Romaner

You be mother

Meg Mason slog igenom med romanen Sorrow and bliss som bland annat nominerades till Women’s Prize for Fiction. Eftersom jag tyckte mycket om den ville jag också läsa debutromanen You be mother från 2017. Berättelsen tar sin början på en flygplats där en ung kvinna på väg från London till Sydney möter en äldre kvinna som är på väg åt andra hållet. Den unga kvinnan heter Abi och reser till Sydney för att återförenas med Stu pappan till hennes tre veckor gamla son Jude. Abi och Stu träffades när han var utbytesstudent i London och visst tycker de om varandra, men de är unga och barn var verkligen ingenting de längtade efter. I alla fall inte Stu. För Abi blev Jude däremot början på den familj hon så desperat längtat efter. Nu hoppas hon att även Stu ska bli en del av den.

Stus föräldrar lånar den lilla familjen en lägenhet. Hans pappa är försiktigt positiv till arrangemanget och vill gärna ha kontakt både med Abi och sitt barnbarn, men Stus mamma är vansinnig. Stu är det viktigaste hon har och hon tycker att det är otroligt orättvist att han nu tvingas vara familjeförsörjare istället för ”bara” student. Att hennes svärföräldrar skulle bli en del av den familj Abi längtar efter känns helt klart mycket osäkert. Livet blir ensamt för Abi då Stu nästan alltid är borta. Han studerar, jobbar och sover ofta hos sina föräldrar för att få lugn och ro. Av kärleken verkar inte så mycket vara kvar, men han tar sitt ansvar, eller försöker göra det.

När Abi tar med Jude på promenad till en bassäng i närheten av lägenheten där hon bor, träffar hon en äldre dam som heter Phil. En oväntad vänskap växer fram mellan de två kvinnorna och Phil introducerar Abi för sina vänner. Snart är Abi en del av en gemenskap som på ytan känns udda, men som gör henne mycket glad. De äldre vännerna hjälper henne att få ordning i lägenheten och snart börjar livet kännas lite bättre.

Phil bor i ett hus nedanför det lägenhetskomplex där Abi bor. Hon har ganska nyss blivit änka och sörjer fortfarande sin man. De vuxna döttrarna bor i London och vi får följa den yngre av dem, Brigitta som fungerar som en andra berättare. Hon försöker slå igenom som skådespelare och har fått en teaterroll. Ett förhållande med regissören komplicerar det hela. Äldre systern Polly är och har alltid varit den duktiga. Lillebror Freddie är istället bohemen som reser runt i världen utan att ta något som helst ansvar. När Phils döttrar får veta att Abi tillbringar mycket tid hos deras mor bli de oroliga och Polly misstänker att Abi försöker utnyttja Phil. Sanningen är dock att hon bara försöker slippa den tomma lägenheten och Phil blir som en mamma eller mormor för henne.

You be mother är en fin bok om moderskap, vänskap, syskonrelationer och hur till synes små, vita lögner kan ställa till det. Meg Mason bjuder på en känslosam historia med många olika perspektiv på relationer mellan barn och deras föräldrar. Jag tycker väldigt mycket om den, även om den blir lite väl dramatisk ibland. Samtidigt är det kanske naturligt att människor agerar känslomässigt på det sätt som sker i boken.


Om boken

You be mother av Meg Mason, Harper Collins, (2017), 448 sidor

Small things like these

Claire Keegan är en irländsk författare som beskrivs som en ”författares författare”. Två av hennes böcker översattes till svenska förra året och när den senare av dem Small things like these nominerades till Bookerpriset, fick jag äntligen tummen ur att läsa. Det är en kort berättelse, faktiskt den kortaste roman som nominerats till Bookerpriset, så läsningen gick snabbt. Däremot krävde den en hel del tankeverksamhet och omläsning av flera delar. Jag ville nämligen förstå vad det är som gjort att romanen hyllats så mycket, men tyvärr var jag inte överväldigad.

Bill Furlong är huvudpersonen i denna vinterberättelse som utspelar sig under några timmar en dag strax före jul 1985. Han ska leverera kol till klostret och upptäcker där en unga kvinna, eller kanske snarare en flicka, som letar efter sitt barn. Hemma väntar hans fru och fyra döttrar. Det mesta som händer sker inom Furlong och jag fastnar inte riktigt för historien. Det sparsmakade är snyggt, men allt är lite för distanserat och svalt.

I en recension i The Guardian skriver Lamorna Arsh mer om andra av Keegans böcker än den hon recenserar och verkar mer förtjust i dem. Det gör att jag absolut vill läsa vidare, trots att mina känslor gentemot Small things like these är ganska svala.


Om boken

Small things like these av Claire Keegan, Grove Press, (2021),

Natten av Sara Gordan

Det är smärtsamt att läsa Natten av Sara Gordan. Känslomässigt utmattande. Som mamma till tonåringar finns oron alltid närvarande, av olika skäl för olika barn. Att mamman i boken är orolig är verkligen inte konstigt. Hennes fjortonåriga dotter har diabetes och har försvunnit hemifrån. Utan insulin dör hon och hennes mamma ser bilder i sitt inre på sin dotter liggandes i en snödriva. Kombinationen alkohol och diabetes är inte lyckad och när dottern inte svarar i telefonen får hennes mamma total panik.

Sara Gordan låter natten utgöra mitten av berättelsen, men det finns också ett före och ett efter. Vi lär känna en mamma som har fler barn och som har fått ansvara för de första två i det närmaste själv. Dottern har diabetes och sonen ett hjärtfel. Dubbel oro alltså. Någonstans i periferin finns fransmannen som är deras far. Ibland mer aktiv, ibland frånvarande. Nu finns också maken, hans dotter och deras gemensamma dotter. En lillasyster som den äldre dottern älskar högt. De skulle kunna vara en komplett familj. En lycklig familj.

Mamman som berättar är sönderstressad. Hon är författare och har arbetat med text och skrivande. Nu har hennes hjärna slutat fungera och hon klarar inte ens att läsa. Fokuset är försvunnet. Eller fel, fokuset är helt på dottern och allt annat fokus är omöjligt. Det finns ett före, under och efter. Vi får lära känna både mamman och dottern mer. Vissa saker får jag förståelse för, men inte andra.

Natten är en febrig monolog som berör. Jag läser den i små portioner, snabbt, men med pauser för att hämta andan. Det här är en riktigt bra bok som jag tror och hoppas når många läsare. Beskrivningen av moderskap är en av de bästa jag läst. Kärleken till ett barn är ständig, men långt ifrån alltid självklar och enkel.


Om boken

Natten av Sara Gordan, Albert Bonniers förlag, (2022), 200 sidor

Rotlös av Tsitsi Dangarembga

Rotlös av Tsitsi Dangarembga gavs ut på engelska 1988 med titeln Nervous conditions och två år senare på svenska i översättning av Irja Carlsson. Nu ger Bokförlaget Tranan ut den igen och jag är glad att jag fick läsa den första boken om Tambudzai, flickan som fick en chans att utbilda sig. Hon är huvudperson även i Dangarembga senaste bok En kropp att sörja, och mellan dem finns boken The Book of not, som gavs ut på engelska 2006. Eftersom jag verkligen vill läsa vidare om Tambudzai ska jag försöka få tag på The Book of not, som förhoppningsvis kommer att översättas till svenska även den.

Tambudzai, kallad Tambu, bor i en liten by tillsammans med sina föräldrar och syskon. De lever ett enkelt liv, men får ibland lite extra hjälp av faderns bror som har bott i Storbritannien, utbildat sig till lärare och nu arbetar som rektor på en missionärsskola. Det är 1960-tal och landet de bor i är fortfarande en brittisk koloni med namnet Rhodesia. Familjen tillhör shonafolket, den största folkgruppen i nuvarande Zimbabwe, som också lever i länder som Sydafrika och Moçambique. I Zimbabwe utgör de nu en majoritet och hela 80% av befolkningen talar bantuspråket shona.

Farbrodern kallas Babamukuru, vilket betyder ungefär ”min fars äldre bror” och han har lovat sin släkt att betala utbildning till ett barn i varje familj. I Tambus familj är det självklart äldste sonen Nhamo som får den chansen och hans mor Mainini hävdar att han blivit förstörd av att leva med sin farbrors familj och är verkligen inte bara stolt över hans goda kunskaper i engelska, ett språk han mer än gärna använder istället för sitt modersmål. När broderns hastigt dör är det istället Tambu som får chansen till utbildning. Hon reser till en främmande värld och även om hon älskar att gå i skolan är hon lite rädd för vad hennes frånvaro gör med såväl henne själv som hennes familj. Hon vill utbilda sig och längtar inte tillbaka till det enkla liv hon levde tidigare. Att enkelt har två betydelser står dock klart, för även om livet i byn var fattigare, var det också på många sätt mindre komplicerat.

Kusinen Nyasha har verkligen påverkats av sin tid i Storbritannien och Tambu tycker ibland att hon beter sig respektlöst mot sina föräldrar. Samtidigt beundrar hon kusinen och reagerar på när hennes pappa med all önskvärd tydlighet visar att han har olika förväntningar på sin son och sin dotter. Ännu starkare märks kvinnors lägre status när vi lär känna hans fru och allt hon gett upp för sitt äktenskap. Rotlös beskrivs som delvis självbiografisk, men när jag läser om Dangarembga verkar det inte vara Tambu som är hennes alter-ego, i alla fall inte på ytan. Oavsett är det här en mycket intressant, välskriven och spännande bok. Dangarembga har en vass penna och skriver fram de orättvisor som finns i det samhälle hon skildrar. Ingenting är så enkelt att den som är rik också har det bästa livet, alla behöver offra någonting. Klass har betydelse, liksom kön och ursprung. Det är dessutom svårt att utbilda sig och samtidigt respektera sitt ursprung. Tambus mamma förlorar på ett sätt ännu ett barn när hennes dotter börjar studera, men förhoppningen är att denna dotter ska kunna hjälpa hela familjen att få det bättre.

Jag tycker verkligen om Rotlös och hur Dangarembga skriver om ett liv lång borta både i tid och rum. Kolonialmakten Storbritannien finns där på avstånd, främst i form av vita missionärer, men även om Rhodesia måste ha blivit självständiga under den tid boken utspelar sig är det ingenting som märks. På så sätt är boken opolitisk, men som en feministisk berättelse och i viss mån även en post-kolonialistisk sådan, är det en riktigt intressant historia. Extra viktig är den då Rotlös faktiskt var den första boken som gavs ut på engelska av en svart kvinna från Zimbabwe. Jag vill definitivt läsa mer av Tsitsi Dangarembga. Förutom att vara en spännande författare är hon en person som kämpar för frihet och rättvisa, eller så är hon en uppviglare om man får tro regeringen i Zimbabwe.


Om boken

Rotlös av Tsitsi Dangarembga, Bokförlaget Tranan, (2022), 317 sidor

Utgiven på svenska första gången 1990.

Originaltitel: Nervous conditions, (1988)

Översättare: Irja Carlsson

Sakerna vi aldrig sa

Idag på franska nationaldagen passar det bra att skriva om den franske författaren Marc Levys senaste bok på svenska. Sakerna vi aldrig sa utspelar sig i New York där huvudpersonen Julia bor, men vi får också följa med till olika delar av Europa och till Kanada i en berättelse som inte liknar någon annan.

När vi träffar Julia första gången är hon med sin bästa kompis Stanley för att köpa en brudklänning. Bröllopet är bara några dagar bort och hon har sagt till sin blivande make Adam att allt är ordnat, men det är alltså inte sant. Stanley erbjuder sig att betala för en klänning som är bättre än de hemska reaklänningar som Julia anser sig ha råd med och det är tydligt att det där med utseende och kläder är viktigare för honom än för henne.

Att det inte blir något bröllop har dock ingenting med Julia att göra. Hon får nämligen ett meddelande från sin pappas assistent Wallace att Julias pappa, som hon för övrigt inte ens bjudit på bröllopet, har dött och att hans kropp ska fraktas till New York där begravningen ska hållas samma dag som Julias planerade bröllop. Så slumpar det sig så att gästerna informeras om att bröllopet är inställt och istället möter Julia, hennes fästman Adam och Stanley upp Wallace och en brun mahognykista på JFK-flygplatsen. De är också de enda gästerna på begravningen.

Trots att bröllopet var planerat och bara några dagar bort bor Julia fortfarande ensam i en liten lägenhet. Hon har även köpt lägenheten över och har en vag plan på att bygga samman dessa till en stor våning där både hon och Adam kan bo. Det är till den ursprungliga adressen som en stor låda levereras kort efter begravningen. Julias pappa har skickat en minst sagt märklig present som ska hjälpa henne att lära känna den far som hon i princip tappat kontakten med.

Jag stannar här, för det som händer är så absurt och så galet att det vore synd att avslöja någonting. Klart är att du som läsare behöver köpa den minst sagt oväntade vändningen för att uppskatta boken. Jag gjorde det, troligen för att Marc Levy lyckas övertyga mig om att berättelsen är värd att läsas, att Julia är värd min tid och att jag ska få vara med om något ovanligt. Sakerna vi aldrig sa kom ut på franska 2008 och den som läst Levys debut Om det vore sant är kanske mer benägen att köpa det ovanliga konceptet, eftersom Levy bevisligen gått i land med ett sådant tidigare. För den läsare som tvekar och kanske vill lägga ifrån sig boken när den ovanliga vändningen kommer vill jag säga att det är värt att köpa allt och bara läsa vidare. Det är galet och skruvat, men också väldigt fint.


Om boken

Sakerna vi aldrig sa av Marc Levy, Sekwa Förlag, (2022), 371 sidor

Originaltitel: Toutes les choses qu’on s’est pas dites, (2008)

Översättare: Evelina Steneby

Den färglöse herr Tazaki

Det var länge sedan jag läste något av Haruki Murakami, men nu fick jag tummen ur att läsa hans Den färglöse herr Tazaki som vi har ett gäng av i vårt skolbibliotek och jag därför vill läsa själv. Även om jag på ett sätt är lite besviken för att boken är så lik Norwegian wood är jag glad att jag läste. Kanske är det också orättvis att hävda att böckerna är väldigt lika bara för att de båda handlar om män som tänker tillbaka på sin ungdom, men stämningen och till viss del innehållet, ger samma effekt. Nu är det inte något dåligt, då Norwegian wood är en av mina absoluta favoritböcker.

Huvudpersonen Tsukuru Tazaki är en ensam man som aldrig riktigt kommit över ett stort svek i ungdomen. Ett svek som gjort det svårt för honom att lita på andra människor och som en period gjorde att han inte längre ville leva. När han möter Sara och blir förälskad på riktigt inser han, men hennes hjälp, att han måste bearbeta den traumatiska händelsen som format hans liv, för att kunna gå vidare en gång för alla. Egentligen är det kanske inte den största passionen han drabbats av, men han har äntligen hittat någon som han kan tänka sig att ha ett seriöst förhållande med. Någon som han till och med tror skulle kunna älska honom.

Berättelsen första mening tar oss med till tiden efter sveket och därefter till Tsukurus skoltid där han ingick i ett kompisgäng bestående av honom själv och fyra andra. Två pojkar och två flickor som alla hade namn som kan kopplas till färger. Tsukuru själv var däremot färglös, vilket var en av många små saker som gjorde att han kände sig lite utanför. Inte för att någon av de andra på något sätt var otrevlig, utan för att hans dåliga självförtroende ställde till det. Flickorna han kallar Vit och Svart var kanske de som fascinerade honom mest, men han tyckte också mycket om pojkarna Röd och Blå. De fem bildade en enhet, som handens fem fingrar och trodde nog att de alltid skulle vara vänner. Tsukuru älskade sina vänner, men var ständigt osäker på om de verkligen behövde honom eller om gruppen skulle bli bättre som två par. Detta trots att vännerna envist hävdar att allt var perfekt att göra på fem.

Efter gymnasiet stannade de andra kvar i hemstaden Nagoya medan Tsukuru flyttade till Tokyo för att studera. En stad där han fortfarande bor kvar. Hemstaden däremot besöker han mycket sällan. Nu är Tsukuru i 30-årsåldern och arbetar med det han älskar mest, nämligen tågstationer. Det är dags för honom att ta reda på vad som egentligen fick hans fyra vänner att helt plötsligt börja ignorera honom. Murakami berättar om hur det förflutna påverkar ens samtid och hur viktigt det är att försöka gå vidare. Såväl relationerna till vännerna från gymnasietiden, till andra vänner han haft och till Sara formar Tsukuru och visar att den klassiska dikttiteln ”No man is an Island” verkligen stämmer. Vi formar vårt liv i relation till andra, men det är först när vi verkligen försöker acceptera oss själva som vi kan leva på riktigt.

Det jag uppskattar mest hos Haruki Murakami är kanske hans poetiska och vackra språk. I Den färglöse herr Tazaki håller han dessutom igen på den magiska realismen, även om den finns där och det är bra. Murakami brukar få kritik för sina stereotypa könsroller och sina beskrivningar av kvinnor som sexobjekt, men även den delen är ganska nedtonad. Visst finns det en och annan bröstvårtebeskrivning, men det är faktiskt inget som stör (och då är jag rätt känslig) utan visar mest hur tafatt Tsukuru är. Nu blir jag sugen på att läsa boken med elever, men funderar över om den kanske är för långsam. Jag vet att några elever har läst och gillat skarpt, men de har också varit vana läsare och intresserade av allt som handlar om Japan.


Om boken

Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami, Norstedts bokförlag, (2014), 341 sidor

Översättare: Eiko och Yukiko Duke

Löpa varg

Det är något konstigt med min relation till Kerstin Ekmans böcker. Jag har fått för mig att det är svåra böcker som kräver en piggare hjärna än jag har och därför drar jag mig för att läsa något av henne. Detta trots att jag tycker väldigt mycket om alla böcker jag läst av henne och inte alls upplevt dem som tunga att ta sig igenom. Tvärtom finns en lätthet både i språket och intrigen som gör det lätt att läsa. Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag har så svårt att minnas det.

När zoombokklubben Bokhörnan diskuterade Löpa varg i förra veckan hade jag äntligen fått tummen ur att (nästan) läsa den. Jag hade några sidor kvar, men jag hade läst och gillat resten och läste ut boken samma kväll. Samtalet rörde sig kring (köns)roller, naturen, åldrande och Ekmans sätt att berätta där vargen och huvudpersonen nästan blir ett. Den äldre mannen Ulf, kallad Uffe av sin fru Inga, är jägare och leder jaktlaget. Platsen han tar sig till för att få lugn är en gammal husvagn i skogen och det är där han för första gången ser vargen som han ger namnet Högben. Både Ulf och vargen börjar bli gamla och vid tiden för detta första möte borde den förstnämnda egentligen göra sig färdig för sitt 70-årsfirande.

Löpa varg är en fantastisk bok där naturen får ta stor plats. Åldrandet med allt vad det innebär undersöks också, något som i Ulfs fall innebär att de andra i jaktlaget börjar se honom som en gammal stofil. Det handlar förvisso om ålder, men kanske ännu mer om att synen på djuren och på jaktens syfte skiljer sig åt. Roger, som är den som vill ta över, är inte en man som Ulf tycker förtjänar någon respekt och eftersom det är Ulf som berättar historien är det ganska självklart att som läsare tycka detsamma. Relationerna mellan Ulf och de andra jägarna, liksom den mellan Ulf och hans fru är väldigt fint skildrade. Ännu en gång konstaterar jag att Kerstin Ekman är en fantastisk författare. Påminn mig gärna om det nästa gång jag tvekar inför att läsa något av henne.

Jag hoppas verkligen att vi får fler verk av Kerstin Ekman. Löpa varg är första romanen på tio år, då biografierna fått ta större plats i hennes författarskap. Ekman fyller 89 år i augusti, men jag hoppas att hon skriver ännu. Annars har jag en massa av hennes gamla verk att upptäcka, men det som gör Löpa varg så speciell är att den lyckas befinna sig mitt i nutiden och ändå vara tidlös.


Om boken

Löpa varg av Kerstin Ekman, Albert Bonniers förlag, (2021), 150 sidor

Kaffe med mjölk

Ella-Maria Nuttis debutbok Kaffe med mjölk har hyllats sedan den kom ut. Nu har jag äntligen kommit mig för att läsa och ja, jag tyckte om den. Berättelsen om mamman och dottern, de namnlösa som inte riktigt vet hur de ska närma sig varandra, är vacker och innerlig. Sättet att beskriva dem är på samma gång distanserat och nära. Vi får veta en hel del om vad de tänker, men ganska lite blir sagt.

En mamma, en namnlös sådan, är sjuk. Så sjuk att hon är döende. En dotter, hennes dotter, vet ingenting men snart måste hon berätta. Vi får följa dem under några dagar då mamman besöker dottern. De har båda ansträngt sig, men har svårt att komma varandra nära. Gamla minnen ligger som en blöt filt över deras tillvaro. Situationen är ansträngd och relationen trevande. Jag tycker om att läsa om dem. Det är vackert att få följa dem, men också så otroligt sorgligt.

Det är svårt att beskriva Nuttis bok. På samma gång innehåller den väldigt mycket och ganska lite. Liksom karaktärerna befinner sig väldigt nära och oändligt långt borta från varandra. Det handlar om att de är olika och lever helt olika liv, men också om att de varit tysta så länge att det inte längre går att hitta orden. På ett sparsmakat och lågmält sätt skriver Nutti om en mamma som reser från Gällivare till Stockholm för att träffa sin dotter och berätta att allt snart är över. Frågan är hur hon på bara några dagar ska kunna överbrygga gapet mellan dem och hitta ett tillfälle att verkligen berätta hur det är och varför det blev som det blev.

När året sammanfattas kommer Kaffe med mjölk att finnas på många topplistor. Om den finns med även på min återstår att se. Även om jag inte blev lika golvad som många andra, imponerades jag av Nuttis språk. Berättelsen berörde, men grep ändå inte riktigt tag. Om den håller sig fast är svårt att veta, men det känns som att det här kan vara en bok som kommer att skvalpa runt i minnet länge. Likt mamman lågmält pockande på uppmärksamhet.


Om boken

Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti, Wahlström & Widstrand, (2022), 192 sidor

Foto: Sofia Runarsdotter

Skilsmässan

Bea och Niklas har varit gifta länge och ses som ett stabilt par både av sig själva och andra. I alla fall ser Bea dem som ett sådant. Visserligen finns det saker hon irriterar sig på hos Niklas, men de har det ändå bra. Inte minst har det ett gott liv rent materiellt och det är tack vare den lön Niklas drar in på ett jobb han inte gillar. Efter ett gräl drar Niklas. Han säger att han behöver var ensam och tänka. Sommarsemestern närmar sig och Bea vet inte riktigt vad hon ska göra. Det slutar med att hon tar döttrarna och åker till Niklas familjs sommarstuga på Gotland där de alltid tillbringar några veckor varje sommar.

Niklas familj är Beas. Hon absolut älskar sin svärmor och tycker också mycket om sin svärfar. Bea är som en dotter i huset och har känt dem sedan innan hon och Niklas blev ett par. Det är inte bara rädslan över att förlora Niklas som gnager i henne, utan rädslan över att förlora sin familj och inte minst den fina lägenheten på Östermalm. Egentligen är det kanske inte ens Niklas som är viktigast alls och kanske är det en del av problemet.

Bea berättar först om vad som hände den där kvällen Niklas lämnade lägenheten och vad som hände därefter. Hon berättar också hur hon ser på sitt liv och sitt äktenskap. Det gör att det inledningsvis är lätt att hålla med henne och tycka att Niklas är en riktig skit. Sedan är det hans tur att berätta och bilden nyanseras en del. Visst har han gjort fel, men det finns också saker som Bea hade kunnat göra annorlunda. Greppet är detsamma som i Moa Herngrens förra bok Svärmodern och det funkar lika bra i nya Skilsmässan. Herngren bygger långsamt en komplex bild av ett äktenskap i sönderfall och två personer som slutat lyssna på varandra. Det är inte vackert och jag stör mig på dem båda, men det är välskrivet, ärligt och underhållande.


Om boken

Skilsmässan av Moa Herngren, Norstedts förlag, (2022), 347 sidor

Frågar åt en vän

Lydia har varit sambo med Douglas ett tag nu och han tycker verkligen att det är dags att gifta sig. Faktum är att han redan börjat planera bröllopet och har utvecklats till en groomzilla, kanske den ende jag hört talas om. Att Lydia inte alls är lika intresserad gör honom minst sagt irriterad och det som irriterar Lydia är att Douglas envisas med att blanda in sin mamma i planeringen. Det är inte det att Lydia är helt emot att gifta sig, men just nu är det lite för mycket annat som tar hennes tid. Hennes mormor har dött och en begravning ska planeras. Modern själv verkar inte ha förstått att hennes mamma är borta. I alla fall verkar hon inte riktigt sörja. Begravningsorganisationen får istället Lydia och hennes syskon ta hand om och trådarna på WhatsApp blir i det närmaste oändliga. Under tiden ligger mormors aska i en urna och morfar rymmer ständigt från sitt boende. Lydias familj tar helt enkelt mycket av hennes tid och inte blir det varken bättre eller lättare av att Douglas har riktigt svårt för dem.

Som om det inte vore nog har Lydia lyckats anställa den minst sagt hopplöse Filip som klienthandläggare på den avdelning av anstalten Vinterbo där hon är kriminalvårdsinspektör. Han ersätter Mindy som tidigare var Lydias förlängda arm, men som nu slutat och snart ska bli mamma. Nu umgås hon mer med Douglas än med Lydia, något som kan tyckas lite märkligt. För varje dag som går visar Filip mer och mer brister och lyckas göra sig ovän med såväl kollegor som de intagna.

Frågar åt en vän är Sara Molins tredje bok och jag har läst dem alla. Titeln anspelar på det som är bokens fjärde tråd efter bröllop, familj och jobbstrul. Lydia träffar nämligen ett syskonpar i en park och de hjälper henne att ta en riktigt snygg bild istället för den selfie hon försöker ta. Det börjar med ett sms som är avsett för Douglas, men som skickas fel och hamnar hos Ninos som tog och skickade bilden på Lydia. Självklart börjar de skriva till varandra och Lydia börjar hjälpa Ninos syster med studierna i litteraturhistoria. Lite krystad intrig kanske, men jag förlåter Molin för detta, då resten av den historia som hade kunnat bli väl spretig, hålls ihop på ett riktigt bra sätt. Det är rörig, men på ett trevligt och underhållande sätt. Lydias och hennes brokiga familj är lätta att tycka om. Frågar åt en vän är en charmig bok som jag verkligen rekommenderar.


Om boken

Frågar åt en vän av Sara Molin. Norstedts förlag, (2021), 302 sidor

Scroll to Top