Läst 2020

Smartast bland mesar

På väg från jobbet för exakt en vecka sedan hamnade jag mitt i “Djuronsdag” på P3 som hade fågelspecial. Inte ett program jag borde fastnat i eller än mindre tyckt var spännande, men faktum är att jag blev helt fascinerad. Hanna och Jörgen intervjuade nämligen Anders Brodin som är professor teoretisk ekologi, specialist på svenska småfåglar och dessutom aktuell med boken Smartast bland mesar om (håll i er nu) talgoxar. Ett av Anders Brodins största intressen är att studera hur våra småfåglar klarar vintern och en av de fåglar som finns hos oss året runt är just talgoxen, som är duktig på att hamstra mat. De tillhör också de mest framfusiga fåglarna som till och med kan knacka på fönstret om de tycker att fågelmataren behöver fyllas på. Det har jag varit med om. Trots att talgoxen är en mes är de minst av allt mesiga.

Ni som inte känner mig så väl förstår inte hur enormt märkligt det är att jag inte byter kanal när småfåglar är ämnet utan faktiskt höjer volymen och lyssnar med stort intresse. Ännu konstigare är det att jag inte kunde sluta prata om talgoxar när jag kom hem och inte kunde förstå att de andra tre i familjen inte tyckte att det var superspännande att vår smartaste mes faktiskt hade två olika läten, inte bara det  trestaviga “tsi-tsi-dää-tsi-tsi-dää” som bönderna förr tyckte lät som  “lite hö, lite hö” och därför såg som en ren provokation, utan också det tvåstaviga “tita-tita-tita”. Det verkar som att de oftare var trestavig förr, berättade Brodin för mig och jag för make och barn. De brydde sig inte nämnvärt, men jag har lyssnat som en besatt under mina promenader den senaste veckan och kommit fram till att de tvåstaviga är vanligare hos oss, förutom längre ut i skogen då jag faktiskt hörde några trestaviga läten. Det stämmer med teorin Brodin berättade om att deras läten blir tvåstaviga när det finns mycket störande ljud runt dem.

När jag klickade mig in på Storytel och började läsa Smartast bland mesar chockade jag till och med mig själv. Visst har jag med glädje studerat småfåglarna vid fågelbordet utanför köksfönstret (som vi hade tills vi skaffade katter) och visst njuter jag av fågelkvitter så här på våren, men så mycket längre sträcker sig inte mitt intresse för småfåglar. Jo, jag jublar när jag ser årets första sädesärla och tycker att det är riktigt stämningsfullt att se domherrar på vintern, men talgoxar, hur spännande kan de vara egentligen? Väldigt skulle det visa sig.

Jag började läsa och blev mer och mer intresserad av vår vanligaste mes som också är en av våra vanligaste fåglar. Jag har lärt mig att “vår” talgoxe heter Parus major på latin och att den mindre ostasiatiska versionen heter Parus minor. De är inte bara mindre utan också blekare än den större talgoxen. På den amerikanska kontinenten finns det däremot varken talgoxar eller blåmesar, men väl talltita som kallas chick-a-dee på amerikanska, ett onomatopoetiskt namn. Att tita ens var en sorts mes hade jag ingen aning om och helt ärligt (men nu skäms jag lite) visste jag faktiskt inte att talgoxen är en mes, trots att jag har full koll på att den är i princip identisk med blåmesen (något som yngste sonen upplyste mig med med självklarhet och tyckte att jag var sjukt korkad som inte visste det). Nu fattar ni kanske hur lite jag vet (eller visste) om talgoxen. Nu vet jag mer och har till exempel lärt mig att det till synes enformiga lätet inte alls är så enformigt som det kan låta och att frekvensen kan skilja sig åt väldigt mycket beroende på omgivningen. I Japan har en mängd studier gjorts på just talgoxar, eller vad de nu heter på japanska. På latin är det i alla fall Parus minor.

Frågade man Linné hette fågeln just talgoxe, medan bland andra Strindberg kallade arten för solsvärta. Fint, eller hur? Lika fint är det kanske inte att talgoxen gärna kalasar på bin under vinterhalvåret och hänger hos biodlare för att kunna käka bin direkt från kupan. På våren käkar de istället humlor eller fjärilslarver och det är väl inte heller så himla bra i dessa dagar när vi behöver alla insekter som vi kan få. Är de riktigt hungriga kan de till och med hacka sönder huvudet på andra småfåglar för att käka upp deras hjärnor och fladdermöss i vinterdvala ligger också illa till. Och mjölkkapsyler, Brodin berättar om hur hur många vittnat om talgoxarnas mjölktörst som resulterade en svärm av fåglar som följde mjölbilarna i Storbritannien på 20-talet och sönderhackade kapsyler även i Sverige på den tiden vi hade mjölken i flaskor.

Vad finns det då för belägg för att talgoxar är smartast av mesar? En som kommit fram till det är den ungerske forskaren Lajos Sasvári som på 70-talet tränade ett gäng talgoxar, blåmesar och entitor att hitta mat i ett hål som gradvis täcktes av en duk. Talgoxarna klarade det riktigt bra, medan entitorna var rätt tröga. Helt galet vilka forskningsprojekt det finns och ännu mer galet att jag bryr mig det minsta om dem. Det finns många intressanta studier i Smartast bland mesar som verkligen visar hur smarta talgoxar är. Ibland blir det lite väl teoretiskt och träigt, men mest är det oväntat spännande.

En bok om talgoxar som jag slukade och det är inget aprilskämt utan dagens sanning. Så himla märkligt.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 1 april 2020 och det var faktiskt inget aprilskämt att jag uppskattade en bok om talgoxar. Faktiskt tänker jag fortfarande på den ibland ett drygt år senare.

Sweet Home Dalarna

Min farmor Märta växte upp i det lilla samhället Moje som är en del av Gagnef i Dalarna. Där bodde hon med sina föräldrar och sina fyra syskon, tre systrar och en bror. Hon och en av systrarna flyttade senare till Göteborg och hon gifte sig med min farfar som var från Vårgårda. Efter att föräldrarna gick bort ärvde syskonen hus och mark i byn och för farmors del betydde det en “sportstuga” som främst användes vid jakt. Den låg fint på höjden med utsikt över Mojesjön och där, i ett rum och kök, tillbringade jag många sommarveckor tillsammans med mina kusiner. Vi var nio personer i den lilla stugan och ändå hände det ofta att vi ungar fick sova i rummet för att köket var fyllt av gästande släktingar.

När jag var lite drygt tio byggdes huset ut och det gamla huset blev två sovrum, medan vi också fick ett stort gemensamt kök och vardagsrum och farmor ett litet eget rum. Nu blev kalasen ännu större och sommarveckorna ersattes ofta av ett rejält påskfirande. Sedan barnen kom har vi varit där väldigt lite, men senast det begav sig fick jag erfara hur viktigt det är med tillhörighet i ett litet samhälle. Jag lyckades köra av vägen, hamnade ute på hea (vägen svängde, men inte bilen) och fastnade i snön. Jag tog mig till ICA för att be om hjälp och fick tala med några gubbar som satt på lagret. Jag förklarade min situation och första frågan var, vem är du i betydelsen”vem är du släkt med”. Jag redogjorde för det och då min farmors bror var en central figur i bygden då han levde fick jag snabb hjälp. Det är möjligt att jag fått det ändå, men släktskapet kändes viktigt.

När vi bestämde oss för att ha ett tema där vi läser oss runt Sverige var Sweet Home Dalarna av Karin Janson som ni förstår ett självklart val för mig. Var i Dalarna den lilla byn ligger är oklart, men det är inte Byvalla som författaren tidigare skrivit om. Kanske har samhället fått låna drag av författarens hemby Stora Skedvi i Säter kommun? Lite synd kan jag tycka att det inte finns något namn på byn, eller ens några geografiska referenser mer än titeln. Visserligen är poängen inte att beskriva miljön i det lilla samhället där huvudpersonen Madde bor, men jag hade gärna fått veta lite mer. Viktigast är förvisso kontrasten mellan Dalarna och Stockholm, eller snarare mellan land och stad.

Oavsett var Madde egentligen bor så är det ett ganska typiskt, svensk samhälle vi förflyttas till där livet lunkar på och den lokala pizzerian är där man hänger. I alla fall så hänger Madde och hennes kompis Klara där och blandar hembränt i sin läsk för att liva upp stämningen. Någon gång går de vidare till Statt. Oftast hänger Madde dock hemma i stugan hon hyr med en påse chips endast i sällskap av sin tv. Ibland kommer grannen Jonte, som också är hennes ex, förbi och det händer att de hamnar i säng. Mer uppskattar hon dock när Jontes son Ville dyker upp.

Jobbet är kanske det Madde tycker bäst om. Hon utbildar sig till hovslagare och är lärling hos Kent, en butter hovslagare med hjärtat på rätt ställe. Han är utan tvekan en karaktär som jag hade velat veta mer om, speciellt med tanke på hans beslut senare i boken. Det jag gillar mest med honom är att han tror på Madde och att han, även om han sällan säger det, verkar bry sig både om henne som person och yrkesman. Som totalt ointresserad av hästar med noll kunskaper om hovslageri blir jag förvånansvärt engagerad i de delar som beskriver Maddes yrke.

Så dyker det upp en främmande man på pizzerian och det är ganska tydligt att han är från Stockholm. Janson driver en hel del med honom i alla fall inledningsvis och det är befogad. Främlingen heter Niklas och vikarierar som brevbärare under sommaren. Han har anknytning till bygden, men är trots allt stockholmare ut i fingerspetsarna. När han får punktering är det Madde som får fixa däckbytet och det händer mer än en gång att han rynkar på näsan åt lokala traditioner.

Trots olikheterna blir Madde och Niklas självklart ett par och det funkar riktigt hyfsat till en början. Så bra att Madde bestämmer sig för att flytta med honom till Stockholm och in i den tvårumslägenhet på Östermalm som han bor i. Om hon i alla fall befann lite i överläge så länge de var i Dalarna så blir läget totalt tvärtom i Stockholm. Madde har inga vänner, inget jobb, inga kontakter och hon passar verkligen inte in. Mer än en gång ifrågasätter hon sitt beslut, men inser samtidigt att hon inte har mycket mer än jobbet som håller henne kvar i Dalarna.

Sweet Home Dalarna är en underhållande berättelse om ett par som inte direkt känns som gjorda för varandra. Jag tycker väldigt mycket om Madde, som är en svensk, lantlig Bridget Jones, men har faktiskt lite svårt att förstå vad hon ser i Niklas. De kulturkrockar som uppstår när en total lantis flyttar till Stockholm är underhållande, men också ganska fördomsfull både mot Madde och mot stockholmare. Jag förstår idén att vända på det ganska vanliga perspektivet där en ung kvinna från stan börjar om på landet, men jag är inte helt förtjust. Med det sagt finns det ändå tillräckligt mycket bra i Sweet Home Dalarna för att jag ska läsa och dessutom fnissa en hel del. Niklas mamma Jill och hennes partner Joppe är till exempel ett helt fantastiskt par. Svärta finns det också och här hade berättelsen gott kunnat stanna till ett tag. Det är inte fel med svärta i feelgood, snarare tvärt om. Sweet Home Dalarna hade kunnat bli en riktigt bra film eller ännu hellre tv-serie där karaktärerna kunnat få utvecklas ännu mer. Då kunde vi dessutom få njuta av Dalarnas vackra natur, oavsett var det nu är Madde bor.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28 juni 2020. Eftersom Sweet Home Dalarna nu nominerats till Årets Feelgood repriserar jag det här idag.

Paus i karriären

Paus i karriären av Maria Parkhede blev årets sista bok 2020 och det var en trevlig ny författarbekantskap. Parkhede bjuder på en lättläst, men inte enkel, berättelse om att börja om. Sådana berättelser finns det en mängd redan och formen kan vara svår att förnya. Jag tycker dock att Paus i karriären tillför en del. Kanske för att det både är en mamma och en dotter som skapar sig ett nytt liv. Men ja, den där lantisen i granngården finns även här och därtill en annan beundrare.

Huvudpersonen Philippa har ett bra jobb och karriären är viktig för henne. Däremot har hon en chef som är ett riktigt svin och det är en anledning till att jobbet inte känns så bra trots allt. Dottern Bianca är 15 år och kämpar för att höra till i skolan där hon går. Visserligen saknar hon inte kompisar, men hon är ingens förstaval och det tar kraft och energi att försöka passa in. Hon saknar också sin pappa som har en ny fru och även om hon är där ibland känns det inte som hemma. När hon lyckas dricka alldeles för mycket på en fest har pappan dessutom åsikter om hur hennes mamma sköter sitt föräldraansvar och en konflikt mellan föräldrar är aldrig kul.

Så bestämmer sig Philippa att ta med sig Bianca till sin farmors gamla hus i Järvsö. Tanken är att hon ska ta en paus från sin stressiga vardag och de blir kvar. Bianca börjar skolan och trivs, men att fly är kanske inte en långsiktig lösning. Visst trivs de båda med sitt nya liv och visst är det trevligt att hänga med grannen Sven, men Philippa är inte den som planerar att starta bageri eller pensionat. Hon behöver ett jobb och hon behöver ett liv där både hon och Biancas pappa får vara en del av hennes liv.

Paus i karriären är charmig och underhållande. En perfekt bok att slappna av med och den håller hög klass i sin genre. Rekommenderas!

 

 

Glasveranda med sjöutsikt

Att någon tröttnar på storstaden och finner lyckan på landet eller i en mindre stad är verkligen ett tema som blivit riktigt vanligt i främst feelgoodgenren. Glasveranda med sjöutsikt av Hanna Blixt handlar om Nora som lämnar ett dåligt förhållande i Stockholm och reser till Leksand, där hon tillbringat sina barndomssomrar. Hennes mamma, som omkom i en olycka, växte upp i Leksand och där bodde också Noras mormor och morfar. Hennes morfar lever, men det var länge sedan de träffades. Efter moderns olycka hamnade Noras pappa i konflikt med morföräldrarna och de bröt kontakten. I Leksand finns dock kompisen Vega kvar och hon tar emot Nora med öppna armar.

Efter några veckor flyttar Nora istället till en liten stuga utanför stan och får ett halvtidsjobb på ICA i Insjön. Dit cyklar hon trots att det är mitt i vintern. Bredvid den lilla stugan ligger ett vräkigt hus med glasveranda. Där bor en före detta hockeyspelare med både hund och katt. Självklart blir Nora och grannen vänner, trots att de inte gillar varandra speciellt mycket inledningsvis.

En annan som befinner sig i Leksand är författaren Claes, vars senaste bok måste ses som en rejäl flopp. Av en slump träffar han en äldre man på ett café och de börjar prata. Claes fascineras av den berättelse om sitt liv som mannen delger honom och fortsätter att bjuda honom på fika för att få lyssna vidare. Kanske kan berättelsen och Torsten och Alva som träffas på 40-talet, bli grunden till hans nya bok.

På pappret är Glasveranda med sjöutsikt en ganska vanlig berättelse om att fly ett gammalt liv och hitta ett nytt, annorlunda sådant. Det som gör det till en läsvärd bok är dels hur de två huvudberättelserna vävs ihop, hur karaktärerna utvecklas och inte minst att den utspelar sig i samma trakter som jag, liksom Nora, förknippar med min barndom. Det är en läsvärd, välskriven och trevlig bok.

The Twelve days of Dash and Lily

Inspirerad av tv-serien läste jag vidare i det som numera är en trilogi om Dash och Lily. I Twelve days of Dash and Lily har det nästan gått er år sedan vi träffade dem sist och julen närmar sig igen. Lilys morfar har varit sjuk, hennes föräldrar är tillbaka från Fiji, men vill att familjen flyttar igen och förhållandet mellan Dash och Lily går helt ärligt på tomgång. Ingen av dem vill egentligen något annat än att vara tillsammans, men de lyckas inte riktigt vara det där perfekta paret som de var när de träffades.

Nu när julen närmar sig har Lily dessutom helt tappat lusten att fixa någonting, trots att det här brukar vara hennes favorithögtid. Brodern Langston, som egentligen inte är superförtjust i Dash, inser att de båda måste hjälpas åt för att få Lily att må bättre. Med Boomers hjälp ordnar de en stor gran som Dash ger till Lily som en tidig julklapp. Allt för att visa att hans motvilja mot julen inte finns där längre.

Det blir julfest, konflikter mellan gästerna är ett faktum, julstämningen försvinner och kampen både för att hitta den och kärleken är det som driver Dash och Lily i den här boken. Det är helt okej, inte lika mysigt som det var att lära känna dem genom den röda anteckningsboken, men det funkar. Jag kommer definitivt inte att kasta mig över den tredje delen Mind the Gap Dash and Lily, men kanske blir det läst nästa jul.

Hundra skäl att leva

Hundra skäl att leva är Richard Ropers debut och det är en trevlig och faktiskt tänkvärd sådan. Huvudpersonen Andrew arbetar på kommunens särskilda enhet för dödsbon och begravningar. Hans uppgift är att undersöka de hem där människor dött i ensamhet i jakt på närstående eller vänner som skulle kunna berätta något om den döde, kanske ärva något eller i alla fall komma på begravningen. Inte sällan har de avlidna legat död länge utan att någon saknat dem och väldigt ofta är Andrew den ende som kommer till begravningen. Ensamheten är utbredd och genom att se till att de i alla fall får sällskap när de läggs till sin sista vila gör Andrew i alla fall något för att förbättra världen.

Kanske är Andrew extra noga med att sköta sitt jobb väl, då han själv tillhör en av de riktigt ensamma. Visst har han kollegor och visst är det så att chefen gärna hade sett att de umgicks mer, men det är ingenting Andrew längtar efter. Problemet är nämligen att han ljugit ihop en familj och alla han jobbar med tror att han är en lycklig familjefar. Egentligen lever han ensam i en liten lägenhet och de enda vänner han har gömmer sig bakom användarnamn på ett internetforum för modelljärnvägsfantaster. De har skapat ett subforum och ses dagligen, men har aldrig träffats “på riktigt”. Här vågar Andrew vara ärligare än på andra platser.

Egentligen ser Andrew inga stora problem med att ljuga, men två saker händer som gör att han ångrar sitt val att inte berätta sanningen. Dels föreslår hans chef Cameron att den lilla gruppen ska turas om att bjuda hem varandra på middag, något som kan bli märkligt då Andrew varken bor där eller vem dem han säger sig bo. Det andra som händer är att Peggy börjar arbeta på avdelningen och blir Andrews partner, på jobbet alltså. Privat är han ju lyckligt gift och Peggy, hon är gift men att hon skulle vara lycklig är sannerligen en överdrift.

Hundra skäl att leva är en fin bok om den ensamhet som drabbar så många och de skäl som gör att vissa blir ensamma. Den lyfter också sätt att bli en del av en gemenskap och alla skäl som faktiskt finns för att fortsätta leva.

Blommor över helvetet

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti är den bästa spänningsroman jag läst på länge. Vi tas med till en liten italiensk by i Alperna där en man hittas mördad. Huvudpersonen i Tutis debut, som är första delen i en planerad trilogi, är kommissarie Teresa Battaglia, en bestämd och ganska vresig kvinna som har svårt att samarbeta med andra. Det får den nyanställde Massimo Marini känna på direkt. Han jobbar på med fallet och försöker att bli accepterad av sin chef. Fler döda hittas och några blir överfallna men får behålla livet. De beskriver en man som ser ut som ett spöke med vitmålat ansikte och intensivt blåa ögon. Flera barn har sett honom och mördaren kommer närmare dem och deras familjer.

Samtidigt som Teresa Battaglia försöker hitta mördaren får hon fler och fler tecken på att allt inte står rätt till med henne. Hon märker hur hon glömmer mer och mer och misstänker att det handlar om alzheimers. Att läsa om hur medveten hon är om att hon glömmer är smärtsamt eftersom min pappa dog i alzheimers i våras. Jag undrar hur medveten han var om vad som hände med honom.

Det är mycket jag tycker om med Ilaria Tutis debut. Karaktärerna är intressanta, miljön spännande och själva fallet är ett av de mest obehagliga jag läst om. Andra boken heter Den sovande nymfen och har precis givits ut av Bazar förlag. Den vill jag absolut läsa.

De bästa böckerna jag läste 2020

Dags att sammanfatta läsåret 2020 och idag är det dags för en lista med de bästa böckerna jag läst. Som alltid är det svårt att välja, men här kommer mina favoriter i den ordning jag läste dem. Tjugo böcker landade listan på, men kortare kan den inte bli. Barn- och ungdomsböckerna har redan fått ett eget inlägg.

The Stranger Diaries av Elly Griffiths är en av de snyggaste spänningsroman jag läst. Extra plus för litterära anknytningar och skolmiljö.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk var mitt första möte med en riktigt spännande nobelpristagare.

Snöstorm av Augustin Erba är en riktigt fin bok om minnen, kärlek och vänskap.

Svartstilla av Susanne Skogstad handlar om att mista den man älskat ett helt långt liv och hur meningslöst allt kan kännas.

de av Helle Helle tog mig med storm trots sitt stillsamma innehåll.

Vuxna människor av Marie Aubert är en riktigt fin skildring av syskonskap och hur svårt det kan vara.

Daisy Jones & the Six av Taylor Jenkins Reid tillhör kategorin “böcker som fått för lite uppmärksamhet”. En helt fantastisk skildring av ett bands uppgång och fall.

Samlade verk av Lydia Sandgren måste ändå ses som årets bok och har välförtjänt tilldelats en rad priser.

Queenie av Candice Carty-Williams bjuder på en hel del svärta, men också hopp.

Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite är en välskriven och helt bisarr historia om två systrar.

Frankissstein av Jeanette Winterson kan vara årets bästa bok. En fantastisk parafras på Mary Shelleys roman.

Sent på dagen av Tessa Hadley handlar om två par som varit vänner länge och hur allt förändras när en av männen dör.

Rodham av Curtis Sittenfeld berättar en kontrafaktisk historia om vad som hänt om Hilary inte hade gift sig med Bill.

Jag borde sagt det först av Annika Wall skildrar en skilsmässa på en både mänskligt, känslosamt och faktiskt roligt sätt.

Here is the beehive av Sarah Crossan handlar om det svåra i att sörja någon som man officiellt inte har någon nära relation till.

Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling bjuder på en balanserad och mångfacetterad bild av Trumps USA.

Anteckningar av Tua Forsström handlar om att mista ett barnbarn och är otroligt vackert skriven.

Samtycket av Vanessa Springora berättar om ett osannolikt förhållande som någon borde ha stoppat.

Edith och Julian av Naoise Dolan beskriver en vilsen persons jakt efter trygghet och tillhörighet.

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba berättar om en del av vår historia som fler borde känna till.

 

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?

 

 

 

Foto: kaboompics.com

Sommar vid Sommen

Jag läste Sommar vid Sommen av Camilla Dahlson tidigare i höst och planerade sedan att läsa vidare i serien och uppleva även vinter och höst vid just Sommen. Så blir det inte. Det räckte med en bok just nu. Sommar vis Sommen var förvisso småtrevlig, men allt gick så enkelt och flöt på så lätt att det inte alls blev trovärdigt. Även feelgood behöver lite svärta.

Huvudpersonen Disa lämnar Stockholm och använder pengarna hon får för sin lägenhet till att köpa en gård vid sjön Sommen. Där ska hon starta ett Bed & Breakfast och det gör hon kvickt och lätt. Hon erbjuder en akvarellkurs och trots att hon inte kan måla alls fixar hon det också. Det är till och med så att hon lyckas fixa älgsafari år ett gäng tyskar, av ren tur självklart. Trevligt, gulligt, men lite väl sockersött för min smak. Däremot tror jag att det kan vara en bra bok att läsa på sommaren om det bara är underhållning som önskas.

 

Slagsmål av Karl Modig

Det är lätt att se Conny som en hopplös kille. En kille som använder knytnävar istället för ord. En som inte lyckats i livet och som faktiskt är ganska hopplös. Borde han inte ta tag i sitt liv? Bryta med destruktiva kompisar som Ibrahim. Studera mer och supa mindre. Sluta slåss.

I Slagsmål låter Karl Modig oss lära känna Conny som han är nu. Vi får också veta att han inte alltid varit den arge som super för mycket och talar med knytnävarna. Han har varit studenten som var sambo med en tjej och levde ett ganska vanligt liv. I alla fall på ytan. Nu är han ensam och försöker dölja delar av sitt liv som han inte vill att någon ska känna till. Istället faller han in i en mansroll som känns enkel och bekväm. Sår på utsidan är dessutom enklare att hantera än sår på insidan.

Jag vill verkligen tycka om Slagsmål, men jag fastnar inte riktigt för den. Däremot vet jag många andra som gör det och jag kan tänka mig att det helt enkelt handlar om att jag tillhör fel målgrupp. Idén är bra, men jag tycker inte riktigt att sättet att skriva med två parallella tidsplan fungerar. Däremot är det en intressant historia om makt och hur vi egentligen vet ganska lite om människor runt omkring oss. Ingen vet sanningen om Conny, för sanningen är alldeles för pinsam att tala om. Det Conny varit med om är inte okej att tala om. Jag kan tänka mig att Slagmål kan passa väldigt bra att läsa på gymnasieprogram där det går främst killar och att utifrån boken diskutera manlighet och normer.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: