Romaner

Tomma hjärtan

I Juli Zehs senaste bok Tomma hjärtan tas vi med till ett Tyskland i den nära framtiden. Angela Merkel är ett minne blott och istället har högerextrema krafter tagit över makten. Det är inte bara i Tyskland som nationalismen blivit religion, utan även i större delarna av Europa. I en tid som kallas “postfaktisk” vet ingen längre vad sanningen är eller vad som egentligen kan ses som ont eller gott.

Huvudpersonen Britta har tillsammans med sin kollega Babak ett framgångsrikt företag som heter Bron. De arbetar med människor som är självmordsbenägna och på ytan lyckas de fantastiskt bra. Ju mer vi får veta om företaget blir det tydligt att ingenting handlar om att hjälpa någon, utan att utnyttja systemet på ett riktigt cyniskt sätt. När vi träffar henne första gången vet vi ingenting om företagets mörka hemlighet. Istället får vi möta en ganska vanligt, hårt arbetande småbarnsförälder, som tillsammans med sin man förbereder en middagsbjudning för sina nära vänner Janina och Kurt. Kurt lagar mat och Brittas uppgift är att underhålla gästerna.

Under middagen avslöjar samtalet hur mycket deras land har förändrats och det är skrämmande att följa. Gamla tvingas sälja sina hus för att unga ska få bostäder och placeras istället i palliativfastigheter, men värst är kanske hur det ledande partiet Myndiga medborgare förändrat samhällsstrukturer så att medborgarna har väldigt lite att säga till om. Många har till och med slutat rösta, då de inser de ändå inte kan påverka något. Slagordet är “slankt och sunt mot framtiden” och målet är att ta bort så många politiska instanser och kommittéer som möjligt. De sparar skattepengar, men centrerar också makten till sig själva. Den som likt Britta och hennes man tillhör medelklassen klarar sig som alltid bra oavsett ledande parti. Britta klarar sig dessutom extra bra, då företaget Bron verkligen har lyckats tjäna pengar på något som egentligen borde skrämma dem.

I slutet av kvällen rapporterar nyheterna om ännu ett terrordåd. Något som blivit vardagsmat. Ingen grupp tar på sig det, men det visar sig att händelsen får stor betydelse för Britta och hennes företag.

Tomma hjärtan är en riktigt obehaglig bok om en samhällsutveckling som inte alls är osannolik. Jag dras med i berättelsen och läser den snabbt, snabbt. Däremot hade jag kanske önskat ännu mer av samhällskritiken och mindre av de rena thrillerdragen. Oavsett är det här en spännande bok om oväntade problem och frågor i en mycket märklig framtida värld.

Den vita boken

Planen var självklart att läsa någon bok av Han Kang inför Bokmässa, där hon var gäst och Sydkorea det kand som stod i fokus. Så blev det inte och inte heller lyckades jag lyssna på henne. Strax efter Bokmässan läste jag dock hennes senaste bok Den vita boken efter att ha sett flera bloggare skriva om den.

I Den vita boken berättar Han Kang om en författares (sitt eget?) liv som tillfälligt boende i Warsawa. Hon skriver om vita ting och i korta prosalyriska stycken förmedlas tankar kring liv, död, sorg och att våga leva vidare. Det är så otroligt vackert att jag måste stanna upp ibland, för trots att boken på ytan är såväl lättläst som snabbläst kräver den eftertanke. Han Kang berättar om syskonen som inte överlevde och systerns vita klädnad får symbolisera den sorg som låg som en vit slöja över familjen. Om syskonen hade överlevt skulle författaren själv inte funnits. Familjer i Sydkorea skaffar inte tre barn.

De tidigare böckerna av Han Kang har skrämt mig och jag har inte fixat att läsa mer än några sidor av Vegetarianen. Nu måste jag göra ett nytt försökt, för en författare med ett sådant fantastiskt språk måste jag läsa mer av.

Där livet är fullkomligt

I Silvia Avallones senaste bok Där livet är fullkomligt får vi träffa flera intressanta karaktärer och det är två kvinnor som står i centrum. Den unga Adele som bor i förorten Villaggio Labriola, utanför Bologna och har få drömmar. Hon har uppfostrats av en ensam mamma, då pappan varit frånvarande och i perioder i fängelse. Nu är hon på väg att leva sin mammas liv då hon endast 17 år är gravid med Manuel, som tyvärr är alldeles för lik hennes far. Hur blir livet för en tonåring som borde gå i skolan, men istället väntar barn med en smågangster? Visst vore det lättast om hon bara gjorde sig av med barnet, men verkligheten är inte så enkel. Adele prövar att drömma om ett liv bortanför förorten, men inser att det är en önskedröm som är svår att nå. Kanske kan hennes barn få det bättre än hon.

Dora längtar otroligt mycket efter ett eget barn. Hon är lärare och har en massa unga omkring sig, men själv har hon aldrig lyckats bli mamma. Varje månad hoppas hon och varje månad blir hon besviken. Drömmen om ett barn överskuggar allt annat. Faktiskt blir hon så provocerad av kvinnor som verkar bli med barn hur lätt som helst, att hon vill slå dem sönder och samman. Känslorna som tar över henne helt är omöjliga att styra och hennes liv håller på att förstöras av den barnlängtan som närmast blivit en besatthet. Hennes man Fabio försöker stötta henne, men det är inte lätt. Lite bättre blir det när de bestämmer sig för att sluta försöka få ett biologiskt barn och istället adoptera.

Även Dora och Fabio bor i Bologna och precis som i Stål berättar Avallone om ett Italien där klyftorna är stora. För Adele finns det inte mycket som känns värt att drömma om. Hennes liv begränsas av den uppväxt hon haft och det område hon bor i. Samtidigt är hon fortfarande ung och hon har hela livet framför sig. Frågan är vad hon kan göra med det. Hennes barn föds i inledningen av boken. En dotter som får namnet Bianca. Därefter förflyttar vi oss nio månader tillbaka i tiden och får veta mer om både Adele och människorna runt henne. Människor som knyts samman och möts på de mest oväntade sätt. Mest tycker jag kanske om berättelsen om Doras kusin som är lärare till Manuel i fängelset. Det är en liten sidoberättelse, men som lärare är jag glad att jag får påminnas om hur mycket en lärare faktiskt kan påverka ungas liv. Även Dora är lärare och en av hennes favoritelever är Zeno, som bor granne med Adele och hennes familj och under bokens gång blir en väldigt viktig person för henne.

Jag tycker verkligen om Där livet är fullkomligt och är glad att Silvia Avallone vågar beskriva de fulaste av känslor och de svartaste av livsöden. Samtidigt är det ingen nattsvart värld hon beskriver och ljuset dyker ibland upp i de mest oväntade former. Silvia Avallone gästade Bokmässan i september, men tyvärr var köerna för långa och lokalen för liten och jag missade henne. Tur att Lotta kände igen henne så att jag fick smygkika lite i caféet.

 

Asymmetri är en briljant bok

Asymmetri är Lisa Hallidays debutbok och den har blivit mycket omtalad, dels för att innehållet är bra, men också för att Halliday hade ett förhållande med Philip Roth och självklart ses en bok om en ung kvinna i ett förhållande med en mycket äldre, känd författare som en självbiografisk bok. När jag lyssnade på Halliday under Louisiana Literature var hon på ett sätt trött på jämförelserna, men å andra sidan är det viktigt att läsaren inser att allt självklart inte sant och bokens författare Ezra Blazer inte är Philip Roth. Halliday menar också att hon må likna förlagsassistenten Alice på ytan, men hon identifierar sig mer med huvudpersonen i bokens andra berättelse, Amar som är en irakisk-amerikanska ekonomiprofessorn.

Asymmetri innehåller två berättelser och det är i den första vi får möta den unga Alice som arbetar på ett förlag, men drömmer om att bli författare. Hon möter en dag den mycket kände författaren Ezra Blazer och de inleder ett förhållande. Det låter som en bok som har skrivits tusen gånger förut, men jag är riktigt imponerad av att Halliday faktiskt lyckas skriva en berättelse om en ung kvinna och en mycket äldre man som känns nyskapande. Mycket handlar om Hallidays fantastiska språk och det rappa sättet hon skriver på, men också om att hon väljer att använda andra färger än svart och vitt när hon tecknar sin berättelse. Det här är inte en berättelse om en man med makt som utnyttjar en ung kvinna, utan det är något mycket mer. Det finns en ömhet och en ömsesidig respekt som är fin att följa. Visst känns förhållandet många gånger lite märkligt och visst undrar jag lite vem som egentligen utnyttjar vem, men jag dras in i berättelsen och vill veta mer. Lite roligt är det också hur Halliday låter tiden gå genom att presentera nya nobelpristagare i litteratur. Ezra Blazer suktar efter priset, liksom Philip Roth måste ha gjort.

USA invaderar Irak och mitt i det hela hamnar Amar som är på väg till sin bror i Kurdistan. Han kommer till Heathrow för att där hälsa på en vän, innan planen är att resa vidare med flyg. Personalen i tullen sätter dock stopp för detta och trots att Amar är född i USA, eller faktiskt på ett flygplan på väg till USA och har ett amerikanskt pass, lyckas de hitta anledningar att hålla honom kvar. Vad som förbinder de två historierna är egentligen oklart. Vi får en ledtråd i bokens tredje och avslutande del som är en intervju med Ezra Blazer, men ingenting sägs egentligen rakt ut. Kopplingen finns däremot i den historiska fonden som Irakinvasionen utgör och även i den asymmetri som titeln antyder, som definitivt finns mellan de olika amerikaner som Halliday låter oss möta.

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Asymmetri och jag tror att den kommer att hamna högt när jag i slutet av året sammanfattar 2019 års läsning. Jag imponeras av Lisa Hallidays sätt att berätta dessa två på ytan så olika berättelserna och hoppas verkligen att hon kommer att skriva många böcker framöver. En imponerande debut och jag är faktiskt glad över att den mer självbiografiska berättelsen om Alice inte ensam utgör boken. Nu är risken minimal för att Halliday blir ännu en av alla författare som har en historia att berätta och sedan försvinner.

Asymmetri är en bok som jag hoppas når många läsare. Det var länge sedan jag läste en bok som jag faktiskt vill läsa om, men Asymmetri läser jag gärna igen. Det är också en bok jag vill samtala om med andra. Inte minst för att vrida och vända på de människoöden som Halliday berättar om.

10 minutes 38 seconds in this strange world

10 minuter och 38 sekunder är den tid från det vi dör tills medvetandet försvinner. Det spelar ingen roll att hjärtat slutat slå och vi borde ha lämnat jordelivet. Vi har fortfarande en stund på oss att tänka igenom vårt liv och minnas det som varit bra, men även det som varit fruktansvärt. När Leila dör i en container är det ett händelserikt och stundtals väldigt hemskt liv hon tänker tillbaka på. Hon föddes visserligen som en efterlängtad dotter, men familjen som var hennes var en minst sagt annorlunda sådan. En vän från barndomen betydde mer för henne än någon annat och honom har hon kvar till slutet.

Leila lämnade sin familj efter en händelse som påverkar både dem och henne. Egentligen är det inte en händelse, utan många och det som blir avgörande är att det avslöjas. Att klara sig ensam som ung kvinna är inte enkelt och Leila lever och dör som prostituerad. Däremellan lyckas hon dock finna kärleken och när hon förlorar honom återstår ändå hennes goda vänner. Shafak berättar om en kvinna som andra skulle avfärda som en simpel prostituerad med en respekt och kärlek som är rörande. Detsamma gäller hennes minst sagt udda vänner. De som valt varandra och är viktigare än någon familj.

Det är också dessa vänner som försöker att rädda Leila från att bli ett av alla anonyma nummer på kyrkogården för de som inte får finnas. I Istanbuls utkanter finns the Cemetery of the Companionless där de osynliga begravs. De som ska döljas. De som inte har sitt namn på någon gravsten, utan endast en numrerad träskylt. På kyrkogården finns gravar som tillhör hbtq-personer, AIDS-offer från 80- och 90-talet, de som begått självmord, övergivna spädbarn och de senaste åren även flyktingar som drunknad i Medelhavet. Människor som osynliggörs även som döda. Som avhumaniseras. Andra delen av berättelsen om Leila handlar om hur hennes vänner försöker ge henne ett bättre öde än en anonym grav. Då ändrar romanen karaktär lite och vi lär känna Leila ännu mer genom vännernas berättelser.

I augusti lyssnade jag och Anna på Elif Shafak på Louisiana Literature. Det var tydligt att hon verkligen drivs av att ge en röst åt dem som inte har någon och hon gör det med den äran. 10 minutes 38 seconds in this strange world är första boken jag läst av Elif Shafak, men det är garanterat inte den sista. Nu hoppas jag att något förlag översätter denna pärla till svenska. Bonnierförlaget 2244 gav ut hennes Bastarden från Istanbul och Heder, men sedan förlaget lagts ner har utgivningen av Shafaks böcker kommit av sig. När nu 10 minutes and 38 seconds in this strange world knipit en plats på Man Booker Prizes korta lista borde det hända grejer.

PS Från Paris

För många år sedan läste jag Marc Levys debutroman Om det ändå vore sant, som är en magisk berättelse om Lauren som ligger i koma, men ändå lyckas ta kontakt med arkitekten Arthur. Boken har också blivit film med Reese Witherspoon i huvudrollen. Därefter kom även Var är du? och jag tyckte om den ännu mer. Sedan försvann Marc Levy ur min läsvärld ändå tills nu, då Sekwa gett ut hans bok PS från Paris. I boken finns Lauren och Arthur från debuten med på ett hörn, men i centrum står Arthurs vän Paul som är författare och bor i Paris. När Lauren och Arthur hälsar på gör de kanske lite för mycket för att han ska finna kärleken och går så långt att de fejkar en profil åt honom på en dejtingsajt.

Saken är den att Paul faktiskt inte är singel, även om det förhållande han har med sin sydkoreanska översättare är något märkligt. Det som kanske är ännu märkligare är att hans böcker säljer enorma mängder i Sydkorea och det är just därför han bjuds dit för att tala om sina böcker. Att resa är dock inte Peters grej. Faktiskt inte alls. Därför skrämmer resan mycket mer än den lockar.

Bokens andra huvudperson är Mia, en känd, brittisk skådespelerska vars senaste film just är färdig och ska marknadsföras. I filmen spelar Mia mot sin man och det är helt klart ett förhållande som egentligen borde vara över för länge sedan. Istället för att göra medieframträdande drar hon till Paris för att bo hos sin bästa kompis Daisy. Lite otroligt är det att ett frisörbesök räcker för att hon ska vara oigenkännlig, men jag väljer att inte ifrågasätta det. En romantisk komedi mår bäst av att inte ifrågasättas.

Självklart träffas Paul och Mia, men så speciellt förutsägbart är det inte. Mer oväntat snurrigt om än väldigt charmigt. Mia är en karaktär jag verkligen tycker om och hennes fladdrighet får en behövlig kontrast i Pauls mer tillknäppta personlighet. PS från Paris är en riktigt härligt fransk roman, men fantastiska miljöer, charmiga karaktärer och en sprudlande dialog. Det är som att jag förflyttar mig till den franska huvudstaden och jag njuter verkligen under läsningen. PS från Paris är en romantisk pärla som får mig att må bra och den skulle absolut funka fint som film.

Det som var rött

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Det som var rött av Rosie Price. Bland annat är vänskapen mellan Kate och Max, som inte alltid är supersund, men så väldigt fint skildrad. Känslorna finns där i överflöd och de skulle aldrig kunna klara sig utan varandra. Kate är den ordentliga, men också den som trots detta ofta ligger i underläge. Max är den karismatiske slarvern som alltid landar på fötterna, mycket tack vare sin rika och förvisso även stöttande familj.

En stor del av boken kretsar kring Max familj och hur de är i relation till både honom och Kate. Hans mamma är till exempel en känd filmskapare och drar i några trådar för att hjälpa Kate. Det är också hon som får veta den hemlighet som Kate aldrig vågar avslöja för Max.

Trots att så mycket är bra, lyfter historien aldrig riktigt. Den avgörande händelsen som förändrar allt i relationen mellan Max och Kate hanteras på ett ganska märkligt sätt. Inte osannolikt, men när locket läggs på stannar också handlingen av. Det som var rött är Rosie Prices debut och det är en väldigt bra sådan. Det är dock en debut som är nästan för snygg, det som jag ibland kallar för en skrivarskolebok. Så genomarbetad att känslorna nästan försvinner och det blir lite tråkigt. Med det sagt är jag ändå imponerad av Price och jag läser gärna mer av henne. Gärna en bok där hon vågar tänja på gränserna lite mer.

Det bästa som hänt mig

Som tur är fanns sociala medier inte när jag var hemma med mina barn och jag slapp se alla bilder på välmående ungar, vältränade mammor och en perfekt familjeidyll. Mitt i det kaos som två barn på kort tid medför hade jag mycket troligt blivit ännu mer deprimerad. Föräldraledigheten var långt ifrån den bästa tiden i mitt liv, men jag hade turen att träffa i alla fall några ärliga mammor. Tyvärr var de ganska få. De flesta målade nämligen upp en bild där allt verkade perfekt och trots att jag fattade att det var en liten del av sanningen, insåg jag snabbt att väldigt få vågar prata om det som inte är så rosaskimrande. Kanske hade det varit bra med sociala medier trots allt. Jag hade faktiskt kunnat komma i kontakt med fler bittra morsor som faktiskt vågade vara ärliga. Visst är barn fantastiska och visst finns det helt underbara stunder under föräldraledigheten, men det finns också kolik, förkylningar och en massiv gnällighet som gör att det är omöjligt att förflytta sig från hemmet. Ensam ute i ett hus på landet njöt jag inte direkt av varje stund. Så ja, det hade kanske varit bra med sociala medier trots allt. Då hade jag i alla fall haft lite vuxet sällskap.

Jag vet också att barn är en gåva och jag är otroligt tacksam över hur lätt vi fick våra pojkar. Kanske är det också därför det är lättare att våga minnas de svarta stunderna. För de tre huvudpersonerna i Johanna Schreibers bok Det bästa som hänt mig finns det olika saker som behöver döljas, av helt olika skäl.

Freddie är den som jobbar hårdast på sin yta. Hon driver ett framgångsrikt instagramkonto och ser det som omöjligt att lägga ut bilder som visar hur hennes liv verkligen ser ut. Ingen som följer henne kan ana att hon är djupt inne i en förlossningsdepression och knappt tar sig ur sängen. Den enda som får veta sanningen är psykologen Stefan och för honom avslöjar hon sina svartaste tankar. Det är efter ett besök hos honom som hon springer på Ermina.

Utåt sett är Ermina en superkvinna och barnet som hon och kärleken Alen väntar är resultatet av en lång kamp. Att inte känna total tacksamhet känns som en omöjlighet. Hennes vänner har dessutom lämnat småbarnslivet för många år sedan och hon har egentligen ingen att umgås med. Det är därför hon hoppas träffa några nya vänner på föräldragruppen som BVC ordnar, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon lyckas i alla fall få med Freddie på en fika och då träffar de Sigrid.

Sigrid är lärare och har blivit oväntat gravid med sin ganska mycket äldre sambo Ludvig. En sambo som gärna framhåller hur jämställd han är, men som egentligen är en gigantisk mansgris. Han arbetar som pressekreterare åt grundskoleministern Caspar Amiri, också kallad snyggministern. Jobbet går före familjen alla dagar i veckan.

Vi får följa den spirande vänskapen mellan dessa väldigt olika kvinnor som råkar ha barn som är lika gamla och det är trevlig läsning. Johanna Schreiber har sagt att hon skrivit boken hon själv hade velat läsa när hon var föräldraledig och jag önskar verkligen att den funnits när jag var det. Jag tycker visserligen att det finns mer ärlighet nu än då, även om den inte alltid är lätt att hitta bland alla perfekta uppdateringar. Vi har ännu en lång väg att gå innan moderskapet kan skildras på det komplexa sätt det förtjänar. Schreibers bok är helt klart ett steg på vägen och det är fint att dedikationen är “Till dig som någon gång känt dig som världens sämsta mamma. Du är inte ensam.” Inte du heller Johanna, inte du heller.

Älskarinnorna frälste mig

Mitt mål är att när året är slut ha läst något av alla kvinnor som fått Nobelpriset. Nu har jag en oläst, nämligen Grazia Deledda som mottog priset 1926 och jag utgår ifrån att listan fylls på med minst en ny kvinnlig pristagare i höst. En av pristagarna som jag undvikit länge är Elfriede Jelinek. Av någon anledningar har jag fått för mig att hennes böcker inte alls är något för mig. När vi skulle dra och bada i somras och jag behövde en bok i pappersformat hamnade Älskarinnorna i väskan och jag läste, läste och läste tills den tog slut. Jag absolut älskade berättelsen om Brigitte och Paula, som drömmer om ett liv där de faktiskt har ett värde. Dessutom fascinerades jag av Jelineks rappa språk, där versalerna är helt borta och orden liksom rinner fram i ett högt, porlande tempo. Helt fantastiskt. Varför har jag inte fattat att Jelinek är en författare som är helt perfekt för mig?

Brigitte är fabrikssömmerska och Paula butiksbiträde. De drömmer om något mer, ett bättre liv och har båda fått för sig att vägen dit går genom en man. Även om männen de hittar kanske inte är de rätta, binds de till dem då de blir gravida. Livet som kvinna ska innehålla man, äktenskap och barn, men Jelinek visar med all önskvärd tydlighet att dessa tre ingredienser inte är någon garant för ett lyckligt liv. Män kan vara svin, ungar kan vara jobbiga och utan ett eget liv är kvinnor utlämnade till sina män oavsett om de är bra eller dåliga makar. Jelineks ibland ganska naiva ordval gör krocken med den rejäla svärtan än mer brutal. Läsningen är smärtsam, men samtidigt nödvändig.

Älskarinnorna kom ut 1975 och blev Elfriede Jelineks stora genombrott. Jag kan tänka mig att boken landade helt rätt i ett Europa där en ökad frihet för kvinnor var en viktig fråga. Samtidigt som ett nytt liv hägrade, fanns gamla strukturer och könsroller att fastna i. När Jelinek tilldelades Nobelpriset 2004 lämnade ledamoten Knut Ahnlund sin plats i Svenska Akademien i protest. Han menade att priset var ödelagt i och med att en författare som Jelinek fått det. Nu var det inte första gången Ahnlund gick igång; han ville lämna redan 1989 i den så kallade Rushdieaffären, som fick bland annat Kerstin Ekman att avgå. Ahnlund satt dock kvar till 1996, då han lämnade arbetet i Svenska Akademien efter ett storbråk med dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén. Ändå fanns han alltså kvar 2004 och en slutsats att dra är att mansgrisar inom Svenska Akademien definitivt inte är någon ny företeelse.

Är då Elfriede Jelinek värd ett Nobelpris i litteratur, eller är det som Knut Ahnlund menar en författare som “ödelägger” prisets status? Nu har jag bara läst en bok och en svala gör ingen sommar, men jag är redan otroligt imponerad. Jag har inte läst någon bok som liknar Älskarinnorna. Elfriede Jelinek är unik, kanske inte så mycket innehållsmässigt, men rent berättartekniskt och inte minst språkligt. Ni som är Jelinek-experter, vad ska jag fortsätta med?

 

Själarnas ö

Själarnas ö av Johanna Holmström är en bok om kvinnor som av olika anledningar placeras på mentalsjukhuset på Själö i den åboländska skärgården. Den första huvudpersonen är Kristina Andersson som 1891 dränker sina två barn. Hennes man arbetar på annan ort och Kristina är helt ensam. Tröttheten tar över och hon vet inte riktigt vad hon gör. Hon vet bara att hon måste få lugn. Idag hade vi troligen insett att Kristina drabbats av en förlossningsdepression, men då fanns inget sådant begrepp. Holmströms beskrivning av Kristina och hennes öde känns ända in i hjärtat och den första delen av Själarnas ö tillhör det absolut bästa jag läst på mycket länge. Sorgen efter barnen och det liv hon förlorat gå aldrig över och hon slutar inte att leta efter sin dotter.

I bokens andra del får vi istället följa den unga Ellie, som begår sitt brott fyrtio år efter Kristina och därefter placeras på Själö endast femton år gammal. Kristina finns kvar i bakgrunden och är nu en mycket gammal kvinna, trots att hon med nutida mått mätt inte är jättegammal. Ellie har egentligen en stabil familjesituation och ett på ytan bra liv, men hon vill ha mer. Främst mer frihet och mer spänning. Hon förälskar sig i en man och tillsammans drar de ut på en resa där de likt Bonnie & Clyde begår en rad brott.

Sigrid är sköterskan som arbetat med båda kvinnorna och hennes liv är på många sätt lika isolerat som deras. Hon finner sig i att arbeta på en avlägsen plats och skapar ett liv som är ganska annorlunda. Det är intressant att följa denna trio kvinnor, men jag tycker nog att boken tappar lite när Ellie blir huvudperson. Samtidigt ger fler fall en mer komplex bild av hur kvinnor behandlades och Holmström tecknar skickligt komplexa porträtt av de tre huvudpersonerna.

Att jag skulle läsa Själarnas ö var något Ulrica bestämde, då denna bok var hennes tips i Bokbloggarboktipsutmaningen. Jag hade troligen läst den ändå, men jag är glad att den nu blev prioriterad.

%d bloggare gillar detta: