Romaner

Allt vi inte sa

Vi vet redan från början att någon fruktansvärt har hänt. I de avsnitt som fått titeln “Efteråt” är Amanda inlåst och det tar tid innan vi får veta var och varför. Parallellt får vi lära känna henne och vännerna Sofia och Caroline. De bildar en trojka som verkar bindas samman av Sofia, Amandas barndomsvän och Carolines studiekamrat. Ju längre berättelsen går, desto svårare blir det att se någonting alls som egentligen binder dem samman. Faktiskt verkar de inte ens tycka om varandra, men förändring är svårt och en anledning till att de hänger ihop är kanske att alternativet att inte göra det skulle betyda att de förlorade något viktigt. För Amanda handlar det dels om ett dåligt samvete för att hon svek Sofia när de båda flyttade till Stockholm, men också att Sofia är den enda som känner henne på riktigt och vet om hennes bakgrund. Sofia är på ett sätt ganska trött på att alltid få ta hand om Amanda som har en tendens att dricka för mycket, men samtidigt är Amanda hennes äldsta vän och hon vill inte svika. När det gäller Caroline så saknar Sofia den smarta unga kvinnan som hon lärde känna på juristutbildningen. Influensern Caroline är inte alls samma sak, men Sofia är beroende av Caroline och kan inte leva utan henne. Vad Caroline får ut av det hela är oklart, men kanske behöver hon känna sig god och Sofia är ett passande välgörenhetsprojekt.

Även om de tre huvudpersonerna turas om att berätta får Sofia ändå ses som den egentliga huvudpersonen. I alla fall är det henne jag fastnar mest för. Hon är jurist och arbetar på en advokatbyrå, där hon upplever att hon behöver vara mer ambitiös än andra för att räknas. Drömmen är att kunna köpa en egen lägenhet, men i väntan på det bor hon i det närmaste gratis i Carolines brors lägenhet medan han studerar utomlands. Bitterheten när hennes svenska arbetskamrater berättar om nyinköpta lägenheter som inte sällan sponsrats av deras föräldrar, vet inga gränser. Det är inte det att Sofia ser sig som ett offer, men som hon säger är det inte direkt enkelt att leva i ett land där Sverigedemokraterna är stora och det faktum att hon alltid riskerar att ses som en andra klassens medborgare genererar en enorm prestationsångest.

Allt vi inte sa är Sara Osmans debut och det är en riktigt bra sådan. Berättelsen om tre kvinnor i 30-årsåldern, som vid första anblick är vänner, men i själva verket har en mer komplicerad relation än så, är välskriven och spännande. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte det jag fick. Osmans bok är vassare än jag trodde och bjuder på en stor dos satir över dagens samhälle och de roller många tvingas in i. Ytan som ofta är ganska blankpolerad, döljer en sanning som är långt ifrån vacker och Osman sätter fingret på ganska märkliga ageranden som konstigt nog blivit en naturlig del av vår samtid. Det handlar inte bara om att många, likt Caroline, använder sociala medier för att skapa ett perfekt liv. Det handlar också om yta i många sammanhang trumfar innehåll, som att Sofia ses på ett visst sätt för att hon är svart, muslimsk kvinna och behandlas därefter, eller att Amanda gör allt för att inte påverkas av förlusterna i sitt liv, men ändå verkar oförmögen att leva livet utan att bedöva sig. Ingen av de tre huvudpersonerna vågar vara sanna mot varken andra eller sig själva, men frågan är om de ens hade tillåtits vara det om de hade önskat.

Jag höll på att missa Allt vi inte sa och är väldigt glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa. Nu är jag mycket nyfiken på vad Sara Osman ska hitta på härnäst. Med sin unika blick för detaljer och sin riktigt vassa penna är hon en riktigt spännande bekantskap. Det finns massor att skriva om boken, men mycket av behållningen är också alla de små saker som avslöjas och bildar en ganska obehaglig helhet. Jag varken vill eller kan beskriva allt, utan uppmanar er att läsa. Jag kan också tänka mig att det här är en perfekt bok att cirkla om, då det finns en hel del att samtala om både kring bokens innehåll och vår inte sällan absurda samtid.

Senseis portfölj

Sista boken jag läste 2021 var Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, en stillsam och gripande berättelse om vänskapen mellan en ung kvinna och hennes före detta lärare. Han heter Matsumoto Harutsuna, men hon kallar honom Sensei som man kallar sina lärare och andra som anses kloka. Han kallar henne Tsukiko-san för att visa en slags närhet om än avvaktande och nästan distanserad. De möts av en slump och Sensei minns sin gamla elev, främst för att hon var ganska dålig på japanska. Nu när hon snart fyller 38 är de båda vuxna och på många sätt jämngamla. De träffas ute och pratar en massa medan de äter gott och dricker en massa sake. En annorlunda vänskap kan tyckas, men viktig för dem båda.

Senseis portfölj är en tunn bok med stort innehåll. Mycket stillsam och vacker om två människor som behöver varandra, men inte riktigt vet hur de ska berätta det för den andre. De är korrekta och trevliga mot varandra, men det som kan uppfattas som lite stelt och distanserat är egentligen en stark vänskap som växer fram mellan två ganska ensamma människor som mer än något annat vill betyda något för någon.

Jag tycker mycket om berättelsen om Sensei och Tsukiko-san. En berättelse fylld av tankar, återhållsamma känslor och inte minst en massa beskrivningar av såväl mat som dryck. Mycket trevlig läsning.

Beautiful world, where are you

Först gick det trögt, väldigt trögt med läsningen av Sally Rooneys senaste roman Beautiful world, where are you. Den lågmälda och ganska distanserade berättelsen om den unga författaren som flyttar till ett jättehus på landsbygden för att fly någonting, kanske livet självt, griper inte tag i mig. Men jag fortsätter läsa och de fyra huvudpersonerna kryper långsamt under huden på mig, tills jag kommer på mig själv att markera citat på varje sida för att det var så briljant formulerat. Ibland lite pretentiöst och överdrivet ska sägas, men mest av allt såväl tänkvärt som vackert. Vi möter fyra personer runt 30 som alla har något de döljer och som alla letar efter den där vackra världen som de önskar att de levde i.

Alice är författaren och först trodde jag att Sally Rooney skapat ännu en Marianne, en ung kvinnan som låter sig förnedras av män för att hon inte tror att hon förtjänar bättre, men så är det trots allt inte. Alice är sig själv och även om hon bär en svärta inom sig är hon fullt kapabel att ta hand om sig själv. I första kapitlet träffar hon Felix via Tinder och även han känns inledningsvis som en ganska platt karaktär. Misslyckad ung, arg man med taskig kvinnosyn. Även han får lov att utvecklas till att bli något mycket mer. Rooney kräver tålamod av läsaren, med sina långa detaljerade utvikningar som beskriver den värld som karaktärerna befinner sig i,  men den som har det får en läsupplevelse som berör.

Alice har skrivit två böcker och är en väldigt framgångsrik författare. Vi förstår ganska tidigt att hon mått dåligt och att flytten är en slags flykt. Hon verkar ändå må bättre, då hon åter börjat göra resor för att marknadsföra sina böcker. Där stiger författaren Rooney in och beskriver de tråkiga intervjuerna som alltid innehåller frågor om klassisk, irländsk litteratur i allmänhet och Yeats i synnerhet. Det får mig att tänka på ett seminarium på Bokmässan 2017, då Rooney var rätt sur och sågade Yeats totalt. Alice är vänligare, men kan bita ifrån om det behövs.

Precis när Alice och Felix träffats ska hon resa en vecka till Rom. Hon bjuder med honom som gäst och trots att de inte känner varandra alls väljer han att följa med. Det blir en något märklig resa som inleder deras inledningsvis ganska märkliga förhållande. Rooney leker med yta och fördomar, hur vi själva formas av vad andra tycker om oss, eller vad vi tror att de tycker. Karaktärerna pendlar mellan att vara precis det andra förväntar sig och att göra precis det de själva känner för.

Det var länge sedan Alice träffade Eileen, men hon ser henne som sin bästa vän. De skriver långa e-mail till varandra som på samma gång är distanserade och väldigt personliga. Även detta är något som jag inledningsvis har lite svårt för, men formen sätter sig. Distansen har sin förklaring och det finns en poäng med att de nästan tävlar i vem som kan formulera sig bäst. Två unga kvinnor som verkligen behöver varandra, men som är mer rädda för att behöva någon än att vara ensamma.

Den Eileen behöver mest är vännen Simon. De som bott grannar som barn och vars vänskap är det viktigaste i hennes liv. De bor båda i Dublin och Eileen har just lämnat ett längre förhållande. Även Simon har haft flickvänner och Eileen retar honom för att de ständigt har samma ålder, även om han hela tiden blir äldre. Ibland träffas de och har sex, men att bli ihop är ingenting någon av dem vill. Eller egentligen kanske de vill det, men de vågar inte vara ärliga med vad de känner. Precis som i Norlie & KKV:s låt Ingen annan rör mig som du är det de håller på med ganska så sjukt, men fullt naturligt när man lär känna Eileen bättre och förstår hennes största rädslor.

Det är något speciellt med Sally Rooney och med Beautiful world, where are you tar hon ännu ett steg i sitt författarskap. Det här hade inte kunnat vara en debutbok, för ingen hade låtit henne experimentera så med språket och med de långa, realistiska och detaljerade miljöbeskrivningarna. Ibland blir det för mycket och hon tangerar de sidolånga beskrivningarna som Tolstoj och Joyce använde sig av som gör att handlingen stannar upp.  Funderingarna kring livet, religionen, rädslan för att bli ensam och rädslan för att släppa in någon i sitt liv sylvassa. Klassperspektivet smygs in och bildningsidealet både lyfts, hyllas och ifrågasätts. Jag förlåter henne, då helheten blir bra. En bok eller två till så kommer Rooney att tillhöra de riktigt stora. Boken finns också utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag med titeln Vackra värld, var är du.

Inte död än

Det är julafton när Inte död än av Johan Ehn inleds. Huvudpersonen Elis firar den hos sin son Jan och han är inte nöjd. Elis alltså, men å andra sidan inte sonen heller. De är inte speciellt nära far och son och helt ärligt verkar Elis inte tycka om sina familjemedlemmar speciellt mycket. Han stör sig på sin ytliga sonhustru Åsa, som väljer bort julmaten för en skaldjursbuffé inköpt på Östermalmshallen, irriterar sig på sitt barnbarn Caroline som han tycker är enormt tråkig. Undantaget är andra barnbarnet Henrik och hans partner Miguel, men de har redan åkt till julmässan i Katolska kyrkan. Nu sitter Elis i en chesterfieldfåtölj med en whisky och irriterar sig på de stökiga barnbarnsbarnen. Det är inte det att han hatar barn, men han är alldeles för gammal för att orka med barnbarnsbarnen. Så brister det för honom. Han börjar håna sin son, blir förbannad på Caroline som försöker medla och skriker åt barnbarnsbarnen att vara tysta. Sedan blir värmen övermäktig och han klarar knappt att stå upp. Ett hugg i bröstet, ett bländande ljus och sedan mörker.

Elis dör inte, men han har fått en hjärtinfarkt och tas i ambulans till den nya delen av Karolinska sjukhuset och Ehn drar sig inte för att, genom Elis, lyfta problemen med skrytbygget. Ensam på sitt rum glider han mellan dröm och verklighet och kliver in i scener av sitt långa liv. Ibland får han klarhet i det som hänt och kan förlåta, om än inte glömma. Mest drabbas jag av berättelsen om hur Elis som bar placeras i en fosterfamilj, där han äntligen känner sig älskad och hur det tas ifrån honom. En annan scen som stannar kvar är när han går i pension efter ett långt arbetsliv och inte ens får ett tal på sin avtackning. När han smiter därifrån är det som att ingen bryr sig och när han lämnar har han aldrig funnits. Ett arbete som han offrat så mycket för, där han uppenbarligen inte uppskattats speciellt mycket. I alla fall inte som person.

Det är inte enkelt att tycka om Elis, men Johan Ehn mejslar fram en komplex karaktär som påverkats av sin barndom, men också av de krav som fanns på män att vara familjeförsörjare och göra rätt för sig. Känslorna finns där djupt inne i honom, men kommer mest ut som ilska och frustration. Sorgerna har han gömt för alla. På sjukhuset finns sjuksköterskan Tony som lyckas låsa upp honom lite. Relationen mellan dem är fin att följa och Elis blir mer av en sårbar människa än en skrikande galning som avskyr allt och alla. Jag tycker mycket om att få lära känna Elis och hur Johan Ehn låter oss följa med genom den äldre mannens liv. Det är inte bara så att Elis, i sann Scrooges-anda ångrar sina handlingar, utan det är snarare så att han får någon slags frid. Livet blev kanske inte som han tänkt sig, men allt var inte heller svart.

Inte död än är en välskriven och charmig bok med en huvudperson som är svår att älska, men lätt att ta till sig. Elis historia säger mycket både om honom och hans generation som trängdes in i trånga köns- och klassroller där ett steg i fel riktning inte accepterades. Utan att moralisera ger Ehn en bild av ett samhälle som är på väg bort, men som ändå fastnar i ytan mer än något annat. Inte död än är dessutom höstens snyggaste bok, vilket är ännu ett skäl att ge bort den i julklapp.

Hemligheter i Havanna

Det är något speciellt med Rachel Rhys lite gammaldags kriminalromaner och senaste Hemligheter i Havanna bjuder på såväl en spännande miljö som en intressant historia. Det är 50-tal och den unga porträttmålaren Iris får ett erbjudande hon inte kan motstå. Hon är till vardags sekreterare, men arbetar extra med att rita snabba porträtt på olika fester och det är den begåvningen som ger henne en inbjudan till ett stort bröllop i Havanna. Det är Nell Hardman, dotter till den berömde Hugh Hardman, som vill att Iris ska vara med som tecknare och gäst när hennes pappa gifter sig för tredje gången. Själv är Nell dotter till Hughs första fru, en kvinna som fortfarande spelar en viktig roll i sin före detta mans liv. Hon är också en självklar gäst på bröllopet.

Att en ung kvinna reser ensam från England till Kuba 1957 känns egentligen lite osannolikt, men Rhys har även i sina tidigare romaner låtit sina huvudpersoner resa ut på en lång resa, både bokstavligt och själsligt. Unga kvinnor, som inte haft speciellt stora drömmar och som upplever livets möjligheter när de kommer i kontakt med det fina folket. I just Hemligheter i Havanna är det familjen Hardman som får representera det fina folket och Rhys gör ännu en gång klart att rikedom inte automatiskt ger lycka.

Vi får veta redan i prologen att Jean Summers hittats död i vattnet av fiskaren Antoni Manuel. Hon som var gift med brudgummen och mamma till bruden. För ja, Hugh Hardman ska gifta sig med sin mycket yngre styvdotter, något som är svårt för Iris att förstå. När hon målar gästernas porträtt får hon (och vi läsare) veta mer om dem och det blir tydligt att hemligheterna är många.

Det är inte mycket av Kubas historia som får ta plats i boken, men tiden före revolutionen fanns ett helt annat land än efter. Havanna var en plats för de rika, där de roade sig och gjorde av med en massa pengar. Något som gillades av president Batista. Boken utspelar sig 1957 och då har protesterna från kommunisterna med bröderna Castro och Che Guevara i spetsen, pågått under några år. Det var dock först 1 januari 1959 som de tog över makten.

Hemligheter i Havanna är perfekt läsning för den som vill fly verkligheten ett tag. Boken bjuder på intressanta karaktärsskildringar och en klurig berättelse om en familj som inte riktigt är som andra. Jag tycker om att följa Iris och hennes blick på andra ger ett skarpt berättarperspektiv. Hon är naiv och lite godtrogen, men har sina vassa stunder. Jag hade gärna sett att Rachel Rhys romaner blev tv-serier, då hon skriver nästan filmiskt. Hemligheter i Havanna är lättläst och underhållande, men också välskriven. Precis så som underhållningslitteratur ska vara.

Bära och brista

Jag tyckte mycket om Sara Lövestams första bok om Monica där vi fick följa hennes kamp för att bli mamma, parallellt med berättelser om mammor i hennes släkt. Nu när jag har läst Andra Monicaboken Bära och brista måste jag säga att jag faktiskt tycker ännu mer om den. Några trådar knyts ihop, andra nya skapas, vissa trauman bearbetas, medan andra finns kvar. Det är en ärligare, men på vissa sätt också trasigare, Monica vi får möta.

Att acceptera ett liv utan barn är svårt och för Monica blir det så definitivt. Alla andra verkar få små gulliga bebisar och hon klarar inte riktigt av att hålla masken längre. Efter ett smärre sammanbrott på jobbet rekommenderas hon att söka hjälp och lyckas övertyga chefen om att en skrivarkurs utanför Arjeplog är lika bra som tider hos en psykolog. Vi får följa med henne på en minst sagt ovanlig skrivarkurs där målet är att skriva ner det hon fått reda på genom sin släktforskning. Vi får bland annat veta mer om Lisa och barnen hon tvingades lämna bort, men också läsa berättelsen om hennes far Sten och hans livs kärlek.

Bära och brista är en riktigt bra bok och jag tycker faktiskt att greppet att låta oss få lära känna Monica parallellt med att vi får läsa om hennes släktingar funkar ännu bättre den här gången. Det kommer en tredje del och den ser jag verkligen fram emot. Sara Lövestam är skicklig på att skriva fram trovärdiga och komplexa karaktärer och även om jag fortfarande inte tycker speciellt mycket om Monica, är hon en intressant bekantskap. Det är uppfriskande med människor som har både bra och dåliga sidor.

 

 

Fråga mig igen

Mary Beth Keane låter oss följa två familjen under många år i romanen Fråga mig igen. Francis Gilham och Brian Stanhope arbetar tillsammans inom polisen i New York och är ungefär jämngamla. Francis träffar Lena och när det blir dags att bilda familj flyttar de till den lilla staden Gillam norr om New York. Lena längtar inte alls efter förortslivet, utan är tvärtom oroad över hur livet ska bli. När Brian och hans fru Anna flyttar in på samma gata hoppas Lena att de ska kunna bli vänner, men Anna är inte intresserad. Vänner blir däremot Lenas och Francis dotter Kate och Annas och Brians son Peter.

När Kate och Peter är i tonåren händer något som förändrar livet för medlemmarna i deras familjer. Vi får följa karaktärernas nya liv efter katastrofen och de turas om att berätta. Funderingar kring skuld och skam, men också kärlek och lojalitet står i centrum under de decennier då vi får följa de olika familjemedlemmarna. Fråga mig igen vinner dock på att läsas utan att veta allt för mycket om innehållet och därför får ni nöja er med en kort beskrivning av detsamma. Klart är att vändningarna är många och att detta relationsdrama innehåller inslag som vi sällan läser om.

När vi diskuterade Keanes bok i vår digitala bokcirkel med #boblmaf hamnade vi i samtal om karaktärernas agerande. Vi fastnade mycket för Anna och hennes öde, men imponerades också av George, Peter farbror som gör en storartad insats. Peter pratade vi också en del om och var lite oense om huruvida han var en platt karaktär, eller helt enkelt en karaktär som inte förstår varken sig själv eller andra. Klart är att Kate är livsviktig för honom, men vad hon får ut av förhållandet är mer oklart. Att flera karaktärer får berätta sin version av händelserna och att de inte alltid går att lita på ger extra spänning till läsningen och just önskan att få veta hur det ska gå för alla är det som ger berättelsen dess driv.

Det här är trots spänningen, en lågmält berättad historia och det är effektfullt att på ett sådant sätt beskriva ganska dramatiska händelser. Jag tyckte att det bland blir det för distanserat och konstaterande för min smak, men det höll de andra i bokcirkeln inte med om. Kanske är det bara jag som upplever att ganska många unga författare, speciellt amerikanska, skriver just sakligt och distanserat och att det är något av en trend. Möjligen för att haka i trenden med autofiktion och låta det påhittade beskrivas som om det var sant. Fråga mig igen är utan tvekan en välskriven och bra bok, som tar upp många intressanta dilemman och jag tycker om den. Samtidigt blir jag inte riktigt berörd, trots att karaktärerna går igenom fruktansvärda saker. Det är som att de inte riktigt griper tag i mig under läsningen, men å andra sidan har jag tänkt mycket på dem efteråt. Efter samtalet med #boblmaf i vår zoomcirkel växte boken ännu mer. En bra bok att cirkla om alltså.

Ellens val 4: Friheten

Den fjärde delen i serien om Ellen är skriven av Moa Eriksson Sandberg och har fått titeln Friheten. Frihet eller bristen därpå har varit en röd tråd genom hela serien, men är kanske extra tydlig i denna del. Den största friheten får Ellens syster Isa som med hjälp av Alvas pappa släpps från sjukhuset.

Alva ja. En av mina absoluta favoritkaraktärer och jag kan inte riktigt förlåta författarnas hennes öde. Istället är det Ingeborg vi får följa för att få veta hur en kvinna kan bli läkare vid förra seklets början och det funkar också, men någon Alva är hon inte. Ingeborg får dock plats att växa och vi får följa hennes förälskelse i Anton Sporre, ett fint parti helt klart, men Ingeborg är inte intresserad av att bli herrgårdsfu. Hon vill bli läkare. Friheten att få bestämma över sitt liv trumfar kärleken.

Att vara fri att älska den man vill är inte alla förunnat. Det märker Ellen då det inte ses med blida ögon på att en doktorand har ett förhållande med en student, men ännu mer Gabriella och Oskar. De är fortfarande gifta och de försöker få barn, men Oskar är förälskad i en annan. Han ger Gabriella friheten att älska den hon vill, mot att hon stannar i äktenskapet. Klurigt läge helt klart och det här är en tråd som utvecklas åt ett intressant håll.

Fyra böcker in är serien Ellens val mycket läsvärd. Jag tycker om kombinationen av lättsam underhållning och viktig kvinnohistoria. I februari kommer del fem som heter Möten i skymningen och det ser jag fram emot.

 

Pengar på fickan

Pengar på fickan av danska Asta Olivia Nordenhof är en riktig snackis som tilldelades Per Olov Enquists pris 2020 och dessutom nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2021. När jag fokuserade på nordisk litteratur i september (även om det gick lite sådär) var det självklart att läsa just den här boken. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men var överraskad över det jag läste. Lite fick jag samma känsla som när jag läste Josefin Klougarts debut för många år sedan, att det var snyggt men inte så mycket mer. Samtidigt är det något hos huvudpersonerna som gör att jag fastnar.

Pengar på fickan utspelar sig på 80-talet och handlar om Maggie och Kurt. Ett par vars kärlek, om man ens kan kalla det så, är destruktiv och våldsam. Kanske handlar det mest om dottern Sofie, vars liv självklart påverkats av föräldrarna. I bakgrunden finns också berättelsen om Scandinavian Star, ett passagerarfartyg som förstördes i en mordbrand i april 1990. Hur det hänger ihop anar vi, men får inte riktigt veta. Kanske för att det här endast är en bok i en planerad heptalogi och endast en skärva av helheten. Någonstans känns det som att jag missat grejen, för jag förstår inte riktigt storheten. Språkligt är det en fantastisk bok, men innehållet är för vagt för min smak. Visst bränner det till ibland, men det räcker inte.

Jag är glad att jag läste Pengar på fickan trots allt, även om jag inte är överväldigad som recensenterna. Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Mer sugen är jag dock på att bekanta mig med Nordenhofs poesi, för där kan jag tänka mig att hon briljerar.

Pestön — en riktigt bra tvåa

Marie Hermanson låter oss återse polisen Nils Gunnarsson i boken Pestön som inleds med att en död man hittas i en kåkstad byggd på pålar vid Säveån. Han verkar inte tillhöra några av de så kallade vrakarna som bor i området och när Gunnarsson söker efter mannens identitet tar sökandet oväntade och ibland farliga vägar.

Det har hunnit bli 1925 och sedan Den stora utställningen har Ellen träffat en fästman och gått hushållsskola. Istället för att flytta hem bestämmer hon sig nu för att hjälpa Gunnarsson och hon inser inte riktigt vilken risk hon utsätter sig för när hon tar sig till Pestön. Där är allt verkligen inte som man tror vid första anblick och ondskan lurar på flera ställen. Ellen finner även någon slags gemenskap om än av det mer ovanliga slaget.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen, då Pestön är en bok som ska upplevas och helst med så lite information om innehållet som möjligt. Såväl miljö som karaktärer är intressanta och som läsare förflyttas jag verkligen till 20-talets Göteborg. Klart är att när boken är slut är jag inte färdig med Ellen och Nils. Jag hoppas verkligen att Hermanson planerat för minst en trilogi.

Visserligen marknadsförs Pestön som en fristående fortsättning på Den stora utställningen, men jag tycker verkligen att du ska läsa dem båda och då i rätt ordning. Seriens första bok är en klockren femma och Pestön snudd på. Missa inte!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: