enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Barnböcker (Sida 1 av 10)

Hemma hos Harald Henriksson

Bilderboken Hemma hos Harald Henriksson med text av Uje Brandelius och illustrationer av Clara Dackenberg är en av de nominerade titlarna till årets Augustpris i kategorin bästa svenska barn- och ungdomsbok. Brandelius frontar bandet Doktor Kosmos, som bildades 1991 och nu är aktuella med den första plattan på tio år. Han var en av sommarvärdarna i somras och verkar vara en rätt trevlig typ med åsikter som rimmar väl med mina. Hemma hos Harald Henriksson beskrivs som en barnbok om vänskap och klass och senaste singeln heter Nassesvin, bra argument för att läsa debuten.

Hemma hos Harald Henriksson är en sorglig berättelse som ger mig magont. När historien börjar ska huvudpersonen och hennes mamma åka och hälsa på Harald Henriksson. Det tar lång tid att åka dit och när de äntligen är framme är huvudpersonen jätteglad. Hon och Harald Henriksson leker massor och har jättekul.

Men mitt i det roliga finns svärtan och så mycket av den. Det är Transformers-gubben som är så dyr att huvudpersonen, trots att hon verkligen vill ha den, inte ens tjatar. Hon vet att pengarna inte finns. Så är det dammsugaren som hennes mamma bär runt hemma hos Harald Henriksson, lunchen som hans mamma erbjuder dem, då de istället äter sina medhavda mackor och så oskyldigheten hos huvudpersonen när hon frågar om Harald Henriksson kan komma hem till henne och leka någon gång.

Vänskap och klass är definitivt centrala teman, men jag vet inte om det är en bok jag hade velat läsa med barn. Det är så sorgligt och slutet är brutalt i sin stillsamhet. Kanske uppfattar barn inte det på samma sätt, men jag vet inte vilka samtal jag hade kunnat ha med något av mina barn utifrån berättelsen. Visst går den att läsa som en historia om vänskap och klass, men klassperspektivet blir svårt och jag hade inte vetat hur jag skulle närma mig det. Kanske för att det inte finns något ljus i mörkret, vilket det visserligen inte alltid gör i verkligheten. Eller så problematiserar jag för mycket. Huvudpersonen har en mamma och hon har en vän med en busig hund. Jag kan dock inte hjälpa att jag känner att Hemma hos Harald Henriksson är en bilderbok mer för vuxna än barn.

Det går att jämföra den här boken med Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman, som också behandlar barnfattigdom, men som inte är lika ont-i-magen-svart utan fylld av humor och värme, utan att bagatellisera ett allvarligt och viktigt ämne. Där bidrar också illustrationerna till ett större hopp än vad Clara Dackenberg mycket välgjorda, men lite sorgliga bilder som förstärker den lite olustiga stämningen i boken. Det är snyggt och välgjort på alla sätt och vis, men det är så otroligt ledsamt och dystert.

Jag hatar kaniner och blommor och barn

Jag hatar regn, mörker och att bli blöt om fötterna. Och egoistiska människor, jag hatar egoistiska människor. Huvudpersonen i Per Nilssons och Lisen Adbåges bok Jag hatar kaniner och blommor och barn hatar just kaniner, blommor och barn. Bland annat.

På första uppslaget står en lång, rödhårig man med ryggen mot oss och tar ut sin jacka ur garderoben. I handen håller han ett koppel, vilket ger oss en ledtråd om vem som berättar. Att vara inne är något annat huvudpersonen hatar. Det är bättre att vara ute och känna solen och vinden. Det älskar hen. Och Tage. Tage är bra.

När de kommer ut på gården leker några barn där. Berättaren hatar barn. Däremot tycker hen att det är väldigt roligt att skrämma dem. Och kaniner är ingen hit. De borde inte få finnas tycker berättaren. De ska också skrämmas. Katter är också hemska, för trots att de försöker verka mjuka och snälla är de elaka och onda. Och så fortsätter det. Den sura huvudpersonen hatar allt och alla, tills hen hittar en gammal halväten korv och några döda kråkor. Då blir livet lite lättare och berättelsen vänder. Vi får nu veta allt som berättaren älskar och mest av allt älskar hen det lilla barnet Tage.

Så vem är den här sura typen egentligen? Det blir kanske en överraskning för läsaren, en alldeles lagom överraskning i en bok som jag gärna hade läst högt för mina barn om de bara varit lite yngre. Jag tycker mycket om Per Nilssons text som skulle kunna gå att läsa med rolig och arg röst och Lisen Ådbåges fina illustrationer. Det finns många detaljer i bilderna, mycket att titta på och prata om. Det är då bilderboken är som bäst, när även bilderna lockar till samtal. Mitt i gråa november är det dessutom härligt med färg och blommor.

Om jag hade haft yngre barn tror jag att Jag hatar kaniner och blommor och barn hade blivit en familjefavorit, eller i alla fall en mammafavorit. Möjligen är det inte så kul om ungarna börjar prata om saker de hatar, men det är det värt.

 

Dom som bestämmer

Temat på Kulturkollo den här veckan är “Bildligt” och jag tänkte därför bjuda på några inlägg om bilderböcker, en genre som mina barn har vuxit i från och som därmed inte direkt finns i mitt liv.

Dom som bestämmer av Lisen Adbåge lånade jag på biblioteket just för att det är Lisen Adbåge som skrivit och illustrerat. Hon är en favorit som jobbar med starka färger och få ord.

Dom som bestämmer utspelar sig på en gård mellan några höga hus. Där finns dom som bestämmer och dom som som inte får vara med, eller vi som inte får vara med, för det är ur deras perspektiv boken berättas. När alla är på gården säger dom som bestämmer åt de andra att sticka, men när de gör det och börjar gunga, kommer dom som bestämmer och förstör.

Situationerna som tas upp är typiska och kan säkert engagera små läsare, liksom de engagerar mig. Dom som bestämmer är verkligen inga trevliga typer och de förstör så mycket. Så kommer vändpunkten när vi som inte får vara med tar kontrollen och då blir jag som hejar på dem riktigt glad. Ännu gladare blir jag åt hur allt löser sig till slut. En bra bok och ett bra budskap. Det är inte så enkelt att någon bara är dum, det går att förändra och förändras. Med få ord och enkla, men ändå innehållsrika illustrationer, berättar Lisen Adbåge en lagom spännande historia.

Det som stör mig är språket, eller i alla fall vissa delar av det. Jag har nämligen extremt svårt för dom och svenskläraren i mig vrider mig lite av obehag under läsningen. Dumt av mig, men det förstår lite av upplevelsen. Nu antar jag att få småbarnsföräldrar och definitivt få små barn bryr sig det allra minsta om att Adbåge använder dom, men den här snobben reagerar.

Men trots detta lilla förhatliga ord är Dom som bestämmer en bra bok. Jag gillar Adbåges lite fula illustrationer, där hon med enkla medel får fram väldigt mycket om såväl karaktärer som miljö. Färgerna är ofta starka, men mest tycker jag nästan om det ganska grå uppslaget där vi som inte får vara med spelar fotboll med ett gäng andra ungar och dom som bestämmer står som svarta skuggor och tittar på. Det är mycket känslor som förmedlas i den bilden.

Jenny Jägerfeld prisas för Comedy Queen

Jenny Jägerfeld är en såväl skicklig som modig författare och i Comedy queen lyckas hon förmedla det svartaste, svarta, utan att bagatellisera, förenkla eller för den delen sänka läsaren helt. Med humorn som vapen lyckas hon sprida hopp och till och med glädje mitt i det svarta. Det är helt enkelt briljant.

Comedy queen är nominerad till Augustpriset, ett pris som Jägerfeld redan vunnit, men som jag verkligen hoppas att hon vinner igen. I väntan på det kan hon, jag och alla andra glädjas åt att boken och dess författare tilldelats Barnradions bokpris, där juryn består av fem barn mellan 9 och 12 år som alla går på Rosengårdsskolan i Malmö.

Motiveringen lyder så här:

”Med Comedy queen tar Jenny Jägerfeld med läsaren in i en berättelse om sorg, saknad och vänskap. Jenny Jägerfeld får läsaren att förstå det viktiga i att prata med varandra när livet är som svårast. Med ‘funny bones’ och en huvudkaraktär som berör, fångar Jenny Jägerfeld läsaren från första sidan.”

 

Stort grattis!

Comedy queen är briljant

Tänk dig en bok om en flicka som mist sin mamma. En mamma som mådde så dåligt att hon valde att ta sig eget liv. Tänk dig att boken tar allt det sorgliga på allvar, men ändå får dig som läsare att skratta, inte bara en gång utan många gånger. Tänk att den inte bara får dig att skratta lite försiktigt, utan frusta av skratt. En sådan bok är Comedy queen skriven av fantastiska Jenny Jägerfeld. Att just hon skulle kunna skriva en sådan här bok är egentligen inte överraskande, men inte desto mindre imponerande.

Huvudpersonen Sara har just fyllt tolv år. Hennes mamma finns inte mer, men får fortfarande hennes pappa att gråta i duschen. Sara själv vägrar att släppa fram gråten, hon vill inte en sådan som gråter jämt, hon vill inte vara som sin mamma. Istället ska hon bli comedy queen och få alla att skratta.

Ni hör hur fel det skulle kunna bli i en bok om en tolvåring som drabbats av en ofattbar sorg och som gör allt för att inte visa den. Tur då att Jenny Jägerfeld är den som skapat Sara och som lyckas göra henne till kanske den mest komplexa tolvåring jag någonsin läst om. Jag känner hennes sorg och jag känner hennes vilja att bemästra den. Jag är också glad över att Jägerfeld låter henne omges av människor som faktiskt kan få henne att lyckas med sitt uppdrag. Som låter henne sörja på sitt sätt, men ändå hjälper henne att hitta rätt väg.

Comedy queen är briljant. En bok som jag hoppas att många lärare vågar läsa med sina elever. Ämnet är fruktansvärt och något vi helst av allt vill sopa under mattan för att skydda våra barn. Vi borde istället låta dem leva i verkligheten och förstå att livet är olidligt ibland, men att det kan gå ändå.

 

Åka buss

Åka buss är en bilderbok med text av Henrik Wallnäs och bilder av Matilda Ruta. Den gavs ut av Natur & Kultur 2016 och nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok samma år. Under Litteralund samtalade författarna med bland andra Pija Lindenbaum om flykt som tema i bilderböcker.

Boken börjar när sommaren tar slut och regnet öser ner. När en kattfamilj flyr med buss och åker från farmor och pappa till ett land långt, långt bort. Mamman berättar att pappa kommer sen, men hon låter inte som vanligt när hon säger det. Vi förstår av bilderna att det pågår någon slags krig. Kattsoldater vaktar vägarna som bussen åker på, taggtråd finns i naturen och i fjärran åker tanksen.

Den lilla katten kramar sin gosekanin och blöter dess öron med sina tårar. De åker båt och alla måste vara stilla. När ingen ser smyger dock familjen ut på däck. Från båten tas de till en stor, grå och öde sal, där de vuxna sitter apatiska och barnet målar och verkar försöka vara mer som vanligt. Det är en sorglig, men också hoppfull bild av ett barn som trots allt fortsätter vardagen.

Mamman och barnet finns i ett snötäckt land och pappan som är långt borta kan inte komma dit. Bussarna har slutat gå. Men så kommer han ändå, eller är det barnet som reser i sina drömmar? Det går att välja själv hur berättelsen ska sluta och jag vill gärna välja det hoppfulla.

Jag tycker mycket om Åka buss och hade definitivt läst den med mina barn om de hade varit yngre. I förskoleklass tror jag att den hade passat perfekt. Wallnäs text är enkel och poetisk, men rymmer också en hel del tolkning. Varifrån kommer familjen, vart är de på väg och vad hände egentligen med farmor? Rutas illustrationer är fantastiska. Hon kommer nära ibland och håller sig på avstånd ibland, vilket skapar en känsla av övergivenhet. Färgerna varierar också och jag tror att bilderna skulle kunna leda till minst lika många samtal som texten. Det finns olika information att hitta i text och bild, vilket också är bilderbokens storhet.

Monstret i natten

29692556_o_1

Monstret i natten av Mats Strandberg, men fina illustrationer av Sofia Falkenhem är en lagom läskig historia för barn mellan 6 och 9. Kanske mer 6 än 9 tänker jag, men en bra bok att läsa och samtala kring i år 1 eller 2 i skolan.

Monstret i natten är den första boken i serien om Frank Steen, som är med om något märkligt på sin nionde födelsedag. Att ingen av hans inbjudna klasskompisar kommer tillhör inte det märkliga dock, det har Frank räknat med. Han ville inte ens att mamma skulle bjuda alla. Frank är ensam och annorlunda. När grannens hund biter honom i fingret blir han ännu mer udda. När natten kommer förvandlas han nämligen till ett monster. Päls växer ut på hans kropp och han får en svans.

Monstret Frank ger sig ut i natten och lyckas skrämma upp folk ordentligt. Detta trots att han faktiskt inte är farlig alls. Han vill bara hälsa på människor och önskar att de ska klia honom mellan öronen eller på magen. Ändå skräms de av hans utseende. Det är riskfyllt att springa omkring som ett monster om nätterna, men Monstret Frank hittar snart vänner som även de lever på nätterna. De träffas på det lokala biblioteket och helt plötsligt har Frank blivit en del av en gemenskap.

Mats Strandberg är så bra på att blanda skräck med vardagsskildringar. Monstret i natten är en klassisk berättelse om ett ensamt barn, som får nya vänner på ett ovanligt sätt. Frank är fortfarande ensam på dagarna, men på nätterna är han det inte längre. Visst blir han ett monster och visst medför det vissa problem, men mest är det ganska positivt. Det finns massor att prata om kring vänskap, mobbing, rädslor och att vara annorlunda. Frank vill inte alls skrämmas, men ändå blir människor rädda bara av att titta på honom. Är det inte så att vissa personers utseenden får oss att bli rädda, trots att vi egentligen inte vet någonting om dem? Det är ett aktuellt tema som det definitivt kan pratas mycket om. Ensamkommande flyktingbarn, kvinnor i slöja, listan kan göras lång.

Jag hoppas att många föräldrar och lärare läser den här boken för barnen i sin närhet och att de pratar om mer än att någon bokstavligen blir ett monster . Det är en perfekt bok att dialogläsa, dvs läsa och prata om, då det dels är så fina bilder och dels har ett starkt innehåll. Jag önskar att mina barn varit lite yngre, då hade jag definitivt läst böckerna om Frank för dem och jag är säker på att vi gjort det många, många gånger.

Extra plus också för ugglorna och Twin Peaks-referensen. Jag gillar när barnböcker flirtar med de vuxna och samtidigt roar barnen.

 

Veckan före barnbidraget

9789129699289_200x_veckan-fore-barnbidraget

När det är veckan före barnbidraget får stövlar tejpas med silvertejp, bilen stå med tom tank och middagen bli makaroner och korv, utan korv, eller mormors pannkakor. Det är också då badhuset finns hemma och tivolit på lekplatsen. Tills det blir stövelmåndag, tankabilenmåndag eller, som det kanske korrekt ska benämnas, barnbidragsmåndag.

Jag tycker mycket om Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman. Ellen Ekmans illustrationer är som vanligt fantastiska och jag tycker om tydligheten i Elin Johanssons text. Det är bara det att jag är inte riktigt säker på att det verkligen är en bok för barn. Visst har även jag påpekat att saker måste vänta för att barnbidraget eller lönen inte har kommit, men jag tycker egentligen inte att barn behöver höra det. Eller så handlar det om att jag och min familj inte är utan pengar på riktigt ens precis innan lönen dyker upp. Om det hade varit så, skulle mina barn tvingas bli mer medvetna om pengars värde och att de fanns i begränsad mängd som inte ens räckte månaden ut.

Veckan före barnbidraget är absolut ingen nattsvart bok. Den är socialrealistisk och snyggt, men också roligt och varmt. Mamman finns där och det finns en mormor som kan bjuda på pannkakor och där det går att sova över ibland. Kanske är det ändå en bra bok att läsa tillsammans med barn, oavsett om de upplevt en fattig vecka före barnbidraget eller inte.

 

 

Mitt bland stjärnor

mittblandstjarnor-inb

Mitt bland stjärnor är en bilderbok med vackra och fyndiga rim av Lotta Olsson och fina bilder av Olof Landström. Den börjar när jorden skapas, mitt i mörkret en blågrön boll. Ur vattnet kommer livet:

Många sorters liv och typer
kryllar nu och krälar, kryper,
kravlar, kraxar, flaxar, går,
simmar, stimmar, sover, står.

 

Jorden fylls av olika liv och de i sin tur skapar fler liv. Ägg kläcks, frön blir blommor och frukter, människobarn växer i magar. Andras liv tar slut, som dinosauriens och maskens när den blir uppäten av den nyfödda fågelungen. Olika liv skapas på olika platser och djuren vet inte att andras liv ser helt olika ut. Lodjuren bor långt i norr, medan lejonen svettas på savannen. Vi människor har också olika liv och använder olika ord.

Mitt bland stjärnor är en riktigt fin bilderbok. Jag tycker mycket om Lotta Olssons text, med sina rim och många allitterationer. Olof Landsströms bilder är enkla, men inte sällan oväntade. Jag kan tänka mig att det finns en hel del att prata om när bokens läses tillsammans med yngre barn. Mina grabbar har blivit för gamla för bilderböcker, men jag är helt säker på att Mitt bland stjärnor hade varit en bok vi skulle ha läst många gånger och en text som säkert skulle ha fastnat i minnet. Det är otroligt skickligt att kunna säga så mycket med så få ord. Jag tycker också att kombinationen av ord och bild är strålande. Mitt bland stjärnor är Lotta Olssons och Olof Landströms första gemensamma bok. Jag hoppas verkligen det blir fler.

En bok om George och Charlotte

george-inb

George ser ut som en pojke och alla som ser henne tror att hon är det. Själv vet George att hon är en flicka och i hemlighet läser hon tidningar för tjejer om mode och smink. George önskar att hon kunde få vara som de.

George stora dröm är att få spela rollen som Charlotte när klassen sätter upp Min vän Charlotte. Nu är rollen som spindeln en tjejroll och det är bara tjejer som får provspela för den. Trots att George vet att hon måste hålla sitt sanna jag hemligt, vill hon verkligen stå på scenen som Charlotte.

Författaren Alex Gino använder genomgående hon som pronomen när hen skriver om George i boken med samma namn. Jag använder hen om Alex Gino, då hen på sin hemsida påpekar att hen använder “singular-they” om sig själv. Pronomen är viktiga i definitionen av någons identitet. Hen säger att boken om George saknades och att det var en lucka hen ville fylla. Jag är glad över att det kommit flera böcker om ungdomar som definierar sig som ett annat kön än det biologiska, men kanske är det extra viktigt att en sådan bok kommer för yngre läsare. På många sätt är George en vanlig berättelse om familj, vänskap och skola och det är befriande på något sätt. Visst är det en kamp och visst önskar George att han skulle våga berätta för sin mamma att han är en flicka, men möjligheter är viktigare än problem.

Det är pjäsen Min vän Charlotte som står i fokus och George stora dröm att få stå på scenen. Hans bästa vän Kelly blir ännu viktigare under bokens gång än hon varit tidigare då hon peppar George att faktiskt provspela. Det är inte så att Kelly förstår att George är en flicka, men hon tycker verkligen att kön inte borde spela någon roll i en teaterpjäs.

George är en fin bok om att våga vara sig själv och jag hoppas att den når många läsare. Kanske ska den läsas i år fem eller möjligen sex, innan det blir för mycket tonårsrevolt av det hela. Den mest fördomsfulla tiden brukar vara i år 6 eller 7, medan ungdomar i år 9 ofta har insett att det inte är farligt med annorlunda människor eller ens att vara annorlunda själv.

I lördags skrev jag om George och fler normbrytande böcker på Kulturkollo.

Sida 1 av 10

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: