Romaner

Minns oss som nu

Minns oss som nu av Anna Lönndahl utspelar sig precis som förra boken Sommaren med Ava i den fiktiva byn Sunnanby. Det är dagen före julafton och Thea anländer i Sunnanby för att ta hand om sin mammas moster Mariannes hus. Mostern är något av ett mysterium, men nu när hon dött har Thea en chans att få reda på mer om henne.  I huset finns nämligen en syateljé där Marianne sydde vackra kreationer till mycket kända kvinnor.

Vi har läst boken förut:

“En ung kvinna som förlorat någon nära får ett oväntat arv i form av ett hus. Hon lämnar motvilligt sitt (ganska olyckliga) liv för att ta hand om huset och det visar sig att hon hittar sig själv och självklart även kärleken där hon minst anat det.”

Om det inte vore för att Anna Lönnqvist är så skicklig på att skapa såväl en trevlig och engagerande stämning som trovärdiga karaktärer hade Minns oss som nu blivit just en bok som liknar många andra, men hon är mycket bättre än så. Jag fastnar direkt för Thea, fascineras av huset och de hemligheter det döljer, blir förtjust i den gamla mannen som bor i huset bredvid och trots att jag inser på en sekund vem som kommer att bli Theas kärlek längtar jag efter att få läsa om exakt hur det går till.

Minns oss som nu är en charmig och välskriven bok som är lätt att läsa utan att den blir banal. Karaktärerna engagerar, miljön är fantastisk och jag är glad att ha fått tillbringa ännu några timmar i Sunnanby. Dit återvänder jag gärna igen.

Ljuskällan — om jakten på det perfekta livet

I Ljuskällan låter Hanna Landahl oss återse Staffan och Anna som hon också skrev om i boken Under två timmar. Då var det Staffan som stod i centrum och all hans ångest fick ta plats. Nu är det istället Anna som berättar. Sedan vi träffade dem sist har hon mått väldigt dåligt. Nu är hon på väg tillbaka efter en sjukskrivning, men Staffan kämpar fortfarande för att få henne att le. Det är som om den han lever med fortfarande är en skugga av hans fru. De kämpar på båda två, men så himla kul att leva är det inte.

När Anna fastnar på ett tåg och får erbjudande att sova över hos Frida, en kvinna hon träffat på tåget, förändras hennes liv. Hon får besöka ekobyn Ljuskällan utanför Floby och börjar längta efter ett enklare liv, som dessutom är bättre för klimatet. Snart drömmer Anna om att göra sig av med huset och allt annat i livet som kostar pengar och istället leva billigt och bra långt bort från stressen i storstaden. Staffan är verkligen inte sugen på det liv Anna målar upp i ljusa färger. Han har ett nytt, bra jobb och vill renovera köket. Att flytta till en ekoby mitt ute i ingenstans och leva nära naturen är inget han drömmer om. Det som till slut övertygar honom om att ge det en chans är att han älskar sin fru och bara tanken på flytten gör henne lycklig. Dessutom har yngste sonen Sam det kämpigt i skolan och en nystart kanske skulle vara positiv för honom också.

Anna får som de vill och familjen hyr ut huset, Staffan begär tjänstledigt och Anna får ett nytt jobb i närheten av Ljuskällan. Nu ska de flytta in i ett rött liten torp i ekobyn och leva ett liv där självhushållning och frivillig enkelhet är ledord. Inga onödiga prylar och inget internet. Ungarna jublar inte direkt och även Staffan är skeptisk. För Anna är det som att komma till paradiset och hon mår bättre än på länge. Depressionen blir bättre och hon njuter av att leva klimatsmart. Det tar inte lång tid innan de andra boende i Ljuskällan blir hennes vänner. Staffan har svårare att finna sig till rätta i den för honom påtvingade gemenskapen, men tinar en aning när han får lära sig om biodling av Susanne. Visserligen är han rätt hopplös, men den äldre kvinnan har tålamod med honom.

Ljuskällan är en bok med fötterna mitt i samtiden, i ekobyns mylla med allt vad det innebär. Landahl lyfter viktiga frågor både om det lilla livet och det stora samhället. Hur ett livsbeslut kan vara en kärlekshandling och hur svårt det är att leva ett bra liv i ett samhälle där allt snurrar ohälsosamt snabbt. Eftersom det är Staffan jag identifierar mig mest med kommer jag på mig själv med att dela hans skepsis mot det konstruerade samhället. Anna är så oreflekterat positiv, på gränsen till naiv och det stör mig lite. Samtidigt tycker jag verkligen att vi alla borde tänka minst en extra gång innan ett fullt fungerande kök renoveras och ännu en flygresa bokas. I det nybyggda växthuset planeras dessutom i alla fall lite odling. Även om jag tyckte mer om Under två timmar är jag mycket glad över att ha fått hänga med Staffan och Anna ett tag till. Förhållandet mellan dem fördjupades i den här boken och de blev än mer levande. Landahl är skicklig på att skapa levande karaktärer med både bra och dåliga sidor. Att följa dem är såväl intressant som trevligt.

Kungsbacka Ultras

Kungsbacka Ultras var en titel jag fastnade för då jag bläddrade igenom katalogen för vårens böcker. Jag tänkte att den kanske handlade om fotboll och att det kändes oväntat och ganska intressant. Det visade sig dock att Johan Esperssons debut är så långt ifrån fotboll man kan komma och jag fick raskt skicka ännu ett mail till mina fotbollstokiga kusiner från en förort till Kungsbacka för att berätta att boken inte alls var den jag trodde.

Blev jag besviken? Lite inledningsvis, men jag fastnade snart för huvudpersonen Johan och hans försök att hitta meningen med livet i den trötta småstad som han helst vill lämna. Handlingen rör sig i Kungsbacka och tar en sväng till Fjärås. Villaorten Kullavik, som hans hemska klasskamrater och mina kusiner kommer ifrån, får vi bara höra om. Ibland drar han till Paris, men den sista nyårsresa vi får läsa om är ingen trevlig sådan. Det är den resa där Johan och hans kärlek slutligen bryter upp. De som varit tillsammans så länge och blivit viktiga delar av varandras liv. De är ultras som lever livet fullt ut.

Kungsbacka Ultras är en ärlig ungdomsskildring med allt som en sådan ska innehålla. Alkohol, fyllor, olycklig kärlek, tomhet och hopplöshet. En del känns gjort, men ibland glimrar det till och blir något speciellt. Det finns något i Esperssons berättelse som jag fastnar för och jag tycker om hur han skriver känslosamt, utan att det blir smörigt eller sentimentalt. Sedan är jag inte helt säker på vad jag tycker om greppet att byta rad istället för att sätta punkt. Det gör att texten liknar prosalyrik, men samtidigt blir det ibland lite hackigt.

Kristofer Andersson skriver i en krönika i Aftonbladet att han ser en tendens att skrivarskolor, med Biskops-Arnö som exempel, stöper författare i samma form och det händer utan tvekan att jag läser debutanter där jag tänker “aha, skrivarskola” och småler lite åt den sparsmakade poetiska prosan och leken med skiljetecken. Det finns många, många sådana böcker just nu, liksom böcker som kan definieras som autofiktion. Trots att Esperssons debut är märkbart påverkad av tiden på Biskops-Arnö och ibland känns lite väl högtravande är hans bok relevant och läsvärd. Jag tycker dessutom alltid att det är extra roligt att läsa lokala författare och när Johan i boken flyttar till Göteborg för att studera litteraturvetenskap är det som att jag går vid hans sida. Nu hoppas jag bara att denna debut inte är den enda bok Espersson har inom sig utan att han fortsätter att skriva. Det här kan utvecklas till något riktigt bra om han på riktigt hittar sin icke-skrivarskolestil.

Snöstorm av Augustin Erba

Jag har länge tänkt läsa något av Augustin Erba och när vi valde hans senaste bok Snöstorm att diskutera i bokcirkelsgruppen Kulturkollo läser var det så dags. När diskussionen kring den börjar lida mot sitt slut kan jag konstatera att det var en bra bok att läsa och samtala kring.

Snöstorm börjar på ett tåg som får stopp någonstans mellan Stockholm och Malmö på grund av att de finns för mycket snö på spåret. På tåget finns bokens huvudperson Thomas, en man runt 40 som verkar ganska trött på sitt liv. En klassisk medelålderskris kanske och vi ska snart få veta, eller i alla fall ana, vad som orsakat den. En anledning är att han är fast i en dröm om det förflutna. Mitt under snöstormen dyker så personen han drömmer om upp, Livli, hans stora ungdomskärlek som han aldrig riktigt fick.

Thomas träffar Livli på universitetet där de båda studerar Teknisk fysik på Kungliga Tekniska Högskolan. Tempot är högt och kraven stora. För Thomas, som visserligen alltid varit begåvad, men också ganska osäker, blir studierna ett bryskt uppvaknande. Samtidigt är det mycket som blir bättre när han får börja ett nytt liv som student. Från att ha varit udda och utsatt får han för första gången vänner. Joakim, en av klasskamraterna tar honom under sina vingar och snart är Thomas en del av en grupp bestående av dem och tjejerna Livli och Eva. Det dröjer inte länge innan Livli bosätter sig i hans drömmar.

När Erba låter oss få veta mer om Thomas och hans uppväxt är det lätt att förstå att han har svårt att lita på andra. En lillebror som dog tidigt knuffade mamman över kanten och hon levde därefter större delen av tiden på klinik. Pappan flydde inte in i sig själv, utan så långt bort han kunde och levde därefter ett nytt liv i USA. Att han hade en son kvar i Sverige verkar inte betyda någonting. Istället fick Thomas bo hos sin morbror och det var knappast ett gott liv. Erba låter oss bit för bit få lära känna Thomas och därmed få i alla fall lite mer förståelse för hans agerande. Det hindrar inte att jag skulle vilja ruska om honom lite och säga till honom att det är hög tid att han tar tag i sitt liv, istället för att bara följa med. Samtidigt har han fått ett bättre liv än han kunnat drömma om och har en fru och barn som accepterar hans tafatthet.

Vi som diskuterade boken i Kulturkollo läser tyckte om den och något som lyftes var språket. Själv absolut älskade jag språket och stämningen, men har svårt att sätta fingret på vad som egentligen gjorde det så bra. Jag tror att det handlar om att Erba väljer precisa ord och därför berättar mycket med få ord. Det skapar ett lugn, men också en komplexitet. Vissa karaktärer, som Livlis kompis Eva, beskrivs ganska lite, men bli ändå levande. Det är skickligt.

Berättelsen om Thomas grep tag i mig och jag tyckte verkligen om Snöstorm. Mitt första möte med Augustin Erba gav mersmak och jag läser gärna mer av honom.

Styr din plog över de dödas ben

Så har jag då äntligen bekantat mig med Nobelpristagaren från 2018, den polska författaren Olga Tukarczuk. Helt klart är att jag kommer att läsa mer av henne, men första boken lyssnade jag faktiskt på. Charmiga Styr din plog över de dödas ben finns nämligen som Radioföljetong på P3 och jag rekommenderar den varmt.

Tokarczuk tar oss med till en liten by på den polska landsbygden vid Plaskowyzbergen på gränsen mot Tjeckien. Där bor huvudpersonen Janina Duszejko och lever ett ganska ensligt liv. Hon är en av få bofasta invånare och har som uppgift att sköta grannarnas sommarhus under vintern. Till vardags arbetar hon som lärarvikarie och dessutom översätter hon William Blakes poesi tillsammans med sin vän Dyzio och dessutom ägnar hon hel del tid åt att ställa horoskop. Detta trots att hon egentligen är broingenjör. Det här är en minst sagt annorlunda huvudperson, som är väldigt intressant att följa.

När vi träffar Janina Duszejko för första gången hittar hon en av sina grannar död och det verkar vara så att han är mördad. Fler mäktiga män hittas döda och Janina är helt säker på vad som har hänt. Det är djuren de jagat som hämnas och budskapet till de nu döda männen ,och alla andra i byn som jagar, är att djuren ska respekteras och inte bara ses som något vi människor kan göra vad som helst med.

Styr din plog över de dödas ben liknar ingen annan bok jag läst. Det är på ett sätt en kriminalhistoria, men också en bok som gräver i människor existens och psykologi. Janina Duszejko och hennes vänner alla alla riktiga original och att få lära känna dem är en märklig upplevelse. Berättelsen tar några oväntade vändningar, men det jag tar med mig är just hur karaktärerna skildras. Miljön är annorlunda, karaktärerna och deras relationer väldigt absurda och språket riktigt snyggt. Mitt första möte med Olga Tokarczuk var alltså väldigt lyckat. Hon är utan tvekan en unik författare och väl värd sitt Nobelpris i litteratur.

Avlivningskliniken Tusenskönan

Martina Montelius är en av de roligaste och vassaste jag vet. Hennes böcker får mig alltid att gapskratta, medan jag tänker “men usch så hemskt”. Avlivningskliniken Tusenskönan är inget undantag. Huvudpersonen June är 48 år och en typisk högerdebattör som tagit sig lite väl långt ut på högerkanten och sedan skruvad några varv till av Montelius. Hon avskyr vänsterpolitik så mycket att hon hellre tar livet av sig än att betala skatt. Det är också en av många anledningar till att hon skriver in sig på Avlivningskliniken Tusenskönan, en klinik som erbjuder en lyxig tillvaro fram till ögonblicken då ens liv tas och allt avslutas. Som premiumkund får hon för 225 000 kronor personliga tofflor med sina initialer, tillgång till spa-avdelningen, helpension med obegränsade mängder alkohol och självklart samtalsterapi och religiös rådgivning. Det senare är ingenting June ger mycket för. Hon vill bara leva gott innan hon lämnar jordelivet för gott, exakt när och hur hon önskat.

Avlivningskliniker är extremt populära i det Sverige Montelius beskriver och självklart finns även statliga sådana där liv tas på löpande band. Sådana är ingenting för June. Hon vill självklart ha ett privat alternativ och som rik förtjänar hon lyx. När hon äntligen ska lämna ett Sverige fyllt av transaktivister, bidragsberoende och inte minst alla fula människor. June hatar fula människor. Att hon är rik och vacker, medan andra är fattiga och fula handlar om att hon helt enkelt gjort bättre val och hon tänker inte be om ursäkt för att hon nu får dö “snabbare och med större bekvämlighet än de bidragsberoende och slösaktiga”. Även om alla svenskar efter suicidreformen betalar in en dödspeng varje månad är det i realiteten så att den som vill dö med klass måste punga ut med egna pengar.

Avlivningskliniken Tusenskönan drivs av Brage Weindel och hans två ex-fruar Marianne och Françoise, tre minst sagt udda figurer. Brage är något av en kändis och har både framträtt på tv och genomfört ett, enligt June, fantastiskt sommarprogram. Han är överläkare och dessutom grundare av kliniken. På kliniken finns när June anländer flera andra patienter och den mest kända är Alida, en framgångsrik influencer som för tillfället är den som ansvarar för klinikens Instagramkonto. Hon postar bilder med hashtags som #finallyhappy #deathwish men också #brageweindelsdeathbrigade. Bland Alidas vänner finns många andra Tusenskönan-fans och debatten kring att kliniken tillåter fullt friska, unga människor att avsluta sina liv är livlig bland självmordsmotståndarna, men det finns också självmordspositiva aktivister som istället hyllar valfriheten. På kliniken blir Alida vän med Uffe, en misslyckad man som efter en olycka är övertygad om att hans familj har det bättre utan honom. Han har bott länge på Avlivningskliniken Tusenskönan och fungerar nästan som en anställd. När hans avlivningsdatum är satt förblir okänt. Uffe och hunden Ida blir viktiga för Alida på hennes väg mot den så efterlängtade döden.

Avlivningskliniken Tusenskönan är helt klart mer tung än rolig, men jag uppskattar hur Montelius drar politikernas privatiseringsiver till sin spets och visar hur absurt det kan bli om alla verkligen ska få välja i alla avgörande situationer i livet. June må vara en överdriven karaktär, men helt ärligt finns det många högertroll på nätet som låter ungefär som hon. Montelius bidrar egentligen inte med någon hopp, utan konstaterar att vi får det samhälle vi förtjänar och att ojämlikheten riskerar att förfölja oss in i döden.

 

 

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Igår träffades Bokbubblarna och pratade om Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent, en bok vars titel nästan är längre än innehållet. Nej, inte riktigt självklart, men vi konstaterade i alla fall att titeln var för lång och boken faktiskt lite för kort. Det var flera karaktärer som inte fick lov att utvecklas nästan alls, vilket gjorde boken lite ytlig. Det onödigt röriga omslaget gillade vi inte heller, men det väldigt franska föll de flesta av bubblarna i smaken, även om det kändes lite väl mycket som ett försök att skriva en bok som liknar Amélie från Montmartre.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget handlar om 36-årige Guylain Vignolles som delar lägenhet med guldfisken Rouget de Lisle. Han jobbar på en papperskross där böcker mals ner till pappersmassa. Ett tråkigt och ibland ganska farligt jobb. Ibland räddar han några boksidor från att krossas och på tåget på väg till jobbet läser han högt från dem. Lösryckt kan tyckas, men det visar sig att han har fans. Två äldre damer som bor på ett äldreboende bjuder in honom att läsa högt hos dem och det faktum att han tackar ja är kanske min favoritdel av boken. Mötet med de gamla är riktigt fint.

En dag hittar Guylain ett USB-minne på tåget och han tar hem det och finner att det innehåller dagboksanteckningar gjorda av en kvinna som arbetar på en offentlig toalett. Nu börjar han läsa hennes texter högt på tåget och blir mer och mer nyfiken på vem hon är. Han startar sökandet efter kvinnan som han hoppas ska bli en del av hans liv.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget  är en ganska charmig bok och som sagt väldigt fransk med sitt kluriga språk och sina udda karaktärer. Det var ganska trevlig läsning, men jag tillhör de som tyckte att boken kändes väl kort. Att skriva kort och fullständigt kräver stor skicklighet och tyvärr har Jean-Paul Didierlaurent inte riktigt lyckats knyta ihop allt. Istället känns berättelsen lite ofärdig och det är synd, då det är en rätt trevlig historia om en trevlig man.

 

 

Vem är egentligen normal?

Normal people är Sally Rooneys andra roman och en av årets snackisar. Den handlar om Marianne och Connell och deras fascinerande och ganska märkliga förhållande. Berättelsen startar i ett litet samhälle i Sligo i januari 2011 när de går sista året och de avgörande proven närmar sig. Att Marianne ska studera vidare är självklart och även Connell har drömmar om än lite mer begränsade. De är skolans smartaste elever, men där slutar likheten. Hon är rik, men udda, han är populär och hans mamma arbetar som städerska bland annat hos Mariannes familj.

När deras vänskap utvecklas till något mer vill Connell inte stå för det, men det blir ändå tydligt hur viktig Marianne är för honom. Tillsammans med henne kan han vara sig själv och hon blir en viktig del av hans liv. Hon är också anledningen till att han vågar söka till Trinity College i Dublin istället för att följa med polarna till Galway. De kommer båda in och väl i Dublin förändras balansen mellan dem. Nu är det hon som har status och hittar nya vänner, medan han är en nobody som får hänga på henne.

Det är dock inte olikheterna som leder till att de gör slut, utan en total oförmåga att kommunicera. De tycker nog båda att de är ganska tydliga, men lyckas missuppfatta varandra gång på gång. Under hela studietiden finns de i varandras närhet, men förhållandet förändras hela tiden. Inte sällan är Normal people smärtsam att läsa just på grund av hur annorlunda deras liv hade varit om de bara vågat vara ärliga mot sig själv, varandra och alla andra.

När jag läste Rooneys debut Samtal med vänner var jag inte jätteimponerad. Visst var det en välskriven bok om unga vänner, men den var inte på långa vägar så universell som Normal people är. Även om även dess huvudpersoner är unga och destruktiva har jag mycket lättare att identifiera mig med Marianne och Connell än jag hade gällande Frances och Bobbi. Normal people är utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag med titeln Normala människor och normal är just det Marianne, men också Connell vill vara. De döljer båda ett mörker som de hoppas att få ska se, men trots att de läker varandra lyckas de inte alltid rädda varandra. Precis som på bokens omslag försöker de tätt tillsammans gömma sig för världen, men det går inte att leva så.

BBC har just gjort en tv-serie i tolv avsnitt baserad på Sally Rooneys roman, med ett manus skrivet av författaren själv tillsammans med Alice Birch. Det är oklart när exakt den kommer att sändas, men det blir någon gång under nästa år. Jag ser verkligen fram emot att se den.

Män i min situation

Tidigare i höst läste jag Män i min situation av Per Petterson, en bok som vi också diskuterade i Kulturkollo läser. En bok om Arvid som blir lämnad av sin fru Turid och tappar den lilla kontakt han haft med sina döttrar. Petterson beskriver en man som har absolut noll kontakt med sina känslor och inte vet hur han ska leva som frånskild. Han kämpar inte för sina barn, utan tänker att de har det bättre utan honom. Det är sorglig läsning.

Eftersom det bara är Arvids berättelse vi får vet vi läsare egentligen inte vad som har hänt. Är det bara Arvid som haft svårt att hantera sina känslor, eller är det också Turid. Är hennes längtan efter frihet något som påverkat deras äktenskap. Mellan raderna förstår vi att kärleken inte varit enkel, men att skulden för det havererade äktenskapet måste delas mellan makarna. Arvid tillhör en generation män som inte lärt sig att visa känslor och som blivit fäder med en viss distans till sina barn. Samtidigt gör Turid det inte bättre när hon uppmanar sina barn att välja mellan sina föräldrar.

Män i min situation är välskriven och läsvärd, men inte samma stora läsupplevelse som Ut och stjäla hästar. Per Pettersons skildring av en ensam man är intressant och bristen på starka känslor Arvid visar inför sina nära och kära gör mig nästan provocerad. Om inte annat visa Petterson att feminismen behövs för de män som tidigare inte fått eller kunnat ta ansvar för ett hem och en familj. Känslomässigt begränsade män som inte blir någon när de övergivits av sin fru.

 

En halv värld bort

En halv värld bort av Mike Gayle handlar om två syskons som skiljs åt som barn och växer upp i två olika världar om än i samma stad. När deras mamma inte längre kan ta hand om dem och det blir uppenbart att storasyster Kerry inte längre kan sköta sin lillebror Jason, trots att hon verkligen gör allt, splittras familjen. Kerry hamnar på ett barndom, medan Jason som är mycket yngre, blir adopterad. Kerry sörjer självklart sin förlorade bror och skriver brev till honom varje år. Brev som han inte tycks få.

När de nu båda är vuxna står det klart att uppväxten verkligen påverkar ens möjligheter. Jason har blivit Noah, har utbildat sig och arbetar som advokat. Visserligen också ett äktenskap i kris, men ändå på ytan ett rätt lyckat liv. Kerry är ensamstående mamma, arbetar som städerska och bor i ett ganska ruffigt område. Lite stereotypt skildrat kan tyckas, men Gayle kommer undan med det mesta. Deras vägar korsas så äntligen när Kerry skriver ännu ett brev som når Noah. Hon vill att de ska träffas. Inledningsvis är han väldigt tveksam, då han verkligen gjort allt för att sudda bort Jason och sitt ursprung, men till slut går han med på att ses. Vi får sedan följa de två nu vuxna syskonen när de blir en del av varandras liv igen.

En halv värld bort är på många sätt en fin skildring av en trevande syskonkärlek, men jag kan sakna den humor som Mike Gayle brukar fylla sina böcker med. Det är inte det att jag inte vill ha svärta, för det vill jag, men jag vill gärna i alla fall småfnissa. Dialogen är dock fortfarande rapp och språket flyter. En halv värld bort är utan tvekan en läsvärd roman att sträckläsa, även om jag kanske saknar det lilla extra.

 

%d bloggare gillar detta: