Romaner

Hur mår fröken Furukura?

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata är en lågmäld feelgoodroman på japanskt vis. Huvudpersonen Keiko Furukura är fyrkantigare än de flesta och beroende av rutiner för att kunna fungera. Hon har alltid varit annorlunda men hittat ett liv som passar henne. Sedan många år arbetar hon i en liten närbutik och spelar rollen som den perfekta anställda varje dag. Att spela en roll är det som får henne att känna sig normal.

Människorna runt Keiko förstår inte riktigt hennes val av liv och tycker att det är dags att hon skaffar sig ett bättre och mer normalt liv Ett fast jobb som utmanar mer än det hon har och inte minst en man. Kvinnor i hennes ålder ska inte leva utan en man. Keiko själv trivs egentligen precis som det är, men någonstans faller även hon för omgivningens krav och när som de flesta andra en längtar efter att passa in och anses vara normal.

Hur mår fröken Furukura? är en riktigt fin bok om en riktigt annorlunda kvinna. Tankarna går till böcker som Eleanor Olefant mår alldeles utmärkt, men samtidigt är det här en helt annan bok främst för att Keiko Furukura är annorlunda på ett annat sätt. Det är inte så lätt att tycka om henne, men ändå känner jag verkligen sympati för Keiko och önskar att hon bara kan få vara den hon är och vill vara.

Som en öppen bok

Som en öppen bok av Sara Molin handlar om Clara som är lärare. Hon är också ganska nybliven singel och bor i en andrahandslägenhet som verkligen inte speglar hennes personlighet. Kanske är det separationen som gör att hon börjar ifrågasätta sig tidigare så utstakade liv, eller så handlar det om den märkliga lista hon får av sitt ex Klas där han ger henne tips om hur hon ska förändra sig för att bli en bättre sambo. Det skulle också kunna handla om att en ungdomskärlek dyker upp igen eller kanske om den fantastiska pojkvännen som hennes hopplösa syster Pauline träffat. Situationen blir knappast bättre av att hennes föräldrar verkar ha hamnat i något av en kris.

Clara börjar dessutom blir lite trött på sitt jobb, eller i alla fall på sina bakåtsträvande kollegor. När Clara vill läsa Cirkeln med sina elever tycker de äldre kollegan Solveig att det är nonsens och kritiserar dessutom att Clara läser något så banalt som Sophie Kinsellas senaste bok när eleverna ser henne. Lärare ska minsann föregå med gott exempel och då duger inte skräplitteratur. Solveig vill istället rensa bland skolans böcker och bara behålla de böcker som hon anser håller hög kvalitet. Kanske kan de till och med märkas med ett K för just kvalitet. Varför läsa Cirkeln när det finns sådana fantastiska romaner som Candide?

Sara Molin är lärare och det märks. Hennes beskrivningar av Claras elever med tillhörande curlande föräldrar som kräver alla möjliga och omöjliga anpassningar för sina barn, hennes kollegor som är mer eller mindre hopplösa och inte minst hennes chef Torbjörn är ibland så på pricken att jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta. Jag vet faktiskt egentligen inte om det är bra att vara lärare och läsa om Clara och hennes jobb. Visst är det bra att skratta åt eländet, men samtidigt är mycket så sant att jag sätter skrattet i halsen. Clara är svensklärare precis som jag och att försöka sälja in läsning till elever är verkligen inte alltid så himla lätt. Hon sliter som ett djur och jag förstår precis hur hon har det. Visserligen finns det elever (speciellt bland mina elever på estetprogrammet) som faktiskt kan uppskatta nördiga lärare, men det är svårt att göra dem alla till passionerade läsare. Ibland är det en tillräckligt svår utmaning att få dem att läsa alls.

Som en öppen bok är en riktigt bra och underhållande bok. Jag tycker om att få lära känna Clara och följa hennes jakt på ett bättre liv. Hennes familj är dessutom riktigt fint skildrad som de ganska hopplösa, men väldigt mänskliga, individer de är. Männen runt dem är också väl skildrade och jag vill verkligen veta hur allt ska lösa sig, för även om det kanske inte är världens mest överraskande upplösning är vägen dit riktigt trevlig. Clara är lätt att ta till sitt hjärta och såväl hennes yrkesliv som hennes privatliv är skildrade med värme. Jag hoppas verkligen att det här bara är den första av många böcker av Sara Molin. Faktiskt hade jag kunnat tänka mig att återse Clara även om jag egentligen inte gillar att alla böcker ska utvecklas till serier.

Hit, men inte längre!

Igår träffades Bokbubblarna för att diskutera Hit, men inte längre, som var mitt val och ett val jag känner mig nöjd med.  Det är den första bok jag läst av Maria Maunsbach men definitivt inte den sista. Berättelsen om Marit som drabbas av en rejäl livskris är helt absurd och väldigt rolig samtidigt som den är nattsvart på många sätt. Att vara drygt 30 och börja ifrågasätta sitt liv är naturligt och något jag känner igen mig i. Nu lämnade jag ingen sambo eller började dejta idioter för den delen, men det var en tid i livet då det förväntades att vissa saker skulle hända och jag var inte riktigt redo. När jag landade i att mitt liv funkade ganska fint och att det inte behövde vara livets slut att få barn var jag redo att gå vidare. Marit som verkar ha kompromissat en massa gällande sina livsval är inte redo att fortsätta på den väg som hennes sambo Andreas tycker är den enda rätta. Han är inte hennes livs kärlek, snarare en person som gör att hon slipper vara ensam och att bilda familj känns verkligen inte rätt.

Marit söker äventyr och det kan varken sambon eller jobbet ge henne. Svaret på allt verkar istället vara Tinder och snart har hon fått kontakt med Karl, en riktig drömman. Tror hon. Det hela slutar dock minst sagt märkligt då Marit tar ledigt från jobbet, lurar i sambon att hon ska på facklig kurs och drar till Stockholm för att ligga. Gränslösheten är smärtsam och Maunsbach beskriver Marits resa på ett nästan för detaljerat sätt. Ibland måste jag kisa och får ändå ont i magen av det som händer. Vad som gör det hela ännu värre är att Marit med sin extremt kassa självkänsla inte riktigt vet när det är dags att säga stopp. Smärtsamt, smärtsamt.

Ingen i bokklubben Bokbubblarna var oberörd av Hit, men inte längre och Marit väckte helt klart starka känslor hos oss alla. Jag kan inte påstå att jag tycker om Marit, snarare tvärtom och jag förstår inte heller hennes val. Ändå tycker jag om att läsa om henne och jag uppskattar verkligen Maunsbachs sätt att berätta om henne. Vi gillade boken, utom en som inte klarade av att läsa ut den då hon tyckte att den var för obehaglig och det kan jag på ett sätt förstå. Marits liv är ganska så obehagligt att följa och hon gör det verkligen inte lätt för sig.

 

Máni Steinn – pojken som inte fanns

Tanken var att jag skulle läst något av Sjón mycket tidigare och definitivt i alla fall förra året då Metta på Kulturloggen tipsade mig om att läsa Máni Steinn — pojken som inte fanns i den Bokbloggarboktipsutmaning jag genomförde då. Nu har jag i alla fall äntligen läst och det är jag verkligen glad över.

Sjón är en pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurðsson, vars texter jag utan att veta om det lyssnat en hel del på. Han var nämligen textförfattare till Sugarcubes, bandet som Björk sjöng i och dessutom har han skrivit en rad låtar till henne. Ibland fanns han tydligen med på scenen och spelade luftgitarr. Jag lyssnade också till Sjón på Stockholm Literature 2016 då han samtalade med Ngugi wa Thiong’o om vikten av litteratur på sitt modersmål.

Men åter till boken om Máni Steinn, en fiktiv figur som skulle kunna ha varit en släkting till Sjón. Vi träffar honom första gången 1918 då han är mitt inne i en avsugning och samtidigt lyssnar till ljudet av en motorcykel. Just avsugningar och flickan på motorcykeln är viktiga komponenter i boken ska sägas. Sex är en drivkraft, men också en förbannelse för den unge Máni. I övrigt är det främst film som intresserar honom och han lever en stor del av sitt liv i Reykjaviks två biografer. 1918 är året då spanska sjukan kommer till Island och drabbar många. Det är också året då Island blev självständigt om än fortsatt i union med Danmark. Två händelser som självklart finns med i boken.

Att lära känna Máni är omtumlande. Han är en annorlunda tonåring på samma gång inbunden och aktiv. Som föräldralös är han utanför det vanliga samhället, men har en äldre släkting som tar hand om honom. Besattheten av film är kanske det mest intressanta och Sjón skildrar på ett nästan surrealistiskt sätt hur filmer tar plats i Mánis drömmar. Drömsekvenserna går ibland in i verkligheten och de män pojken träffar får också sällskap av flickan på motorcykeln. Jag tycker verkligen om Sjóns språk och hans sätt att skriva där verklighet och fantasi blir ett. Nu vill jag definitivt läsa mer av honom.

 

 

Svartstilla — om den bottenlösa sorgen

En äldre kvinna har mist sin livskamrat och hennes liv har därmed mist sin mening. I sitt stora hus bor hon nu ensam och vill egentligen inte något annat än att låtsas leva i det förflutna. Hennes tre nu vuxna barn försöker få henne att gå vidare, sälja huset och kanske flytta in på ett hem. De menar att hon behöver sällskap, men inser inte att det är i huset som hennes kärlek finns även om han lämnat henne.

Svartstilla av Susanne Skogstad är något av det vackraste jag läst och beskrivningen av sorgen som verkligen äter upp en människa är så exakt, trots att få ord används. Det är också en fantastisk beskrivning av depression, det som den gamla kvinnan kallar svartstilla och som alltid funnits inom henne. Det blir tydligt att hennes make är den som kunde nå henne och ge henne ett liv värt att leva. Nu när han är borta finns ingen livslust kvar. Barnen försöker verkligen. Det är han som ser ut som sin far, men inte är lik hon, han som liknar honom och så dottern som kvinnan inte riktigt förstår.

Det är fascinerande hur debutanten Susanne Skogstad, född 1992, lyckas skildra en mycket gammal människa med sådan trovärdighet. Samtidigt är sorg och svärta saker som åldern inte har betydelse för. Det som är signifikant med just den äldre kvinnans skull är att livet verkligen är på väg att ta slut och ett liv utan den hon älskar är ingenting hon vill vara med om.

Jag tyckte mycket om Svartstilla och Susanne Skogstads språk. Det är dock en bok som kräver koncentration och total uppmärksamhet. Första gången jag försökte läsa den var jag utan fokus och då fungerade det inte alls. Nu läste jag om den under en ledig vecka och texten fick den uppmärksamhet den förtjänar. Avsätt några koncentrerade timmar åt Skogstads debut. Det är den och du värd.

de — mitt första möte med Helle Helle

Någonstans har jag haft helt fel uppfattning om Helle Helle och därför aldrig varit intresserad av att läsa något av henne. Först på senare år har jag förstått att det här är en riktig kvalitetsförfattare och mycket troligt en författare som skulle passa mig. När så senaste boken de nu kom på svenska i översättning av Ninni Holmqvist var jag självklart tvungen att läsa. Det tar inte ens en sida innan jag förstår att jag upptäckt en ny favoritförfattare.

I de får vi lära känna en mamma och hennes dotter. Det är 80-tal och med små medel tydliggörs tidsandan i texten. Dottern är i gymnasieåldern och vi förstår att mor och dotter bott ensamma länge. De har dessutom flyttat ofta och har levt ett liv med små marginalen om än vad det verkar tryggt och bra då de alltid haft varandra. Nu är mamman sjuk och snart inser vi att det är allvarligt. I korta ögonblicksbilder får vi veta mer om livet de delar och hur de nu kanske kommer att ta slut.

Att Helle Helle är en författare utöver det vanliga är tveklöst. Med få ord lyckas hon beskriva ett helt liv och trots att mellanrummen är många ställer de aldrig till några problem. Det är utan tvekan så att vi lär känna dottern och genom henne modern och det är i de små detaljerna det händer. Genom att beskriva vissa saker med stor precision och exakthet gör Helle Helle det enklare för oss läsare att fylla i tomrummen. Jag imponeras av hennes otroliga språkskicklighet och är så glad att jag äntligen upptäckt henne.

Minns oss som nu

Minns oss som nu av Anna Lönndahl utspelar sig precis som förra boken Sommaren med Ava i den fiktiva byn Sunnanby. Det är dagen före julafton och Thea anländer i Sunnanby för att ta hand om sin mammas moster Mariannes hus. Mostern är något av ett mysterium, men nu när hon dött har Thea en chans att få reda på mer om henne.  I huset finns nämligen en syateljé där Marianne sydde vackra kreationer till mycket kända kvinnor.

Vi har läst boken förut:

“En ung kvinna som förlorat någon nära får ett oväntat arv i form av ett hus. Hon lämnar motvilligt sitt (ganska olyckliga) liv för att ta hand om huset och det visar sig att hon hittar sig själv och självklart även kärleken där hon minst anat det.”

Om det inte vore för att Anna Lönnqvist är så skicklig på att skapa såväl en trevlig och engagerande stämning som trovärdiga karaktärer hade Minns oss som nu blivit just en bok som liknar många andra, men hon är mycket bättre än så. Jag fastnar direkt för Thea, fascineras av huset och de hemligheter det döljer, blir förtjust i den gamla mannen som bor i huset bredvid och trots att jag inser på en sekund vem som kommer att bli Theas kärlek längtar jag efter att få läsa om exakt hur det går till.

Minns oss som nu är en charmig och välskriven bok som är lätt att läsa utan att den blir banal. Karaktärerna engagerar, miljön är fantastisk och jag är glad att ha fått tillbringa ännu några timmar i Sunnanby. Dit återvänder jag gärna igen.

Ljuskällan — om jakten på det perfekta livet

I Ljuskällan låter Hanna Landahl oss återse Staffan och Anna som hon också skrev om i boken Under två timmar. Då var det Staffan som stod i centrum och all hans ångest fick ta plats. Nu är det istället Anna som berättar. Sedan vi träffade dem sist har hon mått väldigt dåligt. Nu är hon på väg tillbaka efter en sjukskrivning, men Staffan kämpar fortfarande för att få henne att le. Det är som om den han lever med fortfarande är en skugga av hans fru. De kämpar på båda två, men så himla kul att leva är det inte.

När Anna fastnar på ett tåg och får erbjudande att sova över hos Frida, en kvinna hon träffat på tåget, förändras hennes liv. Hon får besöka ekobyn Ljuskällan utanför Floby och börjar längta efter ett enklare liv, som dessutom är bättre för klimatet. Snart drömmer Anna om att göra sig av med huset och allt annat i livet som kostar pengar och istället leva billigt och bra långt bort från stressen i storstaden. Staffan är verkligen inte sugen på det liv Anna målar upp i ljusa färger. Han har ett nytt, bra jobb och vill renovera köket. Att flytta till en ekoby mitt ute i ingenstans och leva nära naturen är inget han drömmer om. Det som till slut övertygar honom om att ge det en chans är att han älskar sin fru och bara tanken på flytten gör henne lycklig. Dessutom har yngste sonen Sam det kämpigt i skolan och en nystart kanske skulle vara positiv för honom också.

Anna får som de vill och familjen hyr ut huset, Staffan begär tjänstledigt och Anna får ett nytt jobb i närheten av Ljuskällan. Nu ska de flytta in i ett rött liten torp i ekobyn och leva ett liv där självhushållning och frivillig enkelhet är ledord. Inga onödiga prylar och inget internet. Ungarna jublar inte direkt och även Staffan är skeptisk. För Anna är det som att komma till paradiset och hon mår bättre än på länge. Depressionen blir bättre och hon njuter av att leva klimatsmart. Det tar inte lång tid innan de andra boende i Ljuskällan blir hennes vänner. Staffan har svårare att finna sig till rätta i den för honom påtvingade gemenskapen, men tinar en aning när han får lära sig om biodling av Susanne. Visserligen är han rätt hopplös, men den äldre kvinnan har tålamod med honom.

Ljuskällan är en bok med fötterna mitt i samtiden, i ekobyns mylla med allt vad det innebär. Landahl lyfter viktiga frågor både om det lilla livet och det stora samhället. Hur ett livsbeslut kan vara en kärlekshandling och hur svårt det är att leva ett bra liv i ett samhälle där allt snurrar ohälsosamt snabbt. Eftersom det är Staffan jag identifierar mig mest med kommer jag på mig själv med att dela hans skepsis mot det konstruerade samhället. Anna är så oreflekterat positiv, på gränsen till naiv och det stör mig lite. Samtidigt tycker jag verkligen att vi alla borde tänka minst en extra gång innan ett fullt fungerande kök renoveras och ännu en flygresa bokas. I det nybyggda växthuset planeras dessutom i alla fall lite odling. Även om jag tyckte mer om Under två timmar är jag mycket glad över att ha fått hänga med Staffan och Anna ett tag till. Förhållandet mellan dem fördjupades i den här boken och de blev än mer levande. Landahl är skicklig på att skapa levande karaktärer med både bra och dåliga sidor. Att följa dem är såväl intressant som trevligt.

Kungsbacka Ultras

Kungsbacka Ultras var en titel jag fastnade för då jag bläddrade igenom katalogen för vårens böcker. Jag tänkte att den kanske handlade om fotboll och att det kändes oväntat och ganska intressant. Det visade sig dock att Johan Esperssons debut är så långt ifrån fotboll man kan komma och jag fick raskt skicka ännu ett mail till mina fotbollstokiga kusiner från en förort till Kungsbacka för att berätta att boken inte alls var den jag trodde.

Blev jag besviken? Lite inledningsvis, men jag fastnade snart för huvudpersonen Johan och hans försök att hitta meningen med livet i den trötta småstad som han helst vill lämna. Handlingen rör sig i Kungsbacka och tar en sväng till Fjärås. Villaorten Kullavik, som hans hemska klasskamrater och mina kusiner kommer ifrån, får vi bara höra om. Ibland drar han till Paris, men den sista nyårsresa vi får läsa om är ingen trevlig sådan. Det är den resa där Johan och hans kärlek slutligen bryter upp. De som varit tillsammans så länge och blivit viktiga delar av varandras liv. De är ultras som lever livet fullt ut.

Kungsbacka Ultras är en ärlig ungdomsskildring med allt som en sådan ska innehålla. Alkohol, fyllor, olycklig kärlek, tomhet och hopplöshet. En del känns gjort, men ibland glimrar det till och blir något speciellt. Det finns något i Esperssons berättelse som jag fastnar för och jag tycker om hur han skriver känslosamt, utan att det blir smörigt eller sentimentalt. Sedan är jag inte helt säker på vad jag tycker om greppet att byta rad istället för att sätta punkt. Det gör att texten liknar prosalyrik, men samtidigt blir det ibland lite hackigt.

Kristofer Andersson skriver i en krönika i Aftonbladet att han ser en tendens att skrivarskolor, med Biskops-Arnö som exempel, stöper författare i samma form och det händer utan tvekan att jag läser debutanter där jag tänker “aha, skrivarskola” och småler lite åt den sparsmakade poetiska prosan och leken med skiljetecken. Det finns många, många sådana böcker just nu, liksom böcker som kan definieras som autofiktion. Trots att Esperssons debut är märkbart påverkad av tiden på Biskops-Arnö och ibland känns lite väl högtravande är hans bok relevant och läsvärd. Jag tycker dessutom alltid att det är extra roligt att läsa lokala författare och när Johan i boken flyttar till Göteborg för att studera litteraturvetenskap är det som att jag går vid hans sida. Nu hoppas jag bara att denna debut inte är den enda bok Espersson har inom sig utan att han fortsätter att skriva. Det här kan utvecklas till något riktigt bra om han på riktigt hittar sin icke-skrivarskolestil.

Snöstorm av Augustin Erba

Jag har länge tänkt läsa något av Augustin Erba och när vi valde hans senaste bok Snöstorm att diskutera i bokcirkelsgruppen Kulturkollo läser var det så dags. När diskussionen kring den börjar lida mot sitt slut kan jag konstatera att det var en bra bok att läsa och samtala kring.

Snöstorm börjar på ett tåg som får stopp någonstans mellan Stockholm och Malmö på grund av att de finns för mycket snö på spåret. På tåget finns bokens huvudperson Thomas, en man runt 40 som verkar ganska trött på sitt liv. En klassisk medelålderskris kanske och vi ska snart få veta, eller i alla fall ana, vad som orsakat den. En anledning är att han är fast i en dröm om det förflutna. Mitt under snöstormen dyker så personen han drömmer om upp, Livli, hans stora ungdomskärlek som han aldrig riktigt fick.

Thomas träffar Livli på universitetet där de båda studerar Teknisk fysik på Kungliga Tekniska Högskolan. Tempot är högt och kraven stora. För Thomas, som visserligen alltid varit begåvad, men också ganska osäker, blir studierna ett bryskt uppvaknande. Samtidigt är det mycket som blir bättre när han får börja ett nytt liv som student. Från att ha varit udda och utsatt får han för första gången vänner. Joakim, en av klasskamraterna tar honom under sina vingar och snart är Thomas en del av en grupp bestående av dem och tjejerna Livli och Eva. Det dröjer inte länge innan Livli bosätter sig i hans drömmar.

När Erba låter oss få veta mer om Thomas och hans uppväxt är det lätt att förstå att han har svårt att lita på andra. En lillebror som dog tidigt knuffade mamman över kanten och hon levde därefter större delen av tiden på klinik. Pappan flydde inte in i sig själv, utan så långt bort han kunde och levde därefter ett nytt liv i USA. Att han hade en son kvar i Sverige verkar inte betyda någonting. Istället fick Thomas bo hos sin morbror och det var knappast ett gott liv. Erba låter oss bit för bit få lära känna Thomas och därmed få i alla fall lite mer förståelse för hans agerande. Det hindrar inte att jag skulle vilja ruska om honom lite och säga till honom att det är hög tid att han tar tag i sitt liv, istället för att bara följa med. Samtidigt har han fått ett bättre liv än han kunnat drömma om och har en fru och barn som accepterar hans tafatthet.

Vi som diskuterade boken i Kulturkollo läser tyckte om den och något som lyftes var språket. Själv absolut älskade jag språket och stämningen, men har svårt att sätta fingret på vad som egentligen gjorde det så bra. Jag tror att det handlar om att Erba väljer precisa ord och därför berättar mycket med få ord. Det skapar ett lugn, men också en komplexitet. Vissa karaktärer, som Livlis kompis Eva, beskrivs ganska lite, men bli ändå levande. Det är skickligt.

Berättelsen om Thomas grep tag i mig och jag tyckte verkligen om Snöstorm. Mitt första möte med Augustin Erba gav mersmak och jag läser gärna mer av honom.

%d bloggare gillar detta: