Romaner

Det bästa som hänt mig

Som tur är fanns sociala medier inte när jag var hemma med mina barn och jag slapp se alla bilder på välmående ungar, vältränade mammor och en perfekt familjeidyll. Mitt i det kaos som två barn på kort tid medför hade jag mycket troligt blivit ännu mer deprimerad. Föräldraledigheten var långt ifrån den bästa tiden i mitt liv, men jag hade turen att träffa i alla fall några ärliga mammor. Tyvärr var de ganska få. De flesta målade nämligen upp en bild där allt verkade perfekt och trots att jag fattade att det var en liten del av sanningen, insåg jag snabbt att väldigt få vågar prata om det som inte är så rosaskimrande. Kanske hade det varit bra med sociala medier trots allt. Jag hade faktiskt kunnat komma i kontakt med fler bittra morsor som faktiskt vågade vara ärliga. Visst är barn fantastiska och visst finns det helt underbara stunder under föräldraledigheten, men det finns också kolik, förkylningar och en massiv gnällighet som gör att det är omöjligt att förflytta sig från hemmet. Ensam ute i ett hus på landet njöt jag inte direkt av varje stund. Så ja, det hade kanske varit bra med sociala medier trots allt. Då hade jag i alla fall haft lite vuxet sällskap.

Jag vet också att barn är en gåva och jag är otroligt tacksam över hur lätt vi fick våra pojkar. Kanske är det också därför det är lättare att våga minnas de svarta stunderna. För de tre huvudpersonerna i Johanna Schreibers bok Det bästa som hänt mig finns det olika saker som behöver döljas, av helt olika skäl.

Freddie är den som jobbar hårdast på sin yta. Hon driver ett framgångsrikt instagramkonto och ser det som omöjligt att lägga ut bilder som visar hur hennes liv verkligen ser ut. Ingen som följer henne kan ana att hon är djupt inne i en förlossningsdepression och knappt tar sig ur sängen. Den enda som får veta sanningen är psykologen Stefan och för honom avslöjar hon sina svartaste tankar. Det är efter ett besök hos honom som hon springer på Ermina.

Utåt sett är Ermina en superkvinna och barnet som hon och kärleken Alen väntar är resultatet av en lång kamp. Att inte känna total tacksamhet känns som en omöjlighet. Hennes vänner har dessutom lämnat småbarnslivet för många år sedan och hon har egentligen ingen att umgås med. Det är därför hon hoppas träffa några nya vänner på föräldragruppen som BVC ordnar, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon lyckas i alla fall få med Freddie på en fika och då träffar de Sigrid.

Sigrid är lärare och har blivit oväntat gravid med sin ganska mycket äldre sambo Ludvig. En sambo som gärna framhåller hur jämställd han är, men som egentligen är en gigantisk mansgris. Han arbetar som pressekreterare åt grundskoleministern Caspar Amiri, också kallad snyggministern. Jobbet går före familjen alla dagar i veckan.

Vi får följa den spirande vänskapen mellan dessa väldigt olika kvinnor som råkar ha barn som är lika gamla och det är trevlig läsning. Johanna Schreiber har sagt att hon skrivit boken hon själv hade velat läsa när hon var föräldraledig och jag önskar verkligen att den funnits när jag var det. Jag tycker visserligen att det finns mer ärlighet nu än då, även om den inte alltid är lätt att hitta bland alla perfekta uppdateringar. Vi har ännu en lång väg att gå innan moderskapet kan skildras på det komplexa sätt det förtjänar. Schreibers bok är helt klart ett steg på vägen och det är fint att dedikationen är “Till dig som någon gång känt dig som världens sämsta mamma. Du är inte ensam.” Inte du heller Johanna, inte du heller.

Älskarinnorna frälste mig

Mitt mål är att när året är slut ha läst något av alla kvinnor som fått Nobelpriset. Nu har jag en oläst, nämligen Grazia Deledda som mottog priset 1926 och jag utgår ifrån att listan fylls på med minst en ny kvinnlig pristagare i höst. En av pristagarna som jag undvikit länge är Elfriede Jelinek. Av någon anledningar har jag fått för mig att hennes böcker inte alls är något för mig. När vi skulle dra och bada i somras och jag behövde en bok i pappersformat hamnade Älskarinnorna i väskan och jag läste, läste och läste tills den tog slut. Jag absolut älskade berättelsen om Brigitte och Paula, som drömmer om ett liv där de faktiskt har ett värde. Dessutom fascinerades jag av Jelineks rappa språk, där versalerna är helt borta och orden liksom rinner fram i ett högt, porlande tempo. Helt fantastiskt. Varför har jag inte fattat att Jelinek är en författare som är helt perfekt för mig?

Brigitte är fabrikssömmerska och Paula butiksbiträde. De drömmer om något mer, ett bättre liv och har båda fått för sig att vägen dit går genom en man. Även om männen de hittar kanske inte är de rätta, binds de till dem då de blir gravida. Livet som kvinna ska innehålla man, äktenskap och barn, men Jelinek visar med all önskvärd tydlighet att dessa tre ingredienser inte är någon garant för ett lyckligt liv. Män kan vara svin, ungar kan vara jobbiga och utan ett eget liv är kvinnor utlämnade till sina män oavsett om de är bra eller dåliga makar. Jelineks ibland ganska naiva ordval gör krocken med den rejäla svärtan än mer brutal. Läsningen är smärtsam, men samtidigt nödvändig.

Älskarinnorna kom ut 1975 och blev Elfriede Jelineks stora genombrott. Jag kan tänka mig att boken landade helt rätt i ett Europa där en ökad frihet för kvinnor var en viktig fråga. Samtidigt som ett nytt liv hägrade, fanns gamla strukturer och könsroller att fastna i. När Jelinek tilldelades Nobelpriset 2004 lämnade ledamoten Knut Ahnlund sin plats i Svenska Akademien i protest. Han menade att priset var ödelagt i och med att en författare som Jelinek fått det. Nu var det inte första gången Ahnlund gick igång; han ville lämna redan 1989 i den så kallade Rushdieaffären, som fick bland annat Kerstin Ekman att avgå. Ahnlund satt dock kvar till 1996, då han lämnade arbetet i Svenska Akademien efter ett storbråk med dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén. Ändå fanns han alltså kvar 2004 och en slutsats att dra är att mansgrisar inom Svenska Akademien definitivt inte är någon ny företeelse.

Är då Elfriede Jelinek värd ett Nobelpris i litteratur, eller är det som Knut Ahnlund menar en författare som “ödelägger” prisets status? Nu har jag bara läst en bok och en svala gör ingen sommar, men jag är redan otroligt imponerad. Jag har inte läst någon bok som liknar Älskarinnorna. Elfriede Jelinek är unik, kanske inte så mycket innehållsmässigt, men rent berättartekniskt och inte minst språkligt. Ni som är Jelinek-experter, vad ska jag fortsätta med?

 

Själarnas ö

Själarnas ö av Johanna Holmström är en bok om kvinnor som av olika anledningar placeras på mentalsjukhuset på Själö i den åboländska skärgården. Den första huvudpersonen är Kristina Andersson som 1891 dränker sina två barn. Hennes man arbetar på annan ort och Kristina är helt ensam. Tröttheten tar över och hon vet inte riktigt vad hon gör. Hon vet bara att hon måste få lugn. Idag hade vi troligen insett att Kristina drabbats av en förlossningsdepression, men då fanns inget sådant begrepp. Holmströms beskrivning av Kristina och hennes öde känns ända in i hjärtat och den första delen av Själarnas ö tillhör det absolut bästa jag läst på mycket länge. Sorgen efter barnen och det liv hon förlorat gå aldrig över och hon slutar inte att leta efter sin dotter.

I bokens andra del får vi istället följa den unga Ellie, som begår sitt brott fyrtio år efter Kristina och därefter placeras på Själö endast femton år gammal. Kristina finns kvar i bakgrunden och är nu en mycket gammal kvinna, trots att hon med nutida mått mätt inte är jättegammal. Ellie har egentligen en stabil familjesituation och ett på ytan bra liv, men hon vill ha mer. Främst mer frihet och mer spänning. Hon förälskar sig i en man och tillsammans drar de ut på en resa där de likt Bonnie & Clyde begår en rad brott.

Sigrid är sköterskan som arbetat med båda kvinnorna och hennes liv är på många sätt lika isolerat som deras. Hon finner sig i att arbeta på en avlägsen plats och skapar ett liv som är ganska annorlunda. Det är intressant att följa denna trio kvinnor, men jag tycker nog att boken tappar lite när Ellie blir huvudperson. Samtidigt ger fler fall en mer komplex bild av hur kvinnor behandlades och Holmström tecknar skickligt komplexa porträtt av de tre huvudpersonerna.

Att jag skulle läsa Själarnas ö var något Ulrica bestämde, då denna bok var hennes tips i Bokbloggarboktipsutmaningen. Jag hade troligen läst den ändå, men jag är glad att den nu blev prioriterad.

The Whitstable High Tide Swimming Club

I det lilla samhället Whitstable styr tidvattnet möjligheten att bada. Det är därför Deb och Maisie träffas vid Reeves Beach när det är högvatten och till slut börjar prata. Ni vet hur det är med människor som man inte känner, men delar vanor med. Till slut går det inte att låtsas som att den andre inte finns. Det visar sig att de två damerna har mer gemensamt än att de älskar att simma, de är nämligen nyskilda båda två och i behov av nya vänner. När det dyker upp fler badare blir de en liten grupp och Ann, som aldrig går i vattnet, men gärna bestämmer, skapar en sida på Facebook. De döper sig till The Whitstable High Tide Swimming Club.

För att få in lite spänning krävs dock en konflikt och här handlar det om marknadskrafter som vill omvandla den lilla stranden till en plats för restauranger, barer och affärer. Självklart måste simsällskapet kämpa för att få behålla sin badplats och de använder en hel del uppseendeväckande metoder.

Katie May låter oss lära känna en samling udda figurer som lyckas hitta en plats där de kan höra till. Det här är verkligen en djupt mänsklig och trevlig bok om karaktärer som jag faktiskt bryr mig om. Den tar upp den ensamhet som många känner och hur människor kan mötas på de mest oväntade sätt. Mest tycker jag om huvudpersonen Deb, som egentligen är både naiv och irriterande, men samtidigt så härligt målmedveten. Det är inspirerande att läsa om någon som kämpar för att börja ett nytt liv mitt i livet.

Boken är utgiven på svenska av Lind & co med titeln Det lilla simsällskapet vid havet.

Herravälde är en fantastisk roman

Året är 1921 och Alice, den unga frun på Silvernäs herrgård, tvingas ta större ansvar när hennes man Fredric drabbas av ett slaganfall. Herrgården var hennes föräldrars och hon har vuxit upp i byn, men få verkar ta henne på allvar. Tjänstefolket saknar den gamla frun och när Alice försöker styra blir hon inte direkt mer populär. Lång-Sara i köket avskyr henne och Brita, som anställs tillfälligt, skvallrar om Alice och det som händer på herrgården till en tidningsman tillika bekant till Fredric. En man som mer än gärna hade sett Alice vid sin sida.

Alice gör ändå sitt bästa och med hjälp från förmannen Halvard lyckas hon ge de anställda sin veckolön. Eller i alla fall de flesta. Det visar sig att Fredric anlitat en konstnär som fått i uppdrag att måla porträtt av honom och hans fru. Konstnären har skickat sin dotter Thomasine och hon har blivit lovad ett förskott på trettio kronor. Alice har tagit dem ur kassaskrinet och när pengarna där tar slut mitt under löneutbetalningen låser hon upp kassaskåpet för att fylla på med kontanter. Där hittar hon istället för pengar dokument som visar att maken tagit stora banklån för att kunna färdigställa möbelfabriken som ska ge dem inkomster. De lånade pengarna är slut och fabriken måste komma igång om Alice ska kunna klara sig.

Elin Olofsson är en favoritförfattare och mina förväntningar var skyhöga inför läsningen av nya boken Herravälde. De infriades med råge och jag skulle säga att det här är hennes bästa bok hittills. Olofsson beskriver tidsandan trovärdigt och har skapat karaktärer som är komplexa och intressanta att följa. Teman som klass, genus och makt står i centrum och trots att det är vanliga teman lyckas Olofsson skapa något unikt. Herravälde är en både underhållande och spännande berättelse som jag slukade på några få timmar, trots att jag egentligen inte ville att den skulle ta slut. Alice är definitivt en karaktär som engagerar och jag tycker också om att läsa om såväl Thomasine som Brita. De är tre unga kvinnor som på olika sätt försöker ta kontroll över sitt liv med mer eller mindre lyckat resultat.

De hemlösa katterna i Homs

De hemlösa katterna i Homs är skriven av Eva Nour, en pseudonym för en svensk journalist som befann sig i Paris 2015 för att rapportera om terrordåden. Där träffade hon Sami, en man från Syrien och det är hans berättelse som blev De hemlösa katterna i Homs. Skildringen av det krigsdrabbade landet är tung att läsa, men viktig och välskriven. Vi får lära känna riktiga människor, inte bara de anonyma offer som det berättas om på nyheterna.

Sami växer upp i en medelklassfamilj i Homs i Syrien, där Baathpartiet styr på ett sätt som begränsar folkets frihet, men där livet ändå är relativt gott att leva. Datorer och internet är en stor del av hans liv och han startar ett företag tillsammans med några vänner som erbjuder ett alternativ till det statliga nätet. Olagligt självklart, men det är ingenting Sami reflekterar så mycket över tills det en dag knackar på dörren och säkerhetspolisen står där. Eftersom den server Sami och hans vänner använder finns i Israel anklagas de för att samarbeta med israelerna. Sami försöker fly till Dubai, men misslyckas.

Det är nu Sami tvingas in i armén. Han ska göra militärtjänst och den kommer att förlängas på grund av kriget. Egentligen är Sami tillsammans med sin flickvän Sarah, en del av kampen mot Assad-regimen, men det kan han självklart inte berätta om. Hans uppgift är att rita kartor för att regimens styrkor ska kunna ta sig in i städer på snabbast möjliga sätt. När han får ett sms från sin flickvän om att hon och andra demonstranter blir beskjutna inser han att Syrien blivit ett land där presidenten beordrar att det egna folket ska beskjutas. Kampen mellan att lyda order och att kämpa för det han tror på sliter Sami sönder och samman. När militärtjänsten är över ser han det som sin uppgift att ta bilder på allt hemskt han ser och sprida bilderna till resten av världen. Det är också som fotograf han reser till Paris 2015 och träffar Eva Nour.

De hemlösa katterna i Homs är en gripande skildring av ett vidrigt krig. Alla krig är självklart vidriga, men här förstörs ett land av den egna regimen. Sami stannar länge i det belägrade Homs och är med om de mest fruktansvärda saker. Det är bra att berättelserna inifrån börjar hamna i böcker, så att fler får uppleva krigets fasor. Om inte annat för att förstå att de som flytt hit inte gjort det av något annat skäl än att de inte haft något val. En av dem som flydde var den elev från Homs som hjälpte mig att skriva ett inlägg på Kulturkollo 2015. Läs gärna det.

 

 

 

Emil av Johan Heltne

Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Johan Heltnes debut Det finns ingenting att vara rädd för hade jag höga förväntningar på senaste boken Emil. De infriades till viss del. Emil är en intressant berättelse om skuld och det svåra i att kunna börja om. Eftersom jag som läsare inte är helt säker på vad som egentligen har hänt skapas en märklig och lite obehaglig stämning.

När vi träffar Emil är han på Teneriffa med sin sjuka farmor. Han verkar vara en ganska vanlig kille, men snart får vi reda på saker som gör att bilden kompliceras. Det hände något då han var ung, bodde i Uppsala och hette Fredrik. Han anklagades för en våldtäkt, men friades. Fri blev han däremot aldrig.

I sitt nya liv som Emil vet ingen om vad som hände den där natten i Uppsala. Vi läsare får inte riktigt veta det heller, men vi får flera berättelser som skulle kunna vara sanna. Det vi verkligen får veta är dock att ett liv styrt av skuldkänslor aldrig blir ett gott liv. Emil har försökt fly sitt förflutna, men inte lyckats, trots att det kanske verkar så inledningsvis.

Det finns en hel del som är bra i Johan Heltnes roman, men berättelsen om Fredrik som blir Emil är ibland lite rörig. Visserligen ger det en effekt av att känna som Emil kanske känner, men jag är inte helt övertygad. Trots det tycker jag om Heltnes språk och sätt att skriva och läser gärna mer av honom. Emil är dessutom en bok som stannar kvar, även om läsningen inte var helt okomplicerad. Eller just därför. Vi får inte alla svar om vad som hänt och det skapar en osäkerhet kring hur huvudpersonen ska tolkas. Det skapar en obehaglig känsla, som trots allt är både ovanligt och ganska spännande.

Annie John av Jamaica Kincaid

Så har jag äntligen läst något av Jamaica Kincaid. Något jag planerat länge. Att valet föll på just Annie John var naturligt, då Anna tipsade om den till Bokbloggarboktipsutmaningen 2019.

Annie John är en självbiografisk roman och den fokuserar på en flickas barndom och ungdom på en plats jag visste väldigt lite om. Annie John växer upp på den karibiska ön Antigua och mycket fokus i boken ligger på hennes relation med modern. En inte helt okomplicerad sådan. Inte heller andra relationer är direkt okomplicerade och Annie har en tendens att bossa runt de flesta, trots att hon egentligen inte vill annat än att bli omtyckt.

Jag fastnar sällan för barndomsskildringar, men Jamaica Kincaid är skicklig på att beskriva alla de tankar som ryms inom det ganska lilla barnet. Mycket fokus ligger på den fysiska förändringen med allt vad det innebär, men också svårigheten i att växa upp och inte riktigt veta vad som förväntas av en. Annie har drömmar, men vet inte hur hon ska förverkliga dem.

Senaste boken utgiven på svenska heter Lucy och verkar ta vid där Annie John slutar om än med en karaktär med annat namn och även om barndomsskildringar inte riktigt är min grej är jag tillräckligt imponerad och intresserad av författaren för att vilja läsa mer. Jamica Kincaid är utan tvekan en skicklig författare och hennes språk är något utöver det vanliga. Jag läser gärna mer av henne.

When I hit you

I sin självbiografiska, men också fiktiva, bok When I hit you med underrubriken “or a portrait of the writer as a young wife” skriver Meena Kandasamy om ett kort och destruktivt äktenskap med en man som gjorde sitt bästa för att krossa henne. Boken har uppmärksammats en hel del och återfanns bland annat på den korta listan för Women’s Prize for Fiction 2018. Det är en ytterst välskriven berättelse om en från början självständig ung kvinna, som bryts ner snabbare än det går att förstå. Beskrivningen om ett äktenskap som kanske inte ens på förhand var annat än en nödlösning, då den unga författaren kanske inte var helt och fullt förälskad, men hon gifte sig med en man som hon trodde var god och som hon respekterade. Att han skulle begränsa hennes liv, kontrollera allt hon gjorde och slå henne sönder och samman var självklart ingenting hon ens kunde drömma om.

Meena Kandasamy är författare, poet, översättare och feminist. Hennes första bok Touch publicerades 2006. På ytan är hon en kvinna som inte borde kunna kuvas. En övertygad feminist och en stark person. Det gör When I hit you kanske ännu viktigare, då den på ett så tydligt sätt beskriver hur en tidigare stark person så snabbt kan börja tvivla på sig själv, förminska sig själv och förlamas av rädsla. Jag har aldrig läst en så välskriven och ärlig berättelse om misshandel och även om det var otroligt tung läsning var den också nyttig. Det är så lätt att tänka att den som blir slagen borde lämna vid första slaget, men det finns så mycket vi då inte tar hänsyn till. I Indien är det också så att synen på kvinnor och äktenskap är annorlunda än här och att lämna sin man efter bara några månader för en så trivial sak som misshandel är ingenting som accepteras. Dessutom är våldtäkt inom äktenskapet inte olagligt, vilket tydligt visar att män har rättigheter som inte borde accepteras. När vi talar om våldtäktsstatistik ser det på pappret otroligt mycket bättre ut i Indien än i Sverige, vilket inte är fallet i verkligheten. En gift kvinna som blir våldtagen varje dag under ett år och sedan anmäler får 365 våldtäkter registrerade, medan det skulle bli noll i Indien.

Det är en skam för Kandasamy, som alltid sett sig själv som en stark person, att hon inte lyckades undvika det som hände. Som feminist borde hon kunna stå upp för sig själv. Samtidigt säger hon i en intervju med indisk tv att män kan provoceras av starka kvinnor och kanske då tycker att de behöver tämjas och förtjänar att bli slagna. Här finns en annan intressant intervju som handlar mycket om samhällstrukturen i Indien och hur den påverkar kvinnors rättigheter.

Kandasamy lyfter också fram den psykiska och känslomässiga misshandeln som är minst lika hemsk som den fysiska misshandeln. Hennes man begränsade hennes liv totalt. Hon tvingades dela sitt lösenord till sin mail och han läste allt hon skrivit och mottagit. Vid ett tillfälle tvingar han henne att radera alla mail och alla texter hon skrivit. Han raderar hennes kommunikation med omvärlden och förstör hennes skrivande. Allt för att begränsa henne.

When I hit you är en ärlig, gripande och viktig bok. Jag hoppas att något förlag plockar upp den och ger ut den på svenska.

 

Poste restante — ett brev till Locmaria

I Poste restante — ett brev till Locmaria tar Lorraine Fouchet med oss tillbaka till ön Groix i Bretagne. Det är Chiara, en tjugofemårig italienska, som besöker ön för att leta efter mannen som skulle kunna vara hennes far. Hon har alltid trott att hennes far var moderns stora kärlek som dog innan hon föddes i en tragisk olycka, men nu har hon fått veta att modern strax därefter hade en kort affär med en fransman från Groix och nu ser hon en möjlighet att faktiskt få en pappa.

Chiara är en ensam ung kvinna. Hennes mamma har aldrig riktigt älskat henne. Kanske för att hon påmint om mannen hon förlorat. Visserligen har Chiara en pojkvän som heter Marco, men hon vill inte flytta ihop med honom och frågan är om hon egentligen älskar honom. Hon lämnar honom i alla fall med endast ett brev som förklaring och reser till Bretagne. Äntligen ska hennes skolfranska komma till nytta.

Redan på färjan till ön Groix förändras Chiaras liv. Hon räddar en pojke från att ramla i havet och träffar Gabin, en författare som är på väg till ön för att göra research till sin kommande roman. Han räddar pojkens tvillingbror och pojkarnas mamma Urielle blir så tacksam att hon bjuder med sig både Chiara och Gabin hem till sina föräldrar på middag.

På ön Groix blir hon snart en del av en gemenskap som hon aldrig tidigare upplevt. Visst är jakten på DNA från en eventuell pappa viktig, men att faktiskt hitta en plats där hon trivs är viktigare. Chiara umgås med Urielle och hennes familj och när hon får ett vikariat som brevbärare känner hon sig som en del av öns befolkning. Kanske har hon äntligen hittat en plats där hon hör till.

Poste restante — ett brev till Locmaria är en charmig bok om ensamma människor som hittar varandra. Jag tycker om att följa Chiara och jag absolut älskar miljön. Kanske är jag inte lika överväldigad av den här boken som jag var av Lorraine Fouchets förra bok Mellan himmel och Lou, men jag tycker mycket om den. Lorraine Fouchet har verkligen något speciellt och att läsa Poste restante — ett brev till Locmaria är som att kliva rakt in i en trevlig, babblig och väldigt fransk film.

 

%d bloggare gillar detta: