon inser att verkligheten är en helt annan än den hon drömmer om. När hon kommer till jobbet dagen efter verkar det ha gått tre år och det är definitivt Hillary som är president. Att Trump skulle vara president är något alla skrattar åt och ja, det borde helt klart varit så verkligheten ser ut. Självklart förlorade han valet efter rådet att “grab them by the pussy”.

Tyvärr blir världen inte helt fantastisk trots att Hillary är president. Det hjälper inte ens att hon och hennes stab lyckats hitta botemedlet mot cancer. Andra problem kvarstår och Diane inser att det inte varit några kvinnoprotester, att ingen hört talas om “pussyhats” och att #metoo aldrig ägt rum. Istället ska hon nu försvara Harvey Weinstein och hon lyckas inte övertyga sina kollegor om att det är en riktigt dålig idé. Budskapet är tydligt. Världen är inte svart eller vit, fin eller ful. Vissa saker behöver hända för att annat ska ske. En spännande syn på världen helt klart.

Jag absolut älskade serien The Good Wife om Alicia Florrick som återgår till advokatyrket efter att hennes man blivit dömd i en sex- och korruptionsskandal. När han hamnar i fängelse måste hon försörja familjen. Efter sju säsonger lades The Good Wife tyvärr ner, men istället skapades spin-off-serien The Good Fight med Alicias kollega Diane i huvudrollen. Även om jag saknar Julianna Margulies karaktär gillar jag även den här serien. Favoriten är Cush Jumbo som spelar Lucca Quinn, som också fanns med redan i The Good Wife.

Det råder ingen tvekan om att skaparna av The Good Fight avskyr Donald Trump och i säsong drevs det friskt med den som tyvärr blev USA:s 45:e president istället för Hillary Rodham Clinton. Till hösten får amerikanerna välja mellan två gamla, vita män och jag hoppas att pajasen på tronen får finna sig i att lämna Vita Huset. Tyvärr tror jag inte att det är ett troligt scenario och då behövs ännu mer kritiska tv-serier som The Good Fight. Jag hoppas på en riktigt bra fjärde säsong och skulle inte ha något emot att den läggs ner därefter om anledningen är att de inte längre behöver driva med landets president.

 

Läs gärna tidigare inägg om serien The Good fight här.

Liar säsong 2 är minst lika bra som den första

Under påsken såg jag andra säsongen av fantastiska Liar med Joanne Froggatt och Ioan Gruffudd i huvudrollerna som Laura och Andrew. Första säsongen handlade om dem och den första dejten som till att börja med var så bra, men som slutade i en katastrof. Laura polisanmälde Andrew för våldtäkt, men han nekade. På svenska har serien fått namnet Ord mot ord och det var verkligen den första säsongen handlade om. Det mest spännande var att det var så svårt att lita på karaktärerna och ännu svårare att veta vad som egentligen hände den där kvällen. Om du inte har sett första delen ska du sluta läsa här. När andra säsongen inleds har det nämligen hänt en hel del.

I slutet av säsong 1 ligger Andrew död i vattnet precis där Laura brukar paddla kajak och säsong 2 handlar om mordutredningen och polisens kamp för att hitta den skyldige. Visst är Andrew en skurk, det vet vi, men mord är ändå mord. Laura är självklart en av de huvudmisstänkta, men serieskaparna låter oss misstänka en rad personer innan sanningen slutligen avslöjas. Fokus ligger på vad som hände under de tre veckorna som gick från Andrews försvinnande till hans död och varje minut är spännande.

Det finns mycket jag tycker om med Liar. Skådespelarna är riktigt bra, manuset välskrivet och miljön är underbar. Många av scenerna är inspelade i Deal, men fantastiska träskområdena där Laura paddlar och Andrew hittas död ligger dock i Tollesbury, Essex. Nu vill jag dra till Deal, promenera på piren, äta middag på The Zetland Arms i Kingsdown och bara njuta av naturen helt utan dramatik.

Liar finns på HBO, men första säsongen sändes på Svt, så håll utkik även där.

Unorthodox

Unorthodox är berättelsen om Esther Shapiro som är nitton år gammal och flyr från ett misslyckat äktenskap till Berlin. Det handlar dock inte bara om ett äktenskap, utan om så mycket mer. Esther är uppvuxen i stadsdelen Williamsburg i New York, men hennes liv är verkligen inte ett som förknippas med ett typiskt liv i Brooklyn, vad det nu är. Klart är ändå att den judiska församling som Esther, kallad Esty, vuxit upp bland lever ett för oss andra väldigt annorlunda liv. Chassider är ultraortodoxa judar som lever som deras förfäder levde för flera hundra år sedan. Männen klär sig traditionellt i långa rockar och har de typiska hårlockar som många förknippar med ortodoxa judar. Viktigt är dock att komma ihåg att alla chassidiska (eller hasidiska) judar är ortodoxa, men att alla ortodoxa judar inte är chassider. Idag finns cirka 165 000 chassider i New York och ungefär en kvarts miljon totalt i USA.

Esty har vuxit upp utan föräldrar. Hennes mamma lämnade familjen och församlingen när Esty var liten och bor nu i Berlin med sin partner. Estys pappa finns kvar, men ägnar sig mer åt att dricka alkohol än något annat. Istället är det farmor som är viktigast i Estys liv och det är hon som tillsammans med sin dotter hittar en man till Esty. Att hon ska gifta sig är en självklarhet. Att det ska ske genom ett arrangerat äktenskap lika självklart. Att det ska vara så plågsamt att vara gift är däremot en överraskning. Direkt efter bröllopet rakas Estys hår av och hon tvingas täcka sig antingen med sjal, turban eller med en peruk. Kläderna ska också vara heltäckande och hennes frihet är minst sagt begränsad. Det äktenskapliga samlivet är plågsamt och när Esty och hennes man inte lyckas fullborda äktenskapet när det gått flera månader blir svärmor minst sagt besviken. Strunt samma om det gör ont. Det är en kvinnas plikt att bli gravid och föda barn. Egentligen är Estys man Yanky är inte på något sätt ond eller ens elak, men även han är fast i de förväntningar som finns på honom.

Det är nu Esty bestämmer sig för att fly. Hon tar sig till Berlin och tanken är först att söka upp sin mor, men istället möter hon en grupp unga som studerar på musikkonservatoriet och blir en del av deras gemenskap. Hon övernattar i byggnader, försöker smälta in och är som ett barn som just upptäckt världen. Någonstans hoppas hon att allt bara ska flyta på och att hon ska kunna skapa ett nytt liv utan att behöva ta konsekvenserna av sitt gamla, men riktigt så enkelt är det självklart inte. Känslan av Estys naiva syn på livet förstärks av skådespelaren Shira Haas oskyldiga gestaltning av henne. Med stora ögon och rakat huvud låter hon sin rollkaraktär upptäcka världen utanför det bekanta och hon imponerar verkligen. Även Amit Rahav, som spelar hennes make, gör ett fint porträtt av en ung man som inte riktigt vet hur han ska agera i en värld där hans uppfostran krockar med det som ses som normalt och därmed rätt.

Unorthodox är baserad på den självbiografiska boken med samma namn av Deborah Feldman. Boken har undertiteln “The Scandalous Rejection of My Hasidic Roots” och den sammanfattar vad serien handlar om. Att bryta med sitt förflutna, med sina rötter och istället försöka skapa något nytt. Att fly är någon slags lösning, men frågan är hur hållbar den är. Att fly en församling betyder i många fall att ge upp sitt gamla liv helt. Religion fascinerar mig och slutna religiösa samfund är spännande om än skrämmande. Jag missade Nina Solomins bok Ok, amen när den kom, men nu är jag sugen på att läsa för att lära mig mer. Förhoppningsvis får vi också veta mer om hur det går för Esty, då slutet på mini-serien öppnar upp för fler avsnitt.

Tummen upp för Public Service

Jag gillar alltid public service men just nu älskar jag vår svenska public service lite extra mycket. Det handlar inte bara för den fantastiska nyhetsbevakningen (där jag visserligen fått något av en överdos av rapportering kring Covid-19, men det är mitt eget fel och kan inte skyllas på SVT) utan om väldigt mycket mer. Just nu har SVT ändrat i tablån för att anpassa sig till de minst sagt annorlunda läget. Själv har jag följt Helgstudion med intresse, för även om fokuset är den pågående pandemin och jag borde begränsa det jag ser gällande den är just de här timmarna på lördagar och söndagar verkligen sevärda. Därmed inte sagt att jag inte hellre sett vintersport. Vi är nog många som fått nya idoler den senaste tiden som Anders Tegnell (som till och med fått en artikel i Svensk Damtidning, då är man folkkär) och Anders Wallensten, biträdande statsepidemiolog som går under namnet “den snygge”. Min favorit är ändå Johan Giesecke professor emeritus vid Karolinska Institutet som har en härligt knarrig GW-stil. Många gubbar blir det, men just i Helgstudion går det att se band andra Soo Aleman som är biträdande överläkare på KU och Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi. Ibland dyker även min idol Emma Frans upp.

Bland annat sänds Hemmahänget för de yngre tittarna som kanske är hemma sjuka och varje morgon sänds Hemmagympa för de äldre (min mamma, som med all säkerhet inte vill titulera sig äldre, hälsar att det är riktigt bra pass). Så fint på något sätt att tv:n kan vara det sällskap som så många behöver just nu när de tvingas hålla sig hemma och kanske är helt ensamma. Något som också låter lockande är Karantän-TV, ett underhållningsprogram med komikerna Niklas Andersson och Ina Lundström som sitter i karantän i en husvagn på SVT Göteborgs parkeringsplats. De sänder enligt devisen “delad tråkighet är hälften så tråkigt” och allt handlar om att ha tråkigt tillsammans. Nytt avsnitt varje dag kl 14.00.

Sedan tidigare har jag snöat in helt på P3 och när Babs körde Huliganväder härom morgonen i Morgonpasset skrattade jag så att jag höll på att köra av vägen. Barnsligt som bara den, men sjukt roligt och jag behöver sjukt roligt just nu. Jag ÄLSKAR Babs! Kodjo Akolor är en annan favorit sedan gammalt, liksom Hanna Hellquist, men jag har fått nya favoriter som Katherine Zimmerman.

För någon som har svårt för pladdriga poddar är det egentligen märkligt att pladder på P3 funkar utmärkt. Det är också P3:s poddar som jag väljer om jag lyssnar på sådana och P3 Historia är en favorit. Lite har jag tappat bort även de historiska porträtten så här i nyhetsknarkartider, men senaste avsnittet jag lyssnade på om Haile Selassi var riktigt bra. Alla avsnitt hittar du här.

Kostar det så smakar det brukar det heta, men när det kommer till public service måste jag säga att det just nu smakar mer än det kostar. Så mycket innehåll för så lite pengar.

Bok som tv-serie — här är några jag vill se

Mars har varit en intensiv månad och jag har varken hunnit läsa eller titta på tv-serier, mer än de serier vi ser tillsammans hela familjen O. Mycket handlar om att jag är alldeles för manisk gällande att hålla mig uppdaterad på coronafronten i ett desperat försök att få någon slags kontroll. Det här är självklart omöjligt och jag planerar nyhetsrestriktioner. Nu ska jag istället se några nya tv-serier och jag har valt ut några som är baserade på böcker

The Plot Against America (HBO)

En serie baserad på Philip Roths kontrafaktiska roman där nazisterna vann världskriget och USA får en nazistisk president. Serien är skapad av Ed Burns och David Simon, som är kända för bland annat The Wire. En av huvudrollerna spelas av Winona Ryder. Jag vill VERKLIGEN se!

My brilliant friend (HBO)

En serie som hittills har fått två säsonger och handlar om de första böckerna i Elena Ferrantes Napolikvartett. Jag har en bok kvar att läsa, men vill ändå se serien som fått bra kritik.

The Stranger (Netflix)

Även The Stranger är en serie som baseras på en bok och den här är skriven av Harlan Coben, som också varit med och skrivit manus. Serien handlar om Adam Price som har ett perfekt liv och en perfekt familj, men allt förändras när han träffar främlingen. Boken hittar du här.

Dare me (Netflix)

Boken Dare me var helt okej, men ingen superfavorit. Däremot är jag nyfiken på tv-serien som jag tror och hoppas kan vara riktigt bra. Skolmiljö, cheerleaders och rivalitet lockar helt klart.

 

 

Photo by Gaspar Uhas on Unsplash

The Good Place säsong 2

Nu är det inte så att jag inte tror att ni kan läsa rubriker, men jag börjar ändå med en spoiler alert. Det här inlägget kommer att handla om säsong två av den fantastiska serien The Good Place. Har du inte sett första säsongen är det bäst att du istället klickar dig vidare till det inlägg jag skrivit om just den inledande säsongen. Klicka här.

I slutet av säsong ett kom Eleanor på att den värld hon och de andra levt i inte alls är The Good Place, utan The Bad Place, ett helvete skapat speciellt för dem, där alla andra är kollegor till Michael och finns där för att göra livet efter detta riktigt hemskt för Eleanor, Chidi, Tahani och Jason. Nu har Michael misslyckats och för att hans chef inte ska ta experimentet ifrån honom bestämmer han sig för att starta upp projektet. Allt nollställs och vi får följa med tillbaka till Eleanors första besök hos Michael. Hon anländer till en lite annorlunda värld än förra gången och hennes själsfrände är någon annan än Chidi. Målet är dock detsamma, att hon ska göra bort sig rejält på välkomstfesten och bli avskydd. Det visar sig dock att Michael och hans anställda har svårt att få de fyra att göra som de vill. Eleanor inser istället ganska snart det som tog henne ganska lång tid förra gången, att The Good Place egentligen är The Bad Place. Ny omstart påbörjas och en till och en till, till Michael inser att han måste hitta en ny strategi.

Vi väntar nu med spänning på tredje säsongen av The Good Place ska dyka upp på Netflix och visst borde den det snart då fjärde (och sista) säsongen redan sänts i USA. Det här är en riktigt rolig serie som hela familjen gillade skarpt.

Young Sheldon säsong 1 och 2

Hela familjen O älskade (älskar!) Big Bang Theory och efter att ha sett en massa ströavsnitt från olika säsonger plöjde vi under hösten alla avsnitt i ordning. Tomheten efter sista avsnittet var stor och när yngste sonen föreslog att vi skulle se Young Sheldon bestämde vi oss för att investera i de första två säsongerna på dvd. Lite nervöst var det allt att börja titta på den, då risken fanns för att karaktärerna förstördes, men det faktum att Steve Molaro och Chuck Lorre producerat även denna serie gjorde oss hoppfulla. Dessutom fungerar Jim Parsons som berättare, vilket ger rätt känsla.

Första säsongen börjar när Sheldon är nio år och just börjar High School. En krävande miljö för honom socialt, men definitivt inte kunskapsmässigt. Hans pappa George Cooper Sr. arbetar på skolan som coach för fotbollslaget där hans äldre bror George Jr. är stjärna. Den senare är dock väldigt störd över att hans knäppa lillebror finns på skolan. Georgie tillhör de coola och det gör verkligen inte Sheldon. Det faktum att Sheldon inte alls verkar bry sig är skönt, men skapar också rätt märkliga situationer. Liksom den vuxne Sheldon har han få filter och det hoppar en del omedvetna grodor ur hans mun. För den som kan sin Big Bang Theory är det extra roligt att få förklaringar till vissa saker som den vuxne Sheldon tycker, som att geologer och geologi är något riktigt dåligt.

Castingen av skådespelarna är fantastisk! Barnskådespelare kan vara smärtsamma att se, men de tre syskonen är verkligen trovärdiga och bra. Manuset är dessutom superbt och speciellt Sheldons syster Missy, spelad av Reagan Revord är riktigt rolig. Jag gillar också hur den unge Sheldon framstår som ganska fantastisk och skitjobbig på samma gång. Där har Iain Armitage lyckats. Även Sheldons bror George Jr. spelad av Montana Jordan gör ett riktigt bra jobb och ser till och med ut som Jerry O’Connell som spelar honom som vuxen i några avsnitt i Big Bang Theory. Lite roligt är det allt att ännu en skådespelare från Stand by me finns med i Big Bang Theory, där Wil Wheaton är med som sig själv.

Min favorit är dock Meemaw, Sheldons älskade mormor, som spelas av Annie Potts. Det är lätt att förstå varför Sheldon älskar henne så mycket och hon är verkligen en rollfigur med karaktär. Hon bor granne med familjen Cooper och hänger där mest hela tiden, vilket inte alltid uppskattas av hennes dotter Mary Cooper. Extra rolig casting gällande den här rollfiguren faktiskt, då Zoe Perry som spelar Mary Cooper i Young Sheldon är dotter till Laurie Metcalf som gör det i Big Bang Theory.

Young Sheldon är en självklarhet för fans av Big Bang Theory och en fin familjeserie som är både väldigt rolig och väldigt känslosam. Tyvärr har jag inte hittat den på någon streamingsida, men dvd funkade fint för oss. Nu väntar vi bara på att tredje säsongen ska komma så att vi kan få träffa familjen Cooper igen. Och Tam, Sheldons vän, honom får vi inte glömma. Young Sheldons Leonard, som får stå ut med mycket.

 

The Crown säsong 1

Sist på bollen har jag nu sett färdigt den första säsongen av The Crown. Äntligen skulle jag säga, då jag kämpat ganska länge med den. Inte för att det är en dålig serie, tvärtom, men det är ingenting jag satt på för att slappna av. Mer intressant än underhållande om jag ska vara ärlig. En serie som kräver viss googling och det är alltid spännande.

Claire Foy spelar den unga Elizabeth och i den första säsongen får vi följa henne från tiden som prinsessa och hur hon sedan får ta över tronen då fadern George VI dör. Äktenskapet med Philip Montbatten är då ganska nytt och förbättras definitivt inte av att han får stå i hennes skugga. Allt handlar om drottningen och väldigt lite om hertigen. Genom sitt agerande framstår Philip som ganska barnslig och ogin, medan drottningen tvärtom porträtteras som ett offer för omständigheterna. Det är inte direkt något muntert liv hon lever.

Det var inte meningen att Elizabeth skulle bli drottning. Hennes far hette egentligen Albert och var näst äldste son till kung George V. När fadern dog var det äldste brodern Edvard som tog över tronen och blev Edvard VIII. Han abdikerade dock 1936 för att kunna gifta sig med sin kärlek Wallis Simpson och därmed förändrades både Alberts och Elizabeths liv. Albert blev George VI och Elizabeth tronföljare.

Om Elizabeth framställs som ett offer för omständigheterna är det ännu mer synd om hennes syster Margaret, som precis som sin farbror förälskar sig i en person som redan varit gift. Edvard offrade tronen och sin titel för kärleken, men Margaret hoppas in i det längsta att hennes syster ska tillåta ett äktenskap med Peter Townsend. Vi vet alla hur det gick för dem och att se The Crown kan inte göra någon till rojalist. Snarare stärker den min övertygelse om att de livegna om än snuskigt rika kungligheterna borde släppas fria. Så har också skett genom Megxit, där ännu en kunglighet valt kärleken före titeln.

Jag kommer att fortsätta se The Crown, trots att serien är långsam och ibland väl dyster. I säsong två hoppas jag på i alla fall lite ljus för de ständigt olyckliga kungligheterna. Det blir nästan för mycket “poor little rich girl” över det hela och lite mer balans hade inte skadat. Jag förstår att Elizabeth lever efter devisen “plikten framför allt”, men har hela hennes liv verkligen varit så jämngrått?

%d bloggare gillar detta: