Romaner

Smaken gör mig kluven

Jag läste Smaken av Muriel Barbery för en digital bokcirkel (som jag tyvärr inte lyckades delta i) och det är en bok jag tänkt läsa länge. Inledningsvis var jag väldigt tveksam, men till slut måste jag säga att jag tyckte om den. Vad jag förstår var det få av deltagarna i bokcirkeln som gjorde det.

Smaken är en samling berättelser som alla på något sätt kopplas till mat. Just att låta sinnesförnimmelser, i detta fallet smakupplevelser, få karaktärer att minnas saker är ett grepp jag tycker om. Det får mig att tänka på Marcel Prousts som genom lindblomste och madeleinekakor låter sin huvudperson förflytta sig till barndomen i Swanns värld, den första delen i mastodontverket På spaning efter den tid som flytt. I Smaken står Pierre Arthens i centrum. Han är en känd matkritiker och mat har alltid varit en stor del av hans liv. Nu ligger han för döden i sin lägenhet på 7 Rue de Grenelle där även Igelkottens elegans utspelar sig. Det är när jag inser det och när portvakten Renée får sitt kapitel som jag fastnar i Smaken på riktigt.

Vissa kapitel handlar om att Pierre Arthens berättar ett smakminne från sitt liv. Andra om hur människor kring honom ser på denne mäktige, men vad det verkar, riktigt otrevlige man. Det är i alla fall inga positiva hyllningsberättelser vi bjuds på. Jag gillar dock idén att låta korta minnesbilder från olika personer berätta om samma huvudkaraktär och att också få höra honom själv berätta om sitt liv. Det funkar inte riktigt helt ut, men vissa av berättelserna är fina. Något jag också tycker mycket om är hur Barbery återvänder till samma hus i Igelkottens elegans och även där nämner Pierre Arthens död i lägenheten på fjärde våningen. Nu blir jag lite sugen på att läsa om en av mina största favoritböcker någonsin, men det gör mig lite väl nervös, så jag vet faktiskt inte om jag vågar.

Toalettpapperskungen — en underhållande skröna

Räds inte rubriken. Jag avskyr böcker som beskrivs som skrönor, men faktum är att Toalettpapperskungen av Maria Ernestam är en skröna och en underhållande sådan med precis så mycket svärta som behövs för att berättelsen sa gå hem hos mig. Ernestams tajming är fantastisk när hon låter sin anti-hjälte bli en man som kommer över en imponerande mängd toalettpapper och på grund av, eller tack vare, blir kändis på kuppen. En ofrivillig och extremt lyckad bunkrare av toalettpapper som räcker i åratal.

Ejnar Svensson är ansvarig för en del av kommunens upphandling. Ett jobb han skötte från ett litet rum längst in i en korridor i kommunhuset i den lilla orten Vallerås. När andra människor kom och gick i kommunhuset stannade han kvar på samma position och i samma lilla rum. Inte trodde han att ett inköp av ett grått och enlagrigt toalettpapper skulle göra honom känd, men misstaget att beställa inte fyra förpackningar, som han trodde, utan fyra enheter som betydde fyra lastbilar fulla av toalettpapper som fick förvaras i ett lada då kommunhusets lagerrum självklart inte räckte till.

Historien om toalettpapperskungen berättas av Vallerås starke man och det är också han som ordnar förvaringen i sin grannes lada. Han är kommunfullmäktiges ordförande som självklart utnyttjar situationen för att lyfta fram Vallerås och inte har något som helst dåligt samvete för att det betyder att Ejnar Svensson får icke-önskvärd uppmärksamhet och blir något av en idol för många. Tänk att Ejnar Svensson beställde ett återvunnet toalettpapper redan innan sådana miljövänliga alternativ ens existerade för de flesta och därmed satte Vallerås på kartan som en miljökommun innan ordet ens var uppfunnet.

Toalettpapperskungen är en riktigt rolig bok som berättas på det där ironiska och absurda sätt som jag uppskattar och som får mig att tänka på Jonas Karlsson och Erlend Loe. Det är en stillsam historia om en helt vanlig man som hamnar mitt i ett oönskat kändisskap som han inte alls trivs med. Maria Ernestam är som alltid en skicklig stilist och det gör den här boken läsvärd. För den som uppskattar ljudböcker är Morgan Allings inläsning med säkerhet fantastisk. Jag som tillhör ljudboksskeptikerna lyssnade med behållning på ungefär 2/3, men sedan var min bilfärd slut och jag ville inte vänta på nästa tur utan läste ut boken samma kväll. Berättelsen om Ejnar Svensson är rolig, men faktiskt också tänkvärd. Den visar hur en till synes oskyldig och faktiskt ogenomtänkt handling kan leda till något väldigt mycket mer. En kort historia som jag hoppas når många läsare. Helt ärligt hade jag nog inte läst den om den inte varit skriven av Maria Ernestam som är en stor favorit. Hur kul kan det vara att läsa om toalettpapper liksom. Svaret är otippat roligt.

Queenie av Candice Carty-Williams

Queenie är långt ifrån en glassig hjältinna och boken om hennes dejter är ingen solskenshistoria. Visst matchar hon med män på Tinder, men de bjuder henne inte på romantiska dejter. Istället förnedras hon, känner sig tvingad att ställa upp på en mängd märkliga saker och gör regelbundna tester för att se om hon klart sig från könssjukdomar. Det vore enkelt att skylla allt på männen, men faktum är att Queenie inte anser sig vara värt något annat än det hon får. Innan hon ens hunnit fylla 30 är hon nämligen övertygad om att hon aldrig kommer att hitta kärleken och att hon är så värdelös att de sexistiska och rasistiska svin hon träffar är allt hon förtjänar.

Tidigare var hon sambo med Tom, hennes snälla vita pojkvän som helt ärligt inte verkar ha älskat henne, eller i alla fall inte älskat henne för den hon är. Hon är övertygad om att han talar sanning när han berättar att han vill ta en paus och att han snart ska komma tillbaka till henne igen, men det är ganska uppenbart att Queenie inte passade in i hennes liv. Hon väntar dock tålmodigt och för att fylla tomheten inom sig låter hon män utnyttja henne till max.

Och på jobbet är det också kasst. Queenie jobbar som journalist, men får aldrig göra de där viktiga reportagen som hon pitchar, utan får nöja sig med små, små skärvor av den dröm hon har om att få skriva något som gör skillnad. Det går helt enkelt inte så bra för Queenie.

Nu låter det kanske som att Candice Carty-Williams debutbok Queenie är nattsvart, men riktigt så enkelt är det inte. Det är mörkt och det är brutalt, men det är också ärligt och starkt. Kanske inte så himla hoppfullt, inte alls glassigt och inte på något sätt romantiskt eller rosenskimrande, men trots sitt självhat är Queenie faktiskt en riktigt cool kvinna att följa och hoppet lever hela tiden om att hon ska resa sig på nio. Det som gör hennes liv värt att leva är hennes vänner och de är skillnaden mellan det nattsvarta och det faktiskt ganska hoppfulla. Hennes morföräldrar gör sitt också. Queenie är helt enkelt en väldigt ovanlig och ovanligt läsvärd bok om en ung kvinnas kamp för att skapa sig ett liv värt att leva.

Tistelhonung — mitt första möte med Paborn

Sara Paborn är ett av namnet i årets Boktolva och det är en författare jag tänkt läsa något av länge. Valet föll på den nyutkomna Tistelhonung, som just landat i brevlådan. I den får vi möta den före detta relationscoachen Ebba, som inte riktigt är trovärdig som sådan efter att ha lämnat sin man, blivit ihop med sin älskare och sedan blivit dumpad av densamme. Nu har hon få uppdrag kvar och det går inte att leva på att konstruera korsord. Speciellt inte då bitterheten tar sig in även i dem.

Förr var Ebba lyckligt gift med Tom och deras perfekta äktenskap gav henne en trovärdighet som relationsexpert. Minst sagt ironiskt är det att hon t.ex. skrev om vikten av att hålla i och aldrig ge upp, när hon själv föll handlöst för kollegan Eskil, före detta rockstjärna och något av en playboy, om än en ganska sliten sådan. Förblindad skulle man kunna säga och nu förkrossad då Eskil, som absolut inte ville ha familj, nu väntar barn med en annan. Trots att Ebba bara är strax över 40 beter hon sig som att livet i princip är slut och förvisso är livet som hon kände det ett avslutat kapitel.

Det slumpar sig så att Ebba trots allt får ett nytt uppdrag. Hon ska skriva en artikel i serien “par som hållit ihop länge”. I väntrummet till sin psykolog hittar hon en efterlysning som fångar hennes uppmärksamhet. Det är en kvinna som efter att ha blivit änka efter ett långt äktenskap, söker sin ungdomsförälskelse. Ebba blir nyfiken och lyckas hitta den gamla damen som bor på ett äldreboende i Båstad.

Kvinnan heter Veronika och de två kvinnorna fattar tycke för varandra när de träffas för att talas vid. De blir inte klara vid första besöket, utan Ebba stannar några dagar i Båstad och fortsätter intervjun. Veronika berättar om sitt äktenskap, men också om sin ungdomskärlek Bo, som bodde på hennes mammas pensionat en sommar för länge sedan. Berättelserna i nutid och den om den mycket speciella sommaren varvas och bildar en fin helhet. Kanske är Ebba inte speciellt lätt att varken tycka om eller ta till sig, men Veronika är desto mer älskvärd. Sammantaget bilder de två historierna en ganska spännande bild av vad som egentligen kännetecknar en sann kärlek och ett bra äktenskap.

Tistelhonung är en ganska lättläst bok, men långt ifrån banal. Trots svärtan är den sammantaget ganska hoppfull. Paborn tar sina karaktärer på allvar, beskriver dem med värme och låter dem utvecklas till något långt mer än vad jag förväntade mig inledningsvis. Det är en konst att skriva böcker som både kan locka en bred publik, men som ändå bidrar med mer än yta och det har Sara Paborn lyckats med. Tistelhonung var inte alls den bok jag hade förväntat mig, men jag tyckte trots allt om den.

Daisy Jones & The Six

Daisy Jones & The Six är Taylor Jenkins Reids senaste bok som släpps på svenska i mitten av maj. Det är en bok som bygger på intervjuer av medlemmar i bandet The Six, sångerskan Daisy Jones och människorna kring dem. Intervjuerna ska ligga till grund för en bok och har inte redigerats. Istället blir det tydligt att olika personer har olika minnen från samma händelser. Det är en del av bokens charm.

Det börjar med att vi får möta Daisy Jones. Född 1951 och uppvuxen i Hollywood Hills. Dotter till en brittisk konstnär och en fransk modell som gav henne allt som pengar kunde köpa. Det de inte kunde köpa henne var kärlek och gemenskap. Hon hade inga syskon, inga ytterligare släktingar och föräldrar som var upptagna med sina egna karriärer. Hon berättar själv hur hon redan som fjortonåring började hänga på barer och klubbar. Snart blev hon något av en groupie, men fick i alla fall en vän i Simone Jackson, som drömde om att bli disco stjärna. Simone förblir hennes vän under många år och blev något av en storasyster.

Ungefär samtidigt, i mitten av 60-talet, startade bröderna Billy och Graham Dunne blues-rockbandet The Dunne Brothers. Båda ville använda sin pappas gamla gitarr. Han hade lämnat familjen redan 1954 och bröderna uppfostrades av sin mamma Marlene Dunne. För att sönerna inte ska bråka sparar hon pengar och köpte ännu en gitarr och därefter var bandet igång. Billy blev sångare medan Graham höll sig till endast gitarren.De inspirerades av Lennon och McCartney och blev mer och mer poppiga. Några år senare blev de ett band “på riktigt” då trummisen Warren Rhodes, basisten Pete Loving och gitarristen Chuck Williams anslöt. Chuck kallas senare in i armén och dödades i Kambodja. Istället värvades Eddie Loving, en skicklig gitarrist, men också en musiker som inte var nöjd med att hamna i skuggan av Billy Dunne. Den sjätte personen blev Karen Sirko som blev bandets keyboardist. Nu var de sex, men bandnamnet kom först senare.

Den sjunde medlemmen i bandet skulle kunna vara Billys flickvän och senare fru Camila. Någon som hade kunnat bli en Yoko, men som istället troget väntar hemma på sin man och hänger med på turnéer ibland. Hon spelar en viktig roll i boken som en i alla fall något utomstående blick. Hon är också en riktigt komplex karaktär som jag gillar att läsa om.

Vi följer Daisy Jones och bandet på var sitt håll medan de försöker på alla sätt att slå igenom. När The Six fått spela in sitt album och Daisy Jones börjar bli känd sammanförs de för att spela in en singel. Där börjar boken på riktigt och historien om ett bands uppgång och fall tar fart på allvar.

Nej, Daisy Jones and The Six fanns inte på riktigt, men arbetet med ett succéalbum som utgör större delen av boken ska enligt författaren baseras löst på Fleetwood Mac’s arbete med Rumours. Hon kallar i en artikel i The Guardian Fleetwood Mac för “a band and a soap opera” och läget är liknande gällande Daisy Jones & The Six.

Det som gör Daisy Jones & The Six så himla bra är alla röster som får berätta om hur det var, eller hur de upplevde att det var. Inledningsvis gör det boken lite svårläst, men jag kom in i det ganska snabbt och gillade formen. Daisy Jones är en fascinerande karaktär och jag tycker om att få följa hennes liv ett tag. Det är också riktigt roligt att få hänga i musikvärlden ett tag med allt vad det innebär.

Amazon Prime håller på att göra en tv-serie som baseras på Daisy Jones & The Six och det skulle kunna bli en riktigt härlig serie med förhoppningsvis mycket bra musik. Daisy Jones kommer att spelas av Riley Keough som är barnbarn till Elvis Presley och Billy Dunne av Sam Claflin. Jag har inte koll på någon av dem, men hoppas att det blir bra. Klart är att boken Daisy Jones & The Six är väldigt visuellt skriven och borde kunna göras om till en riktigt bra tv-serie. Samtidigt kommer det kanske vara svårt att skildra de olika versioner av sanningen som boken bjuder på.

Samlade verk av Lydia Sandgren

Som göteborgare ville jag självklart läsa vårens debutant Lydia Sandgrens mastodontverk Samlade verk. Kanske hade jag väntat tills i sommar om det inte hade varit så att vi läste den i min bokklubb Bokbubblarna, då en tegelsten inte är något som brukar gå ihop med lästorka. Nu ägnade jag påskhelgen åt att hänga med Martin, Gustav, Cecilia, Rakel och de andra, vilket var okej investerad tid, men jag är inte överväldigad om än väldigt glad att jag nu har läst en av årets givna snackisar. Vi kommer att höra mycket om Sandberg och hennes debut när litteraturåret 2020 ska sammanfattas.

Det jag tycker om med Sandgrens debut är miljöerna och karaktärsteckningarna. Hon lyckas levandegöra kanske främst Martin Berg, huvudpersonen som i vuxen ålder är förläggare, men alltid drömt om att bli författare. Även de andra karaktärerna är väl gestaltade och jag brydde mig om dem tillräckligt mycket för att ägna många timmar åt att lära känna dem. Jag är också väldigt glad över att någon bryr sig om Göteborg tillräckligt mycket för att låta staden vara en av huvudpersonerna i sin bok, för staden är inte bara gator och torg, utan en levande varelse som formar bokens karaktärer.

Vi får följa Martin i flera tider. I nuet är han ensamstående och närmar sig femtio. Hans dotter Rakel har flyttat hemifrån och studerar till psykolog. Sonen Elis bor fortfarande hemma i lägenheten på Djurgårdsgatan, men är inte direkt intresserad av att umgås med sin far. Det är nu femton år sedan hustrun och modern Cecilia lämnade dem. Ingen vet var hon är och nog har de lärt sig att leva hyfsat utan henne, men när hans gamle vän Gustav Becker, nu känd konstnär, ska ha en stor utställning i Göteborg fylls staden med porträtt som väcker minnen. Ett av Gustavs favoritmotiv var nämligen Cecilia Berg.

Det är när Martin började gymnasiet på Hvitfeldska i Göteborg som han för första gången träffar Gustav. De blir vänner och åker några år senare till Paris tillsammans. Även om jag som sagt tycker om att läsa om min hemstad är det faktiskt i Paris som berättelsen tar fart på riktigt.  Relationen mellan Martin och Gustav är intressant att följa. Från tonåringarnas vänskap som liknar en förälskelse, till en ännu stark, men väldigt sporadisk vänskap mellan vuxna män. En som drömmer om att bli författare och vars samlade verk fyller flera byrålådor och en som just fått sina utställda i sin hemstad. En som fångade sitt livs kärlek och sedan miste henne och en som inte riktigt verkar veta vad kärlek är.

Martin, Cecilia och Gustav bildade en annorlunda trojka. Att Martin och Cecilia var ett par hindrar inte att de är vänner alla tre. Kanske är det Cecilia jag tycker mest om, för trots att hon egentligen förblir en bifigur i bakgrunden är hon en karaktär som fastnar. Hennes påverkan på omgivningen är också stor både när hon finns med sina nära och kära och efter att hon försvunnit. Samlade verk är en roman om vänskap och om den stora kärleken som förlorades. Det är också en roman om en dotter som söker efter en mor och en man som försöker börja om. Det är en på många sätt imponerande debut, men det finns en sak som stör mig. Jag är nämligen inte alls förtjust i Lydia Sandgrens omständliga och ordrika sätt att skriva. Visst är det intressant med händelser och personer som beskrivs i detalj, men det hade räckt med några av Martins promenader i Göteborg och Paris för att fatta grejen. Nu blir det ibland väl många versioner av nästan samma sak. Med det sagt är det trots allt befriande med en debutant som skriver ut det som händer och vågar slösa med ord. Lite har jag tröttnat på debutanter som låter allt för mycket stanna mellan raderna och i den fällan går Sandberg definitivt inte. Samtidigt blir jag faktiskt lite besviken när 700 sidor ändå inte leder till ett vettigt slut. Å andra sidan finns det definitivt en öppning för en av de andra karaktärerna att berätta sin historia i nästa bok. Gärna Cecilia. Jag tyckte så mycket om Cecilia och är inte riktigt färdig med henne.

Samlade verk är utan tvekan en imponerande debut och jag är helt säker på att Sandgren kommer att tilldelas många priser och det förtjänar hon. Jag tycker om hennes bok, men är inte lika överväldigad som kritiker har varit. Däremot hoppas jag på fler verk av Sandgren och då gärna med ännu mer skärpa. Hennes beskrivning av kulturvärlden och några män i den är helt klart vass. Vi Bokbubblare som samtalade om boken igår var också överens om att det är ganska så fascinerande att en kvinna född 1987 kan skriva en så trovärdig bok om en tid då hon knappt var född och dessutom skildra män i femtioårsåldern på en väldigt trovärdigt sätt. En annan sak vi pratade om är hur ovanligt det är att läsa om en kvinna som lämnar sin familj, faktiskt också helt utan att författaren skuldbelägger henne. Ännu mer ovanligt är det att läsa om män som blivit lämnade och som uppfostrar sina barn själv. Visst finns det böcker om änkemän, men inte om de som blivit övergivna. Trots att det här är en riktig tegelsten som för flera av oss var både trögstartad och svårt att hinna läsa ut fanns det massor för Bokbubblarna att samtala kring.

Om det inte vore för dig

Delphine de Vigans senaste bok Om det inte vore för dig väckte många tankar hos mig. En del ganska smärtsamma. När hon skildrar sjukdom och ålderdom genom att visa hur en människa försvinner, tänker jag på de runt mig som försvinner i detta nu. I boken finns också tankar kring hur man kan tacka för det andra människor gett en och jag inser att det i vissa fall är för sent.

Michka bor på ett äldreboende och hon håller på att förlora sitt språk. Afasin gör att hon tänker rätt, men talar fel, vilket gör det allt svårare att kommunicera med andra. Talpedagogen Jérôme besöker henne och ger en mängd övningar för att hon ska bli bättre, men det står snart klart att det inte går att vinna mot afasin.

Den unga kvinnan Marie är en av dem, kanske den enda, som besöker Michka. Vi vet egentligen väldigt lite om dessa två kvinnor, men förstår att de har en viktig relation. Att den äldre kvinnan på något sätt har räddat den yngre. Egentligen spelar det ingen roll om vi inte får veta allt. Delphine de Vigan har valt att skriva lite suddigt, lite otydligt, men också vackert och ärligt. Fokus ligger på relationen som håller på att ta slut och det spelar faktiskt ingen roll om vi inte får alla detaljer. Detaljerna är nämligen oviktiga. Känslorna är det som räknas.

Mitt i coronatider försvinner flera av mina nära. Mormor har tillbringat tid på iva och vårdats för lunginflammation, är tillbaka på sitt äldreboende men får inte ta emot besök. Morfar bor själv och hans afasi och dåliga hörsel gör att telefonsamtal är nästan omöjliga. Men mest sörjer jag den som försvinner allt för tidigt. Den som på ett sätt finns där, men som samtidigt är borta. Sedan en tid tillbaka bor min pappa på ett demensboende då hans alzheimers blivit så svår att det är omöjligt för honom att leva ett vanligt liv. Han förstår inte var han är, varför han bor där han bor och säkerligen inte varför ingen av oss kommer dit.

Hur konstigt det än kan låta blev jag tröstad av Om det inte vore för dig, trots att det egentligen är en sorglig bok. Den lyfter det faktum att vi trots allt ska vara glada över de viktiga personer vi haft i vårt liv, även i en tid då de håller på att försvinna. Delphine de Vigan är en av mina favoritförfattare och det är är kanske hennes finaste bok hittills.

 

Vuxna människor

Vuxna människor av Marie Aubert är en kort och intensiv berättelse om familjeförhållanden och mindre lyckade syskonrelationer. Huvudpersonen Ida har passerat 40 med råge och hennes biologiska klocka tickar inte. Den dånar. Hon reser till Göteborg för att undersöka möjligheten att frysa in några av sina ägg för att ha en chans att i framtiden få barn. Kanske måste hon göra det ensam, men hon vill i alla fall ha en väg ut. En chans att bli vuxen på riktigt.

Kanske är det inte konstigt att Ida blir lite extra bitter när hon åker till familjens sommarhus för att fira sin mammas 65-årsdag. Hennes lillasyster Marthe är där och hon har allt Ida just nu drömmer om. En stabil relation och ett barn i magen. Visserligen har hon också en styvdotter som heter Olea och som avskyr sin pappas nya kvinna. Självklart gör Ida allt för att få en bra relation till Olea och hon gör det mer än gärna på Marthes bekostnad. Ida läser böcker för Olea och de båda fnissar tillsammans åt hur lat och dum Marthe är.

Inte blir det bättre när deras mamma kommer till stugan med sin sambo Stein. Ida är fantastiskt duktig på att hitta fel hos honom och kanske har det att göra med att han vågar vara ärlig. Eller så handlar det helt enkelt om att hon tycker att det är riktigt pinsamt med en mamma som fyller 65 och beter sig som en nyförälskad tonåring. Alla hittar kärleken utom Ida.

Idas bitterhet gör det en aning svårt att tycka om henne, men samtidigt gör det hon berättar om familjen att det går att förstå hennes agerande. Enligt Ida har Marthe alltid stått i centrum och styrt familjens liv. Om det är sant vet vi egentligen inte, men klart är att systrarnas relation är ansträngd.

Vuxna människor är bara lite drygt 100 sidor lång, men det är ändå en både komplett och komplex historia. Vi får umgås med en familj under några få dagar, men får ändå veta mer om dem än många författare lyckas förmedla på långt fler sidor. Utan tvekan är Marie Aubert en skicklig författare och jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva.

Hur mår fröken Furukura?

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata är en lågmäld feelgoodroman på japanskt vis. Huvudpersonen Keiko Furukura är fyrkantigare än de flesta och beroende av rutiner för att kunna fungera. Hon har alltid varit annorlunda men hittat ett liv som passar henne. Sedan många år arbetar hon i en liten närbutik och spelar rollen som den perfekta anställda varje dag. Att spela en roll är det som får henne att känna sig normal.

Människorna runt Keiko förstår inte riktigt hennes val av liv och tycker att det är dags att hon skaffar sig ett bättre och mer normalt liv Ett fast jobb som utmanar mer än det hon har och inte minst en man. Kvinnor i hennes ålder ska inte leva utan en man. Keiko själv trivs egentligen precis som det är, men någonstans faller även hon för omgivningens krav och när som de flesta andra en längtar efter att passa in och anses vara normal.

Hur mår fröken Furukura? är en riktigt fin bok om en riktigt annorlunda kvinna. Tankarna går till böcker som Eleanor Olefant mår alldeles utmärkt, men samtidigt är det här en helt annan bok främst för att Keiko Furukura är annorlunda på ett annat sätt. Det är inte så lätt att tycka om henne, men ändå känner jag verkligen sympati för Keiko och önskar att hon bara kan få vara den hon är och vill vara.

Som en öppen bok

Som en öppen bok av Sara Molin handlar om Clara som är lärare. Hon är också ganska nybliven singel och bor i en andrahandslägenhet som verkligen inte speglar hennes personlighet. Kanske är det separationen som gör att hon börjar ifrågasätta sig tidigare så utstakade liv, eller så handlar det om den märkliga lista hon får av sitt ex Klas där han ger henne tips om hur hon ska förändra sig för att bli en bättre sambo. Det skulle också kunna handla om att en ungdomskärlek dyker upp igen eller kanske om den fantastiska pojkvännen som hennes hopplösa syster Pauline träffat. Situationen blir knappast bättre av att hennes föräldrar verkar ha hamnat i något av en kris.

Clara börjar dessutom blir lite trött på sitt jobb, eller i alla fall på sina bakåtsträvande kollegor. När Clara vill läsa Cirkeln med sina elever tycker de äldre kollegan Solveig att det är nonsens och kritiserar dessutom att Clara läser något så banalt som Sophie Kinsellas senaste bok när eleverna ser henne. Lärare ska minsann föregå med gott exempel och då duger inte skräplitteratur. Solveig vill istället rensa bland skolans böcker och bara behålla de böcker som hon anser håller hög kvalitet. Kanske kan de till och med märkas med ett K för just kvalitet. Varför läsa Cirkeln när det finns sådana fantastiska romaner som Candide?

Sara Molin är lärare och det märks. Hennes beskrivningar av Claras elever med tillhörande curlande föräldrar som kräver alla möjliga och omöjliga anpassningar för sina barn, hennes kollegor som är mer eller mindre hopplösa och inte minst hennes chef Torbjörn är ibland så på pricken att jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta. Jag vet faktiskt egentligen inte om det är bra att vara lärare och läsa om Clara och hennes jobb. Visst är det bra att skratta åt eländet, men samtidigt är mycket så sant att jag sätter skrattet i halsen. Clara är svensklärare precis som jag och att försöka sälja in läsning till elever är verkligen inte alltid så himla lätt. Hon sliter som ett djur och jag förstår precis hur hon har det. Visserligen finns det elever (speciellt bland mina elever på estetprogrammet) som faktiskt kan uppskatta nördiga lärare, men det är svårt att göra dem alla till passionerade läsare. Ibland är det en tillräckligt svår utmaning att få dem att läsa alls.

Som en öppen bok är en riktigt bra och underhållande bok. Jag tycker om att få lära känna Clara och följa hennes jakt på ett bättre liv. Hennes familj är dessutom riktigt fint skildrad som de ganska hopplösa, men väldigt mänskliga, individer de är. Männen runt dem är också väl skildrade och jag vill verkligen veta hur allt ska lösa sig, för även om det kanske inte är världens mest överraskande upplösning är vägen dit riktigt trevlig. Clara är lätt att ta till sitt hjärta och såväl hennes yrkesliv som hennes privatliv är skildrade med värme. Jag hoppas verkligen att det här bara är den första av många böcker av Sara Molin. Faktiskt hade jag kunnat tänka mig att återse Clara även om jag egentligen inte gillar att alla böcker ska utvecklas till serier.

%d bloggare gillar detta: