Romaner

Nästa! En läkarroman

Vår sista bok i Kulturkollo läser blev Nästa! En läkarroman av Nina Lykke, en bok som också är en av de nominerade till Årets bok som delas ut den nionde oktober. Boken handlar om läkaren Elin som just lämnat sin man och bor på sitt kontor. Som sällskap har hon skelettet Tore, som har en ganska krass inställning till livet i allmänhet och Elins liv i synnerhet. Inte konstigt kanske, då hon verkligen har satt sig i situationen alldeles själv.

Elin är gift med Aksel och så har det varit länge. De är inte direkt lyckliga, men inte heller olyckliga. Klart är dock att Elin vill ha någon slags förändring och förändringen kommer i form av Björn. Björn som var hennes kärlek innan Aksel och som egentligen inte är något speciellt, men som ändå gör något med Elin genom att vilja ha henne.

På många sätt liknar Nästa! En läkarroman Lykkes förra bok Nej och åter nej, kanske främst genom den ganska brutala humor som genomsyrar berättelsen. Tyvärr blir jag inte lika berörd den här gången och bryr mig inte riktigt om vad som händer med Elin. Mest blir jag istället irriterad över hennes ganska barnsliga syn på livet. Därmed inte sagt att jag gett upp Nina Lykke, för det har jag inte.

Löparklubben för cancersystrar

Keira närmar sig 50, är lyckligt gift, mamma till tre barn och driver en inredningsaffär som specialiserat sig på handgjord keramik. Lite motvilligt går hon på mammografiundersökningen som hon kallats till och får sedan beskedet ingen vill ha. Hon har drabbats av bröstcancer.

Hur hanterar man bäst ett svårt besked? Keiras strategi är att inte berätta för någon. Hon låtsas som ingenting på jobbet, men inser snart att energin inte räcker till. Kollegan Lorna kallar in sin man Pierre och tillsammans verkar de först vilja hjälpa till, men i själva verket försöker de ta företaget från Keira. Keira misstänker att allt inte står rätt till, men blir snart för sjuk för att orka kämpa emot.

Det som får henne att orka leva med sjukdomen är de väninnor hon lär känna via en löparklubb för cancersjuka. Det börjar med att hon möter Tamsin utanför kliniken, som berättar att det finns en grupp kvinnor som alla drabbats av cancer och som försöker hålla sig i form tillsammans. Keira vågar sig dit och snart ingår hon i en gemenskap som får stor betydelse. Att kämpa mot cancer tar mycket kraft, men Keira orkar mer tack vare sina väninnor i löparklubben. När Tamsin blir riktigt sjuk bestämmer sig klubben för att ordna ett välgörenhetslopp för att samla in pengar till en alternativ behandling för väninnan.

Löparklubben för cancersjuka är något så ovanligt som en varm och hoppfull bok om en fruktansvärd sjukdom som förstör livet för så många. Kanske bli Keira lite för mycket av en superhjälte, men jag köper det eftersom hoppfulla böcker behövs. Jag tycker så mycket om att följa Keira och hennes väninnor, både de sjuka och de friska. Familjen är viktig, men vänner behövs också i en krissituation, vilket Lloyd beskriver på ett fint sätt.

Det var inte förrän jag läste bokens slutord och författaren tackade sin stora kärlek Emlyn som jag insåg att jag läst flera andra böcker av Josie Lloyd. Jag absolut älskade Come together, Come again och The Seven Year Itch som Lloyd skrev tillsammans med sin man Emlyn Rees. Kul att återupptäcka henne!

Here is the Beehive

Sarah Crossan är en favorit sedan jag läst tre av hennes ungdomsböcker, varav två skrivna på prosalyrik. När hon nu är aktuell med sin första bok för vuxna är det just den lyriska prosan som gör läsningen till något utöver det vanliga.

I Here is the Beehive får vi lära känna Ana Kelly som är jurist och lever tillsammans med sin man och deras två barn. På ytan ett ganska vanligt liv alltså, men Ana har en hemlighet. Sedan tre år tillbaka har hon ett förhållande med Connor, som också han är gift. Hon är beredd att lämna sin familj, men han är det inte. Alltså stannar de båda kvar.

Boken börjar med att Ana sitter och funderar över om hon ska skicka ett sms till Connor och be om ursäkt. De har grälat. Hon hinner dock inte hon får ett meddelande om att en Mrs Taylor vill tala med henne. Rebecca Taylor, vars man Connor Mooney har dött. Nu vill hon få information om hans testamente.

Sorgen slår till brutalt och Ana har svårt att hantera den. Hur sörjer man en människa som på pappret är en klient, men i verklighetens ens stora kärlek?

Första dikten är fantastisk:

The only way
out
now
is to stay busy
so I have borrowed
Anna Karenina
from my mother and will not
allow myself to cry
until I have read it.

Twice.

Samtidigt som vi får följa Ana efter Connors död och hur hon försöker att hitta tillbaka till livet, sitt liv utan honom, får vi också veta hur de träffades och hur deras förhållande var. Crossan räds inte det komplicerade och i diktform avslöjar hon karaktärerna mörkaste sidor. Snabbt och flyktigt ibland, så att jag som läsare funderar över om det verkligen blev sagt. Porträttet av Ana är komplext och hon är helt klart inte någon person som det är enkelt att tycka om utan förbehåll. Ibland går hon utan tvekan över gränsen, men samtidigt är det lätt att sätta sig in i den riktigt hemska situation hon befinner sig i. Sorg är alltid svårt att hantera, men när sorgen i fråga är en hemlighet blir det än mer komplicerat.

Bokens titel anspelar på en barnsång med samma titel som Anas barn sjunger vid ett tillfälle när familjen Kellys egna bikupa är på väg att implodera. Ana lever ett liv parallellt med resten av familjen och verkar helt ärligt inte bry sig speciellt mycket om sina barn. Att hon helt tappat intresset för sin man Paul är tveklöst. Trots att han inte vet vad som hänt märker han självklart är det är något som inte är som det ska. Även han är ganska ointresserad av sin fru ska sägas och kanske framför allt bitter över det ganska tråkiga liv som är deras.

Here is the Beehive är en annorlunda bok på många sätt. Dels är det en roman om otrohet som inte liknar någon annan jag har läst och dessutom skriven på ett sätt som överraskar. Små textfragment får symbolisera pusselbitar som byggs samman till något som inte var tydligt från början. Vändningar är små, men många och det är verkligen inte lätt att veta vem av karaktärerna som förtjänar min sympati. Snart kommer Crossans bok på svenska och heter då Bikupan. Jag rekommenderar dig verkligen att läsa den. Det är inte en lika omedelbar bok som hennes ungdomsböcker, men den är välskriven och väldigt intressant.

Jag borde sagt det först

När Fias man Kristian kläcker ur sig att han vill skiljas är det bara en tanke som snurrar i hennes huvud. Hon borde sagt det först. Varför är det hennes ointresserade make, som tillbringar all tid i sin studio i källaren, som till slut vågar uttala orden hon tänkt säga så länge? Trots att hon inte längre älskar Kristian, frågan är om hon ens tycker om honom, innebär familjelivet en trygghet som hon inte vågar lämna.

Det står ganska snart klart är det är Fia som är projektledaren i familjen. När hon och Kristian träffades var han en hyfsat känd musiker med en lovande karriär. Hon var lite yngre och drömde om att bli konstnär. Tillsammans skulle de leva ett kreativt och annorlunda liv. Ändå sitter de här i en stor villa, med två barn och Fia har ett heltidsjobb på en reklambyrå. Inte det liv Fia tänkt sig, men alternativet är inte heller så lockande. En skilsmässa betyder nämligen att hon måste flytta från sitt älskade hus som hon renoverat tillsammans med sin pappa.

Jag borde sagt det först är Annika Walls första roman och den är verkligen fantastisk. Jag älskar hur jag såväl asgarvar som gråter, när berättelsen om ett ganska misslyckat äktenskap rullas ut. Jag lider med Fia som verkligen gjort allt, men ändå blir lämnad, samtidigt som jag blir rätt förbannad på henne för att hon nöjt sig med så lite. Kristian blir jag mest provocerad av. Han sitter där i sin studio och drömmer om en solokarriär som en annan tonåring, samtidigt som hans fru jobbar heltid och sköter allt i hemmet. Möjligen kan han tänka sig att pallra sig till köket och äta den framdukade middagen, men det är knappt. Att han då har mage att kritisera Fia för att hon gett upp sin dröm och börjat jobba på en reklambyrå är så lågt att jag inte vet vad jag hade gjort om han funnits i min närhet. Aldrig har en mansbebis skildrats så levande i en roman och som en sann sådan är Kristian inte alls medveten om hur lite han gör.

Vikten av en perfekt fasad och en putsad yta är central för Fia och får hon bara bo kvar i sitt hus som hon fyllt med loppisfynd och Lisa Larsson-figurer är hon tillräckligt lycklig. Vad nu lycka är. Nu har jag inte tänkt skilja mig, men förändringen av livets mer materiella delar hade troligen skrämt mig mest också. Att behöva flytta, dela på barnen, bli av med saker som känns som mina men inte är det. För att inte tala om alla personer som egentligen också tillhör den andre. Även om Fia inte alls är speciellt intresserad av att ha Kristian kvar kan hon stå ut med honom för att få vara kvar i sitt trygga hus. Wall skildrar separationens alla känslor och hon gör det så ärligt och så bra. Jag lever mig verkligen in i Fias liv och hennes ibland ganska märkliga sätt att hantera livets förändringar. Slutet får mig att hoppas på fler böcker, då jag väldigt gärna återser Fia.

En stund är vi vackra på jorden

Ocean Vuong låter i sin romandebut En stund var vi vackra på jorden en son skriva ett brev till sin mamma. Han är född i landet där de bor. Hon är en invandrare. En som inte riktigt passar in och som inte vet hur hon ska göra. Han borde veta hur, men inte heller han lyckas riktigt bli en del av sitt land. Kanske handlar det om att han inte är som alla andra. Att han förälskar sig i Troy och inte riktigt vet hur han ska hantera det. Tillsammans upplever de någon slags kärlek och någon slags lycka, eller i alla fall tillhörighet.

Little Dog, som sonen heter, lever i en värld där våldet är ständigt närvarande. Fadern finns inte längre i hans liv, utan modern och mostern Lan utgör det lilla matriarkat som är hans familj. De som levt och fortfarande lever i skuggan av det krig som deras nuvarande landsmän utsatte det gamla hemlandet för. Berättelsen om kriget tillför en extra spänning och en extra dimension i en bok som är otroligt vacker och välskriven, men där känslorna tycks hålla sig på ytan. Jag tycker om En stund är vi vackra på jorden, men den drabbade mig inte så hårt som jag tänkte att den skulle. Oavsett är Ocean Vuong en författare att räkna med. Hans poetiska språk är fantastiskt och det står klart att han har mycket viktigt att berätta. Lite påminner han om författare som Abdellah Taïa och Nina Bouraoui. Vuongs bok är alltså både välskriven och relevant, men jag hade väntat mig en solklar femma, vilket jag inte riktigt fick på grund av distansen mellan mig och texten som inte lät sig överbryggas.

All the lonely people

Det går självklart inte att låta bli att nynna på Eleanor Rigby när man läser All the lonely people av Mike Gayle, men det är något jag absolut kan stå ut med. Det här är nämligen en av de finaste böcker jag läst i år och låten är inte så tokig den heller.

Hubert Bird lämnade Jamaica för London i slutet av 50-talet. Hans vän Gus har redan gjort resan och verkar ha skapat sig ett nytt liv. När Hubert anländer inser han att London inte alls är paradiset på jorden, men han kämpar på. Jobbet han få på ett varuhuslager är inte dåligt, men han utsätts för rasism dagligen och inser att han inte är välkommen. Chefen håller dock på honom och den värsta av hans plågoandar avskedas. När han sedan får syn på Joyce som arbetar på varuhuset får livet en mening. Deras förhållande ses inte på med blida ögon och Joyce familj väljer att bryta med henne, men inget och ingen kan få dem att släppa varandra.

Hubert är nu en bit över 80 och änkling. Han bor kvar i huset i Bromley som han delade med Joyce och har inte ändrat på någoting. Dottern Rose har bott i Australien i 20 år och även om hon ringer en gång i veckan saknar Hubert hennes sällskap. För att inte oroa henne har han hittat på tre vänner som han säger sig umgås med, men i verkligheten sitter han ensam hemma med katten Puss som enda sällskap. När grannen Ashleigh ringer på dörren för att presentera sig och dottern Layla är han varken speciellt trevlig eller tillmötesgående. Däremot har han svårt att säga nej när hon en tid senare ringer på igen och ber honom passa Layla så att hon ska kunna på på en jobbintervju. “The beginning of a beautiful friendship”, ska det visa sig då Ashleigh inte ger sig, utan fortsätter att se till att Hubert inte behöver vara ensam. När dottern Rose berättar att hon ska hälsa på inser Hubert att han måste försöka skapa sig ett liv som liknar det han fantiserat ihop.

Parallellt med den nutida berättelsen där grannen lockar ut Hubert i världen igen får vi följa hans liv med Joyce och de två berättelserna är båda välskrivna och relevanta. London i mitten av 1900-talet är ingen enkel plats för någon från Jamaica och blandäktenskap ses inte på med blida ögon. Rasismen drabbar inte bara Hubert, utan också Joyce, men hon låter det inte påverka henne. Riktig kärlek är ingenting man slarvar bort.

Gayle låter en grupp ensamma människor hitta en gemenskap och även om det blir lite väl mycket mot slutet är det här en riktigt bra bok med karaktärer att älska. Hubert är en av de trevligaste karaktärer jag läst om på väldigt länge och Gayle bjuder på ett riktigt komplext och fint porträtt av en man som lämnade allt, fick sitt livs kärlek och ett bra liv som han sedan förlorade. En bra bok är en som snurrar i huvudet även när du inte läser och Allt the lonely people är en sådan bok. Jag hoppas verkligen att Norstedts fortsätter sin utgivning av Mike Gayles böcker så att fler får lära känna Hubert Bird, en ovanligt älskvärd man.

Sent på dagen

Tessa Hadley är en fascinerande författare, som trots att hon egentligen skriver ganska “vanliga” romaner lyckas bjuda på något helt unikt. I senaste Sent på dagen får vi lära känna två medelålders par som lever ganska stillsamma liv i London och berättelsen inleds med att en av dem avlider. Lydia och Christine har varit vänner längre, liksom Zach och Alex. Nästan lika länge har de bildat två par, Lydia och Zach, Christine och Alex. När Zach nu har försvunnit förvandlas livet helt för de tre kvarvarande. Det är inte bara Lydia som saknar sin man. Christine saknar också en vän som dessutom är den som alltid stöttat hennes konst och Alex saknar sin motpol.

Från början var det Lydia som förälskade sig i Alex. Han som undervisade och var en lovande författare. Hon som var spontan och underhållande, men knappast intellektuell. Även Christine och Zach försökte vara ett par, men insåg att de passade bättre som vänner. Han ägde ett galleri, hon var konstnär. Istället formade de nya par och levde i väl fungerande äktenskap. Bäst var de ändå som en kvartett där alla delar behövdes för att skapa en helhet.

Tessa Hadley skildrar vänskap, kärlek och sorg på ett sätt som få andra kan. Redan när jag läste hennes förra bok Syskonen slogs jag av hennes otroliga fingertoppskänsla när det kommer till att beskriva komplexa relationer och kallade boken för en roman-roman. En helt vanlig roman som är karaktärs- och relationsdriven är något som faktiskt är väldigt ovanligt. Det är ingen stor dramatik egentligen, men de små, små trådarna sammanfogas till något riktigt spännande, då människors relationer till varandra kanske är det mest spännande som finns.

Än en gång imponeras jag av Tessa Hadleys skicklighet. Det finns få så kompletta romanförfattare som hon är och få böcker som är så gedigna och genomarbetade som Sent på dagen är. Jag dras helt med i berättelsen om de fyra vännerna och hur deras liv knyts samman på såväl väntade som oväntade sätt. Det är så skönt att få läsa en riktig roman vars syfte är att undersöka och berätta, inte att chockera eller uppröra. “Hon är en av vår tids främsta författare” skriver Chimamanda Ngozi Adichie om Tessa Hadley i en blurb på bokens framtida. Jag håller helt med.

Frankissstein är helt briljant

Nu ska det sägas att jag redan innan läsningen av Frankissstein älskar Jeanette Winterson, som jag anser vara en av de främsta nu levande författarna. Hennes språk är alltid fantastiskt och innehållet har vändningar som får mig att le åt hur smart hon är. Dessutom tycker jag om den mytomspunna (och kanske fejkade) berättelsen om hur boken Frankenstein kom till och läste ganska nyss om Mary Shelleys klassiker. Berättelsen om monstret och hans skapare fanns alltså färskt i mitt minne, men jag är inte helt säker på att det är en förutsättning för att uppskatta Wintersons version.

Frankissstein innehåller två huvudspår. Dels är det berättelsen om Mary Shelley (född Wollstonecraft Godwin), hennes liv och skrivande under början av 1800-talet. Ett liv som är minst sagt annorlunda och en kvinna som hade större friheter och mer utbildning än de flesta samtida kvinnor. Hennes mamma Mary Wollstonecraft dog kort efter att dottern föddes och hon växte upp med sin pappa som gifte om sig när Mary var fyra år. Relationen med styvmodern var sådär och i perioder bodde Mary i Skottland hos vänner till familjen och det var mellan två sådana perioder som hon träffade Percy Bysshe Shelley, som var vän till hennes pappa och dessutom gift. När de inledde ett förhållande 1814 var hon 16 och han 21 år gammal.

Sommaren 1816 är den mytomspunna då det unga paret reser till Genèvesjön tillsammans med poeten Lord Byron, hans läkare John Polidori (som skrev en tidig vampyrroman) och Marys styvsyster Claire. Den senare var med som älskarinna till Lord Byron och det är tydligt i boken att ingen egentligen vill ha henne där. Resan skildras av Winterson som ganska hemsk och inte minst vädret gör vistelsen riktigt obehaglig. Så genomförs ändå den där skräckberättelsetävlingen och Shelley skapar det som ska bli romanen Frankenstein.

I en senare, framtida berättelse lär vi känna Ry Shelley, läkare och transperson som besöker en mässa i Memphis där robotar står i fokus. Han träffar bland annat Ron Lord, en man från Wales som producerar sexrobotar och ganska avancerade sådana, receptionisten Claire och så självklart den karismatiske Victor Stein som senare tar med honom till Storbritannien och visar sitt banbrytande arbete.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Frankissstein så fantastisk, men jag ska försöka. Främst handlar det om hur Winterson lyckas knyta ihop de två berättelserna på ett helt magiskt sätt. Kopplingarna är ibland så smarta och oväntade att jag blir mållös. Egentligen borde nutidshistorien vara alldeles för galen för min smak, men jag dras in i den värld av robotar som Winterson skapat, där diskussionerna om att göra liv och därmed leka gud får en helt ny innebörd. Detta samtidigt som berättelsen om Frankenstein ligger som en parallell historia i en helt annan tid, men med liknande moraliska dilemman. Lägg därtill funderingar kring kön och könsidentitet både då och nu och du får en riktigt aktuell och intressant helhet.

Och så språket. Nu läste jag inte Frankissstein på originalspråk och måste därför ge en eloge till översättaren Lena Fries-Gedin. Det som är så fantastiskt med Winterson är hur hon alltid använder precisa, men ändå inte sällan oväntade ord vilket också är fallet i översättningen. Faktiskt tänkte jag inte på att boken var en översättning och det är högsta betyg.

Årets bok menar Anna och jag är benägen att hålla med. Tänk att en berättelse om AI och sexrobotar kan vara så himla bra. Jag är helt säker på att jag aldrig ens hade funderat på att läsa om det inte vore just Jeanette Winterson som stod bakom den. Hon är ett geni.

Dit mina tankar aldrig når

Att förlora ett barn måste vara något av det värsta som kan drabba en människa och om barnet i fråga valt att avsluta sitt liv är det så hemskt att jag knappt kan tänka tanken. Yiyun Li skriver i sin bok Dit mina tankar aldrig når om en mamma vars tonårsson tagit sitt liv och det samtal som modern har med honom efter hans död. Det blir så tydligt att barn inte går att släppa även om de inte finns mer. Ännu värre är att det inte finns något svar på frågan “varför?” men å andra sidan är det troligt att ett svar inte hade gett någon som helst tröst. Nikolai, sonen i boken, har någon slags förklaring, men hur han än försöker kan han inte få sin mamma att förstå. Kanske är det omöjligt att göra det.

Li skrev boken månaderna efter att hennes egen son tagit sitt liv. Tidigare har hon skrivit om sina egna självmordsförsök i boken Dear Friend, from My Life I Write to You in Your Life och kanske påverkas hennes syn på livet och döden med vetskapen om vad psykisk ohälsa kan göra med en människa. Inte minst kan tankar om arv och skuld vakna. Eller så är det mina tankar kring psykisk ohälsa och min rädsla för vad mina barn har och kan ärva som skrämmer mig och får mig att tänka på just det under läsningen. Modern i boken talar i alla fall om hur hon själv befann sig på den plats sonen måste ha nått, men att resultatet blev ett annat. Oftast är stunden av total hopplöshet så kort att det går att komma tillbaka innan det är för sent, men när det är för sent är allt verkligen över. För alla. Hur går en mor vidare utan en son?

Att boken är ett sätt för Yiyun Li att försöka sätta ord på och kanske sortera sina tankar är tydligt. Trots det självbiografiska innehållet är det här ändå en roman, vilket blir tydligt i sättet den är skriven. En vacker roman om moderskap och sorg, men också om minnen som faktiskt är ljusa och vikten av att ha även dem kvar. Även om hennes son är borta så har han funnits och det kanske inte känns som en tröst när allt är som tyngst, men minnen kan ingen trots allt ta ifrån en.

Det var tungt att läsa Dit mina tankar aldrig når, men jag är glad att jag gjorde det. Jag fick dock avbryta läsningen ett tag då vi nåddes av nyheten att en elev på barnens skola valt samma väg som Nikolai i boken. En ung människa som inte längre vill leva. Finns det något mer tragiskt?

Väldigt sällan önskar jag att barnen var yngre, men det var trots allt skönt när de var så små att det kändes som att jag som mamma kunde skydda dem från allt. Det kunde jag självklart inte, men det var enklare när det gick att lyfta upp dem i knät och trösta dem en stund. Kanske blåsa på ett skrapsår och lova att allt skulle bli bra.

 

Boknostalgi: Wild Swans

Jung Changs episka roman Wild Swans: Three Daughters of China kom ut första gången 1991 och översattes till svenska året därpå av Margareta Eklöf. Boken är en självbiografisk berättelse om Changs liv, men också en släktberättelse om tre generationers kvinnor. Chang berättar både sin, sin mammas, sin mormors och dessutom Kinas historia under 1900-talet. Att skriva om Kina är omöjligt utan att skriva om politik och senare skrev Chang också en biografi om Mao Tse-tung tillsammans med sin man Jon Halliday.

Jag läste Wild Swans under en period då jag var väldigt fascinerad av Kina och landets historia, vilket ytterligare förstärkte läsupplevelsen. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte jättemycket av bokens innehåll, men jag minns att jag tyckte att den var fantastisk. Mamma och mormor läste den också, vilket ledde till intressanta samtal. Vissa läsupplevelser stannar kvar som en känsla mer än som ett innehåll.

I klippet nedan berättar författaren om succéboken som hon började skriva i slutet av 1988 när hon samlade 60 timmar av sin mammas berättelser. Oavsett om boken skulle läsas av någon hade berättelserna fört dem närmare. Nu blev Wild Swans en stor succé som översatts till 40 språk och sålts i 15 miljoner exemplar. I hemlandet Kina är böckerna både hyllade och hatade, speciellt biografin om Mao som verkar vara något extra.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: