Barnböcker

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem

Kentauren Ken Taur har inte varit hemma på flera år och nu längtar han verkligen dit. Han och eldflickan Gnista tar sällskap och hoppas komma hem igen till jul. I Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem får vi följa deras färd till Nordpolen och kentaurernas hemliga rike.

På vägen möter Ken och Gnista en rad kända sagofigurer och vi läsare förstår att de sagor vi läste som barn inte riktigt stämmer. I ett isolerat slott bor till exempel prinsessan Acapella och hon behöver definitivt inte bli rädda, utan vill bara vara ifred. Namnet Törnrosa är bara ett töntigt smeknamn som den hemske prinsen gav henne. Han som tog sig in i slottet och pussade henne medan hon sov, dessutom utan att fråga. Trots att Acapella påstår sig vilja fira jul själv, kan hon ändå inte låta bli att följa med Ken och Gnista, då hon så väldigt gärna vill träffa tomten.

Senare under resan träffar de på en häxa som är hemlös efter att två elaka barn ätit upp hennes hus och en stackars varg som älskade att låna nattlinnen av sin äldre väninna, men sedan blev lurad av väninnans barnbarn Rödluvan. Den annorlunda vinklingen av sagorna gör berättelsen extra rolig att läsa, men kräver kanske också att läsaren känner till sagorna sedan innan. Eller så funkar det ändå att läsa om Ken och hans annorlunda vänner.

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem har 24 kapitel, ett för varje dag fram till julafton och det är helt klart underhållande och charmig läsning, som även de högläsande föräldrarna kommer att uppskatta. Jag läste till exempel boken helt utan barn och det funkade fint det med. Ännu roligare hade det självklart varit att dela läsupplevelsen med någon annan. Jag gillar verkligen konceptet med adventsböcker och även om det nu gått några dagar av december tycker jag definitivt att föräldrar ska införskaffa boken och börja högläsningen bums.

Mitt storslagna liv

Idag delas Augustpriset ut i tre kategorier och i Jenny Jägerfelds senaste bok Mitt storslagna liv är nominerad i barn- och ungdomsklassen. Jägerfeld är en favoritförfattare och hon skriver alltid om barn och unga som behöver lite extra omsorg av någon anledning. I senaste boken är det Sigge som är huvudpersonen och han har en plan. Eftersom han flyttat till sin mormor tillsammans med mamma, två syskon och ett gäng djur, ska han börja i en ny skola och han ska därför ägna sommarlovet åt att bli riktigt populär. I sin gamla skola var han nämligen utsatt, ensam och mobbat, men nu ska allt bli annorlunda. Han har exakt 59 dagar på sig.

Mormor (som absolut inte vill kallas mormor, då hon heter Charlotte) bor i Skärblacka utanför Norrköping och driver där ett hotell som hon kallar Grand Hotell, men som egentligen bara är ett stort hus med en massa märkliga prylar i, bland annat ett gäng uppstoppade djur som Sigge lagar för att få in lite extra pengar.  På hotellet bor bara en enda gäst som kallas Krille Maräng och drömmer om att få göra en film. Han berättar gärna för alla som vill höra, och alla andra också, om senaste idén till filmmanus.

Jag tycker om att läsa om Sigge och hans annorlunda familj. Kanske saknar jag lite av den rejäla svärta som är så typisk för Jägerfeld, men den finns där trots allt om än lite mer under ytan. Istället kör hon humor med extra allt och lite till. Mormor Charlotte är hysteriskt rolig, mamma Hannah är mer stillsam och också lite mer orolig för framtiden. Hon har trots allt lämnat pappan till två av sina barn och flyttat från Stockholm till sin mamma. Dessutom saknar hon jobb och vet inte alls hur hon ska kunna skapa en vettig tillvaro för familjen. Sigge är den som kniper mitt hjärta. Han är smart och annorlunda, vilket säkert är en av orsakerna till att han haft det tufft. Han skelar lite, gillar konståkning och är helt enkelt inte så cool som han hade behövt vara för att få kompisar i Stockholm. När grannen Juno fotograferar honom i en pinsam situation och lägger ut bilden på sitt populära Instagram känns det helt klart som att framtiden i Skärblacka kommer att bli precis lika misslyckad.

När jag gick i trean läste vi Roberta Karlsson och kungen tillsammans i en högläsningsgrupp och fyran läste vår lärare högt ur Vad händer om man vänder på Paris, två helt fantastiskt roliga böcker som båda är skrivna av Viveka Lärn, som då hette Sundvall. Om jag vore lärare i trean eller fyran skulle jag istället välja Mitt storslagna liv som högläsningsbok. Den är verkligen rolig, nästan hysterisk ibland, men har också en allvarlig underton. Helt enkelt en klockren bok att läsa tillsammans, för trots att det här inte är Jenny Jägerfelds bästa är det en härlig bok som jag hoppas når många läsare.

 

Tiger, Tiger, Tiger

Min systers son är tre och ett halvt år. När han är här är kusinerna självklart intressanta, men också våra två katter. Manya försöker springa undan, men är rätt tålmodig när han väl fångar henne. Moltas däremot leker gärna, men förstår inte riktigt att klorna behöver hållas inne. För en treåring är djur fascinerande och huvudpersonen i Tiger, Tiger, Tiger av Åsa Lind & Joanna Hellgren älskar, precis som min systerson, katter. Eller egentligen en speciell katt, nämligen grannens katt Tiger. Men som med alla katter är Tiger svår att bestämma över och bokens huvudperson letar och letar när katten försvunnit.

Tiger, Tiger, Tiger är nominerad till Augustpriset och liksom Dyksommar, som jag skrev om igår, är det en bok som vänder sig till åldersgruppen 3-6 år. De två böckerna är dock väldigt olika. Tiger, Tiger, Tiger är verkligen en bok för det lilla barnet. Illustrationerna är fina och naivistiska och vi följer en tultande liten unge på jakt efter en katt. Texten på rim är mycket troligt rolig att läsa högt och jag tror att barn kommer att uppskatta läsningen mycket. Läsaren bjud på ett vardagsäventyr som alla barn kan leva sig in i. Det här är helt enkelt en ganska vanlig, fin barnbok. Dyksommar är något helt annat, men frågan är om en bok som når många barn ska vinna, eller en som kan hjälpa vissa?

Dyksommar

En dag är han som var min pappa bara borta. Det var som om någon hade klippt ut honom ur verkligheten. Det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.

Så börjar Dyksommar, en av de nominerade till Augustpriset 2019. En vackert illustrerad bilderbok med få, men så vackra och precisa ord. Ord skrivna av Sara Stridsberg och vackra bilder av Sara Lundberg, som tilldelades Augustpriset 2017 för boken Fågeln i mig flyger vart den vill. Boken kallas på Bokförlaget Mirandos hemsida för “en liten syster till Sara Stridsbergs hyllade roman Beckomberga – ode till min familj (2014)” och vi får möta den lilla flickan Zoe, vars pappa försvinner en dag och visar sig bo på ett sjukhus.

Zoe och hennes mamma tar bussen till pappa och Zoe försöker förstå hur hennes pappa kan behöva vara mitt bland alla konstiga människor. Han säger att hans vingar är försvunna och att han inte längre kan flyga. En period isolerar han sig helt och verkar ha glömt hur det är att vara frisk. När Zoes pappa inte längre vill ta emot besök tar hon bussen dit ändå. Hon umgås en hel sommar med Sabina, en före detta simmare som också är patient. Havet är långt borta, men de simmar i gräset utanför sjukhuset.

Jag läser Dyksommar med tårar i ögonen. Att vara utan sin pappa, som ser så glad ut i fotoalbumet, men som ändå inte vill leva är självklart tungt. Faktiskt svårt att förstå både för mig och för Zoe. Hur kan en pappa inte vilja leva när det finns hundar, fjärilar och himlar finns? Hur kan en pappa inte vilja leva när han har en dotter? Med det sagt kan jag förstå tanken. Jag kan känna igen depressionen, den som är så svart och massiv att det är svårt att komma på skäl att leva. Jag kan förstå ångesten och hur den tycks äta upp en.

När sommaren är över kommer pappa tillbaka. “Han är som träden”, säger Zoe och vi förstår att årstidernas växlingar påverkar honom. I slutet berättar Zoe att hon är äldre nu och att pappa finns kvar. Det är en trygghet för läsaren att få veta. Visserligen blev han aldrig riktigt glad, men han fanns där och när människor glömmer bort hur man ska vara glad kan en tid på ett sjukhus vara en lösning. Stridsberg påpekar att det inte är farligt och i den känslan är det skönt att vila.

Illustrationerna av Lundberg bidrar till känslan av lugn under läsningen och trots att Dyksommar är en både sorglig och ganska obehaglig berättelse, blir den aldrig nattsvart tack vare färgerna som tar över. Vänskapen mellan Zoe och Sabina, som i en vuxens ögon kan verka märklig, kanske till och med opassande eller obehaglig, skildras som ett äventyr i gröngräset där den lilla kvinnan och den unga kvinnan blir ett. Omslagsbilden visar också tydligt den likhet mellan dem båda och jag tänker att det inte är en slump.

Jag blir inte förvånad om Dyksommar står som vinnare när Augustpriset delas ut på måndag. Däremot undrar jag om jag hade läst boken för mina barn när de var mellan 3 och 6, som är åldersgruppen som boken vänder sig till. Samtidigt tror jag att den kan fungera som tröst för de barn som, liksom Zoe, har en förälder som mår väldigt, väldigt dåligt.

 

 

Rabén och Sjögren startar klassikerserie

Rabén och Sjögren inleder nu i höst en ny klassikerserie med barnböcker som de vill att fler barn ska få chansen att bekanta sig med. Först ut är Pricken av Margret Rey, illustrerad av H. A. Rey och Tandresan – Eller när Bella tappade en tand av Eva Eriksson.

Pricken tillhör de böcker som både jag och mina barn älskat och den är definitivt väldigt relevant även idag. Boken gavs ut 1945 och kom ut för första gången på svenska 1949 i översättning av Astrid Lindgren. Den firar alltså 70 år i svensk utgåva. Paret Mey var judar och flydde från Paris precis innan staden invaderades av tyskarna. De tog sig till Brasilien, där de också träffades fem år tidigare. Därefter bosatte de sig i New York och den första boken och deras kanske mest kända figur Nicke Nyfiken gavs ut 1941.

I dagens samhälle där vardagsrasismen verkar ha letat sig in rejält är Pricken kanske viktigare än på länge. Berättelsen om den prickige kaninen som känner sig utanför och till slut hittar en gemenskap med andra prickiga uppmuntrar till samtal om utsatthet, gemenskap och utanförskap. Vill man läsa den som fan läser bibeln skulle slutsatsen bli att det bästa vore om alla som såg likadana ut levde tillsammans utan prickiga eller vita inslag, men budskapet är definitivt ett annat.

Tandresan – Eller när Bella tappade en tand kom ut första gången 1979 och fyller 40 år i år. Det är en bok jag inte har någon relation till, vilket egentligen är lite märkligt då jag var fem år när den släpptes och har läst andra böcker av Eva Eriksson. Boken har färglagts på nytt av Eva Eriksson och därmed fått en uppfräschning.

 

Stjärnorna ser likadana ut överallt

Stjärnorna ser likadana ut överallt av Marjan Svab och Saga Bergebo handlar om ett allvarligt ämne, men känslan under läsningen är allt annat än nattsvart. Första uppslaget är fyllt av smällar och explosioner. Vi får veta att allt det hemska hände precis bakom huvudpersonens hus. Huset skakade så mycket att saker ramlade från hyllorna. Det var kriget som kom och öronen ringde i flera dagar av ljudet från bomberna.

Det är Hala som berättar om hur livet förändrades. Hon är en liten flicka, men den här kvällen får hon inte höra sin favoritsaga. Hon får inte heller se månen och stjärnorna, eftersom familjen befinner sig i ett skyddsrum under marken. Hon sitter i sin mammas knä och kramar den blå rosetten hon lyckades få med sig.

Så skickas Hala till sin mormor och morfar som bor på landet. Där är det tryggt och livet känns ganska bra. Hala skrattar nästan lika mycket som vanligt, men hon saknar sina föräldrar jättemycket. Livet förändras igen när stridsvagnarna åker förbi.

Halas föräldrar kommer och hämtar henne och berättar att de måste lämna sitt land. De reser på lastbilsflak och under däcket på en båt. De passerar vakter med hundar och stannar i ett flyktingläger. När de senare reser vidare gör de den långa resan upp till vårt land och Hala får ett nytt hemma utan PANG! och BOOM!. Där finns Gabriel och ett stort träd på gården, men livet är också fyllt av saknad efter vänner och släktingar.

Flykten glorifieras inte i Stjärnorna ser likadana ut överallt, men den är förklarad på ett ganska konstaterande sätt och jag tycker att det är bra. Hela tiden finns Halas tro på att hennes föräldrar ska göra det bra för henne igen och i små meningar förstår jag som vuxen att det är hemskare än vad Hala lyckas förmedla eller kanske ens förstå. Det är en fin bok om hur livet kan förändras och hur ett liv som är bättre än det gamla också innebär en hel del saknad. De som flyr hit får fred och frihet, men de försakar också mycket. Vilken tur att vi kan tänka på de vi saknar när vi tittar på samma stjärnor om kvällarna.

 

 

Rymlingarna

En pojkes farfar ligger på sjukhuset och alla, inklusive pojkens pappa verkar tycka att farfar Gottfrid är ganska så jobbig. Han svär och lever runt, men hans barnbarn vet att det finns en mjukare sida under den kaxiga och otrevliga ytan. Lill-Gottfrid hälsar på farfar Gottfrid mer än någon annan och vill så gärna rädda honom från den tråkiga vardag som verkar göra honom mer och mer arg. En helg lurar Lill-Gottfrid i sina föräldrar att han ska åka på träningsläger, men istället tar han hjälp av bagaren Adam (som egentligen heter något annat, men har ett stort adamsäpple och därför kallas just Adam) och med hans hjälp åker pojken och hans farfar till det skärgårdshus som den äldre mannen saknar.

Rymlingarna blev Ulf Starks sista bok och hans text tillsammans med Kitty Crowthers illustrationer skapar en fin helhet. Berättelsen och Lill-Gottfrid och hans farfar Gottfrid är varm och humoristisk. En välskriven berättelse om kärlek och vänskap över generationsgränserna som jag tycker väldigt mycket om. Lite påminner den om Ulf Starks moderna klassiker Kan du vissla Johanna från 1992. Pojken i huvudrollen är driftig och klurig, medan farfar svär som en borstbindare, men ändå har ett gott hjärta och dessutom hyser en varm kärlek till sitt barnbarn. Ikväll kan Rymlingarna tilldelas Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok och det skulle inte förvåna mig om det blir så.

Gropen av Emma AdBåge

Jag läser mig igenom de nominerade böckerna till Augustprisets barn- och ungdomskategori och idag handlar det om Gropen av Emma AdBåge. Gropen bakom skolans gymnastiksal som barnen älskar och de vuxna hatar. Där leker de vilda lekar, klättrar i träd och hoppar från stora stenbumlingar. Där finns också gul lera som aldrig tar slut och berättarens favoritplats Stora roten, där det går att leka en massa spännande lekar som björnmamma, koja eller kurragömma.

Gropen innehåller många, fina och innehållsrika illustrationer som visar allt som barnen hittar på. Text finns det på vissa sidor, men långt ifrån alla. Det är bilderna som talar och visar oss hur absolut fantastisk Gropen är. För barnen alltså. De vuxna hatar Gropen och säger att barnen kan dö om de leker där, eller i alla fall ramla och slå sig, men huvudpersonen har aldrig slagit sig där, utan bara i kuddrummet och där får barnen minsann vara utan att de vuxna klagar. När det så en enda gång händer att någon skadar sig i Gropen förbjuder de vuxna barnen att vara där, men det är något barnen vägrar att acceptera. Tyvärr blir barnen rejält överkörda till slut och det känns lite sorgligt.

Gropen påminner mig om bäcken som rinner precis utanför mina barns skolgård. Bäcken som var full av härlig lera och som frös på vintern, så att alla kunde hoppa omkring och göra sönder isen och bli så där härligt blöta och leriga som bara barn kan bli. Bäcken som alla vuxna på skolan försökte förbjuda barnen att vara vid, men som de inte kunde hålla dem ifrån. Jag vet inte hur många gånger jag hämtade skitiga, blöta och lyckliga barn som lekt i bäcken och vet ni, jag tyckte att det var helt okej.

Av de tre bilderböcker för yngre som nominerats till Augustpriset tycker jag definitivt att Gropen är den bästa. Ämnet är viktigt, men ändå barnanpassat och såväl bilder som text inbjuder till samtal. Kampen mellan barn och vuxna är väl beskriven och engagerar i alla fall mig. Jag tror att även barn skulle fastna för berättelsen om den fantastiska boken och i skolan skulle man på ett bra sätt kunna prata om regler kontra frihet.

Emma AdBåge har nominerats till Augustpriset två gånger som illustratör, 2017 för Dumma teckning, med text av Johanna Thydell och 2014 för fina Tilly som trodde att …, med text av Eva Staaf. År 2015 nominerades hon också för sin egen bok Nu är det sent! och kanske är det äntligen dags för en seger.

Regn — en augustprisnominerad bilderbok

Regn med text och bild av Anders Holmer är nominerad till Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Jag läser mig igenom de nominerade böckerna och har efter den här två titlar kvar, men redan börjar en ganska grå och dyster tråd genom de nominerade bli synlig.

Jag gillar färgglada barnböcker, med detaljerade bilder där det alltid går att hitta något nytt, vilket är särskilt viktigt om orden är få. Inte för att allt behöver vara så jäkla pepp och roligt, men för att illustrationerna behöver lyfta berättelsen. Illustrationerna i Regn är snygga, men inte så innehållsrika. De är snarast finstämda, lågmälda och färgerna går i grått och brunt, med någon liten försiktig färgklick. Undantaget är uppslaget med springande djur och en skogsbrand som härjar. En berättelse som hade räckt till en hel bok. Vi får tre meningar.

Ett uppslag som är fantastiskt vackert är det med japanska körsbärsträd i ett blombladsregn. Texten handlar om det leende som våren och körsbärsträden kan väcka och äntligen händer det något i mig. De få orden på varje uppslag rymmer ofta mycket mer, som på uppslaget där ett barn sitter och vaktar sina getter och texten lyder “Solen skyms av sand, frasar lätt när den landar, en mjölktand är lös”. Då kan den som läser för ett barn självklart berätta om sand och sandstormar och fråga om den lösa tanden, men så mycket mer blir det inte. Det finns massor av saker gömda i orden, men det ställer stora krav på den som läser och frågan är om ett barn som läser boken själv ens kan se vad orden rymmer. Det får mig att fundera över om juryn ens försökt att läsa boken med barn. För mig är bilderboken inte bara orden och illustrationerna, utan också läsningen och samtalen mellan de som läser boken. Nu kanske det inte alls är en del av juryns uppgift när de väljer nominerade, men jag tycker nog kanske att det borde vara en parameter att ta hänsyn till. I alla fall borde de fundera över hur en gemensam läsning skulle kunna se ut i teorin, för jag måste ju ärligt säga att det är det enda jag har gjort. Några riktiga barn i bokens målgrupp har inte varit med när jag läst Regn.

Regn är en snygg och välgjord bok, det råder det ingen tvekan om, men ingen bok jag känner att jag vill köpa till något barn i min närhet. Att regn kan se ut på olika sätt är spännande, att sand kan falla från himlen, likt vattendroppar. Förlagets beskrivning av boken lyfter fram de intensiva scenerna, men jag känner inte intensiteten. Jag blir däremot nyfiken på Holmers tidigare böcker Allting händer och Inget händer, som verkar innehålla både färgglada och händelserika illustrationer, kombinerade med fyndiga, rimmande texter.

 

Hemma hos Harald Henriksson

Bilderboken Hemma hos Harald Henriksson med text av Uje Brandelius och illustrationer av Clara Dackenberg är en av de nominerade titlarna till årets Augustpris i kategorin bästa svenska barn- och ungdomsbok. Brandelius frontar bandet Doktor Kosmos, som bildades 1991 och nu är aktuella med den första plattan på tio år. Han var en av sommarvärdarna i somras och verkar vara en rätt trevlig typ med åsikter som rimmar väl med mina. Hemma hos Harald Henriksson beskrivs som en barnbok om vänskap och klass och senaste singeln heter Nassesvin, bra argument för att läsa debuten.

Hemma hos Harald Henriksson är en sorglig berättelse som ger mig magont. När historien börjar ska huvudpersonen och hennes mamma åka och hälsa på Harald Henriksson. Det tar lång tid att åka dit och när de äntligen är framme är huvudpersonen jätteglad. Hon och Harald Henriksson leker massor och har jättekul.

Men mitt i det roliga finns svärtan och så mycket av den. Det är Transformers-gubben som är så dyr att huvudpersonen, trots att hon verkligen vill ha den, inte ens tjatar. Hon vet att pengarna inte finns. Så är det dammsugaren som hennes mamma bär runt hemma hos Harald Henriksson, lunchen som hans mamma erbjuder dem, då de istället äter sina medhavda mackor och så oskyldigheten hos huvudpersonen när hon frågar om Harald Henriksson kan komma hem till henne och leka någon gång.

Vänskap och klass är definitivt centrala teman, men jag vet inte om det är en bok jag hade velat läsa med barn. Det är så sorgligt och slutet är brutalt i sin stillsamhet. Kanske uppfattar barn inte det på samma sätt, men jag vet inte vilka samtal jag hade kunnat ha med något av mina barn utifrån berättelsen. Visst går den att läsa som en historia om vänskap och klass, men klassperspektivet blir svårt och jag hade inte vetat hur jag skulle närma mig det. Kanske för att det inte finns något ljus i mörkret, vilket det visserligen inte alltid gör i verkligheten. Eller så problematiserar jag för mycket. Huvudpersonen har en mamma och hon har en vän med en busig hund. Jag kan dock inte hjälpa att jag känner att Hemma hos Harald Henriksson är en bilderbok mer för vuxna än barn.

Det går att jämföra den här boken med Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman, som också behandlar barnfattigdom, men som inte är lika ont-i-magen-svart utan fylld av humor och värme, utan att bagatellisera ett allvarligt och viktigt ämne. Där bidrar också illustrationerna till ett större hopp än vad Clara Dackenberg mycket välgjorda, men lite sorgliga bilder som förstärker den lite olustiga stämningen i boken. Det är snyggt och välgjort på alla sätt och vis, men det är så otroligt ledsamt och dystert.

%d bloggare gillar detta: