Romaner

Jungfrustigen av Philip Teir

I flera år har jag haft med Philip Teir i min Boktolva som en av författarna jag vill läsa något av, men ännu inte stiftat bekantskap med. 2021 var året när det äntligen blev av och det var också året då Philip Teir inte fanns med på min lista med boktolveförfattare. Ironin. Trots detta är jag väldigt glad över att jag läste Jungfrustigen, dådet redan efter några sidor stod klart att Philip Teir har förutsättningar att bli en riktig favoritförfattare. Det är svårt att sätta ord på vad det var jag fastnade för, men jag ska göra ett försök. Främst handlade det om språket, som är stramt och snyggt, men också om karaktärerna som tilläts vara mänskliga. Jungfrustigen är ingen peppig bok om en skilsmässa som ger huvudpersonen ett nytt och fantastiskt liv, inte heller en bok om en navelskådande medelålders man som helt missar vad som händer i omvärlden. Det är istället ett bra och faktiskt intressant porträtt av en person som försöker leva ett så bra liv han kan.

Richard är författaren som kämpar för att skriva en bok som någon vill läsa. Han arbetar också som kulturchef på en tidning i Helsingfors och känner väl egentligen att jobbet börjar gå på tomgång och att han vill ha något mer. Det låter på pappret som en klassisk skilsmässoskildring. Äktenskapet med tonårskärleken börjar bli slentrianmässigt, barnen är större och klarar sig själva och så dyker kvinnan med stort K upp. Ändå lyckas Teir bjuda på något annorlunda. Huvudpersonen drivs egentligen inte av passion, kvinnan han träffar är inte någon yngre förmåga som får honom att känna sig ung på nytt och livet blir inte med ens rosaskimrande och fantastisk. När Richard träffar Paula på en förlagsfest väcks känslor hos honom, kanske är det passion, men främst handlar det om att han känner någon slags gemenskap. När de börjar träffas handlar det inte om hemliga kärleksmöten med sex i centrum, utan om att läsa tidningen ihop, dricka kaffe och prata. Teir beskriver på ett stillsamt, men ändå känslofyllt sätt hur Richards liv verkar närma sig sitt slut trots att han bara är 35 år. Paula, som är 15 år äldre, har en helt annan livslust än han och det smittar liksom av sig.

Läsåret 2021 har definitivt börjat bra och jag är så glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa något av Philip Teir. Nu är jag sugen på att fortsätta utforska hans författarskap.

Bärarna är riktigt spännande

Bärarna är Jessica Schiefauers första bok som primärt vänder sig till vuxna läsare och vilken bok det är. I en dystopisk framtid lever kvinnor och män åtskilda. Kvinnorna är de som kallas bärare och det gör de för att de bär barn i sin livsäck. Befruktade på konstgjord väg självklart och alla embryon som placeras i dem saknar självklart Y-kromosom. Männen kallas istället spridare, då de sprider en farlig smitta och därför måste isolerat. Den värld som huvudpersonen Nikki lever i är alltså en värld som helt består av kvinnor och dessutom en värld där alla är vegetarianer. En samhälle som skulle kunna ses som en utopi, men bilden Schiefauer tecknar är en annan. Budskapet är verkligen inte anti-feministiskt, snarare tvärtom, utan handlar istället om att en hållbar värld inte kan vara för homogen.

Nikki lever tillsammans med Simone och de lever ett bra liv i ett samhälle där jordens resurser inte överanvänds och där en slags harmoni råder. När Simone avslöjar att hon drömmer om att bära ett barn förändras deras liv. Nikki har själv aldrig velat ha barn, eller egentligen aldrig funderat över möjligheten. Att skaffa barn är i sig ett projekt och eftersom Simone inte har någon livmodern krävs det extraordinära åtgärder. Samtidigt händer saker som får Nikki att både ifrågasätta sitt förhållande och den separatistiska värld hon lever i.

För några år sedan sändes P3 serien Smittan som Jessica Schiefauer skrivit manus till. Där drabbas män av en helt fruktansvärd smitta som får dem att bli extremt våldsamma och det är kvinnorna som är deras offer. Jag tänker mig att det är samma smitta som orsakat situationen i romanen Bärarna. Det har dock gått så lång tid att den värld där smittan spreds är ett minne blott. Schiefauer skriver fram ett intressant samhälle där ideal krockar med varandra och där det inte längre är enkelt att helt veta vem som är god eller ont. Hon visar att förenklingar kan vara skadliga och att rädslor inte alltid är befogade. Det är en intressant berättelse hon bjuder på, men framför allt är den riktigt spännande och välskriven. Jag visste sedan innan att Jessica Schiefauer är en ytterst skicklig författare och det bevisar hon än en gång med Bärarna.

Historieläraren — en sällsam historia

I november skulle jag läsa hyllvärmare och en bok blev i alla fall läst, nämligen Historieläraren av Matt Haig. Som historielärare har jag tänkt läsa den sedan den kom ut 2018 och det är den första romanen jag läst av honom. Vi får träffa Tom Hazard som levt i väldigt många år mer än en vanlig människa. Han lider av ett syndrom som kallas anageria som innebär att det tar någonstans kring 13 år för honom att åldras ett år. Det här är något du måste acceptera för att kunna läsa boken och jag tycker att det funkar rätt bra. Lite svårare har jag att acceptera det hemliga albatross-samfundet som kontrollerar personer med anageria (som kallas alba efter albatross) och ser till att de inte stannar för länge på en plats, eftersom andra då märker att de inte åldras. Det här är dock en ram som krävs för att boken ens ska kunna fungera och måste accepteras.

Tom har haft flera namn och bott på flera olika platser. Hans mor var fransk och de båda kommer till England när han är ung. När mamman blir sedd som häxa och avrättas försöker Tom skapa sig ett eget liv. Det är 1500-tal och han får ett jobb i London hos självaste William Shakespeare. Det är också i det här livet som han möter och mister sitt livs kärlek, en kvinna som åldras medan han förblir ung. De får en dotter som också är alba, men som han inte träffat sedan han lämnade familjen.

Efter att ha rest med James Cook, varit pianist på 20-talet och mycket annat har Tom hunnit nå 40-årsåldern och får lov av albatross-samfundet att bosätta sig i London igen. Han tar ett jobb som historielärare och kan självklart berätta om historien på ett mer levande sätt än någon annan lärare kan. Trots detta är ungarna han undervisar ganska ointresserade, som tonåringar kan vara. Det är tydligt att han längtar efter ett normalt liv, men att det är omöjligt för honom att leva ett sådant. Dels för att han inte får förälska sig, men också för att han visserligen har en kropp som fortfarande är för ung, men en hjärna som inte riktigt klarar att hantera mängden minnen.

Jag tycker om Historieläraren och det var trevligt att hänga med Tom. Däremot är jag lite skeptisk till den romantiska sväng som berättelsen tar, men det funkar ändå. Språket är snyggt, historien intressant och Matt Haig förblir en favorit även när han skriver skönlitterärt. Tidigare har jag läst Skäl att fortsätta leva och Anteckningar från en orolig planet.

 

Överlevarna

Alex Schulman är mer känd för att skriva självbiografiskt och när jag läser Överlevarna har jag helt ärligt svårt att se den som en roman. Berättelsen om de tre bröderna som åker till sommarstugan för att sprida askan av sin mor känns nämligen ganska självbiografisk. Kanske är det också i den formen som Schulman gör sig bäst.

Tre bröder gör en resa från staden till landet och det är Benjamin som berättar. Det börjar med slutet och två bröder som slåss så brutalt att de verkar vilja slå ihjäl varandra. De befinner sig vid torpet där de tillbringat barndomens somrar och polisen kommer dit för att lösa deras konflikt. På samma plats många år tidigare deltar de i en simtävling initierad av deras pappa. De simmar långt ut och vill på alla sätt de kan visa sin pappa hur modiga de är. När de kommer tillbaka till stranden, utmattade, har han för länge sedan lämnat dem.

Längtan efter kärlek går som en röd tråd genom berättelsen. Barnet Benjamin som försöker få kärlek från sina föräldrar och den vuxne Benjamin som egentligen gett upp men trots allt drömmer om att bli älskad. Det är som vanligt smärtsamt att läsa Alex Schulmans text och han skapar en väldigt speciell och destruktiv värld där Benjamin och hans bröder gör allt för att höra till. Föräldrarna finns där som siluetter i bakgrunden, men de räknas inte riktigt och framför allt verkar de göra allt för att komma undan sina barn. Självklart leder allt till en katastrof och här ger Schulman oss två förlag till hur den kunde ha sett ut.

Alex Schulman är utan tvekan en skicklig författare, men Överlevarna känns lite väl poserande. Jag är inte heller förtjust i slutets vändning och hade önskat mig en mer stillsam och realistisk historia. Det här är utan tvekan välskrivet och snyggt, men inte alls så berörande som jag hade hoppats på.

 

Edith och Julian

Den irländska författaren Naoise Dolan debuterar med boken Edith och Julian som utspelar sig i Hongkong. Vi får följa huvudpersonen Ava, en riktigt vilsen ung kvinna som skyr starka känslor och inte har någon riktning i sitt liv. I Hongkong arbetar hon som engelsklärare, men det är ett jobb hon inte direkt tycker om. Att hon ens är där och inte på Irland verkar mest vara ett icke-val. Att inte vara hemma och att på pappret göra något spännande verkar räcka gott. Vad ett lycklig liv skulle vara verkar hon inte ens ha funderat över. Hon har ett liv och det får duga. Låt vara att varken jobb eller boende är bra eller att hon ens känner någon glädje i vardagen. Ett liv är det icke desto mindre.

När Ava träffar Julian får livet i alla fall något slags sammanhang. Han är framgångsrik affärsman och lever i överflöd. De inleder ett förhållande som de båda är på det klara med inte handlar om kärlek och få på så sätt i alla fall sällskap i sin ensamhet. Ava flyttar in i ett rum i Julians stora lägenhet och bor där gratis. Kanske är de tillsamman, kanske inte. De tillbringar mycket tid tillsammans, har sex ibland och tycker inte illa om varandra. När Julian är borta på sina långa affärsresor bor Ava i lägenheten ensam. Det är inget hem, men en trygg plats. För henne räcker det. En ovanlig vänskap växer också fram mellan Ava och Julians pappa, som hon fortsätter besöka även under de perioder som Julian är bortrest.

Så träffar Ava den vackra Edith och blir förälskad på riktigt. Edith ifrågasätter hennes förhållande med Julian och antyder att Ava blir utnyttjad. Så vill Ava inte se det. Hon behövde trygghet och Julian erbjöd henne det. Tillsammans är de helt enkelt mindre ensamma. Frågan är hur en förälskelse passar in i Avas liv och hur hon ska våga omfamna de starka känslor som översköljer henne. Kontroll är viktigt och tillsammans med Edith har hon inte kontroll. Hon vill inte heller svika Julian. Hon har inte råd att svika Julian.

Jag tycker väldigt mycket om Edith och Julian. Kanske för att Ava är en så komplex huvudperson, som är svår att tycka om men trots det lätt att ta till sitt hjärta. Jag berörs av hennes osäkerhet, en osäkerhet som hon försöker dölja genom ett kaxigt yttre. Att läsa om henne är roligt och uppfriskande, samtidigt som jag egentligen bara vill skaka om henne och berätta att det riktiga livet inte kan undvikas hur länge som helst. Det vore lätt att döma henne utifrån de ibland märkliga beslut hon tar gällande sitt liv. Beslut som inte är helt moraliska, kanske inte ens bekväma och faktiskt inte heller alltid de lättaste. Det handlar om beroende, men också om vänskap och kärlek i en intressant kombination. Jag tycker väldigt mycket om Dolans språk och hennes sätt att bygga upp karaktärer. Förhoppningsvis är det här den första av många bra och läsvärda böcker.

 

Vägen till Äppelriket

I två tidigare böcker har vi fått följa Sally som ärver ett hus som hennes dotter hade hoppats att få. Det som börjar med slutet av en konflikt blir också början på ett helt nytt förhållande mellan mor och dotter, där mormor Vanja också blir en del. Just relationerna mellan tre generationers kvinnor har varit den stora behållningen och så blir det också i den tredje och avslutande delen Vägen till Äppelriket.

Huset som Sally ärver görs om till Pensionat Pomona och hon klarar sig ganska bra. Även dottern Josefin verkar ha hittat ett liv hon trivs med och gården hon driver med sin man Harald går bättre än tidigare. De har dessutom öppnat en vintagebutik i ladan och hoppas på extrainkomster. Grannarna Cilla och Lorentz verkar dessutom vilja hjälpa dem och till en början är Josefin väldigt glad över att ha lärt känna dem. Snart blir det dock tydligt att grannarna inte alls är så snälla och fina som de verkar och planen är att komma nära Sally och försöka få henne att stänga pensionatet. Det börjar med att de kräver gratis boende för sina vänner och när det inte sker spärrar de vägen från pensionat till havet. Hoten eskalerar och grannsämjan är ett minne blott.

Mormor Vanja då? Jo, hon har en utställning i Köpenhamn och en ny, yngre publik. En gammal bekant dyker upp och hennes liv förändras. Lite står hon i bakgrunden i denna den tredje boken, men å andra sidan stod hon väldigt i centrum i den förra. De flesta lösa trådar knyts ihop på ett bra och rimligt sätt. När det gäller Sally och Josefin känns det dock som att det finns trådar kvar att dra i, men samtidigt hoppas jag faktiskt att Anna Fredriksson stannar här. Visst går det att skriva om karaktärer i många böcker, men en trilogi är faktiskt alldeles lagom. För er som inte läst något om Pensionat Pomona ännu väntar trevlig läsning och jag tror faktiskt att den gör sig bäst om delarna läses i snabb följd.

Nästa! En läkarroman

Vår sista bok i Kulturkollo läser blev Nästa! En läkarroman av Nina Lykke, en bok som också är en av de nominerade till Årets bok som delas ut den nionde oktober. Boken handlar om läkaren Elin som just lämnat sin man och bor på sitt kontor. Som sällskap har hon skelettet Tore, som har en ganska krass inställning till livet i allmänhet och Elins liv i synnerhet. Inte konstigt kanske, då hon verkligen har satt sig i situationen alldeles själv.

Elin är gift med Aksel och så har det varit länge. De är inte direkt lyckliga, men inte heller olyckliga. Klart är dock att Elin vill ha någon slags förändring och förändringen kommer i form av Björn. Björn som var hennes kärlek innan Aksel och som egentligen inte är något speciellt, men som ändå gör något med Elin genom att vilja ha henne.

På många sätt liknar Nästa! En läkarroman Lykkes förra bok Nej och åter nej, kanske främst genom den ganska brutala humor som genomsyrar berättelsen. Tyvärr blir jag inte lika berörd den här gången och bryr mig inte riktigt om vad som händer med Elin. Mest blir jag istället irriterad över hennes ganska barnsliga syn på livet. Därmed inte sagt att jag gett upp Nina Lykke, för det har jag inte.

Löparklubben för cancersystrar

Keira närmar sig 50, är lyckligt gift, mamma till tre barn och driver en inredningsaffär som specialiserat sig på handgjord keramik. Lite motvilligt går hon på mammografiundersökningen som hon kallats till och får sedan beskedet ingen vill ha. Hon har drabbats av bröstcancer.

Hur hanterar man bäst ett svårt besked? Keiras strategi är att inte berätta för någon. Hon låtsas som ingenting på jobbet, men inser snart att energin inte räcker till. Kollegan Lorna kallar in sin man Pierre och tillsammans verkar de först vilja hjälpa till, men i själva verket försöker de ta företaget från Keira. Keira misstänker att allt inte står rätt till, men blir snart för sjuk för att orka kämpa emot.

Det som får henne att orka leva med sjukdomen är de väninnor hon lär känna via en löparklubb för cancersjuka. Det börjar med att hon möter Tamsin utanför kliniken, som berättar att det finns en grupp kvinnor som alla drabbats av cancer och som försöker hålla sig i form tillsammans. Keira vågar sig dit och snart ingår hon i en gemenskap som får stor betydelse. Att kämpa mot cancer tar mycket kraft, men Keira orkar mer tack vare sina väninnor i löparklubben. När Tamsin blir riktigt sjuk bestämmer sig klubben för att ordna ett välgörenhetslopp för att samla in pengar till en alternativ behandling för väninnan.

Löparklubben för cancersjuka är något så ovanligt som en varm och hoppfull bok om en fruktansvärd sjukdom som förstör livet för så många. Kanske bli Keira lite för mycket av en superhjälte, men jag köper det eftersom hoppfulla böcker behövs. Jag tycker så mycket om att följa Keira och hennes väninnor, både de sjuka och de friska. Familjen är viktig, men vänner behövs också i en krissituation, vilket Lloyd beskriver på ett fint sätt.

Det var inte förrän jag läste bokens slutord och författaren tackade sin stora kärlek Emlyn som jag insåg att jag läst flera andra böcker av Josie Lloyd. Jag absolut älskade Come together, Come again och The Seven Year Itch som Lloyd skrev tillsammans med sin man Emlyn Rees. Kul att återupptäcka henne!

Here is the Beehive

Sarah Crossan är en favorit sedan jag läst tre av hennes ungdomsböcker, varav två skrivna på prosalyrik. När hon nu är aktuell med sin första bok för vuxna är det just den lyriska prosan som gör läsningen till något utöver det vanliga.

I Here is the Beehive får vi lära känna Ana Kelly som är jurist och lever tillsammans med sin man och deras två barn. På ytan ett ganska vanligt liv alltså, men Ana har en hemlighet. Sedan tre år tillbaka har hon ett förhållande med Connor, som också han är gift. Hon är beredd att lämna sin familj, men han är det inte. Alltså stannar de båda kvar.

Boken börjar med att Ana sitter och funderar över om hon ska skicka ett sms till Connor och be om ursäkt. De har grälat. Hon hinner dock inte hon får ett meddelande om att en Mrs Taylor vill tala med henne. Rebecca Taylor, vars man Connor Mooney har dött. Nu vill hon få information om hans testamente.

Sorgen slår till brutalt och Ana har svårt att hantera den. Hur sörjer man en människa som på pappret är en klient, men i verklighetens ens stora kärlek?

Första dikten är fantastisk:

The only way
out
now
is to stay busy
so I have borrowed
Anna Karenina
from my mother and will not
allow myself to cry
until I have read it.

Twice.

Samtidigt som vi får följa Ana efter Connors död och hur hon försöker att hitta tillbaka till livet, sitt liv utan honom, får vi också veta hur de träffades och hur deras förhållande var. Crossan räds inte det komplicerade och i diktform avslöjar hon karaktärerna mörkaste sidor. Snabbt och flyktigt ibland, så att jag som läsare funderar över om det verkligen blev sagt. Porträttet av Ana är komplext och hon är helt klart inte någon person som det är enkelt att tycka om utan förbehåll. Ibland går hon utan tvekan över gränsen, men samtidigt är det lätt att sätta sig in i den riktigt hemska situation hon befinner sig i. Sorg är alltid svårt att hantera, men när sorgen i fråga är en hemlighet blir det än mer komplicerat.

Bokens titel anspelar på en barnsång med samma titel som Anas barn sjunger vid ett tillfälle när familjen Kellys egna bikupa är på väg att implodera. Ana lever ett liv parallellt med resten av familjen och verkar helt ärligt inte bry sig speciellt mycket om sina barn. Att hon helt tappat intresset för sin man Paul är tveklöst. Trots att han inte vet vad som hänt märker han självklart är det är något som inte är som det ska. Även han är ganska ointresserad av sin fru ska sägas och kanske framför allt bitter över det ganska tråkiga liv som är deras.

Here is the Beehive är en annorlunda bok på många sätt. Dels är det en roman om otrohet som inte liknar någon annan jag har läst och dessutom skriven på ett sätt som överraskar. Små textfragment får symbolisera pusselbitar som byggs samman till något som inte var tydligt från början. Vändningar är små, men många och det är verkligen inte lätt att veta vem av karaktärerna som förtjänar min sympati. Snart kommer Crossans bok på svenska och heter då Bikupan. Jag rekommenderar dig verkligen att läsa den. Det är inte en lika omedelbar bok som hennes ungdomsböcker, men den är välskriven och väldigt intressant.

Jag borde sagt det först

När Fias man Kristian kläcker ur sig att han vill skiljas är det bara en tanke som snurrar i hennes huvud. Hon borde sagt det först. Varför är det hennes ointresserade make, som tillbringar all tid i sin studio i källaren, som till slut vågar uttala orden hon tänkt säga så länge? Trots att hon inte längre älskar Kristian, frågan är om hon ens tycker om honom, innebär familjelivet en trygghet som hon inte vågar lämna.

Det står ganska snart klart är det är Fia som är projektledaren i familjen. När hon och Kristian träffades var han en hyfsat känd musiker med en lovande karriär. Hon var lite yngre och drömde om att bli konstnär. Tillsammans skulle de leva ett kreativt och annorlunda liv. Ändå sitter de här i en stor villa, med två barn och Fia har ett heltidsjobb på en reklambyrå. Inte det liv Fia tänkt sig, men alternativet är inte heller så lockande. En skilsmässa betyder nämligen att hon måste flytta från sitt älskade hus som hon renoverat tillsammans med sin pappa.

Jag borde sagt det först är Annika Walls första roman och den är verkligen fantastisk. Jag älskar hur jag såväl asgarvar som gråter, när berättelsen om ett ganska misslyckat äktenskap rullas ut. Jag lider med Fia som verkligen gjort allt, men ändå blir lämnad, samtidigt som jag blir rätt förbannad på henne för att hon nöjt sig med så lite. Kristian blir jag mest provocerad av. Han sitter där i sin studio och drömmer om en solokarriär som en annan tonåring, samtidigt som hans fru jobbar heltid och sköter allt i hemmet. Möjligen kan han tänka sig att pallra sig till köket och äta den framdukade middagen, men det är knappt. Att han då har mage att kritisera Fia för att hon gett upp sin dröm och börjat jobba på en reklambyrå är så lågt att jag inte vet vad jag hade gjort om han funnits i min närhet. Aldrig har en mansbebis skildrats så levande i en roman och som en sann sådan är Kristian inte alls medveten om hur lite han gör.

Vikten av en perfekt fasad och en putsad yta är central för Fia och får hon bara bo kvar i sitt hus som hon fyllt med loppisfynd och Lisa Larsson-figurer är hon tillräckligt lycklig. Vad nu lycka är. Nu har jag inte tänkt skilja mig, men förändringen av livets mer materiella delar hade troligen skrämt mig mest också. Att behöva flytta, dela på barnen, bli av med saker som känns som mina men inte är det. För att inte tala om alla personer som egentligen också tillhör den andre. Även om Fia inte alls är speciellt intresserad av att ha Kristian kvar kan hon stå ut med honom för att få vara kvar i sitt trygga hus. Wall skildrar separationens alla känslor och hon gör det så ärligt och så bra. Jag lever mig verkligen in i Fias liv och hennes ibland ganska märkliga sätt att hantera livets förändringar. Slutet får mig att hoppas på fler böcker, då jag väldigt gärna återser Fia.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: