Barnböcker

Ledsen — en bok om starka känslor

Ledsen är en bilderbok för barn från 3 år med text av Lotta Olsson och illustrationer av Emma AdBåge. Det är första delen i en planerad serie om känslor och nästa bok med titeln Glädje kommer under nästa år.

Vi får följa med till förskolan och dagen börjar med att ett barn lämnas där och vinkar hejdå till sin förälder. Barnen och personalen äter frukost och allt känns som vanligt och det är bra. Efter frukosten leker de lugnt och stilla. Men …

När matvagnen körs ut och personalen kanske inte har full uppmärksamhet på vad som pågår, händer en sak. En glad mun blir till ett streck. Ögonen tåras, blicken blir dimmig och någon blir väldigt, väldigt ledsen. “DEN VAR FAKTISKT MIN!” skriker barnet. Det kommer en massa tårar och en massa snor, men väldigt få ord. De fastnar i halsen och först när gråten är slut går det att berätta om vad som hänt. Men först en massa, massa gråt. Det är skönt att gråta och skönt att andra ser det.

Ledsen är en riktigt fin bok med få ord och enkla, ganska fula men också uttrycksfulla illustrationer. Människorna är lite skeva, men det skapar en stämning som är precis som den ska vara. Känslorna är tydliga och går att identifiera sig med, för visst är det skönt att få gråta ut riktigt rejält ibland. Det sköna är att barnet får lov att vara precis hur ledsen som helst och både vuxna och barn finns där för att trösta.

Billie, Korven och havet

Den här veckan firar jag Barnboksveckan och planen är att bjuda på några riktigt bra boktips för de yngre. Dagens inlägg handlar om Billie, Korven och havet av Julia Hansson, som är nominerad till Augustpriset för Årets bästa barn- och ungdomsbok. Det är Julia Hanssons debut och hon är ansvarig för både text och bild i berättelsen om Billie.

Billie, Korven och havet utspelar sig under en dag på stranden. Hunden Korven absolut älskar havet och stranden, medan Billie är ganska så skeptisk. Kanske är det mest mamma som vill göra något denna fina sommardag, men Billie har inget annat val än att följa med. Hon ligger i skuggan under strandparasollet medan mamma läser en bok bredvid, men bada det tänker hon inte göra. Det är för många andra på stranden och i vattnet finns barn som skriker och skvätter vatten. Om Billie får bestämma själv är hon helst för sig själv, eller möjligen med hunden Korven. När Korven badar efter att ha blivit smutsig och sandig, tycker mamma att Billie också ska göra det. Hon känner på det kalla vattnet, vågar sig i en bit och sedan bränner hon sig på en manet. Klart hon inte vill bada mer då.

Men så hittar Korven ett cyklop och kommer med det till Billie. Hon bestämmer sig för att göra som mamma säger och bada en gång till. Med cyklopet som skydd upplever hon en helt ny värld under vattenytan och med ens blir det riktigt roligt att vara på stranden. Skildringen av en rädsla som barnet kommer över är fin och jag kan tänka mig att små läsare som tycker att det är lite läskigt att bada, kan bli lugnade av Billies undervattensäventyr.

Det finns mycket jag tycker om i Billie, Korven och havet. Illustrationerna är till exempel fantastiska och jag uppskattar att det faktiskt finns alla möjliga sorters människor på stranden. Hunden Korven är också en stor favorit och uppslaget där hen leker runt på stranden är riktigt härligt. Däremot har jag svårt att se boken som något utöver det vanliga. Det är en fin bilderbok med en söt historia, men jag är inte överväldigad. Det händer för lite i såväl text som bild för att berättelsen ska hålla att läsa om och om igen. Nu har jag förvisso inte testläst Billie, Korven och havet med någon ur målgruppen, men mitt betyg blir ändå bra, men inte wow och wow ska det väl ändå vara när en bok blir nominerad till Augustpriset?

Vi är lajon!

Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationer av Jenny Lucander tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomspris 2020 och det måste självklart uppmärksammas!

Vi är lajon! handlar om två bröder och det är den äldste som berättar. Bröderna älskar att leka och favoritleken är att de är lajon som bor på savannen och jagar gaseller och gnuer. De är farliga och ryter, rivs och anfaller. Ibland smyger de tyst, tyst och det händer att de ligger i en lajonhög och latar sig.

Så händer det en dag att lillebror inte vill vara med och leka. Han har ont i magen och vill stanna i sängen. Storebror kallar honom “bajsgasell” och tycker att han är tråkig. Ännu tråkigare blir det när han måste åka till doktorn, fast storebror envist hävdar att “lajon går till veterinären”. Han vill inte heller sitta och prata i soffan med mamma, för sådant gör inte lajon.

Lillebror läggs in på sjukhus och sängen med sitt galler liknar en bur på zoo, tycker storebror. Från lillebrors kropp går slangar och sladdar och snart tappar han sin lajonpäls. Storebror gör allt för att lätta upp situationen och de båda lajonbröderna ger ut på äventyr i sjukhusets korridorer. De träffar en tantzebra och fångar en gubbflodhäst innan de måste återvända till rummet och sängen.

Vi är lajon! är både sorglig och hoppfull. Kärleken mellan de två bröderna skildras på ett riktigt fint sätt och Jenny Lucanders illustrationer är helt fantastiska. Som vuxen vet jag att det är rätt illa med lillebror och illustrationerna mer än texten visar föräldrarnas oro. Samtidigt blir det tydligt att storebrors fantasi och hans nästan krampaktiga längtan att skapa ett normalt liv i en onormal situation faktiskt gör skillnad. Det går inte att bota lillebror, men han kan fortsätta leken de älskar.

Hade jag läst den här boken för barn? Om det fanns någon sjuk i vår närhet så hade jag absolut gjort det. Däremot är jag inte helt säker på om jag gjort det annars. Visserligen har boken ett slut som inte på något sätt är eländigt, men inte heller helt hoppfullt då lillebror finns kvar på sjukhuset och fortfarande är sjuk. Som tröst i en svår situation tror jag ändå att Vi är lajon! kan vara riktigt bra. Det är en väldigt fin och gripande bok på många sätt och illustrationerna tillhör de bästa jag sett. Färgglada, fantasifulla, men ändå realistiska och dessutom detaljrika. Bilder att tala om helt enkelt.

I juryns motivering till varför just Vi är lajon! tilldelades Nordiska rådets litteraturpris lyfts det fram att boken verkligen tar ett barnperspektiv och så är det helt klart. De framhåller också föräldrarnas roll och skriver: “[g]estaltningen av föräldrarnas omsorg och förtvivlan är verkets smärt- och vilopunkter” vilket är en fin formulering som tydligt berättar hur föräldrarnas agerande skildras på ett lågmält, men ärligt sätt. Att slutet skulle vara en antydan om att “ett nytt Nangijala finns” vill jag inte tänka på, då jag hoppas att brödernas lajonjakt faktiskt kan fortsätta i denna värld.

Ett stort grattis till Jens Mattsson och Jenny Lucander till priset och inte minst till en riktigt fin bok.

Humlan Hanssons hemligheter

Humlan Hanssons hemligheter är skriven av Kristina Sigunsdotter och effektfullt illustrerad i svartvitt av Ester Eriksson. Vi får följa Humlan vars liv förändras när hon får vattkoppor. Över hela kroppen sprider sig 103 kliande röda koppor och gör att hon måste stanna hemma i två hela veckor. Tillräckligt lång tid för att allt ska vara förändrat när hon kommer tillbaka. Då har nämligen hennes enda vän Nour börjat hänga med hästtjejerna och tillbringarna nu rasterna med att leka häst i bara trosorna. Som om det inte vore nog att Humlan och Nour går i olika klasser. Nu är Humlan inte bara ensam i klassrummet, utan helt ensam på skolan. Visst finns Vanten, men han är så otroligt tråkig. Knappt bättre än ingen alls.

Humlan Hanssons liv förändras också på andra sätt. Mitt under en familjemiddag börjar henne faster Fanny att skrika och slänger sedan ett glas vin i väggen. Den röda fläcken går inte bort, utan pappa får hänga en tavla över den. Efter händelsen hamnar Fanny på sjukhuset, något som kallas Vuxenpsyk och Humlan hälsa på henne i smyg. En av många hemligheter som Humlan Hansson har. Humlans mamma tycker inte om faster Fanny och Humlan förstår inte riktigt varför. Fanny är konstnär, precis som Humlan vill bli och när hon var barnvakt för Humlan gjorde de alltid konst. När de tillsammans målade magnoliaträdet med svart färg fick faster Fanny inte vara barnvakt längre.

Är det här en passande bok för barn? Det tycker jag, men kanske inte att läsa själva. Humlan Hanssons hemligheter är på många sätt en nattsvart bok, men den slutar hoppfullt och förflyttar sig raskt mellan “vanliga” problem med kompisar och det mer ovanliga problemet med en faster som mår psykiskt dåligt och verkligen ser världen i svart. Att läsa om Humlan är ett äventyr. Hon är frispråkig, rolig och vass. En elvaåring som ser livet med ganska vuxna ögon, men som ändå verkligen är ett barn med allt vad det innebär.

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem

Kentauren Ken Taur har inte varit hemma på flera år och nu längtar han verkligen dit. Han och eldflickan Gnista tar sällskap och hoppas komma hem igen till jul. I Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem får vi följa deras färd till Nordpolen och kentaurernas hemliga rike.

På vägen möter Ken och Gnista en rad kända sagofigurer och vi läsare förstår att de sagor vi läste som barn inte riktigt stämmer. I ett isolerat slott bor till exempel prinsessan Acapella och hon behöver definitivt inte bli rädda, utan vill bara vara ifred. Namnet Törnrosa är bara ett töntigt smeknamn som den hemske prinsen gav henne. Han som tog sig in i slottet och pussade henne medan hon sov, dessutom utan att fråga. Trots att Acapella påstår sig vilja fira jul själv, kan hon ändå inte låta bli att följa med Ken och Gnista, då hon så väldigt gärna vill träffa tomten.

Senare under resan träffar de på en häxa som är hemlös efter att två elaka barn ätit upp hennes hus och en stackars varg som älskade att låna nattlinnen av sin äldre väninna, men sedan blev lurad av väninnans barnbarn Rödluvan. Den annorlunda vinklingen av sagorna gör berättelsen extra rolig att läsa, men kräver kanske också att läsaren känner till sagorna sedan innan. Eller så funkar det ändå att läsa om Ken och hans annorlunda vänner.

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem har 24 kapitel, ett för varje dag fram till julafton och det är helt klart underhållande och charmig läsning, som även de högläsande föräldrarna kommer att uppskatta. Jag läste till exempel boken helt utan barn och det funkade fint det med. Ännu roligare hade det självklart varit att dela läsupplevelsen med någon annan. Jag gillar verkligen konceptet med adventsböcker och även om det nu gått några dagar av december tycker jag definitivt att föräldrar ska införskaffa boken och börja högläsningen bums.

Mitt storslagna liv

Idag delas Augustpriset ut i tre kategorier och i Jenny Jägerfelds senaste bok Mitt storslagna liv är nominerad i barn- och ungdomsklassen. Jägerfeld är en favoritförfattare och hon skriver alltid om barn och unga som behöver lite extra omsorg av någon anledning. I senaste boken är det Sigge som är huvudpersonen och han har en plan. Eftersom han flyttat till sin mormor tillsammans med mamma, två syskon och ett gäng djur, ska han börja i en ny skola och han ska därför ägna sommarlovet åt att bli riktigt populär. I sin gamla skola var han nämligen utsatt, ensam och mobbat, men nu ska allt bli annorlunda. Han har exakt 59 dagar på sig.

Mormor (som absolut inte vill kallas mormor, då hon heter Charlotte) bor i Skärblacka utanför Norrköping och driver där ett hotell som hon kallar Grand Hotell, men som egentligen bara är ett stort hus med en massa märkliga prylar i, bland annat ett gäng uppstoppade djur som Sigge lagar för att få in lite extra pengar.  På hotellet bor bara en enda gäst som kallas Krille Maräng och drömmer om att få göra en film. Han berättar gärna för alla som vill höra, och alla andra också, om senaste idén till filmmanus.

Jag tycker om att läsa om Sigge och hans annorlunda familj. Kanske saknar jag lite av den rejäla svärta som är så typisk för Jägerfeld, men den finns där trots allt om än lite mer under ytan. Istället kör hon humor med extra allt och lite till. Mormor Charlotte är hysteriskt rolig, mamma Hannah är mer stillsam och också lite mer orolig för framtiden. Hon har trots allt lämnat pappan till två av sina barn och flyttat från Stockholm till sin mamma. Dessutom saknar hon jobb och vet inte alls hur hon ska kunna skapa en vettig tillvaro för familjen. Sigge är den som kniper mitt hjärta. Han är smart och annorlunda, vilket säkert är en av orsakerna till att han haft det tufft. Han skelar lite, gillar konståkning och är helt enkelt inte så cool som han hade behövt vara för att få kompisar i Stockholm. När grannen Juno fotograferar honom i en pinsam situation och lägger ut bilden på sitt populära Instagram känns det helt klart som att framtiden i Skärblacka kommer att bli precis lika misslyckad.

När jag gick i trean läste vi Roberta Karlsson och kungen tillsammans i en högläsningsgrupp och fyran läste vår lärare högt ur Vad händer om man vänder på Paris, två helt fantastiskt roliga böcker som båda är skrivna av Viveka Lärn, som då hette Sundvall. Om jag vore lärare i trean eller fyran skulle jag istället välja Mitt storslagna liv som högläsningsbok. Den är verkligen rolig, nästan hysterisk ibland, men har också en allvarlig underton. Helt enkelt en klockren bok att läsa tillsammans, för trots att det här inte är Jenny Jägerfelds bästa är det en härlig bok som jag hoppas når många läsare.

 

Tiger, Tiger, Tiger

Min systers son är tre och ett halvt år. När han är här är kusinerna självklart intressanta, men också våra två katter. Manya försöker springa undan, men är rätt tålmodig när han väl fångar henne. Moltas däremot leker gärna, men förstår inte riktigt att klorna behöver hållas inne. För en treåring är djur fascinerande och huvudpersonen i Tiger, Tiger, Tiger av Åsa Lind & Joanna Hellgren älskar, precis som min systerson, katter. Eller egentligen en speciell katt, nämligen grannens katt Tiger. Men som med alla katter är Tiger svår att bestämma över och bokens huvudperson letar och letar när katten försvunnit.

Tiger, Tiger, Tiger är nominerad till Augustpriset och liksom Dyksommar, som jag skrev om igår, är det en bok som vänder sig till åldersgruppen 3-6 år. De två böckerna är dock väldigt olika. Tiger, Tiger, Tiger är verkligen en bok för det lilla barnet. Illustrationerna är fina och naivistiska och vi följer en tultande liten unge på jakt efter en katt. Texten på rim är mycket troligt rolig att läsa högt och jag tror att barn kommer att uppskatta läsningen mycket. Läsaren bjud på ett vardagsäventyr som alla barn kan leva sig in i. Det här är helt enkelt en ganska vanlig, fin barnbok. Dyksommar är något helt annat, men frågan är om en bok som når många barn ska vinna, eller en som kan hjälpa vissa?

Dyksommar

En dag är han som var min pappa bara borta. Det var som om någon hade klippt ut honom ur verkligheten. Det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.

Så börjar Dyksommar, en av de nominerade till Augustpriset 2019. En vackert illustrerad bilderbok med få, men så vackra och precisa ord. Ord skrivna av Sara Stridsberg och vackra bilder av Sara Lundberg, som tilldelades Augustpriset 2017 för boken Fågeln i mig flyger vart den vill. Boken kallas på Bokförlaget Mirandos hemsida för “en liten syster till Sara Stridsbergs hyllade roman Beckomberga – ode till min familj (2014)” och vi får möta den lilla flickan Zoe, vars pappa försvinner en dag och visar sig bo på ett sjukhus.

Zoe och hennes mamma tar bussen till pappa och Zoe försöker förstå hur hennes pappa kan behöva vara mitt bland alla konstiga människor. Han säger att hans vingar är försvunna och att han inte längre kan flyga. En period isolerar han sig helt och verkar ha glömt hur det är att vara frisk. När Zoes pappa inte längre vill ta emot besök tar hon bussen dit ändå. Hon umgås en hel sommar med Sabina, en före detta simmare som också är patient. Havet är långt borta, men de simmar i gräset utanför sjukhuset.

Jag läser Dyksommar med tårar i ögonen. Att vara utan sin pappa, som ser så glad ut i fotoalbumet, men som ändå inte vill leva är självklart tungt. Faktiskt svårt att förstå både för mig och för Zoe. Hur kan en pappa inte vilja leva när det finns hundar, fjärilar och himlar finns? Hur kan en pappa inte vilja leva när han har en dotter? Med det sagt kan jag förstå tanken. Jag kan känna igen depressionen, den som är så svart och massiv att det är svårt att komma på skäl att leva. Jag kan förstå ångesten och hur den tycks äta upp en.

När sommaren är över kommer pappa tillbaka. “Han är som träden”, säger Zoe och vi förstår att årstidernas växlingar påverkar honom. I slutet berättar Zoe att hon är äldre nu och att pappa finns kvar. Det är en trygghet för läsaren att få veta. Visserligen blev han aldrig riktigt glad, men han fanns där och när människor glömmer bort hur man ska vara glad kan en tid på ett sjukhus vara en lösning. Stridsberg påpekar att det inte är farligt och i den känslan är det skönt att vila.

Illustrationerna av Lundberg bidrar till känslan av lugn under läsningen och trots att Dyksommar är en både sorglig och ganska obehaglig berättelse, blir den aldrig nattsvart tack vare färgerna som tar över. Vänskapen mellan Zoe och Sabina, som i en vuxens ögon kan verka märklig, kanske till och med opassande eller obehaglig, skildras som ett äventyr i gröngräset där den lilla kvinnan och den unga kvinnan blir ett. Omslagsbilden visar också tydligt den likhet mellan dem båda och jag tänker att det inte är en slump.

Jag blir inte förvånad om Dyksommar står som vinnare när Augustpriset delas ut på måndag. Däremot undrar jag om jag hade läst boken för mina barn när de var mellan 3 och 6, som är åldersgruppen som boken vänder sig till. Samtidigt tror jag att den kan fungera som tröst för de barn som, liksom Zoe, har en förälder som mår väldigt, väldigt dåligt.

 

 

Rabén och Sjögren startar klassikerserie

Rabén och Sjögren inleder nu i höst en ny klassikerserie med barnböcker som de vill att fler barn ska få chansen att bekanta sig med. Först ut är Pricken av Margret Rey, illustrerad av H. A. Rey och Tandresan – Eller när Bella tappade en tand av Eva Eriksson.

Pricken tillhör de böcker som både jag och mina barn älskat och den är definitivt väldigt relevant även idag. Boken gavs ut 1945 och kom ut för första gången på svenska 1949 i översättning av Astrid Lindgren. Den firar alltså 70 år i svensk utgåva. Paret Mey var judar och flydde från Paris precis innan staden invaderades av tyskarna. De tog sig till Brasilien, där de också träffades fem år tidigare. Därefter bosatte de sig i New York och den första boken och deras kanske mest kända figur Nicke Nyfiken gavs ut 1941.

I dagens samhälle där vardagsrasismen verkar ha letat sig in rejält är Pricken kanske viktigare än på länge. Berättelsen om den prickige kaninen som känner sig utanför och till slut hittar en gemenskap med andra prickiga uppmuntrar till samtal om utsatthet, gemenskap och utanförskap. Vill man läsa den som fan läser bibeln skulle slutsatsen bli att det bästa vore om alla som såg likadana ut levde tillsammans utan prickiga eller vita inslag, men budskapet är definitivt ett annat.

Tandresan – Eller när Bella tappade en tand kom ut första gången 1979 och fyller 40 år i år. Det är en bok jag inte har någon relation till, vilket egentligen är lite märkligt då jag var fem år när den släpptes och har läst andra böcker av Eva Eriksson. Boken har färglagts på nytt av Eva Eriksson och därmed fått en uppfräschning.

 

Stjärnorna ser likadana ut överallt

Stjärnorna ser likadana ut överallt av Marjan Svab och Saga Bergebo handlar om ett allvarligt ämne, men känslan under läsningen är allt annat än nattsvart. Första uppslaget är fyllt av smällar och explosioner. Vi får veta att allt det hemska hände precis bakom huvudpersonens hus. Huset skakade så mycket att saker ramlade från hyllorna. Det var kriget som kom och öronen ringde i flera dagar av ljudet från bomberna.

Det är Hala som berättar om hur livet förändrades. Hon är en liten flicka, men den här kvällen får hon inte höra sin favoritsaga. Hon får inte heller se månen och stjärnorna, eftersom familjen befinner sig i ett skyddsrum under marken. Hon sitter i sin mammas knä och kramar den blå rosetten hon lyckades få med sig.

Så skickas Hala till sin mormor och morfar som bor på landet. Där är det tryggt och livet känns ganska bra. Hala skrattar nästan lika mycket som vanligt, men hon saknar sina föräldrar jättemycket. Livet förändras igen när stridsvagnarna åker förbi.

Halas föräldrar kommer och hämtar henne och berättar att de måste lämna sitt land. De reser på lastbilsflak och under däcket på en båt. De passerar vakter med hundar och stannar i ett flyktingläger. När de senare reser vidare gör de den långa resan upp till vårt land och Hala får ett nytt hemma utan PANG! och BOOM!. Där finns Gabriel och ett stort träd på gården, men livet är också fyllt av saknad efter vänner och släktingar.

Flykten glorifieras inte i Stjärnorna ser likadana ut överallt, men den är förklarad på ett ganska konstaterande sätt och jag tycker att det är bra. Hela tiden finns Halas tro på att hennes föräldrar ska göra det bra för henne igen och i små meningar förstår jag som vuxen att det är hemskare än vad Hala lyckas förmedla eller kanske ens förstå. Det är en fin bok om hur livet kan förändras och hur ett liv som är bättre än det gamla också innebär en hel del saknad. De som flyr hit får fred och frihet, men de försakar också mycket. Vilken tur att vi kan tänka på de vi saknar när vi tittar på samma stjärnor om kvällarna.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: