Romaner

Bortom solens strålar

Eftersom jag fått i uppgift att göra en handledning till den bearbetade versionen av Bortom solens strålar, som ges ut av Vilja förlag i höst, var jag självklart tvungen att läsa originalversionen först. Det här är Arkan Asaads tredje roman och den ger oss berättelsen om huvudpersonen Amàrs liv i Sverige, innan händelserna i debutboken Stjärnlösa nätter.

Amàr och hans familj flyr från irakiska Kurdistan när fadern deserterar från armén. Amàr är tre år när de kommer till Sverige. Inledningsvis går det väldigt bra för familjen. De bor i ett villaområde i Eskilstuna, fadern äger två videobutiker och de integrerar sig i samhället. De lever helt enkelt ett bra liv och det verkar gå bra för alla i familjen, men åå julafton när Amàr är tolv år förändras allt.

Det är i Blod rödare än rött som vi får ta del av pappa Casims historia om hur han träffar Amàrs mamma och hur han deltar i kriget mellan Irak och Iran. Efter att han deserterar och flyr har han ingen kontakt med sin familj och vet inte heller vad som hänt dem. Det där telefonsamtalet på julafton ger honom svar, men också brutalt dåligt samvete för vad han utsatt sina nära och kära för. Själv fick han ett bra liv i Sverige, medan de haft det fruktansvärt. Här finns mycket av förklaringen till varför han gifter bort sin äldste son Amàr i boken Stjärnlösa nätter.

Jag tycker om Bortom solens strålar och uppskattar att få ta del av det liv i Sverige som Arkan Asaad gav oss en del av i sitt sommarprogram från 2015. Jag tycker också om att den här boken är mer balanserad och reflekterande än de två tidigare böckerna. Det märks att Asaad har mognat och kanske fått distans till det hemska han beskriver i sin debut. Det här är ett snyggt avslut på trilogin om Amàr och jag hoppas att det är ett avslut. Nu vill jag att Asaad skriver något helt annat utifrån sitt faktiskt unika perspektiv. Det kan bli hur spännande som helst.

Dödligt arv är perfekt sommarläsning

Jag absolut älskade Rachel Rhys förra bok En farofylld överfart som utspelade sig på en båt på väg till Australien under andra världskriget och hade skyhöga förväntningar på nya boken Dödligt arv. De infriades.

Året är 1948 och vi får träffa Eve Forrester. En fortfarande ung kvinna som mist sin ungdomskärlek i kriget och nu är gift med Clifford Forrester, en synnerligen tråkig man som hon definitivt inte älskar. Faktiskt är hennes liv så långtråkigt att hon roar sig med att titta på vattendroppar på rutan och låter dem tävla mot varandra.

När Eve får ett brev och ombeds infinna sig på Advokatfirman Pearson & Wilkes för information och instruktioner händer det äntligen något spännande. Det visar sig att hon är en av arvtagarna till en mr Lester och att hon måste resa till den franska rivieran för att få arvet.

Clifford är tämligen säker på att det här är något riktigt skumt och Eves kontrollerande mamma håller med honom. Ändå reser Eve till Cannes och får där veta att hon ärvt en fjärdedel av ett hus. De andra delarna ägs av mr Lesters släktingar och de vill sälja det så snabbt det bara går. Eve vill istället stanna kvar. Hon tycker om huset, älskar att få känna sig fri och vill dessutom ta reda på varför den där Guy Lester har tagit upp henne i sitt testamente.

Precis som i En farofylld överfart är huvudpersonen en enkel ung kvinna som plötsligt befinner sig i en värld full av rika människor. Självklart vet hon inte riktigt hur hon ska smälta in när det är så uppenbart att hon inte har några pengar. Det är kanske den största anledningen till att sälja huset, men då går pengarna till hennes man och hon kommer att ha absolut noll glädje av dem.

Dödligt arv är en välskriven och spännande historia om en kvinnas frigörelse och om de rikas desperata jakt på någon slags lycka. Att livet är en konstruktion för såväl fattig som rik står klart och ingen verkar leva det liv de vill. Dessutom döljer det sig hemligheter bakom den mest oskyldiga fasad.

Regnvakt — om ett översvämmat Paris

Regnvakt av Tatiana de Rosnay handlar om en familj som träffas i Paris för att fira fadern Pauls 70-årsdag och föräldrarnas bröllopsdag. Paul är en man som egentligen trivs bäst bland sina träd och kanske är det därför han verkar lite lågmäld. Sonen Linden är den som berättar historien om vad som händer under några väldigt regniga dagar i den franska huvudstaden. Översvämningen hotar staden precis som den gjorde 1910 och det går snart inte att ta sig någonstans. På hotellet mår pappan sämre och sämre och även hans fru känner sig dålig. Deras vuxna barn försöker att finnas där för dem, men de har sina egna bekymmer att hantera. Linden längtar efter sin sambo och önskar att han var hos honom. Systern Tilia är istället rätt nöjd med att befinna sig långt bort ifrån sin man och reser tillsammans med sin dotter.

Regnvakt är en lågmäld, välskriven och gripande berättelse om en stad och en familj som långsamt drunknar. Tatiana de Rosnay bjuder på ett familjedrama som består av undertryckta känslor och där mycket står att läsa mellan raderna. Medan regnet vräker ner och Seines vatten stiger avslöjas familjehemligheter och relationer sätts på prov. Vi får också följa Linden ut på fototurer i staden och se förödelsen genom såväl hans ögon som hans kameralins. Jag tycker mycket om att få följa främst honom, men också hans familj. Det här är kanske de Rosnays vackraste bok och Paris glänser i huvudrollen. Jag kommer att bära med mig den länge.

Läs gärna Annas intervju med författaren på Kulturkollo.

Regnmannen: en trädgårdsberättelse

Jag är väldigt svag för Jonas Karlsson. Han är en fantastisk skådespelare, en lysande författare och så verkar han så himla smart och trevlig. Dessutom är han en superb inläsare. Det är sällan jag lyssnar på böcker, men när Jonas Karlsson läser in sina egna texter får hans ord en speciell betydelse. Det är som att orden blir levande på ett helt annat sätt än om de stannar på pappret.

Som ni förstår var förväntningarna på nya boken Regnmannen skyhöga.

Jag lyssnade i bilen och kom på mig själv med att småfnissa för mig själv. Jonas Karlssons humor har den effekten på mig. Det blir inga gapskratt, men väldigt många fnitter. Det handlar om den väldigt realistiska, men samtidigt absurda värld som Karlsson skapar som han sedan fyller med väldigt realistiska, men samtidigt absurda karaktärer. Allt levererat med en torr humor som jag älskar.

Huvudpersonen i Regnmannen är den nu pensionerade regissören Ingemar. Han har ganska nyss blivit änkeman och vet inte riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under en torr sommar blir det hans döda fru Ingers rosor som får hans uppmärksamhet. Det råder nämligen vattningsförbud och på något sätt måste han få vatten. För rosornas överlevnad självklart, men också för att slippa tjat från grannen Burman som är en riktig besserwisser och vet allt om trädgårdsskötsel. Dessutom har han full koll på bevattningsförbudet. Själv har Ingemar aldrig ägnat sig åt trädgården. Det var alltid Ingers plats.

Så hittar Ingemar en rostig kran på baksidan av sitt hus. Den står en bit in i gömd bland sly och ogräs, men det fungerar fortfarande. Snart märker Ingemar att det är en smått fantastisk kran som han nu är ägare till. Med den kan han nämligen styra vädret och skapa en skur när trädgården behöver det. Kranen ger Ingemar makt och han älskar det. Snart sprider sig ryktet om att han har makt över vädret och det både imponerar på och skrämmer grannarna. Främst är det Lillan Billing som är orolig och scenen där hon ska förklara för Ingemar att hon gärna vill att han ser till att det inte regnar under hennes dotters trädgårdsbröllop, samtidigt som hon ska försöka förklara varför han inte är bjuden och även intyga att hon egentligen inte alls tror att han har någon som helst makt över vädret, är helt obetalbar.

Jag älskar Regnmannen förbehållslöst. Vissa kritiker menar att den är för spretig och att delarna med kommunalrådet Anette Malmgren-Ljungman som kommer för att undersöka Ingemars kran, men för mig är inte ett enda ord onödigt. Att hon finns med ser jag som en naturlig fortsättning på de minst sagt märkliga kommunpolitiker som funnits med i Karlssons tidigare böcker och det är verkligen lätt att skapa absurda problem kring dem. Jonas Karlssons humor är helt klart precis min humor och jag njöt av att lyssna på Regnmannen framförd av honom.

Utan dina andetag

Det var många år sedan nu som jag och maken gav oss ut på en sex månader lång resa. Vi hade just firat in det nya millenniet och drog direkt till Sydney, eller inte direkt utan med ett gäng mellanlandingar. Därefter följde en klassisk rutt till Nya Zeeland, Indonesien, Vietnam, Laos och slutligen Thailand och Singapore. Att resa ihop är verkligen ett bra sätt att testa sitt förhållande och vi lyckades bra. Fortfarande är vi som bäst på att vara gifta när vi är lediga och slipper gnälla om vardagsbestyr.

För Evelyn och Erik blir långresan till Indien inte den harmoniska tid de hade hoppats på. På ytan är de ett lyckligt par. Ett jämställt par. Mer och mer förstår både vi och Evelyn att Erik är en ganska påfrestande och inte minst egoistisk man. Resan är hans dröm. Evelyn hänger bara på. Hon hoppas på en nystart och visst får hon det.

Att Karin Aspenström valt just titeln Utan dina andetag kan inte vara någon slump. Kents låt är på ytan kärleksfull och vacker, men den skulle också kunna skildra ett osunt kärleksförhållande. Ett sådant är det mellan Evelyn och Erik. Det är många gånger smärtsamt att läsa om dem och jag har verkligen svårt att förstå hur Evelyn över huvud taget kan se något hos sin man. Samtidigt vet jag att ett förhållande är så mycket mer och att det inte är enkelt att se när det som är skevt man själv befinner sig mitt i.

Utan dina andetag är en snabbläst historia om en resa som frestar på. Jag känner igen mycket från de resor vi gjort, där bortskämda backpackers gör sitt bästa för att hitta det genuina, samtidigt som de följer alla andra. Det är på många sätt en absurd reseform och Aspenström beskriver den bra. Jag blir definitivt inte sugen på att resa till Indien. Möjligen med min egen bra mycket trevligare man, men då reser jag nog hellre någon annanstans. Den här gamle backpackern har blivit bekväm.

Jag minns Herman Wouk

Ganska tidigt bytte jag barnböckerna mot vuxenböcker. Visst fanns det ungdomsböcker på 80-talet, men de var inte lika bra och definitivt inte lika många. Några av de böcker jag läste väldigt tidigt var Herman Wouks Krigets vindar som på svenska delades upp i två delar. Tv-serien med bland andra Robert Mitchum och Ali MacGraw i rollerna sändes 1985 och det var i anslutning till det jag läste den och uppföljaren Krig och hågkomst som blev tv-serie 1988.

Herman Wouk dog den 17 maj i år och blev hela 103 år gammal. Vad jag inte visste var att han debuterade redan 1941 med boken The Man in the Trench Coat. Under kriget tjänstgjorde han som minsvepare vid amerikanska flottan och det är de erfarenheter som beskrivs i  The Caine Mutiny från 1951 som han tilldelades Pulitzerpriset för året därpå.

Det var från Wouks mest kända romaner jag fick min första berättelse om andra världskriget. Jag har också läst hans roman Hoppet, som kom på svenska 1993 där han berättar Israels moderna historia med hjälp av verkliga personer och sina fiktiva karaktärer. Uppföljaren Äran kom 1997 och där får vi ta del av händelserna i Israel mellan 1967 och 1979. Herman Wouk var ortodox jude, vilket jag minns påverkade berättelsen. De var ändå intressant som en del av en historieskrivning som utan tvekan är komplex och sällan neutral.

 

Foto: Douglas L Benc Jr/AP/TT

Folk med ångest

Folk med ångest är Fredrik Backmans senaste roman och kanske den mest skruvade. Han låter ett gäng udda figurer bli tagna som gisslan under en lägenhetsvisning och beskriver sedan deras reaktioner. Ett fransk-klassicistiskt drama på många sätt med en plats, en begränsad tid, men ett myller av relationer och personer. Det räcker att titta på omslaget för att få en känsla för kaoset som väntar innanför pärmarna.

Inledningsvis tyckte jag att det här var en skitjobbig bok. Eller fel. Inledningsvis älskade jag den. När Backman beskriver en person som hoppar och en som inte gör det, men ber oss att inte tänka på det just nu. När han låter berättaren bli en egen karaktär och tala direkt till läsaren. Sedan blir det kaos och jag blir lite trött. På förlagets hemsida beskrivs Folk med ångest som “en orimligt stökig komedi” och ja, det är definitivt sant. Det är det kaoset som först blir lite väl mycket för min smak.

Allt handlar om en lägenhetsvisning. Ni har säkert varit på sådana och om ni har det känner ni säkert igen karaktärerna. Där finns den äldre mannen som går och sparkar på listerna och muttrar om alla fel som måste åtgärdas med målet att skrämma bort andra spekulanter och så finns de gravida, som nästan har flyttat in innan visningen är över och som ser sådär läskigt lyckliga ut bara av tanken. Väldigt få lägenhetsvisningar bevistas däremot av en man iklädd kanindräkt och det är ganska ovanligt att en bankrånare dyker upp och tar alla spekulanter som gisslan.

På just den här lägenhetsvisningen dagen före nyårsafton är det dock just detta som sker. Lägg därtill banktjänstemannen som just rånats, en dam som hävdar att hennes man är och parkerar bilen och så frun till den där listsparkaren som gör allt för att göra sin man lycklig. Och så en mäklare då. Icke att förglömma. När gisslandramat är ett faktum introduceras vi också för två poliser som också råkar vara far och son och försöker hitta ett sätt att samarbeta. Tillsammans bilder de alla gruppen som på ett eller annat sätt kan kategoriseras som “folk med ångest”.

Någonstans förvandlas Backmans bok från en ganska påfrestande och hysterisk historia till att bli en ganska charmig skildring av en grupp människor som bara råkar träffas och faktiskt gör det bästa av en mycket märklig situation. Det finns något djupt mänskligt över dem och snart fångar de mitt intresse. Språket är som vanligt lite överlastat, men jag tycker att Backman håller sig från de värsta krumbukterna i den här boken. Det finns en stramhet i alla metaforer och en mänsklighet i de stora känsloorden och de många snabba klurigheterna. Jag gillar det jag läser och jag gillar alla känslor som väcks i mig.

Folk med ångest är helt galen, så är det verkligen, men det är också en väldigt varm och mänsklig bok om rädsla, ensamhet, ångest, kärlek och alla andra starka känslor känslor som går att komma på. Det finns något befriande med att bara kötta på med alla känslor med extra allt och grädde på toppen. Det är inte ens en gnutta subtilt, men rätt härligt ändå.

 

Vår älskade

De tre syskonen Isma, Aneeka och Parvaiz står i centrum i Kamila Shamsies bok Vår älskade. Historien börjar när Isma ska resa till USA och missar planet för att hennes bagage blir genomsökt i tullen och hon dessutom tvingas svara på tusen mer eller mindre märkliga frågor. Inte så överraskande kanske, då hon har pakistanska rötter och dessutom bär slöja. Faktiskt hade hon förutsett just detta och hennes syster har förberett henne. Att det skulle gå så långt att hon faktiskt inte skulle komma iväg hade däremot ingen av dem förutsett. Som tur är känner personen som arbetar i biljettdisken igen sig och bokar om biljetten.

Isma kommer i alla fall till USA och lyckas skapa sig något slags liv. På ett café träffar hon Eamonn, som också han har rötter i Pakistan och dessutom är son till Karamat Lone, en högt uppsatt politiker i Storbritannien. När Eamonn reser tillbaka till London tar han med sig m&m:s till Ismas granne tant Naseem och det är där han för första gången träffar Aneeka.

Att vara annorlunda och misstänkliggjord är ett centralt tema i Shamsies bok. Syskonen hanterar det på helt olika sätt och brodern Parvaiz väljer den mest extrema vägen i ett försökt att hedra sin döde far som var jihadist. Ingen av systrarna vet var han befinner sig och egentligen inte heller vad han gör.

Vår älskade är Kamila Shamsies åttonde bok, men den första av henne jag läser. På engelska heter den Home fire (mycket bättre än den svenska titeln som är en märklig översättning) och tilldelades Women’s Prize for Fiction 2018. Boken är en nytolkning av Sofokles tragedi Antigone, men jag vet för lite om den för att kunna uttala mig om likheterna. Däremot vet jag att Kamila Shamsie skrivit en riktigt bra och viktig bok, som verkligen handlar om ett stort problem i vår tid. När integrationen brister och invandrare ses som andra klassens medborgare, eller till och med som farliga individer är risken att de som ändå inte räknas vänder sig emot det samhälle som vill utesluta dem. Shamsie ursäktar ingenting, men har modet att vrida och vända på den enkla sanning som många tyvärr tror på.

Läsprojekt: Jag heter inte Miriam

Under våren läste mina elever Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson i kursen Svenska 3. En bok som tillhör mina favoriter, men som jag insåg ganska snart, var svår för de mer ovana läsarna.  Det handlade dels om språket, som är vackert och fyllt av bildspråk, lite om de många tidsförflyttningarna via olika sinnesintryck, men kanske mest för att det tog tid innan “det blev spännande”, dvs innan berättelserna från de koncentrationsläger huvudpersonen var i fick stå i centrum.

När jag läser elevernas skrivuppgifter om boken slås jag ändå av att många som inledningsvis tyckte att läsningen var svår, men kämpade vidare, faktiskt tyckte att de fick lön för mödan. De lärde sig saker om t.ex. romernas situation som de inte vetat innan och det är också de historiska delarna som jag ville att de skulle få med hjälp av skönlitteratur. Om jag hade gjort om läsprojektet hade jag knutit det ännu mer till min historieundervisning.

De elever som är mer vana vid att läsa tyckte väldigt mycket om boken. De gillade hur den var upplagd och engagerade sig mycket i Miriams öde. Några berättade spontant att de var glada över att vi läst just Axelssons bok gemensamt.

Hur arbetade vi då med boken?

Jag läste det inledande kapitlet när Miriam vaknar på sin 85-årsdag och förbereder sig inför kalaset. Här finns en fantastisk beskrivning av hur hon ser sitt liv som 85 köksluckor som döljer olika händelser och upplevelser. Här pratade vi en del om just minnen och vilka luckor som varit viktiga i elevernas liv. Fanns det luckor de gärna öppnade och sådana som förblev stängda?

Vi läste också om födelsedagen, när Miriam för första gången säger “Jag heter inte Miriam” och får väldigt olika reaktioner från sina nära och kära. Just relationerna i familjen var något många fastnade för och vi pratade en del om vad de egentligen tyckte om varandra. Under läsningen gick det sedan att lägga till fler ledtrådar.

Varje vecka fick eleverna en kortare skrivuppgift bestående av 1-3 frågor, som de fick ägna ca 30 minuter åt att besvara enskilt. Det var ofta frågor om det som hänt i boken sedan förra gången som till exempel:

  • Endast tre siffror finns kvar av Miriams tatuering. Vad är det för tatuering? Varför är det viktigt att alla siffror inte finns kvar?
  • Miriam byter ut sin trasiga klänning. Varför gör hon det? Varför blir bytet av klänning betydelsefullt?
  • I Jönköping hamnar Miriam mitt i en demonstration, som urartar till ett upplopp. Vad är det deltagarna protesterar mot? Vad händer? Hur känner sig Miriam?
  • Fokus den här veckan ligger mycket på Olofs och Miriams förhållande. Hur träffas de? Hur blir de tillsammans? Hur verkar deras äktenskap ha varit? Tänk t.ex. på Miriams samtal med Camilla om kärlek och förhållanden. Vilka krav ställer Camilla? Vilka krav ställde Miriam?
  • Else var en viktig person för Miriam i lägret. Vem är hon? Vad får du veta om henne?

 

Därefter fick de i grupper samtala kring andra frågor och redan ut eventuella oklarheter tillsammans. Till varje samtal hade de också i uppgift att välja ut ett citat eller en scen och presentera för varandra i gruppen. Detta inledde varje samtal.

Uppgiften att reda ut oklarheter tillsammans, skapa en tidslinje utifrån det något svåra tidsperspektivet, samt en sammanfattning av det som hänt var också återkommande uppgifter. Det kan tyckas att de som slarvat med läsningen då får för mycket information gratis, men jag ser det snarare som att de får en chans att faktiskt komma ikapp i läsningen och kanske inse att de behöver läsa vidare för att kunna vara en del av samtalet.

Återkommande frågor/uppgifter:

  • Vad har hänt sedan förra samtalet? Sammanfatta tillsammans?
  • Tidsperspektivet är lite klurigt. Gör en tidslinje tillsammans.
  • Vad tycker ni om hittills i boken? Varför?
  • Vad tycker ni inte om? Varför inte?
  • Är det någonting i boken som är oklart? Finns det några ord som är nya eller svåra att förstå? Hjälp varandra.

Exempel på diskussionsfrågor:

  • Miriam säger till sin familj att hon inte heter Miriam. Vad blir deras reaktion? Vad tror ni att hon egentligen vill säga? Vad är det för hemlighet hon döljer för sin familj?
  • Vi får reda på mer om Hanna. Vem är hon? Vad har hon haft för betydelse i Miriams liv? Vad tycker ni om henne?
  • Språk och identitet är viktiga teman i boken. Hur märks det hittills? Vilka andra teman hittar ni?
  • Zigenare och tattare nämns i boken. Vilka är de? Hur är deras status? Ge exempel på citat som beskriver dem. Vad hade vi kallat dem idag?
  • Är det någon scen som berör er speciellt mycket? Gå varvet runt, presentera varsin scen och berätta varför ni valt den.
  • Vad får vi veta om Ravensbrück och Auschwitz? Vilka likheter och skillnader finns?Vilka olika grupper av fångar nämns?  Berätta om någon viktig person och välj en scen/ett citat som visar hur Miriam hade det i lägren.
  • Vad får ni veta om livet i ett koncentrationsläger? Hur kan en skönlitterär bok fungera som ett komplement till faktaböcker?
  • Miriam syr snabbt, andra långsammare. Hur skulle du reagera i hennes situation före och efter du fick veta vad du sydde?

Totalt blev det tre kortare skrivuppgifter och tre samtal. När boken var utläst fick de istället en slutuppgift som skrevs i klassrummet på lektionstid och såg ut så här:

Om hemligheter, identitet och livsval i Jag heter inte Miriam

Skriv en analys utifrån följande rubrik. Fokus ska alltså vara på just dessa tre viktiga teman, men lägg till tankar om andra centrala teman och även om viktiga motiv samt bokens budskap. Koppla tydligt till boken genom referat och citat. Glöm ej att ange sidnummer där det är relevant.

Du ska beskriva huvudkaraktären Miriam, men också andra karaktärer i boken som du anser vara viktiga att koppla till de teman som finns i rubriken. Välj också någon eller några centrala händelser där dessa teman märks tydligt.

Din text ska vara 600-800 ord.

Utvärdering

Vad jag är nöjd med är att eleverna lärt sig en del och att de utmanats. Däremot hade jag kanske valt en något tunnare bok nästa gång, alternativt lagt mer tid på den här boken. Nu blev det lite för mycket för vissa elever, men å andra sidan klarade majoriteten av eleverna det hela utmärkt. Om jag läser Jag heter inte Miriam igen med elever hade jag gjort det i anslutning till att vi läser om andra världskriget i historia, vilket var meningen även nu, men diverse saker ställde till det. Jag hade också styrt läsningen ännu mer och gett eleverna mer tid att läsa på lektionstid.

Vera av Anne Swärd

Jag hade länge tänkt läsa Vera av Anne Swärd och när hon för några veckor sedan blev invald i Svenska Akademien, som efterträdare till Sara Stridsberg på stol 13, fick jag äntligen tummen ur. Det är jag mycket glad över.

Vera inleds under ett bröllop, där den unga Sandrine gifter sig med läkaren Ivan Ceder. Hon är egentligen för ung för äktenskap, men hennes man har sökt och fått dispens. Under bröllopet får bruden svåra smärtor och det visar sig att hennes hårt snörda kropp döljer en mage. Dottern Vera föds under bröllopsnatten.

Att Vera inte är Ivan Ceders barn är något vi förstår tidigt, men vad som egentligen hänt vet vi inledningsvis väldigt lite om. Parallellt med berättelsen om Sandrines liv som gift och hennes relation till den mäktiga, men mycket annorlunda familjen Ceder, får vi följa henne som flicka på olika platser i Europa. Det är en gripande berättelse och inte förrän i slutet vet vi riktigt hur det hela hänger ihop.

Anne Swärd har ett helt fantastiskt språk och Vera är utan tvekan en av de absolut bästa böcker jag läst i år. Jag hoppas verkligen att stolen i Svenska Akademien inte innebär att hon slutar skriva. Det vore väldigt, väldigt synd.

%d bloggare gillar detta: