Romaner

Ellens val 4: Friheten

Den fjärde delen i serien om Ellen är skriven av Moa Eriksson Sandberg och har fått titeln Friheten. Frihet eller bristen därpå har varit en röd tråd genom hela serien, men är kanske extra tydlig i denna del. Den största friheten får Ellens syster Isa som med hjälp av Alvas pappa släpps från sjukhuset.

Alva ja. En av mina absoluta favoritkaraktärer och jag kan inte riktigt förlåta författarnas hennes öde. Istället är det Ingeborg vi får följa för att få veta hur en kvinna kan bli läkare vid förra seklets början och det funkar också, men någon Alva är hon inte. Ingeborg får dock plats att växa och vi får följa hennes förälskelse i Anton Sporre, ett fint parti helt klart, men Ingeborg är inte intresserad av att bli herrgårdsfu. Hon vill bli läkare. Friheten att få bestämma över sitt liv trumfar kärleken.

Att vara fri att älska den man vill är inte alla förunnat. Det märker Ellen då det inte ses med blida ögon på att en doktorand har ett förhållande med en student, men ännu mer Gabriella och Oskar. De är fortfarande gifta och de försöker få barn, men Oskar är förälskad i en annan. Han ger Gabriella friheten att älska den hon vill, mot att hon stannar i äktenskapet. Klurigt läge helt klart och det här är en tråd som utvecklas åt ett intressant håll.

Fyra böcker in är serien Ellens val mycket läsvärd. Jag tycker om kombinationen av lättsam underhållning och viktig kvinnohistoria. I februari kommer del fem som heter Möten i skymningen och det ser jag fram emot.

 

Pengar på fickan

Pengar på fickan av danska Asta Olivia Nordenhof är en riktig snackis som tilldelades Per Olov Enquists pris 2020 och dessutom nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2021. När jag fokuserade på nordisk litteratur i september (även om det gick lite sådär) var det självklart att läsa just den här boken. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men var överraskad över det jag läste. Lite fick jag samma känsla som när jag läste Josefin Klougarts debut för många år sedan, att det var snyggt men inte så mycket mer. Samtidigt är det något hos huvudpersonerna som gör att jag fastnar.

Pengar på fickan utspelar sig på 80-talet och handlar om Maggie och Kurt. Ett par vars kärlek, om man ens kan kalla det så, är destruktiv och våldsam. Kanske handlar det mest om dottern Sofie, vars liv självklart påverkats av föräldrarna. I bakgrunden finns också berättelsen om Scandinavian Star, ett passagerarfartyg som förstördes i en mordbrand i april 1990. Hur det hänger ihop anar vi, men får inte riktigt veta. Kanske för att det här endast är en bok i en planerad heptalogi och endast en skärva av helheten. Någonstans känns det som att jag missat grejen, för jag förstår inte riktigt storheten. Språkligt är det en fantastisk bok, men innehållet är för vagt för min smak. Visst bränner det till ibland, men det räcker inte.

Jag är glad att jag läste Pengar på fickan trots allt, även om jag inte är överväldigad som recensenterna. Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Mer sugen är jag dock på att bekanta mig med Nordenhofs poesi, för där kan jag tänka mig att hon briljerar.

Pestön — en riktigt bra tvåa

Marie Hermanson låter oss återse polisen Nils Gunnarsson i boken Pestön som inleds med att en död man hittas i en kåkstad byggd på pålar vid Säveån. Han verkar inte tillhöra några av de så kallade vrakarna som bor i området och när Gunnarsson söker efter mannens identitet tar sökandet oväntade och ibland farliga vägar.

Det har hunnit bli 1925 och sedan Den stora utställningen har Ellen träffat en fästman och gått hushållsskola. Istället för att flytta hem bestämmer hon sig nu för att hjälpa Gunnarsson och hon inser inte riktigt vilken risk hon utsätter sig för när hon tar sig till Pestön. Där är allt verkligen inte som man tror vid första anblick och ondskan lurar på flera ställen. Ellen finner även någon slags gemenskap om än av det mer ovanliga slaget.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen, då Pestön är en bok som ska upplevas och helst med så lite information om innehållet som möjligt. Såväl miljö som karaktärer är intressanta och som läsare förflyttas jag verkligen till 20-talets Göteborg. Klart är att när boken är slut är jag inte färdig med Ellen och Nils. Jag hoppas verkligen att Hermanson planerat för minst en trilogi.

Visserligen marknadsförs Pestön som en fristående fortsättning på Den stora utställningen, men jag tycker verkligen att du ska läsa dem båda och då i rätt ordning. Seriens första bok är en klockren femma och Pestön snudd på. Missa inte!

Jag kallade honom Slipsen

Tagushi Hiro är 20 år och har just vågat sig ut i världen igen efter att ha levt som hikikomori, det vill säga isolerad i sitt rum i familjens lägenhet i Tokyo, i två år. Varje dag går han nu ut och sätter sig på en bänk i parken. Han talar inte med någon, men har är i alla fall en del av världen. I parken finns människor som promenerar, sitter, äter lunch. Människor som lever ett liv. En medelålders man sätter sig en dag på bänken mitt mot Tagushis. Varje dag sitter han där iklädd kostym och slips. När det är dags för lunch så packar han upp sin medhavda mat och när dagen är slut går han hem.

Milena Michiko Flašar berättar i boken Jag kallade honom Slipsen om den yngre och den äldre mannen som skapar någon slags relation sittandes på varsin bänk i en park i Tokyo. De säger inte mycket inledningsvis, men snart delar de med sig av sina liv, eller brist därpå, för varandra. Ohara Tetsu, som Tagushi i hemlighet kallar Slipsen, berättar om hur hans fru går upp varje morgon för att att laga och packa hans lunch och att han inte vågar berätta för henne att han egentligen inte har något skäl att gå hemifrån. Jobbet han hade finns inte mer, men att erkänna det för världen skulle också betyda att han måste erkänna sitt eget misslyckande. Tagushi avslöjar lite om vad som egentligen gjorde att han valde att stänga in sig i sitt rum, men det tar tid innan vi kan lägga något slags pussel av de ledtrådar vi får om hans liv.

Nu har jag egentligen inte läst tillräckligt många japanska böcker för att kunna säga att någonting är typiskt japanskt, men Jag kallade honom Slipsen känns väldigt japansk. Författaren Milena Michiko Flašar är visserligen uppvuxen i Österrike, men har en japansk mor och en österrikisk far. Jag inbillar mig att den som står lite utanför ett samhälle, men ändå har en fot i det, kan beskriva det på ett ärligt sätt och det här känns verkligen som en ärlig bok. Det handlar mycket om karaktärernas yta, om rädslan för att tappa ansiktet och hur konflikter undviks genom flykt. Stämningen är melankolisk, men samtidigt finns det något varmt i beskrivningen av en väldigt annorlunda vänskap.

Jag har många elever i både år 1 och 3 på gymnasiet som läst Jag kallade honom Slipsen och de har i princip alla tyckt om den. Japan är ett land som många är intresserade av och den här boken ger många en extra dimension. Själv tycker jag också väldigt mycket om Milena Michiko Flašars bok och berördes väldigt mycket av de båda huvudpersonernas öden.

Ellens val 3: Lockelsen

Efter att Helena Dahlgren planerat serien om Ellen och dessutom skrivit de två första delarna tar nu Moa Eriksson Sandberg över. Del tre och fyra släpptes nu i augusti och i februari kommer del fem. Det märks lite skillnad i språket, där Dahlgren är lite mer poetisk, men jag tycker att även Eriksson Sandberg har ett fint driv och förvaltar karaktärerna väl.

Lockelsen fokusera mycket på Ellens kärlek till doktoranden Carl, men också på hennes längtan efter sin syster som sitter inlåst på en klinik och behandlas mycket illa. Ellens vän, läkardottern Alva och hennes pappa gör vad de kan för att hjälpa Isa.

Livet som student börjar flyta på och Ellen trivs väldigt bra på hemmet för studentskor där till och med Tora, som tidigare varit rätt otrevlig, blivit hennes vän. Många vänner har hon också bland de kvinnor som kämpar för kvinnors rättigheter och det är där hon lärt känna Alva. Även Gerda, som arbetar på pensionatet där Ellen bodde när hon först kom till Ljungsala, är mycket aktiv i kampen.

Alvas bästa vän Gabriella får också stort utrymme. Hon är nygift med Oskar och borde vara lycklig, men vi läsare vet att hans kärlek heter Gustav. När äktenskapet inte fullbordas på bröllopsnatten och veckor blir till månader, börjar även Gabriella misstänka att något är fel, men den rätta orsaken vågar hon inte ens drömma om.

Lockelsen utspelar sig 1916 då kvinnokampen var i sin linda. En viktig och omvälvande tid då könsroller och maktfördelning ifrågasätts. Ellens val är en serie som jag kan tänka mig får fler att intressera sig för tiden och för de frågor som var viktiga både då och nu. Eftersom handlingen tar plats i den fiktiva Ljungsala finns det inte så mycket autentisk historia i boken, men tidsandan fångas fint och karaktärerna känns tidstypiska om än inte sällan väldigt progressiva. Jag ser fram emot att få följa dem i många böcker till.

En andra allians

Berättelsen om Signe, Elizabeth och Iris i andra världskrigets Stockholm fortsätter i boken En andra allians. I serien Kontrahenternas inledande bok Det första chiffret får dessa unga kvinnor ett hemligt uppdrag som går ut på att genom signalspaning knäcka tyskarnas kodade meddelanden. När den andra boken inleds har dock Iris tagits till förhör av säkerhetspolisen. De vill veta mer om hennes flykt till Sverige, hennes man som är försvunnen och en väns mystiska död. Eftersom Iris är viktig för försvaret släpps hon snart, men säkerhetspolisen fortsätter att hänga henne i hasorna.

Det är vintern 1940 och det är rekordkallt. För Elizabeth är livet inte alls som hon tänkt sig. Hon vill roa sig, men känner allt större press från sina föräldrar att hitta en passande make och stadga sig. Inte blir det bättre av att hennes väninna Gullan gift sig med Elizabeths bror Arne och väntar smått. Elizabeth flyr hemmet och hänger ute med sin vän Dinty, som också han är ogift.

Signe trivs egentligen bra hos professorn och även på sitt andra jobb, men får allt större problem med sin hälsa. Det började redan när hon för första gången fick sin första “månatliga” och har blivit allt värre med åldern. Eftersom Signes mor haft samma besvär och övertygat Signe om att ingenting kan göras, tiger hon och lider.

De tre huvudpersonerna utvecklas och fördjupas i Den andra alliansen, men det är faktiskt också så att krigets påverkan på både dem och staden också får ta mer plats. Efter en något långsam start ser jag nu verkligen fram emot att läsa Er tredje man, den tredje boken om väninnorna och hoppas på ännu fler böcker i serien.

 

Trion av Johanna Hedman

Trion är Johanna Hedmans debutbok och har redan blivit en stor snackis. Den har jämförts med Samlade verk och både hyllats och sågats. Klart är att få lämnats oberörda. Egentligen kan jag tycka att det är lite synd att böcker recenseras i relation till andra tidigare utgivna böcker. Jag förstår varför det görs och ser absolut en rad likheter mellan Trion och Samlade verk, men kanske är den ännu mer lik en annan debutbok om en trio, nämligen Edith och Julian av Naoise Dolan. Då tänker jag inte främst på miljön, utan huvudkaraktärens ganska uppgivna syn på livet och kärleken, som påminner mycket om Hedmans Thora och flyktbeteendet som Hugo får stå för. Men låt oss nu lämna andra böcker därhän och koncentrera oss på Trion.

Bokens väntrio består av barndomsvännerna August och Thora. Hon juridikstuderande från en fin familj och han en konstnär som väntar på genombrott. När Hugo hyr ett rum hos Thoras föräldrar blir han först vän med August, men ganska snart också med Thora. Eller vän är kanske överdrivet. Vänskapen är verkligen inte klassisk och ibland ganska märklig. Berättelsen om dem utspelar sig i vår närtid, men boken börjar i framtiden när en ung kvinna besöker en av föräldrarnas vänner som bor i New York. Han är Hugo, de är Thora och kanske August. Hit trodde jag kanske att vi skulle återvända, men istället får vi besöka New York i tiden mellan ungdomen och nuet. En komposition som inte riktigt fungerar, utan lämnar oss med fler frågor än svar. Samtidigt är det lite av tjusningen med Hedmans debut, att det finns mellanrum, hål och en del oklarheter. Den grinige skulle säga att det tyder på ett dåligt manus, men jag väljer att tro att det är medvetet. Med det sagt hade jag önskat att speciellt August hade fått vara lite mer komplex, men som den centrale i både Hugos och Thoras liv hör kanske mystiken till. Om det nu är August som är i centrum. Kanske är det istället Thora som är viktigast, eller Hugo som turas om med Thora att berätta historien om trion och som är den som jag har lättast att relatera till.

Hade Lydia Sandgren inte skrivit Samlade verk skulle Johanna Hedmans debut fått ännu mer uppmärksamhet. På vissa sätt föredrar jag faktiskt Trion och dess mindre omfång och rappare språk. Jättetråkig säger vissa kritiker, men det håller jag inte alls med om. Tvärtom tyckte jag att Trion var lätt att engagera sig i och hade ett rejält driv. Som debut är den fantastisk. Som roman riktigt bra. Kanske blir det inget Augustpris, men jag hoppas och tror att Johanna Hedman är här för att stanna. Trion står på egna ben och behöver inte jämföras. Jag tycker om skildringen av vänskap och kärlek och hur dessa ibland glider in i varandra. Jag tycker också om beskrivningen av det akademiska livet i Stockholm och uppskattar de realistiska och levande dialogerna som driver berättelsen framåt.

Den stora utställningen

Helt ärligt förstår jag inte varför jag väntat så länge med att läsa Den stora utställningen av Marie Hermanson. Jag har tyckt om allt jag läst av henne och äger dessutom ett signerat exemplar av boken. Någonstans hade jag trots detta fått för mig att det här skulle vara tung läsning. Jag kunde inte haft mer fel. Den stora utställningen är en fantastiskt trevlig bok om en viktig tid i Göteborgs historia och Hermanson levandegör den på ett utmärkt sätt.

Det är maj 1923 och i Göteborg pågår Jubileumsutställningen. Där arbetar Ellen som journalist på utställningens gratistidning och istället för att ta tåget hem till Lerum varje dag, bor hon hos sin faster Ida i centrala Göteborg och lever ett liv med mycket större frihet än hon är van vid. Hon går på dans på Liseberg och träffar både nya vänner och Nils Gunnarsson, som är polis.

Den då unga pojken Otto är också med på Jubileumsutställningen med sin åsna Bella, som blir barnens favorit. Han berättar också sina minnen från utställningen i de kapitel som utspelar sig 2002. Dessa delar är kanske de jag tycker minst om, men de tar så liten plats att de inte stör nämnvärt. Mest tycker jag om att läsa om Nils och Ellen och så Einstein såklart.

I juli 1923 kommer Albert Einstein till Göteborg för att hålla sin Nobelföreläsning. Meningen är att den ska genomföras på Liseberg 9 juli, men när tåget kommer in på Centralstationen finns han inte där. Föreläsningen äger istället rum två dagar senare än planerat och det är vad som kan ha hänt som satt igång Hermansons fantasi. Hon introducerar Paul Weyland, ledare för Anti Einstein League och skapar en sannolik situation på liv och död. Här har polisen Nils en viktig roll och till sin hjälp har han Ellen.

För att få en bakgrund till historien låter Hermanson oss träffa Albert Einstein även under våren 1923 och vi får där förklaringen till vad som egentligen händer den där sommaren. Blandningen av fantasi och verklighet gör att det inte går att använda Den stora utställningen som en realistisk beskrivning av Jubileumsutställningen, men det som händer under läsningen är att jag blir otroligt sugen på att läsa mer både om Albert Einstein, Paul Weyland och inte minst Jubileumsutställningen. Så ska en bra roman fungera. Den sista utställningen får en klockren femma i betyg.

Andra boken i serien om Nils Gunnarsson heter Pestön och kom ut i juni. Den läser jag i detta nu och gillar skarpt. Det här är en serie jag verkligen rekommenderar.

Älskade barn

Älskade barn av Ashley Audrain handlar om Blythe, men också om hennes mamma, mormor och arvet som hon är rädd ska göra henne till en dålig mor. Redan från början vet vi att någonting gått fel, men inte vad. Berättelsen om Blythe och de kvinnor som kom före henne rullas därefter upp och för varje pusselbit som läggs blir det mer och mer obehagligt. Audrain har valt att skriva stora delar av boken i du-form och det gör läsningen än mer speciell.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken ska erkännas och jag fastnade inte riktigt för Blythe. Istället kändes Älskade barn som ännu en bok om hur jobbigt det är att vara nybliven mamma, men ju mer jag läste desto tydligare blev det att den här mamman hade skäl att fundera både över sin roll som mamma och det barn hon försöker älska. Det är nämligen inte självklart för Blythe att älska sin dotter och än svårare blir det när dottern så tydligt föredrar sin pappa.

Älskade barn är en obehaglig bok. Dels för att den handlar om något så förbjudet som mammor som inte älskar sina barn, men också för att det är svårt att veta om det är Blythe som inte älskar sin dotter, eller om det faktiskt är så att hon har rätt i att dottern saknar empati. Så mycket mer vill jag inte säga, för det här är en bok som tjänar på att läsas utan allt för mycket kunskaper om innehållet.

Älskade barn är en av de nominerade till Årets bok 2021. Jag tycker att den håller hög kvalitet och är bland de bättre av de titlar jag läst.

Det första chiffret

Det kommer ut en massa böcker och självklart går det inte att läsa allt. Ibland sorterar jag dock bort läsning som visar sig vara något för mig och då är det bra med andra bokbloggare som kan leda en i rätt riktning. Jag hade till exempel helt avfärdat Denise Rudbergs serie Kontrahenterna som inleds med Det första chiffret, men började läsa efter att Hanna skrev positivt om tredje boken. Det är jag glad över, för berättelsen om Signe, Elizabeth och Iris i andra världskrigets Stockholm är riktigt underhållande. Lite osannolikt är det att just dessa kvinnor skulle bli anställda för att knäcka tyskarnas kod är lite osannolikt, men det är bara att köpa det och läsa vidare.

Signe kommer till Stockholm för att arbeta som hushållerska åt en professor. Flytten är inte frivillig, men nödvändig. Efter att hennes syster dött har Signe tagit hand om systerns lilla pojke. När hon vägrar att gifta sig med systerns man tvingas hon flytta och får därefter varken kontakta eller besöka hemmet. Det är när professorn inser Signes matematiska begåvning som hennes liv förändras rejält.

Elizabeth kommer från en finare familj och bor fortfarande kvar hos sina föräldrar på Östermalm. När vi träffar henne första gången arbetar hon redan inom försvaret, men när hon får en tillsägelse om att klippa av sitt hår för att inte distrahera männen på avdelningen, säger hon upp sig med buller och bång. Ingen sätter sig på Elizabeth och hon är utan tvekan en frisk fläkt. Lite tanklös ibland, men alltid lojal med de som står henne nära.

Iris har flytt till Sverige från Estland med sina två söner. Hennes man, som är jude, är försvunnen. Nu har Iris svenska rötter, men hennes anställning i en grupp som ska knäcka tyskarnas kodade meddelanden är kanske mest otrolig. Å andra sidan är hon en spännande karaktär, inte minst för att hennes syster är gift med en tysk man.

Det första chiffret är bra, men känns lite som en lång introduktion av karaktärerna. Jag är glad att det redan kommit ut två böcker till i serien och kommer definitivt att läsa vidare. Jag tycker om såväl karaktärerna som tidsandan och miljön.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: