enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Romaner Sida 1 av 50

Jag kan inte sluta gråta

Huvudpersonen i Ann Liljeroths bok Jag kan inte sluta gråta ägnar orimligt mycket tid åt sitt jobb. Det finns inget alternativ. Jobbet kräver det. Så kommer dagen då kroppen säger stopp och hon inte orkar mer. Då har det gått så långt att tröttheten inte kan vilas bort under en helg, utan kräver en lång sjukskrivning. Det tror jag tyvärr är alldeles för vanligt. När det inte finns någon luft i systemet för återhämtning, blir resultatet totalt utarbetad personal, vilket självklart innebär större kostnader än det hade gjort om övertiden minimerats tidigare.

Utan sitt jobb är Josefin ingen. Hon funderar mycket över sin roll i samhället och vem hon ska vara. Hon oroar sig också över att aldrig bli frisk. Att aldrig orka något igen. Det är just i de här delarna som Liljeroth verkligen briljerar. Jag har sällan läst beskrivningar av utbrändhet som känns så autentiska, troligen för att författaren själv upplevt hur det är att nå den berömda väggen. Josefin funderar över hur hon ska klara att arbeta igen, men ännu mer över hur hon ska orka vara mamma och fru. Alla relationer tar så mycket kraft och hon orkar verkligen inte skärpa sig, något som många runt henne har svårt att förstå.

Josefin är inte ensam. Nu var det länge sedan jag själv var sjukskriven, men inte länge sedan jag kände igen symptomen och bromsade för att inte bli ännu sämre. Det var bara några månader sedan. Jag har inget karriärsjobb som Josefin, men ett jobb som aldrig tar slut. Dessutom ett jobb som kräver att jag är känslomässigt stabil och faktiskt också ett stabilt liv hemma. När det gungar överallt samtidigt är det svårt att klara av livet. Det är då jag inte kan sluta gråta, men framför allt då jag börjar snäsa till människor runt omkring mig och blir orimligt arg på allt och alla. Det är signalen för mig, men det är inte alltid jag inser det.

Runt mig finns många fler, oftast kvinnor, men också en del män, som inte orkar med att prestera på jobbet med allt vad det innebär, samtidigt som allt annat kräver uppmärksamhet. Det de har gemensamt är att de har väldigt svårt att be om hjälp, sällan sätter gränser och istället verkar klara allt. Det är inte de lata som blir sjukskrivna för utbrändhet, det är de som verkar ha hur mycket energi som helst, men till slut inte har någon kvar.

Jag kan inte sluta gråta är en bra bok, men jag hade önskat att Josefin fått ett annat jobb än det hon har i boken. Jag inser att hennes jobb är omöjligt, men det är också ett jobb som är okej att sjukskriva sig ifrån. Alla fattar att karriär kräver fullt fokus. Däremot är det svårare för många att förstå att en hel del av deltidstjänsterna inom den offentliga sektorn faktiskt handlar om att människor inte orkar med ett heltidsjobb, då heltidsjobbet kräver orimligt mycket. Trots att dessa kvinnor, för det är oftast kvinnor, tjänar kasst även då de arbetar heltid, är deltiden ett sätt att orka alls.

I skolvärlden har arbetsbelastningen ökar massor. Vissa saker syns, som den ökade undervisningstiden, medan annat inte gör det. Klasserna är större, vilket betyder att en lärare har fler elever att undervisa, men också ta hand om. Kraven på lärarens flexibilitet i relation till eleverna kombinerade med kraven att alla, oavsett insats och förkunskaper, ska klara minst E gör arbetssitationen orimlig. Jag har ingen sådan chef nu, men jag har haft och det skapar mycket stress.

Jag kan inte sluta gråta är en viktig bok som vågar ta upp ett samhällsproblem som få verkar vilja tala om. Det är så lätt att som utomstående tänka att det bara är att skärpa sig, men sanningen är så mycket mer komplex än så. Det beskriver Liljeroth på ett bra och tydligt sätt i en bok som mycket troligt är bra även för den som inte alls delar Josefins erfarenheter.

Binas historia

Det var ovanligt få insekter under den varma sommaren förra året. Få mygg, få getingar och få bin. Skönt kan man tycka, men efter att ha läst Binas historia känner jag inte riktigt likadant.

Vi diskuterade Maja Lundes bok under vår #rolighetskonferens i Varberg för några veckor sedan och samtalen rörde sig snart utanför boken till den värld som vi håller på att förstöra. Bidöden oroar kanske inte så många ännu, men de insatta har förstått allvaret.

Binas historia utspelar sig i tre tider och de små honungsmakarna är viktiga i alla tre berättelserna. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter “Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat. I världen har städerna förstörts och demokratierna fallit. Människorna svälter och befolkningen i Europa och USA finns knappt kvar. Kanske är kineserna lättare att styra och deras nya samhälle påminner mycket om den kommunistiska diktatur som Mao ledde. Vi får följa Tao, mamma till en son som hon knappt hinner träffa. Istället arbetar hon och hennes man varje dag, i princip dygnet runt och hinner inte njuta någonting av livet. Allt fokus ligger på att hinna pollinera så mycket som möjligt för att rädda den lilla skärva av världen som ännu finns kvar. Kanske är det den av berättelserna jag tycker mest om.

År 1852 lever William med sin familj i Hertfordshire, Englans. När vi träffar honom för första gången ligger han till sängs och verkar nästan ha gett upp livet. Ironiskt eftersom han faktiskt har ett, till skillnad från Tao i framtiden. Runt honom finns hans fru, hans son och hans döttrar som är så många och så lika att han knappt kan skilja dem åt. William äger en fröhandel som ligger på huvudgatan i hemstaden Maryville och när han väl reser sig från sängen får bina en allt större roll i hans liv.

Nutidsberättelsen handlar om en far och hans son i Ohio, USA år 2007. Sonen Tom som flyttat hemifrån för att studera, återvänder tillfälligt. Fadern George möter honom vid tågstationen och börjar direkt att tala om sin önskan om att Tom ska överta gården. En gård som inte längre bär sig med bikupor som slutar ge den honung den brukar när bina börjar försvinna.

Kanske borde de redan 2007 insett vad som höll på att hända, men det gör de inte riktigt. Inte ens idag, drygt tio år senare gör i det. Den jord Tao lever på drygt 60 år senare har drabbats av klimatrelaterad torka och det går inte längre att producera tillräckligt med mat ens för de förhållandevis få människor som finns kvar.

Binas historia är en intressant och välskriven bok som verkligen fick mig att fundera över tillståndet i världen. Däremot tycker jag tyvärr är den är lite väl omständlig och stundtals onödigt mångordig. Jag är glad att jag har läst den, men är långt ifrån så överväldigad som jag trodde att jag skulle bli. En bra bok helt klart, men inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats. Däremot är jag nyfiken på Lundes andra bok Blå och de två kommande böckerna i den planerade Klimatkvartetten.

 

 

Nora eller Brinn Oslo brinn

Igår tilldelades Johanna Frid DN:s Kulturpris för sin roman Nora eller Brinn Oslo brinn. Ett pris hon är väl värd för en bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Faktiskt höll jag på att missa den, då jag fått för mig att det var en tung historia och på pappret är det ju så, det är bara det att Frid lyckas skriva om tunga saker på ett oerhört underhållande sätt.

Huvudpersonen Johanna är otroligt svartsjuk. Faktiskt så svartsjuk att det ställer till det för henne rejält. Så svartsjuk att hon inte riktigt kan leva livet fullt ut. Hennes pojkvän Emil är i hennes ögon så fantastisk att hans ex-flickvän Nora omöjligen kan ha släppt honom. Johanna blir mer och mer säker på att Nora kommer att sno tillbaka Emil och att Emil kommer att låta det ske. Hon följer Nora på instagram och mår dåligt av hur ung och vacker hon är. Inte alls som Johanna själv, som är fulare, bittrare och dessutom lider av endomitreos, en smärta som liksom svartsjukan äter sönder henne.

Johanna och Emil ska resa och hälsa på hans föräldrar i Odense och allt Johanna kan tänka på är hur Nora var med under den förra resan. När hon får reda på att Emil bestämt ett möte med sin förra flickvän reagerar hon på intet sätt med någon som helst sans och balans. Helst skulle hon vilja stänga in Emil så att ingen annan kan nå honom. I alla fall inte Nora.

Nora eller Brinn Oslo brinn är en autofiktiv roman som dryper av svart humor. Frid driver med karaktären Johanna och drar sig inte för att beskriva alla de hemskaste tankar som finns inom henne och allt ologiskt och rent ut sagt galet som hon gör som en följd av svartsjukan. Jag älskar det och jag tycker trots allt väldigt mycket om den fiktiva Johanna, men helt ärligt har jag svårt att förstå vad hon ser i Emil.

Det absolut bästa med Nora eller Brinn Oslo brinn är ändå språket. Frid blandar in danska fraser när Emil och hans familj talar danska och när Johanna själv försöker göra det. Nora ackompanjeras istället så klart av det norska språket. Resultatet blir en flerspråkig och livfull berättelse om människor vars öden blandas samman på samma sätt som deras språk gör det. Jag är riktigt imponerad över det flyt som Frids språk har och den personliga stil som hon skapat. Det är kan inte vara annat än början på en särdeles fin författarkarriär.

 

Pappaklausulen

Han skriver dom. I hela sin senaste bok Pappaklausulen skriver Jonas Hassen Khemiri konsekvent dom istället för de och dem. Här sliter jag för att mina gymnasieelever ska lära sig skillnaden och så har en av Sveriges största författare bestämt sig för att strunta i det. Nej, jag är väl kanske inte upprörd på riktigt, men reagerade gjorde jag och störde mig på det gjorde jag också som den konservativa språkpolis jag är.

Hur var boken i övrigt då? Jodå, den var bra. Jag gillade föräldraperspektivet, både sonens liv som pappaledig och faderns liv som besökare i sina barns liv. Där lever de på helt lika sätt och representerar helt olika mansroller.

Ingen av karaktärerna i Pappaklausulen har något namn, utan beskrivs istället utifrån sin roll. Pappan som återvänder till Sverige för att umgås med sina barn, men också för att använda sig av det trygga system som vi faktiskt har här. Han bor på sonens kontor och även om sonen inte alls gillar det var det ett villkor för att sonen skulle få faderns lägenhet.

Jag tycker om att ingenting glorifieras. Att vara föräldraledig kan absolut vara fint, men för mig var det också otroligt stressande och ibland ganska tråkigt. Visst fanns det fina stunder och jag tycker verkligen att vår föräldraförsäkring är fantastisk, men jag är extremt glad över att ha en man som delade den med mig. Även den pappaledigas fru känner att hennes liv kommit tillbaka nu när hon åter får jobba. Det betyder inte att hon inte älskar sina barn, men för alla karaktärer i boken blir det tydligt att barn är fantastiska, men också krävande.

Pappan som har en son och en dotter och som är tillfälligt i Sverige har inte träffat sina barn så mycket som pappalediga föräldrar gör idag. Han är ingen naturlig del av deras liv och ibland blir det tydligt att det är en sorg för honom. Samtidigt verkar han andra stunder se sig själv som ett offer och tycker otroligt synd om sig själv för att hans barn inte bryr sig om honom så mycket som han tycker att han förtjänar. Avståndet mellan honom och hans barn gör mig ledsen, men det är svårt att säga vems fel det är att de glidit isär. Klart är i alla fall att de glömmer bort att kommunicera. Istället stänger de in sina känslor och sin bitterhet.

Jonas Hassen Khemiri är inte bara en författare som skriver dom genomgående. Han är också en författare som med små medel och exakt ordbruk mejslar fram stora känslor utan att bli svulstig. Som låter sina karaktärer gå sönder inifrån, när de borde söka kontakt med varandra. Det är lätt att känna för dem, men jag provoceras också av deras ovilja att släppa sina masker och faktiskt bli människor på riktigt. Kanske är de rädda att de ska krossa både varandra och sig själva om de låter alla känslor pysa ut.

Selamlik — en bok som berör

Selamlik är författaren Khaled Alesmaels självbiografiska roman om Furat som flyr från Syrien till Sverige. En flykt som dels handlar om att undkomma kriget i hemlandet, men också om möjligheten att få leva ett fritt liv som sig själv. Furat är nämligen homosexuell och i Syrien är det omöjligt för honom att älska den han vill.

Via Turkiet och Medelhavet tar sig Furat till Sverige. Han hamnar inledningsvis i Åseda och även om livet långt hemifrån innebär en större frihet, finns det fortfarande saker han måste dölja. Att vara öppet homosexuell på en flyktingförläggning är omöjligt. Han har levt ett liv fullt av hinder och de finns fortfarande kvar. Drömmen om att leva i ett demokratiskt samhälle har på vissa sätt slagit in, men livet är ändå inte perfekt.

Skildringen av Furats liv i Damaskus, i Turkiet och i Sverige är ärlig och öppen. Selamlik är en bok som inte liknar någon annan jag har läst och även om jag definitivt inte är en homosexuell man från Syrien kunde jag identifiera mig med Furat och hans tankar om livet. Khaled Alesmael har skrivit en vacker bok med ett på många sätt svart innehåll, men inte utan hopp. Trots att en skäggig och hårig man kanske inte passar in i vår något stereotypa bild av en homosexuell man hittar Furat ett liv här och även om även vi i Sverige behöver jobba med våra fördomar finns det i alla fall någon slags möjlighet att faktiskt få vara sig själv.

Idag publicerar vi ett inlägg på Kulturkollo om Khaled Alesmael, som delvis består av en text han själv skrivit och som jag översatt till svenska. Missa inte den och missa inte att läsa hans bok. När jag summerar 2019 års läsning i december kommer Selamlik med all säkerhet finnas med bland årets läsupplevelser.

 

Lojal — en bok om hemligheter och lojalitet

Delphine de Vigans nya bok Lojal handlar om läraren Hélène som oroar sig för en av sina elever Théo. Hon försöker få sin chef och sina kollegor att uppmärksamma honom mer, men eftersom det egentligen inte finns något konkret att gå på är det svårt att göra något.

Vi som läser boken får även Théos perspektiv och vet att hans liv inte är det enklaste. Varannan vecka bor han hos sin pappa, som är i det närmaste ett vrak. Det är Théo som tar hand om honom istället för tvärtom, men han vågar inte berätta någonting om situationen ens för sin mamma. De veckorna han bor hos mamma är bättre, men hon vill helst inte höra ett ord om sin före detta man och är på det stora hela ganska distanserad mot sin son.

På skolan har Théo och hans vän Mathis hittat ett gömställe. Där delar de på flaskor med sprit och flyr världen både bokstavligt och bildligt. Varför Mathis behöver fly är lite svårare att förstå, men visst går det att ana sig till orsakerna. Både han och hans mamma berättar sina historier och klart är att det finns hemligheter i alla familjer.

Det är alltså fyra huvudpersoner och fyra berättare. De två jag tycker bäst om är utan tvekan Hélène och Théo, kanske för att jag är lärare själv och inte sällan har känt den oro som Hélène beskriver. Visserligen är jag även mamma, men när Cécile, Mathis mamma, berättar tycker jag att historien stannar upp lite. Delphine de Vigan är skicklig och helheten är utan tvekan snygg, men för mig hade tre berättare varit nog. Möjligen hade jag velat veta mer om Théos mamma, som på många sätt är en obegriplig karaktär.

Det mest intressanta med Lojal är just beskrivningarna av inte sällan ologiskt agerande, som går ut på att behålla en perfekt fasad, samtidigt som man långsamt går under. Delphine de Vigan beskriver känslan av ofullkomlighet och osäkerhet på ett drabbande sätt och jag engagerade mig verkligen i Théos öde. För mig är han huvudpersonen och jag funderade mycket på vad jag skulle ha gjort om han var en av mina elever.

 

Slaget om Troja

Platsen är Grekland, ett land som drabbats hårt av andra världskriget. Många är de fäder som likt berättarjagets försvunnit för att aldrig komma hem igen. Pojken som berättar historien bor i den lilla byn där Slaget om Troja utspelar sig och ibland kommer kriget väldigt, väldigt nära. Då tar byns lärare med sig sina elever till en grotta för att skydda dem från de engelska bomberna i den av tyskar belägrade byn. Där berättar hon om ett helt annat krig på en annan plats, nämligen det trojanska kriget orsakat av den sköna Helenas svek och skildrat i Homeros Illiaden. Tankarna går till Tusen och en natt där lärarinnan fungerar som den som håller hoppet uppe och kanske räddas både sitt och andras liv genom att berätta historier.

I grottan finns sju elever och bland dem berättarjaget som är hopplöst förälskad i sin fröken. Där finns också den jämnåriga Dimitra som är hans vän, men också någon som är förälskad i honom. På torget i byn avrättar tyskarna partisaner, men i grottan är det andra som får mista livet. Ett fjärran krig hjälper dem att hantera det hemska som omger dem. Samtidigt förskönar fröken inte det brutala krig som Homeros skrev om.

Jag hade önskat mig mer av Grekland och mindre av Troja, men tycker ändå mycket om Slaget om Troja. Det är en vackert skriven bok som möjliggör för fler att ta till sig Homeros kanske tunga (både bokstavligen och bildligt) epos om ett krig som känns minst lika meningslöst som alla andra krig. Theodor Kallifatides språk är som vanligt fantastiskt och jag tycker om hur han återger Illiaden på ett mer lättillgängligt sätt, utan att förenkla för mycket. I hans skildring blir de som var inblandade i slaget om Troja mer eller mindre maktlystna figurer som inte räds våld, men också är väldigt känsliga för något som helst motstånd eller ens kritik. Det är snyggt och välskrivet, men ibland kanske lite väl distanserat.

Till minnet av en villkorslös kärlek

När jag lyssnade till Jonas Gardell på Bokmässan talade han om vikten av att inte avslöja inledningen till sin bok Till minnet av en villkorslös kärlek, men jag är ledsen, för jag måste faktiskt göra det, eftersom jag tycker att det är så briljant att skriva en roman som en biografi över sig själv. Det är nämligen inte Jonas Gardell själv som skriver boken, eller i alla fall inte bara, utan en författare som skriver en bok av den avlidne författaren Jonas Gardell, som förolyckas i en rondell på väg hem från en föreställning. Han är nu bortglömd och därför är det faktiskt ganska märkligt att någon väljer att skriva en bok om honom.

Det som är kanske ännu lustigare är att Jonas Gardell inte ens får vara huvudpersonen i biografin om sig själv, då hans mamma Ingegärd Rasmussen tar över och hamnar i centrum. Och vilken kvinna hon är. Frispråkig och egen, med en karriär som borde blivit mer än den blev. En kvinna som föddes i en tid då kvinnor inte fick de möjligheter hon borde ha fått.

Jonas Gardell porträtterar sin mamma med stor kärlek och jag känner verkligen både för henne och för honom. De delar där hennes demens är som värst var svåra för mig att läsa av personliga skäl, men jag tycker ändå att Gardell lyckas berätta om alla galna historier som modern berättar, utan att driva med henne för mycket.

Det är en mångordig bok Gardell har skrivit och ibland blir jag lite matt av att allt ska berättas om och om igen. Samtidigt blir läsningen som en show av och med författaren själv och det finns en vits med det. För min del hade boken dock gärna fått vara lite stramare, men det kan vi ju inte beskylla Jonas Gardell för, då Till minnet av en villkorslös kärlek inte ens är skriven av honom.

Jag släpper dig aldrig

Jag släpper dig aldrig av Petra Holst handlar om vänskap och saker som kan äventyra den. Isabel, Anna och Ellen är gamla vänner, men lever nu ganska olika liv. Isabel är nyskild och har sin dotter Vilma varannan vecka, Anna drömmer om barn, är sambo med David och sjukskriven för depression medan Ellen lever familjelivet fullt ut med sin man Peter. När David, som arbetar som mäklare, visar en lägenhet för Isabel händer något mellan dem. Isabel vill inte gå vidare, men David får henne att tveka. Han menar att Annas svartsjuka har förstört deras förhållande och att han inte kan vara utan Isabel.

Jag släpper dig aldrig kallas för en relationsrysare och det är ett passande epitet. Under några sommarmånader får vi följa Anna, Isabel och David, som turas om att berätta vad som händer. Det är snyggt och rappt skrivet, men blir mer underhållning för stunden än något djupare som stannar kvar. Sådana böcker behövs också och jag är glad att jag läste den.

Göteborgs schamaner

För många år sedan läste jag Johan Nilssons Koka makaroner, en självbiografisk bok om att vara pappaledig i Majorna. Romanen Två sjöar som kom 2009 missade jag, men nu har jag återigen stiftat bekantskap med Johan Nilsson och hans nya roman Göteborgs schamaner. Jag måste erkänna att titel skrämmer mig lite. Göteborg läser jag gärna om, men schamaner?

Så blev Göteborgs schamaner valt till nästa bok i vår eminenta bokcirkel Bokbubblarna och självklart läste jag. Lite seg i starten som vanligt, men sedan bokstavligen slukade jag berättelsen om Felix som inleds med att han och hans fru sedan många år lämnar varandra och går åt olika håll.

Nilsson tar oss sedan med till Göteborg 1989 när Felix just anländer till Göteborg. Han ska bo i en lånad lägenhet på Volrat Thamsgatan, men hänger en hel del hos flickvännen Kattis, som han främst är tillsammans med för att de kommer från samma håla. En annan fördel hon har är att hon bor i ett kollektiv på Engelbreksgatan, precis innan den övergår i Viktoriagatan. Hon trivs där inte alls, men Felix älskar att vara hos de udda figurer som bor där. Egil, som står på kontraktet och som trummar sina anhängare i extas, Uffe, som älskar sin skrivmaskin och vill skriva som Céline och därför skriver av Resa till nattens ände och så Jasmine och hennes pojkvän Krister, som istället älskar datorer.

När när skilsmässan är ett faktum behöver Felix slå ihjäl en hel del tid och han bestämmer sig för att söka upp människorna som bodde i kollektivet, för att få svar på frågor, men också på grund av ett stort behov av att få vältra sig i nostalgi. Främst vill han förstå hur Egil och Iris kunde tro på schamanism så mycket att de riskerade en mans liv.

Johan Nilssons språk är fantastiskt och jag älskar hur han med få ord gestaltar massor. Som att sängarna Felix och hans fru sover i och hur de ligger i dem blir en metafor för hur de lämnar varandra gradvis. Eller hur symboler från kollektivet finns kvar långt senare och binds ihop med den nutid där den vuxne Felix söker efter svaret på alla frågor som aldrig ställdes i kollektivet.

Vissa delar i romanen blir nästan som små noveller, som Felix besök hos den nu vuxne Uffe, som forfarande skriver av på sin gamla skrivmaskin. Den nya översättningen av Resa till nattens ände av Kristoffer Leandoer har skakat om hans värld och han har försökt lära sig franska för att kunna läsa originaltexten och inspireras av den istället för någon översättning som filtrerats genom en översättare.

Staden Göteborg är som en karaktär i boken och jag ser varje gata och varje hus framför mig, trots att staden inte blev min på riktigt förrän några år senare. Jag tycker mycket om Nilssons beskrivning av Felix liv i staden, då och nu.

Bokbubblarna var överens om att det här är en riktigt bra bok och jag skulle sträcka mig så långt som att det är en av de bästa böcker jag läst i år.

Sida 1 av 50

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: