Romaner

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen av Clare Chambers återfinns på årets långa lista till Women’s Prize for Fiction och var vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna. Det är en annorlunda berättelse som utspelar sig 1957 och innehåller en väldigt massa trådar som till största del är intressanta. Min kritik är att det var lite väl många trådar och att flera av dem gärna hade fått utvecklas mer. Med det sagt har Chambers utan tvekan lyckats beröra mig med sin bok, då jag flera veckor efter att jag läst ut den fortfarande tänker på den ofta.

Huvudpersonen Jean arbetar som journalist på en lokaltidning och som enda kvinna får hon uppdraget att undersöka en historia om en kvinna som påstår sig genomgått en jungfrufödelse. Samtidigt som hon var inlagd på en klinik där endast kvinnor arbetade och var så sjuk att hon inte kunde röra sig blev hon nämligen gravid och födde därefter en dotter. Gretchen, som kvinnan heter, verkar otroligt trovärdig och trots att Jean är minst sagt skeptisk till hennes berättelse inledningsvis börjar hon faktiskt tro att hon talar sanning.

Jean behöver glädje i sitt liv och Gretchen erbjuder henne inte bara ett intressant jobbuppdrag, utan också vänskap och gemenskap. Hon bjuder in den ensamma journalisten i sitt liv, till sin familj och förändrar Jeans liv. Jag berörs av båda kvinnors öden. Jean som närmar sig 40 och bor med sin sjuka mor. Hon har inga direkta vänner och inga drömmar. Allt fokus läggs på ett jobb som främst går ut på att skriva husmorstips och efter jobbet är det bara modern som står i fokus. När Jean träffar Gretchen och hennes familj får hon en ny tillhörighet. Det är inte bara Gretchen som blir Jeans vän, utan också hennes man Howard. En äldre man som är helt medveten om att Gretchen bara valt honom för att slippa vara ensamstående mamma och för att lugna sin mor. Till Gretchens dotter blir Jean en extra vuxen och det närmaste en mor hon någonsin kommit.

Det är egentligen inget fel på Små glädjeämnen. Miljön är fantastisk, karaktärerna intressanta och berättelsen berör. Det är bara det att läsaren får veta lite om mycket när jag hellre hade velat få veta mycket om vissa saker som nu förblir halvfärdiga. Samtidigt är det modigt av Clare Chambers att inte berätta allt och hade hon skrivit en tegelsten skulle jag säkerligen bli besviken på det också. Många hyllar Små glädjeämnen och det är en läsvärd bok. Att diskutera den med andra gjorde den dessutom bättre.

Kärleken (Ellens val del 2)

Efter att ha läst första boken om Ellen som reser till Ljungsala och skapar sig ett nytt liv började jag direkt läsa del två som fått titeln Kärleken. Den första kärleken som drabbar henne är den till Jonas, en ung man som hon träffar när hon bor på pensionatet. Han är snäll och hon tycker mycket om honom, men inser någonstans att de inte har så mycket gemensamt. Hon vill upptäcka värden, studera och utvecklas. Hans drömmar handlar om en familj och ett hyfsat liv. Trots sin tvekan fortsätter Ellen att träffa Jonas, men börjar också bli mer och mer förtjust i Carl som hon träffar på universitetet. Den kärlek som växer inom henne är av ett annat slag och hon vet att livet med Carl blir något helt annat än ett med Jonas.

Eller fel förresten, den första och den största kärleken som Ellen drabbas av är den till litteraturen och till bildningen. I denna den andra boken bor hon på ett studenthem och studierna är det absolut viktigaste i hennes liv. Jag tycker så mycket om hur Helena Dahlgren skildrar Ellens kunskapstörst och hur hennes drömmar blir större och större. Precis så hoppas jag att utbildning fortfarande kan fungera. Att den stärker individen, vidgar dess vyer och får hen att våga drömma.

Stor är också kärleken till systern vars försvinnande var det som fick Ellen att resa till Ljungsala från första början. Vi läsare får veta mer och mer om systerns öde och snart får även Ellen några ledtrådar. Att kvinnor skyfflas undan och göms från världen hörde inte till ovanligheterna i början av 1900-talet och vi har inte helt lärt oss att inse kvinnors värde idag heller. Fortfarande finns synen att mannen är norm och den som styr. Att kvinnor är ett undantag som aldrig kan bli riktigt lika mycket värld. Böcker som de om Ellen får oss förhoppningsvis att lära från historien.

Serien om Ellen kommer att skrivas av flera författare och efter Helena Dahlgrens två superba delar är det Moa Eriksson Sandberg som tar över. Hennes bidrag utgör tre och fyra i serien och ges ut i augusti. Jag ser verkligen fram emot att få träffa Ellen igen och hoppas att serien får fler författare. Med det sagt tycker jag att det är lite tråkigt att Helena Dahlgren inte får fortsätta det hon så skickligt påbörjat.

Knäckta ägg och krossade hjärtan

Jag hade helt missat att Maria Enestam skrivit en andra bok om läraren Lisbeth och alla de andra i Frillesås och blev väldigt glad när jag upptäckte det. Senast vi träffade dem var det jul och Lisbeth blev tillsammans med den nyskilde hantverkaren Tobbe. Hon bor kvar i sitt lilla hus vid havet som hon köpt för sin andel i den lägenhet i Stockholm som hon tidigare delade med Harry. Han som dök upp mitt i vintern och ville ha henne tillbaka. Nu har det blivit vår, men Harry lyckas ändå ställa till det för henne, helt utan egen inblandning.

Granne med Lisbeth bor ett äldre par i ett persikofärgat hus. De har alltid varit bra grannar, men nu har de bestämt sig för att sälja. De säljer till ett yngre par som lovar att behålla stället precis som det är. Att det är en lögn blir snart uppenbart. Kvinnan som flyttar in är stor på instagram och lägger ut idylliska bilder på det nya projektet hon och maken skaffat sig. Ytan är vacker, men så där överdrivet lycklig verkar hon inte vara. Snarare ganska ensam och definitivt i stort behov av bekräftelse. Tobbe och Lisbeth besöker dem och allt är frid och fröjd tills grannarna börjar gräva upp rosor, flytta staket och skaffa en tupp som helt förstör sömnen för Lisbeth. Dessutom försvinner Tobbe allt mer för att hjälpa sin ex-fru och vardagen blir tuffare för vår favoritlärarinna.

Som om det inte vore nog börjar det trassla även på jobbet. Musikläraren har skrivit en påskmusikal tillsammans med sin son och vill att Lisbeths klass ska vara med i den. Hon hänger självklart på och lika självklart är att hon inte räknat med kollegornas avundsjuka. Mest förbannad är Pia som tycker att det är fruktansvärt att inte hennes klass får vara med i musikalen. Inte blir det bättre mellan Pia och Lisbeth när rektor Margareta tvingas ta tjänstledigt och utser Lisbeth till tf rektor. Pia sprider rykten och lyckas vända hela personalen mot Lisbeth. Från att ha haft det bra både privat och på jobbet är det skit överallt och Lisbeth håller på att knäckas fullständigt.

Jag tycker verkligen om Knäckta ägg och brustna hjärtan och är glad att få återse Lisbeth igen. Maria Ernestam lyckas kombinera det roliga och dråpliga med allvarliga händelser på ett alldeles utmärkt sätt. Grannfejder, ensamhet och yta på instagram, det svåra med kärleken och avundsjuka kollegor är alla en del av livet, liksom goda vänner och en syster som behöver stöd. Allt får plats och kombinationen blir till slut riktigt trevligt. Slutet öppnar för en fortsättning och en sådan läser jag gärna. Det finns fler högtider jag gärna firar i Frillesås.

Stöld — en viktig och lärorik historia

Stöld är Ann-Helén Laestadius första bok för vuxna, men i den första delen är huvudpersonen trots detta ett barn. Elsa är nio år, bor i en by i närheten av Jokkmokk och hennes familj är renskötare. Livet förändras helt för henne när hon blir vittne till hur en man dödar hennes favoritren. Allt hon har kvar är det avskurna örat med märket som hon själv satt dit. Ett moraliskt dilemma föds när Elsa försöker bestämma sig för om hon ska berätta vem mannen hon såg är, eller hålla tyst. När hennes pappa tar med henne till polisen väljer hon att tiga och det gör hon i många år. Mannen finns kvar. Elsa vet vet vem han är. Vi läsare vet vem han är. Elsas pappa och bror anar vem han är, men Elsa vägrar bekräfta det. Istället försöker hon leva som om han inte fanns i en liten värld fylld av familjen, renarna, vännen Anna-Stina och inte minst Anna-Stinas morbror Lasse. Han som lämnar byn ibland för att göra resor eller arbeta i gruvan i Kiruna. Han som på ytan är glad och sorglös, men gömmer ett mörker som ingen ser eller i alla fall förstår.

Nästa gång vi träffar Elsa är hon vuxen och arbetar extra i samma sameskola som hon själv gick i. Skolan ligger granne med en annan grundskola och det är tydligt att det finns en konflikt mellan såväl skolor som grupper i samhället. En konflikt där samernas renar offras. Mannen som dödade hennes ren finns kvar och han fortsätter sin tjuvjakt. Polisen gör ingenting, inte bara av ovilja, utan för att de inte har varken resurser eller kunskaper om hur konflikterna i samhället ser ut. Att boken heter Stöld handlar om att dödade renar rubriceras som just stöld. Detta oavsett om det döda djuret tas med eller inte. Stöld av djur. Stöld av kött. Stöld av egendom. Som om det inte vore nog läggs de flesta anmälningar ner i brist på bevis. Den lokala polisen är underbemannad och arbetar dessutom på ett mycket stort område och hinner sällan vara där de behövs.

Stöld är en välskriven och bra bok. Ibland lite väl undervisande, men som Gunilla Brodej skriver i en recension av boken behöves utbildning. Är verkligen samer utsatta för rasism idag, är inte det en gammal konflikt som är löst? Absolut inte. Visserligen finns inte längre något rasbiologiskt institut och vi tvingar inte samer att tala svenska och bli svenska. De får behålla sin kultur och vi kan känna oss nöjda. Problemet är att konflikter fortfarande är i allra högsta grad levande. Samer ses som priviligierade och rykten går om att de låtsas att renar dödats för att få ersättning för dem. Jag tänker att det mycket handlar om hur människor i glesbygden behandlas i Sverige idag. Det ursäktar inte en enda dödad ren, men det behövs verkligen en politik som värnar hela Sverige. Inte som nu när de som har god ekonomi och bor i störstäder får alla fördelar. Problemen som beskrivs i Stöld handlar inte om konflikter mellan en man och en ung kvinna. De handlar om en strukturell rasism som vi måste motarbeta, precis som vi behöver göra allt för att minska all rasism i samhället. Tyvärr gå utvecklingen åt fel håll.

Jag tror att Ann-Helén Laestadius kan bli historisk i höst när hon vinner Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok, efter att också ha tilldelats Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Den enda kritik jag har är att det är en lite väl lång bok, men jag ursäktar det eftersom jag förstår att Ann-Helén Laestadius har mycket att berätta. Jag hoppas att hon fortsätter med det i många böcker både för unga och gamla. Tidigare har jag använt hennes ungdomsböcker i undervisningen och jag tror att även Stöld kan funka fint i en gymnasieklass.

Midnattsbiblioteket

Matt Haig har blivit en favoritförfattare efter att jag läst tre riktigt bra böcker av honom. Midnattsbiblioteket är hans senaste skönlitterära bok och den utspelar sig som titeln antyder i ett bibliotek. Ett mycket ovanligt sådant. Den som hamnar där är Nora Seed, en ung kvinna som är ganska missnöjd med sitt liv. Vi träffar henne första gången 27 timmar innan hon bestämmer sig för att dö genom att ta en överdos. Droppen blir att hennes älskade katt Voltaire hittas död av grannen Ash. Nu har hon verkligen ingen kvar som bryr sig om henne och ingenting att leva för längre.

I det liv hon lämnar har hon varit en lovande simmare, spelat i bandet Labyrinterna tillsammans med sin bror, studerat filosofi, nästan gift sig med Dan men dumpat honom två dagar innan bröllopet, därefter var tanken att hon skulle åka med sin vän Izzy till Australien men hon ställer in. Nu bor hon istället ensam med Voltaire i en lägenhet i Bedford, arbetar i musikaffären Strängteorin och ger pianolektioner. Hon är också både ensam och deprimerad. Som alla andra säkert har funderar hon över alla val hon gjort i sitt liv. Tänk om hon inte slutat simma, om hon inte hoppat av Labyrinterna, om hon gift sig med Dan eller rest till Australien med Izzy. Hade hon haft ett bättre liv då?

De första kapitlen ägnas åt att beskriva det liv Nora har. Ett liv där alla möjligheter och drömmar verkar ha gått förlorade och hon känner sig otroligt ensam. Vi vet hela tiden att hon kommer att försöka ta sitt liv, men när hon väl gör det misslyckas honom, precis som hon misslyckats med allt annat. Innan hon dör hamnar hon i Midnattsbiblioteket där hennes gamla skolbibliotekarie Mrs Elm arbetar. Hon förklarar att Nora kommit till biblioteket som finns mellan liv och död. Ett bibliotek fyllt av böcker som berättar alla andra möjliga liv som Nora kunde ha fått om hon gjort andra val. Nora ska få pröva några av dem, stanna så länge hon vill och lämna när hon önskar. Det liv hon lämnar kan hon aldrig återvända till, men hon får lov att stanna och levande vidare i ett alternativt liv om hon önskar. Det går också att lämna biblioteket och återgå till hennes vanliga liv. Det är dags för Nora att bestämma hur hon vill leva.

Liv efter liv testas och de har alla fördelar och nackdelar. Jag gillar konceptet och även om jag ibland stör mig på att det blir lite väl mycket självhjälpsbok av det hela, men jag köper det trots allt och tycker om att få följa Nina. Matt Haig får fram sitt budskap väl och jag ser Midnattsbiblioteket som en replik till den självbiografiska Skäl att fortsätta leva. Även Nina behöver skäl att fortsätta leva och hennes jakt är minst sagt omtumlande.

 

 

Ellens val 1: Det nya livet

Året är 1915 och den unga Ellen lämnar sitt föräldrahem och beger sig till universitetsstaden Ljungsala. Hennes primära uppdrag är att besöka sin syster Isa som gift sig och flyttat till staden. Den senaste tiden har hon inte svarat på brev och oron hos familjen är stor. När Ellen kommer till Ljungsala kan hon inte hitta varken Isa eller hennes man. De verkar vara på en resa, men inget vet var de är. Istället för att åka hem bestämmer sig Ellen för att stanna i staden.

I Det nya livet beskriver Helena Dahlgren hur livet förändras för en ung kvinna i en tid då kvinnor börjar få fler rättigheter att bestämma över sina liv. Ellens dröm är att studera, men först börjar hon arbeta på pensionat Solgården och stannar i Ljungsala där hon blir en del av ett litet kvinnokollektiv. Pensionatet drivs av Anna och hennes dotter Gerda, som blir Ellens första vän i staden. Tillsammans besöker de biblioteket både på dagen och på kvällen då bibliotekarien Berit bjuder in till Berits antikvariats  litterära salong. Där finns bland andra den frispråkiga Charlie iklädd trådsliten herrkostym och en rad andra kvinnor som också ses på Ulrikas fik för att diskutera kvinnors rättigheter.

Att läsa om Ellen är som att läsa en gammal flickbok om Kulla-Gulla eller kanske Anne på Grönkulla eller ännu mer Emily. Längtan efter att skapa ett bra liv, att utbilda sig och göra gott ger en hoppfull stämning och det är lätt att tycka om Ellen. Jag tycker om att smittas av hennes kärlek till litteraturen och den kvinnliga gemenskapen hon blir en del av är fin att lära känna. Även romansen med Jonas skildras med det rosa skimmer som är så vanligt i flickböcker, men jag köper det rätt av. Den varma stämning Helena Dahlgren skapat är beroendeframkallande och det blir aldrig för sockrigt och smetigt. Kanske för att vi parallellt med Ellens berättelse får veta mer om vad som hänt med systern Isa.

Små katastrofer

Liz arbetar som läkare och en dag får hon en speciell och lite oväntad patient. En av hennes bästa väninnor Jess kommer in med sin skadade dotter och självklart gör Liz allt för att hjälpa dem. Problemet är bara att det finns tecken på att någon skadat den lilla flickan och hon har bland annat en huvudskada som gör att hon tas in akut och sövs ner. Liz kan självklart inte tänka sig att Jess medvetet skulle skada sin dotter, men hennes kollegor får henne att göra det enda rätta och händelsen anmäls. Lojaliteten till Jess kan inte vinna över att göra rätt både moraliskt och etiskt. Frågan är bara om det är rätt beslut.

Små katastrofer är Sarah Vaughans andra bok på svenska och trots att de är olika har de gemensamma drag. Det handlar om en osäkerhet kring vem jag som läsare ska tro på och det är också där spänningen finns. Vad var det egentligen som hände? Långsamt får vi pusselbit efter pusselbit och flera gånger tror jag att jag fått koll på sanningen och då kommer en ny vändning. Det är snyggt skrivet helt klart, men märkligt nog har jag svårt att beröras. Kanske för att karaktärerna stannar på boksidorna och inte riktigt blir verkliga människor.

Det är svårt att skriva om Små katastrofer utan att avslöja för mycket och boken bygger på att läsaren ska veta så lite som möjligt och istället få ställas inför de dilemman som såväl Jess, Liz och människor i deras närhet ställs inför. Barn som skadas berör många och det är lätt att tro sig veta exakt vad som har hänt även om det i de flesta fall är svårt att faktiskt ha koll på sanningen.

Snart kommer Sarah Vaughans första bok Efter skandalen som serie på Netflix och när jag läste den skrev jag faktiskt i mitt inlägg att det kändes mer som ett bra tv-seriemanus än en bra roman. Lite samma känsla får jag av Små katastrofer och kanske har vi därför två bra tv-serier att se fram emot. David E. Kelley och Melissa James Gibbon står för manus och S.J. Clarkson regisserar.

Klubben för lyckliga slut

Cecilias hus stort och öde efter att maken gått bort och barnen börjat studera på annan ord. Hon är mån om sin perfekta fasad och de flesta tror att hon kommit över Marius, men egentligen ser hon få skäl att leva och orangeriet i det stora huset är hennes enda trygga plats. När hennes syster Michelle dyker upp efter att ha lämnat sin man och dotter förstörs den lilla harmoni som Cecilia har kvar.

Klubben för lyckliga slut handlar om en skrivarklubb som leds av skrivterapeuten Sam, en man verkar leva för att göra andras liv bättre, men som är ganska dålig på att ta hand om sig själv. Det är inte meningen att Caroline ska gå på någon skrivarkurs. När hon såg informationslappen på sin bil var det istället sin syster hon tänkte på. Cecilia själv skulle bara gå och avbeställa platsen, men hon fastnade. Någonting hos Sam och de än så länge okända kvinnorna får henne att stanna. Snart lär hon känna Lisbeth som är väldigt ensam trots att hon bor med sin man sedan många år och Ivy som har både man och barn, men som är rätt för livet. Även systern Michelle blir senare en del av gruppen.

Det jag tycker om med Caroline Säfstrands senaste bok är att lära känna de olika karaktärerna som alla är märkta av livet. Den gemenskap som de skapar genom det skrivna ordet är fin att följa och Klubben för lyckliga slut är en bok att beröras av. Möjligen är det lite för sockersött för min smak, men det är ändå trevlig läsning och Säfstrand har skrivit ännu en bok med såväl driv som hjärta.

 

 

Inte av denna värld

Det var ett tag sedan nu som jag läste ut Inte av denna värld av Yaa Gyasi och om jag var besviken under läsningen kan jag nu också konstatera att den inte ens växer med tiden. Vissa böcker kan ju göra det och nästan bli bättre ju mer man tänker på dem. I Yaa Gyasis fall kan jag tyvärr konstatera att den svåra tvåan aldrig lyfte. Kanske hade den varit bättre om jag inte haft skyhöga förväntningar efter den fantastiska debuten Vända hem.

Gifty är huvudperson i Inte av denna värld och hon studerar neurovetenskap på Stanford. En anledning till det är att hon vill hitta botemedel mot såväl depression som beroende. Hennes bror började missbruka tabletter efter en skada och Gifty hoppas kunna hjälpa honom i efterhand. Hennes deprimerade mamma finns kvar, men ingen ljusning verkar finnas i sikte för henne. Lite verkar det också som att Gifty valt labbet som arbetsplats för att slippa umgås med så många andra än de möss hon studerar. Finns finns det andra där, men Gifty håller sig mest för sig själv.

Någonstans inser Gifty att det kanske inte handlar om hjärnan och att hon inte kan hjälpa sina nära trots alla timmar i labbet. Kanske finns förklaringen istället i den flykt familjen gjort från Ghana till USA och den känslomässiga påverkan det innebar för kanske främst modern. Arv, miljö och många vita möss fyller Giftys tankar och det är en på många sätt gripande berättelse som Yaa Gyasi delar med oss. Ändå fastnar jag aldrig riktigt.

Det bästa med Inte av denna värld är kanske att Yaa Gyasi nu fått ur sig den svåra tvåan och förhoppningsvis kan slå till med en fantastisk trea. Debuten var fantastisk och uppföljaren visar trots allt att hennes lägstanivå är hög.

Hamnet — mellan fantasi och verklighet

Hamnet är Maggie O’Farrells prisbelönta roman om William Shakespeare, eller kanske snarare om hans familj. Källorna om deras liv är få och ganska bristfälliga, men O’Farrell har använt det som finns och byggt en historia kring Shakespeares liv och familj. Vi vet han han gifte sig med Anne Hathaway när han var 18 och hon 26. Anne var då gravid med deras första barn. Senare fick paret också tvillingar och pojken i tvillingparet hette Hamnet.

I faderns testamente kallades Anne för Agnes och det är namnet O’Farrell valt att använda. Agnes beskrivs som en mystisk gestalt som den yngre William Shakespeare, då latinlärare, fascineras av. Hon bor på en bondgård, som efter faderns död går till styvmodern och sköts av brodern. Deras mor är död sedan länge och i Agnes minne var hon en kvinna som levde i ett med naturen och Agnes är på många sätt lik henne där hon vandrar runt med sin falk på axeln.

Berättelsen börjar när den egentligen snart är slut när den 11-årige Hamnet springer runt Stratford-upon-Avon i jakt på sin mamma, syster eller någon som kan hjälpa honom. Hans tvillingsyster är nämligen sjuk och eftersom pesten härjar och systern har en tämligen klen hälsa, är han självklart orolig. Tidsperspektivet skiftar sedan och vi får lära känna den unge William Shakespeare, som borde bli skomakare som sin far, men som hellre vill studera och skriva. Han försörjer sig som lärare, men hans far ser honom som totalt misslyckad. Inte blir det bättre när William kommer hem med en äldre, märklig kvinna som han gjort med barn. Att de ska leva under samma tak som Williams föräldrar och syskon är ingenting Agnes ser fram emot och inte William heller.

Bit för bit får vi lära känna Agnes, för det är hon som jag ser som bokens viktigaste karaktär. Hennes make finns där i bakgrunden och det är ett kärleksfullt förhållande som beskrivs, om än inte så enkelt. De första åren i deras gemensamma liv är inte ens speciellt trevliga, men det beror inte på att de inte älskar varandra, utan snarare på hur de bor. . Att bo med Agnes styvmor och syskon är inget alternativ även om William gärna hade sluppit att dela hus med sin far. Istället söker han lyckan i London och lämnar hustru och barn efter sig. Meningen är att han ska skaffa ett hem till dem, men det dröjer och till London kommer de aldrig.

Hamnet är en bok som inte liknar någon annan jag läst. Den är historisk, utan att bli så där träig som historiska romaner har en tendens att bli. Istället fokuserar den på mänskliga relationer och hur de kunde se ut under den Elizabetanska tiden. Istället för myten om äktenskapet som tvång vill O’Farrell visa att kärlek kunde drabba människor även då och att livet kunde innehålla både toppar och dalar precis som nu. Dessutom visar hon hur förlusten av ett barn drabbar alla, oavsett tid och rum. Anakronistiskt? Det tror jag verkligen inte. Tvärtom tror jag att vi har en tendens att se människor som levde för länge sedan som allt för okänsliga. Varför skulle de inte älska, längta och sörja precis som vi gör? Jag uppskattar hur O’Farrell gör människor av de som snarare varit figurer. Hur Agnes Hathaway blir en kvinna som försöker leva ett liv där hon får vara sig själv, precis som hennes make gör. Kopplingen mellan sonen Hamnet och Shakespeares pjäs Hamlet är dessutom fascinerande och O’Farrell säger sig ha velat fylla författarens tystnad. När andra skrev texter om sina förlorade barn nämns Hamnet inte alls, förrän han blir en dansk prins i en pjäs som tillhör världshistoriens mest kända.

Maggie O’Farrell har varit en favorit sedan jag läste hennes debut Bara Alice för 20 år sedan. Hamnet är hennes första “riktiga” historiska roman och den är en fröjd att läsa. Berättelsen rör sig mellan fantasi och verklighet, språket är som vanligt både vackert och precist och inte minst är den värld hon skriver fram spännande att befinna sig i. Samtidigt önskar jag mig samtidsskildringar av O’Farrell, men det är bara för att jag fått för mig att det är sådana jag gillar bäst.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: