Romaner

Avlivningskliniken Tusenskönan

Martina Montelius är en av de roligaste och vassaste jag vet. Hennes böcker får mig alltid att gapskratta, medan jag tänker “men usch så hemskt”. Avlivningskliniken Tusenskönan är inget undantag. Huvudpersonen June är 48 år och en typisk högerdebattör som tagit sig lite väl långt ut på högerkanten och sedan skruvad några varv till av Montelius. Hon avskyr vänsterpolitik så mycket att hon hellre tar livet av sig än att betala skatt. Det är också en av många anledningar till att hon skriver in sig på Avlivningskliniken Tusenskönan, en klinik som erbjuder en lyxig tillvaro fram till ögonblicken då ens liv tas och allt avslutas. Som premiumkund får hon för 225 000 kronor personliga tofflor med sina initialer, tillgång till spa-avdelningen, helpension med obegränsade mängder alkohol och självklart samtalsterapi och religiös rådgivning. Det senare är ingenting June ger mycket för. Hon vill bara leva gott innan hon lämnar jordelivet för gott, exakt när och hur hon önskat.

Avlivningskliniker är extremt populära i det Sverige Montelius beskriver och självklart finns även statliga sådana där liv tas på löpande band. Sådana är ingenting för June. Hon vill självklart ha ett privat alternativ och som rik förtjänar hon lyx. När hon äntligen ska lämna ett Sverige fyllt av transaktivister, bidragsberoende och inte minst alla fula människor. June hatar fula människor. Att hon är rik och vacker, medan andra är fattiga och fula handlar om att hon helt enkelt gjort bättre val och hon tänker inte be om ursäkt för att hon nu får dö “snabbare och med större bekvämlighet än de bidragsberoende och slösaktiga”. Även om alla svenskar efter suicidreformen betalar in en dödspeng varje månad är det i realiteten så att den som vill dö med klass måste punga ut med egna pengar.

Avlivningskliniken Tusenskönan drivs av Brage Weindel och hans två ex-fruar Marianne och Françoise, tre minst sagt udda figurer. Brage är något av en kändis och har både framträtt på tv och genomfört ett, enligt June, fantastiskt sommarprogram. Han är överläkare och dessutom grundare av kliniken. På kliniken finns när June anländer flera andra patienter och den mest kända är Alida, en framgångsrik influencer som för tillfället är den som ansvarar för klinikens Instagramkonto. Hon postar bilder med hashtags som #finallyhappy #deathwish men också #brageweindelsdeathbrigade. Bland Alidas vänner finns många andra Tusenskönan-fans och debatten kring att kliniken tillåter fullt friska, unga människor att avsluta sina liv är livlig bland självmordsmotståndarna, men det finns också självmordspositiva aktivister som istället hyllar valfriheten. På kliniken blir Alida vän med Uffe, en misslyckad man som efter en olycka är övertygad om att hans familj har det bättre utan honom. Han har bott länge på Avlivningskliniken Tusenskönan och fungerar nästan som en anställd. När hans avlivningsdatum är satt förblir okänt. Uffe och hunden Ida blir viktiga för Alida på hennes väg mot den så efterlängtade döden.

Avlivningskliniken Tusenskönan är helt klart mer tung än rolig, men jag uppskattar hur Montelius drar politikernas privatiseringsiver till sin spets och visar hur absurt det kan bli om alla verkligen ska få välja i alla avgörande situationer i livet. June må vara en överdriven karaktär, men helt ärligt finns det många högertroll på nätet som låter ungefär som hon. Montelius bidrar egentligen inte med någon hopp, utan konstaterar att vi får det samhälle vi förtjänar och att ojämlikheten riskerar att förfölja oss in i döden.

 

 

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Igår träffades Bokbubblarna och pratade om Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent, en bok vars titel nästan är längre än innehållet. Nej, inte riktigt självklart, men vi konstaterade i alla fall att titeln var för lång och boken faktiskt lite för kort. Det var flera karaktärer som inte fick lov att utvecklas nästan alls, vilket gjorde boken lite ytlig. Det onödigt röriga omslaget gillade vi inte heller, men det väldigt franska föll de flesta av bubblarna i smaken, även om det kändes lite väl mycket som ett försök att skriva en bok som liknar Amélie från Montmartre.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget handlar om 36-årige Guylain Vignolles som delar lägenhet med guldfisken Rouget de Lisle. Han jobbar på en papperskross där böcker mals ner till pappersmassa. Ett tråkigt och ibland ganska farligt jobb. Ibland räddar han några boksidor från att krossas och på tåget på väg till jobbet läser han högt från dem. Lösryckt kan tyckas, men det visar sig att han har fans. Två äldre damer som bor på ett äldreboende bjuder in honom att läsa högt hos dem och det faktum att han tackar ja är kanske min favoritdel av boken. Mötet med de gamla är riktigt fint.

En dag hittar Guylain ett USB-minne på tåget och han tar hem det och finner att det innehåller dagboksanteckningar gjorda av en kvinna som arbetar på en offentlig toalett. Nu börjar han läsa hennes texter högt på tåget och blir mer och mer nyfiken på vem hon är. Han startar sökandet efter kvinnan som han hoppas ska bli en del av hans liv.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget  är en ganska charmig bok och som sagt väldigt fransk med sitt kluriga språk och sina udda karaktärer. Det var ganska trevlig läsning, men jag tillhör de som tyckte att boken kändes väl kort. Att skriva kort och fullständigt kräver stor skicklighet och tyvärr har Jean-Paul Didierlaurent inte riktigt lyckats knyta ihop allt. Istället känns berättelsen lite ofärdig och det är synd, då det är en rätt trevlig historia om en trevlig man.

 

 

Vem är egentligen normal?

Normal people är Sally Rooneys andra roman och en av årets snackisar. Den handlar om Marianne och Connell och deras fascinerande och ganska märkliga förhållande. Berättelsen startar i ett litet samhälle i Sligo i januari 2011 när de går sista året och de avgörande proven närmar sig. Att Marianne ska studera vidare är självklart och även Connell har drömmar om än lite mer begränsade. De är skolans smartaste elever, men där slutar likheten. Hon är rik, men udda, han är populär och hans mamma arbetar som städerska bland annat hos Mariannes familj.

När deras vänskap utvecklas till något mer vill Connell inte stå för det, men det blir ändå tydligt hur viktig Marianne är för honom. Tillsammans med henne kan han vara sig själv och hon blir en viktig del av hans liv. Hon är också anledningen till att han vågar söka till Trinity College i Dublin istället för att följa med polarna till Galway. De kommer båda in och väl i Dublin förändras balansen mellan dem. Nu är det hon som har status och hittar nya vänner, medan han är en nobody som får hänga på henne.

Det är dock inte olikheterna som leder till att de gör slut, utan en total oförmåga att kommunicera. De tycker nog båda att de är ganska tydliga, men lyckas missuppfatta varandra gång på gång. Under hela studietiden finns de i varandras närhet, men förhållandet förändras hela tiden. Inte sällan är Normal people smärtsam att läsa just på grund av hur annorlunda deras liv hade varit om de bara vågat vara ärliga mot sig själv, varandra och alla andra.

När jag läste Rooneys debut Samtal med vänner var jag inte jätteimponerad. Visst var det en välskriven bok om unga vänner, men den var inte på långa vägar så universell som Normal people är. Även om även dess huvudpersoner är unga och destruktiva har jag mycket lättare att identifiera mig med Marianne och Connell än jag hade gällande Frances och Bobbi. Normal people är utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag med titeln Normala människor och normal är just det Marianne, men också Connell vill vara. De döljer båda ett mörker som de hoppas att få ska se, men trots att de läker varandra lyckas de inte alltid rädda varandra. Precis som på bokens omslag försöker de tätt tillsammans gömma sig för världen, men det går inte att leva så.

BBC har just gjort en tv-serie i tolv avsnitt baserad på Sally Rooneys roman, med ett manus skrivet av författaren själv tillsammans med Alice Birch. Det är oklart när exakt den kommer att sändas, men det blir någon gång under nästa år. Jag ser verkligen fram emot att se den.

Män i min situation

Tidigare i höst läste jag Män i min situation av Per Petterson, en bok som vi också diskuterade i Kulturkollo läser. En bok om Arvid som blir lämnad av sin fru Turid och tappar den lilla kontakt han haft med sina döttrar. Petterson beskriver en man som har absolut noll kontakt med sina känslor och inte vet hur han ska leva som frånskild. Han kämpar inte för sina barn, utan tänker att de har det bättre utan honom. Det är sorglig läsning.

Eftersom det bara är Arvids berättelse vi får vet vi läsare egentligen inte vad som har hänt. Är det bara Arvid som haft svårt att hantera sina känslor, eller är det också Turid. Är hennes längtan efter frihet något som påverkat deras äktenskap. Mellan raderna förstår vi att kärleken inte varit enkel, men att skulden för det havererade äktenskapet måste delas mellan makarna. Arvid tillhör en generation män som inte lärt sig att visa känslor och som blivit fäder med en viss distans till sina barn. Samtidigt gör Turid det inte bättre när hon uppmanar sina barn att välja mellan sina föräldrar.

Män i min situation är välskriven och läsvärd, men inte samma stora läsupplevelse som Ut och stjäla hästar. Per Pettersons skildring av en ensam man är intressant och bristen på starka känslor Arvid visar inför sina nära och kära gör mig nästan provocerad. Om inte annat visa Petterson att feminismen behövs för de män som tidigare inte fått eller kunnat ta ansvar för ett hem och en familj. Känslomässigt begränsade män som inte blir någon när de övergivits av sin fru.

 

En halv värld bort

En halv värld bort av Mike Gayle handlar om två syskons som skiljs åt som barn och växer upp i två olika världar om än i samma stad. När deras mamma inte längre kan ta hand om dem och det blir uppenbart att storasyster Kerry inte längre kan sköta sin lillebror Jason, trots att hon verkligen gör allt, splittras familjen. Kerry hamnar på ett barndom, medan Jason som är mycket yngre, blir adopterad. Kerry sörjer självklart sin förlorade bror och skriver brev till honom varje år. Brev som han inte tycks få.

När de nu båda är vuxna står det klart att uppväxten verkligen påverkar ens möjligheter. Jason har blivit Noah, har utbildat sig och arbetar som advokat. Visserligen också ett äktenskap i kris, men ändå på ytan ett rätt lyckat liv. Kerry är ensamstående mamma, arbetar som städerska och bor i ett ganska ruffigt område. Lite stereotypt skildrat kan tyckas, men Gayle kommer undan med det mesta. Deras vägar korsas så äntligen när Kerry skriver ännu ett brev som når Noah. Hon vill att de ska träffas. Inledningsvis är han väldigt tveksam, då han verkligen gjort allt för att sudda bort Jason och sitt ursprung, men till slut går han med på att ses. Vi får sedan följa de två nu vuxna syskonen när de blir en del av varandras liv igen.

En halv värld bort är på många sätt en fin skildring av en trevande syskonkärlek, men jag kan sakna den humor som Mike Gayle brukar fylla sina böcker med. Det är inte det att jag inte vill ha svärta, för det vill jag, men jag vill gärna i alla fall småfnissa. Dialogen är dock fortfarande rapp och språket flyter. En halv värld bort är utan tvekan en läsvärd roman att sträckläsa, även om jag kanske saknar det lilla extra.

 

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Århundradets kalender del 23

Mycket under de senaste 20 åren har kretsat kring terrorism och islamofobi. Den som är muslim har nästan per automatik setts som en säkerhetsrisk och individen har helt slukats av gruppen. Vi har alla fördomar och det är extra intressant när de kommer på skam. I Amy Waldmans bok Paradisträdgården ställs saker på sin spets när en tävling om att skapa ett minnesmärke som ska hedra de som dog i attentatet 9/11 genomförs. Alla bidra skickas in anonymt och när vinnaren är utsedd visar det sig att just denna konstnär är muslim.

Han heter Mohammed Khan och trots att han är född och uppvuxen i USA ger hans muslimska namn definitivt fel vibbar. Hur ska juryn kunna stå för ett minnesmärke skapat av en muslim, när det var muslimska terrorister som dödade människorna som ska hedras? De bestämmer sig för att hålla hans namn hemligt, men självklart läcker någon till pressen och sedan är cirkusen igång.

Paradisträdgården är en riktigt intressant bok om det vi tänker, men inte alltid säger och vad som händer när sanningen är mer komplicerad än man önskar.

Århundradets kalender del 20

Det finns så många bra böcker att välja mellan att det med självklarhet inte går att få med alla i den här lilla julkalendern. Det som hänt med min läsning sedan jag började blogga är att den breddats väldigt gällande genrer men också geografiskt. Från att ha läst i princip uteslutande svenskt, brittiskt och amerikanskt, med något enstaka franskt inslag, har jag läst mig genom en rad olika länder med resultatet att mina kunskaper om världen ökat rejält. Mycket kan en historiebok eller en dagstidning berätta, men långt ifrån allt.

En av de böcker som verkligen berättar en angelägen historia är Memorys bok av Petina Gappah. Vi tas med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Memorys bok är en viktig bok både om enskilda personers öden, men också om samhällsstrukturer. Så här skrev jag om den när jag just läst ut det 2017:

Jag är oroligt imponerad av Petina Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid.

Igår råkade Gappahs nya bok Out of Darkness, Shining light landa i min Kindle och den vill jag gärna hinna läsa under julledigheten.

 

Tre systrar och en jul att minnas

Det är svårt det här med julfeelgood. Ganska ofta blir det för mycket av allt och då slår den här Grinchen bakut, men så ibland lyckas författaren skapa en alldeles lagom balans av julstämning, kärlek och svärta och då kan även jag stå ut med den nödvändiga dosen smör. Sarah Morgan har i sin bok Tre systrar och en jul att minnas lyckats bre på rejält med känslor och faktiskt också en imponerande dos sentimentalitet, men jag köper det rätt av. Faktiskt får jag vid flera tillfällen torka en tår och det hör inte till vanligheterna.

Systrarna Posy, Hannah och Beth förlorade sina föräldrar i en klättringsolycka som för alltid kommer att förknippas med julen. De adopterades av föräldrarnas vänner Suzanne och Stewart, som gett dem en familj, men trots att systrarna nu är vuxna, inte lyckats hjälpa dem att läka alla sår. De fyra kvinnornas berättelser om livet nu och förr bildar tillsammans en historia om hur det som hände under barndomen alltid kommer att påverka en.

Posy är den som bor kvar. Hon är också den som aldrig slutat klättra. Tillsammans med Stewart tillhör hon en räddningsstyrka som hjälper klättrare i nöd. Planen är också att hon ska ta över Suzannes café i den lilla skotska byn där de bor. Känslan av att inte kunna välja sitt liv gnager i henne, men hon vill verkligen inte såra sin mamma.

Beth är mellansyster och supermamma. Det är nu sju år sedan hon slutade jobba, men hon saknar det fortfarande. Maken Jason har ett toppjobb och de klarar sig utmärkt med en lön, men Beth vill verkligen inte att hennes liv bara ska fyllas av leksaker och kladdiga barnhänder. När hennes gamla chef hör av sig och erbjuder ett jobb vill hon verkligen tacka ja och när Jason uttrycker skepsis och istället föreslår att de ska skaffa ett barn till, lämnar hon helt enkelt honom med barnen i deras hem i New York och drar till Skottland tidigare än planerat.

Och så har vi Hannah, den duktiga storasystern som är den som minns föräldrarna bäst och som framför allt minns hur hon aldrig lyckades vinna sin pappas kärlek. Hon var intresserad av böcker, inte av att klättra och det verkade ha gjort honom besviken. Fortfarande håller hon sina känslor för sig själv och även hon lämnar New York för att få tid att tänka. Även om julen egentligen är den värsta tiden på året och även om hon inte står så nära sina systrar, vet hon att det int är något alternativ att inte låta mamma Suzanne fixa ett hejdundrande julfirande.

Tre systrar och en jul att minnas är den första boken jag läst av Sarah Morgan och den gav mersmak. Berättelsen om systrarna och deras liv berör mig faktiskt på riktigt. Det är en orgie i känslor och klassisk missförstånd, men Morgan undviker de vanligaste plattityderna. Istället bjuder hon på en rapp, humoristisk och välskriven historia om tre systrar som äntligen vågar prata om sina liv. Det här är verkligen en julbok jag rekommenderar.

En sång för Hedda

När jag träffade Annika Estassy första gången deltog vi båda på en skrivarkurs i Stockholm med Barbara Voors som kursledare. Sedan dess har hon skrivit en rad böcker och jo, det har förvisso jag också, men av ett annat slag. I senaste boken En sång för Hedda återkommer Estassy till Måneby som vi introducerades för i boken Gröna fingrar sökes och vi får bland annat återse Agnes. Den som är huvudpersonen är dock Hedda, som tillsammans med sin man driver det lokala gästgiveriet som den här julen inte har en enda gäst. Sonen Jesper behöver en stadigare inkomst och säger upp sig, vilket självklart ökar Heddas oro för vem som ska ta över verksamheten när hon inte längre orkar. Dottern Lina lever ett helt annat liv och tänker först inte ens komma hem till jul. Istället försöker hon smälta att hon blivit av med jobbet och bestämmer sig för att resa till Buenos Aires på tangoresa. Tangon spelar nämligen en viktig roll i hennes liv och av en slump blir det tangoläraren Rico som erbjuder sig att skjutsa henne när den far, som hon trodde dog innan hon föddes, plötsligt lämnar ett meddelande om att han befinner sig på Kastrup. Julen firas sedan inte alls i Buenos Aires, utan Rico övertalas att följa med till Måneby och fira där. Med i bilen finns Linas något excentriska lillasyster. Upplagt för en känslosam jul alltså.

Det som drabbar mig hårt är beskrivningen av hur Hedda börjar glömma saker. Jag förstår att det inte handlar om att hon är stressad, utan att det är något annat. Det får mig att fundera över hur min egen pappa kände sig när han fortfarande var medveten om sin sjukdom. Estassys beskrivning är ärlig, men också finstämd och trots att jag egentligen inte veta hur mycket värre det blir för Hedda skulle jag gärna läsa mer om henne. Kanske kan hon få finnas med på ett hörn i någon framtida bok, på samma sätt som Agnes får göra i den här boken. Jag tycker mycket om En sång för Hedda och är glad att Estassy vågar blanda in en rejäl dos svärta med också en ganska mysig och traditionell jul. Det blir en fin balans och jag tycker om berättelsen om Hedda och hennes familj.

%d bloggare gillar detta: