Barnböcker

Min storslagna död är helt fantastisk

Som jag älskar Jenny Jägerfelds senaste bok Min storslagna död! Den andra boken om Sigge som flyttat med sin familj till Skärblacka är tusen gånger bättre än första delen Mitt storslagna liv och då var den ändå fantastisk. Vi får återigen träffa Sigge, mamma Hannah och syskonen Majken och Bobo, som bor hos Charlotte (som vägrar kallas mormor eftersom hon inte är gammal) i ett stort hus som tidigare varit hotell. Grand Hotell i Skärblacka har dock bara en gäst, Kalle Maräng, som är en minst sagt misslyckad skådespelare. Miljön är annorlunda, karaktärerna unika och inte minst väldigt roliga. Jenny Jägerfeld kan konsten att skriva fantastisk dialog och beskriva de mest dråpliga och oväntade situationer. Jag fnissade mig igenom boken och skrattade till och med högt så många gånger att jag fick avbryta läsningen då mina elever skrev prov samtidigt.

Sigge är en älskansvärd figur, lite osäker, ibland så snäll att det blir dumt och samtidigt väldigt rolig. Han har tidigare varit mobbad och trots att han nu har en kompis i grannen Juno. När fler i skolan vill vara med honom vet han inte hur han ska hantera det eftersom han inte är van vid att ha vänner. Egentligen är det med Juno han vill vara och deras arbete med en app för husdjur upptar mycket av deras tid. Idén är att djur ska kunna träffas, men också djur och människor. Två övergivna kattungar som riskerar avlivning behöver t.ex. en ägare.

Roligast av alla är Sigges syster Majken, som inte kan prata utan att skrika och allt hon säger skrivs därför i versaler. Hon ska spela huvudrollen i skolans julspel och hennes Jesus är inte likadan som Jesus brukar vara i julspel. Hon vägrar vara en passiv bebis, utan tar med en självklarhet över scenen. Lillasyster Bobo pratar istället väldigt lite, men hon kan i alla fall prata nu, något som inte var helt säkert i första boken. Majken gör skyltar till henne så att hon ska slippa prata med främmande människor och försvarar henne som bara en riktigt känslosam storasyster kan göra.

Även Sigge blir en del av julshowen då de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan vill ha med honom i sin hiphopgrupp 6 10 Mushroom. Sigge förstår inte varför och är rädd att de driver med honom, men trots att han försöker slingra sig ur uppträdandet som han tror ska bli hans död, vägrar de att släppa honom. De vägrar också att repa, vilket är snäppet värre och Sigge får mer och mer panik för varje dag. Ännu mer panik får han över att inte riktigt veta hur han ska kunna ha flera kompisar samtidigt, utan att riskera att svika någon av dem.

Skildringen av de tre syskonen som verkligen är unika individer är väldigt fin. I Jenny Jägerfelds litterära värld får man vara hur man vill, men man måste vara snäll för att räknas. Allt behöver verkligen inte bli rätt, men samvetet måste finnas där. Ett annat viktigt budskap är att alla människor har en hemlighet som vi inte vet om. Tvillingarna har t.ex. en mamma som jag som vuxen förstår mår riktigt dåligt. De är inte bara lättsamma, coola och oberörda, de är mer komplexa än så. Att som Jägerfeld skildra allvarliga ämnen utan att bli överpedagogisk eller moraliserande är både skickligt och viktigt.

Sigge kämpar ständigt med att våga vara sig själv och i Min storslagna död lyckas han vara sig själv på flera olika sätt. Samtidigt som vi läsare förstår att det finns flera sidor av varje människa så inser Sigge detsamma. Både om andra och sig själv. Början på det som jag hoppas och tror kommer att skildras i tredje boken om Sigge är också fin. Min storslagna kärlek ska den heta och ja, den kommer med all säkerhet att bli just storslagen.

Naturen av Emma AdBåge

Olika människor bor i en ny och utanför den finns naturen och den berättar Emma AdBåge i sin bok Naturen. I enkla teckningar och med få ord berättar hon om allt vi älskar och hatar med naturen eller kanske snarare med väder och vind. Väldigt svenskt känns det som, för vad leder till så mycket diskussioner som just vädret. Lite som jag känner mig just nu, som avskyr snön och vinden som april har bjudit på, längtar efter sol, men ändå förbannar det soliga vädret när det väl kommer leder till en massiv allergi.

Naturen finns där hela tiden runt omkring oss och vi följer hur löven slår ut, gulnar, blir röda och sedan bruna. När de är bruna tycker vi inte om dem alls. På samma sätt blir vi glada över den första snön, men sedan gnäller vi om det kommer för lite eller om det kommer för mycket eller om snön ligger kvar för länge. Så här skriver hon om min favorittid:

“Snart mojnar vinden och temperaturen stiger. Äntligen sommarlov!

— HÄRLIGT! ropar vi.

Lite synd att man inte kan bada i sjön längre bara, för den blev så konstig av all snö som kastades där i vinter.”

[…]

“Efter elva dar utan regn, är bassängen helt ljummen. Tagetesen dör och vi kan inte göra isbitar, för vattnet är slut i brunnen, och ska man gå genom trädgården måste man ha skor, för asfalten bränns i värmen.”

Jag tänker på sommaren 2019 och hur jag älskade och hatade värmen på samma gång. Hur individer påverkades av naturen och hur naturen faktiskt ändrade förutsättningarna även för landet som helhet med all vattenbrist som verkligen påverkade. AdBåge ger oss barnens blick på de märkliga vuxna som svär åt naturen när den ställer till det och orsakar KOSTNADER.

Visserligen är Naturen en bilderbok, men det som gör det här till en så bra och kanske framför allt underhållande är Emma AdBåges illustrationer i kombination med den roliga text. Det blir dråpligt, men också lite allvarsamt när det blir tydligt att vi verkligen inte kan styra naturen runt omkring oss hur gärna vi än vill. Vi klarar oss inte med bara asfalt och pooler, vi behöver naturen även om vi inte kan kontrollera den helt, eller just därför.

Sammanställning: Barn- och ungdomsböcker i februari (och mars)

En lite sen sammanfattning av de barn- och ungdomsböcker som jag läst den senaste tiden. Många bra titlar som rekommenderas!

Böckerna om Kerstin av Helena Hedlund, illustrerade av Katarina Strömgård, är alla riktigt fina. De vänder sig åldern 6-9 år och jag har läst alla fyra:

Det fina med Kerstin (2018)

Att vara Kerstin (2019)

Kerstin, livet och döden (2020)

Precis som Kerstin (2020)

 

Följande böcker för tonåringar har jag läst:

Hälsningar från havets botten, Christina Lindström (2015)

Mizeria, Melody Farshin (2018)

Brevet från mig: dikter för unga, Lena Sjöberg (2019)

Himlabrand, Moa Backe Åstot (2021)

Lowkey, Melody Farshin (2021)

Prinsen av Porte de la Chapelle, Annelie Drewsen (2021)

 

 

Precis som Kerstin

Vilken fin bokserie den om Kerstin är. I Precis som Kerstin, seriens fjärde bok berättar Helena Hedlund om hur Kerstin försöker passa in, utan att lyckas speciellt bra. Kompisen Gunnar är den bäste, men tydligen är det inte okej för en flicka och en pojke att vara bästa vänner. Då är de istället kära och så vill Kerstin inte ha det. Mest av allt önskar hon att hon inte var så känslig och kunde säga ifrån när andra retas, istället för att börja gråta. Tänk om hon kunde vara lika okänslig som Li och strunta helt i andras känslor.

Det närmar sig jul och Kerstin är verkligen laddad. Hon har satt upp sex adventskalendrar i sitt rum och ser fram emot att öppna luckorna. Det är dock inte bara tomten som väntas på julafton. Kerstin ska nämligen snart bli storasyster och bebisen i magen (som mamma är säker på är en lillebror och pappa lika säker är en lillasyster) är beräknad att födas just den 24e december. Egentligen är det inget traumatiskt med att få ett syskon, men Kerstin önskar verkligen att bebisen inte ska komma på julafton. Och så önskar hon sig snö på julafton och den fina tavlan med vattenfall som finns i affären Nisses som har allt och lite till.

Tomten kommer som vanligt till församlingshemmet och även om Kerstin och Gunnar självklart inte tror att tomten finns på riktigt, märker det att hans magiska kalender får bra saker att hända. De ler mot andra, tackar ordentligt och kämpar hårt för att följa allt som står i kalendern. Det verkar funka och snön faller över det lilla samhället där de bor. Gunnar och Kerstin har verkligen roligt tillsammans, men Kerstin påverkas av att andra ifrågasätter deras vänskap. Det är därför hon trots allt bestämmer sig för att gå på Lis pyjamasparty, trots att hon verkligen inte vill. Alla tjejerna i klassen är bjudna, men Gunnar får självklart inte komma.

Böckerna om Kerstin beskrivs som en modern Bullerby-serie och det är kanske inte en beskrivning som jag känner mig helt bekväm med. Visst är de både fina och vardagliga och utspelar sig på landet, men det finns mer svärta i böckerna om Kerstin och det på ett bra sätt. I Precis som Kerstin handlar det bland annat om att inte riktigt passa in och att inte våga säga ifrån när andra tvingar in en i en roll som inte är bekväm. Kerstin är blyg och känslig, något som hon själv ser som ett problem, men som hennes föräldrar är noga med att lyfta som något bra. De vuxna finns där hela tiden om än i bakgrunden ibland och de gör oftast ganska rätt, samtidigt som de är väldigt mänskliga. Till och med Gunnars mammas nya kille Skinn-Mats (som kallas så för att han alltid har skinnkläder) visar sig ha en del goda sidor.

Tre böcker om Kerstin

Mina barn är lite för stora för barnböcker och därför har jag helt missat Helena Hedlunds serie om Kerstin som är sju år och bor där grusvägen slutar. Exakt var det ligger vet vi inte, men det är en liten by där alla verkar känna alla och Nisses affär är en naturlig mötesplats. Böckerna är fint illustrerade av Katarina Strömgård.

Första boken om Kerstin heter Det fina med Kerstin och publicerades i augusti 2018. Vi får träffa Kerstin som bor med sin mamma, pappa och katten Kattegatt. Kerstin är en blyg och känslig flicka som inte riktigt vågar säga ifrån. Varje dag frågar Fatima Kerstin mamma och pappa om Kerstin får leka med henne och varje dag svarar de ja. Kerstin själv hade hellre varit hemma själv, men det vågar hon inte säga. Det är mycket hon inte vågar. Som att säga ifrån när fröken Lotten ger henne en orange krita för att måla håret med när Kerstin ska göra ett självporträtt. Som om Kerstins hår skulle vara orange. Det är ju guldfärgat.

Kerstins liv förändras när Gunnar och hans mamma flyttar in i grannhuset. Han har lika långt hår som Kerstin och det är också guldfärgat. Dessutom kan han trolla. I alla fall nästan. Bokens tema är guld och att våga tala sanning. Kerstin hittar nämligen en vigselring som visar sig vara hennes frökens, men eftersom hon ljuger om det inledningsvis vågar hon inte säga att hon har den. Lite typiskt Kerstin ska det visa sig att skapa konflikter genom att inte berätta saker.

I andra boken Att vara Kerstin får vi följa Kerstin och Gunnar igen. De har verkligen roligt och deras lekar beskrivs så härligt av Helena Hedlund. Kluriga är det också och lyckas till exempel beställa vargkiss som enligt Nisse i affären är det enda som skrämmer bort vildsvinen som grävt upp hela trädgården utanför Gunnars hus. Det är snart hans mammas födelsedag och presenten blir en vildsvinsfri trädgård. Det hade kunnat vara en teckning som Gunnar gjort av sig själv, sin mamma och sin pappa, som hans mamma glömt efternamnet på, men som heter Andy och kommer ifrån Nya Zeeland. När Kerstin tar hem teckningen för att ge den till Gunnar som är sjuk, tror hennes föräldrar att hon gjort den. De blir så glada att de ramar in den och hänger den i vardagsrummet. Nu är det självklart omöjligt för Gunnar att leka hemma hos dem och att berätta sanningen är inget alternativ.

Det är så mycket som snurrar i Kerstins huvud och hon kan inte sätta ord på det. Mamma har varit på semester med moster Kakan och klippt håret som en tupp och skaffat en tatuering som föreställer ett hjärta och ett K. Mamma har en 40-årskris tror Kerstin och när hennes föräldrar börjar bråka tror hon genast att de ska skiljas. I skolan har de fått en ny lärare som heter Kenneth och Kerstin vågar verkligen inte prata med honom. Istället gråter hon och Kenneth tror att hon tycker att det är svårt med matte.

Tredje boken om Kerstin heter Kerstin, livet och döden och här står morfar och katten Kattegatt i centrum. Allt börjar dock på Kerstins födelsedag när hon ligger och väntar på sina föräldrar. Hon är spänd, förväntansfull och väldigt, väldigt kissnödig. Att gå upp och kissa vågar hon inte, för då kanske mamma och pappa hör att hon är vaken. På typiskt Kerstin-sätt ligger hon kvar och grubblar och till slut går det inte att hålla sig längre. Hon skyller på Kattegatt som är gammal och skruttig, men åttaårsdagen börjar inte riktigt som hon tänkt sig.

När morfar ska ta med Kerstin på cirkus verkar han ha glömt att hon fyllt år och säger att hon är sju för att slippa betala vuxenpris. När clownerna tar med sig morfar är Kerstin säker på att polisen ska ta dem och flyr därför hem igen. Som så ofta löser Kerstin problem genom att försöka undvika dem. Någon annan hon undviker är Gunnar och det handlar om att han har en kompis som bor hos honom. En kompis vars mamma jobbar på cirkusen och vars pappa dricker lite för mycket. När de väl börjar leka igen Gunnar, Kerstin och Pavel är de på jakt efter Kattegatt som försvunnit och efter andra djur som behöver räddas.

Kerstin är en förtjusande huvudperson, som är blyg och känslig, men också klurig och påhittig. Med Gunnar vågar hon vara sig själv och deras vänskap beskrivs på ett väldigt fint sätt. Den andra boken Att vara Kerstin är min favorit, men de andra två är fantastiska också. Så fint att alla känsliga pojkar och flickor får en förebild.

 

Illustration ur Kerstin, livet och döden av Katarina Strömgård.

Boknostalgi: Richard Scarry

När jag var liten älskade jag Richard Scarrys böcker och kunde titta på bilderna hur länge som helst. När barnen var små köpte jag ett nytt exemplar av Runt omkring i världen och även de tyckte mycket om att läsa den, eller kanske framför allt titta på och prata om bilderna. Lite väl stereotypt och fördomsfullt känns innehållet kanske idag, men illustrationerna är fortfarande fantastiska.

Virrpetter — om en snurrig morfar

Virrpetter av Johanna Wahlfisk är en bok för barn som handlar om demens. Tanken med boken är enligt baksidestexten att den ska kunna “användas för att prata med barn om demens”. Vi får träffa en morfar som alltid haft “ett minne som en häst”, men som nu börjar glömma saker. Han glömmer vad hans ska handla, går ut i kläder som inte passar årstiden och tilltalar människor han möter på ett minst sagt ovanligt sätt.

Jag förstår att författarens syfte har varit att lätta upp en situation som kan vara svår för barn. När en nära släkting förändras blir det självklart märkligt och den morfar som fanns blir något annan. Så var det för mina barn och min systerson när min pappa drabbades av alzheimers. När bokens morfar blir lite lagom tokigt snurrig, blev han mest arg och en sådan morfar hanteras inte med hjälp av boken Virrpetter. Möjligen kan den ge en förståelse för att det är vanligt att äldre människor glömmer och att det inte behöver vara så farligt. Jag tycker också mycket om skildringen av det äldre paret och den kärlek som fortfarande finns mellan dem.

Språket och händelserna bygger på upprepningar och det blir lite småroligt ibland, som när morfar börjar leka att han är sjörövare. Jag kan dock sakna allvaret i boken, men inser att målet inte varit att skapa en sådan berättelse. Lättsamt och underhållande är det definitivt, pedagogiskt också, men nästan för käckt för min smak. Jag tror inte att systersonen hade kopplat ihop sin morfar med den som finns i boken, men helt klart hellre haft en lagom glad och virrig morfar än en som var frustrerad och arg. Trots allt är det bra med böcker som beskriver en situation som många hamnar i och därmed kan bidra till såväl förståelse som tid för samtal och reflektion.

Ledsen — en bok om starka känslor

Ledsen är en bilderbok för barn från 3 år med text av Lotta Olsson och illustrationer av Emma AdBåge. Det är första delen i en planerad serie om känslor och nästa bok med titeln Glädje kommer under nästa år.

Vi får följa med till förskolan och dagen börjar med att ett barn lämnas där och vinkar hejdå till sin förälder. Barnen och personalen äter frukost och allt känns som vanligt och det är bra. Efter frukosten leker de lugnt och stilla. Men …

När matvagnen körs ut och personalen kanske inte har full uppmärksamhet på vad som pågår, händer en sak. En glad mun blir till ett streck. Ögonen tåras, blicken blir dimmig och någon blir väldigt, väldigt ledsen. “DEN VAR FAKTISKT MIN!” skriker barnet. Det kommer en massa tårar och en massa snor, men väldigt få ord. De fastnar i halsen och först när gråten är slut går det att berätta om vad som hänt. Men först en massa, massa gråt. Det är skönt att gråta och skönt att andra ser det.

Ledsen är en riktigt fin bok med få ord och enkla, ganska fula men också uttrycksfulla illustrationer. Människorna är lite skeva, men det skapar en stämning som är precis som den ska vara. Känslorna är tydliga och går att identifiera sig med, för visst är det skönt att få gråta ut riktigt rejält ibland. Det sköna är att barnet får lov att vara precis hur ledsen som helst och både vuxna och barn finns där för att trösta.

Billie, Korven och havet

Den här veckan firar jag Barnboksveckan och planen är att bjuda på några riktigt bra boktips för de yngre. Dagens inlägg handlar om Billie, Korven och havet av Julia Hansson, som är nominerad till Augustpriset för Årets bästa barn- och ungdomsbok. Det är Julia Hanssons debut och hon är ansvarig för både text och bild i berättelsen om Billie.

Billie, Korven och havet utspelar sig under en dag på stranden. Hunden Korven absolut älskar havet och stranden, medan Billie är ganska så skeptisk. Kanske är det mest mamma som vill göra något denna fina sommardag, men Billie har inget annat val än att följa med. Hon ligger i skuggan under strandparasollet medan mamma läser en bok bredvid, men bada det tänker hon inte göra. Det är för många andra på stranden och i vattnet finns barn som skriker och skvätter vatten. Om Billie får bestämma själv är hon helst för sig själv, eller möjligen med hunden Korven. När Korven badar efter att ha blivit smutsig och sandig, tycker mamma att Billie också ska göra det. Hon känner på det kalla vattnet, vågar sig i en bit och sedan bränner hon sig på en manet. Klart hon inte vill bada mer då.

Men så hittar Korven ett cyklop och kommer med det till Billie. Hon bestämmer sig för att göra som mamma säger och bada en gång till. Med cyklopet som skydd upplever hon en helt ny värld under vattenytan och med ens blir det riktigt roligt att vara på stranden. Skildringen av en rädsla som barnet kommer över är fin och jag kan tänka mig att små läsare som tycker att det är lite läskigt att bada, kan bli lugnade av Billies undervattensäventyr.

Det finns mycket jag tycker om i Billie, Korven och havet. Illustrationerna är till exempel fantastiska och jag uppskattar att det faktiskt finns alla möjliga sorters människor på stranden. Hunden Korven är också en stor favorit och uppslaget där hen leker runt på stranden är riktigt härligt. Däremot har jag svårt att se boken som något utöver det vanliga. Det är en fin bilderbok med en söt historia, men jag är inte överväldigad. Det händer för lite i såväl text som bild för att berättelsen ska hålla att läsa om och om igen. Nu har jag förvisso inte testläst Billie, Korven och havet med någon ur målgruppen, men mitt betyg blir ändå bra, men inte wow och wow ska det väl ändå vara när en bok blir nominerad till Augustpriset?

Vi är lajon!

Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationer av Jenny Lucander tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomspris 2020 och det måste självklart uppmärksammas!

Vi är lajon! handlar om två bröder och det är den äldste som berättar. Bröderna älskar att leka och favoritleken är att de är lajon som bor på savannen och jagar gaseller och gnuer. De är farliga och ryter, rivs och anfaller. Ibland smyger de tyst, tyst och det händer att de ligger i en lajonhög och latar sig.

Så händer det en dag att lillebror inte vill vara med och leka. Han har ont i magen och vill stanna i sängen. Storebror kallar honom “bajsgasell” och tycker att han är tråkig. Ännu tråkigare blir det när han måste åka till doktorn, fast storebror envist hävdar att “lajon går till veterinären”. Han vill inte heller sitta och prata i soffan med mamma, för sådant gör inte lajon.

Lillebror läggs in på sjukhus och sängen med sitt galler liknar en bur på zoo, tycker storebror. Från lillebrors kropp går slangar och sladdar och snart tappar han sin lajonpäls. Storebror gör allt för att lätta upp situationen och de båda lajonbröderna ger ut på äventyr i sjukhusets korridorer. De träffar en tantzebra och fångar en gubbflodhäst innan de måste återvända till rummet och sängen.

Vi är lajon! är både sorglig och hoppfull. Kärleken mellan de två bröderna skildras på ett riktigt fint sätt och Jenny Lucanders illustrationer är helt fantastiska. Som vuxen vet jag att det är rätt illa med lillebror och illustrationerna mer än texten visar föräldrarnas oro. Samtidigt blir det tydligt att storebrors fantasi och hans nästan krampaktiga längtan att skapa ett normalt liv i en onormal situation faktiskt gör skillnad. Det går inte att bota lillebror, men han kan fortsätta leken de älskar.

Hade jag läst den här boken för barn? Om det fanns någon sjuk i vår närhet så hade jag absolut gjort det. Däremot är jag inte helt säker på om jag gjort det annars. Visserligen har boken ett slut som inte på något sätt är eländigt, men inte heller helt hoppfullt då lillebror finns kvar på sjukhuset och fortfarande är sjuk. Som tröst i en svår situation tror jag ändå att Vi är lajon! kan vara riktigt bra. Det är en väldigt fin och gripande bok på många sätt och illustrationerna tillhör de bästa jag sett. Färgglada, fantasifulla, men ändå realistiska och dessutom detaljrika. Bilder att tala om helt enkelt.

I juryns motivering till varför just Vi är lajon! tilldelades Nordiska rådets litteraturpris lyfts det fram att boken verkligen tar ett barnperspektiv och så är det helt klart. De framhåller också föräldrarnas roll och skriver: “[g]estaltningen av föräldrarnas omsorg och förtvivlan är verkets smärt- och vilopunkter” vilket är en fin formulering som tydligt berättar hur föräldrarnas agerande skildras på ett lågmält, men ärligt sätt. Att slutet skulle vara en antydan om att “ett nytt Nangijala finns” vill jag inte tänka på, då jag hoppas att brödernas lajonjakt faktiskt kan fortsätta i denna värld.

Ett stort grattis till Jens Mattsson och Jenny Lucander till priset och inte minst till en riktigt fin bok.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: