Läst 2020

Edith och Julian

Den irländska författaren Naoise Dolan debuterar med boken Edith och Julian som utspelar sig i Hongkong. Vi får följa huvudpersonen Ava, en riktigt vilsen ung kvinna som skyr starka känslor och inte har någon riktning i sitt liv. I Hongkong arbetar hon som engelsklärare, men det är ett jobb hon inte direkt tycker om. Att hon ens är där och inte på Irland verkar mest vara ett icke-val. Att inte vara hemma och att på pappret göra något spännande verkar räcka gott. Vad ett lycklig liv skulle vara verkar hon inte ens ha funderat över. Hon har ett liv och det får duga. Låt vara att varken jobb eller boende är bra eller att hon ens känner någon glädje i vardagen. Ett liv är det icke desto mindre.

När Ava träffar Julian får livet i alla fall något slags sammanhang. Han är framgångsrik affärsman och lever i överflöd. De inleder ett förhållande som de båda är på det klara med inte handlar om kärlek och få på så sätt i alla fall sällskap i sin ensamhet. Ava flyttar in i ett rum i Julians stora lägenhet och bor där gratis. Kanske är de tillsamman, kanske inte. De tillbringar mycket tid tillsammans, har sex ibland och tycker inte illa om varandra. När Julian är borta på sina långa affärsresor bor Ava i lägenheten ensam. Det är inget hem, men en trygg plats. För henne räcker det. En ovanlig vänskap växer också fram mellan Ava och Julians pappa, som hon fortsätter besöka även under de perioder som Julian är bortrest.

Så träffar Ava den vackra Edith och blir förälskad på riktigt. Edith ifrågasätter hennes förhållande med Julian och antyder att Ava blir utnyttjad. Så vill Ava inte se det. Hon behövde trygghet och Julian erbjöd henne det. Tillsammans är de helt enkelt mindre ensamma. Frågan är hur en förälskelse passar in i Avas liv och hur hon ska våga omfamna de starka känslor som översköljer henne. Kontroll är viktigt och tillsammans med Edith har hon inte kontroll. Hon vill inte heller svika Julian. Hon har inte råd att svika Julian.

Jag tycker väldigt mycket om Edith och Julian. Kanske för att Ava är en så komplex huvudperson, som är svår att tycka om men trots det lätt att ta till sitt hjärta. Jag berörs av hennes osäkerhet, en osäkerhet som hon försöker dölja genom ett kaxigt yttre. Att läsa om henne är roligt och uppfriskande, samtidigt som jag egentligen bara vill skaka om henne och berätta att det riktiga livet inte kan undvikas hur länge som helst. Det vore lätt att döma henne utifrån de ibland märkliga beslut hon tar gällande sitt liv. Beslut som inte är helt moraliska, kanske inte ens bekväma och faktiskt inte heller alltid de lättaste. Det handlar om beroende, men också om vänskap och kärlek i en intressant kombination. Jag tycker väldigt mycket om Dolans språk och hennes sätt att bygga upp karaktärer. Förhoppningsvis är det här den första av många bra och läsvärda böcker.

 

Blå, blå höstvågor

Det har blivit höst och vår hjältinna Cilla Storm arbetar som kriminalreporter på podcasten Blodspår. Hon har flyttat från kolonistugan på Bullholmen och bor innebonde hos sin bästis Zacke och hans man Jonathan. Där bor också hunden Aretha Franklin som utan tvekan är hushållets största diva. Cilla använder orimligt mycket tid åt att drömma om polisen Adam, men det är hans mamma Rosie som hon träffar mest. I denna andra bok i Christoffer Holsts serie om Cilla Storm åker de till Bullholmen för att bo på öns nystartade spahotell. Där pågår samma helg ett lyxigt societetsbröllop och de båda kvinnorna hamnar självklart mitt i händelsernas centrum.

Parallellt med berättelsen om Cilla Storm får vi följa paret Ella och Patrick som reser till Portrush, Nordirland för att rensa ut Ellas mammas hus efter hennes död. Deras öde kopplas ihop med andra karaktärer i boken och Holst lyckas knyta ihop alla trådar. Resultatet blir en trevlig, välskriven och lite småläskig deckare som fokuserar mer på relationer än brott.

November ska ägnas åt hyllvärmare och Blå, blå höstvågor är något av en sådan då den tillhör kategorin “böcker jag tänkt läsa sedan de var nya”. Jag är glad att jag fick tummne ur och ser fram emot att möta julen tillsammans med Cilla Storm i Christoffer Holsts senaste bok Kalla, vita vinternätter. Holst har verkligen utvecklats till en av våra största feelgoodförfattare och det funkar lika bra med eller utan brott.

Ledsen — en bok om starka känslor

Ledsen är en bilderbok för barn från 3 år med text av Lotta Olsson och illustrationer av Emma AdBåge. Det är första delen i en planerad serie om känslor och nästa bok med titeln Glädje kommer under nästa år.

Vi får följa med till förskolan och dagen börjar med att ett barn lämnas där och vinkar hejdå till sin förälder. Barnen och personalen äter frukost och allt känns som vanligt och det är bra. Efter frukosten leker de lugnt och stilla. Men …

När matvagnen körs ut och personalen kanske inte har full uppmärksamhet på vad som pågår, händer en sak. En glad mun blir till ett streck. Ögonen tåras, blicken blir dimmig och någon blir väldigt, väldigt ledsen. “DEN VAR FAKTISKT MIN!” skriker barnet. Det kommer en massa tårar och en massa snor, men väldigt få ord. De fastnar i halsen och först när gråten är slut går det att berätta om vad som hänt. Men först en massa, massa gråt. Det är skönt att gråta och skönt att andra ser det.

Ledsen är en riktigt fin bok med få ord och enkla, ganska fula men också uttrycksfulla illustrationer. Människorna är lite skeva, men det skapar en stämning som är precis som den ska vara. Känslorna är tydliga och går att identifiera sig med, för visst är det skönt att få gråta ut riktigt rejält ibland. Det sköna är att barnet får lov att vara precis hur ledsen som helst och både vuxna och barn finns där för att trösta.

Kom dagen, kom natten

Kom dagen, kom natten är en bilderbok med text av Åsa Lind och illustrationer som tar oss med på äventyr under en dag och en natt. Boken är nominerad till Augustpriset för Årets bästa barn- och ungdomsbok och jag kan tänka mig att mycket handlar om den ovanliga formen. Bokens sidor kan nämligen vecklas ut och skapar då en lång remsa med dagens berättelse på ena sidan och nattens på den andra. Det är den sista sommardagen och vi får följa farfar och hans barnbarn som tar vara på värmen innan det är dags för höststormarna att ta över.

Vår huvudperson är yngst i en barnaskara som kan bestå av syskon eller av kusiner. Ingenting avslöjas egentligen. Klart är dock att hon den yngsta känner sig ensam och osynlig när alla andra passar på att ta ett bad och hon som inte kan simma, blir kvar på stranden. Naturen blir hennes sällskap när det långsamt mörknar och blir kväll. När natten kommer ligger vår huvudperson och sover när sländan från dagens strandbesök dyker upp i drömmen och tar med henne på äventyr. De flyger och svävar högt upp och dyker sedan långt ner i havet.

Kom dagen, kom natten är en bok med få ord, men med illustrationer som går att tala om. Det är en äventyrsroman i det lilla formatet och känns verkligen som en bok för barn, snarare än för deras föräldrar.

Billie, Korven och havet

Den här veckan firar jag Barnboksveckan och planen är att bjuda på några riktigt bra boktips för de yngre. Dagens inlägg handlar om Billie, Korven och havet av Julia Hansson, som är nominerad till Augustpriset för Årets bästa barn- och ungdomsbok. Det är Julia Hanssons debut och hon är ansvarig för både text och bild i berättelsen om Billie.

Billie, Korven och havet utspelar sig under en dag på stranden. Hunden Korven absolut älskar havet och stranden, medan Billie är ganska så skeptisk. Kanske är det mest mamma som vill göra något denna fina sommardag, men Billie har inget annat val än att följa med. Hon ligger i skuggan under strandparasollet medan mamma läser en bok bredvid, men bada det tänker hon inte göra. Det är för många andra på stranden och i vattnet finns barn som skriker och skvätter vatten. Om Billie får bestämma själv är hon helst för sig själv, eller möjligen med hunden Korven. När Korven badar efter att ha blivit smutsig och sandig, tycker mamma att Billie också ska göra det. Hon känner på det kalla vattnet, vågar sig i en bit och sedan bränner hon sig på en manet. Klart hon inte vill bada mer då.

Men så hittar Korven ett cyklop och kommer med det till Billie. Hon bestämmer sig för att göra som mamma säger och bada en gång till. Med cyklopet som skydd upplever hon en helt ny värld under vattenytan och med ens blir det riktigt roligt att vara på stranden. Skildringen av en rädsla som barnet kommer över är fin och jag kan tänka mig att små läsare som tycker att det är lite läskigt att bada, kan bli lugnade av Billies undervattensäventyr.

Det finns mycket jag tycker om i Billie, Korven och havet. Illustrationerna är till exempel fantastiska och jag uppskattar att det faktiskt finns alla möjliga sorters människor på stranden. Hunden Korven är också en stor favorit och uppslaget där hen leker runt på stranden är riktigt härligt. Däremot har jag svårt att se boken som något utöver det vanliga. Det är en fin bilderbok med en söt historia, men jag är inte överväldigad. Det händer för lite i såväl text som bild för att berättelsen ska hålla att läsa om och om igen. Nu har jag förvisso inte testläst Billie, Korven och havet med någon ur målgruppen, men mitt betyg blir ändå bra, men inte wow och wow ska det väl ändå vara när en bok blir nominerad till Augustpriset?

Alltid hejdå av Alma Thörn

Många är de böcker som fokuserar på föräldrarna i en skilsmässa, men barnen får sällan säga sitt. I sin självbiografiska grafiska roman Alltid hejdå berättar Alma Thörn om hur två flickor påverkas av föräldrarnas äktenskapskris och senare skilsmässa. Nu är hennes debutbok nominerad till Augustpriset i kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok.

Året är 2004 och Alma reser från sin mamma i Umeå till sin pappa på västkusten. Hon ska vara hos honom under fem sommarveckor och känner mer ångest än längtan. Det handlar inte om att hon inte älskar sin pappa, men hon vill samtidigt vara hos mamma och kanske ännu mer hos bästa vännen Lina. På flygplatsen i Umeå möter farmor dem och hon accepterar inte Almas tårar. Hur kan hon gråta när hon äntligen ska få träff sin pappa? Älskar hon inte honom? Tänker hon inte på hur ledsen hennes pappa blir om hon visar att hon inte vill vara hos honom? Självklart får Alma dåligt samvete, men samtidigt vill hon faktiskt inte behöva välja mellan sina föräldrar.

Många år tidigare växer Johanna upp i Malmberget. Hennes föräldrar bråkar mycket och snart bestämmer de sig för att skilja sig. Eftersom Johanna är tolv år är hon stor nog att få bestämma själv vem hon vill bo hos, men när hon till slut väljer att bo hos mamma blir visserligen mamma glad, men pappa blir jätteledsen och undrar varför Johanna väljer bort honom. Det dåliga samvetet är enormt och Johanna önskar att hon inte tvingats välja och riskera att göra någon av dem ledsen.  Trots detta sätter Johanna många år senare sin dotter i precis samma sits, för Johanna är nämligen Almas mamma. När Alma hittar sin mammas dagböcker från 1977 då hennes föräldrar skilde sig inser hon att hennes mamma helt glömt bort hur barn kan känna under en skilsmässa.

Alltid hejdå handlar om att hela tiden behöva ta avsked av en närstående och att aldrig riktigt känna sig hemma. Alma Thörn står helt på barnets sida och visar tydligt hur starka känslor en skilsmässa väcker hos barnen. Hon vågar skriva om så svåra saker som föräldrars egoism och hur deras ganska barnsliga känslor orsakar dåligt samvete hos barnen. Ett barn vill inte välja mellan sina föräldrar, men inte heller tvingas förändra sitt liv för mycket. De vill inte heller behöva förklara sina val om de behöver göra dem och riskera att föräldrarna tror att de inte älskar dem.

Jag tycker om Alltid hejdå och tror faktiskt att det här är en bok som verkligen passar målgruppen. Orden är ganska få och de svartvita illustrationerna får verkligen stå för sig själva, något som fungerar fint. De bästa grafiska romanerna är de där illustrationerna fyller en funktion, där ord och bild tillsammans blir så mycket mer än var för sig. Så är fallet i Alma Thörns debut.

Var ska jag lägga mitt huvud?

Var ska jag lägga mitt huvud? är Rakhsha Razanis självbiografiska berättelse om ett liv i Iran, Storbritannien och Sverige. En berättelse som börjar med hennes gammelmormor, en kvinna som föddes in i en anrik familj, tidigt blev änka och tvingades gifta om sig. Att en ung kvinna levde ensam var en omöjlighet. Hennes dotter, Rakhshas mormor, giftes bort med bondkvinnans son och som andra kvinnor lärde hon sig att uppskatta det liv hon tilldelades. Rakhsha konstaterar att äktenskapet förr syftade till att binda samman två familjer och funderar över om hennes mormor verkligen var lycklig.

Rakhshas mor var bara 15 år när den man som skulle bli Rakhshas pappa friade till henne. Han var en mer än 30 år gammal och hon gick fortfarande i skolan. De gifte sig efter att maken lovat att hans unga hustru skulle få göra färdigt sin utbildning. När hon var 16 år föddes dottern Rakhsha och några år senare lillasyster Roya.

Det blir 60-tal och Rakhsha går på universitetet och lever livet i ett land där det händer massor. Hon förälskar sig i Khosrow, men är inte redo att gifta sig. Det dröjer därför några år innan det är dags och därefter bygger de ett liv tillsammans och 1977 kom första dottern Tara. Vi får följa Rakhshas liv genom lycka och olycka tills hon slutligen når Sverige. En berättelse i bilder och med ord som är få och väl avvägda. Det är också berättelsen om ett land och hur det är att lämna sitt hemland. Ibland blir det lite väl fragmentariskt, men Var ska jag lägga mitt huvud? är trots det en både intressant och spännande berättelse.

Bergtagen av Camilla Sten

Bergtagen av Camilla Sten ska inte blandas ihop med boken med samma namn av Tomas Mann, utan är istället första delen av en planerad trilogi kallad Järvhögatrilogin. I centrum står internatskolan Järvhöga Läroverk som vi får besöka i två olika tider. I nutid är läroverket en nyöppnad högstatusskola som inte riktigt kan konkurrera med de riktigt fins skolorna i landet, men vars rektor kämpar för att återvända till skolans fornstora dar.  Det är också skolans elever som försvinner, både då och nu för i Järvshöga går pojkarna ibland ut i skogen och försvinner. Så var det förr och så är det nu.

När Markus försvinner från Järvhöga Läroverk är orsaken okänd. Missing People arrangerar sökningar och där deltar Markus rumskompis Emil. När Julia, som får räknas som bokens huvudperson, träffar Emil på hotellet där hon arbetar blir hon engagerad i fallet och bestämmer sig för att delta i sökningarna. Det är svårt att få med alla aspekter av handlingen i en kort text och risken är stor att jag avslöjar detaljer som bör hållas hemliga. Jag nöjer mig därför med att konstatera att jag dras in i mystiken kring Markus försvinnande och verkligen förstår att Julia engagerar sig i fallet.

Bergtagen utspelar sig i två tider och vi får förutom Emil och Julia i nutid följa Lisa och Rosa som arbetar i köket på Järvshöga Läroverk i mitten av 60-talet. Ganska tidigt står det klart att det finns en koppling mellan de två berättelserna, som inte bara handlar om själva skolan. Sten lyckas hålla kvar spänningen under hela boken och skapar en härligt läskig stämning där gammal folktro och nutida problem knyts samman.

I vår kommer andra delen av Järvhögatrilogin och jag kommer definitivt att läsa. Camilla Sten är riktigt skicklig på att skapa en obehaglig stämning och har ett driv som gör att jag ständigt vill läsa vidare. Karaktärerna är dessutom trovärdiga och det är lätt att engagera sig i deras öden. Bergtagen är en riktigt bra och spännande bok för unga som jag hoppas får många läsare.

Lite död runt ögonen

Eftersom David Ärlemalm nominerats till Svenska deckarakademins pris för årets bästa debut publicerar jag ett inlägg om hans bok Lite död runt ögonen, som jag skrev för Kulturkollo i januari 2020.


Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.


Inlägget publicerades ursprungliga på Kulturkollo 2020-01-21

Vi är lajon!

Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationer av Jenny Lucander tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomspris 2020 och det måste självklart uppmärksammas!

Vi är lajon! handlar om två bröder och det är den äldste som berättar. Bröderna älskar att leka och favoritleken är att de är lajon som bor på savannen och jagar gaseller och gnuer. De är farliga och ryter, rivs och anfaller. Ibland smyger de tyst, tyst och det händer att de ligger i en lajonhög och latar sig.

Så händer det en dag att lillebror inte vill vara med och leka. Han har ont i magen och vill stanna i sängen. Storebror kallar honom “bajsgasell” och tycker att han är tråkig. Ännu tråkigare blir det när han måste åka till doktorn, fast storebror envist hävdar att “lajon går till veterinären”. Han vill inte heller sitta och prata i soffan med mamma, för sådant gör inte lajon.

Lillebror läggs in på sjukhus och sängen med sitt galler liknar en bur på zoo, tycker storebror. Från lillebrors kropp går slangar och sladdar och snart tappar han sin lajonpäls. Storebror gör allt för att lätta upp situationen och de båda lajonbröderna ger ut på äventyr i sjukhusets korridorer. De träffar en tantzebra och fångar en gubbflodhäst innan de måste återvända till rummet och sängen.

Vi är lajon! är både sorglig och hoppfull. Kärleken mellan de två bröderna skildras på ett riktigt fint sätt och Jenny Lucanders illustrationer är helt fantastiska. Som vuxen vet jag att det är rätt illa med lillebror och illustrationerna mer än texten visar föräldrarnas oro. Samtidigt blir det tydligt att storebrors fantasi och hans nästan krampaktiga längtan att skapa ett normalt liv i en onormal situation faktiskt gör skillnad. Det går inte att bota lillebror, men han kan fortsätta leken de älskar.

Hade jag läst den här boken för barn? Om det fanns någon sjuk i vår närhet så hade jag absolut gjort det. Däremot är jag inte helt säker på om jag gjort det annars. Visserligen har boken ett slut som inte på något sätt är eländigt, men inte heller helt hoppfullt då lillebror finns kvar på sjukhuset och fortfarande är sjuk. Som tröst i en svår situation tror jag ändå att Vi är lajon! kan vara riktigt bra. Det är en väldigt fin och gripande bok på många sätt och illustrationerna tillhör de bästa jag sett. Färgglada, fantasifulla, men ändå realistiska och dessutom detaljrika. Bilder att tala om helt enkelt.

I juryns motivering till varför just Vi är lajon! tilldelades Nordiska rådets litteraturpris lyfts det fram att boken verkligen tar ett barnperspektiv och så är det helt klart. De framhåller också föräldrarnas roll och skriver: “[g]estaltningen av föräldrarnas omsorg och förtvivlan är verkets smärt- och vilopunkter” vilket är en fin formulering som tydligt berättar hur föräldrarnas agerande skildras på ett lågmält, men ärligt sätt. Att slutet skulle vara en antydan om att “ett nytt Nangijala finns” vill jag inte tänka på, då jag hoppas att brödernas lajonjakt faktiskt kan fortsätta i denna värld.

Ett stort grattis till Jens Mattsson och Jenny Lucander till priset och inte minst till en riktigt fin bok.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: