enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Romaner (Sida 1 av 49)

Familjen i huset bredvid

Pleasant Court är en idyllisk gata för välanpassade barnfamiljer och i mitt huvud ser den lite ut som Wisteria Lane där de desperata hemmafruarna bor. Pleasant Court befolkas inte av människor som är på långa vägar lika galna, men visst finns det hemligheter som stannar innanför hemmets fyra väggar och definitivt en ständig kamp för en välpolerad fasad.

Till Pleasant Court flyttar så den ensamstående och barnlösa Isabelle, som inte riktigt passar in och därför får mycket uppmärksamhet av sina nyfikna grannar. Den som blir mest nyfiken är Essie, vars känslor för Isabelle nästan liknar en förälskelse. Essie är den karaktär som drabbar mig mest. Hon har två barn, är gift med träningsnarkomanen Ben och har sin mamma Barbara boende i grannhuset bort. I inledningen av boken får vi veta att Essie mådde riktigt dåligt när dottern Mia föddes och vid ett tillfälle lämnade dottern i sin vagn i parken och gick hem. Denna händelse har självklart påverkat Essie väldigt mycket och när historien börjar på riktigt har det gått tre år, men osäkerheten och det dåliga samvetet finns kvar. Nu är hon hemma med den yngre dottern Polly och ser det som en andra chans att visa att hon faktiskt är en bra mamma.

Grannen Ange är på ytan totalt perfekt och även om Essie hade hoppats att få vänner på gatan kommer hon sällan förbi det ytliga och glättiga umgänge som är det som erbjuds. Inte heller med grannen Fran, som har barn i samma ålder som Essie. Nu erbjuder Ange någon slags vänskap när hon bjuder in Essie och Fran för att skvallra om den nya grannen.

Ange och Fran är i Essies ögon helt perfekta och även om hon vill bli deras vän känner hon sig alltid underlägsen. Ang driver en framgångsrik mäklarfirma och Fran är föräldraledig från jobbet på en advokatbyrå. Vi läsare får kika in bakom fasaderna och inser snart att det perfekta familjelivet inte existerar. I alla fall inte på Pleasant Court.

Familjen i huset bredvid är första boken jag läst av författaren Sally Hepworth och jag tycker definitivt att förlagets jämförelse med Liane Moriarty är befogad. Inte bara för att båda bor i Australien, utan för att Hepworth liksom Moriarty är duktig på att skapa trovärdiga karaktärer som bär på hemligheter, karaktärer som är mänskliga och som engagerar. Familjen i huset bredvid är en lättläst och välskriven bok som tydligt visar att allt inte är som vi ror vid första anblick. Jag läser gärna mr av Sally Hepworth.

Huset på Cap Corse

Huset på Cap Corse av Emma Piazza kan vara en av de absolut märkligaste böcker jag läst. Det jag trodde skulle vara någon slags utvecklingsroman om en kvinna som söker sina rötter visade sig vara en actionfylld historia om hämnd och ond bråd död. Kanske var det också därför jag hade svårt att ta mig igenom den.

Första gången jag började läsa Piazzas bok gav jag upp ganska snabbt. Jag gav den en ny chans och läste till och med om de sidor jag läst. Den här gången fastnade jag inledningsvis, men sedan blev det för rörigt och för knäppt och jag lade boken på is igen. Tredje gången gillt läste jag så ut Huset på Cap Corse och jag är inte riktigt säker på vad jag tycker.

Berättelsen inleds med att en dotter riktar en pistol mot sin far. Eller det är så det verkar vara i alla fall. Det är en prolog som utspelar sig i mars 2016 på Korsika och därefter börjar historien om Terese i Lissabon en månad tidigare. Hon är 30 år, konstnär utan inspiration, ensam, övergiven och på jakt efter meningen med livet eller i alla fall någon slags tillhörighet. Mötena med den äldre mannen William, som ger henne lektioner i portugisiska, ger tillvaron någon slags styrsel. När hon ska resa till Korsika för att hälsa på sin farmor och faster och ta del av ett arv, följer han med för att leta efter en konstnär som han sökt för en intervju.

Huset på Cap Corse handlar om en släkt som döljer mer än de visar. Där konflikterna är många, men ordlösa. Det är också en bok där miljön spelar en egen roll och öns isolering speglar Tereses utsatthet. Någonting gör ändå att det som börjar ganska fint och lågmält spårar ur och jag är lika överraskad som när jag såg Tarantinos From Dusk Till Dawn och det helt plötsligt, utan förvarning eller ens lite logik, dök upp en massa vampyrer.

Berättarperspektivet är komplicerat. Olika personer berättar ur olika synvinklar och det är inte alltid klart vem som talar och när orden uttalas. Det finns något drömskt över Piazzas stil, men också något osäkert, vilket gör att det som skulle kunna vara stämningsfullt och vackert ibland bara blir rörigt. Karaktärer flyter ut och in i handlingen utan att egentligen presenteras och även där pendlar det mellan att fungera utmärkt och att falla platt. Alla karaktärer är inte trovärdiga och deras drivkrafter ibland mycket märkliga.

Den som är värd att bli älskad

Den som är värd att bli älskad är Abdellah Taïas senaste bok på svenska och den består av fyra brev skriva av och till huvudpersonen Ahmed. Han är en ung, homosexuell man, som flyttat från sitt hemland Marocko till Paris. En man som lever i landet som förtryckt hans hemland och använder förtryckarnas språk.

Först skriver han till sin mor som nu är död. Brevet är fyllt av ilska, nästan hat, men undertonen är det svikna barnets. Han skriver till den mor som inte ville ha honom och som aldrig älskat honom lika mycket som hon älskat hans bror. Någonstans önskar han att han inte lämnat henne, men samtidigt ser han inget alternativ.

Det är med sin älskare han lämnar landet. Han som lär honom att dölja sitt arabiska arv. Att tala franska, läsa franska böcker och byta ut sitt arabiska namn mot ett som är mer gångbart i Frankrike. På samma gång som han får leva som den han är, som en homosexuell man med rätten att existera, försakar han sitt språk och sin identitet.

Efter att ha lyssnat på Abdellah Taïa två gånger är jag överraskad över all den ilska som han verkar ha inom sig. Eller i alla fall den ilska hans karaktär Ahmed har inom sig. Taïa varnade i samtalet på Stadsbiblioteket i augusti för att boken är svart, ändå slås jag av hur ilskan dryper över boksidorna. Det är inte det att den inte är befogad, eller att jag inte förstår den. Det är bara det att den gör mig ledsen. Hur lever en människa med den här ilskan inom sig? Kanske blir det lättare när den släpps ut. Då kanske den, likt troll, kan spricka i solen.

Abdellah Taïa är en stor författare. Han ursäktar sig i intervjuer över sitt enkla språk och berättar att hans litteratur inte anses fin nog. Jag håller definitivt inte med. Det finns ett driv i hans språk som få andra kan skapa. Känslorna finns i varje ord och att läsa Den som är värd att bli älskad är att bli översköljd av dem.

 

 

Doktor Bagges anagram

Jag tyckte om En ny tid av Ida Jessen, men efter att ha läst Doktor Bagges anagram blev den så mycket bättre. Faktiskt skulle jag vilja läsa om den igen. De två böckerna bildar en fin helhet.

I sin andra bok om paret Bagge låter Jessen oss lära känna doktor Bagge mer. Genom att låta honom skriva för en medicinsk tidskrift, lurar Jessen sin buttre karaktär att berätta om sitt liv. Vi får veta en del om hans patienter, men också mycket om hans äktenskap. Han önskar sig en fru som är fri, i alla fall på pappret, men är ändå nöjd med att hon sköter hemmet och finns där när han behöver det.

Egentligen var det inte meningen att det skulle bli mer än en bok om paret Bagge, men Jessens mor vill gärna lära känna doktorn lite mer. Han var ju så märklig. Det var dock ett fall med fem döda syskon som fick Jessen att vilja skriva mer. De dog på sjukhus och i boken är anledningen ett vaccin som har blivit dåligt. I boken är doktor Bagge inblandad och det är ett av de fall han minns bäst.

Det står klart att doktor Bagge lever mycket inne i sitt huvud och den person han låter andra se är läkaren, inte privatpersonen. Visst tycker han om sin fru, men han låter henne gärna vara på avstånd. Viktigast är att förändra livet för andra, för patienterna och att lära människor om hälsa och hygien.

Att läsa En ny tid och Doktor Bagges anagram är en upplevelse och jag är glad att jag läste dem så tätt efter varandra. Jag är också otroligt glad över att Christina Haugen påt Historiska Media mailade och frågade om jag var intresserad av att intervjua Ida Jessen, för annars är jag rädd att jag hade missat henne. En ny tid var en av många böcker jag hade tänkt att läsa och nu hamnade den högst upp i TBR-högen tillsammans med Doktor Bagges anagram. Det är jag otroligt glad över.

Förlaget hade de funderingar på att kombinera de två böckerna och därmed de två rösterna, i en bok som lästes från olika håll. Det hade dock kostat mer än det smakat, men det är ändå just så böckerna om makarna Bagge ska läsas. De fungerar som två sidor av berättelsen om ett äktenskap och är så otroligt välskrivna och bra att de tillsammans blir en av årets största läsupplevelser.

Nyfiken på Ida Jessen?

På Bokmässan var jag på ett seminarium men Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck och självklart bloggade jag om det. Läs också gärna min och Annas intervju med Ida Jessen på Kulturkollo.

En ny tid

En ny tid av Ida Jessen är en bok jag tänkt läsa sedan den släpptes tidigare i år. Inför mässan blev det så äntligen av och jag håller i skrivandets stund på att läsa andra boken om paret Lily och Vigand Bagge, som fokuserar på doktorn och heter Doktor Bagges anagram.  Redan en ganska kort bit in förstår jag att summan av de två böckerna kommer att bli något utöver det vanliga.

En ny tid börjar i något slags slut. Lily Bagges man ligger för döden och hon har inte riktigt förstått hur allvarligt det är. Inte konstigt, då han verkar vara en man med många hemligheter. Har äktenskapet varit lyckligt? Kanske. Älskar de varandra? Troligen. Kärleken beskrivs inte i några stora ord. Det finns inga svulstiga beskrivnas av lycka. Inte heller någon större olycka. Allt är stillsamt och finstämt. En beskrivning av ett liv, med flera akter.

Den unga lärarinnan Lily är den jag tycker mest om att lära känna. Hon som tror på utbildning och att förändra och livet för barn och unga. Hennes tid som yrkesverksam blir kort. Istället blir hon fru Bagge med allt vad det innebär. Nu står hushållet i centrum, inte eleverna. I små fragment lägger Ida Jessen ett pussel över Lilys liv. Tidsperspektivet är utmanande och kräver sin läsare, men är samtidigt väldigt snyggt konstruerat. Vi får veta lite, men ändå ges en ganska tydlig bild av en kvinnas liv i slutet av 1800-talet. Den fria Lily finns där hela tiden, om än under ytan och det nya livet som änka lovar en hel del. Det som styrt hennes liv verkar mest av allt ha varit tillfälligheter. Nu ska hon försöka styra det själv.

Ida Jessen är en ny bekantskap för mig och jag tycker mycket om hennes sätt att skriva. Inga onödiga ord och inga onödiga förklaringar. Snyggt och sparsmakat. Nu läser jag vidare i Doktor Bagges anagram och se vad jag får veta mer om paret Bagge.

 

Vi möts på museet

Anne Youngsons bok Vi möts på museet börjar med ett brev från professor Glob till en grupp skolflickor. Brevet skrevs 1964 och återfinns i förordet till hans bok Mossarnas folk. Flickorna har fascinerats av Tollundsmannen, som han beskriver och som återfinns på ett museum i Silkeborg.

Mer än 50 år senare skriver Tina, en medelålders kvinna i England museet, som hon länge drömt om att besöka. Hon adresserar det till professor Glob, men då han avlidit får hon istället svar av museiintendenten Anders. Tina skriver tillbaka och en brevväxling mellan dem inleds. Först trevande, men efter hand mer och mer personlig. De är två ensamma själar. Anders som just mist sin, mycket annorlunda, fru och Tina, som har sin man kvar, men istället har mist sin bästa väninna.

Det är synd att Vi möts på museet är en brevroman. En fin sådan, men ändå en brevroman och jag har så otroligt svårt för formen. Till exempel är jag en  av få som inte alls uppskattade Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Men OM man gillar brevromaner är jag helt säker på att Vi möts på museet blir en fantastisk läsupplevelse. Jag tyckte också om den, men som alltid tycker jag att distansen som brev skapar stör lite. Trots detta är Tina och Anders ovanligt trevliga brevskrivare att följa.

Frank, kärleken och skivbutiken

Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce utspelar sig i slutet av 80-talet i Thatchers England. På Unity Street i ett område någonstans i en industristad som förfaller finns några eldsjälar som håller fanan högt. En av dem är Frank som driver en väldigt speciell skivaffär. Trots att cd-skivor är det nya vägrar han att sälja dem. Frank satsar istället helt på vinyl och hans mål är att varje skiva ska hitta sin perfekta lyssnare. Han sorterar sina vinylskivor på ett för andra kanske ologiskt sätt, men för honom handlar det inte om att följa alfabetet, utan de känslor musiken väcker. Frank är en riktig musikterapeut och hans butik går det att lyssna på skivor som ger precis det som den som lyssnar behöver.

Franks kärlek till musik kommer från hans barndom med en minst sagt excentrisk mor. Hennes lp-skivor utgjorde grunden i hans nu imponerande samling, som han så generöst delar med sig av. Målet är inte att bli rik och rik blir han inte heller. I alla fall inte i pengar. Däremot har han byggt upp en egen värld i den lilla skivbutiken och en dag kliver en okänd kvinna in genom dörren till Fransk värld. En kvinna som kommer att få stor betydelse i hans liv.

Frank, kärleken och skivbutiken är en otroligt charmig bok i Nick Hornbys anda där musiken och kärleken står i centrum. Karaktärerna är lätta att tycka om och miljön höjer stämningen ytterligare. Extra överraskad blev jag över hur mycket jag tyckte om den här boken, men tanke på att den bok jag tidigare läst av Joyce inte ens blev utläst. Kanske borde jag ge Harold Fry en ny chans.

 

 

Nationalsången är en smärtsam text

Nationalsången är Eija Hetekivi Olssons rop på hjälp för de som inte har någon egen röst. De bortglömda. De som befinner sig på samhällets botten. De som bor på de platser i Sverige dit ljuset aldrig når. Hon konstaterar precis som Jonas Hassen Khemiri att ”När ni är laglydiga är ni osynliga, när ni begår brott är ni självlysande.” Föräldern och barnet i Nationalsången tillhör de osynliga.

Det är smärtsamt att läsa Nationalsången. Nyheter om ett Sverige som aldrig varit bättre. Ett Sverige där klyftorna ökar och de snuskigt rika blir fler. Ett Sverige där det normala är att flyga utomlands flera gånger om året och en flygskatt beskrivs som mer katastrofal än sänkta löner, låga pensioner och en försämrad arbetslöshets- och sjukförsäkring.

Eija Hetekivi Olsson berättar om en förälders desperata kamp för att skapa ett värdigt liv för sig själv och sitt barn. En kamp som samhället motarbetar på alldeles för många sätt. Det räcker inte att jobba dygnet runt, att lappa och laga, att strunta i tandläkarbesök. Den ensamma föräldern i förorten kan aldrig nå det liv som det talas om på nyheterna. Hen är inte bara ensam, utan också osynlig. Det klassamhälle som växer fram i ett Sverige där klyftorna ständigt ökar skrämmer mig. Det Sverige där ett antal miljardärer äger allt mer är inte mitt Sverige. Jag kommer att rösta för att minska dem och hoppas att fler tänker som jag.

Plåtmannen är liten men naggande god

När gud var en kanin av Sarah Winman är en av de absolut bästa böcker jag läst, men sedan dess har jag inte läst något av författare. I sommar kom så Plåtmannen på svenska och vi bestämde oss för att konferera om den på Kulturkollo, så jag läste. Två gånger försökte jag och den tredje läste jag den i ett svep. Varför jag inte kom in i den de två första gångerna var då en gåta för mig. Kanske har det att göra med att varje ord är viktigt, sättet att skriva kräver uppmärksamhet och tidsplanen många. När jag väl vande mig blev jag dock helt fast.

Ellis är huvudpersonen och när vi träffar honom har det hemska redan hänt. Han har förlorat sin fru och jobbar nätter för att slippa vara vaken när andra är det. En ensam man, som inte alltid varit det.

Vi får följa med till Ellis barndom, lära känna hans familj, hans bästa vän och sedan hans fru. Så mycket mer vill jag inte berätta, då det fina med Plåtmannen är hur alla till synes lösa trådar knyts ihop på ett mycket snyggt sätt. Det är en välskriven och läsvärd bok, som trots sina få sidor är väldigt innehållsrik. Rekommenderas!

 

Små bitar av lycka

Små bitar av lycka av Anne Østby är berättelsen om Kat och hennes väninnor. Kat, som haft ett äventyrligt liv och nu bor på Fiji är nybliven änka och skriver därför varsitt brev till Sina, Maya, Ingrid och Lisbeth och bjuder dem till sig för att bo där så länge de vill. Kat äger ett kakaoplantage och lever ett enkelt, men trevligt liv med lokalbefolkningen som en del av sin familj. Den vi får lära känna bäst är hushållerskan Ateca, som i egna kapitel får berätta sin syn på de fem kvinnorna och deras liv.

Egentligen verkar väninnorna ha glidit isär. Skoltiden är långt borta och de börjar bli gamla. Maya är till och med väldigt borta, men trots sjukdomen välkomnar Kat henne efter en brevkonversation med Mayas dotter. Även Ingrid, som egentligen föredrar att vara ensam, Lisbeth, den som på ytan haft det perfekta livet och Sina, den som haft det kanske tuffast, bestämmer sig för att åka. Sina lämnar sin nu vuxne son, som hon fortfarande behöver försörja periodvis och trots dåligt samvete är det också skönt att slippa honom. Förbjudna tankar för en mor, men också en början på något nytt. Sina är nog den av väninnorna jag fattar mest tycke för. I övrigt blir det lite för många trådar som behandlas lite för ytligt.

Små bitar av lycka jämförs med Hotel Marigold och ja, det är gamla människor det handlar om. Människor som söker ett nytt liv i en för dem ny värld. Även om jag inte tycker att Østbys berättelse är lika bra som Deborah Moggachs, tror jag faktiskt att den skulle göra sig på film. Med skådespelare till hjälp är det mycket troligt att karaktärerna blir lättare att leva sig in i. Som bok blir det tyvärr lite väl platt och stundtals rörigt, vilket mycket väl kan bero på mig som läsare, men jag hade lite svårt att engagera mig i väninnorna och deras chokladäventyr.

Sida 1 av 49

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: