enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Romaner Sida 1 av 50

Lojal — en bok om hemligheter och lojalitet

Delphine de Vigans nya bok Lojal handlar om läraren Hélène som oroar sig för en av sina elever Théo. Hon försöker få sin chef och sina kollegor att uppmärksamma honom mer, men eftersom det egentligen inte finns något konkret att gå på är det svårt att göra något.

Vi som läser boken får även Théos perspektiv och vet att hans liv inte är det enklaste. Varannan vecka bor han hos sin pappa, som är i det närmaste ett vrak. Det är Théo som tar hand om honom istället för tvärtom, men han vågar inte berätta någonting om situationen ens för sin mamma. De veckorna han bor hos mamma är bättre, men hon vill helst inte höra ett ord om sin före detta man och är på det stora hela ganska distanserad mot sin son.

På skolan har Théo och hans vän Mathis hittat ett gömställe. Där delar de på flaskor med sprit och flyr världen både bokstavligt och bildligt. Varför Mathis behöver fly är lite svårare att förstå, men visst går det att ana sig till orsakerna. Både han och hans mamma berättar sina historier och klart är att det finns hemligheter i alla familjer.

Det är alltså fyra huvudpersoner och fyra berättare. De två jag tycker bäst om är utan tvekan Hélène och Théo, kanske för att jag är lärare själv och inte sällan har känt den oro som Hélène beskriver. Visserligen är jag även mamma, men när Cécile, Mathis mamma, berättar tycker jag att historien stannar upp lite. Delphine de Vigan är skicklig och helheten är utan tvekan snygg, men för mig hade tre berättare varit nog. Möjligen hade jag velat veta mer om Théos mamma, som på många sätt är en obegriplig karaktär.

Det mest intressanta med Lojal är just beskrivningarna av inte sällan ologiskt agerande, som går ut på att behålla en perfekt fasad, samtidigt som man långsamt går under. Delphine de Vigan beskriver känslan av ofullkomlighet och osäkerhet på ett drabbande sätt och jag engagerade mig verkligen i Théos öde. För mig är han huvudpersonen och jag funderade mycket på vad jag skulle ha gjort om han var en av mina elever.

 

Slaget om Troja

Platsen är Grekland, ett land som drabbats hårt av andra världskriget. Många är de fäder som likt berättarjagets försvunnit för att aldrig komma hem igen. Pojken som berättar historien bor i den lilla byn där Slaget om Troja utspelar sig och ibland kommer kriget väldigt, väldigt nära. Då tar byns lärare med sig sina elever till en grotta för att skydda dem från de engelska bomberna i den av tyskar belägrade byn. Där berättar hon om ett helt annat krig på en annan plats, nämligen det trojanska kriget orsakat av den sköna Helenas svek och skildrat i Homeros Illiaden. Tankarna går till Tusen och en natt där lärarinnan fungerar som den som håller hoppet uppe och kanske räddas både sitt och andras liv genom att berätta historier.

I grottan finns sju elever och bland dem berättarjaget som är hopplöst förälskad i sin fröken. Där finns också den jämnåriga Dimitra som är hans vän, men också någon som är förälskad i honom. På torget i byn avrättar tyskarna partisaner, men i grottan är det andra som får mista livet. Ett fjärran krig hjälper dem att hantera det hemska som omger dem. Samtidigt förskönar fröken inte det brutala krig som Homeros skrev om.

Jag hade önskat mig mer av Grekland och mindre av Troja, men tycker ändå mycket om Slaget om Troja. Det är en vackert skriven bok som möjliggör för fler att ta till sig Homeros kanske tunga (både bokstavligen och bildligt) epos om ett krig som känns minst lika meningslöst som alla andra krig. Theodor Kallifatides språk är som vanligt fantastiskt och jag tycker om hur han återger Illiaden på ett mer lättillgängligt sätt, utan att förenkla för mycket. I hans skildring blir de som var inblandade i slaget om Troja mer eller mindre maktlystna figurer som inte räds våld, men också är väldigt känsliga för något som helst motstånd eller ens kritik. Det är snyggt och välskrivet, men ibland kanske lite väl distanserat.

Till minnet av en villkorslös kärlek

När jag lyssnade till Jonas Gardell på Bokmässan talade han om vikten av att inte avslöja inledningen till sin bok Till minnet av en villkorslös kärlek, men jag är ledsen, för jag måste faktiskt göra det, eftersom jag tycker att det är så briljant att skriva en roman som en biografi över sig själv. Det är nämligen inte Jonas Gardell själv som skriver boken, eller i alla fall inte bara, utan en författare som skriver en bok av den avlidne författaren Jonas Gardell, som förolyckas i en rondell på väg hem från en föreställning. Han är nu bortglömd och därför är det faktiskt ganska märkligt att någon väljer att skriva en bok om honom.

Det som är kanske ännu lustigare är att Jonas Gardell inte ens får vara huvudpersonen i biografin om sig själv, då hans mamma Ingegärd Rasmussen tar över och hamnar i centrum. Och vilken kvinna hon är. Frispråkig och egen, med en karriär som borde blivit mer än den blev. En kvinna som föddes i en tid då kvinnor inte fick de möjligheter hon borde ha fått.

Jonas Gardell porträtterar sin mamma med stor kärlek och jag känner verkligen både för henne och för honom. De delar där hennes demens är som värst var svåra för mig att läsa av personliga skäl, men jag tycker ändå att Gardell lyckas berätta om alla galna historier som modern berättar, utan att driva med henne för mycket.

Det är en mångordig bok Gardell har skrivit och ibland blir jag lite matt av att allt ska berättas om och om igen. Samtidigt blir läsningen som en show av och med författaren själv och det finns en vits med det. För min del hade boken dock gärna fått vara lite stramare, men det kan vi ju inte beskylla Jonas Gardell för, då Till minnet av en villkorslös kärlek inte ens är skriven av honom.

Jag släpper dig aldrig

Jag släpper dig aldrig av Petra Holst handlar om vänskap och saker som kan äventyra den. Isabel, Anna och Ellen är gamla vänner, men lever nu ganska olika liv. Isabel är nyskild och har sin dotter Vilma varannan vecka, Anna drömmer om barn, är sambo med David och sjukskriven för depression medan Ellen lever familjelivet fullt ut med sin man Peter. När David, som arbetar som mäklare, visar en lägenhet för Isabel händer något mellan dem. Isabel vill inte gå vidare, men David får henne att tveka. Han menar att Annas svartsjuka har förstört deras förhållande och att han inte kan vara utan Isabel.

Jag släpper dig aldrig kallas för en relationsrysare och det är ett passande epitet. Under några sommarmånader får vi följa Anna, Isabel och David, som turas om att berätta vad som händer. Det är snyggt och rappt skrivet, men blir mer underhållning för stunden än något djupare som stannar kvar. Sådana böcker behövs också och jag är glad att jag läste den.

Göteborgs schamaner

För många år sedan läste jag Johan Nilssons Koka makaroner, en självbiografisk bok om att vara pappaledig i Majorna. Romanen Två sjöar som kom 2009 missade jag, men nu har jag återigen stiftat bekantskap med Johan Nilsson och hans nya roman Göteborgs schamaner. Jag måste erkänna att titel skrämmer mig lite. Göteborg läser jag gärna om, men schamaner?

Så blev Göteborgs schamaner valt till nästa bok i vår eminenta bokcirkel Bokbubblarna och självklart läste jag. Lite seg i starten som vanligt, men sedan bokstavligen slukade jag berättelsen om Felix som inleds med att han och hans fru sedan många år lämnar varandra och går åt olika håll.

Nilsson tar oss sedan med till Göteborg 1989 när Felix just anländer till Göteborg. Han ska bo i en lånad lägenhet på Volrat Thamsgatan, men hänger en hel del hos flickvännen Kattis, som han främst är tillsammans med för att de kommer från samma håla. En annan fördel hon har är att hon bor i ett kollektiv på Engelbreksgatan, precis innan den övergår i Viktoriagatan. Hon trivs där inte alls, men Felix älskar att vara hos de udda figurer som bor där. Egil, som står på kontraktet och som trummar sina anhängare i extas, Uffe, som älskar sin skrivmaskin och vill skriva som Céline och därför skriver av Resa till nattens ände och så Jasmine och hennes pojkvän Krister, som istället älskar datorer.

När när skilsmässan är ett faktum behöver Felix slå ihjäl en hel del tid och han bestämmer sig för att söka upp människorna som bodde i kollektivet, för att få svar på frågor, men också på grund av ett stort behov av att få vältra sig i nostalgi. Främst vill han förstå hur Egil och Iris kunde tro på schamanism så mycket att de riskerade en mans liv.

Johan Nilssons språk är fantastiskt och jag älskar hur han med få ord gestaltar massor. Som att sängarna Felix och hans fru sover i och hur de ligger i dem blir en metafor för hur de lämnar varandra gradvis. Eller hur symboler från kollektivet finns kvar långt senare och binds ihop med den nutid där den vuxne Felix söker efter svaret på alla frågor som aldrig ställdes i kollektivet.

Vissa delar i romanen blir nästan som små noveller, som Felix besök hos den nu vuxne Uffe, som forfarande skriver av på sin gamla skrivmaskin. Den nya översättningen av Resa till nattens ände av Kristoffer Leandoer har skakat om hans värld och han har försökt lära sig franska för att kunna läsa originaltexten och inspireras av den istället för någon översättning som filtrerats genom en översättare.

Staden Göteborg är som en karaktär i boken och jag ser varje gata och varje hus framför mig, trots att staden inte blev min på riktigt förrän några år senare. Jag tycker mycket om Nilssons beskrivning av Felix liv i staden, då och nu.

Bokbubblarna var överens om att det här är en riktigt bra bok och jag skulle sträcka mig så långt som att det är en av de bästa böcker jag läst i år.

Familjen i huset bredvid

Pleasant Court är en idyllisk gata för välanpassade barnfamiljer och i mitt huvud ser den lite ut som Wisteria Lane där de desperata hemmafruarna bor. Pleasant Court befolkas inte av människor som är på långa vägar lika galna, men visst finns det hemligheter som stannar innanför hemmets fyra väggar och definitivt en ständig kamp för en välpolerad fasad.

Till Pleasant Court flyttar så den ensamstående och barnlösa Isabelle, som inte riktigt passar in och därför får mycket uppmärksamhet av sina nyfikna grannar. Den som blir mest nyfiken är Essie, vars känslor för Isabelle nästan liknar en förälskelse. Essie är den karaktär som drabbar mig mest. Hon har två barn, är gift med träningsnarkomanen Ben och har sin mamma Barbara boende i grannhuset bort. I inledningen av boken får vi veta att Essie mådde riktigt dåligt när dottern Mia föddes och vid ett tillfälle lämnade dottern i sin vagn i parken och gick hem. Denna händelse har självklart påverkat Essie väldigt mycket och när historien börjar på riktigt har det gått tre år, men osäkerheten och det dåliga samvetet finns kvar. Nu är hon hemma med den yngre dottern Polly och ser det som en andra chans att visa att hon faktiskt är en bra mamma.

Grannen Ange är på ytan totalt perfekt och även om Essie hade hoppats att få vänner på gatan kommer hon sällan förbi det ytliga och glättiga umgänge som är det som erbjuds. Inte heller med grannen Fran, som har barn i samma ålder som Essie. Nu erbjuder Ange någon slags vänskap när hon bjuder in Essie och Fran för att skvallra om den nya grannen.

Ange och Fran är i Essies ögon helt perfekta och även om hon vill bli deras vän känner hon sig alltid underlägsen. Ang driver en framgångsrik mäklarfirma och Fran är föräldraledig från jobbet på en advokatbyrå. Vi läsare får kika in bakom fasaderna och inser snart att det perfekta familjelivet inte existerar. I alla fall inte på Pleasant Court.

Familjen i huset bredvid är första boken jag läst av författaren Sally Hepworth och jag tycker definitivt att förlagets jämförelse med Liane Moriarty är befogad. Inte bara för att båda bor i Australien, utan för att Hepworth liksom Moriarty är duktig på att skapa trovärdiga karaktärer som bär på hemligheter, karaktärer som är mänskliga och som engagerar. Familjen i huset bredvid är en lättläst och välskriven bok som tydligt visar att allt inte är som vi ror vid första anblick. Jag läser gärna mr av Sally Hepworth.

Huset på Cap Corse

Huset på Cap Corse av Emma Piazza kan vara en av de absolut märkligaste böcker jag läst. Det jag trodde skulle vara någon slags utvecklingsroman om en kvinna som söker sina rötter visade sig vara en actionfylld historia om hämnd och ond bråd död. Kanske var det också därför jag hade svårt att ta mig igenom den.

Första gången jag började läsa Piazzas bok gav jag upp ganska snabbt. Jag gav den en ny chans och läste till och med om de sidor jag läst. Den här gången fastnade jag inledningsvis, men sedan blev det för rörigt och för knäppt och jag lade boken på is igen. Tredje gången gillt läste jag så ut Huset på Cap Corse och jag är inte riktigt säker på vad jag tycker.

Berättelsen inleds med att en dotter riktar en pistol mot sin far. Eller det är så det verkar vara i alla fall. Det är en prolog som utspelar sig i mars 2016 på Korsika och därefter börjar historien om Terese i Lissabon en månad tidigare. Hon är 30 år, konstnär utan inspiration, ensam, övergiven och på jakt efter meningen med livet eller i alla fall någon slags tillhörighet. Mötena med den äldre mannen William, som ger henne lektioner i portugisiska, ger tillvaron någon slags styrsel. När hon ska resa till Korsika för att hälsa på sin farmor och faster och ta del av ett arv, följer han med för att leta efter en konstnär som han sökt för en intervju.

Huset på Cap Corse handlar om en släkt som döljer mer än de visar. Där konflikterna är många, men ordlösa. Det är också en bok där miljön spelar en egen roll och öns isolering speglar Tereses utsatthet. Någonting gör ändå att det som börjar ganska fint och lågmält spårar ur och jag är lika överraskad som när jag såg Tarantinos From Dusk Till Dawn och det helt plötsligt, utan förvarning eller ens lite logik, dök upp en massa vampyrer.

Berättarperspektivet är komplicerat. Olika personer berättar ur olika synvinklar och det är inte alltid klart vem som talar och när orden uttalas. Det finns något drömskt över Piazzas stil, men också något osäkert, vilket gör att det som skulle kunna vara stämningsfullt och vackert ibland bara blir rörigt. Karaktärer flyter ut och in i handlingen utan att egentligen presenteras och även där pendlar det mellan att fungera utmärkt och att falla platt. Alla karaktärer är inte trovärdiga och deras drivkrafter ibland mycket märkliga.

Den som är värd att bli älskad

Den som är värd att bli älskad är Abdellah Taïas senaste bok på svenska och den består av fyra brev skriva av och till huvudpersonen Ahmed. Han är en ung, homosexuell man, som flyttat från sitt hemland Marocko till Paris. En man som lever i landet som förtryckt hans hemland och använder förtryckarnas språk.

Först skriver han till sin mor som nu är död. Brevet är fyllt av ilska, nästan hat, men undertonen är det svikna barnets. Han skriver till den mor som inte ville ha honom och som aldrig älskat honom lika mycket som hon älskat hans bror. Någonstans önskar han att han inte lämnat henne, men samtidigt ser han inget alternativ.

Det är med sin älskare han lämnar landet. Han som lär honom att dölja sitt arabiska arv. Att tala franska, läsa franska böcker och byta ut sitt arabiska namn mot ett som är mer gångbart i Frankrike. På samma gång som han får leva som den han är, som en homosexuell man med rätten att existera, försakar han sitt språk och sin identitet.

Efter att ha lyssnat på Abdellah Taïa två gånger är jag överraskad över all den ilska som han verkar ha inom sig. Eller i alla fall den ilska hans karaktär Ahmed har inom sig. Taïa varnade i samtalet på Stadsbiblioteket i augusti för att boken är svart, ändå slås jag av hur ilskan dryper över boksidorna. Det är inte det att den inte är befogad, eller att jag inte förstår den. Det är bara det att den gör mig ledsen. Hur lever en människa med den här ilskan inom sig? Kanske blir det lättare när den släpps ut. Då kanske den, likt troll, kan spricka i solen.

Abdellah Taïa är en stor författare. Han ursäktar sig i intervjuer över sitt enkla språk och berättar att hans litteratur inte anses fin nog. Jag håller definitivt inte med. Det finns ett driv i hans språk som få andra kan skapa. Känslorna finns i varje ord och att läsa Den som är värd att bli älskad är att bli översköljd av dem.

 

 

Doktor Bagges anagram

Jag tyckte om En ny tid av Ida Jessen, men efter att ha läst Doktor Bagges anagram blev den så mycket bättre. Faktiskt skulle jag vilja läsa om den igen. De två böckerna bildar en fin helhet.

I sin andra bok om paret Bagge låter Jessen oss lära känna doktor Bagge mer. Genom att låta honom skriva för en medicinsk tidskrift, lurar Jessen sin buttre karaktär att berätta om sitt liv. Vi får veta en del om hans patienter, men också mycket om hans äktenskap. Han önskar sig en fru som är fri, i alla fall på pappret, men är ändå nöjd med att hon sköter hemmet och finns där när han behöver det.

Egentligen var det inte meningen att det skulle bli mer än en bok om paret Bagge, men Jessens mor vill gärna lära känna doktorn lite mer. Han var ju så märklig. Det var dock ett fall med fem döda syskon som fick Jessen att vilja skriva mer. De dog på sjukhus och i boken är anledningen ett vaccin som har blivit dåligt. I boken är doktor Bagge inblandad och det är ett av de fall han minns bäst.

Det står klart att doktor Bagge lever mycket inne i sitt huvud och den person han låter andra se är läkaren, inte privatpersonen. Visst tycker han om sin fru, men han låter henne gärna vara på avstånd. Viktigast är att förändra livet för andra, för patienterna och att lära människor om hälsa och hygien.

Att läsa En ny tid och Doktor Bagges anagram är en upplevelse och jag är glad att jag läste dem så tätt efter varandra. Jag är också otroligt glad över att Christina Haugen påt Historiska Media mailade och frågade om jag var intresserad av att intervjua Ida Jessen, för annars är jag rädd att jag hade missat henne. En ny tid var en av många böcker jag hade tänkt att läsa och nu hamnade den högst upp i TBR-högen tillsammans med Doktor Bagges anagram. Det är jag otroligt glad över.

Förlaget hade de funderingar på att kombinera de två böckerna och därmed de två rösterna, i en bok som lästes från olika håll. Det hade dock kostat mer än det smakat, men det är ändå just så böckerna om makarna Bagge ska läsas. De fungerar som två sidor av berättelsen om ett äktenskap och är så otroligt välskrivna och bra att de tillsammans blir en av årets största läsupplevelser.

Nyfiken på Ida Jessen?

På Bokmässan var jag på ett seminarium men Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck och självklart bloggade jag om det. Läs också gärna min och Annas intervju med Ida Jessen på Kulturkollo.

En ny tid

En ny tid av Ida Jessen är en bok jag tänkt läsa sedan den släpptes tidigare i år. Inför mässan blev det så äntligen av och jag håller i skrivandets stund på att läsa andra boken om paret Lily och Vigand Bagge, som fokuserar på doktorn och heter Doktor Bagges anagram.  Redan en ganska kort bit in förstår jag att summan av de två böckerna kommer att bli något utöver det vanliga.

En ny tid börjar i något slags slut. Lily Bagges man ligger för döden och hon har inte riktigt förstått hur allvarligt det är. Inte konstigt, då han verkar vara en man med många hemligheter. Har äktenskapet varit lyckligt? Kanske. Älskar de varandra? Troligen. Kärleken beskrivs inte i några stora ord. Det finns inga svulstiga beskrivnas av lycka. Inte heller någon större olycka. Allt är stillsamt och finstämt. En beskrivning av ett liv, med flera akter.

Den unga lärarinnan Lily är den jag tycker mest om att lära känna. Hon som tror på utbildning och att förändra och livet för barn och unga. Hennes tid som yrkesverksam blir kort. Istället blir hon fru Bagge med allt vad det innebär. Nu står hushållet i centrum, inte eleverna. I små fragment lägger Ida Jessen ett pussel över Lilys liv. Tidsperspektivet är utmanande och kräver sin läsare, men är samtidigt väldigt snyggt konstruerat. Vi får veta lite, men ändå ges en ganska tydlig bild av en kvinnas liv i slutet av 1800-talet. Den fria Lily finns där hela tiden, om än under ytan och det nya livet som änka lovar en hel del. Det som styrt hennes liv verkar mest av allt ha varit tillfälligheter. Nu ska hon försöka styra det själv.

Ida Jessen är en ny bekantskap för mig och jag tycker mycket om hennes sätt att skriva. Inga onödiga ord och inga onödiga förklaringar. Snyggt och sparsmakat. Nu läser jag vidare i Doktor Bagges anagram och se vad jag får veta mer om paret Bagge.

 

Sida 1 av 50

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: