enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Barnböcker (Sida 1 av 11)

Rymlingarna

En pojkes farfar ligger på sjukhuset och alla, inklusive pojkens pappa verkar tycka att farfar Gottfrid är ganska så jobbig. Han svär och lever runt, men hans barnbarn vet att det finns en mjukare sida under den kaxiga och otrevliga ytan. Lill-Gottfrid hälsar på farfar Gottfrid mer än någon annan och vill så gärna rädda honom från den tråkiga vardag som verkar göra honom mer och mer arg. En helg lurar Lill-Gottfrid i sina föräldrar att han ska åka på träningsläger, men istället tar han hjälp av bagaren Adam (som egentligen heter något annat, men har ett stort adamsäpple och därför kallas just Adam) och med hans hjälp åker pojken och hans farfar till det skärgårdshus som den äldre mannen saknar.

Rymlingarna blev Ulf Starks sista bok och hans text tillsammans med Kitty Crowthers illustrationer skapar en fin helhet. Berättelsen och Lill-Gottfrid och hans farfar Gottfrid är varm och humoristisk. En välskriven berättelse om kärlek och vänskap över generationsgränserna som jag tycker väldigt mycket om. Lite påminner den om Ulf Starks moderna klassiker Kan du vissla Johanna från 1992. Pojken i huvudrollen är driftig och klurig, medan farfar svär som en borstbindare, men ändå har ett gott hjärta och dessutom hyser en varm kärlek till sitt barnbarn. Ikväll kan Rymlingarna tilldelas Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok och det skulle inte förvåna mig om det blir så.

Gropen av Emma AdBåge

Jag läser mig igenom de nominerade böckerna till Augustprisets barn- och ungdomskategori och idag handlar det om Gropen av Emma AdBåge. Gropen bakom skolans gymnastiksal som barnen älskar och de vuxna hatar. Där leker de vilda lekar, klättrar i träd och hoppar från stora stenbumlingar. Där finns också gul lera som aldrig tar slut och berättarens favoritplats Stora roten, där det går att leka en massa spännande lekar som björnmamma, koja eller kurragömma.

Gropen innehåller många, fina och innehållsrika illustrationer som visar allt som barnen hittar på. Text finns det på vissa sidor, men långt ifrån alla. Det är bilderna som talar och visar oss hur absolut fantastisk Gropen är. För barnen alltså. De vuxna hatar Gropen och säger att barnen kan dö om de leker där, eller i alla fall ramla och slå sig, men huvudpersonen har aldrig slagit sig där, utan bara i kuddrummet och där får barnen minsann vara utan att de vuxna klagar. När det så en enda gång händer att någon skadar sig i Gropen förbjuder de vuxna barnen att vara där, men det är något barnen vägrar att acceptera. Tyvärr blir barnen rejält överkörda till slut och det känns lite sorgligt.

Gropen påminner mig om bäcken som rinner precis utanför mina barns skolgård. Bäcken som var full av härlig lera och som frös på vintern, så att alla kunde hoppa omkring och göra sönder isen och bli så där härligt blöta och leriga som bara barn kan bli. Bäcken som alla vuxna på skolan försökte förbjuda barnen att vara vid, men som de inte kunde hålla dem ifrån. Jag vet inte hur många gånger jag hämtade skitiga, blöta och lyckliga barn som lekt i bäcken och vet ni, jag tyckte att det var helt okej.

Av de tre bilderböcker för yngre som nominerats till Augustpriset tycker jag definitivt att Gropen är den bästa. Ämnet är viktigt, men ändå barnanpassat och såväl bilder som text inbjuder till samtal. Kampen mellan barn och vuxna är väl beskriven och engagerar i alla fall mig. Jag tror att även barn skulle fastna för berättelsen om den fantastiska boken och i skolan skulle man på ett bra sätt kunna prata om regler kontra frihet.

Emma AdBåge har nominerats till Augustpriset två gånger som illustratör, 2017 för Dumma teckning, med text av Johanna Thydell och 2014 för fina Tilly som trodde att …, med text av Eva Staaf. År 2015 nominerades hon också för sin egen bok Nu är det sent! och kanske är det äntligen dags för en seger.

Regn — en augustprisnominerad bilderbok

Regn med text och bild av Anders Holmer är nominerad till Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Jag läser mig igenom de nominerade böckerna och har efter den här två titlar kvar, men redan börjar en ganska grå och dyster tråd genom de nominerade bli synlig.

Jag gillar färgglada barnböcker, med detaljerade bilder där det alltid går att hitta något nytt, vilket är särskilt viktigt om orden är få. Inte för att allt behöver vara så jäkla pepp och roligt, men för att illustrationerna behöver lyfta berättelsen. Illustrationerna i Regn är snygga, men inte så innehållsrika. De är snarast finstämda, lågmälda och färgerna går i grått och brunt, med någon liten försiktig färgklick. Undantaget är uppslaget med springande djur och en skogsbrand som härjar. En berättelse som hade räckt till en hel bok. Vi får tre meningar.

Ett uppslag som är fantastiskt vackert är det med japanska körsbärsträd i ett blombladsregn. Texten handlar om det leende som våren och körsbärsträden kan väcka och äntligen händer det något i mig. De få orden på varje uppslag rymmer ofta mycket mer, som på uppslaget där ett barn sitter och vaktar sina getter och texten lyder “Solen skyms av sand, frasar lätt när den landar, en mjölktand är lös”. Då kan den som läser för ett barn självklart berätta om sand och sandstormar och fråga om den lösa tanden, men så mycket mer blir det inte. Det finns massor av saker gömda i orden, men det ställer stora krav på den som läser och frågan är om ett barn som läser boken själv ens kan se vad orden rymmer. Det får mig att fundera över om juryn ens försökt att läsa boken med barn. För mig är bilderboken inte bara orden och illustrationerna, utan också läsningen och samtalen mellan de som läser boken. Nu kanske det inte alls är en del av juryns uppgift när de väljer nominerade, men jag tycker nog kanske att det borde vara en parameter att ta hänsyn till. I alla fall borde de fundera över hur en gemensam läsning skulle kunna se ut i teorin, för jag måste ju ärligt säga att det är det enda jag har gjort. Några riktiga barn i bokens målgrupp har inte varit med när jag läst Regn.

Regn är en snygg och välgjord bok, det råder det ingen tvekan om, men ingen bok jag känner att jag vill köpa till något barn i min närhet. Att regn kan se ut på olika sätt är spännande, att sand kan falla från himlen, likt vattendroppar. Förlagets beskrivning av boken lyfter fram de intensiva scenerna, men jag känner inte intensiteten. Jag blir däremot nyfiken på Holmers tidigare böcker Allting händer och Inget händer, som verkar innehålla både färgglada och händelserika illustrationer, kombinerade med fyndiga, rimmande texter.

 

Hemma hos Harald Henriksson

Bilderboken Hemma hos Harald Henriksson med text av Uje Brandelius och illustrationer av Clara Dackenberg är en av de nominerade titlarna till årets Augustpris i kategorin bästa svenska barn- och ungdomsbok. Brandelius frontar bandet Doktor Kosmos, som bildades 1991 och nu är aktuella med den första plattan på tio år. Han var en av sommarvärdarna i somras och verkar vara en rätt trevlig typ med åsikter som rimmar väl med mina. Hemma hos Harald Henriksson beskrivs som en barnbok om vänskap och klass och senaste singeln heter Nassesvin, bra argument för att läsa debuten.

Hemma hos Harald Henriksson är en sorglig berättelse som ger mig magont. När historien börjar ska huvudpersonen och hennes mamma åka och hälsa på Harald Henriksson. Det tar lång tid att åka dit och när de äntligen är framme är huvudpersonen jätteglad. Hon och Harald Henriksson leker massor och har jättekul.

Men mitt i det roliga finns svärtan och så mycket av den. Det är Transformers-gubben som är så dyr att huvudpersonen, trots att hon verkligen vill ha den, inte ens tjatar. Hon vet att pengarna inte finns. Så är det dammsugaren som hennes mamma bär runt hemma hos Harald Henriksson, lunchen som hans mamma erbjuder dem, då de istället äter sina medhavda mackor och så oskyldigheten hos huvudpersonen när hon frågar om Harald Henriksson kan komma hem till henne och leka någon gång.

Vänskap och klass är definitivt centrala teman, men jag vet inte om det är en bok jag hade velat läsa med barn. Det är så sorgligt och slutet är brutalt i sin stillsamhet. Kanske uppfattar barn inte det på samma sätt, men jag vet inte vilka samtal jag hade kunnat ha med något av mina barn utifrån berättelsen. Visst går den att läsa som en historia om vänskap och klass, men klassperspektivet blir svårt och jag hade inte vetat hur jag skulle närma mig det. Kanske för att det inte finns något ljus i mörkret, vilket det visserligen inte alltid gör i verkligheten. Eller så problematiserar jag för mycket. Huvudpersonen har en mamma och hon har en vän med en busig hund. Jag kan dock inte hjälpa att jag känner att Hemma hos Harald Henriksson är en bilderbok mer för vuxna än barn.

Det går att jämföra den här boken med Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman, som också behandlar barnfattigdom, men som inte är lika ont-i-magen-svart utan fylld av humor och värme, utan att bagatellisera ett allvarligt och viktigt ämne. Där bidrar också illustrationerna till ett större hopp än vad Clara Dackenberg mycket välgjorda, men lite sorgliga bilder som förstärker den lite olustiga stämningen i boken. Det är snyggt och välgjort på alla sätt och vis, men det är så otroligt ledsamt och dystert.

Jag hatar kaniner och blommor och barn

Jag hatar regn, mörker och att bli blöt om fötterna. Och egoistiska människor, jag hatar egoistiska människor. Huvudpersonen i Per Nilssons och Lisen Adbåges bok Jag hatar kaniner och blommor och barn hatar just kaniner, blommor och barn. Bland annat.

På första uppslaget står en lång, rödhårig man med ryggen mot oss och tar ut sin jacka ur garderoben. I handen håller han ett koppel, vilket ger oss en ledtråd om vem som berättar. Att vara inne är något annat huvudpersonen hatar. Det är bättre att vara ute och känna solen och vinden. Det älskar hen. Och Tage. Tage är bra.

När de kommer ut på gården leker några barn där. Berättaren hatar barn. Däremot tycker hen att det är väldigt roligt att skrämma dem. Och kaniner är ingen hit. De borde inte få finnas tycker berättaren. De ska också skrämmas. Katter är också hemska, för trots att de försöker verka mjuka och snälla är de elaka och onda. Och så fortsätter det. Den sura huvudpersonen hatar allt och alla, tills hen hittar en gammal halväten korv och några döda kråkor. Då blir livet lite lättare och berättelsen vänder. Vi får nu veta allt som berättaren älskar och mest av allt älskar hen det lilla barnet Tage.

Så vem är den här sura typen egentligen? Det blir kanske en överraskning för läsaren, en alldeles lagom överraskning i en bok som jag gärna hade läst högt för mina barn om de bara varit lite yngre. Jag tycker mycket om Per Nilssons text som skulle kunna gå att läsa med rolig och arg röst och Lisen Ådbåges fina illustrationer. Det finns många detaljer i bilderna, mycket att titta på och prata om. Det är då bilderboken är som bäst, när även bilderna lockar till samtal. Mitt i gråa november är det dessutom härligt med färg och blommor.

Om jag hade haft yngre barn tror jag att Jag hatar kaniner och blommor och barn hade blivit en familjefavorit, eller i alla fall en mammafavorit. Möjligen är det inte så kul om ungarna börjar prata om saker de hatar, men det är det värt.

 

Dom som bestämmer

Temat på Kulturkollo den här veckan är “Bildligt” och jag tänkte därför bjuda på några inlägg om bilderböcker, en genre som mina barn har vuxit i från och som därmed inte direkt finns i mitt liv.

Dom som bestämmer av Lisen Adbåge lånade jag på biblioteket just för att det är Lisen Adbåge som skrivit och illustrerat. Hon är en favorit som jobbar med starka färger och få ord.

Dom som bestämmer utspelar sig på en gård mellan några höga hus. Där finns dom som bestämmer och dom som som inte får vara med, eller vi som inte får vara med, för det är ur deras perspektiv boken berättas. När alla är på gården säger dom som bestämmer åt de andra att sticka, men när de gör det och börjar gunga, kommer dom som bestämmer och förstör.

Situationerna som tas upp är typiska och kan säkert engagera små läsare, liksom de engagerar mig. Dom som bestämmer är verkligen inga trevliga typer och de förstör så mycket. Så kommer vändpunkten när vi som inte får vara med tar kontrollen och då blir jag som hejar på dem riktigt glad. Ännu gladare blir jag åt hur allt löser sig till slut. En bra bok och ett bra budskap. Det är inte så enkelt att någon bara är dum, det går att förändra och förändras. Med få ord och enkla, men ändå innehållsrika illustrationer, berättar Lisen Adbåge en lagom spännande historia.

Det som stör mig är språket, eller i alla fall vissa delar av det. Jag har nämligen extremt svårt för dom och svenskläraren i mig vrider mig lite av obehag under läsningen. Dumt av mig, men det förstår lite av upplevelsen. Nu antar jag att få småbarnsföräldrar och definitivt få små barn bryr sig det allra minsta om att Adbåge använder dom, men den här snobben reagerar.

Men trots detta lilla förhatliga ord är Dom som bestämmer en bra bok. Jag gillar Adbåges lite fula illustrationer, där hon med enkla medel får fram väldigt mycket om såväl karaktärer som miljö. Färgerna är ofta starka, men mest tycker jag nästan om det ganska grå uppslaget där vi som inte får vara med spelar fotboll med ett gäng andra ungar och dom som bestämmer står som svarta skuggor och tittar på. Det är mycket känslor som förmedlas i den bilden.

Jenny Jägerfeld prisas för Comedy Queen

Jenny Jägerfeld är en såväl skicklig som modig författare och i Comedy queen lyckas hon förmedla det svartaste, svarta, utan att bagatellisera, förenkla eller för den delen sänka läsaren helt. Med humorn som vapen lyckas hon sprida hopp och till och med glädje mitt i det svarta. Det är helt enkelt briljant.

Comedy queen är nominerad till Augustpriset, ett pris som Jägerfeld redan vunnit, men som jag verkligen hoppas att hon vinner igen. I väntan på det kan hon, jag och alla andra glädjas åt att boken och dess författare tilldelats Barnradions bokpris, där juryn består av fem barn mellan 9 och 12 år som alla går på Rosengårdsskolan i Malmö.

Motiveringen lyder så här:

”Med Comedy queen tar Jenny Jägerfeld med läsaren in i en berättelse om sorg, saknad och vänskap. Jenny Jägerfeld får läsaren att förstå det viktiga i att prata med varandra när livet är som svårast. Med ‘funny bones’ och en huvudkaraktär som berör, fångar Jenny Jägerfeld läsaren från första sidan.”

 

Stort grattis!

Comedy queen är briljant

Tänk dig en bok om en flicka som mist sin mamma. En mamma som mådde så dåligt att hon valde att ta sig eget liv. Tänk dig att boken tar allt det sorgliga på allvar, men ändå får dig som läsare att skratta, inte bara en gång utan många gånger. Tänk att den inte bara får dig att skratta lite försiktigt, utan frusta av skratt. En sådan bok är Comedy queen skriven av fantastiska Jenny Jägerfeld. Att just hon skulle kunna skriva en sådan här bok är egentligen inte överraskande, men inte desto mindre imponerande.

Huvudpersonen Sara har just fyllt tolv år. Hennes mamma finns inte mer, men får fortfarande hennes pappa att gråta i duschen. Sara själv vägrar att släppa fram gråten, hon vill inte en sådan som gråter jämt, hon vill inte vara som sin mamma. Istället ska hon bli comedy queen och få alla att skratta.

Ni hör hur fel det skulle kunna bli i en bok om en tolvåring som drabbats av en ofattbar sorg och som gör allt för att inte visa den. Tur då att Jenny Jägerfeld är den som skapat Sara och som lyckas göra henne till kanske den mest komplexa tolvåring jag någonsin läst om. Jag känner hennes sorg och jag känner hennes vilja att bemästra den. Jag är också glad över att Jägerfeld låter henne omges av människor som faktiskt kan få henne att lyckas med sitt uppdrag. Som låter henne sörja på sitt sätt, men ändå hjälper henne att hitta rätt väg.

Comedy queen är briljant. En bok som jag hoppas att många lärare vågar läsa med sina elever. Ämnet är fruktansvärt och något vi helst av allt vill sopa under mattan för att skydda våra barn. Vi borde istället låta dem leva i verkligheten och förstå att livet är olidligt ibland, men att det kan gå ändå.

 

Åka buss

Åka buss är en bilderbok med text av Henrik Wallnäs och bilder av Matilda Ruta. Den gavs ut av Natur & Kultur 2016 och nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok samma år. Under Litteralund samtalade författarna med bland andra Pija Lindenbaum om flykt som tema i bilderböcker.

Boken börjar när sommaren tar slut och regnet öser ner. När en kattfamilj flyr med buss och åker från farmor och pappa till ett land långt, långt bort. Mamman berättar att pappa kommer sen, men hon låter inte som vanligt när hon säger det. Vi förstår av bilderna att det pågår någon slags krig. Kattsoldater vaktar vägarna som bussen åker på, taggtråd finns i naturen och i fjärran åker tanksen.

Den lilla katten kramar sin gosekanin och blöter dess öron med sina tårar. De åker båt och alla måste vara stilla. När ingen ser smyger dock familjen ut på däck. Från båten tas de till en stor, grå och öde sal, där de vuxna sitter apatiska och barnet målar och verkar försöka vara mer som vanligt. Det är en sorglig, men också hoppfull bild av ett barn som trots allt fortsätter vardagen.

Mamman och barnet finns i ett snötäckt land och pappan som är långt borta kan inte komma dit. Bussarna har slutat gå. Men så kommer han ändå, eller är det barnet som reser i sina drömmar? Det går att välja själv hur berättelsen ska sluta och jag vill gärna välja det hoppfulla.

Jag tycker mycket om Åka buss och hade definitivt läst den med mina barn om de hade varit yngre. I förskoleklass tror jag att den hade passat perfekt. Wallnäs text är enkel och poetisk, men rymmer också en hel del tolkning. Varifrån kommer familjen, vart är de på väg och vad hände egentligen med farmor? Rutas illustrationer är fantastiska. Hon kommer nära ibland och håller sig på avstånd ibland, vilket skapar en känsla av övergivenhet. Färgerna varierar också och jag tror att bilderna skulle kunna leda till minst lika många samtal som texten. Det finns olika information att hitta i text och bild, vilket också är bilderbokens storhet.

Monstret i natten

29692556_o_1

Monstret i natten av Mats Strandberg, men fina illustrationer av Sofia Falkenhem är en lagom läskig historia för barn mellan 6 och 9. Kanske mer 6 än 9 tänker jag, men en bra bok att läsa och samtala kring i år 1 eller 2 i skolan.

Monstret i natten är den första boken i serien om Frank Steen, som är med om något märkligt på sin nionde födelsedag. Att ingen av hans inbjudna klasskompisar kommer tillhör inte det märkliga dock, det har Frank räknat med. Han ville inte ens att mamma skulle bjuda alla. Frank är ensam och annorlunda. När grannens hund biter honom i fingret blir han ännu mer udda. När natten kommer förvandlas han nämligen till ett monster. Päls växer ut på hans kropp och han får en svans.

Monstret Frank ger sig ut i natten och lyckas skrämma upp folk ordentligt. Detta trots att han faktiskt inte är farlig alls. Han vill bara hälsa på människor och önskar att de ska klia honom mellan öronen eller på magen. Ändå skräms de av hans utseende. Det är riskfyllt att springa omkring som ett monster om nätterna, men Monstret Frank hittar snart vänner som även de lever på nätterna. De träffas på det lokala biblioteket och helt plötsligt har Frank blivit en del av en gemenskap.

Mats Strandberg är så bra på att blanda skräck med vardagsskildringar. Monstret i natten är en klassisk berättelse om ett ensamt barn, som får nya vänner på ett ovanligt sätt. Frank är fortfarande ensam på dagarna, men på nätterna är han det inte längre. Visst blir han ett monster och visst medför det vissa problem, men mest är det ganska positivt. Det finns massor att prata om kring vänskap, mobbing, rädslor och att vara annorlunda. Frank vill inte alls skrämmas, men ändå blir människor rädda bara av att titta på honom. Är det inte så att vissa personers utseenden får oss att bli rädda, trots att vi egentligen inte vet någonting om dem? Det är ett aktuellt tema som det definitivt kan pratas mycket om. Ensamkommande flyktingbarn, kvinnor i slöja, listan kan göras lång.

Jag hoppas att många föräldrar och lärare läser den här boken för barnen i sin närhet och att de pratar om mer än att någon bokstavligen blir ett monster . Det är en perfekt bok att dialogläsa, dvs läsa och prata om, då det dels är så fina bilder och dels har ett starkt innehåll. Jag önskar att mina barn varit lite yngre, då hade jag definitivt läst böckerna om Frank för dem och jag är säker på att vi gjort det många, många gånger.

Extra plus också för ugglorna och Twin Peaks-referensen. Jag gillar när barnböcker flirtar med de vuxna och samtidigt roar barnen.

 

Sida 1 av 11

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: