enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: december 2017 (Sida 1 av 5)

Bloggåret 2017 enligt O

Så var ett nytt bloggår avslutat, mitt nionde. I början av januari 2009 smög jag igång min första blogg och det tog ett tag innan jag ens vågade berätta för någon att den fanns. Sommaren 2010 körde jag igång på allvar med den här bloggen och sedan har jag bloggat på (med någon periods avbrott på annan plats). Rent statistiskt har 2017 varit ett riktigt bra år för bloggen, som haft fler läsare än på flera år. Rekordåret 2012 står sig fortfarande, följt av 2013, men sedan kommer faktiskt 2017. Ryktet om bokbloggens död är alltså synnerligen överdrivet. Det var därför inte sant att enligt O skulle bli en fotbollsblogg.

Det mest lästa inlägget 2017 var ett som riktade sig till lärare med tips på vad som kan läsas istället för Ondskan. Skrev dessutom ett om alternativ till I taket lyser stjärnorna, som också fick många läsare. Mycket troligt kommer fler liknande inlägg 2018.

När jag blir lite sur eller rent av förbannad brukar det bli en del läsare. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag rasade till exempel över föräldrar som gnäller över att barn får “läxa” att läsa böcker över sommaren och passade på att tipsa om bra böcker för barn och unga.

I februari listade Cision de bästa bok- och litteraturbloggarna och enligt O återfanns på andra plats efter Bokhora. Det var roligt.

Samma månad kunde jag hämta ut min senaste bok Start with English from the Beginning och nu i dagarna ska jag börja skriva ordentligt på nästa lärobok. Det är alltid lite läskigt precis i början innan idén helt tagit form och i slutet när det är dags att släppa ifrån sig manuset.

Månadens bokrelaterade aktivitet var en läshelg i Varberg ordnad av vår bokklubb Bokbubblarna, där vi bland annat diskuterade Musselstranden. Snart åker vi dit igen. Det ser jag verkligen fram emot. Under året har vi också bland annat cirklat Återstoden av dagen av årets nobelpristagare och sett Mordet på Orientexpressen.

Mars bjöd på årets första uteläsning och nya veckoutmaningen Olikhetsutmaningen. Så snart jag landat i vardagen kör jag igång den igen.

Sandra Beijer besökte mitt lokala bibliotek och jag var där. Trevligt. Sedan dess har jag frekvent använt begreppet “hisspitch”.

I april skrev yngste sonen sitt första inlägg på bloggen under namnet Lilla O. Det har inte blivit jättemånga inlägg, men i alla fall några. Vi har också samläst Nyckeln och skrivit om den.

I slutet av månaden besökte jag för första gången LiteraLund. En mycket trevlig upplevelse där jag bland annat lyssnade på Meg Rosoff, Anne-Marie Körling och Sally Green. Tre finfina damer.

I maj drog nästan alla kulturkollare till Stockholm på kulturkollo-kollo. Vi planerade veckoteman, läste, åt och tittade på Eurovision. I alla fall vissa av oss. Som vanligt var det jättetrevligt att ses, men vi ses ju faktiskt i princip dagligen via datorn.

Juni betyder student och mina elever fick ett tal bestående av boktitlar. I mitten av månaden blev det så äntligen läslov. Mycket läst och många sommarprogram i öronen. Ett av de bästa stod Linnea Claeson för. Juli betydde semester för hela familjen och ett par veckor i Spanien. Sol, strand och läsning — min bästa kombo.

I augusti besökte jag för första (och sista) gången Crimetime Gotland. Mycket trevligt, trots en del regn. Synd att festivalen flyttar och istället blir en del av Bokmässan. Det lär absolut inte bli samma grej.

September betyder Bokmässa i Göteborg, som i år blev väldigt annorlunda. Stora demonstrationer utanför och ett enormt säkerhetspådrag även inne på mässan. Besökarna blev betydligt färre än vanligt och nästa år kommer Nya Tider inte att få ställa ut. Frågan är dock om det gör att besökarna hittar tillbaka, eller om Bokmässan skadats även på längre sikt.

Det blev en märklig mässa på många sätt, men också en väldigt trevlig. En av höjdpunkterna var att träffa Jennifer Niven och självklart var det mysigt med alla mingel och vår numera traditionella bloggmiddag. För första gången träffade jag också ett gäng skoltwittrare och mitt i maten dök självaste gymnasieministern upp.

Jag och Anna drog som vanligt till Stockholm Literature och det var ett bättre och därmed stressigare år än vanligt. Om man ska få lunch måste det finns något i programmet att hoppa över. Det gick inte. Många fantastiska samtal och trevliga möten, som det med Lise Tremblay.

Och sen blev det jul. Jo, men så känns det nästan. November och december har liksom försvunnit i någon slags stressdimma, men nu har jag hittat lite energi efter lediga dagar. Mycket under årets två sista månader handlade om #metoo, som jag bloggade lite om. I december blev det för andra gången en kanonkalender, denna gång med ganska nya böcker med det gemensamt att de påverkat mig på något sätt och troligen skulle passa många läsare i olika åldrar.

Tv-serieåret toppades av This is Us, som just nu är inne på andra säsongen. Mycket bra. Efter att ha vägrat Skam ett tag klämde jag tre säsonger och delade sedan alla andras längtan efter den fjärde och sista. Jag gillade alla säsonger, men speciellt de två sista. Så här skrev jag när serien var slut.

Familjen O har sett 3 säsonger av The 100 och längtar nu efter den fjärde. I väntan på den ser vi Suits och Designated survivor. Själv har jag sett ovanligt lite på tv det här året och det film ska vi inte tala om. Kanske är det därför jag läst mer än på flera år.

Nu är 2017 över. Ett ganska tungt år, men i alla fall bättre än 2016. Jag hoppas på en uppåtgående kurva och ett riktigt fint 2018. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er!

Stanna hos mig

Årets sista bok är också en av de bästa. Stanna hos mig är Ayòbámi Adébáyòs debut och en mycket imponerande sådan. Berättelsen börjar i slutet och vi får träffa Yejide, en barnlös frisör som lämnat sin man. Det var många år sedan de sågs och en dag får hon en inbjudan till hans pappas begravning. Innan vi får följa med på resan tillbaka berättar hon sin historia om sitt äktenskap och sin familj.

Yejide och Akin träffas på universitetet, gifter sig och lever lyckliga. Så lycklig man nu kan vara utan barn. Yejide försöker med allt, men blir aldrig gravid. Något som hennes svärmor är mycket missnöjd med. Så missnöjd att hon tvingar sin son att ta en andra fru. Allt för att få de barnbarn som den äldste sonen förväntas ge henne.

Självklart blir detta en chock för Yejide och även om Akins andra fru inte bor med dem, får det henne att må riktigt dåligt. Hon tänker på sin mor och sin fars alla fruar, en rad elaka styvmödrar som önskade bort henne. De gamla traditionerna finns dock kvar även i det nu moderna samhället på 1980-talet. Barnlöshet är inget alternativ och vem som är mamma åt hennes barnbarn är ointressant för Yejindes svärmor.

Stanna hos mig är en hjärtskärande bok och att följa Yejinde är många gånger smärtsamt. Ibland är det Akin som berättar och det står helt klart att även han är ett offer för traditionerna och den mansbild som i så många situationer är allt för snäv. Kvinnan å andra sidan, ses mer som en bebismaskin än något annat och det faktum att hon är utbytbar visar hur lite värde hon har. Alla de saker Yejinde gör för att faktiskt bli gravid, när det inte ens är säkert att det är fysiskt möjligt. Visst är det för att hon själv vill ha barn, men också för att hennes liv inte blir något värt i mångas ögon förrän hon blir mamma.

Att läsa Stanna hos mig som kvinna och mamma är tungt, men det är också en bok med mycket glädje och kärlek. En bok som jag hoppas att många kommer att upptäcka. Visst utspelar den sig i Nigeria under 80-talet och visst är det så att svenska män inte tvingas att ta en ny fru av sina mödrar om den första inte producerar några barn, men det finns likheter ändå. Att inte kunna få barn ses inte sällan som ett misslyckande och att välja bort barn är fortfarande något mycket märkligt.

Ayòbámi Adébáyò nominerades till Baileys Women’s Prize for Fiction för sin debut och den är värd alla nomineringar och priser den kan få. Ser fram emot hennes andra bok och hoppas att det finns en sådan på gång. En debutsuccé kan vara svår att följa upp.

 

En häst går in på en bar

En häst går in på en bar är den första bok jag läst av David Grossman och det är helt klart en av årets märkligaste läsupplevelser. Trots att det var ett tag sedan jag läste ut den kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Den berörde mig hur som helst mycket. Hela boken är en lång föreställning med ståuppkomikern Dovaleh G, som är en ganska ovanlig komiker. Ibland är han fruktansvärt rolig, men oftast ganska elak och obehaglig. Han berättar bland annat om en rad händelser och minnen, inte sällan är mycket smärtsamma som om hans mammas upplevelser under förintelsen, hur han själv misshandlades av sin pappa som barn och hur han mobbades i skolan.

Publiken vet inte riktigt hur de ska hantera det de får höra och som en del av publiken förstår jag dem. Vissa går, andra stannar. I publiken sitter hans barndomsvän, som fått en personlig inbjudan till showen. Även han är på väg att gå flera gånger, men stannar kvar, lyssnar och blir berörd. Själv fick jag ibland ta pauser för att hämta andan, men jag kom tillbaka och blev även jag berörd.

En häst går in på en bar är en intensiv bok, som inte är helt lättsmält. Orden forsar fram och ibland känns det som att jag drunknar. Effekten av det blir dock att orden sipprar in i mig och jag har svårt att släppa Dovaleh G. Däremot är jag inte säker på om jag tycker om honom, eller om jag egentligen tycker synd om honom. Jag lutar åt det senare.

David Grossman tilldelades Man Booker International Prize 2017 för den här boken och det kan jag på många sätt förstå. En häst går in på en bar liknar ingenting jag läst tidigare.

 

Hägern — noveller om en by

Det var länge sedan jag läste Hägern av Lise Tremblay, men jag hade tänkt att läsa den en gång till innan jag skrev om den. Det har jag sjävklart inte hunnit och nu är det snart dags att summera året, varför jag skriver ett inlägg trots allt. Hägern är dock en bok som jag verkligen skulle vilja läsa ut och faktiskt också äga. Den är nämligen så otroligt fint formgiven.

Jag hade inte tänkt börja med att skriva att jag gillar, trots att jag inte brukar gilla noveller, för jag börjar inse att det är en lögn. Det som är sant är att jag sällan läser noveller, men jag brukar ofta gilla när jag väl gör det. Bäst tycker jag kanske om inledningsnovellen Husvagnen, men alla texterna är bra.

Hägern går att läsa som noveller, men de korta texterna bildar också en helhet. En berättelse om ett litet samhälle och dess invånare. Byn ligger troligen i närheten av Tremblays hemtrakter i Québec, men skulle kunna ligga var som helst i någon av världens avfolkningsbygder. Vi träffar kvinnorna som vill bort, männen som är tysta, buttra och gärna jagar.Sommargästerna dyker upp när det blir varmare och lever ett helt separat liv, utan någon som helst respekt för bygdens traditioner. Sommargäster som hatas av vissa, men som för andra blir beviset på att det finns en helt annan värld. Klichéer kanske, men formade så att de aldrig känns annat än djupt mänskliga.

Vi diskuterade Hägern i Kulturkollo läser och under Stockholm Literature var jag sidekick till Anna som intervjuade Lise Tremblay. Vi lyssnade också på ett samtal med Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde. Från att ha varit helt okänd för mig blev Tremblay en författare som hälsade på oss på sin morgonpromenad. Så kan det gå och det är en av de många fantastiska saker med bokbloggandet. Författarmöten, nya vänner som Anna, de andra kulturkollarna och så många andra som gör litteraturfestivaler som Stockholm Literature så mycket roligare. Ja, ja, det är snart nyår och jag blir som vanligt sentimental, men tack till er alla, ni gör mitt liv rikare.

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som “Vilsenheten”, där Sigge berättar om “De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till “Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är “Mammaholmarna”, “Avundsjukans flod” och “Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som “De tre mest svårartade miljöerna på teve”, “Jag mötte Lassie x 23” och “Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

En farofylld överfart

Året är 1939 och ett fartyg lämnar Europa för Australien. Det blir som titeln på Rachel Rhys roman antyder En farofylld överfart. Vi vet redan från början att något går fel, då polisen möter fartyget i Sydneys hamn och fängslar en kvinna. Vem det är och vad som hänt är dock okänt.

Huvudpersonen Lily Shepard lämnar sin familj för att under några år arbeta i Australien som hembiträde. Biljetten är gratis som en del i ett statligt projekt för att locka arbetskraft. De stora hushållen i Sydney och Melbourne behöver personal och brittiskt tjänstefolk står högt i kurs. Fem andra unga kvinnor deltar i programmet och de reser tillsammans i turistklass. Mrs Collins som ser en gratisbiljett som en fin chans att kunna hälsa på sin gifta dotter, reser med dem som någon slags förkläde.

Lily ser resan som ett äventyr och ser fram emot att besöka alla spännande platser på vägen till slutdestinationen. Samtidigt är resan något av en flykt från ett misslyckat förhållande och en tragisk händelse. Hon är långt ifrån den enda som flyr.

Syskonparet Edward och Helena som delar bord med Lily vid middagarna och blir hennes vänner bär också på hemligheter och det tar ett bra tag innan vi får veta vad. Även det gifta paret Max och Eliza, som är på väg till Australien på en andra smekmånad döljer en hel del. De reser första klass och bjuder ofta in Lily och Edward till sin våning. Lily förälskar sig i Edward och fascineras av den rika och vackra Eliza. Max skulle hon helst vara utan.

Kriget hotar och det präglar självklart resenärerna. Vad som händer i världen förblir dock okänt för dem, då de inte har tillgång till varken radio eller tidningar under resan. I sällskapet finns George, som är övertygad nazist och Maria som är judinna. Det innebär självklart en rad spänningar och en rad hemligheter, lögner och smygande konflikter gör den här historien spännande och underhållande.

En farofylld överfart skulle kunna ha varit skriven för många år sedan, då Rhys verkligen anammat tidsandan och även anpassat språk och stil. Även omslaget för tankarna till äldre litteratur och jag gillar det. Bäst av allt är dock reseskildringar och att få se världen 1939 ur Lilys ögon. Resan är verkligen ett äventyr och hon är en utmärkt guide. Det här är både underhållande och välskrivet. En perfekt bok att sträckläsa en mörk och tråkig vinterdag.

Karta för förälskade & andra vilsna

Karta för förälskade & andra vilsna har en titel som påminner om Nadeem Aslams Kartor för vilsna älskande och ett omslag som för tankarna till Här ligger jag och blöder, men innehållet är väldigt mycket Johanna Lindbäck. Huvudpersonerna Julia och Rasmus turas om att berätta om hur de båda åkte på stugsemester och träffades. De berättar om den varma sommaren och den smygande förälskelsen som de inte riktigt vet vad de ska göra med.

Julia brukar ha med sin bästa vän Karin till sommarstugan, men i år är hon på tjejresa med Astrid och deras mammor. Visst var Julia också medbjuden till Mallorca, liksom hon var välkommen att hänga på till London några månader tidigare, men hon har inte råd. När Karin och Astrid verkar ha obegränsat med pengar, behöver Julia alltid tänka på hur hon ska ha råd att i alla fall hänga med dem och äta lunch eller fika.

Rasmus tillhör inte heller det fina folket, men han verkar inte bry sig på samma sätt. Det han tänker mest på är den hemliga drömmen att teckna på riktigt, att faktiskt stänga in sig i flera dagar utan att träffa någon och “bara” hålla på med sin konst. Han har en bildlärare som peppar honom, men vågar inte riktigt bli den han vill vara. Rasmus är verkligen en perfekt kille på många sätt. Trevlig, litteraturintresserad och konstnärlig. Inte konstigt att Julia blir kär, trots att hon är tillsammans med Isak.

Johanna Lindbäck är riktigt bra på att gestalta trovärdiga karaktärer. Jag tycker mycket om både Julia och Rasmus och deras familjer är trevliga de med. Det enda jag kan tycka är att det blir lite för lite svärta. Jag tycker absolut inte att Lindbäck ska skriva annat än vardagliga och trovärdiga berättelser, men jag skulle ändå önska att hon t.ex. drog den ekonomiska orättvisan i alla fall ett halvt varv till. Samtidigt så låter hon Julia känna avundsjuka mot sina vänner som har det så mycket bättre rent ekonomiskt än hon och avundsjukan gör att hon tar beslut som kanske inte är så genomtänkta Det är trovärdigt och bra. Jag skulle önska fler böcker som faktiskt tar upp problem utan att göra misär av det. Julias föräldrar har nämligen gjort ett val. De följer sina drömmar snarare än jagar pengar, vilket på ett sätt går ut över dottern, men också ger henne mer tid med dem.

Lindbäck lyckas också skapa en perfekt sommarkänsla, som får mig att tänka på Sarah Dessens böcker. Jag gillar verkligen att läsa om varma sommardagar och kvällsdopp vid bryggan. Mer sådant! Mer sommar åt läsarna. Och så biblioteken. Jag älskar hur biblioteken och litteraturen får ta plats i handlingen. Så, lite mer svärta, men absolut inte några överdrivna konflikter eller allt för galna händelser. Snarare mer glass, fler bibliotek och många, långa lata dagar i solen.

 

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor Oliphant är en ensam människa. Hon lever ett inrutat liv, jobbar på samma ställe som hon gjort i många år, går sedan hem och stänger världen ute. Hon klarar sig själv och behöver ingen annan. Varje vecka ringer hon sin mamma som vi förstår har gjort något hemskt. En mamma som försöker begränsa Eleanor och som faktiskt är riktigt elak.

Så träffar hon Raymond som arbetar på it-avdelningen. Tillsammans hjälper de en äldre man till sjukhuset och utan att Eleanor riktigt förstår vad som händer har dessa två män och deras närstående tvingat sig in i hennes liv. För så känns det till en början. Hur ska hon nu kunna dränka helgerna i vin och vodka och hur ska det gå om hon tvingas äta annat än sin vanliga lunch och sin helgpizza? Rutinerna som har blivit livsnödvändiga hotas och det känns obehagligt.

Självklart börjar Raymond och Eleanor att umgås och självklart bjuder den äldre mannen Sammy in henne i sin familj. Det som på pappret låter som en förutsägbar och söt kärlekshistoria blir något mer. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är Gail Honeymans debut och hon kan konsten att hålla det sentimentala på ett rimligt avstånd. Det här är en välskriven och trevlig bok, med mer svärta än rosenrött skimmer. Den passade mig alldeles utmärkt.

Mordet på Orientexpressen

Ett mål i år var att läsa tio klassiker, som jag definierade som “böcker utgivna före 1950”. Det gick väl sådär, men jag läste i alla fall tre för mig nya klassiker och så läste jag om två. Halvbra i alla fall.

En av de klassiker jag läste för första gången var Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, en författare jag läst väldigt lite av och inte på säkert 25 år (förutom Novellix-fyran för några år sedan). Däremot har jag sett en del filmatiseringar och faktiskt aldrig gillat just Poirot. I bokversionen tycker jag dock att mästerdetektiven från Belgien är riktigt sympatisk.

Berättelsen utspelar sig som titeln avslöjar på den mytomspunna Orientexpressen från Istanbul till Calais. Många av resenärerna har varit på resa eller arbetat i länderna i regionen och det är tydligt att det hänt mycket där sedan boken skrevs. Inte så många reser till Damaskus eller Bagdad nu.

Vi får följa med in i första klass och lära känna bland annat en rysk prinsessa, en ungersk greve, en italiensk affärsman och så en svensk missionär som i filmatiseringen från 1974 spelades av Ingrid Bergman, som fick en Oscar för sin roll. När filmen kom i ny version i höstas fanns hennes rollfigur inte med. Istället var motsvarande karaktär en judinna spelad av Penélope Cruz. En av många förändringar i rollistan av både yrke och nationalitet.

Sedan finns den ultimata skurken, Samuel Ratchett, som reser tillsammans med sin sekreterare. När tåget fastnar i snön mellan bergen någonstans på Balkan mördas han brutalt med tolv knivhugg. Helcule Poirot tar på sig fallet och blir konfunderad över de märkliga ledtrådarna som finns i kupén. Mycket av handlingen kretsar kring de förhör han gör med de misstänkta i första klass, i sann pusseldeckaranda och det är lagom klurigt.

Jag såg filmen från 2017 först och läste ut boken därefter. Var boken eller filmen bäst? Svår fråga faktiskt. Jag gillade båda på olika sätt. Bristen med boken var egentligen det mycket abrupta slutet, men jag tyckte om personbeskrivningarna och stämningen. Filmen var snygg med riktigt bra skådespelare, men jag kan tycka att det var tråkigt att karaktärerna förändrats så mycket. Nu blir jag sugen på att se filmen från 1974 som också innehåller en lång rad stjärnor.

Nobelprisutmaning 2018

Jag har planer på att nästa år ägna mig åt författare som vunnit Nobelpriset i litteratur. Det primära målet är att läsa något av de få kvinnor som mottagit priset, både de jag inte läst något av förut och de jag redan upptäckt. Skulle det slinka med någon annan pristagare är det självklart en bonus.

En anledning till att jag väljer att även läsa något av de författare som inte är nya för mig är att jag i flera fall läste böckerna som tonåring, vilket torde ha påverkat min läsning. Det gäller till exempel pristagaren från 1938 Inte sällan nedvärderas Pearl Buck och kallas en ovärdig nobelpristagare som skriver kiosklitteratur. Kanske är det så att jag, liksom Elin Claeson, påverkas av att jag läste hennes böcker som väldigt ung, men oavsett vill jag lyfta fram missionärsdottern som skildrade Kina. Det gäller också de 12 andra kvinnliga pristagare, både de 9 jag läst och de 3 jag har kvar att upptäcka.

Det här är de kvinnliga pristagarna genom åren (förhoppningsvis fylls de på med en till innan 2018 är över):

Selma Lagerlöf, Sverige. 1858-1940.
Tilldelades Nobelpriset 1909.

Grazia Deledda, Italien. 1871-1936.
Tilldelades Nobelpriset 1926.

Sigrid Undset, Norge. 1882-1949.
Tilldelades nobelpriset 1928.

Pearl Buck, USA. 1892-1973.
Tilldelades Nobelpriset 1938.

Gabriela Mistral, Chile. 1889-1957.
Tilldelades Nobelpriset 1945.

Nelly Sachs, Sverige och Tyskland. 1891-1970.
Tilldelades Nobelpriset 1966.

Nadine Gordimer, Sydafrika. 1923-2014.
Tilldelades Nobelpriset 1991.

Toni Morrison, USA, född 1931.
Tilldelades Nobelpriset 1993.

Wisława Szymborska, Polen. 1923-2012.
Tilldelades Nobelpriset 1996.

Elfriede Jelinek, Österrike. Född 1946.
Tilldelades Nobelpriset 2004.

Doris Lessing, Storbritannien. 1919-2013.
Tilldelades Nobelpriset 2007.

Hertha Müller, Rumänien och Tyskland. Född 1953.
Tilldelades Nobelpriset 2009.

Alice Munro, Kanada. Född 1931.
Tilldelades Nobelpriset 2013.

Svetlana Aleksijevitj, Belarus. Född 1948
Tilldelades Nobelpriset 2015.

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: