TV

Bok som tv-serie — här är några jag vill se

Mars har varit en intensiv månad och jag har varken hunnit läsa eller titta på tv-serier, mer än de serier vi ser tillsammans hela familjen O. Mycket handlar om att jag är alldeles för manisk gällande att hålla mig uppdaterad på coronafronten i ett desperat försök att få någon slags kontroll. Det här är självklart omöjligt och jag planerar nyhetsrestriktioner. Nu ska jag istället se några nya tv-serier och jag har valt ut några som är baserade på böcker

The Plot Against America (HBO)

En serie baserad på Philip Roths kontrafaktiska roman där nazisterna vann världskriget och USA får en nazistisk president. Serien är skapad av Ed Burns och David Simon, som är kända för bland annat The Wire. En av huvudrollerna spelas av Winona Ryder. Jag vill VERKLIGEN se!

My brilliant friend (HBO)

En serie som hittills har fått två säsonger och handlar om de första böckerna i Elena Ferrantes Napolikvartett. Jag har en bok kvar att läsa, men vill ändå se serien som fått bra kritik.

The Stranger (Netflix)

Även The Stranger är en serie som baseras på en bok och den här är skriven av Harlan Coben, som också varit med och skrivit manus. Serien handlar om Adam Price som har ett perfekt liv och en perfekt familj, men allt förändras när han träffar främlingen. Boken hittar du här.

Dare me (Netflix)

Boken Dare me var helt okej, men ingen superfavorit. Däremot är jag nyfiken på tv-serien som jag tror och hoppas kan vara riktigt bra. Skolmiljö, cheerleaders och rivalitet lockar helt klart.

 

 

Photo by Gaspar Uhas on Unsplash

The Good Place säsong 2

Nu är det inte så att jag inte tror att ni kan läsa rubriker, men jag börjar ändå med en spoiler alert. Det här inlägget kommer att handla om säsong två av den fantastiska serien The Good Place. Har du inte sett första säsongen är det bäst att du istället klickar dig vidare till det inlägg jag skrivit om just den inledande säsongen. Klicka här.

I slutet av säsong ett kom Eleanor på att den värld hon och de andra levt i inte alls är The Good Place, utan The Bad Place, ett helvete skapat speciellt för dem, där alla andra är kollegor till Michael och finns där för att göra livet efter detta riktigt hemskt för Eleanor, Chidi, Tahani och Jason. Nu har Michael misslyckats och för att hans chef inte ska ta experimentet ifrån honom bestämmer han sig för att starta upp projektet. Allt nollställs och vi får följa med tillbaka till Eleanors första besök hos Michael. Hon anländer till en lite annorlunda värld än förra gången och hennes själsfrände är någon annan än Chidi. Målet är dock detsamma, att hon ska göra bort sig rejält på välkomstfesten och bli avskydd. Det visar sig dock att Michael och hans anställda har svårt att få de fyra att göra som de vill. Eleanor inser istället ganska snart det som tog henne ganska lång tid förra gången, att The Good Place egentligen är The Bad Place. Ny omstart påbörjas och en till och en till, till Michael inser att han måste hitta en ny strategi.

Vi väntar nu med spänning på tredje säsongen av The Good Place ska dyka upp på Netflix och visst borde den det snart då fjärde (och sista) säsongen redan sänts i USA. Det här är en riktigt rolig serie som hela familjen gillade skarpt.

Young Sheldon säsong 1 och 2

Hela familjen O älskade (älskar!) Big Bang Theory och efter att ha sett en massa ströavsnitt från olika säsonger plöjde vi under hösten alla avsnitt i ordning. Tomheten efter sista avsnittet var stor och när yngste sonen föreslog att vi skulle se Young Sheldon bestämde vi oss för att investera i de första två säsongerna på dvd. Lite nervöst var det allt att börja titta på den, då risken fanns för att karaktärerna förstördes, men det faktum att Steve Molaro och Chuck Lorre producerat även denna serie gjorde oss hoppfulla. Dessutom fungerar Jim Parsons som berättare, vilket ger rätt känsla.

Första säsongen börjar när Sheldon är nio år och just börjar High School. En krävande miljö för honom socialt, men definitivt inte kunskapsmässigt. Hans pappa George Cooper Sr. arbetar på skolan som coach för fotbollslaget där hans äldre bror George Jr. är stjärna. Den senare är dock väldigt störd över att hans knäppa lillebror finns på skolan. Georgie tillhör de coola och det gör verkligen inte Sheldon. Det faktum att Sheldon inte alls verkar bry sig är skönt, men skapar också rätt märkliga situationer. Liksom den vuxne Sheldon har han få filter och det hoppar en del omedvetna grodor ur hans mun. För den som kan sin Big Bang Theory är det extra roligt att få förklaringar till vissa saker som den vuxne Sheldon tycker, som att geologer och geologi är något riktigt dåligt.

Castingen av skådespelarna är fantastisk! Barnskådespelare kan vara smärtsamma att se, men de tre syskonen är verkligen trovärdiga och bra. Manuset är dessutom superbt och speciellt Sheldons syster Missy, spelad av Reagan Revord är riktigt rolig. Jag gillar också hur den unge Sheldon framstår som ganska fantastisk och skitjobbig på samma gång. Där har Iain Armitage lyckats. Även Sheldons bror George Jr. spelad av Montana Jordan gör ett riktigt bra jobb och ser till och med ut som Jerry O’Connell som spelar honom som vuxen i några avsnitt i Big Bang Theory. Lite roligt är det allt att ännu en skådespelare från Stand by me finns med i Big Bang Theory, där Wil Wheaton är med som sig själv.

Min favorit är dock Meemaw, Sheldons älskade mormor, som spelas av Annie Potts. Det är lätt att förstå varför Sheldon älskar henne så mycket och hon är verkligen en rollfigur med karaktär. Hon bor granne med familjen Cooper och hänger där mest hela tiden, vilket inte alltid uppskattas av hennes dotter Mary Cooper. Extra rolig casting gällande den här rollfiguren faktiskt, då Zoe Perry som spelar Mary Cooper i Young Sheldon är dotter till Laurie Metcalf som gör det i Big Bang Theory.

Young Sheldon är en självklarhet för fans av Big Bang Theory och en fin familjeserie som är både väldigt rolig och väldigt känslosam. Tyvärr har jag inte hittat den på någon streamingsida, men dvd funkade fint för oss. Nu väntar vi bara på att tredje säsongen ska komma så att vi kan få träffa familjen Cooper igen. Och Tam, Sheldons vän, honom får vi inte glömma. Young Sheldons Leonard, som får stå ut med mycket.

 

The Crown säsong 1

Sist på bollen har jag nu sett färdigt den första säsongen av The Crown. Äntligen skulle jag säga, då jag kämpat ganska länge med den. Inte för att det är en dålig serie, tvärtom, men det är ingenting jag satt på för att slappna av. Mer intressant än underhållande om jag ska vara ärlig. En serie som kräver viss googling och det är alltid spännande.

Claire Foy spelar den unga Elizabeth och i den första säsongen får vi följa henne från tiden som prinsessa och hur hon sedan får ta över tronen då fadern George VI dör. Äktenskapet med Philip Montbatten är då ganska nytt och förbättras definitivt inte av att han får stå i hennes skugga. Allt handlar om drottningen och väldigt lite om hertigen. Genom sitt agerande framstår Philip som ganska barnslig och ogin, medan drottningen tvärtom porträtteras som ett offer för omständigheterna. Det är inte direkt något muntert liv hon lever.

Det var inte meningen att Elizabeth skulle bli drottning. Hennes far hette egentligen Albert och var näst äldste son till kung George V. När fadern dog var det äldste brodern Edvard som tog över tronen och blev Edvard VIII. Han abdikerade dock 1936 för att kunna gifta sig med sin kärlek Wallis Simpson och därmed förändrades både Alberts och Elizabeths liv. Albert blev George VI och Elizabeth tronföljare.

Om Elizabeth framställs som ett offer för omständigheterna är det ännu mer synd om hennes syster Margaret, som precis som sin farbror förälskar sig i en person som redan varit gift. Edvard offrade tronen och sin titel för kärleken, men Margaret hoppas in i det längsta att hennes syster ska tillåta ett äktenskap med Peter Townsend. Vi vet alla hur det gick för dem och att se The Crown kan inte göra någon till rojalist. Snarare stärker den min övertygelse om att de livegna om än snuskigt rika kungligheterna borde släppas fria. Så har också skett genom Megxit, där ännu en kunglighet valt kärleken före titeln.

Jag kommer att fortsätta se The Crown, trots att serien är långsam och ibland väl dyster. I säsong två hoppas jag på i alla fall lite ljus för de ständigt olyckliga kungligheterna. Det blir nästan för mycket “poor little rich girl” över det hela och lite mer balans hade inte skadat. Jag förstår att Elizabeth lever efter devisen “plikten framför allt”, men har hela hennes liv verkligen varit så jämngrått?

Kalifat är spännande och obehaglig

Det är inte alltid så att den kvinna som bär hijab är tvingad att göra det. Ibland revolterar hon mot sina föräldrar när hon väljer att täcka sig. Första gången jag insåg det var när jag just började arbeta på Språkintroduktion och gick på en föreläsning om islam i Sverige. Jag blev då medveten om att muslimer (självklart) är en lika heterogen grupp som vi kristna och att det går att identifiera sig som muslim utan att egentligen vara mer religiös än någon som kallar sig kristen i Sverige för att hen firar jul och påsk utan att tänka det minsta på Jesus. I serien Kalifat finns båda ytterligheterna representerade. De som radikaliserats och vill döda i islams namn och de som är totalt sekulariserade och inte ser islam som någon större del av sitt liv.

I Kalifat möter vi dem som ser IS som svaret på allt och de som fruktar dem. Kanske är det flickan Sulles föräldrar som berör mig mest. Scenen i det fjärde avsnittet då hennes mamma hittar IS-klipp på dotterns dator och tillsammans med sin man sedan konfronterar henne är otroligt stark. Jag berörs också av bröderna som ska bli martyrer, men som tappar bort en handgranat och strular till det på alla tänkbara sätt. Den äldre brodern Jakob, som konverterat i fängelset, är den drivande, men han tar med sig sin yngre bror i fallet

Nora Rios spelar Sulle, som inledningsvis är en rätt vanlig basketspelande tonårstjej. Som muslim känner hon mer och mer att det är svårt att passa in i Sverige, där alla muslimer automatiskt ses som farliga extremister. När hon och kompisen Kerima får kontakt med elevassistenten Ibbe och väcker han deras intresse för islam. Trots att Sulles föräldrar är väldigt sekulariserade hittar hon en plats i samhället genom att bli religiös. Självklart förändrar det hennes syn på föräldrarna och den uppfostran hon fått.

I Raqqah finns Pervin, en svensk muslim som bor med sin man Husam och deras nyfödda dotter. Hon har följt med sin man till Syrien för att ansluta sig till IS. Husam tillhör en grupp svenska terrorister som planerar ett terrorattentat mot Sverige. De har skickat en man, kallad resenären, till sitt gamla hemland och det är han som ska se till att terrorattentatet genomförs. Det är också han som värvar unga till kampen i Syrien. Pervin får kontakt med Fatima som arbetar på Säpo och de gör en deal. Fatima ska få information om IS-svenskarna mot att hon hjälper Pervin hem till Sverige.

Kalifat har fått kritik för att serien demoniserar muslimer och att vanliga “normala” muslimer saknas. En kritik jag kan förstå. Det handlar om att inte tro alls, eller att offra allt för islam. Möjligen kan Sulles mamma ses som ett mellanting. Samtidigt är det viktigt att våga lyfta även de svåraste frågor och Niklas Rockström som skrivit manus har ändå försökt att hitta gråskalorna. Det är trots allt så att det finns svenskar som anslutit sig till IS, men att avfärda dem som genomonda är att göra det enkelt för oss, speciellt i debatten om huruvida barn till IS-anhängare ska få hämtas hit.

Det jag själv har lite svårt för i serien Kalifat är främst två saker. Dels budskapet att extrema muslimer finns överallt, där vi minst anar det, men också det faktum att SÄPO-agenten Fatima kör sitt eget race och leker superhjälte. Båda dessa ingredienser gör dock Kalifat till en riktigt spännande serie och som sådan är den lysande. Extra roligt är det också med starka kvinnliga karaktärer. Sådana behövs det alltid fler av.

Virgin River är både mysig och kolsvart

Efter att sett flera hyllningar av Netflix-serien Virgin River var jag självklart tvungen att se den själv. Imdb avslöjade att den innehöll 20 avsnitt och jag förberedde mig på seriemaraton. Tills jag märkte att säsongen snopet nog tog slut efter tio avsnitt och de avsnitt imdb hänvisade till inkluderade den kommande andra säsongen. Bra med en säsong till, men jag hade velat ha mer just precis nu.

I Facebookgruppen Tv-seriegäris/ickebinäris påpekade en trådstartare att Virgin River har många likheter med Hart of Dixie, som utspelar sig i det lilla samhället Bluebell, Alabama och det har den verkligen. På ytan. Faktiskt spelas seriernas läkare av samma skådespelare och i båda fallen är de minst sagt sådär förtjusta i att få sällskap av en ung kvinna på kliniken. Det är dessutom så att dessa unga kvinnor i båda serierna blir förtjusta i anställda på det lilla samhällets enda pub. Där Hart of Dixie är charmig och underhållande, är Virgin River väldigt mycket svartare, även om charmen finns även här.

Huvudpersonen Melinda Monroe är specialistsjuksköterskan och barnmorskan som flyr Los Angeles för ett jobb i det lilla samhället Virgin River i norra Kalifornien. Det blir snart tydligt att hon flyr något och genom återblickar får vi i slutet av säsongen bilden ganska klar för oss. Serien inleds på klassiskt vid med att huvudpersonen är på väg till sitt nya hem, men får problem på vägen. Hon räddas av en främling, som självklart visar sig vara den läkare som hon just kallat gammal, självklart ovetande om vem han är. Deras relation är alltså redan från start frostig och eftersom scenariot är så bekant är det inte svårt att räkna ut att den unga nykomlingen ska vinna den äldre och mer erfarnes hjärta, även om det självklart kommer att ta tid. Väl i huset där hon ska bo visar det sig självklart att ingenting är lika fint som hon trott och det första mötet med den nya bostadsorten blir inte så bra som hon trott. Totalt underläge alltså.

Förutom Tim Matheson, som förutom Hart of Dixie känns igen från West Wing finns flera andra bekanta skådespelare i Virgin River. Huvudrollen som Melinda Moore spelas av Alex Breckenridge, som senast sågs i fantastiska This is Us, men också varit med i serier som The Walking Dead och American Horror Story. Jag gillar henne skarpt! Restaurangägaren Jack spelas av Martin Henderson, som en period var med i Grey’s Anatomy där han spelade Dr. Nathan Riggs, en av Meredith Grey’s flirtar.

Tummen upp för Virgin River alltså, som trots viss förutsägbarhet lyckas bidra med något nytt. Hoppas att den nya säsongen är på gång hyfsat snart.

The Good Place säsong 1

När vi ser serier tillsammans hela familjen är det ofta humor som står i centrum. Korta, roliga avsnitt som det går att se flera av utan att för den skull behöva sitta för länge i soffan med föräldrarna. Perfekt om du är tonåring som vill vara självständig, men inte alltid. Senaste serien för familjen O är The Good Place, som går att se på Netflix. Där finns två säsonger, trots att tre sänts och en fjärde är på gång. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan i alla fall säsong 3 går att se där.

The Good Place börjar ganska överraskande med att huvudkaraktären dör. Hon heter Eleanor Shellstrop (spelad av Kristen Bell) och är en ganska så vidrig, eller kanske bara mänsklig, person. När hon dör har hon just handlat Margarita Mix och blir strax därefter överkörd på stormarknadens parkeringen. Efter döden dyker hon upp på i väntrummet hos Michael (Ted Danson) som är ansvarig för The Good Place, dit människor som varit goda kommer efter döden. Det vi kallar himlen är i själva verket indelat i flera olika kvarter och Michael har just skapat ett nytt. Alternativet till The Good Place är (kanske lika självklart) The Bad Place, där de döda torteras hela sitt eviga liv. I The Good Place ska allt istället vara precis som de döda önskar. De placeras tillsammans med sin själsfrände i ett hus som är precis som de vill ha det. Eleanor ska bo med Chidi, en professor i etik.

Ganska snart inser Eleanor att någonting blivit fel och att hon inte alls borde vara i The Good Place. Det liv som hon påstås ha levt liknar inte alls hennes och huset, som är spartanskt och fyllt av clowner, är snarare en mardröm än en dröm. För att slippa hamna i The Bad Place bestämmer hon sig för att anstränga sig för att bli en god människa och hon får hjälp av Chidi, som måste ha varit världens tråkigaste föreläsare. En annan utmaning blir att skapa en god relation med grannarna, den överlägsna välgörenhetsdrottningen Tahani och hennes själsfrände munken Jianyu, som avlagt ett tystnadslöfte.

Vi skrattade gott åt The Good Place och har nu börjat se säsong 2. Vändningarna är många och skådespelarna gör ett grymt jobb. Det är också kul att roa sig med att skapa ett eget dröm- och mardrömsställe. Själv hade jag definitivt klarat mig bra utan clownhuset, medan ett gigantiskt bibliotek hade varit min dröm.

Atypical säsong 1 och 2

I våras berättade ena sonen att han sett serien Atypical på Netflix och han ville att jag skulle se de första avsnitten med honom. Det var tydligt att han kände igen sig i huvudpersonen Sam och att serien hade fått honom att förstå att han inte var ensam. Efter de första avsnitten fortsatte jag serien själv, men blev så arg på Sams mamma att jag var tvungen att ta en paus. I höst tog jag så upp den igen och har just sett färdigt de första två säsongerna. Karaktärerna har fått utvecklats och tillåtits bli mer komplexa, vilket gör att jag förstår dem och deras agerande mer.

Sam har asperger, en diagnos som inte ges längre i Sverige, utan istället inkluderas i autismspektrat, vilket jag utan att vara sakkunnig kan tycka är synd. De som fick diagnosen asperger var mer sociala än andra med autism och den delen verkar ha försvunnit i det nya sättet att diagnostisera. Sam klarar sig ganska bra. Han går i skolan, har i alla fall en vän och ett extrajobb. Dessutom finns hans lillasyster alltid där för att försvara honom när någonting går fel. Hon fungerar också som sanningssägare när det behövs och det gör det ganska ofta.

De första två säsongerna handlar om Sams sista år på High School och när hans mamma i slutet berättar om de förhållandevis små drömmar hon haft gällande sin son känner jag så väldigt mycket igen mig. Kanske är det där jag till slut accepterar henne. Att ta examen och sedan studera vidare är stort och något jag verkligen önskar att jag får uppleva för båda mina barn. Hennes syn på sonen skiljer sig från Sams pappas och krocken mellan dem blir ibland brutal. När hon nästan fokuserar för mycket på alla svårigheter vill han i alla fall inledningsvis inte se dem alls.

Vad är då så bra med Atypical? Dels är jag glad att min son fick chansen att se någon som sig själv på tv. Lyteskomik säger vissa, men så tolkar jag det inte alls. Istället får vi möta en annorlunda ungdom som ser världen på ett lite annat sätt än de flesta av oss, men som ändå är lika mycket värd. Så ser det inte alltid ut i verkligheten. Lite skönt är det faktiskt också att få skratta åt hans egenheter och inse att det inte alltid blir som man tänkt, men att det funkar ändå. Det ger hopp. Att ha barn som inte riktigt följer mallen är verkligen inte enkelt och jag förstår paniken hos föräldrarna, som ibland tar sig rätt märkliga uttryck.

Nu ser jag tredje säsongen och Sam har just börjat på college. Det går knackigt i början, men jag hoppas att han löser det.

En spännande nyhet

I väntan på en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichie gläds jag av nyheten att Americanah blir tv-serie på HBO och kommer att sändas någon gång under 2020 enligt IMDb. Totalt tio avsnitt är planerade i denna den första säsongen, som mycket troligt också blir den enda, men sådant vet man som bekant aldrig. Trenden att fortsätta böcker i en andra säsong av en tv-serie, snarare med en uppföljare i bokform är redan stor. Adichie är involverad i manuset och kanske kan tänka sig att skriva vidare på berättelsen. Den kenyanska skådespelaren Lupita Nyong’o, känd från 12 years a slave och Black Panther är klar för rollen som Ifemelu och ska dessutom producera serien tillsammans med Danai Gurira, även hon känd från Black Panther. Redan 2014 talades om att göra film av Americanah och det var meningen att David Oyelowo, som spelade Martin Luther King Jr i filmen Selma skulle spela Obinze. I tv-serien ska rollen enligt IMDb istället göras av Zachary Momoh som bland annat varit med i Seven Seconds och Doktor Sleep. Corey Hawkins, känd från bland annat BlacKkKlansman, spelar Ifemelus pojkvän Blaine. Visst låter det lovande?

Men åter till längtan efter fler romaner av Chimamada Ngozi Adichie. Dear Ijeawele, or a Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions, som på svenska fått titeln Brev till en nybliven förälder, Ett feministiskt manifest i femton punkter, publicerades 2017, men Americanah kom ut redan 2013. Nu har Adichie visserligen bildat familj och säkert haft fokus på en massa annat än romanskrivande, men visst är det hög tid för en ny roman?!

Good Omens som tv-serie

Good Omens, eller egentligen Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch är en bok från 1990 skriven av Terry Pratchett och Neil Gaiman, en bok som jag har svårt att tro att jag skulle läsa. Visserligen har min totala aversion mot fantasy av olika slag övergått i någon slags mer eller mindre stark skepsis, men Pratchett känns definitivt inte som min grej även om jag läst lite av Gaiman. Vi har också sett Lucifer, en tv-serie om karaktären Lucifer Morningstar som Gaiman skapat och den gillade hela familjen vilket var en anledning till att vi beställde en gratisperiod på Prime Video (får inte glömma att avbeställa …) för att kunna se tv-serien Good Omens.

I Good Omens möter vi ängeln Aziraphale och demonen Crowley som känt varandra sedan den senare lurade Adam att äta äpplet i Paradiset. De borde vara fiender då de tillhör olika sidor, de goda och de onda, men har trots det blivit något som liknar vänner. Under seriens gång blir det också tydligt att det inte är så enkelt att alla i himlen är goda och alla i helvetet onda, något som definitivt är sant gällande Aziraphala och Crowley. Dessa två underbara herrar gestaltas på ett fantastiskt sätt av Michael Sheen och David Tennant och deras samspel är en fröjd att se.

Jordens undergång närmar sig och det är dags för Crowley att söka upp Antikrist, en nu 11-årig pojke som vid födseln på ett minst sagt annorlunda nunnekloster, byttes ut och placerades i en diplomatfamilj. Eller, så var det i alla fall meningen att det skulle vara. Någonting gick dock fel när barnet föddes och Antikrist, som fått namnet Adam, har istället växt upp i en liten by på engelska landsbygden. Det tar alltså lite tid att hitta honom.

En annan person som letar efter Adam är häxan Anathema som är släkt med den berömda häxan Agnes Nutter, som skrivit en bok med profetior långt mer detaljerade än Nostradamus. Den nyblivne häxjägaren Newton Pulsifer är istället på jakt efter just häxor och deras vägar möts i Tadfield där Adam bor. På väg dit är också apokalypsens fyra riddare och självklart Aziraphala och Crowley.

Good Omens är otroligt charmig, men så är jag inte heller på något sätt religiös, möjligen hade jag sett på den annorlunda då. Serien är välgjord, skådespelarna superba och dessutom kombineras humor och spänning på ett bra sätt. Visst är det nästan väl absurt ibland, men hela familjen gillade skarpt. När världen ser ut som den gör önskar man nästan att detta brokiga gäng kan ordna upp eländet. Kanske har vi trots allt kvar Prime Video ett tag till (vem trodde egentligen att det skulle funka att bara köra gratisperioden) och ser American Gods, även den baserad på en roman av Neil Gaiman.

%d bloggare gillar detta: