Barnböcker

Kerstin, solen och kärleken

I Kerstin, solen och kärleken har en nu åttaåriga Kerstin blivit storasyster. Lillasyster Miranda är hennes livs största kärlek och det är ömsesidigt. Kerstin kallar henne solen, för att hon lyser upp som en sol direkt när hon vaknar, men också för att hon är ljuset i familjens liv. Någonting verkar dock vara fel med Miranda. Hon hör inte riktigt så bra som hon borde. Kerstin hade inte varit Kerstin om hon inte börjat älta något som mamma sa om att en smackande puss på örat låter för mycket. Att hon måste akta så att Miranda inte blir döv. Nu har det kanske blivit så och Kerstin är säker på att det är hennes fel.

I skolan är Kerstin också tyst och försiktig. När det är stökigt på lektionerna säger hon ingenting, men när killarna börjar springa in i tjejernas omklädningsrum blir hon ledsen och upprörd och försöker säga ifrån. Det är bara det att fröken inte lyssnar. Hon har fullt upp med att skrika åt alla att skärpa sig. Till Kerstin säger hon att det är viktigt att räcka upp handen och ta plats, men det är ingenting Kerstin är bekväm med. Här beskrivs ett utvecklingssamtal så på pricken att jag nästan skäms å alla lärares vägnar. Hur lätt är det inte att “bestämma” att de blyga och känsliga ska “ta mer plats” utan att egentligen tänka på barnet i fråga.

Vänskapen med Gunnar är ändå hyfsat stabil och här vågar Kerstin ta mer plats. Hon känner sig jämlik med Gunnar och bekväm i deras vänskap. Tills Gunnar bestämmer att de ska göra en egen Guiness rekordbok och kalla den Gunnars rekordbok. Då är det som att Kerstin inte räknas. Så ofta känner hon att hon inte räknas, men hon blir extra ledsen när det är Gunnar som osynliggör henne. Bland tjejerna i skolan är hon nästa osynlig. Förutom när de retar henne för att hon fortfarande har en ryggsäck som skolväska. Alla andra har små rosa väskor som definitivt inte rymmer några extrakläder. Mycket opraktiskt tycker Kerstins mamma och tvingar på henne ryggsäcken.

Böckerna om Kerstin är riktiga favoriter. Jag tycker om hur det introverta och känsliga barnet får ta plats i litteraturen. I den här den femte boken börjar Kerstin ta lite plats, men på sina egna villkor. Hon märker också att det är bra att berätta om det som oroar henne, som pussen på Mirandas öra. Budskapet är att lita på sina föräldrar, att stå upp för sig själv, men att också vara sig själv även om det är att vara tyst och blyg. Jag hoppas att Helena Hedlund fortsätter att skriva om Kerstin, för nu närmar sig en viktig tid i hennes liv, när övergången från att vara ett barn till någon slags tweenie gör att identiteten får sig en törn. Det är redan på gång, men behöver helt klart adresseras ur det barnperspektiv som Helena Hedlund är så fantastisk på att skildra.


Om boken

Kerstin, solen och kärleken av Helena Hedlund (text) och Katarina Strömgård (bild), Natur & Kultur, (2021), 6-9 år, 174 sidor.

Det här är femte delen i serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin, Natur & Kultur, (2018)

Julmysteriet är årets adventsbok

För tionde året i rad ger Rabén & Sjögren ut en adventsbok, dvs en bok med 24 kapitel, ett för varje dag i december fram till julafton. I år heter adventsboken Julmysteriet och är skriven av Lisa Bjärbo. De väldigt fina illustrationerna har Matilda Ruta gjort. Boken vänder sig till läsare mellan 3 och 6 år, men huvudpersonen Ebbe är just 6 år och hans syster ska fylla 13 år, så jag tror absolut att även barn i lågstadieåldern kan uppskatta den.

Ebbe absolut älskar julen och redan i början av december är det fullt fokus på julförberedelser. Mest av allt ser han fram emot att få lösa de kluriga gåtorna i mammas speciella julkalender och han vill självklart göra det tillsammans med sin syster Märta. Den blivande tonåringen är dock inte alls på humör när Ebbe väcker henne tidigt den 1 december och han blir både ledsen och besviken. Traditioner är viktiga för Ebbe och att mammas fantastiska adventskalender inte längre roar Märta är obegripligt, tycker han. Att pynta är också livsviktigt och 2 december tar mamma fram den bruna lådan med julsaker. Han tar julstjärnan som är orange som vanligt och ger Märta den röda.

Orsaken till Märtas dåliga humör är att mammas pojkvän Ernesto ska fira jul hos dem tillsammans med sin tvååriga dotter Francis. “Jag vill inte nån himla bonusfamilj” skriker hon och är sur som ett åskmoln. Sedan berättar hon att hon inte tänker fira jul i år och det verkar som att hon menar allvar. Kanske handlar det om att hon saknar sin pappa. Ebbes och Märtas pappa har varit död länge. Han blev sjuk när Ebbe föddes och dog två år senare. Ebbe minns honom inte alls, men det gör Märta. Inte konstigt då kanske att det är hon som är mest orolig över hur det ska bli om Ernesto flyttar in. Mest orolig är hon för att farmor och farfar ska bli ledsna.

Vad är det då för julmysterium boken handlar om? Jo, det börjar försvinna julsaker från huset och ingen vet var de tar vägen. Ebbe letar tillsammans med hunden Göran, men det är svårt att klura ut vem tjuven är och vi får vänta nästan till jul innan mysteriet är löst. Då bjuds vi in på ett lite annorlunda, men inte desto mindre trevligt firande.

Julmysteriet är en vardagsberättelse om en familj som försöker fira jul som vanligt även om mycket har förändrats. Det är inte jättemycket tomtar och inte speciellt mycket fantasi, snarare är det socialrealism för hela bunten och det är inget fel med det. En fin och bra historia är vad vi bjuds på, men jag saknar de magiska ingredienserna lite. Den stora fördelen med boken är ändå att den tar upp ett problem som många får när nya familjemedlemmar ska inkluderas i julfirandet och det är dessutom en berättelse som håller att läsa året om.

Min mamma är snabbare än din!

Jag läser mig igenom de nominerade till Augustpriset i kategorin för bästa barn- och ungdomsbok och nu har turen kommit till Min mamma är snabbare än din! av Emma Virke och Joanna Hellgren. Den handlar om två barn som väntar på att bli hämtade av sina mammor. De hävdar båda att just de har den snabbaste mamma och den klassiska tävlingen som brukar handla om starka pappor, blir nu istället en kamp mellan två mammor som råkar ut för en rad hinder och äventyr på väg till förskolan.

Precis som i Emma Virkes förra nominerade bok Kom dagen, kom natten, används bilderboksformatet på ett kreativt sätt. Sidor kan vikas ut och jag kan tänka mig att det gör läsningen roligare. Det som är bra med Min mamma är snabbare än din! är att det verkligen är en bok för barn. Det låter kanske självklart, men ibland verkar barnböcker snarare vara skrivna för de vuxna och inte sällan är det just sådana böcker som nomineras till priser. Nu har jag inga barn att testa på, men det här kan säkert bli en favorit att läsa om och om igen. Tyvärr känner jag mig som vuxen inte alls lika entusiastisk.

Vem kommer då först? Är det den mamma som går först från jobbet, eller den mamma som har cykel? Eller är det så att bussen är snabbare? Barnen hittar på kreativa hinder, som glas i gatan som ger den ena mamman punka och lite otippat även hajar. Det är nämligen ett riktigt äventyr för mammorna att ta sig till förskolan förbi vägbyggen, men taxi, moped och båt, springandes, simmandes efter båten och ett tag flyger de till och med med ett paraply. Någonstans på vägen slutar det vara en tävling och barnens lek övergår i att mammorna samarbetar för att hinna hämta sina älskade ungar så snabbt de bara kan.

Det finns mycket jag tycker om i Min mamma är snabbare än din! som vardagsäventyret och det positiva drivet. Fantasin flödar och hinder övervinns genom samarbete istället för att fokus ligger på konkurrens. Ett fint budskap som går fram utan att det blir moraliserande eller övertydligt. Däremot kan jag tycka att det är en ganska vanlig bilderbok som inte på något sätt sticker ut. Det behöver inte vara något negativt, tvärtom tror jag att barn kan uppskatta det. Däremot ser jag den inte som en vinnare av Augustpriset, för då krävs det något mer unikt. Med det sagt är Min mamma är snabbare än din! en fin julklapp till ett barn i din närhet. Boken rekommenderas från 3 år och det är nog då och något år därefter som den passar bäst. Kanske även något tidigare.

Furan av Lisen Adbåge

Det kan vara så att Furan kvalar in som en av de bästa bilderböckerna jag läst någonsin och att Lisen Adbåge nominerats till Augustpriset känns självklart. Lite synd är det allt att mina barn definitivt inte tillhör målgruppen längre. De hade gillat, tror jag, men det är en rätt läskig historia och alla barn kanske inte är redo för den. Furan beskrivs på förlaget hemsida som en rysare för barn och det är det verkligen. En riktigt skrämmande och obehaglig sådan, men ändå sagolik och barnvänlig. Det är dock en bok att läsa tillsammans och prata om. Då kan den fungera upp i skolåldern. Själv kommer jag aldrig att se på furor på samma sätt igen.

En familj hittar platsen där de ska bygga sitt drömhus. Först behöver de bara riva det gamla rucklet som står där och hugga ner de stora tallarna som skymmer ljuset. Endast en ståtlig fura får stå kvar, men när det nya huset står färdigt och den sista furan skuggar på ett tråkigt sätt, tar mamma fram motorsågen igen och även den sista furan ryker. Så börjar det hända märkliga saker. Trots att tomten nu är fri från träd hittar familjen barr inomhus. Lillebror börjar få eksem på kinderna som liknar bark och något som ser ut som rötter börjar växa på familjens fötter.

Människans makt över naturen ifrågasätts på ett ruskigt sätt när naturen, i detta fallet tallar, tar över människornas liv och förvandlar dem. När nästa familj hittar sitta drömhus finns familjen inte kvar, men det finns ståtliga furor på tomten. Som en påminnelse till oss läsare om att vi inte kan göra vad som helst mot naturen, då det kan påverka vårt liv. Det bästa med Furan är hur Lisen Adbåge med få ord och desto tydligare bilder berättar en saga som känns just sådan, men samtidigt kan föda samtal om vad vi gör med naturen omkring oss och inte minst brott och straff. Visst är det så att det inte är ett brott att hugga ner alla träd på sin tomt, men trädens hämnd visar oss att allt inte går att styra.

 

Jordgubbsbarnen

Första lektionen har vi matematik. Fröken kan allt, jag ska bli som hon. Jag lyssnar så att hjärnan darrar av all kunskap som springer in i mitt huvud. När klockan ringer och det blir rast låtsas jag att jag sätter en kork i hålet där all kunskap gått in så att den inte läcker ut igen.

 

Maria bor med sin bror Gabriel och sina föräldrar i en vanlig liten by i ett land som jag tänker är Rumänien även om det inte står någonstans. De lever ett enkelt liv och hästen Bobbi är den som tar dem fram, inte någon bil. Ibland räcker brödet bara till frukost och de får gå och lägga sig utan mat. Sylten tar också slut och vattenmelontuggummi (det längsta ordet Maria kan) är något som de sällan har råd att köpa. Men det finns ljusglimtar också. Fröken i skolan är snäll och kan allt, hundenBetty flyttar in och får valpar, Iulia lär Maria och Gabriel att simma i floden och Aurelia i affären ger dem några kycklingar som snart blir hönor som värper ägg. Som barn lever de i en värld ganska fri från elände, men de vet också att många barn i byn blir lämnade av sina föräldrar, som tvingas resa till Sverige för att plocka jordgubbar stora som äpplen och tjäna pengar att ta med hem. Maria vill verkligen inte bli ett jordgubbsbarn.

Så går det hål i taket och Gabriel hamnar på sjukhuset efter en olycka. Pappa reser iväg med Bobbi och när han kommer hem är farmor med, men Bobbi är borta. För pengarna som han fått för hästen köper han bussbiljetter till sig och mamma så att de kan åka till Sverige. Farmor bor kvar hos Maria och Gabriel och sommaren blir till höst, som blir till vinter. Ibland kommer det brev och paket från mamma och pappa och de berättar om alla jordgubbar de plockar och hur varmt och skönt det är i Sverige. Maria tror på berättelsen tills Sorin i skolan berättar för dem att de är snö och kallt i Sverige och att deras föräldrar inte alls plockar jordgubbar, utan är smutsiga tiggare. Hela Marias värld rämnar när hon förstår att hennes föräldrar har ljugit.

Jordgubbsbarnen av Sara Olausson är en berättelse om fattigdom och ett porträtt av vår samtid, som trots eländet faktiskt håller sig ganska ljus och hoppfull. Det är dock uppfriskande att Olausson trots allt inte på något sätt skönmålar, men ändå lyckas balansera det hemska och det som faktiskt är ganska så bra trots allt. Hon berättar om en vardag som är långt ifrån de flesta svenska barns vardag och hon gör det bra. När jag var liten älskade jag att läsa om fattigdom och mina barn, speciellt äldste sonen, hade en liknande period då vi plöjde Rasmus på Luffen, Kulla-Gulla och Katitzi. Men Jordgubbsbarnen får de en chans att förstå hur barn i andra länder kan ha det. De vars mammor och pappor kanske sitter utanför mataffären och försöker få ihop pengar att skicka hem. De föräldrar som är människor som du och jag, men som tvingats lämna sina barn för att överleva, hur svårt det än är att överleva utan dem.

Innehållet i Jordgubbsbarnen berör, men det som imponerar mest är språket. Det är kreativt och lekfullt, med så många fyndiga formuleringar att jag är tvungen att le. Jag kan tänka mig att det är en fantastisk bok att läsa högt för sina barn om och om igen. På måndag delas Augustpriset ut och Jordgubbsbarnen är en av de nominerade titlarna. Utan att ha läst de andra nominerade i kategorin för årets bästa barn- och ungdomsbok måste jag säga att jag blir glad om den vinner. Sara Olausson har skrivit en fin bok om barn som vi ofta glömmer bort, trots att deras föräldrar finns här mitt ibland oss.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 20 november 2019

Vänta på vind

Oskar Kroon tilldelades Augustpriset 2019 för sin bok Vänta på vind utgiven på Brombergs Bokförlag, som ha en liten, men högkvalitativ utgivning för barn och unga. Kroon har skapat en sommarberättelse som påminner om de oändliga sommarlov i barndomen, där naturen var nära och livet kanske inte enkelt, men mer lättöverskådligt än det blev senare. Huvudpersonen Vinga tillbringar sommaren hos morfar på ön. Kvar hemma finns mamma som är ledsen över att pappa tycks ha försvunnit för gott. Varje vecka går morfar och Vinga till grannen och ringer till mamma, men i övrigt befinner de sig i den lilla bubbla som ön erbjuder.

Vinga drömmer om att bli sjöman och ge sig ut på havet. När morfar ger henne en snipa är sysselsättningen för sommaren klar. Sällskap får hon också när Rut dyker upp och erbjuder Vinga en vänskap som inte liknar någon annan hon haft. Känslor väcks som aldrig funnits där förut och livet blir både enklare och väldigt mycket mer komplicerat.

Vänta på vind är en väldigt fin bok om hur barndom övergår i ungdom och vad det gör med förståelsen av världen runt omkring. Det är också en härlig sommarskildring och jag tycker mycket om att läsa om den relation morfar och Vinga har. Boken rekommenderas för åldersgruppen 9-12 år och jag kan tänka mig att den passar fint som högläsningsbok för nioåringen, medan tolvåringen kanske kan upptäcka den själv. Å andra sidan behöver även äldre barn högläsning.

Min storslagna död är helt fantastisk

Som jag älskar Jenny Jägerfelds senaste bok Min storslagna död! Den andra boken om Sigge som flyttat med sin familj till Skärblacka är tusen gånger bättre än första delen Mitt storslagna liv och då var den ändå fantastisk. Vi får återigen träffa Sigge, mamma Hannah och syskonen Majken och Bobo, som bor hos Charlotte (som vägrar kallas mormor eftersom hon inte är gammal) i ett stort hus som tidigare varit hotell. Grand Hotell i Skärblacka har dock bara en gäst, Kalle Maräng, som är en minst sagt misslyckad skådespelare. Miljön är annorlunda, karaktärerna unika och inte minst väldigt roliga. Jenny Jägerfeld kan konsten att skriva fantastisk dialog och beskriva de mest dråpliga och oväntade situationer. Jag fnissade mig igenom boken och skrattade till och med högt så många gånger att jag fick avbryta läsningen då mina elever skrev prov samtidigt.

Sigge är en älskansvärd figur, lite osäker, ibland så snäll att det blir dumt och samtidigt väldigt rolig. Han har tidigare varit mobbad och trots att han nu har en kompis i grannen Juno. När fler i skolan vill vara med honom vet han inte hur han ska hantera det eftersom han inte är van vid att ha vänner. Egentligen är det med Juno han vill vara och deras arbete med en app för husdjur upptar mycket av deras tid. Idén är att djur ska kunna träffas, men också djur och människor. Två övergivna kattungar som riskerar avlivning behöver t.ex. en ägare.

Roligast av alla är Sigges syster Majken, som inte kan prata utan att skrika och allt hon säger skrivs därför i versaler. Hon ska spela huvudrollen i skolans julspel och hennes Jesus är inte likadan som Jesus brukar vara i julspel. Hon vägrar vara en passiv bebis, utan tar med en självklarhet över scenen. Lillasyster Bobo pratar istället väldigt lite, men hon kan i alla fall prata nu, något som inte var helt säkert i första boken. Majken gör skyltar till henne så att hon ska slippa prata med främmande människor och försvarar henne som bara en riktigt känslosam storasyster kan göra.

Även Sigge blir en del av julshowen då de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan vill ha med honom i sin hiphopgrupp 6 10 Mushroom. Sigge förstår inte varför och är rädd att de driver med honom, men trots att han försöker slingra sig ur uppträdandet som han tror ska bli hans död, vägrar de att släppa honom. De vägrar också att repa, vilket är snäppet värre och Sigge får mer och mer panik för varje dag. Ännu mer panik får han över att inte riktigt veta hur han ska kunna ha flera kompisar samtidigt, utan att riskera att svika någon av dem.

Skildringen av de tre syskonen som verkligen är unika individer är väldigt fin. I Jenny Jägerfelds litterära värld får man vara hur man vill, men man måste vara snäll för att räknas. Allt behöver verkligen inte bli rätt, men samvetet måste finnas där. Ett annat viktigt budskap är att alla människor har en hemlighet som vi inte vet om. Tvillingarna har t.ex. en mamma som jag som vuxen förstår mår riktigt dåligt. De är inte bara lättsamma, coola och oberörda, de är mer komplexa än så. Att som Jägerfeld skildra allvarliga ämnen utan att bli överpedagogisk eller moraliserande är både skickligt och viktigt.

Sigge kämpar ständigt med att våga vara sig själv och i Min storslagna död lyckas han vara sig själv på flera olika sätt. Samtidigt som vi läsare förstår att det finns flera sidor av varje människa så inser Sigge detsamma. Både om andra och sig själv. Början på det som jag hoppas och tror kommer att skildras i tredje boken om Sigge är också fin. Min storslagna kärlek ska den heta och ja, den kommer med all säkerhet att bli just storslagen.

Naturen av Emma AdBåge

Olika människor bor i en ny liten ny och utanför den finns naturen och den berättar Emma AdBåge i sin bok Naturen. I enkla teckningar och med få ord berättar hon om allt vi älskar och hatar med naturen eller kanske snarare med väder och vind. Väldigt svenskt känns det som, för vad leder till så mycket diskussioner som just vädret. Lite som jag känner mig just nu, som avskyr snön och vinden som april har bjudit på, längtar efter sol, men ändå förbannar det soliga vädret när det väl kommer leder till en massiv allergi.

Naturen finns där hela tiden runt omkring oss och vi följer hur löven slår ut, gulnar, blir röda och sedan bruna. När de är bruna tycker vi inte om dem alls. På samma sätt blir vi glada över den första snön, men sedan gnäller vi om det kommer för lite eller om det kommer för mycket eller om snön ligger kvar för länge. Så här skriver hon om min favorittid:

“Snart mojnar vinden och temperaturen stiger. Äntligen sommarlov!

— HÄRLIGT! ropar vi.

Lite synd att man inte kan bada i sjön längre bara, för den blev så konstig av all snö som kastades där i vinter.”

[…]

“Efter elva dar utan regn, är bassängen helt ljummen. Tagetesen dör och vi kan inte göra isbitar, för vattnet är slut i brunnen, och ska man gå genom trädgården måste man ha skor, för asfalten bränns i värmen.”

Jag tänker på sommaren 2019 och hur jag älskade och hatade värmen på samma gång. Hur individer påverkades av naturen och hur naturen faktiskt ändrade förutsättningarna även för landet som helhet med all vattenbrist som verkligen påverkade. AdBåge ger oss barnens blick på de märkliga vuxna som svär åt naturen när den ställer till det och orsakar KOSTNADER.

Visserligen är Naturen en bilderbok, men det som gör det här till en så bra och kanske framför allt underhållande är Emma AdBåges illustrationer i kombination med den roliga text. Det blir dråpligt, men också lite allvarsamt när det blir tydligt att vi verkligen inte kan styra naturen runt omkring oss hur gärna vi än vill. Vi klarar oss inte med bara asfalt och pooler, vi behöver naturen även om vi inte kan kontrollera den helt, eller just därför.

Sammanställning: Barn- och ungdomsböcker i februari (och mars)

En lite sen sammanfattning av de barn- och ungdomsböcker som jag läst den senaste tiden. Många bra titlar som rekommenderas!

Böckerna om Kerstin av Helena Hedlund, illustrerade av Katarina Strömgård, är alla riktigt fina. De vänder sig åldern 6-9 år och jag har läst alla fyra:

Det fina med Kerstin (2018)

Att vara Kerstin (2019)

Kerstin, livet och döden (2020)

Precis som Kerstin (2020)

 

Följande böcker för tonåringar har jag läst:

Hälsningar från havets botten, Christina Lindström (2015)

Mizeria, Melody Farshin (2018)

Brevet från mig: dikter för unga, Lena Sjöberg (2019)

Himlabrand, Moa Backe Åstot (2021)

Lowkey, Melody Farshin (2021)

Prinsen av Porte de la Chapelle, Annelie Drewsen (2021)

 

 

Precis som Kerstin

Vilken fin bokserie den om Kerstin är. I Precis som Kerstin, seriens fjärde bok berättar Helena Hedlund om hur Kerstin försöker passa in, utan att lyckas speciellt bra. Kompisen Gunnar är den bäste, men tydligen är det inte okej för en flicka och en pojke att vara bästa vänner. Då är de istället kära och så vill Kerstin inte ha det. Mest av allt önskar hon att hon inte var så känslig och kunde säga ifrån när andra retas, istället för att börja gråta. Tänk om hon kunde vara lika okänslig som Li och strunta helt i andras känslor.

Det närmar sig jul och Kerstin är verkligen laddad. Hon har satt upp sex adventskalendrar i sitt rum och ser fram emot att öppna luckorna. Det är dock inte bara tomten som väntas på julafton. Kerstin ska nämligen snart bli storasyster och bebisen i magen (som mamma är säker på är en lillebror och pappa lika säker är en lillasyster) är beräknad att födas just den 24e december. Egentligen är det inget traumatiskt med att få ett syskon, men Kerstin önskar verkligen att bebisen inte ska komma på julafton. Och så önskar hon sig snö på julafton och den fina tavlan med vattenfall som finns i affären Nisses som har allt och lite till.

Tomten kommer som vanligt till församlingshemmet och även om Kerstin och Gunnar självklart inte tror att tomten finns på riktigt, märker det att hans magiska kalender får bra saker att hända. De ler mot andra, tackar ordentligt och kämpar hårt för att följa allt som står i kalendern. Det verkar funka och snön faller över det lilla samhället där de bor. Gunnar och Kerstin har verkligen roligt tillsammans, men Kerstin påverkas av att andra ifrågasätter deras vänskap. Det är därför hon trots allt bestämmer sig för att gå på Lis pyjamasparty, trots att hon verkligen inte vill. Alla tjejerna i klassen är bjudna, men Gunnar får självklart inte komma.

Böckerna om Kerstin beskrivs som en modern Bullerby-serie och det är kanske inte en beskrivning som jag känner mig helt bekväm med. Visst är de både fina och vardagliga och utspelar sig på landet, men det finns mer svärta i böckerna om Kerstin och det på ett bra sätt. I Precis som Kerstin handlar det bland annat om att inte riktigt passa in och att inte våga säga ifrån när andra tvingar in en i en roll som inte är bekväm. Kerstin är blyg och känslig, något som hon själv ser som ett problem, men som hennes föräldrar är noga med att lyfta som något bra. De vuxna finns där hela tiden om än i bakgrunden ibland och de gör oftast ganska rätt, samtidigt som de är väldigt mänskliga. Till och med Gunnars mammas nya kille Skinn-Mats (som kallas så för att han alltid har skinnkläder) visar sig ha en del goda sidor.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: