enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Romaner Sida 1 av 51

Jag minns Herman Wouk

Ganska tidigt bytte jag barnböckerna mot vuxenböcker. Visst fanns det ungdomsböcker på 80-talet, men de var inte lika bra och definitivt inte lika många. Några av de böcker jag läste väldigt tidigt var Herman Wouks Krigets vindar som på svenska delades upp i två delar. Tv-serien med bland andra Robert Mitchum och Ali MacGraw i rollerna sändes 1985 och det var i anslutning till det jag läste den och uppföljaren Krig och hågkomst som blev tv-serie 1988.

Herman Wouk dog den 17 maj i år och blev hela 103 år gammal. Vad jag inte visste var att han debuterade redan 1941 med boken The Man in the Trench Coat. Under kriget tjänstgjorde han som minsvepare vid amerikanska flottan och det är de erfarenheter som beskrivs i  The Caine Mutiny från 1951 som han tilldelades Pulitzerpriset för året därpå.

Det var från Wouks mest kända romaner jag fick min första berättelse om andra världskriget. Jag har också läst hans roman Hoppet, som kom på svenska 1993 där han berättar Israels moderna historia med hjälp av verkliga personer och sina fiktiva karaktärer. Uppföljaren Äran kom 1997 och där får vi ta del av händelserna i Israel mellan 1967 och 1979. Herman Wouk var ortodox jude, vilket jag minns påverkade berättelsen. De var ändå intressant som en del av en historieskrivning som utan tvekan är komplex och sällan neutral.

 

Foto: Douglas L Benc Jr/AP/TT

Folk med ångest

Folk med ångest är Fredrik Backmans senaste roman och kanske den mest skruvade. Han låter ett gäng udda figurer bli tagna som gisslan under en lägenhetsvisning och beskriver sedan deras reaktioner. Ett fransk-klassicistiskt drama på många sätt med en plats, en begränsad tid, men ett myller av relationer och personer. Det räcker att titta på omslaget för att få en känsla för kaoset som väntar innanför pärmarna.

Inledningsvis tyckte jag att det här var en skitjobbig bok. Eller fel. Inledningsvis älskade jag den. När Backman beskriver en person som hoppar och en som inte gör det, men ber oss att inte tänka på det just nu. När han låter berättaren bli en egen karaktär och tala direkt till läsaren. Sedan blir det kaos och jag blir lite trött. På förlagets hemsida beskrivs Folk med ångest som “en orimligt stökig komedi” och ja, det är definitivt sant. Det är det kaoset som först blir lite väl mycket för min smak.

Allt handlar om en lägenhetsvisning. Ni har säkert varit på sådana och om ni har det känner ni säkert igen karaktärerna. Där finns den äldre mannen som går och sparkar på listerna och muttrar om alla fel som måste åtgärdas med målet att skrämma bort andra spekulanter och så finns de gravida, som nästan har flyttat in innan visningen är över och som ser sådär läskigt lyckliga ut bara av tanken. Väldigt få lägenhetsvisningar bevistas däremot av en man iklädd kanindräkt och det är ganska ovanligt att en bankrånare dyker upp och tar alla spekulanter som gisslan.

På just den här lägenhetsvisningen dagen före nyårsafton är det dock just detta som sker. Lägg därtill banktjänstemannen som just rånats, en dam som hävdar att hennes man är och parkerar bilen och så frun till den där listsparkaren som gör allt för att göra sin man lycklig. Och så en mäklare då. Icke att förglömma. När gisslandramat är ett faktum introduceras vi också för två poliser som också råkar vara far och son och försöker hitta ett sätt att samarbeta. Tillsammans bilder de alla gruppen som på ett eller annat sätt kan kategoriseras som “folk med ångest”.

Någonstans förvandlas Backmans bok från en ganska påfrestande och hysterisk historia till att bli en ganska charmig skildring av en grupp människor som bara råkar träffas och faktiskt gör det bästa av en mycket märklig situation. Det finns något djupt mänskligt över dem och snart fångar de mitt intresse. Språket är som vanligt lite överlastat, men jag tycker att Backman håller sig från de värsta krumbukterna i den här boken. Det finns en stramhet i alla metaforer och en mänsklighet i de stora känsloorden och de många snabba klurigheterna. Jag gillar det jag läser och jag gillar alla känslor som väcks i mig.

Folk med ångest är helt galen, så är det verkligen, men det är också en väldigt varm och mänsklig bok om rädsla, ensamhet, ångest, kärlek och alla andra starka känslor känslor som går att komma på. Det finns något befriande med att bara kötta på med alla känslor med extra allt och grädde på toppen. Det är inte ens en gnutta subtilt, men rätt härligt ändå.

 

Vår älskade

De tre syskonen Isma, Aneeka och Parvaiz står i centrum i Kamila Shamsies bok Vår älskade. Historien börjar när Isma ska resa till USA och missar planet för att hennes bagage blir genomsökt i tullen och hon dessutom tvingas svara på tusen mer eller mindre märkliga frågor. Inte så överraskande kanske, då hon har pakistanska rötter och dessutom bär slöja. Faktiskt hade hon förutsett just detta och hennes syster har förberett henne. Att det skulle gå så långt att hon faktiskt inte skulle komma iväg hade däremot ingen av dem förutsett. Som tur är känner personen som arbetar i biljettdisken igen sig och bokar om biljetten.

Isma kommer i alla fall till USA och lyckas skapa sig något slags liv. På ett café träffar hon Eamonn, som också han har rötter i Pakistan och dessutom är son till Karamat Lone, en högt uppsatt politiker i Storbritannien. När Eamonn reser tillbaka till London tar han med sig m&m:s till Ismas granne tant Naseem och det är där han för första gången träffar Aneeka.

Att vara annorlunda och misstänkliggjord är ett centralt tema i Shamsies bok. Syskonen hanterar det på helt olika sätt och brodern Parvaiz väljer den mest extrema vägen i ett försökt att hedra sin döde far som var jihadist. Ingen av systrarna vet var han befinner sig och egentligen inte heller vad han gör.

Vår älskade är Kamila Shamsies åttonde bok, men den första av henne jag läser. På engelska heter den Home fire (mycket bättre än den svenska titeln som är en märklig översättning) och tilldelades Women’s Prize for Fiction 2018. Boken är en nytolkning av Sofokles tragedi Antigone, men jag vet för lite om den för att kunna uttala mig om likheterna. Däremot vet jag att Kamila Shamsie skrivit en riktigt bra och viktig bok, som verkligen handlar om ett stort problem i vår tid. När integrationen brister och invandrare ses som andra klassens medborgare, eller till och med som farliga individer är risken att de som ändå inte räknas vänder sig emot det samhälle som vill utesluta dem. Shamsie ursäktar ingenting, men har modet att vrida och vända på den enkla sanning som många tyvärr tror på.

Läsprojekt: Jag heter inte Miriam

Under våren läste mina elever Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson i kursen Svenska 3. En bok som tillhör mina favoriter, men som jag insåg ganska snart, var svår för de mer ovana läsarna.  Det handlade dels om språket, som är vackert och fyllt av bildspråk, lite om de många tidsförflyttningarna via olika sinnesintryck, men kanske mest för att det tog tid innan “det blev spännande”, dvs innan berättelserna från de koncentrationsläger huvudpersonen var i fick stå i centrum.

När jag läser elevernas skrivuppgifter om boken slås jag ändå av att många som inledningsvis tyckte att läsningen var svår, men kämpade vidare, faktiskt tyckte att de fick lön för mödan. De lärde sig saker om t.ex. romernas situation som de inte vetat innan och det är också de historiska delarna som jag ville att de skulle få med hjälp av skönlitteratur. Om jag hade gjort om läsprojektet hade jag knutit det ännu mer till min historieundervisning.

De elever som är mer vana vid att läsa tyckte väldigt mycket om boken. De gillade hur den var upplagd och engagerade sig mycket i Miriams öde. Några berättade spontant att de var glada över att vi läst just Axelssons bok gemensamt.

Hur arbetade vi då med boken?

Jag läste det inledande kapitlet när Miriam vaknar på sin 85-årsdag och förbereder sig inför kalaset. Här finns en fantastisk beskrivning av hur hon ser sitt liv som 85 köksluckor som döljer olika händelser och upplevelser. Här pratade vi en del om just minnen och vilka luckor som varit viktiga i elevernas liv. Fanns det luckor de gärna öppnade och sådana som förblev stängda?

Vi läste också om födelsedagen, när Miriam för första gången säger “Jag heter inte Miriam” och får väldigt olika reaktioner från sina nära och kära. Just relationerna i familjen var något många fastnade för och vi pratade en del om vad de egentligen tyckte om varandra. Under läsningen gick det sedan att lägga till fler ledtrådar.

Varje vecka fick eleverna en kortare skrivuppgift bestående av 1-3 frågor, som de fick ägna ca 30 minuter åt att besvara enskilt. Det var ofta frågor om det som hänt i boken sedan förra gången som till exempel:

  • Endast tre siffror finns kvar av Miriams tatuering. Vad är det för tatuering? Varför är det viktigt att alla siffror inte finns kvar?
  • Miriam byter ut sin trasiga klänning. Varför gör hon det? Varför blir bytet av klänning betydelsefullt?
  • I Jönköping hamnar Miriam mitt i en demonstration, som urartar till ett upplopp. Vad är det deltagarna protesterar mot? Vad händer? Hur känner sig Miriam?
  • Fokus den här veckan ligger mycket på Olofs och Miriams förhållande. Hur träffas de? Hur blir de tillsammans? Hur verkar deras äktenskap ha varit? Tänk t.ex. på Miriams samtal med Camilla om kärlek och förhållanden. Vilka krav ställer Camilla? Vilka krav ställde Miriam?
  • Else var en viktig person för Miriam i lägret. Vem är hon? Vad får du veta om henne?

 

Därefter fick de i grupper samtala kring andra frågor och redan ut eventuella oklarheter tillsammans. Till varje samtal hade de också i uppgift att välja ut ett citat eller en scen och presentera för varandra i gruppen. Detta inledde varje samtal.

Uppgiften att reda ut oklarheter tillsammans, skapa en tidslinje utifrån det något svåra tidsperspektivet, samt en sammanfattning av det som hänt var också återkommande uppgifter. Det kan tyckas att de som slarvat med läsningen då får för mycket information gratis, men jag ser det snarare som att de får en chans att faktiskt komma ikapp i läsningen och kanske inse att de behöver läsa vidare för att kunna vara en del av samtalet.

Återkommande frågor/uppgifter:

  • Vad har hänt sedan förra samtalet? Sammanfatta tillsammans?
  • Tidsperspektivet är lite klurigt. Gör en tidslinje tillsammans.
  • Vad tycker ni om hittills i boken? Varför?
  • Vad tycker ni inte om? Varför inte?
  • Är det någonting i boken som är oklart? Finns det några ord som är nya eller svåra att förstå? Hjälp varandra.

Exempel på diskussionsfrågor:

  • Miriam säger till sin familj att hon inte heter Miriam. Vad blir deras reaktion? Vad tror ni att hon egentligen vill säga? Vad är det för hemlighet hon döljer för sin familj?
  • Vi får reda på mer om Hanna. Vem är hon? Vad har hon haft för betydelse i Miriams liv? Vad tycker ni om henne?
  • Språk och identitet är viktiga teman i boken. Hur märks det hittills? Vilka andra teman hittar ni?
  • Zigenare och tattare nämns i boken. Vilka är de? Hur är deras status? Ge exempel på citat som beskriver dem. Vad hade vi kallat dem idag?
  • Är det någon scen som berör er speciellt mycket? Gå varvet runt, presentera varsin scen och berätta varför ni valt den.
  • Vad får vi veta om Ravensbrück och Auschwitz? Vilka likheter och skillnader finns?Vilka olika grupper av fångar nämns?  Berätta om någon viktig person och välj en scen/ett citat som visar hur Miriam hade det i lägren.
  • Vad får ni veta om livet i ett koncentrationsläger? Hur kan en skönlitterär bok fungera som ett komplement till faktaböcker?
  • Miriam syr snabbt, andra långsammare. Hur skulle du reagera i hennes situation före och efter du fick veta vad du sydde?

Totalt blev det tre kortare skrivuppgifter och tre samtal. När boken var utläst fick de istället en slutuppgift som skrevs i klassrummet på lektionstid och såg ut så här:

Om hemligheter, identitet och livsval i Jag heter inte Miriam

Skriv en analys utifrån följande rubrik. Fokus ska alltså vara på just dessa tre viktiga teman, men lägg till tankar om andra centrala teman och även om viktiga motiv samt bokens budskap. Koppla tydligt till boken genom referat och citat. Glöm ej att ange sidnummer där det är relevant.

Du ska beskriva huvudkaraktären Miriam, men också andra karaktärer i boken som du anser vara viktiga att koppla till de teman som finns i rubriken. Välj också någon eller några centrala händelser där dessa teman märks tydligt.

Din text ska vara 600-800 ord.

Utvärdering

Vad jag är nöjd med är att eleverna lärt sig en del och att de utmanats. Däremot hade jag kanske valt en något tunnare bok nästa gång, alternativt lagt mer tid på den här boken. Nu blev det lite för mycket för vissa elever, men å andra sidan klarade majoriteten av eleverna det hela utmärkt. Om jag läser Jag heter inte Miriam igen med elever hade jag gjort det i anslutning till att vi läser om andra världskriget i historia, vilket var meningen även nu, men diverse saker ställde till det. Jag hade också styrt läsningen ännu mer och gett eleverna mer tid att läsa på lektionstid.

Vera av Anne Swärd

Jag hade länge tänkt läsa Vera av Anne Swärd och när hon för några veckor sedan blev invald i Svenska Akademien, som efterträdare till Sara Stridsberg på stol 13, fick jag äntligen tummen ur. Det är jag mycket glad över.

Vera inleds under ett bröllop, där den unga Sandrine gifter sig med läkaren Ivan Ceder. Hon är egentligen för ung för äktenskap, men hennes man har sökt och fått dispens. Under bröllopet får bruden svåra smärtor och det visar sig att hennes hårt snörda kropp döljer en mage. Dottern Vera föds under bröllopsnatten.

Att Vera inte är Ivan Ceders barn är något vi förstår tidigt, men vad som egentligen hänt vet vi inledningsvis väldigt lite om. Parallellt med berättelsen om Sandrines liv som gift och hennes relation till den mäktiga, men mycket annorlunda familjen Ceder, får vi följa henne som flicka på olika platser i Europa. Det är en gripande berättelse och inte förrän i slutet vet vi riktigt hur det hela hänger ihop.

Anne Swärd har ett helt fantastiskt språk och Vera är utan tvekan en av de absolut bästa böcker jag läst i år. Jag hoppas verkligen att stolen i Svenska Akademien inte innebär att hon slutar skriva. Det vore väldigt, väldigt synd.

Kvartetten — om musik, vänskap och livet

När jag var fyra år började jag spela fiol i den då ganska nystartade Göteborgs Suzukiförening. I många år var det en stor del av mitt liv och därför var det extra fint att läsa Kvartetten av Aja Gabel, där musiken är den kanske viktigaste karaktären.

Van Nesskvartetten består av Jana, som spelar första violin, Brit, som är andraviolinist, Henry, kvartettens mest begåvade musiker som spelar viola och så cellisten Daniel. Brit och Daniel verkar ha en bakgrund inom just Suzuki och spelar duetter från den tiden som tidsfördriv och underhållning. Det behöver absolut inte betyda att de spelat i samma Suzukiförening, då metoden bygger på att barn över hela världen lär sig exakt samma låtar och därför har musiken som ett gemensamt språk.

Att musiken är  kvartettmedlemmarnas gemensamma språk råder det ingen tvekan om och det är också musiken som gör att de håller samman. Visst är de vänner, men de är olika och har egentligen inte mycket mer gemensamt än kärleken till musiken och viljan att hela tiden blir bättre.

Kvartetten inleds när de fyra vännerna spelar sin sista examenskonsert vid konservatoriet 1994. Det är Jana som står i centrum i detta första kapitel och sedan turas de fyra om att berätta historien från sitt perspektiv. I tredje person, med en allvetande berättare och det blir nästan lika personligt som om det vore skrivet i jag-form. Trots att en av dem “äger” varje kapitel, bli det tydligt hur mycket de går in och ut ur varandras liv och att de som den kvartett de bildar verkligen är en enhet. Aja Gabel låter berättelsen vandra från en musiker till en annan, från en tanke till en annan och hon gör det med ett lekfullt och vackert språk, som skapar en stämning jag tycker mycket om. Många är referenserna till den klassiska musiken, men också till filosofi och litteratur. Det gör Kvartetten till en upplevelse utöver den vanliga.

De är inte alltid lätta att tycka om Brit, Daniel, Jana och Henry. Mest fastnar jag ändå för Brit, samtidigt som hennes undergivenhet ibland gör mig galen. Jag har också ibland lite svårt för Henrys egoism, men inser samtidigt att han offrat en hel del för kvartetten och tycker på ett sätt att han är modig som faktiskt vågar ha ett eget liv. Något de tre andra medlemmarna har svårt att skapa sig. Brit och Daniel har ett mycket märkligt förhållande, som ibland landar i kärlek, men för det mesta i vänskap. Gabel skildrar de fyra karaktärerna och deras förhållande till varandra och till musiken på ett lysande sätt.

Jag tyckte mycket om Kvartetten, men det är inte en helt lättforcerad bok. Jag tror att det krävs att du som läser har ett visst intresse för musik, då den spelar en väldigt stor roll. Kanske kan det fungera utmärkt ändå och kanske kan boken väcka ett intresse för klassisk musik som du inte haft tidigare. Hur som helst är det här en välskriven och intressant bok, som jag verkligen rekommenderar.

Evelyn Hugos sju äkta män

En bok om en filmstjärna med ett glassigt omslag fick stå i hyllan ett tag innan jag till slut läste den. När jag började läsa Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid förväntade jag mig ytlig underhållning med en stor dos slisk. Jag fick något helt annat och mycket mer.

När boken inleds är Evelyn Hugo gammal, kanske döende och redo att äntligen berätta för världen om sitt liv som firad skådespelerska. Den hon vill berätta sanningen för är den unga journalisten Monique Grant och varför hon valt just henne är en hemlighet hon håller på ett bra tag. De två kvinnorna möts dag efter dag medan den äldre av dem berättar allt för den yngre. Sådant hon dolt under hela sitt liv.

Evelyn Hugo är filmstjärnan som föddes i Hell’s Kitchen, gifte sig ung och tog efternamnet Diaz, blekte sitt hår och blev det blonda bombnedslag som regissörerna ville ha. När Monique börjar intervjua henne är det Evelyn Hugos sju äkta män som står i centrum. De får namnge kapitlen i boken, men egentligen är de flesta av dem oviktiga. Visst har de alla varit en del av hennes liv, men egentligen har Evelyn bara älskat en person på riktigt.

Evelyn Hugos sju äkta män är en välskriven skildring av en filmstjärna som kämpar för att få leva sitt liv och dessutom en intressant berättelse om det klassiska Hollywood. Den visa att vi trots allt i vissa delar av världen har kommit en bra bit på vägen mot att låta människor själva bestämma över sina liv, trots att det på väldigt många platser finns mycket att göra. Evelyn Hugos liv hade kunnat vara väldigt annorlunda om hon fötts i vår tid. Förhoppningsvis.

Ikväll träffas Bokbubblarna och pratar om just den här boken och jag ser fram emot att få höra de andras tankar om den. Själv tyckte jag väldigt mycket om Evelyn Hugos sju äkta män, men jag är glad att jag i mitten av boken bytte till en utgåva på originalspråk. Nu är jag sugen på att läsa mer av Taylor Jenkins Reid.

Totalskada är en bok om att mista allt

Totalskada av Helena von Zweigbergk är den första boken jag läser i min Bokbloggarboktipsutmaning 2019 och det var Anna på Stories from the city som tyckte att jag skulle läsa den. Jag tackar för tipset! Det här var helt klart en bok som passade mig. Dessutom passar den perfekt in på Kulturkollos tema den här veckan som fått titeln Mitt i livet.

Helena von Zweigbergk beskriver det klassiska äktenskapet som en gång var passionerat och nu blivit någon slags vardagstristess utan barn hemma och utan mening. Agneta och Xavier har på ytan allt. Två gemensamma barn som nu flyttat hemifrån, ett fint hus och någon slags kärlek till varandra. Fortfarande skaver dock relationen mellan Agneta och Xaviers dotter från ett tidigare äktenskap och hon tycker att han favoriserar barnet han fick med sin förra fru. Dessutom reagerar hon, men all rätt, på hans längtan tillbaka till hemlandet Argentina.

Sönderfallet börjar med sex harar, som Xavier skjutit och som Agneta förväntas tillaga. Inget prydligt kött, utan hela djur med päls och ben som ska knipsas av med tång. Det är köttigt och äckligt, lite som äktenskapet som faller sönder. Sedan når katastrofen nya höjder när hararna blir en del av en totalskada.

Helena von Zweigbergk är en mästare på att skildra känslor, även förbjudna sådana. Här finns svartsjuka, avsky och en längtan bort till ett förflutet som inte längre existerar. Kanske är det där vi hamnar när medelålderskrisen knackar på dörren, men jag hoppas att tomheten som Agneta och Xavier upplever går att undvika.

Jag kan inte sluta gråta

Huvudpersonen i Ann Liljeroths bok Jag kan inte sluta gråta ägnar orimligt mycket tid åt sitt jobb. Det finns inget alternativ. Jobbet kräver det. Så kommer dagen då kroppen säger stopp och hon inte orkar mer. Då har det gått så långt att tröttheten inte kan vilas bort under en helg, utan kräver en lång sjukskrivning. Det tror jag tyvärr är alldeles för vanligt. När det inte finns någon luft i systemet för återhämtning, blir resultatet totalt utarbetad personal, vilket självklart innebär större kostnader än det hade gjort om övertiden minimerats tidigare.

Utan sitt jobb är Josefin ingen. Hon funderar mycket över sin roll i samhället och vem hon ska vara. Hon oroar sig också över att aldrig bli frisk. Att aldrig orka något igen. Det är just i de här delarna som Liljeroth verkligen briljerar. Jag har sällan läst beskrivningar av utbrändhet som känns så autentiska, troligen för att författaren själv upplevt hur det är att nå den berömda väggen. Josefin funderar över hur hon ska klara att arbeta igen, men ännu mer över hur hon ska orka vara mamma och fru. Alla relationer tar så mycket kraft och hon orkar verkligen inte skärpa sig, något som många runt henne har svårt att förstå.

Josefin är inte ensam. Nu var det länge sedan jag själv var sjukskriven, men inte länge sedan jag kände igen symptomen och bromsade för att inte bli ännu sämre. Det var bara några månader sedan. Jag har inget karriärsjobb som Josefin, men ett jobb som aldrig tar slut. Dessutom ett jobb som kräver att jag är känslomässigt stabil och faktiskt också ett stabilt liv hemma. När det gungar överallt samtidigt är det svårt att klara av livet. Det är då jag inte kan sluta gråta, men framför allt då jag börjar snäsa till människor runt omkring mig och blir orimligt arg på allt och alla. Det är signalen för mig, men det är inte alltid jag inser det.

Runt mig finns många fler, oftast kvinnor, men också en del män, som inte orkar med att prestera på jobbet med allt vad det innebär, samtidigt som allt annat kräver uppmärksamhet. Det de har gemensamt är att de har väldigt svårt att be om hjälp, sällan sätter gränser och istället verkar klara allt. Det är inte de lata som blir sjukskrivna för utbrändhet, det är de som verkar ha hur mycket energi som helst, men till slut inte har någon kvar.

Jag kan inte sluta gråta är en bra bok, men jag hade önskat att Josefin fått ett annat jobb än det hon har i boken. Jag inser att hennes jobb är omöjligt, men det är också ett jobb som är okej att sjukskriva sig ifrån. Alla fattar att karriär kräver fullt fokus. Däremot är det svårare för många att förstå att en hel del av deltidstjänsterna inom den offentliga sektorn faktiskt handlar om att människor inte orkar med ett heltidsjobb, då heltidsjobbet kräver orimligt mycket. Trots att dessa kvinnor, för det är oftast kvinnor, tjänar kasst även då de arbetar heltid, är deltiden ett sätt att orka alls.

I skolvärlden har arbetsbelastningen ökar massor. Vissa saker syns, som den ökade undervisningstiden, medan annat inte gör det. Klasserna är större, vilket betyder att en lärare har fler elever att undervisa, men också ta hand om. Kraven på lärarens flexibilitet i relation till eleverna kombinerade med kraven att alla, oavsett insats och förkunskaper, ska klara minst E gör arbetssitationen orimlig. Jag har ingen sådan chef nu, men jag har haft och det skapar mycket stress.

Jag kan inte sluta gråta är en viktig bok som vågar ta upp ett samhällsproblem som få verkar vilja tala om. Det är så lätt att som utomstående tänka att det bara är att skärpa sig, men sanningen är så mycket mer komplex än så. Det beskriver Liljeroth på ett bra och tydligt sätt i en bok som mycket troligt är bra även för den som inte alls delar Josefins erfarenheter.

Binas historia

Det var ovanligt få insekter under den varma sommaren förra året. Få mygg, få getingar och få bin. Skönt kan man tycka, men efter att ha läst Binas historia känner jag inte riktigt likadant.

Vi diskuterade Maja Lundes bok under vår #rolighetskonferens i Varberg för några veckor sedan och samtalen rörde sig snart utanför boken till den värld som vi håller på att förstöra. Bidöden oroar kanske inte så många ännu, men de insatta har förstått allvaret.

Binas historia utspelar sig i tre tider och de små honungsmakarna är viktiga i alla tre berättelserna. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter “Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat. I världen har städerna förstörts och demokratierna fallit. Människorna svälter och befolkningen i Europa och USA finns knappt kvar. Kanske är kineserna lättare att styra och deras nya samhälle påminner mycket om den kommunistiska diktatur som Mao ledde. Vi får följa Tao, mamma till en son som hon knappt hinner träffa. Istället arbetar hon och hennes man varje dag, i princip dygnet runt och hinner inte njuta någonting av livet. Allt fokus ligger på att hinna pollinera så mycket som möjligt för att rädda den lilla skärva av världen som ännu finns kvar. Kanske är det den av berättelserna jag tycker mest om.

År 1852 lever William med sin familj i Hertfordshire, Englans. När vi träffar honom för första gången ligger han till sängs och verkar nästan ha gett upp livet. Ironiskt eftersom han faktiskt har ett, till skillnad från Tao i framtiden. Runt honom finns hans fru, hans son och hans döttrar som är så många och så lika att han knappt kan skilja dem åt. William äger en fröhandel som ligger på huvudgatan i hemstaden Maryville och när han väl reser sig från sängen får bina en allt större roll i hans liv.

Nutidsberättelsen handlar om en far och hans son i Ohio, USA år 2007. Sonen Tom som flyttat hemifrån för att studera, återvänder tillfälligt. Fadern George möter honom vid tågstationen och börjar direkt att tala om sin önskan om att Tom ska överta gården. En gård som inte längre bär sig med bikupor som slutar ge den honung den brukar när bina börjar försvinna.

Kanske borde de redan 2007 insett vad som höll på att hända, men det gör de inte riktigt. Inte ens idag, drygt tio år senare gör i det. Den jord Tao lever på drygt 60 år senare har drabbats av klimatrelaterad torka och det går inte längre att producera tillräckligt med mat ens för de förhållandevis få människor som finns kvar.

Binas historia är en intressant och välskriven bok som verkligen fick mig att fundera över tillståndet i världen. Däremot tycker jag tyvärr är den är lite väl omständlig och stundtals onödigt mångordig. Jag är glad att jag har läst den, men är långt ifrån så överväldigad som jag trodde att jag skulle bli. En bra bok helt klart, men inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats. Däremot är jag nyfiken på Lundes andra bok Blå och de två kommande böckerna i den planerade Klimatkvartetten.

 

 

Sida 1 av 51

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: