Teater

Vi som fick leva om våra liv

Igår var jag på en lärarvisning av Vi som fick leva om våra liv på Backa Teater. Det är en pjäs som bygger på svar från människor i olika åldrar, från olika delar av landet, på frågan “Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?”

Ja, vad hade jag gjort? Det fick föreställningen mig verkligen att fundera över.

Ensemblen delar olika människors öde och berättar om stora händelser som förstört allt och till synes små saker som kanske ändå har haft betydelse. Någon önskar att han inte börjat dricka alkohol när han tidigare varit narkoman. Att han inte skulle ha supit bort sitt jobb, sin lägenhet och sin familj. En annan önskar att han varit ensambarn, då han visserligen älskar sin bror, men också alltid fått stå i skuggan av honom. Någons liv hade blivit mycket bättre utan en så kallad vän som förstörde allt och någon funderar på om livet hade blivit annorlunda om hon valt tyska istället för franska i skolan. Samtalet om huruvida ett par skulle ha mötts om de inte råkat vara på exakt samma plats vid exakt det tillfället återkommer hos par efter par.

Vi som fick leva om våra liv är en samproduktion mellan Backa Teater och Dramaten. Det är också symboliskt nog Mattias Anderssons sista föreställning på Backa Teater och samtidigt hans första som konstnärlig ledare på Dramaten när föreställningen flyttas till Elverket . Jag läser i lärarhandledningen till pjäsen att han och jag delar samma första möte med Backa Teater, nämligen den fantastiska uppsättningen av En Midsommarnattsdröm när Backa Teater var i den fantastiska lokalen Bulten som nu har blivit lekland.

Att det här är en samproduktion med Dramaten märks på ensemblen som innehåller skådespelare som Marie Richardson, Magnus Roosmann, Nina Zanjani , Ylva Gallon och Rasmus Lindgren. De två sistnämnda var nog de som gjorde störst intryck på mig, tillsammans med Kjell Wilhelmsen. Eller egentligen gjorde nog alla intryck på mig, för de skapar tillsammans en helhet av alla de korta berättelser som bildar ett myller av röster och för mig faktiskt en tacksamhet över det liv jag har, trots alla saker som jag kanske skulle ha velat slippa, men som ändå gjort mig till den jag är.

Vi som fick leva om våra liv rekommenderas från 15 år och jag tycker definitivt inte att någon som är yngre ska se den då vissa berättelser är riktigt obehagliga, men också för att jag tror att den som är alldeles för ung kan ha svårt att ta till sig de allvarliga frågor som tas upp. Det var en stark teaterupplevelse, men också lite märklig. Någon annan får gärna förklara vad alla märkliga sätt att röra sig ska symbolisera, för det hade jag svårt att förstå. En möjlig tolkning skulle kunna vara att vår väg i livet kan vara ganska konstig och oväntad, men vad vet jag. Det blev lite funny walks över det hela och tempot sänktes lite väl mycket under passagerna utan ord. Som helhet är dock Vi som fick leva om våra liv en välspelad och stark föreställning som berörde mig mycket.

Så, hade jag valt att förändra något om jag fick leva om mitt liv? Kanske hade jag vågat ta vissa beslut snabbare som jag sköt upp. Kanske hade jag försökt ta befäl över mitt liv tidigare än jag vågade istället för att låta andra styra. Eller så är det bäst att bara acceptera det liv man haft och har och leva vidare utan att grubbla för mycket.

Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?

 

Foto: Ola Kjelbye

Hildegard och Ingegerd

Föreställningen Hildegard och Ingegerd är skriven av Olivia Bergdahl och handlar om två stora, historiska kvinnor som vi borde veta väldigt mycket mer om. Det var tusen år sedan de levde och i sin samtid gjorde de avtryck. Sedan dess har de väntat på att få ta plats i historien. Nu är de inbjudna av Kvinnohistoriska Gruppen att hålla varsin föreläsning på temat medeltida exempel på starka, kvinnliga förebilder  men det har blivit något fel och de dyker upp samtidigt. Vad ska de göra nu när de äntligen har fått en möjlighet att tala om sig själva i helt andra ordalag än historieskrivningen gjort och så visar det sig att den lilla tid behöver delas. De bestämmer sig för att trots allt berätta sina historier och det är historier som i alla fall jag inte vet i princip något om. Då har jag ändå läst tre terminer historia på universitetet och undervisat i ämnet under många år. Visst är det sorgligt att vår historia är så överfylld av män och att så lite plats lämnats åt de kvinnor som faktiskt gjorde skillnad. Det handlar inte om att hitta på kvinnoöden för att skapa en politisk korrekt historieskrivning, utan om att faktiskt lyfta den kvinnor som vi borde känna till, men aldrig fått lära oss något om. Kanske inte så konstigt när historieböckerna för bara några år sedan (och tyvärr även idag) innehåller fler namngivna nazister än kvinnor.

Så vilka är då pjäsens Hildegard och Ingegerd?

Hildegard, spelad av Annika Nordin, är Hildegard av Bingen som föddes 1098 och dog 1179 i Bingen, som var namnet på det kloster hon grundade. Hon lämnades som barn bort till ett kloster och i pjäsen framhålls hur traumatiskt detta var för henne. Att hon var familjens tionde barn gör att parallellen till tionde, den skatt bönder betalade till kyrkan blir tydlig. Var tionde korg äpplen, var tionde säck mjöl och dessutom det tionde barnet. Hildegard publicerade en rad texter om bland annat religion och filosofi, men också medicin.

Ingegerd, spelad av Tinna Ingelstam, är Ingegerd Olofsdotter, dotter till Olof Skötkonung, bortlovad till den norske prinsen, men därefter istället bortgift med storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod. Tillsammans fick de tio barn, som blev en del av en rad kungahus i Europa. Bland annat var dottern Anna gift med Henrik I av Frankrike och Anastasia med Andreas I av Ungern. I slutet av livet blev Ingegerd nunna med klosternamnet Anna och inom den ryskortodoxa kyrkan är hon känd som Heliga Anna av Novgorod.

Pjäsen Hildegard och Ingegerd blandar på en mycket bra sätt humor och allvar och det är lärorikt utan att på något sätt vara tråkigt. Ramen med föreläsningen som de två kvinnorna enas att de ska dela på, som sedan blir någon slags improviserad tv-show, är lika enkel som briljant. Att låta de två karaktärerna spela på sina olikheter, men också finna gemensamma drag är riktigt fint. Som historielärare är jag dels glad över att viktiga, historiska kvinnor lyfts, men också lite avundsjuk på den underhållande formen som jag sällan lyckas få in i klassrummet. Jag kommer mycket troligt inte att iscensätta något slag under nästa historielektion, men eftersom måndagens föreläsning kommer att handla om Medeltiden får Hildegard och Ingegerd självklart vara med.

 

52 bra saker: Teater på schemat

Det finns mycket som är bra med att vara lärare på Estetiska programmet, men några av höjdpunkterna är när lärare och elever får ta del av de föreställningar och utställningar som eleverna gjort i sina karaktärsämnen. För mig som kärnämneslärare innebär det inte sällan att jag får se en sida av eleverna som de inte alltid visar mig.

Igår var det dags för teatertreornas slutproduktioner som i år bestod av två delar. Först ut var en monolog som var ett utdrag ur Fredag klockan fyra av Fredrik Ekelund om Börje som mist mycket av det som varit viktigt i hans liv och nu längtar bort. Pjäsen är en enaktare som var Fredrik Ekelunds debut och sattes upp på Galleri 21 i Malmö 1997.

Huvudföreställningen var Sannas sanna jag från 2014 skriven av Rasmus Lindberg.  Det är en pjäs om handlar om Sanna, en tonåring, eller kanske en vuxen, som berättar om sitt liv som frikyrkobarn och hur uppväxten påverkat henne. En riktigt cool föreställning där rollen som Sanna vandrar genom ensemblen och scener flyter in i varandra. Samtidigt som en version av Sanna skriver om sitt liv rör sig ensemblen runt henne och gör som hon skriver. Ett annorlunda sätt att ta någon slags makt över sitt liv.

Tidigare treor har också valt att sätta upp en pjäs av Rasmus Lindberg. Det var 2015 och pjäsen den gången var Den som lever får dö.

Flera bra saker i en alltså, men elevframträdanden är definitivt en riktigt bra sak. Visst inkräktar deras produktioner alltid med mina kurser och visst skapar det ibland en viss stress och irritation hos mig, men mest är det bara riktigt fint att få se dem på scenen.

 

Foto: Anders Hesslegård, Lerums gymnasium

En mycket annorlunda Kung Lear

Jag var inte jättesugen på att se Kung Lear på Stadsteatern i Göteborg i onsdags. Efter en tung period är tröttheten ständigt närvarande och drygt 3 timmar Shakespeare lockade minst sagt sådär. I bakgrunden fanns dock en av mina elever som går teater och efter att ha sett föreställningen meddelade att den var jätterolig. En jätterolig tragedi? Hur går det ihop?

Redan på väg in i salongen blir det tydligt att det här kan bli en teaterupplevelse utöver det vanliga. Gycklare underhåller i foajén och mer eller mindre medeltida figurer drar runt i korridorerna. På scenen glider Kung Lear (spelad av Michalis Koutsogiannakis) in på en hög, guldfärgad tron och spelet kan börja. Han ska lämna sitt rike åt sina tre döttrar och de två äldsta Goneril och Regan lyckas smickra honom rejält, medan den yngsta dottern Cordelia är inte mycket för ord, men bedyrar att hennes kärlek är äkta. Hennes far väljer dock att tro att hans två äldsta döttrar är de som älskar honom mest och delar riket mellan dem. I ett klassiskt fall av “shakesperiansk plötslig galenskap” förskjuter han Cordelia.

Två saker gör Stadsteaterns uppsättning riktigt rolig, en är Mattias Nordkvists tolkning av Edmund, oäkta son till Gloucester som en rätt kass trubadur med stora likheter med Ulf Lundell, den andre är Lasse Beischers prestation som Narren. Den senare tar över scenen fullständigt och måste improvisera en hel del med tanke på hur hans motspelare reagerar. Jag fann det ytterst befriande att Beischer tog ut svängarna så mycket som han gjorde.

Flera recensenter har uppfattat denna uppsättning av Kung Lear som allt för spretig och allt för oseriös. Andra påpekar att regissören Pontus Stenshäll lyckats med det har förutsatt sig, att ta Shakespeares pjäs tillbaka till Shakespeares tid med sång, musik och gyckel som en del av underhållningen. Jag kan för lite om Elisabetansk teater för att kunna uttala mig om autenticiteten, men det var helt klart såväl mustigt som förfinat i en härlig kombination.

Den som förväntar sig en klassisk Kung Lear (eller i alla fall en tragisk och genomseriös uppsättning, som kanske inte var typisk på Shakespeares tid, men helt klart de senaste hundra åren) kommer troligen att bli besviken på den här uppsättningen. Den som vill se något färgsprakande och underhållande, där komedi och gyckel kombineras med tragedi och mörker, kommer troligen älska den. Jag tillhör den senare gruppen, som var otroligt glad över att ha fått uppleva något som var på samma gång underhållande och klassisk. Visst är det så att Shakespeares text kanske inte fick stå i centrum så mycket som den gör när man läser pjäsen, men budskapet gick fram. Det var dessutom glädjande att se så många unga i publiken, som kanske var dittvingade av sina lärare, men som verkade dras med i föreställningen och förhoppningsvis fick en positiv bild av Shakespeare och teater.

Själv är jag rätt uppfylld av historien om den gamle och kanske galne kungen och funderar på att läsa Dunbar av Edward St Aubyn, som moderniserat just Kung Lear för Hogarth Shakespeare.

Foto: Ola Kjelbye

All min kärlek

Teater Tamauer håller till på Hagateatern i Göteborg och igår såg jag den tredje uppsättningen av och med dem, denna gång fritt efter Nina Hemmingssons verk. Pjäsen heter All min kärlek och spelas till 8/12.

Efter att ha sett helt fantastiska Whatever LOVE means, baserad på Liv Strömqvists serier och MENS bland annat baserad på texter ur serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens var förväntningarna skyhöga, men det tog ett tag innan All min kärlek lyfte. Kanske för att jag inte kan min Nina Hemmingsson lika bra som pjäsen krävde. Det var roligt, men ganska fragmentariskt och ibland lite svårt att följa. Efter paus blev det mycket bättre och helhetsintrycket är ändå att All min kärlek är en sevärd föreställning och troligen helt fantastiskt för den som verkligen läst Nina Hemmingsson.

Föreställningen tar avstamp i böckerna  Jag är din flickvän nu, Snyggast på festen och På a svarar jag hej då och den enda bok av Hemmingsson jag läst är Så jävla normal. Föreställningen gjorde mig dock sugen på att läsa mer av henne och kanske kunna förstå den mer i efterhand. Skådespelarna gör ett bra jobb och jag gillar hur manuset är konstruerat och hur deras roller ibland går in i varandra. Helena Gezelius har jag sett förut och jag gillar henne skarpt, Sara Klingvall var med i Whatever LOVE means, men det var så länge sedan att jag inte riktigt minns henne, men Eddie Mio Larson var en ny och trevlig bekantskap. Mycket handlar om orden, men även miner och kroppsspråk spelar en stor roll. Även om jag inte blev lika golvad som jag blivit tidigare på Teater Tamauer var det här en bra teaterupplevelse, som visar att den här teatergruppens lägstanivå är väldigt hög.

Häxa, helgon, religiös fanatiker

Idag var jag på lärarvisningen av Jeanne d’Arc på Backa Teater, en uppsättning som egentligen har premiär först på fredag. Inte bara premiär förresten, utan urpremiär.

Scenografin var verkligen imponerande. Vi följer med till fängelset och till rättegången. Där finns Jeanne d’Arc i två skepnader. Den fängslade kvinnan och den fria flickan. Den som är nu och den som var. Att låta huvudpersonen spelas av två, Anna Harling och Emelie Strömberg, är ett mycket intressant grepp.

Flera skådespelare har dessutom flera roller och förflyttar sig smidigt mellan dem. Över huvud taget utnyttjas scenrummet och kostymerna väldigt effektivt för att bilda en helhet som imponerar.

Ove Wolf, Kjell Wilhelmsen och Johan Stavring gestaltar den trio som ska döma Jeanne d’Arc. De får representera de många män som dömde henne till döden som kättare. Själv menade hon att hon hörde Guds röst och att han sa till henne att slåss mot engelsmännen. Hon dödar för sin övertygelse och dör sedan själv för den.

Jag tycker mycket om Nemanja Stojanovic som den osäkra munken, som vaktar Jeanne d’Arc och inte riktigt vet hur han ska agera eller vad han ska tycka om henne. Även Ramtin Parvaneh imponerar. När han är på scenen händer det alltid något.

I våras när mina treor arbetade med projektet Women var det flera som valde att läsa och skriva om just Jeanne d’Arc och i lärarhandledningen till föreställningen står just om hur bilden av Jeanne d’Arc tagits i anspråk av såväl höger som vänster, som en symbol för staten eller som frihetskämpe. Hennes handlingar har gjort henne till hjälte och helgon, men också till religiös fanatiker och häxa. Hon ses som en mäktig krigare, som en frihetskämpe och som en feministisk ikon, men också som en galning. Flera av övningarna som föreslås att göras med elever i anslutning till föreställningen handlar om just historieskrivning och vem som egentligen bestämmer hur vi ser på historien. Självklart har det betydelse varifrån vi kommer och vilken sanning vi fått lära oss.

Backa Teaters uppsättning av Jeanne d’Arc är något av det snyggaste jag sett. Scenen, ljuset, röken och lukterna ger en känsla av att befinna sig precis bredvid huvudpersonen i fängelset. Avslutningen av första akten är mäktig och andra aktens inledning riktigt rolig. Däremot är tempot ibland lite långsamt, vilket kan ha att göra med att det återstår viss repetition, men jag är rädd att för unga elever kan uppfatta föreställningen som svår. Slutet, där tid och perspektiv går in i varandra är till exempel ganska krävande, men jag gillar det skarpt.

Lärarhandledningen till föreställningen är dessutom mycket genomtänkt och väcker många tankar kring tro och övertygelse. Det är däremot ingen pjäs att bara gå och se “för skoj skull” med elever, utan den kräver en del av lärarna. Om föreställningen för- och efterarbetas ordentligt kan den ingå i en mycket intressant undervisningskontext.

 

Foto: Ola Kjelbye

Mira går genom rummen

9789176098974_200_mira-gar-genom-rummen_e-bok

Mira går genom rummen är en pjäs av Martina Montelius, en ganska kort sådan, men utan tvekan såväl tänkvärd som innehållsrik. Montelius funderar kring familjen och vad som egentligen kännetecknar en sådan. De som har de skarpaste tankarna är barnen Mira och Hans. Han och Mira bor tillsammans. De är irriterande styvsyskon som mer eller mindre tvingats ihop för att Hans pappa Göte och Miras mamma Hillevi bor tillsammans. Hans bor hos sin mamma ibland och oroas över att hon ofta lägger ansiktet i händerna och verkar väldigt ledsen. Miras pappa är ett geni under ett bord vid Kyrksjön och hon verkar inte ha så mycket kontakt med honom.

Montelius sätt att skriva är egensinnigt och på samma gång väldigt roligt och lika hemskt. Det blir tydligt att föräldrar inte sällan är egoistiska varelser. De säger till exempel att de skiljer sig för barnens skull, men i själva verket handlar det om att de själva vill bo på en annan plats, kanske tillsammans med en annan person. Barnen hade i många fall klarat sig utmärkt utan såväl bonusföräldrar som bonussyskon. Hans skriver till exempel på en bok om bonussyskon och han och Mira kommer fram till att det kanske vore bäst om Mira och hennes mamma flyttade, men se det går inte för Hillevi kan inte leva utan Göte. Göte tillägger att det är väldigt viktigt att föräldrar får ha ett fungerande vuxenliv, annars orkar de inte med sina barn.

Hans har en vän som han chattar med via Kamratpostens hemsida. Han heter Olof och har två mammor och två pappor. En mamma och en pappa är hans biologiska föräldrar, men för honom är de alla fyra lika viktiga. Det ska visa sig att alla inte delar den uppfattningen.

Så här säger dock Mira, ensam på scen och troligen vid detta tillfälle en slags berättare, om Olofs föräldrar och hans situation:

 

När Thomas och Stefan står och ser efter Olof känner de sig som om de svävade en halv centimeter ovanför marken. Min pappa har sagt att det är så det känns att ha barn. Som om varje dag är den första dagen i skolan, eller första gången man får rida på en häst, eller sitta i ett flygplan och känna motorerna rusa. Föräldrar älskar sina barn så mycket att de nästan inte kan hålla sig stilla. Så säger min pappa. Fyra människor har Olof. Som älskar honom så mycket.

 

Att Montelius väljer att låta barnen vara de som förstår och förklarar situationer snarare än de vuxna är befriande. Samtidigt är det lite obehagligt att läsa om dessa små minivuxna, som verkar förstå så mycket mer om livet än andra. Tänk om barn verkligen förstår mer än vi och att det snarare handlar om att vi väljer att inte lyssna på dem?

Mira går genom rummen är en intressant och läsvärd pjäs om man, som jag, gillar att läsa dramatik. Säkerligen är den sevärd också, men jag har inte sett den som pjäs.

Min bästa Shakespeareupplevelse

I veckan ägnar vi oss åt William Shakespeare på Kulturkollo och självklart handlar veckans utmaning om just honom och hans verk. Jag vill ta er med på en resa ganska många år tillbaka i tiden till 1989 då Backa Teaters fantastiska lokal Bulten invigdes med en version av William Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Visst hade jag sett teaterpjäser förr, men inte någon som grep mig så totalt. Vi gick hela klassen och många var berörda. Extra bra var det att några av skådespelarna kom till vår skola i samband med föreställningen. Det blev teater på riktigt. Att det var Shakespeare var kanske inte det jag tänkte mest på, men jag blev nyfiken på att se mer teater. Gärna på Backa Teater.

Fortfarande är En midsommarnattsdröm en av mina favoritpjäser av Shakespeare. Den har allt en komedi ska ha som kärlek, förvecklingar och ett gäng roliga bikaraktärer. Och så finns Puck och det var Anders Ekborgs tolkning av honom som grep tag i mig mest. Musiken gjorde sitt till. Musiken som jag minns som fantastisk.

Jag saknar Bulten som nu blivit Lek- och busland. Lokalen var mäktig och djupet i scenen saknar motstycke. Nya Backa Teater är fortfarande en riktigt bra teater med fina lokaler, men de tar inte andan ur mig som Bulten gjorde. När älvdrottningen Titania skred in långt inifrån scenrummet blev effekten riktigt cool.

I några dagar till kan du se föreställningen på Öppet arkiv. Jag vågar inte riktigt, men har kikat på några scener. Bra, men filmad teater är svår och det märks att föreställningen har några år på nacken, trots att den då var före sin tid.

En midsommarnattsdröm ja, här kommer en annan version:

 

 

Shakespeare med extra allt

Vintersaga_affisch

Igår såg jag En vintersaga, ett av William Shakespeares mindre kända dramer, på Bio Roy. En pjäs där den kände författaren verkligen gick all in och bjöd på hur mycket drama som helst. Att låta en rollfigur uppstå från de döda och återfinnas i duschen är ingenting mot dramatiken i En vintersaga. Observera att inlägget innehåller spoilers, men kanske ser man inte en pjäs av Shakespeare för att man undrar hur det kommer att gå.

Kenneth Branaghs Theatre Company bjöd publiken i Göteborg på en fartfylld föreställning, där Kenneth Branagh själv spelade den från början lyckligt gifta kungen Leontes av Sicilien. Det är jul och hans son gläds åt sina julklappar. Polixenes, kung av Böhmen, som på engelska får det finare namnet Bohemia, är där som gäst och Leontes vill att han stannar längre än planerat. Det är dock Leontes havande hustru Hermione (hej Harry Potter) som övertalar Polixenes att inte åka hem. Nu får Leontes en smärre flipp och får för sig att Hermione är otrogen och att barnet hon väntar inte alls är hans utan Polixenes. Det kom lite plötsligt minst sagt och lite överdramatiskt och teatraliskt blir det allt.

Hermione fängslas och Paulina, hustru till Antigonus som är kungens bundsförvant, försöker försvara henne. När barnet är fött tar hon den lilla till sin far och hoppas att han ska ändra sig, men icke. Inte ens när oraklet i Delfi konstaterar att Hermione är oskyldig ändrar sig Leontes. Han driver både son och hustru in i döden och Antigonus lyckas rädda dottern undan samma öde. Han tar sig till Böhmen, som här har kust, och lämnar henne där. Själv blir han uppäten av en björn. Hemska öde. Ni hör, det är drama så att det räcker och blir över.

Efter paus har det gått 16 år och prinsessan, som uppfostrats av en herde, har nu blivit 16 år. Hon har fått namnet Perdita och av en lycklig slump är hon förälskad i Polixenes son prins Florizel. Han gillar dolda identiteter vår gode Shakespeare och många av ingredienserna i En vintersaga har han använt många gånger förr. Nu börjar en komisk del av pjäsen, men Perditas lite korkade bror och ficktjuven Autolycus. Det är lätt att tro att de finns med för att nå en bredare publik. Det blir skördefest och Camillo, förr Leontes bundsförvant och nu lojal mot Polixenes, dyker upp förklädda för att spionera på Florizel och hans fattiga fästmö.

Efter en massa trassel lyckas prinsen och hans kärlek ta sig till Sicilien och bevisen för att Perdita är Leontes dotter når fadern. När Paulina visar en levande staty av Hermione, som sedan väcks till liv, får vi förmoda att de lever lyckliga i alla sina dagar.

Alla dör inte i slutet och trots alla tragedier räknas alltså En vintersaga som en komedi. Tragikomisk snarare skulle jag säga, men visst är slutet lyckligt så att det räcker och blir över. Att kalla Judi Dench för huvudrollsinnehavare var kanske överdrivet, men visst har hon en avgörande roll på många sätt.

Det är lätt att glömma hur många ord Shakespeare använder för att berätta ett ganska kort händelseförlopp, men ändå kan jag inte låta bli att älska alla hans krumbukter och de långa monologerna. Det är väl inte jättekonstigt att En vintersaga inte blivit hans mest omtalade verk, han verkar mest ha blandat de teman och motiv han brukar använda och fått till en berättelse som inte är unik, men ändå underhållande. Att se inspelad teater på bio var en annorlunda upplevelse, men jag gör det gärna igen. Riktigt hög kvalitet på skådespeleriet helt klart.

Kvällens kulturella innehåll

Vintersaga_affisch

Efter en vabdag med ynklig son ska det bli extra trevligt att få gå på något så ovanligt som bioteater. På Bio Roy visas 18.30 ikväll en uppsättning av Shakespeares En vintersaga med Kenneth Branagh Theatre Company, som håller till på Garrick Theatre i London. I huvudrollerna ser vi fantastiska Judi Dench och teatersällskapets ledare himself. Mitt sällskap är bokklubben Bokbubblarna och det gör det extra trevligt.

Kan du inte ta dig till Bio Roy just idag har du en chans till att se uppsättningen 15/2 18.30. Håll ögonen öppna efter inlägg imorgon, så får du veta om du ska skynda dig att boka biljetter eller inte.

%d bloggare gillar detta: