Romaner

Malibu Rising

Malibu Rising är berättelsen om fyra syskon under ett dygn i augusti 1983, men också berättelsen om hur deras föräldrar möttes första gången och hur deras liv tillsammans utvecklade sig. Ramberättelsen är den om storasyster Ninas fest som hon planerar under dagen i sann Mrs Dalloway-anda och som sedan går av stapeln på kvällen och spårar ur under natten. Att någonting går fel vet vi redan från början, men inte vad eller hur. Nina är äldst av fyra syskon och har just blivit lämnad av sin man, en världskänd tennisspelare. De har bott tillsammans i ett lyxigt hus med utsikt över stranden i Malibu. Här har Nina också vuxit upp, men då i ett hus på stranden.

Till festen kommer självklart Ninas syskon. Bröderna Jay och Hud och sladdissystern Kit. Alla är de i 20-årsåldern och verkar leva perfekta lyxliv, men som vanligt när det gäller Taylor Jenkins Reid finns det mycket som är dolt under den perfekta ytan. Vi får både lära känna syskonen i nutid, men också följa deras uppväxt och för varje kapitel blir porträtten av dem mer komplexa.

Syskonens mamma June träffar deras pappa Mick när hon är väldigt ung och jobbar på sina föräldrars restaurang i Malibu, en restaurang som syskonen fortfarande äger. Hon blir blixtförälskad och Mick är också förälskad, men framför allt ser han henne som den perfekta, lojala partnern. June drömmer om en familj och Mick drömmer om att bli en känd sångare. Båda får som de vill, men det blir inte riktigt som de tänkt. Mick Riva lyckas inte vara den man som han önskar och som June behöver.

Taylor Jenkins Reid har utvecklats till en favoritförfattare. Jag var nära att avfärda hennes Evelyn Hugos sju äkta män som romantiskt tjafs, men läste ändå och absolut älskade. Ännu bättre var Daisy Jones & the Six som var en av de bästa böcker jag läste förra året. Taylor Jenkins Reid är duktig både på att skapa komplexa och intressanta karaktärer, skildra relationer och dessutom en intressant miljö. En bra författare helt enkelt. Jag tyckte mycket om Malibu Rising som kanske inte är lika bra som Daisy Jones & The Six, men ändå väldigt bra.

En detalj som är kul är att Mick väldigt kort är gift med Evelyn Hugo och jag är lite sugen på att läsa om kapitlet Gullible Mick Riva i Evelyn Hugos sju äkta män och det finns fler referenser till boken i Malibu Rising där även Daisy Jones nämns. Det är som att Jenkins Reid skapat sitt eget universum där hon placerar sina karaktärer och nästa bok ska tydligen utspela sig på 90-talet.

 

Such a fun age

Emira är barnflicka åt treåriga Briar vars mamma Alix, som Emira alltid kallar mrs Chamberlain, är någon form av influencer som lämnat livet i New York för ett förortsliv med man och barn. Det yngsta är hennes ögonsten, men den äldre dottern lämnar hon mer än gärna till Emira.

En kväll när Emira är på fest får hon ett samtal från Mrs Chamberlain som berättar att något hänt och de behöver hjälp att få Briar från huset. Elmina rycker ut och tar med Briar till den närmaste mataffären. De har varit där ett tag när en ordningsvakt ifrågasätter att en festklädd, ung, svart kvinna har med sig ett vitt barn i en mataffär långt efter läggdags. Det blir en otrevlig situation som filmas av en man, en man som Emira träffar igen några dagar senare.

Mannen heter Kelley och är ganska mycket äldre än Emira och dessutom vit. De börjar trots det dejta och utan att Emira vet om det följer Alix deras romans och en hel del annat genom att smygläsa i Emiras telefon. I hemlighet drömmer Alix om att vara ung igen. Att bo i New York och vara snygg, smal och barnlös. Egentligen är det märkligt att hon är avundsjuk på Emiras liv, men det är hon. 

I Such a fun age undersöker Kiley Riley dels förhållandet mellan en anställd och en chef, en yngre kvinna och en äldre. Hur makten helt finns hos paret Chamberlain och främst då Alix. Samtidigt vågar Riley också beröra det förbjudna, som att Alix, trots sitt på ytan perfekta liv är avundsjuk på Elmina. Hon drömmer om att vara ung, vacker och barnlös, men istället är hon fast i en förortsmardröm som hon inte kan vakna ifrån. Andra förbjudna frågor som tas upp är t.ex. huruvida föräldrar verkligen kan älska sina barn lika mycket eller om de alla, precis som Alix, har en tydlig favorit.

Det tog lång tid att läsa Such a fun age, men trots att den stundtals var lite seg var det mycket jag gillade, eller i alla fall fascinerades av. Jag tänker till exempel på Alixs fixering vid yta och framför allt strävan efter att verka vidsynt och god. Hon vill bli vän med Emira och det blir minst sagt märkligt. Så många goda handlingar blir istället tecken på fördomar. Detsamma gäller till viss del Emira och ännu mer Kelley. Vårt agerande tolkas inte alltid på det sätt som vi önskar och inte heller är vi alltid så vidsynta som vi hoppas. 

Trots vissa invändningar är Such a fun age ändå läsvärd och kanske ännu mer tänkvärd. Som alltid när det handlar om det goda i människor tänker jag på Vänner-avsnittet där Phoebe försöker komma på en osjälvisk, god handling utan att lyckas. Karaktärerna i den här boken försöker, men lyckas verkligen långt ifrån alltid. 

Kiley Reids bok har getts ut på svenska av Albert Bonniers Förlag och heter då Vår bästa tid. Den är översatt av Klara Lindell. Jag rekommenderar den varmt.

Ljudet av fötter

Ljudet av fötter av Sara Lövestam handlar om Monika som längtar efter barn. När vi träffar henne första gången har hon och hennes sambo försökt i några månader utan att lyckas och har kontaktat vården för utredning. Ingenting är fel eller konstigt och de uppmanas att fortsätta försöka. När vi träffar Monika igen har det gått tio år och hon är fortfarande barnlös och sedan några år också singel. Visserligen träffar hon Kent ibland, men något riktigt förhållande har de egentligen inte. Istället är det jobbet på universitetet som tar den mesta av Monicas tid.

Förutom Monika får vi träffa hennes släktingar. Det börjar med hennes föräldrar och hennes fosterföräldrar, en sårig barndom rullas upp och vi förstår att vår huvudperson inte haft det lätt. I en vilja att höra till och upptäcka sina rötter söker Monika upp en släkting och därefter blir hon intresserad av släktforskning. Olika generationer får sina berättelser och Lövestam är skicklig på att skapa komplexa karaktärer på få sidor. För mig är de historiska bitarna något oväntat den största behållningen av boken.

Det blev en kort zoom-cirkel om Ljudet av fötter igår, men jag konstaterade att de andra gillade mer än mig, men att jag faktiskt tyckte om rätt mycket trots allt. Tyvärr hade jag lite svårt att ta till mig Monika, som är lite för mycket av en akademisk snobb för min smak, men samtidigt blev porträttet av henne mer och mer komplext och jag vill verkligen läsa de andra böckerna i serien. Mest tycker jag om att läsa om hennes relation med grannpojken Texas, som är samma Texas som i Lövestams ungdomsbok En stark nolla. Tydligen finns även karaktärer från andra av Lövestams böcker med och det är ett kul grepp. Jag blir inte minst sugen på att läsa Hjärta av jazz som är en av flera böcker av Sara Lövestam som jag har kvar att läsa.

Så för att sammanfatta är jag inte helt övertygad av Monikas berättelse, men Ljudet av fötter är ändå en bra bok och Monika tillräckligt intressant för att jag ska vilja läsa mer om henne. Jag hoppas också att hennes släktingar får plats i kommande böcker, inte minst Lisa som är den sista kvinnan vi lär känna innan boken tar slut. Jag undrar vad som händer mellan det som berättas och det vi redan vet om framtiden.

En helt galen helg

Look at me av Mareike Krügel börjar på en fredag och inleds med en synnerligen dramatisk händelse. Kat får ett samtal från dotterns skola och tar sig snabbt dit. Väl framme möts hon av en nedblodad dotter, som till och med lämnat ett spår av bloddroppar fram till rektorns kontor. Själv blir jag rejält orolig, men snart inser jag att Kat är en härdad mamma. Dottern Helli har ett blodkärl i näsan som hon lätt kan pilla sönder vid behov. Just idag ville hon (som så många andra gånger) bort från skolan och hon lyckades.

Sonen Alex vill bjuda hem sin nya (och första officiella) flickvän, Hatti vill sova över hos en kompis med en minst sagt tveksam boendesituation, Kat måste fixa inför besöket av en vän hon inte träffat på länge, på jobbet tjatar både föräldrar och chefen om en julkonsert och Kat vill helst av allt bara skrika. Som om det inte vore nog blir ena delen av transparet som bor i huset bredvid inblandad i en olycka i sin egen trädgård. Maken då? Han är kvar i Berlin över helgen för att gå på en synnerligen viktig tillställning. Som om det inte räcker att han arbetar där hela veckorna.

Look at me är en bok fylld av svärta, humor och fantastiska karaktärer. Mest berörs jag av berättelsen om att vara mamma till ett annorlunda barn. Kats vardagsliv är egentligen ganska tragiskt och även om hon klarar hon sig förhållandevis bra är det ingen vardag jag avundas henne. Att så mycket kan hända på några få dagar känns nästan överväldigande, men vi får också en del tillbakablickar som gör att vi lär känna Kat och hennes familj bättre. Kanske är det här bara en helt jävlig helg eller en massiv livskris. Kanske går det att göra om och göra rätt. Kanske är det inte alls så farligt som det känns precis just nu.

Boken finns också på svenska med titeln En nästan perfekt dag.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 3 april 2019

En familjetragedi

Poliser kommer till ett hus i inledningen av En familjetragedi av Mattias Edvardsson och de upptäcker två döda personer. En verkar ha dött av kraftiga slag mot huvudet och en av en överdos. Vad har egentligen hänt i huset? Handlar det om en utomstående gärningsman eller om en familjetragedi? Vi vet alla vad det sistnämnda betyder. Att en i familjen mördat och sedan tagit sitt eget liv. Mord alltså och visst är det en tragedi, men också ett fruktansvärt brott. Genom polisförhör och karaktärernas egna berättelser får vi till slut reda på exakt vad som hände i den fina villan i Lund.

Bill måste ändå ses som huvudpersonen. Ensamstående pappa till Sally, nyss arbetslös och dessutom änkling. Sorgen efter hans fru och Sallys mamma Miranda är stor. Så stor att livet inte alls kan fortsätta som vanligt. Faktiskt fortsätter det knappt alls. Som om sorgen inte vore nog var Miranda inte bara Bills stora kärlek, det var också hon som försörjde honom. Visst tjänade han lite på att jobba extra på en biograf, men ekonomin är minst sagt knackig. Inte blir det bättre av att Bill ofta försöker spela sig till pengar, men i princip alltid förlorar istället. En bra pappa är han trots allt och Sally är hela hans liv. För att förbättra ekonomin bestämmer han sig för att hyra ut ett rum i lägenheten. Sally sover ändå alltid i hans säng och behöver inte rummet lika mycket som de behöver pengar till hyran.

Karla, student som vantrivs i sitt rum på studenthemmet svarar på annonsen. Hon har lämnat Boden för Lund och läser en förberedande juridikkurs som hon hoppas ska ge henne en plats på juristlinjen. Drömmen är att få arbeta som domare. Sally blir förtjust i Karla direkt och Bill tycker också att hon känns som en passande inneboende. Snart är de tre i lägenheten.

För att finansiera studierna arbetar Karla som städerska. Uppdraget är att två gånger i veckan städa hos paret Rytter i en gigantisk villa i Professorsstaden. Steven är barnläkare och hans fru Regina är svårt sjuk efter att en virusinfektion slagit ut henne helt. Hon är beroende av starka mediciner och tillbringar i princip all tid i sängen. Några gånger kommer hon upp och vill dricka te med Karla, något som Karla har svårt att säga nej till. Steven blir dock riktigt upprörd över att hans fru lämnar sängen och menar att det gör henne sämre. Karla ska därför säga nej till att umgås med henne.

Det är mycket som är skumt med paret Rytter helt klart och märkligast är kanske att Steven dejtar och då påstår att hans fru är död. En kväll träffar han Jennica, som är ganska mycket yngre än honom och gammal vän med Bills fru Miranda. Jennica faller pladask och snart har hon och Steven ett etablerat förhållande. Han är den perfekte gentlemannen och Jennica är lycklig. Samtidigt är det tydligt att de lever helt olika liv och Steven passar inte direkt in i Jennicas sunkiga lägenhet där katten Hunden är enda sällskapet, förutom en miljard pizzakartonger och annat skräp.

Mattias Edvardsson är riktigt bra på att skildra komplexa karaktärer och den här gången har han lyckats ännu bättre än tidigare. Egentligen är En familjetragedi inte speciellt spännande, men jag bryr mig om karaktärerna, speciellt Bill och Karla och vill gärna veta hur allt hänger ihop. Frustrationen i hur Bill ställer till det för sig själv är stor och jag vill bara att han ska ta sig samman. Karla och hennes drogberoende mamma är också fin att läsa om. Just svårigheten i att lämna ett medberoende och faktiskt våga skapa sig ett eget liv är fint skildrad. Det finns inte bara en utan flera familjetragedier i den här boken.

En familjetragedi är riktigt bra och det är lätt att engagera sig i karaktärernas öde. Fördelarna med de många perspektiven är stora, men det finns några karaktärer som jag inte riktigt är färdig med. Egentligen är jag lite trött på att författare gör serier när de borde nöja sig med en bok, men jag hade önskat att få återse Karla. Hennes öde berör mig mycket och jag vill följa henne lite till. Även om jag tycker att Edvardsson är riktigt skicklig på att skriva böcker ur flera perspektiv hade det varit trevligt att helt få ägna sig åt en huvudkaraktär.

 

Allt som väntar dig

Efter att ha älskat de två böcker jag läst av Lorraine Fouchet hade jag höga förväntningar på senaste boken Allt som väntar dig. Precis efter läsningen var jag lite besviken, men faktum är att jag tänkt på boken så mycket efteråt att jag måste omvärdera läsupplevelsen. Den besvikelse som finns kvar är att boken inte utspelar sig på Groix, även om ön nämns och finns där i bakgrunden.

Istället tar Fouchet med oss till Paris och ett hus där Domnin bor med sin pappa i en lägenhet. I huset bor även andra släktingar och de är alla mer eller mindre en del av Domnins liv. Mer efter att det fruktansvärda händer. Hans pappas hjärta slutar slå och när ambulansen kommer har den blonda kvinnan som ringt efter den försvunnit. Domnin, som är femton år, är nu föräldralös. Visserligen hoppas han att hans mamma ska komma tillbaka, men får snart veta att hon inte är på en tillfällig resa. Dessutom kommer ett brev som antyder att Dom har en syster i Sydamerika. Hans ingifta faster, som nu är änka, följer med honom på jakt efter sanningen om hans familj.

Dom berättar om sin pappa och sitt sökande efter sanningen och parallellt med det får vi pappans älskarinnas berättelse. En bild av en annorlunda familj växer fram och även om jag saknar Groix är det ett äventyr att få följa med till de södra delarna av Sydamerika. Lite svart, lite märkligt, men också hjärtskärande och gripande. Trots att det här inte är min favoritbok av Lorraine Fouchet står det definitivt klart att hennes lägstanivå är mycket, mycket hög. Det är också så att Dom kommer att stanna i mina tankar länge, länge. Hans öde engagerar helt klart.

Det långsamma livet

I Det långsamma livet tar Abdellah Taïa med oss till Paris efter terrorattentaten 2015, som förändrade allt. I alla fall känns det så för huvudpersonen Mounir, en 40-årig marockansk man, som nu tappat den plats han trodde sig ha i den franska huvudstaden. Berättelsen om honom är som en feberdröm, fragmentarisk, känslofylld och inte sällan väldigt obehaglig. Det är ingen idé att försöka hitta en början och ett slut. Istället skriver Taïa fram ett kaos som verkligen berör.

Det vi vet om Mounir är att han ibland arbetar som lärare, att han varit djupt förälskad i polisen Antoine, att han just flyttat in i en lägenhet i centrala Paris och att han störs av grannen ovanför. Så mycket att det blir bråk och polisen kommer. De hittar massor av misstänksamma saker i Mounirs liv. Hans alldeles för billiga lägenhet, hans humör och självklart det faktum att han är muslim från Marocko. Kanske håller han på att förbereda ett nytt terrorattentat?

Att beskriva Abdellah Taïas sätt att skriva är nästan omöjligt. Jag vet bara att hans språk går rakt in i hjärtat. Att berättelsen om Mounir blir något jag tar till mig och faktiskt inte måste förstå. Livet är inte en rak linje från A till B och när Mounir i all sin panik försöker beskriva sitt liv är det självklart så att det blir ett virrvarr av tankar. Till slut vet läsaren inte vad som är sant och vad som pågår i Mounirs huvud. Är det så att polisen Antoine som kommer till hans hus är samma Antoine som han haft ett hemligt förhållande med? Är han en vanlig, skötsam lärare, eller finns det något sätt han har kanaliserat sin ilska på? Taïa ger oss inga onödiga förklaringar och erbjuder till och med två slut på historiens om Mounir.

Det långsamma livet är ingenting för den som vill ha en rak och enkel berättelse som ger svar. Istället skapas fler frågor ju längre jag läser och jag bestämmer mig för att inte tänka så mycket, utan bara dras med. Språket är som sagt helt otroligt. Alla de trådar som bjuds på får mig att tänka vidare och ibland hamnar jag på samma plats som Mounir, men ganska ofta på en helt annan plats. Det här är ett imponerande romanbygge, där starka känslor tar över det logiska, precis som jag tänker mig att det gör för någon som hamnat i en väldigt obehaglig situation.

Sorgen lyckan livet

Sorgen lyckan livet av Meg Mason är en bok som jag hade absolut noll förväntningar på. Den dök upp i mitt flöde och personer vars boksmak jag litar på tipsade. Jag var trots det inte alls beredd på hur drabbat jag skulle bli av berättelsen om Martha, som när vi träffar henne första gången just fyllt 40. Visst finns det ålderskriser, men för Martha är livet en enda lång kris. Det spelar liksom ingen roll hur mycket hon kämpar och försöker, hon får aldrig riktigt ordning på sitt liv ändå. Hon blir aldrig riktigt lycklig och de personer som vill älska henne stöter hon bort.

Sorgen lyckan livet är en bok som på ett bra och ärligt sätt beskriver psykisk ohälsa. Martha hittar sällan skäl att leva och tillåter inte sig själv att känna någon som helst lycka. Hon är gift, är livrädd för att få barn och tycker egentligen att hon inte är värd någonting alls. Det blir en självuppfyllande profetia och när hennes man lämnar henne finns ännu mindre kvar att leva för.

Meg Mason har skrivit en bok som skulle kunna vara nattsvart och hopplös, men lyckas få in både humor och hopp trots allt. Martha är en komplex person och när Mason låter hennes problem på vara oprecisa och utan namn. En del av mig vill veta vad det är hon lider av, men det räcker att veta att hon är deprimerad, med allt vad det innebär. Kanske har hon alltid varit det. Mest troligt kommer det aldrig gå över helt. Det här är en bok som jag läste snabbt, snabbt och tyckte väldigt mycket om. Rekommenderas varmt, men var beredd på starka känslor, speciellt om du känner igen dig i Martha på något sätt.

En bättre människa

I sin senaste bok En bättre människa tar Eli Åhman Owetz åter med oss till det lilla samhället Söderberga. Den här gången är det byns frissa Kicki, kusin till Erik som träffade Malin i Brevvännerna och var gift med Susanne i Renoveringsobjektet. Jag gillar verkligen idén att låta olika människor från samma fiktiva samhällen stå i centrum och hoppas att vi får läsa många fler böcker därifrån.

Kicki trivs med livet som frisör i sin gammaldags salong med klassisk inredning och stor neonskylt. Hon har tagit över såväl inredning som kunder från salongens tidigare ägare. Som evig singel har Kicki skapat ett liv som hon trivs med och även om hon dejtar ibland vill hon inte ha någon sambo eller några barn. Helst av allt umgås hon med sina vänner och när en tjejhelg krockar med hennes mammas nye mans födelsedag gör hon det (för sig) självklara valet och väljer bort sin mamma. Lite dåligt samvete har hon eftersom modern låter lite sjuk och svag, men det gör hon alltid och Kicki är verkligen inte sugen på en helg hos sin undergivna mamma med sin hemska man Harald. Hon tackar nej, lovar att komma en annan helg och blir kallad egoistisk.

Några dagar senare ringer Harald upp Kicki och berättar att hennes mamma har dött. De hade åkt in till sjukhuset och läkarna upptäckte att cancern hade spritt sig så mycket att det inte fanns något att göra. Den trötthet som Kicki hade hört i sin mammas röst fanns verkligen där denna gång och nu känner hon sig precis så egoistisk som hon blev kallad i det sista samtalet med sin mamma. “Du lever ett väldigt egoistiskt liv du, Kristina. Du har aldrig behövt tänka på någon annan än dig själv. Har du funderat över det en endaste gång?” Så löd de sista orden och de gnager i Kicki.

När Kicki ett tag senare fyller 50 år är det bara två saker hon önskar sig av sina gäster. Riktigt bra, italienskt vin och förslag på hur hon ska göra världen bättre och kanske bli en bättre människa på köpet. Vi får följa Kickis kamp att förändra sitt liv och det går inte alldeles enkelt. En viss skillnad gör hon ändå och det förändrar livet både för henne och andra. Det är en charmig historia Åhman Owetz bjuder på och det är trevligt att återse gamla bekanta och lära känna nya. En bättre människa är inte lika bra som Renoveringsobjektet, men den är mindre förutsägbar och bidrar fint till den värld som författaren skapat. Helt klart trevlig läsning.

Em är en fantastisk läsupplevelse

När jag läste Em av Kim Thúy gjorde jag något jag inte gjort förut. När jag kom till sista sidan började jag om och läste boken igen. Jag ville vara säker på att jag inte missade någon detalj i den fantastiska väv om Vietnam, kriget och dess följder som Thúy skapat. Kriget ja, Vietnamkriget eller det amerikanska kriget. “I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.”, skriver Thúy.

I franska Indokina bor Mai. Hon har kuliernas mörka hud och plantageägaren Alexandre möter henne med vrede. En vrede som förändras till något helt annat och en kärlekshistoria inleds. “Hade forskare fått nys om kärlekshistorien mellan Mai och Alexandre skulle Stockholmssyndromet kanske istället fått heta Tây Ninh-, Bên Cui- eller Xa Cam-syndromet”, skriver Thúy och visar hur mycket vi inte vet om historien. Delar av boken vill jag direkt ta med till mina elever och läsa högt. Jag vill berätta om gummiträden, om Indokina, om ett land som blev ett land och sedan splittrades. Om människor som krossas, om den brutala döden och om dem som överlever.

Dottern Tâm tar berättelsen vidare och skyddad av sin amma lyckas hon fly när döden tar hennes föräldrar. Via en rad människor, vars öde flätas samman på ett sätt som vi läsare ser, men de inte alltid är medvetna om, tar Kim Thúy oss med genom kriget, till gatorna i Saigon, i ett plan över Atlanten och sedan från USA ut i världen igen. Det är så välskrivet, så vackert komponerat och så gripande att jag inte kan sluta läsa. Varje ord är valt med omsorg, varje ögonblicksbild behövs och helheten som skapas är fullständig och samtidigt fortfarande ofullständig. Vi vet mycket, men inte allt och så kommer det alltid att vara. När berättelsen närmar sig sitt slut kliver författaren in i den. Hon berättar om de historier hon inte får plats med och personerna hon inte hunnit tala med. Att skapa en rättvis bild av ett krig som drabbat människor i årtionden är omöjligt. Författaren Kim vet detta. Ändå skriver hon och hon gör det med en skicklighet som imponerar.

Kriget i Vietnam slutade på pappret den 30 april 1975, då landet som delats skulle bli ett. Tjugofem år senare var jag och maken där just detta datum och såg hur splittringen fortfarande fanns. Hur vissa firade fredsdagen och hur andra sörjde. Vi såg tunnlarna, de som grävts ut för att turisterna skulle kunna rymmas och hörde guiden berätta om det omprogrammeringsläger han placerats i efter krigsslutet. Vi reste norrut och såg Ho Chi Minhs balsamerade kropp i det mausoleum som uppfördes efter hans död. Detta trots att han önskat att få kremeras. Nu ligger han där och människor går långsamt förbi i tystnad. Några gråtande och fyllda av vördnad. I boken skriver Kim Thúy om hur människor från Vietnam fortfarande är tydliga med huruvida de kommer från norr eller söder. Det må vara fred, men krigets alla sår är inte läkta. Viktigt är att minnas att kriget inte inleddes när amerikanerna kom och inte heller slutade när de lämnade.

Em är en bok som berör. Den ger mig perspektiv på kriget jag aldrig tidigare haft. Det historiebruk som påverkar oss handlar om de amerikanska soldaterna och möjligen får vi följa med dem hem efter kriget. De skjuter mot vietnameser som utmålas som en fruktansvärd fiende. Kim Thúys berättelse om kriget hakar i den historieskrivning vi är vana vid, men ger sedan andra perspektiv. Hon berättar om soldaten som från sitt plan dödar alla, även småbarn och hur han klarar att leva med det, tills hans eget barn tas ifrån honom. Vi får följa med planet som används i Operation Babylift, där ett plan med spädbarn brinner upp och ett annat fylls och lyfter. Vi får också veta hur nagellack påverkat livet för en rad vietnamesiska kvinnor. Små detaljer som gått många förbi, men nu blir betydelsefulla. Jag är så imponerad över Kim Thúys bok och även om jag absolut älskat hennes tidigare böcker är det nu hon på riktigt blir en viktig författare som ger röst åt dem som inte fått höras.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: