Läst 2020

Here is the Beehive

Sarah Crossan är en favorit sedan jag läst tre av hennes ungdomsböcker, varav två skrivna på prosalyrik. När hon nu är aktuell med sin första bok för vuxna är det just den lyriska prosan som gör läsningen till något utöver det vanliga.

I Here is the Beehive får vi lära känna Ana Kelly som är jurist och lever tillsammans med sin man och deras två barn. På ytan ett ganska vanligt liv alltså, men Ana har en hemlighet. Sedan tre år tillbaka har hon ett förhållande med Connor, som också han är gift. Hon är beredd att lämna sin familj, men han är det inte. Alltså stannar de båda kvar.

Boken börjar med att Ana sitter och funderar över om hon ska skicka ett sms till Connor och be om ursäkt. De har grälat. Hon hinner dock inte hon får ett meddelande om att en Mrs Taylor vill tala med henne. Rebecca Taylor, vars man Connor Mooney har dött. Nu vill hon få information om hans testamente.

Sorgen slår till brutalt och Ana har svårt att hantera den. Hur sörjer man en människa som på pappret är en klient, men i verklighetens ens stora kärlek?

Första dikten är fantastisk:

The only way
out
now
is to stay busy
so I have borrowed
Anna Karenina
from my mother and will not
allow myself to cry
until I have read it.

Twice.

Samtidigt som vi får följa Ana efter Connors död och hur hon försöker att hitta tillbaka till livet, sitt liv utan honom, får vi också veta hur de träffades och hur deras förhållande var. Crossan räds inte det komplicerade och i diktform avslöjar hon karaktärerna mörkaste sidor. Snabbt och flyktigt ibland, så att jag som läsare funderar över om det verkligen blev sagt. Porträttet av Ana är komplext och hon är helt klart inte någon person som det är enkelt att tycka om utan förbehåll. Ibland går hon utan tvekan över gränsen, men samtidigt är det lätt att sätta sig in i den riktigt hemska situation hon befinner sig i. Sorg är alltid svårt att hantera, men när sorgen i fråga är en hemlighet blir det än mer komplicerat.

Bokens titel anspelar på en barnsång med samma titel som Anas barn sjunger vid ett tillfälle när familjen Kellys egna bikupa är på väg att implodera. Ana lever ett liv parallellt med resten av familjen och verkar helt ärligt inte bry sig speciellt mycket om sina barn. Att hon helt tappat intresset för sin man Paul är tveklöst. Trots att han inte vet vad som hänt märker han självklart är det är något som inte är som det ska. Även han är ganska ointresserad av sin fru ska sägas och kanske framför allt bitter över det ganska tråkiga liv som är deras.

Here is the Beehive är en annorlunda bok på många sätt. Dels är det en roman om otrohet som inte liknar någon annan jag har läst och dessutom skriven på ett sätt som överraskar. Små textfragment får symbolisera pusselbitar som byggs samman till något som inte var tydligt från början. Vändningar är små, men många och det är verkligen inte lätt att veta vem av karaktärerna som förtjänar min sympati. Snart kommer Crossans bok på svenska och heter då Bikupan. Jag rekommenderar dig verkligen att läsa den. Det är inte en lika omedelbar bok som hennes ungdomsböcker, men den är välskriven och väldigt intressant.

#detfinnsingafulatjejer

Tilde har ganska nyss flyttat till Gnesta och hon är inte imponerad. Livet är ganska ensamt och hon trivs inte speciellt bra. Än värre blir det när det nystartade instagramkontot Fula tjejer publicerar hennes totalt misslyckade bild ur skolkatalogen. Ful, ensam och utskrattad får Tilde verkligen kämpa för att ens ta sig till skolan.

I samma klass som Tilde går Eleni och Jasmine. Eleni hör inte heller riktigt till, men har ändå någon slags status som klassens pluggis. Jasmine däremot är tillsammans med en av skolan snyggaste killar och har ett humör som skrämmer de flesta. Tillsammans bestämmer sig denna minst sagt udda trio att avslöja vem som ligger bakom kontot och ställa honom (för de räknar kallt med att det är en kille) mot väggen.

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson inleds i högt tempo och jag vill läsa vidare direkt. Tilde, Eleni och Jasmine turas om att berätta och trots att de inledningsvis befinner sig långt ifrån varandra förenas de i kampen mot att tjejer förnedras av kontot Fula tjejer. Lite otroligt är det under några kapitel att de ens skulle börja prata med varandra, men jag blir snart övertygad och därefter läser jag hela boken i ett svep. För den som planerar att läsa boken med sina elever (och det tycker jag verkligen att alla som undervisar i år 5-9 ska göra) är det viktigt att hjälpa dem över de kapitel som följer efter inledningen och se till att de läser vidare tills historien verkligen tar fart. Det är inte helt enkelt att hålla tre olika personer i huvudet, men snart går det av sig själv. Tilde, Eleni, Jasmin och deras vänskap är nämligen riktigt väl skildrade.

Författarna har verkligen lyckats skriva en bra, spännande, rolig, peppande och viktig bok om ett mycket viktigt ämne. Vi vet att mobbing på sociala medier förekommer och behöver bli bättre på att diskutera det. Jag menar verkligen inte att skolan och lärarna har allt ansvar, men med hjälp av Fula tjejer får de på ett utmärkt sätt att föra upp frågan på agendan. Är det verkligen rätt då att tvinga klassens killar att läsa en bok som handlar om tjejer och där killar framställs som skurkar? Självklart säger jag, eftersom boken faktiskt inte har som syfte att peka ut alla killar som svin, utan faktiskt diskutera hur sociala medier påverkar oss alla. Dessutom är Fula tjejer en riktigt härlig och feministisk bok som uppmanar tjejer att våga säga ifrån. Jag kan lova att ingen kille kommer att skadas av att läsa om det. Minst lika intressant hade det varit att läsa en liknande bok ur killars perspektiv, men all läsning i skolan behöver inte fokusera på att killar ska känna igen sig.

Till boken finns en lärarhandledning som kan ge inspiration inför läsningen. Jag hade nog fokuserat ännu mer på att alla kan drabbas av uthängningar på sociala medier och hur viktigt det är att veta hur man ska hantera det. Visst är det enkelt att säga att man ska prata med en vuxen, men riktigt så okomplicerat är det inte i verkligheten. Alla vuxna behöver våga tala med bar och unga om sociala medier och då inte bara utifrån perspektivet att porrfilter är guds gåva till mänskligheten eller att vi ska förbjuda sociala medier som Tik Tok. Vi kan inte stänga ut barn och unga från sociala medier och därför måste vi istället lära dem hantera livet på internet. Att läsa Fula tjejer tillsammans i skolan är ett exempel på hur vi på ett enkelt sätt kan samtala kring dessa frågor. Genom att tala om karaktärernas agerande behöver ingen känna sig utpekad, samtidigt som tankar ändå väcks.

Fula tjejer är första delen i en planerad serie och det är jag glad över då Tilde, Eleni och Jasmine är väl värda mer utrymme. Tillsammans har de potential att förändra världen och förändring börjar, som så ofta, i skolan.

 

Jag borde sagt det först

När Fias man Kristian kläcker ur sig att han vill skiljas är det bara en tanke som snurrar i hennes huvud. Hon borde sagt det först. Varför är det hennes ointresserade make, som tillbringar all tid i sin studio i källaren, som till slut vågar uttala orden hon tänkt säga så länge? Trots att hon inte längre älskar Kristian, frågan är om hon ens tycker om honom, innebär familjelivet en trygghet som hon inte vågar lämna.

Det står ganska snart klart är det är Fia som är projektledaren i familjen. När hon och Kristian träffades var han en hyfsat känd musiker med en lovande karriär. Hon var lite yngre och drömde om att bli konstnär. Tillsammans skulle de leva ett kreativt och annorlunda liv. Ändå sitter de här i en stor villa, med två barn och Fia har ett heltidsjobb på en reklambyrå. Inte det liv Fia tänkt sig, men alternativet är inte heller så lockande. En skilsmässa betyder nämligen att hon måste flytta från sitt älskade hus som hon renoverat tillsammans med sin pappa.

Jag borde sagt det först är Annika Walls första roman och den är verkligen fantastisk. Jag älskar hur jag såväl asgarvar som gråter, när berättelsen om ett ganska misslyckat äktenskap rullas ut. Jag lider med Fia som verkligen gjort allt, men ändå blir lämnad, samtidigt som jag blir rätt förbannad på henne för att hon nöjt sig med så lite. Kristian blir jag mest provocerad av. Han sitter där i sin studio och drömmer om en solokarriär som en annan tonåring, samtidigt som hans fru jobbar heltid och sköter allt i hemmet. Möjligen kan han tänka sig att pallra sig till köket och äta den framdukade middagen, men det är knappt. Att han då har mage att kritisera Fia för att hon gett upp sin dröm och börjat jobba på en reklambyrå är så lågt att jag inte vet vad jag hade gjort om han funnits i min närhet. Aldrig har en mansbebis skildrats så levande i en roman och som en sann sådan är Kristian inte alls medveten om hur lite han gör.

Vikten av en perfekt fasad och en putsad yta är central för Fia och får hon bara bo kvar i sitt hus som hon fyllt med loppisfynd och Lisa Larsson-figurer är hon tillräckligt lycklig. Vad nu lycka är. Nu har jag inte tänkt skilja mig, men förändringen av livets mer materiella delar hade troligen skrämt mig mest också. Att behöva flytta, dela på barnen, bli av med saker som känns som mina men inte är det. För att inte tala om alla personer som egentligen också tillhör den andre. Även om Fia inte alls är speciellt intresserad av att ha Kristian kvar kan hon stå ut med honom för att få vara kvar i sitt trygga hus. Wall skildrar separationens alla känslor och hon gör det så ärligt och så bra. Jag lever mig verkligen in i Fias liv och hennes ibland ganska märkliga sätt att hantera livets förändringar. Slutet får mig att hoppas på fler böcker, då jag väldigt gärna återser Fia.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Sällan har jag blivit så berörd som när jag läste Patrik Lundbergs text om sin mamma med titeln Historien om mammas lidande bär många namn som publicerades i Expressen, 14 april 2019. Texten är en replik, eller kanske snarare ett tillägg, till Édouard Louis bok Vem dödade min far och Lundberg beskriver sin mors hårda och allt för korta liv. I årets sommarprogram försökte Lundberg ytterligare hitta förklaringar till varför det blev som det blev och resultatet blev ett gripande och allvarstyngt program som belyser det faktum att lågutbildade kvinnors liv ofta tar slut i förtid. Med Fjärilsvägen lägger Patrik Lundberg fler bitar i det pussel som var hans mammas liv och försöker förstå varför det gick som det gick. Det handlar inte bra om det faktum att modern slets ut och dog i förtid, utan också om den distans som skapades mellan henne och hennes barn. Speciellt Patrik själv hade svårt att umgås med sin mamma de sista åren och det går en tråd av skuld och skam genom boken.

Birgitta Lundbergs liv började på många sätt ganska bra. Hon går visserligen bara åtta år i skolan, men därefter på husmorsskola och slutligen får hon ett kontorsjobb. När man och barn läggs till ekvationen är det fortsatt ett ganska bra liv hon lever. Patrik Lundberg var en del av det livet och försöker att beskriva det som en utomstående, men samtidigt som ett barn som nu blivit vuxen och försöker förstå. Ibland glimrar det verkligen till, men andra stunder blir det svårt att skylla på de två rollerna. Barnet och författaren är samma person och det gör distansen omöjlig.

Mitt liv liknar inte Patrik Lundbergs. Jag är uppvuxen med en mamma och en pappa som var närvarande, mamma mer än pappa förvisso som jobbade jämt, men de fanns ändå alltid där. Vi var nog en ganska klassisk medelklassfamilj, som inte hade massor, men inte heller behövde spara in på det viktigaste. Att jag och min syster skulle gå på gymnasiet och sedan studera vidare var givet, främst var det pappa som drömt om att få gå på Chalmers, som pushade oss. När jag läser Annas inlägg om boken sätter hon dock ord på en del tankar som väcktes under läsningen. Det handlar främst om klass som förklaringsmodell. Jag håller med henne om att boken berättar mer än så. Den berättar om en kvinna som skapar sig ett liv tillsammans med sin man i ett Sverige där socialdemokraternas politik gör det möjligt att skapa sig ett stabilt liv utan någon högre utbildning. De har huset på Fjärilsvägen och de adopterar två barn. Förändringen verkar komma när pappan lämnar familjen och någon uppgörelse med honom gör Lundberg aldrig.

Kanske är det fel att lägga skulden på en individ, men att vi accepterar att pappor försvinner ur sina barns liv är något som måste problematiseras. Nu tror jag inte att Birgitta Lundberg hade fått en fantastiskt liv om äktenskapet bara hade fungerat, men ett större ekonomiskt stöd och en annan förälder att dela barnens uppfostran med hade mest troligt ändå underlättat hennes vardag. Nu offrar hon istället allt och sliter ut sig för att ge sina barn en bra uppväxt och när de är redo att lämna boet så försvinner de. Där finns förvisso klassperspektivet, både i hur Birgittas liv varit och hur hennes barns liv blir. När hennes kropp inte längre orkar, när piller och alkohol dövar sorg och smärta och när en ny man träder in i hennes liv och förstör det totalt spelar klass självklart roll, men också avsaknaden av jämställdhet. Även idag finns kvinnor som Birgitta som lämnas ensamma med sina barn och kämpar livet ur sig för att hålla ihop vardagen och ge dem någon slags vettig barndom. Om kvinnan i fråga har ett av de många kvinnoyrken som samhället behöver, men inte värderar, blir resultatet troligen att hon måste vända på varje krona och helt bortse från sina egna behov för att istället fokusera på barnen. Det handlar om klass, men också om kön och en mansroll som borde vara utraderad.

Fjärilsvägen är utan tvekan en viktig bok. En välskriven bok av någon som inte bara är en klassresenär som skriver om sin uppväxt, utan en mycket begåvad författare som försöker lyfta de orättvisor som finns i samhället. Skillnaderna mellan det Sverige som var och det som är skildras också genom 90-talets finanskris som sänkte många. Någonstans därefter började det sociala skyddsnätet att krackelera och sjuka som utförsäkrats blev en ny underklassen som samhället inte vill låtsas om. Även om perspektivet vacklar ibland är jag glad över att Lundberg berättar Birgittas historia som ger henne och alla andra Birgittor ett ansikte.

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

Strandläsning av Emily Henry

Sommaren får väl tyvärr sägas vara över, trots att solen lyser lite försiktigt här även nu. Vill du uppleva en gnutta sommar, sommarhus och inte minst stora känslor rekommenderar jag dig att läsa Strandläsning av Emily Henry. Jag hade väntat mig en trevlig och lättsam bok och det fick jag förvisso, men jag fick också väldigt mycket mer. Henry har skapat karaktärer att engagera sig i och jag läste boken i ett svep.

January Andrews har ärvt ett hus av sin pappa. Ett hus hon inte visste att han haft, där han bott med en kvinna hon inte känt till. Nu åker hon dit för att försöka förstå vad som egentligen hänt, kanske hitta ett sätt att förlåta sin pappa, men mest av allt för att skriva färdigt den där boken som verkligen inte skriver sig själv. Eländet med pappans svek är inte heller det enda hon behöver komma över. Hon har dessutom blivit singel och livet känns minst sagt eländigt.

Att skriva romantisk feelgood när livet känns hopplöst är verkligen inte enkelt. Förlaget ligger på och January hävdar hela tiden att skrivandet flyter på fint, men hon lyckas inte riktigt lura dem längre. Problemet är att hon inte har någon som helst idé om vad hon ska skriva om.

I huset bredvid bor en märklig och rätt otrevlig man. När January träffar honom inser hon att han är den hyllade romanförfattaren Augustus Everett, som skriver riktigt fina, creddiga böcker som genererar fina litteraturpriser. Det visar sig dock att inte heller han har någon som helst inspiration att skriva sin nästa bok och i en diskussion kring fin och ful litteratur (January skriver ful och Everett fin såklart) bestämmer de sig för en gemensam utmaning. De ska byta genre och det är Januarys tur att skriva något svårt och djupt, medan Everett ska skapa romance.

Underhållning med mycket svärta är vad Strandläsning bjuder på och jag tycker verkligen om Emily Henrys bok. Diskussionerna kring litteratur tillför charm och den “vanliga” jakten på den rätte blir något mer än det brukar bli i en den här typen av böcker. Romance och feelgood är inte bara yta, vilket January envist hävdar. I just det här fallet har hon rätt.

 

En stund är vi vackra på jorden

Ocean Vuong låter i sin romandebut En stund var vi vackra på jorden en son skriva ett brev till sin mamma. Han är född i landet där de bor. Hon är en invandrare. En som inte riktigt passar in och som inte vet hur hon ska göra. Han borde veta hur, men inte heller han lyckas riktigt bli en del av sitt land. Kanske handlar det om att han inte är som alla andra. Att han förälskar sig i Troy och inte riktigt vet hur han ska hantera det. Tillsammans upplever de någon slags kärlek och någon slags lycka, eller i alla fall tillhörighet.

Little Dog, som sonen heter, lever i en värld där våldet är ständigt närvarande. Fadern finns inte längre i hans liv, utan modern och mostern Lan utgör det lilla matriarkat som är hans familj. De som levt och fortfarande lever i skuggan av det krig som deras nuvarande landsmän utsatte det gamla hemlandet för. Berättelsen om kriget tillför en extra spänning och en extra dimension i en bok som är otroligt vacker och välskriven, men där känslorna tycks hålla sig på ytan. Jag tycker om En stund är vi vackra på jorden, men den drabbade mig inte så hårt som jag tänkte att den skulle. Oavsett är Ocean Vuong en författare att räkna med. Hans poetiska språk är fantastiskt och det står klart att han har mycket viktigt att berätta. Lite påminner han om författare som Abdellah Taïa och Nina Bouraoui. Vuongs bok är alltså både välskriven och relevant, men jag hade väntat mig en solklar femma, vilket jag inte riktigt fick på grund av distansen mellan mig och texten som inte lät sig överbryggas.

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är självklart ingen slump att Athena Farrokhzad döps sin senaste diktsamling efter en dikt av Karin Boye. Mycket i boken I rörelse handlar också om att bryta upp och börja om. Den innehåller också Farrokhzads parafras av Boyes dikt, där hon konstaterar att den som flytt inte vill uppmanas att bryta upp. Det som behövs är däremot en förändring. I en kommentar till dikten förtydligas också att “[d]ikten är skriven av en som älskar Boye”.

I dikten “Brev till Europa”, fylld av anaforer, bankar Farrokhzad in budskapet att Europa måste förändras. Att det inte fungerar att isolera sig och se dem som befinner sig utanför, mitt i vårt samhälle eller i andra delar av världen, som lägre stående varelser. Hon drar historiska paralleller, men inser också att det varken var bättre förr eller bättre nu.

Europa, för tjugo år sedan hatade vi ordet mångkultur för det gjorde oss till skillnad.
Nu ber vi er att välkomna det  främmande.
Europa, säg efter mig:
Willkommen, bienvenue, welcome.
Fremde, étranger, stranger

Farrokhzad är arg och mest av allt är hon arg på Danmark. “Jag hoppas att min känsla för Danmark lyser igenom”, skriver hon och svaret är ja.

En av de saker jag slås av när jag läser Athena Farrokhzads dikter är hur många oväntade vändningar det finns i dem. Som dikten “Bläck är det skarpaste krutet” där hon undrar om den som påstår det “är helt dum i huvudet” och inte “vet nånting om krut överhuvudtaget”. Självklart är bläck inte det skarpaste krutet, konstaterar Farrokhzad och hänvisar dels till hur krut kan döda, men också hur ordet används i de mest märkliga sammanhang. Ordval är viktiga menar hon.

var noggrann med språket
säg det du menar
mena det du säger
säg inte att tungan är vassare än saxen
att kärleken är blodigare än kriget
att ditt barn är en liten diktator och din fru chefen
och det här med pennan och svärdet
jag mäktar inte ens med det
har du nånsin kommit till en duell
beväpnad med en ballograf
har du nånsin svarat med en sonett
när nån stött dolken i dig

Ibland är dikterna också roliga, som “Jag ser världen”, som inleds med en hänvisning till Göran Palms dikt “Havet” och fortsätter i totalt femton delar via Louvren, snabbköpet, litteraturhistoria, fabriksarbetare, en magisters skrivuppgift till sina elever och landar i en underhållande allusion. Även “B som i Bagarmossen” är en kombination av det roliga och det allvarliga och jag roas av hur diktjaget lämnar formen och kommenterar den.

Ytterligare favoriter är “Sång för svägerskor” som kan ses som en replik till sommarprogrammet och Brecht och “Min syster, jag binder en krans” om en syster från en annan mor som också bor i ett annat land och en gemenskap som är för alltid. Sammantaget är I rörelse en mycket läsvärd samling dikter där Athena Farrokhzad har ett tydligt budskap, men framför allt är det mer nyanserat än i debuten Vitsvit.

 

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord

Det står klart efter bara några sidor att Peter Englund är i en klass för sig. Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord är nämligen inte bara det, utan också berättelsen om Sverige i mitten av 60-talet och dessutom skriven med ett språk som sällan skådas i sakprosaklassen. Jag ska villigt erkänna att true crime inte riktigt är min grej och hade författaren varit en annan än just Englund skulle jag förmodligen aldrig läst boken om mordet på Kickan i Hökarängen. Det hjälpte också till att flera av de bloggare jag följer har hyllat.

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord handlar om en av de största och mest komplicerade mordutredningar i svensk historia. Året är 1965 och den 18-åriga Kickan Granell hittas död i sina föräldrars sovrum i radhuset på Söndagsvägen i Hökarängen. Det avfärdas det först som ett självmord, men senare står det klart att den unga kvinnan blivit mördad. Kommissarie G W Larsson, som sägs ha inspirerat makarna Sjöwall Wahlöö när de skapade sin kommisarie Beck, leder utredningen och han är en intressant bekantskap. Blinkningarna till de klassiska pusseldeckarna är många, men det Peter Englund skrivit är inte fiktion, utan berättelsen om ett verkligt mordfall. Jag fastnar för hur Englund beskriver verkligheten, men samtidigt bidrar med egna funderingar, som när han jämför mördaren med den moderna tidens incels och funderar över hur han agerat idag.

Om jag på något sätt ska vara kritisk så hade jag önskat ett mer komplext porträtt av offret Kickan, men det hade kanske mest blivit spekulationer. Nu tolkar Englund istället dokument som ingår i utredningen och då är troligen offrets liv inte lika mycket i fokus, som polisernas arbete och jakten på mördaren. Sammantaget är Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord en välskriven och mycket läsvärd bok om ett brott som begås i ett Sverige som befinner sig mitt i ett uppvaknande. Våldet kommer nära när media skriver om mord och våldtäkt, men samtidigt är det en tid präglat av nya möjligheter och av hopp. Kickan Granell fick inte gå den där sekreterarutbildningen hon drömde om och inte heller gifta sig med sin fästman. Istället blev hon huvudpersonen i en gigantisk mordutredning som verkar blivit bortglömd till nu, då Peter Englund lyft hennes öde igen.

Han dör om du inte

Han dör om du inte är den fjortonde boken i Peter James serie om Roy Grace som arbetar som polis i dubbelstaden Brighton-Hove. Det är dags för fotbollslaget Brighton & Hove Albion FC att premiärspela i Premier League och den nya arenan Falmer Stadium är redo att ta emot en publik på mer än 30 000. Roy Grace går på matchen med sin son Bruno och upptäcker en man som beter sig misstänkt. Kipp Brown, affärsmannen som dök upp redan i förra boken, är också på matchen med sin son. Ett bombhot riktas mot arenan och Grace lyckas självklart rädda situationen och tar som vanligt en lite större risk än han borde. Matchen kan dock spelas utan att någon i publiken har en aning om hur nära en katastrof de varit.

Några minuter innan matchstart möter Kipp Brown en klient och i vimlet försvinner hans son. Något senare får han ett meddelande från kidnappare som vill ha en stor summa pengar för att släppa Mungo. De gör det också helt klart att en kontakt med polisen leder till sonens död. Eftersom Kipp Brown är en av de rikaste i trakten är det kanske inte så konstigt att någon pressar honom på pengar. Problemet är att hans spelberoende gjort att han förlorat nästan alla sina pengar och inte kan få fram ens en bråkdel av det kidnapparna kräver. Han kontaktar polisen ändå och Roy Grace sätts på fallet.

Vändningarna är många i den här boken och den albanska maffian pekas ut som skurkar. Eftersom Grace och hans kollegor arbetar mot klockan blir det också väldigt spännande, men kanske lite mer stereotypt än det brukar bli när Peter James skriver deckare. Bra, spännande, om än något av en standardbok, men jag måste erkänna att jag läser med andan i halsen. Fallet får stor plats och Roys familjeliv står tillbaka. I nästa bok vill jag veta mer om Bruno och den cliffhanger som avslutade bok nummer 13. Två böcker till finns utgivna på engelska och jag är definitivt sugen på att läsa vidare.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: