Läst 2020

En stark nolla

Hur ska en ganska oansenlig kille få kontakt med sin hemliga kärlek? Genom att fejka en profil på Instagram. Inte så genomtänkt kanske då Texas, huvudpersonen i Sara Lövestams senaste bok En stark nolla, väljer att byta kön och dessutom sno sin profilbild från en tjej som heter Hilma. Som Amy kan Texas få kontakt med sin drömkille André, men trots att han nu har bättre kontakt med den han är kär i skulle han aldrig våga närma sig honom i verkliga livet. Att komma ut på högstadiet och avslöja sin kärlek för en av skolans mest populära är definitivt ingenting som Texas vågar. Inte så konstigt.

Jag har läst flera av Sara Lövestams ungdomsböcker och tyckt om den, men berättelsen om Texas är nog ändå den finaste hittills. Lövestam lyckas få in en massa viktiga frågor som funderingar kring sexualitet, fejkade konton på sociala medier som får läskiga kommentarer från alldeles för gamla gubbar och inte minst det svåra i att vara sig själv i en värld där normer för hur man ska vara är galet begränsade. Ändå finns det inget undervisande och definitivt inget dömande i boken. Det är en berättelse om hur det kan bli fel, men ändå på något sätt rätt. Texas tar nämligen kontakt med Hilma för att få hjälp att närma sig André och där tar berättelsen en fantastisk och oväntad vändning.

En stark nolla är en riktigt bra bok för unga som tar upp det som är svårt och utan att bagatellisera eller moralisera utan faktiskt erbjuda någon slags väg ut. Jag tycker så väldigt mycket om Texas och hans kamp för att hitta kärleken. Trots en rejäl dos svärta bjuder Lövestam också på en hel del skratt och kombinationen är fantastisk. Jag önskar att många tonåringar får lära känna Texas och att många som har tonåringar i sin närhet också läser om honom. Den åker rätt in på min tipslista med böcker att läsa med ungdomar i skolan.

Goda grannar håller måttet

Egentligen var jag inte speciellt orolig för att mina förväntningar skulle ställa till det när jag läste Mattis Edvardssons nya bok Goda grannar, men visst är det alltid lite läskigt när en succébok ska följas upp. Det kan jag tänka mig att även författaren tyckte. Nu har jag följt Mattias Edvardsson sedan debuten med Dit drömmar färdas för att dö 2012 och han läst och tyckt om allt jag läst av honom. Så jag var aldrig riktigt orolig, bara nästan.

Goda grannar handlar om Bianca och Micke som lämnar Stockholm för en flytt söderut till skånska Köpinge. Huset ligger i ett område där gatunamnet är inspirerade av Astrid Lindgrens värld och flyttar i på Bråkmakargatan där fyra hus delar en gemensam gård. Närmaste grannarna är det äldre paret Gun-Britt och Åke som varje år bjuder in till grannfest, den ensamstående tonårsmamman Jacqueline och den ganska nyss lämnade och numera också ensamstående Ola. Planen är att hålla grannarna lagom nära, men riktigt så blir det inte.

Boken börjar med en olycka och det är Bianca som blivit påkörd. Den som kört på henne är grannen Jacqueline. Därefter turas Mikael, Jacqueline och hennes son Fabian berätta om hur livet varit på Bråkmakargatan sedan Bianca och Mikael flyttade in, men också innan. Dessutom får vi följa dem efter olyckan och får pusselbit efter pusselbit tills händelseförloppet står klart. Faktiskt är det spännande fram till sista sidan, för även om det går att ana hur allt hänger är det inte förrän då som vi verkligen vet.

Ganska snart förstår vi däremot att flytten till Köpinge var något av en flykt. Micke, som arbetar som idrottslärare, hamnade i en olycklig situation på jobbet och behöver börja om. I Köpinge flyter det på lite mer och en av de elever han har mest kontakt med är Fabian, Jacquelines son som minst sagt har det svårt i skolan. För Bianca blir flytten ett nedköp när det kommer till just jobbsituationen. Hon har arbetat som mäklare, men känner inte alls marknaden i Skåne och får ett riktigt skitjobb. Som tur är har grannen Ola kontakter och hjälper henne att få in foten på en större och bättre firma.

Grannar ja, det går liksom inte att komma ifrån dem när man bor så nära som invånarna i de fyra husen gör. Under läsningens gång tror jag mig flera gånger förstå vem det går att lita på och vem som ljuger, men förutsättningarna förändras ständigt och det är en av de saker som gör Goda grannar så bra. Egentligen är det inte främst en spänningsroman, utan främst en relationsroman och den är helt klart fylld med en del minst sagt destruktiva relationer. Mest fastnar jag kanske för Micke, som är rätt hopplös, men kanske på grund av yrkesvalet, intressant att följa. En i grunden snäll kille som ibland är för snäll och dum för att göra vettiga val.

Nu måste Mattias Edvardsson ändå räknas som en riktigt etablerad författare som kan sägas ha en egen stil med sina relationsromaner som innehåller brott om än ej i fokus och pusselbit för pusselbit låter läsaren få veta vad som egentligen hänt. Det är inte poliserna som löser några fall, även om sådana finns med i Goda grannar, utan berättelsen om karaktärerna står i centrum. Läsvärt är det helt klart och mina förväntningar infriades. Edvardsson har skrivit ännu en välskriven och spännande bok med komplexa karaktärer som inte är enkla att varken gilla helhjärtat eller för den delen avfärda.

Min syster, seriemördaren

När Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite nominerades till Women’s Prize for Fiction förra året och tog plats på den korta lista, tänkte jag att jag skulle läsa den direkt. Sedan kom det som vanligt annat emellan och när flera bloggare skrev lite ljumt om den hamnade boken längre ner i prioriteringslistan. Detta tills jag började leta böcker från olika länder till min sommarläslista och när jag väl började läsa kunde jag inte sluta.

Min syster, seriemördaren handlar om systrarna Kodera och Ayoola som båda är vuxna, men fortfarande bor hemma hos sin mor. Medan Kodera är den äldre och definitivt den ordentliga är Ayoola friare, vackrare och definitivt mer egoistisk. Det är också Ayoola som är seriemördaren och boken börjar när hon ringer sin syster för att få hjälp att dölja sitt tredje mord.

Inledningsvis är Min syster, seriemördaren en ganska typisk spänningsroman om än i en för genren ovanlig miljö, men snart utvecklas den till något mycket mer. Briathwaite skildrar de strikta könsroller som råder i Nigeria och de olika förväntningar som råder gällande män och kvinnor. Systrarna, deras mor och hushållerska bildar ett slags kvinnokollektiv och det är tydligt att livet utan en make och far på många sätt är enklare. Relationen mellan Kodera och Ayoola är komplicerad. Visst älskar Kodera sin yngre syster, men hon är också ganska irriterad på henne och riktigt illa blir det när Ayoola börjar dejta en läkare på sjukhuset där Kodera arbetar. En läkare som Kodera själv länge varit förälskad i.

Jag var inte beredd på hur mycket jag skulle tycka om Min syster, seriemördaren och egentligen kan jag inte riktigt förklara vad det är som gör att jag blir så berörd. Kanske handlar det om det oväntade i att det som börjar som en thriller visar sig ha så mycket mer under ytan. Oyinkan Braithwaite har skrivit en lättläst och på många sätt underhållande roman, som också har en svärta och ett oväntat djup som jag verkligen berördes av. En spännande debut av en författare som förhoppningsvis kommer att skriva mycket mer.

500 miles from you

På svenska är Jenny Colgan aktuell med Den lilla bokhandeln i hamnen (The Bookshop on the shore) men på engelska har även en tredje bok om livet i den lilla byn Kirrinfief i Skottland. Den heter 500 miles from you och utspelar sig både i Kirrinfief och i London. I Skottland finns sjuksköterskan Cormack och i London finns Lissa. Två personer med samma yrke, men helt olika arbetssituation. När de får möjligheten att byta jobb och därmed liv med varandra flyttar Cormack in i sjuksköterskehuset i centrala London, medan Lissa istället tar plats i hans lilla stuga i Kirrinfief. För Cormack är det mest en rolig grej att tillbringa tre månader i huvudstaden, medan Lissa har blivit rekommenderad att byta miljö efter att ha varit med om en minst sagt obehaglig händelse där en tonårspojke dödades. Kul idé och faktiskt ett riktigt bra utförande av Colgan.

Det är inledningsvis Lissa som står i centrum. Vi får följa henne i London och lära känna henne lite innan hon är med om det fruktansvärda och tre månader i Skottland ses som en del av hennes rehabilitering. Det och besök hos en online-psykolog som är minst sagt annorlunda. Jobbet i Kirrinfief är helt annorlunda än det hon är van vid och det är inte helt friktionsfritt när byborna ska möte en ny sjuksköterska. De är vana vid Cormack och Lissa är inte Cormack. Med två unga kvinnor som redan flyttat från England till Kirrinfief tycker de dessutom att det räcker. För jo, Nina och Zoe finns med på ett hörn.

Cormack får också en smärre chock när han anländer till London. Lissa bor i ett litet, opersonligt rum i ett hus för sjuksköterskor och att göra hembesök hos patienter i London är något helt annat än att göra det i Kirrinfief. Inte blir det heller direkt enklare när Lissa visar sig vara rätt ovillig ha ha någon som helst kontakt. Hon mjuknar dock och snart börja de höra av sig till varandra regelbundet och det är inte bara patienterna de diskuterar.

Det är kul att Colgan låter både en stadsbo dra till landet och en något osäker skotte hantera storstaden. Hon skriver om Cormacks och Lissas nya liv på ett underhållande sätt och det märks att hon både älskar och hatar de båda miljöerna, i alla fall lyckas hon levandegöra dem. Charmigt, underhållande och inte utan varken svärta eller djup är 500 miles from you ett rejält uppsving från den lite för mesiga The Bookshop on the shore.  Jag får helt enkelt det jag är ute efter, bra och välskriven feelgood.

Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik

När Kristina Lugn gick bort insåg jag att det var på tok för länge sedan jag läste något av henne och började med Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik från 1989. Den fick mig att minnas vilket otroligt fin poet hon var. Kanske hade jag glömt det mitt i allt kaos kring Svenska Akademien, men oavsett hur Lugn agerade då (eller rättare sagt valde att till stor del inte agera) går det inte att komma ifrån att hennes dikter har något alldeles extra.

Inte minst just nu finns en debatt om huruvida det går att skilja verk, upptäckt eller gärning från personen och hens åsikter. Jag måste säga att jag, även om jag är en känslomänniska och kanske inte skulle plocka upp en bok av Horace Engdahl, försöker att tänka att texter som inte berör hemska åsikter borde få stå för sig själva. Men det där är någon som kräver ett eget inlägg.

Åter till Hundstunden.

Som alltid är det svårt att skriva om lyrik. Visst går dikter att analysera och visst skulle jag kunna räkna versfötter och redovisa stilfigurer och bildspråk, men framför allt är dikter känslor och det är som alltid svårt att sätta ord på dem. Det mest fantastiska med Lugns dikter är dessutom hur oväntat hon kombinerar ord och det är verkligen något som är svårt att beskriva. Det bara är. Som här:

 

Jag är nog bara en avart
av en borgerliga kulturens allra sämst
heminredda krukväxter.
Jag är nog bara en sorg
av svenskt tenn
i en kropp som förlorat hela sitt
underhållningsvärde,

 

Och här:

 

Dagarna somnar alltid i mina fickor
redan innan de hunnit börja
och om nätterna försöker jag övertala
främmande människor
att ansöka om vårdnaden av mig.

 

Och så lite om döden:

 

Döden har så snygga svarta stövlar
på sina långa slanka ben.
Och människornas skräck är som stjärnor
i hennes långa hår.

 

Ännu vackrare är kanske dikten till den döda modern som inleds “Nu skimrar döden över betesmarkerna och all min längtan ligger spegelblänk”, roligast är nog den som inleds “När jag var gift med Hermann” och så den avslutande dikten som också berör döden och avslutas:

 

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

 

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det var så hon kände sig, ledsen och kanske ensam. Det finns så många svarta känslor i dikterna i Hundstunden, men också så otroligt mycket humor. I höst har jag tänkt att mina elever ska få möta mer lyrik och då är dikter av Kristina Lugn en självklarhet. Hon var verkligen en av de stora.

Brevvännerna är en söt historia

Malin lever i ett stabilt äktenskap och har det på ytan ganska bra. Visst sörjer hon att gården inte längre har några djur, men maken har växlat över till skogsbruk och själv håller hon ställningarna hemma. Att fly in i böckernas värld lockar och därför är Bokbussens besök veckans höjdpunkt. Det är också genom den hon får en hemlig brevvän och snart skriver de till varandra regelbundet, först genom brev gömda på bussen och sedan via undersidan på en av de minst besökta hyllorna på det lokala biblioteket. Den Malin skriver till är anonym, men vi vet att han heter Erik och ganska nyss har flyttat från Stockholm till Norrtälje. De är två ganska ensamma själar och finner en speciell gemenskap trots att de aldrig träffats.

Brevvännerna är mitt första möte med Eli Åhman Owetz och den största anledningen till att jag läste den är nomineringen till Årets Bok. Det är en söt historia hon bjuder på och läsningen är trevlig. Jag gillar blinkningarna åt You’ve got mail och den trevliga miljön. Lite irriterad blir jag allt på Malin och hur svårt hon har för att kommunicera med sin familj, medan det går så lätt att skriva brev. Kanske är det symptomatiskt för ett äktenskap där det inte varit någon idé att prata. Underhållande och lättsamt blir betyget.

Nu har jag läst fyra av de nominerade böckerna och Camilla Grebes Skuggjägaren är min favorit så här långt. Ett par till kommer jag att läsa, men resten lockar inte jättemycket. Jag och juryn har inte riktigt samma smak i år känns det som.

Here comes the sun

Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn är en ganska svart roman som utspelar sig på Jamaica, mitt i och strax utanför turiststråken. Vi får följa Margot som gör allt och lite till för sin syster Thandi. Hon hoppas att lillasystern ska slippa allt elände som hon själv stått ut med. Deras mamma livnär sig på att sälja krimskrams till turister, men vi förstår snart att hon inte direkt har skyddat sin äldre dotter utan istället sett henne som en inkomstkälla.

När Margot nu är vuxen använder hon sin kropp för att nå framgång. Hon säljer sig till män på det hotell där hon arbetar och hoppas dessutom på att ett förhållande med chefen ska ge henne ett bättre jobb. På kvällarna besöker hon den som hon verkligen älskar, grannen Verdene som är tillbaka i sin mammas hus efter att ha levt i USA med en annan kvinna. Att vara öppet homosexuell är inget alternativ på ön och i boken finns flera scener där kvinnor som vågar vara öppna med sin sexualitet behandlas illa eller till och med lynchas.

Den som bor på Jamaica kan inte leva utan att förhålla sig till turismen och kampen för överlevnad handlar både om att som Margot och hennes mamma tjäna pengar på dem, men också att se hur platser där människor bor förändras och förstörs för att de som räknas mer ska få fler hotell att äga och besöka. Rasismen är tydlig och den som har ljus hy räknas helt klart mer. Thandi drömmer om att få ljusare hy och betalar en lokal kvacksalvare för dyra behandlingar, medan Margot snarare hoppas att det är utbildning som ska ta hennes syster bort ifrån slumkvarteren. Av olika anledningar längtar de båda bort och de kämpar på olika sätt för ett bättre liv.

Here comes the sun är tung på många sätt, men en mycket läsvärd och viktig bok. Det tar ett tag att komma in i de jamaicanska dialogerna, men det är värt mödan. Margot och Thandi har följt mig under den ganska långa tid som läsningen tagit och precis som alltid när en bok är bra har jag funderat mycket över den värld den beskriver och de människor som bor där. Turism kan ge en inkomst till många, men vad händer om alla turister stannar på de gigantiska hotellkomplexen? Hur påverkar det de små företagare som trots allt finns, men som inte kan konkurrera med de rika hotellägarna? Författaren låter Margot fundera kring det fascinerande att Jamaica är ett paradis för turister, men något helt annat för så många av dess invånare.

Någon som du av Marc Levy

För den som känner sig lite nere och tycker att världen är lite för hemsk att leva i rekommenderar jag Någon som du av Marc Levy som borde kunna få vem som helst att le. Berättelsen om Deepak som sköter hissen i en byggnad på Fifth Avenue nummer 12 är så söt som en bok kan bli utan att ge en bitter eftersmak. Faktum är att det här kan vara den ultimata underhållningsromanen som fungerar som en mjuk, varm filt runt en stressad kropp med en lika stressad hjärna. Egentligen gillar jag inte fluff, men det är någonting i Marc Levys beskrivning av människorna i huset som får mig att kapitulera.

Deepak och hans fru Lali flydde från Indien när hennes familj tyckte att hon borde förälskat sig i och definitivt gift sig med någon annan. Hennes familj äger hotell i Bombay och pengar saknas inte, men hon får ingen del av arvet. Samma öde har drabbat hennes brorson Sanji som nu kommer till New York för att söka investerare till sin Han tänker sig några dagar på lyxhotell, men hans faster vill självklart att han bor hos henne och hennes man i östra Harlem. Ingen säger nej till Lali och Sanji bokar självklart av sitt hotellrum.

I huset med den gamla hissen som Deepak sköter bor många spännande figurer, men viktigast för honom är kanske Claire, skådespelerskan som efter en olycka sitter i rullstol och försörjer sig genom att läsa in ljudböcker. När Sanji börjar tillbringa mer tid i huset träffas de och någon slags tycke uppstår. Inte så oförutsägbart, men välskrivet och charmigt. Det räcker väldigt långt och jag läser Någon som du med stor behållning och ett leende på läpparna. Läs den du också.

Midsommarnattsdrömmar

Jag är inte jättebra på traditioner och missar fler högtider än jag firar, men det är trots allt något visst med midsommar. Barndomens firades alltid i Dalarna och där firades det rejält. I Bengt Ohlssons senaste bok Midsommarnattsdrömmar får vi träffa en grupp vänner som firar midsommar ihop. Första gången vi möter dem är 1988 när de är runt 25 och på väg in i det riktiga vuxenlivet. Det är i Tomas stuga i Roslagen som de träffas de sju vännerna. Jenny som är tillsammans med Olof och som under kvällen avslöjar att hon är gravid, Ida som är tillsammans med Aarif, den ganska nyanlända flyktingen som drömmer om att göra film, Sofia som har en ganska framgångsrik musikkarriär och är tillsammans med musikjournalisten Nicke, som i sin tur är hemligt förälskad i Jenny. Under kvällen får vi veta mer om dem och deras drömmar, men det står också klart att deras vänskap inte riktigt går på djupet. Istället blir jag ibland lite illa till mods.

Nästa gång vi träffar dem är platsen densamma och året är 2003. Att de ska fira midsommar tillsammans är ingen självklarhet, men när Nicke och Tomas springer på varandra på krogen bestämmer de sig för att ses. Några i gänget har några försvunnit och några tillkommit, inte minst ett gäng ungar. Hoppfullheten som trots allt fyllde dem femton år tidigare har nästan försvunnit helt och det är nu det börjar bli sorgligt på riktigt. När vi sedan träffar dem 2018 är det som att livet gått dem förbi. Någonstans hade jag önskat att Ohlsson varit lite snällare mot sina karaktärer och låtit dem behålla i alla fall lite lycka och framtidstro, men medelåldern är verkligen tragisk.

Ibland kan jag tycka att det är synd att vi inte byggt upp traditioner som handlar om att vi alltid firar en viss högtid med samma människor, men när jag läser Midsommarnattsdrömmar inser jag hur fint det kan vara att träffa gamla vänner, men att det också kan bli väldigt krystat och jobbigt. Ohlsson har verkligen inte lagt till något romantiskt skimmer över vännernas liv och möten och även om jag uppskattar svärtan är det nästan lite väl tungt ibland. Är det verkligen helt omöjligt att inte vara bitter när 50-årsstrecket har passerat?

Små eldar överallt

Små eldar överallt av Celeste Ng är en bok som alla har läst och eftersom hypen varit så stor har jag väntat med att läsa. Nu när boken blivit tv-serie med Kerry Washington och Reese Witherspoon i huvudrollerna ville jag läsa innan jag tittar. Det är jag glad att jag gjorde.

Vi vet redan från början att allt kommer att gå väldigt, väldigt fel. Någon har tänt eld på familjen Richardsons hus och den första familjemedlemmarna misstänker är yngsta dottern Izzie som också är försvunnen. Runt om i huset, i alla sängar finns brännbar vätska utspridd och någon har tänt små eldar överallt.

Sedan backar historien och vi får följa med när den ensamstående mamman och fotografen Mia Warren flyttar in i en av lägenheterna i Elena Richardsons extrahus i det fina området Shaker Heights i Cleveland, Ohio. Tidigare har Mia och dottern Pearl flyttat ofta, men här planerar de att stanna och de skapar sig ett mer stabilt liv än de haft på länge. Pearl hänger en hel del hemma hos familjen Richardson och blir vän med två av barnen Moody och Lexie. Sonen Trip befinner sig mer i bakgrunden och yngsta dottern Izzie väljer att tillbringa en stor del av sin tid hos Mia. Mia arbetar med sina fotografier, men konsten ger inte tillräckligt med inkomst och hon jobbar extra på en restaurang. Det är där hon träffar den unga kvinnan Bebe som sörjer det barn hon lämnat bort. Ett barn som nu är på väg att adopteras av ett välbärgat par som också är vänner till familjen Richardson. Berättelsen om May Ling Chow, den lilla kinesiska flickan som nu blivit Mirabelle McCullough och som hennes biologiska mamma självklart vill ha tilllbaka och de tilltänkta adoptivföräldrarna inte i vill släppa hade kunnat bli en separat bok. Nu vidgas temat om föräldraskap istället till att rymma fler berättelser och det är inte dumt det heller.

Jag måste säga att jag blev oväntat förtjust i Små eldar överallt. Det är en intressant bok där relationerna mellan karaktärerna står i centrum och där hemligheterna är många. Viktiga teman är ras, klass och den perfekta ytan är central i såväl Elena Richardsons som Mia Warrens liv, men av olika anledningar. Karaktärerna är så intressanta att jag hela tiden vill veta mer och även om jag inte alltid förstår dem eller deras beslut är de alla mänskliga och lätta att relatera till. Jag tycker kanske mest om skildringarna av tonåringarnas liv och Mias dotter Pearl är min favorit. Även om trådarna är många, kanske onödigt många, är det en välskriven historia som jag har svårt att släppa.

Nu ska jag låta det gå några veckor så att boken blir lite, lite suddig i minnet och sedan ska jag sluka tv-serien. Det ser jag fram emot.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: