Romaner

All the lonely people

Det går självklart inte att låta bli att nynna på Eleanor Rigby när man läser All the lonely people av Mike Gayle, men det är något jag absolut kan stå ut med. Det här är nämligen en av de finaste böcker jag läst i år och låten är inte så tokig den heller.

Hubert Bird lämnade Jamaica för London i slutet av 50-talet. Hans vän Gus har redan gjort resan och verkar ha skapat sig ett nytt liv. När Hubert anländer inser han att London inte alls är paradiset på jorden, men han kämpar på. Jobbet han få på ett varuhuslager är inte dåligt, men han utsätts för rasism dagligen och inser att han inte är välkommen. Chefen håller dock på honom och den värsta av hans plågoandar avskedas. När han sedan får syn på Joyce som arbetar på varuhuset får livet en mening. Deras förhållande ses inte på med blida ögon och Joyce familj väljer att bryta med henne, men inget och ingen kan få dem att släppa varandra.

Hubert är nu en bit över 80 och änkling. Han bor kvar i huset i Bromley som han delade med Joyce och har inte ändrat på någoting. Dottern Rose har bott i Australien i 20 år och även om hon ringer en gång i veckan saknar Hubert hennes sällskap. För att inte oroa henne har han hittat på tre vänner som han säger sig umgås med, men i verkligheten sitter han ensam hemma med katten Puss som enda sällskap. När grannen Ashleigh ringer på dörren för att presentera sig och dottern Layla är han varken speciellt trevlig eller tillmötesgående. Däremot har han svårt att säga nej när hon en tid senare ringer på igen och ber honom passa Layla så att hon ska kunna på på en jobbintervju. “The beginning of a beautiful friendship”, ska det visa sig då Ashleigh inte ger sig, utan fortsätter att se till att Hubert inte behöver vara ensam. När dottern Rose berättar att hon ska hälsa på inser Hubert att han måste försöka skapa sig ett liv som liknar det han fantiserat ihop.

Parallellt med den nutida berättelsen där grannen lockar ut Hubert i världen igen får vi följa hans liv med Joyce och de två berättelserna är båda välskrivna och relevanta. London i mitten av 1900-talet är ingen enkel plats för någon från Jamaica och blandäktenskap ses inte på med blida ögon. Rasismen drabbar inte bara Hubert, utan också Joyce, men hon låter det inte påverka henne. Riktig kärlek är ingenting man slarvar bort.

Gayle låter en grupp ensamma människor hitta en gemenskap och även om det blir lite väl mycket mot slutet är det här en riktigt bra bok med karaktärer att älska. Hubert är en av de trevligaste karaktärer jag läst om på väldigt länge och Gayle bjuder på ett riktigt komplext och fint porträtt av en man som lämnade allt, fick sitt livs kärlek och ett bra liv som han sedan förlorade. En bra bok är en som snurrar i huvudet även när du inte läser och Allt the lonely people är en sådan bok. Jag hoppas verkligen att Norstedts fortsätter sin utgivning av Mike Gayles böcker så att fler får lära känna Hubert Bird, en ovanligt älskvärd man.

Sent på dagen

Tessa Hadley är en fascinerande författare, som trots att hon egentligen skriver ganska “vanliga” romaner lyckas bjuda på något helt unikt. I senaste Sent på dagen får vi lära känna två medelålders par som lever ganska stillsamma liv i London och berättelsen inleds med att en av dem avlider. Lydia och Christine har varit vänner längre, liksom Zach och Alex. Nästan lika länge har de bildat två par, Lydia och Zach, Christine och Alex. När Zach nu har försvunnit förvandlas livet helt för de tre kvarvarande. Det är inte bara Lydia som saknar sin man. Christine saknar också en vän som dessutom är den som alltid stöttat hennes konst och Alex saknar sin motpol.

Från början var det Lydia som förälskade sig i Alex. Han som undervisade och var en lovande författare. Hon som var spontan och underhållande, men knappast intellektuell. Även Christine och Zach försökte vara ett par, men insåg att de passade bättre som vänner. Han ägde ett galleri, hon var konstnär. Istället formade de nya par och levde i väl fungerande äktenskap. Bäst var de ändå som en kvartett där alla delar behövdes för att skapa en helhet.

Tessa Hadley skildrar vänskap, kärlek och sorg på ett sätt som få andra kan. Redan när jag läste hennes förra bok Syskonen slogs jag av hennes otroliga fingertoppskänsla när det kommer till att beskriva komplexa relationer och kallade boken för en roman-roman. En helt vanlig roman som är karaktärs- och relationsdriven är något som faktiskt är väldigt ovanligt. Det är ingen stor dramatik egentligen, men de små, små trådarna sammanfogas till något riktigt spännande, då människors relationer till varandra kanske är det mest spännande som finns.

Än en gång imponeras jag av Tessa Hadleys skicklighet. Det finns få så kompletta romanförfattare som hon är och få böcker som är så gedigna och genomarbetade som Sent på dagen är. Jag dras helt med i berättelsen om de fyra vännerna och hur deras liv knyts samman på såväl väntade som oväntade sätt. Det är så skönt att få läsa en riktig roman vars syfte är att undersöka och berätta, inte att chockera eller uppröra. “Hon är en av vår tids främsta författare” skriver Chimamanda Ngozi Adichie om Tessa Hadley i en blurb på bokens framtida. Jag håller helt med.

Frankissstein är helt briljant

Nu ska det sägas att jag redan innan läsningen av Frankissstein älskar Jeanette Winterson, som jag anser vara en av de främsta nu levande författarna. Hennes språk är alltid fantastiskt och innehållet har vändningar som får mig att le åt hur smart hon är. Dessutom tycker jag om den mytomspunna (och kanske fejkade) berättelsen om hur boken Frankenstein kom till och läste ganska nyss om Mary Shelleys klassiker. Berättelsen om monstret och hans skapare fanns alltså färskt i mitt minne, men jag är inte helt säker på att det är en förutsättning för att uppskatta Wintersons version.

Frankissstein innehåller två huvudspår. Dels är det berättelsen om Mary Shelley (född Wollstonecraft Godwin), hennes liv och skrivande under början av 1800-talet. Ett liv som är minst sagt annorlunda och en kvinna som hade större friheter och mer utbildning än de flesta samtida kvinnor. Hennes mamma Mary Wollstonecraft dog kort efter att dottern föddes och hon växte upp med sin pappa som gifte om sig när Mary var fyra år. Relationen med styvmodern var sådär och i perioder bodde Mary i Skottland hos vänner till familjen och det var mellan två sådana perioder som hon träffade Percy Bysshe Shelley, som var vän till hennes pappa och dessutom gift. När de inledde ett förhållande 1814 var hon 16 och han 21 år gammal.

Sommaren 1816 är den mytomspunna då det unga paret reser till Genèvesjön tillsammans med poeten Lord Byron, hans läkare John Polidori (som skrev en tidig vampyrroman) och Marys styvsyster Claire. Den senare var med som älskarinna till Lord Byron och det är tydligt i boken att ingen egentligen vill ha henne där. Resan skildras av Winterson som ganska hemsk och inte minst vädret gör vistelsen riktigt obehaglig. Så genomförs ändå den där skräckberättelsetävlingen och Shelley skapar det som ska bli romanen Frankenstein.

I en senare, framtida berättelse lär vi känna Ry Shelley, läkare och transperson som besöker en mässa i Memphis där robotar står i fokus. Han träffar bland annat Ron Lord, en man från Wales som producerar sexrobotar och ganska avancerade sådana, receptionisten Claire och så självklart den karismatiske Victor Stein som senare tar med honom till Storbritannien och visar sitt banbrytande arbete.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Frankissstein så fantastisk, men jag ska försöka. Främst handlar det om hur Winterson lyckas knyta ihop de två berättelserna på ett helt magiskt sätt. Kopplingarna är ibland så smarta och oväntade att jag blir mållös. Egentligen borde nutidshistorien vara alldeles för galen för min smak, men jag dras in i den värld av robotar som Winterson skapat, där diskussionerna om att göra liv och därmed leka gud får en helt ny innebörd. Detta samtidigt som berättelsen om Frankenstein ligger som en parallell historia i en helt annan tid, men med liknande moraliska dilemman. Lägg därtill funderingar kring kön och könsidentitet både då och nu och du får en riktigt aktuell och intressant helhet.

Och så språket. Nu läste jag inte Frankissstein på originalspråk och måste därför ge en eloge till översättaren Lena Fries-Gedin. Det som är så fantastiskt med Winterson är hur hon alltid använder precisa, men ändå inte sällan oväntade ord vilket också är fallet i översättningen. Faktiskt tänkte jag inte på att boken var en översättning och det är högsta betyg.

Årets bok menar Anna och jag är benägen att hålla med. Tänk att en berättelse om AI och sexrobotar kan vara så himla bra. Jag är helt säker på att jag aldrig ens hade funderat på att läsa om det inte vore just Jeanette Winterson som stod bakom den. Hon är ett geni.

Dit mina tankar aldrig når

Att förlora ett barn måste vara något av det värsta som kan drabba en människa och om barnet i fråga valt att avsluta sitt liv är det så hemskt att jag knappt kan tänka tanken. Yiyun Li skriver i sin bok Dit mina tankar aldrig når om en mamma vars tonårsson tagit sitt liv och det samtal som modern har med honom efter hans död. Det blir så tydligt att barn inte går att släppa även om de inte finns mer. Ännu värre är att det inte finns något svar på frågan “varför?” men å andra sidan är det troligt att ett svar inte hade gett någon som helst tröst. Nikolai, sonen i boken, har någon slags förklaring, men hur han än försöker kan han inte få sin mamma att förstå. Kanske är det omöjligt att göra det.

Li skrev boken månaderna efter att hennes egen son tagit sitt liv. Tidigare har hon skrivit om sina egna självmordsförsök i boken Dear Friend, from My Life I Write to You in Your Life och kanske påverkas hennes syn på livet och döden med vetskapen om vad psykisk ohälsa kan göra med en människa. Inte minst kan tankar om arv och skuld vakna. Eller så är det mina tankar kring psykisk ohälsa och min rädsla för vad mina barn har och kan ärva som skrämmer mig och får mig att tänka på just det under läsningen. Modern i boken talar i alla fall om hur hon själv befann sig på den plats sonen måste ha nått, men att resultatet blev ett annat. Oftast är stunden av total hopplöshet så kort att det går att komma tillbaka innan det är för sent, men när det är för sent är allt verkligen över. För alla. Hur går en mor vidare utan en son?

Att boken är ett sätt för Yiyun Li att försöka sätta ord på och kanske sortera sina tankar är tydligt. Trots det självbiografiska innehållet är det här ändå en roman, vilket blir tydligt i sättet den är skriven. En vacker roman om moderskap och sorg, men också om minnen som faktiskt är ljusa och vikten av att ha även dem kvar. Även om hennes son är borta så har han funnits och det kanske inte känns som en tröst när allt är som tyngst, men minnen kan ingen trots allt ta ifrån en.

Det var tungt att läsa Dit mina tankar aldrig når, men jag är glad att jag gjorde det. Jag fick dock avbryta läsningen ett tag då vi nåddes av nyheten att en elev på barnens skola valt samma väg som Nikolai i boken. En ung människa som inte längre vill leva. Finns det något mer tragiskt?

Väldigt sällan önskar jag att barnen var yngre, men det var trots allt skönt när de var så små att det kändes som att jag som mamma kunde skydda dem från allt. Det kunde jag självklart inte, men det var enklare när det gick att lyfta upp dem i knät och trösta dem en stund. Kanske blåsa på ett skrapsår och lova att allt skulle bli bra.

 

Boknostalgi: Wild Swans

Jung Changs episka roman Wild Swans: Three Daughters of China kom ut första gången 1991 och översattes till svenska året därpå av Margareta Eklöf. Boken är en självbiografisk berättelse om Changs liv, men också en släktberättelse om tre generationers kvinnor. Chang berättar både sin, sin mammas, sin mormors och dessutom Kinas historia under 1900-talet. Att skriva om Kina är omöjligt utan att skriva om politik och senare skrev Chang också en biografi om Mao Tse-tung tillsammans med sin man Jon Halliday.

Jag läste Wild Swans under en period då jag var väldigt fascinerad av Kina och landets historia, vilket ytterligare förstärkte läsupplevelsen. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte jättemycket av bokens innehåll, men jag minns att jag tyckte att den var fantastisk. Mamma och mormor läste den också, vilket ledde till intressanta samtal. Vissa läsupplevelser stannar kvar som en känsla mer än som ett innehåll.

I klippet nedan berättar författaren om succéboken som hon började skriva i slutet av 1988 när hon samlade 60 timmar av sin mammas berättelser. Oavsett om boken skulle läsas av någon hade berättelserna fört dem närmare. Nu blev Wild Swans en stor succé som översatts till 40 språk och sålts i 15 miljoner exemplar. I hemlandet Kina är böckerna både hyllade och hatade, speciellt biografin om Mao som verkar vara något extra.

Min mörka Vanessa

Jag tror inte att jag hade läst Min mörka Vanessa om det inte vore för den zoom-cirkel jag är med i. En cirkel med delar av gamla #boblmaf som det självklart är trevligt att hänga med. Igår var jag med för andra gången och samtalet handlade självklart om Kate Elizabeth Russells debut, men också om mycket mer. Berättelsen om Vanessa som utnyttjas sexuellt av sin lärare är mer komplex än andra liknande historier, men även om vi alla tyckte om historien i sig var vi nog ganska överens om att den hade sina brister.

Det är när Vanessa börjar på internatskolan Browick som hon kommer i kontakt med engelskläraren Jacob Strane. Under första året lever hon ett ganska normalt tonårsliv, men när hennes bästa och faktiskt enda vän Jenny träffar sin pojkvän och försvinner mer och mer blir hon helt ensam. Kanske är det därför Vanessa är ett tacksamt offer när Strane börjar med sina närmanden. Hon är femton och han fyrtiotvå när de inleder ett förhållande.

Även som vuxen försöker Vanessa hävda att Strane inte utnyttjade henne, utan att de hade ett jämlikt och kärleksfullt förhållande. När #metoo exploderar många år senare och flera personer träder fram och hävdar att Strane utnyttjat dem vet hon inte längre hur hon ska agera. Vem är hon om den hon kallar sitt livs kärlek egentligen är en pedofil som utnyttjat både henne och andra?

Jag tycker om hur Russells låter oss träffa Vanessa både som ung och som vuxen. Det ger en mer komplex bild av ett förhållande som egentligen är enkelt att definiera som en äldre man som utnyttjar en ung flicka, men som i Vanessas tankar blir något helt annat. När vi diskuterade boken igår fastnade vi i scenen när Vanessa och Strane har sex för första gången och det blir tydligt dels att han vill ha sex med ett barn och inte med en ung kvinna, liksom att Vanessa inte alls tycker om det men ändå verkar vara i behov av hans uppmärksamhet.

Något vi också talade om var hur synen på sexuellt utnyttjande trots allt har förändrats sedan vi var unga på 90-talet. Färre skulle lägga ansvaret på den unga, utnyttjade flickan nu, men ändå är det svårt att avslöja ett sexuellt utnyttjande speciellt när den som utnyttjar står i en maktposition gentemot den utnyttjade. I Vanessas fall handlar det om en elev och en lärare, men det skulle lika gärna kunna handla om en chef och en anställd eller två andra personer som har ett osunt maktförhållande.

Så vad tyckte jag? Det finns mycket i Min mörka Vanessa som jag tycker om, men jag har också några invändningar. Grundhistorien är riktigt bra och jag tycker om att vi får följa Vanessa i flera tider. Jag tycker däremot att vissa delar tuggas om, medan andra inte utvecklas alls. Jag skulle ha velat veta ännu mer om Vanessa och det liv hon levde mellan tiden på Browick och den nutid som skildras. Vissa personer och händelser nämns, som den för detta pojkvännen som rekommenderar henne att gå till en psykolog. Det handlar alltså inte om att boken skulle varit kortare, utan snarare kanske mer komplex. Min mörka Vanessa är trots allt en lyckad debut och jag är nyfiken på vad Kate Elizabeth Russell ska hitta på härnäst.

Goda grannar håller måttet

Egentligen var jag inte speciellt orolig för att mina förväntningar skulle ställa till det när jag läste Mattis Edvardssons nya bok Goda grannar, men visst är det alltid lite läskigt när en succébok ska följas upp. Det kan jag tänka mig att även författaren tyckte. Nu har jag följt Mattias Edvardsson sedan debuten med Dit drömmar färdas för att dö 2012 och han läst och tyckt om allt jag läst av honom. Så jag var aldrig riktigt orolig, bara nästan.

Goda grannar handlar om Bianca och Micke som lämnar Stockholm för en flytt söderut till skånska Köpinge. Huset ligger i ett område där gatunamnet är inspirerade av Astrid Lindgrens värld och flyttar i på Bråkmakargatan där fyra hus delar en gemensam gård. Närmaste grannarna är det äldre paret Gun-Britt och Åke som varje år bjuder in till grannfest, den ensamstående tonårsmamman Jacqueline och den ganska nyss lämnade och numera också ensamstående Ola. Planen är att hålla grannarna lagom nära, men riktigt så blir det inte.

Boken börjar med en olycka och det är Bianca som blivit påkörd. Den som kört på henne är grannen Jacqueline. Därefter turas Mikael, Jacqueline och hennes son Fabian berätta om hur livet varit på Bråkmakargatan sedan Bianca och Mikael flyttade in, men också innan. Dessutom får vi följa dem efter olyckan och får pusselbit efter pusselbit tills händelseförloppet står klart. Faktiskt är det spännande fram till sista sidan, för även om det går att ana hur allt hänger är det inte förrän då som vi verkligen vet.

Ganska snart förstår vi däremot att flytten till Köpinge var något av en flykt. Micke, som arbetar som idrottslärare, hamnade i en olycklig situation på jobbet och behöver börja om. I Köpinge flyter det på lite mer och en av de elever han har mest kontakt med är Fabian, Jacquelines son som minst sagt har det svårt i skolan. För Bianca blir flytten ett nedköp när det kommer till just jobbsituationen. Hon har arbetat som mäklare, men känner inte alls marknaden i Skåne och får ett riktigt skitjobb. Som tur är har grannen Ola kontakter och hjälper henne att få in foten på en större och bättre firma.

Grannar ja, det går liksom inte att komma ifrån dem när man bor så nära som invånarna i de fyra husen gör. Under läsningens gång tror jag mig flera gånger förstå vem det går att lita på och vem som ljuger, men förutsättningarna förändras ständigt och det är en av de saker som gör Goda grannar så bra. Egentligen är det inte främst en spänningsroman, utan främst en relationsroman och den är helt klart fylld med en del minst sagt destruktiva relationer. Mest fastnar jag kanske för Micke, som är rätt hopplös, men kanske på grund av yrkesvalet, intressant att följa. En i grunden snäll kille som ibland är för snäll och dum för att göra vettiga val.

Nu måste Mattias Edvardsson ändå räknas som en riktigt etablerad författare som kan sägas ha en egen stil med sina relationsromaner som innehåller brott om än ej i fokus och pusselbit för pusselbit låter läsaren få veta vad som egentligen hänt. Det är inte poliserna som löser några fall, även om sådana finns med i Goda grannar, utan berättelsen om karaktärerna står i centrum. Läsvärt är det helt klart och mina förväntningar infriades. Edvardsson har skrivit ännu en välskriven och spännande bok med komplexa karaktärer som inte är enkla att varken gilla helhjärtat eller för den delen avfärda.

Here comes the sun

Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn är en ganska svart roman som utspelar sig på Jamaica, mitt i och strax utanför turiststråken. Vi får följa Margot som gör allt och lite till för sin syster Thandi. Hon hoppas att lillasystern ska slippa allt elände som hon själv stått ut med. Deras mamma livnär sig på att sälja krimskrams till turister, men vi förstår snart att hon inte direkt har skyddat sin äldre dotter utan istället sett henne som en inkomstkälla.

När Margot nu är vuxen använder hon sin kropp för att nå framgång. Hon säljer sig till män på det hotell där hon arbetar och hoppas dessutom på att ett förhållande med chefen ska ge henne ett bättre jobb. På kvällarna besöker hon den som hon verkligen älskar, grannen Verdene som är tillbaka i sin mammas hus efter att ha levt i USA med en annan kvinna. Att vara öppet homosexuell är inget alternativ på ön och i boken finns flera scener där kvinnor som vågar vara öppna med sin sexualitet behandlas illa eller till och med lynchas.

Den som bor på Jamaica kan inte leva utan att förhålla sig till turismen och kampen för överlevnad handlar både om att som Margot och hennes mamma tjäna pengar på dem, men också att se hur platser där människor bor förändras och förstörs för att de som räknas mer ska få fler hotell att äga och besöka. Rasismen är tydlig och den som har ljus hy räknas helt klart mer. Thandi drömmer om att få ljusare hy och betalar en lokal kvacksalvare för dyra behandlingar, medan Margot snarare hoppas att det är utbildning som ska ta hennes syster bort ifrån slumkvarteren. Av olika anledningar längtar de båda bort och de kämpar på olika sätt för ett bättre liv.

Here comes the sun är tung på många sätt, men en mycket läsvärd och viktig bok. Det tar ett tag att komma in i de jamaicanska dialogerna, men det är värt mödan. Margot och Thandi har följt mig under den ganska långa tid som läsningen tagit och precis som alltid när en bok är bra har jag funderat mycket över den värld den beskriver och de människor som bor där. Turism kan ge en inkomst till många, men vad händer om alla turister stannar på de gigantiska hotellkomplexen? Hur påverkar det de små företagare som trots allt finns, men som inte kan konkurrera med de rika hotellägarna? Författaren låter Margot fundera kring det fascinerande att Jamaica är ett paradis för turister, men något helt annat för så många av dess invånare.

Någon som du av Marc Levy

För den som känner sig lite nere och tycker att världen är lite för hemsk att leva i rekommenderar jag Någon som du av Marc Levy som borde kunna få vem som helst att le. Berättelsen om Deepak som sköter hissen i en byggnad på Fifth Avenue nummer 12 är så söt som en bok kan bli utan att ge en bitter eftersmak. Faktum är att det här kan vara den ultimata underhållningsromanen som fungerar som en mjuk, varm filt runt en stressad kropp med en lika stressad hjärna. Egentligen gillar jag inte fluff, men det är någonting i Marc Levys beskrivning av människorna i huset som får mig att kapitulera.

Deepak och hans fru Lali flydde från Indien när hennes familj tyckte att hon borde förälskat sig i och definitivt gift sig med någon annan. Hennes familj äger hotell i Bombay och pengar saknas inte, men hon får ingen del av arvet. Samma öde har drabbat hennes brorson Sanji som nu kommer till New York för att söka investerare till sin Han tänker sig några dagar på lyxhotell, men hans faster vill självklart att han bor hos henne och hennes man i östra Harlem. Ingen säger nej till Lali och Sanji bokar självklart av sitt hotellrum.

I huset med den gamla hissen som Deepak sköter bor många spännande figurer, men viktigast för honom är kanske Claire, skådespelerskan som efter en olycka sitter i rullstol och försörjer sig genom att läsa in ljudböcker. När Sanji börjar tillbringa mer tid i huset träffas de och någon slags tycke uppstår. Inte så oförutsägbart, men välskrivet och charmigt. Det räcker väldigt långt och jag läser Någon som du med stor behållning och ett leende på läpparna. Läs den du också.

Midsommarnattsdrömmar

Jag är inte jättebra på traditioner och missar fler högtider än jag firar, men det är trots allt något visst med midsommar. Barndomens firades alltid i Dalarna och där firades det rejält. I Bengt Ohlssons senaste bok Midsommarnattsdrömmar får vi träffa en grupp vänner som firar midsommar ihop. Första gången vi möter dem är 1988 när de är runt 25 och på väg in i det riktiga vuxenlivet. Det är i Tomas stuga i Roslagen som de träffas de sju vännerna. Jenny som är tillsammans med Olof och som under kvällen avslöjar att hon är gravid, Ida som är tillsammans med Aarif, den ganska nyanlända flyktingen som drömmer om att göra film, Sofia som har en ganska framgångsrik musikkarriär och är tillsammans med musikjournalisten Nicke, som i sin tur är hemligt förälskad i Jenny. Under kvällen får vi veta mer om dem och deras drömmar, men det står också klart att deras vänskap inte riktigt går på djupet. Istället blir jag ibland lite illa till mods.

Nästa gång vi träffar dem är platsen densamma och året är 2003. Att de ska fira midsommar tillsammans är ingen självklarhet, men när Nicke och Tomas springer på varandra på krogen bestämmer de sig för att ses. Några i gänget har några försvunnit och några tillkommit, inte minst ett gäng ungar. Hoppfullheten som trots allt fyllde dem femton år tidigare har nästan försvunnit helt och det är nu det börjar bli sorgligt på riktigt. När vi sedan träffar dem 2018 är det som att livet gått dem förbi. Någonstans hade jag önskat att Ohlsson varit lite snällare mot sina karaktärer och låtit dem behålla i alla fall lite lycka och framtidstro, men medelåldern är verkligen tragisk.

Ibland kan jag tycka att det är synd att vi inte byggt upp traditioner som handlar om att vi alltid firar en viss högtid med samma människor, men när jag läser Midsommarnattsdrömmar inser jag hur fint det kan vara att träffa gamla vänner, men att det också kan bli väldigt krystat och jobbigt. Ohlsson har verkligen inte lagt till något romantiskt skimmer över vännernas liv och möten och även om jag uppskattar svärtan är det nästan lite väl tungt ibland. Är det verkligen helt omöjligt att inte vara bitter när 50-årsstrecket har passerat?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: