Elie Wiesel

Fem böcker om Förintelsen

I onsdags var det Förintelsens minnesdag och därför bjuder jag idag på en lista med böcker som handlar om det fruktansvärda vi aldrig får glömma. Extra viktigt i en tid där åsikter luftas som borde stannat på 30-talet, där högerextremism normaliseras och demokratier försvagas. Jag läste högt för mina elever ur Hédi Frieds Frågor jag fått om förintelsen, men har valt fem andra böcker i veckans lista.

 

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson börjar i nutid när den nu gamla Miriam blir uppvaktad på sin födelsedag av sin familj. Hon avslöjar då att hon inte alls heter Miriam och läsaren förflyttas till tiden för andra världskriget och får ta del av hennes öde. Hemligheten hon burit på i så många år måste äntligen avslöjas.

Natten av Elie Wisel är den senaste boken om Förintelsen jag läst och en av de bästa. Det är en självbiografisk bok om hur Elie och hans familj först först till ett ghetto och därefter till Auschwitz. Välskriven och riktigt berörande.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson var det länge sedan jag läste, men jag minns hur berörd jag blev av de paralleller Olsson drog mellan 30-tal och 90-tal. Det är också en bok om en kärlek som inte accepterades och som blev en stor hemlighet. Olsson problematiserar på ett mycket bra sätt det som hände under andra världskriget.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är en fantastisk bok som vänder sig till de yngre läsarna, men fungerar lika bra för vuxna. Vi får träffa flera personer som var unga när de fördes till ghetton och senare till nazisternas läger. De kom från olika delar av Europa, men hamnade alla i Sverige efter kriget.

Mannen utan öde av Imre Kertész är nobelpristagarens berättelse om hur han som pojke placerades i ett av nazisternas förintelseläger. En stark skildring av en vidrig vardag, som trots allt blir just vardag.

 

Vilka böcker om Förintelsen har du med på din lista?

O listar 2020

Vissa traditioner från tiden på Kulturkollo vill vi behålla och en av dem är en massiv listutvärdering av kulturåret som gått. Mitt mål är att göra genomgången så covid-fri som det bara går, även om det hemska viruset hade kunnat passa in på en rad punkter som “årets mest obehagliga”, “årets knock out” och “årets läskigaste”. Men nej, vik hädan pandemi, du får inte vara med här. Inte så mycket i alla fall.

Årets mest oväntade: Måste vara att en bok med titeln Min syster, seriemördaren visade sig bli en av årets bästa böcker. Oyinkan Braithwaites berättelse om systrar, mord och lojalitet är helt fantastisk.

Årets klassiker: I våras läste jag för första gången Pengar av Victoria Benedictson och det var en fin läsupplevelse.

Årets parafras: Riktigt spännande och bra blev det när Jeanette Winterson låter Frankenstein och de andra leva i en robotfixerad framtid i årets bästa bok Frankissstein.

Årets knock out: På andra sidan bron av Hanna Jedvik var helt otroligt bra. Starkt innehåll som bjöd på en fin balans mellan svärta och glädje.

Årets kvinnokamp: Mrs America är miniserien som porträtteras många, viktiga amerikanska feminister och deras motståndare. Bra och välspelad.

Årets gråtfest: Jag har gråtit massor i år, men förutom sorgen över personer som inte finns hos oss längre var det sorgligaste nog när vi bestämde oss för att lägga ner Kulturkollo.

Årets gapflabb: Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius var den första boken jag läste 2020 och den minns jag fortfarande för alla skratt, inklusive ett stort antal som fastnade i halsen.

Årets historiska: Jag läste Natten av Elie Wiesel tillsammans med mina elever och insåg återigen hur viktigt det är att vi minns vår historia.

Årets samtida: I filmen Greta blev jag också påmind om vad som behöver göras just nu och smärtsamt medveten om hur en flicka blivit frontfigur i något som hon helst hade velat att politiker tagit ansvar för. Stark film.

Årets obehagligaste: Den bok som var svårast att läsa i år var Dit mina tankar aldrig når av Yiyun Li. En mycket fin skildring av en mor vars son tagit livet av sig. Kom lite för nära.

Årets men-för-i-helvete: Philip Roths bok The Plot against America blev tv-serie och även om den inte var årets bästa var det den ett tydligt bevis på att människor är dumma i huvudet och luras av idiotiska och farliga ledare.

Årets dystopi: Livet. Nej men på allvar så har jag haft svårt att läsa dystopier när vi lever mitt i en. Jag tyckte dock väldigt mycket om Bärarna av Jessica Schiefauer som är både läskig, bra och relevant.

Årets grafiska: Jag tyckte mycket om Alma Thörns fina Alltid hejdå som handlar om två flickor som påverkas av en skilsmässa. Väl värd sig nominering till Augustpriset.

Årets nya bekantskap: Mitt första möte med Bruno K Öijer var omvälvande. Nu vill jag läsa mycket mer.

Årets återseende: Jag läste om Vad gör man inte av Maja Hjertzell och arbetade med den tillsammans med elever. Mycket lyckat.

Årets galnaste: Hit, men inte längre av Maria Maunsbach var verkligen en annorlunda läsupplevelse med extra allt.

Årets tegelsten: Här väljer jag utan tvekan Samlade verk av Lydia Sandgren. En mastodontdebut i göteborgsmiljö som porträtterar kulturmannen med alla sina brister. Hade också kunnat passa in på Årets debut och en rad andra punkter.

Årets ögonöppnare: Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling gav en mer balanserad och komplex bild av USA och det politiska landskapet.

Årets utmaning: Att hålla igång läsningen har varit årets utmaning och det har helt ärligt gått sådär. Det har varit ett tungt år på alla sätt, inte minst har distansundervisningen tagit knäcken både på mig och mina elever. Jag vet, pandemihelvetet skulle inte nämnas, men det får bli så ändå.

Årets aldrig mer: Jag vill aldrig mer ha en digital Bokmässa istället för en riktig. Aldrig mer.

Årets huvudperson: Jag tyckte väldigt mycket om att läsa om Texas som är huvudperson i Sara Lövestams En stark nolla.

Årets bifigur: Det finns många bra sådana, men en som stack ut var Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse i filmatiseringen av Emma.

Årets filmupplevelse: Jag har sett alldeles för lite film, men den jag gillade bäst var David Copperfields äventyr och iakttagelser.

Årets TV-serie: Svårt, jag har sett mycket bra, men en serie som vi sett ihop hela familjen och verkligen tyckt om är The Good Place, där vi hunnit med tre säsonger av fyra.

Årets författare: Tua Forsström är en poet jag upptäckt under året och läst flera böcker av. Mycket fina och välskrivna.

Årets kulturella höjdpunkt: Det fanns ju rätt få sådana tyvärr detta pandemiår, men en av de digitala satsningar som jag faktiskt tyckte funkade fint var samtalen med de nominerade till Women’s Prize for Fiction. Ingen höjdpunkt likt Mount Everest, men väl som Kebnekaise.

Årets möte: Snöstorm av Augustin Erba inleds med att huvudpersonen Thomas träffar sin ungdomskärlek på ett tåg.

Årets citat: Tvätta händerna, håll avstånd och stanna hemma om du har symptom, eller något liknande MÅSTE ju bli årets citat. Vi har hört det upprepas som ett mantra. Ett finare sådant finns dock i boken The Twelve days of Dash and Lily av Rachel Cohn och David Levithan. Så här säger Dash när han ska förklara varför han älskar böcker så mycket: “You can go anywhere in a book. Books are adventure. Knowledge. Possibility. Magic.”

Årets skandal: Att Klubben av Matilda Gustavsson inte nominerades till Augustpriset. Den släpptes precis i början av den period som gällde för årets nominerade och förbisågs. Mycket märkligt.

Årets pristagare: Jag blev väldigt glad över att Maggie O’Farrell tilldelades Women’s Prize for Fiction för sin roman Hamnet. En bok som jag påbörjade i höstas, men sedan tappade jag bort min hjärna och planerar att slutföra läsningen så snart den är återfunnen.

Årets mest kreativa idé: Enkelt, men effektfullt blir det när Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall byter perspektiv helt i Inte som du och låter konståkningstjejerna få de bästa träningstiderna och den höga statusen, medan hockeykillarna får nöja sig med sunkiga omklädningsrum och kassa istider. Dessutom hånas deras utseende och sexualitet självklart i sociala medier.

Årets titel: Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter är en fin bok med en fin titel.

Årets låt: Faktiskt har jag lyssnat ovanligt mycket på musik i år, även nyare musik. Mycket tack vare ett av barnen (det andra har fastnat i 60-talet just nu) men kanske framför allt för att jag lyssnat mycket på P3. Svårt att välja därför, så jag tar den som snurrar i hjärnan just nu och det är Anxious angel med Maja Francis som också spelades i tv-serien Kärlek & Anarki.

Årets skämskudde: Jag tycket mycket om Rodham av Curtis Sittenfeld, men vissa scener med de fiktiva versionerna av Bill och Hilary krävde skämskudde.

Årets läskigaste: Huvudpersonen Åsa i Svärmodern av Moa Herngren vill så väl, men det blir så fel. Riktigt bra och obehaglig läsning.

Årets hämnd: Nu tror jag inte att Vanessa Springora skrev Samtycket för att hämnas, men att berätta om det hon varit med om var både modigt och viktigt.

Årets skilsmässa: Jag borde sagt det först av Annika Wall är något så ovanligt som en skilsmässoskildring som faktiskt fick mig att både skratta och gråta.

Årets överskattade: Utan tvekan Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag fattade inte alls grejen.

Årets underskattade: För mig var Edith och Julian av Naoise Dolan en av årets bästa läsupplevelser, men de flesta andra recensioner jag har läst har varit ljumma.

Årets debut: Elin Persson debuterade med De afghanska sönerna som är en av årets bästa böcker. Bilden av ensamkommande från Afghanistan behöver helt klart nyanseras.

Årets par: Måste vara Marianne och Connel i tv-serien Normal People.  Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Årets lyckopiller: Jag tyckte verkligen att filmatiseringen av Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine som fick titeln Min pappa Marianne.Valet att göra det till en trevlig och hoppfull film var lyckat.

 

Så, nu var min långa lista färdig. Kika gärna in hos Anna, Fanny, Helena och Ulrica för att ta del av deras årssummeringar. Sedan vore det kul att få ta del av din lista. Det går utmärkt att välja ut några punkter, ta bort några eller lägga till andra om det passar bättre.

Natten av Elie Wiesel

Under de sista veckorna av höstterminen läste mina treor Natten av Elie Wiesel. En bok som förra året gavs ut på nytt av Bookmark Förlag och som varit en del av ett projekt tillsammans med Raoul Wallenberg Academy där böcker skickats från skola till skola och nu blev det äntligen vår tur. Tyvärr blev det kanske inte riktigt som jag tänkt mig rent undervisningsmässigt, då eleverna befann sig på distans under hela projektet, men boken är läsvärd och landade väl hos eleverna.

Elie Wiesel var 11 år när andra världskriget bröt ut och bodde då i Transsylvanien i nuvarande Rumänien tillsammans med sin familj. De fördes senare till ett judiskt ghetto och vidare till Auschwitz. Natten skiljer sig på många sätt från andra skildringar av andra världskriget, dels för att huvudpersonen är en ung pojke, men kanske främst för att den också innehåller den vuxne mannens tolkningar av situationen. Det blir tydligt hur många judar vägrade att tro att nazisterna skulle kunna vara så otroligt omänskliga, detta trots att budskapet från Hitler var glasklart. Judarna var skulden till allt ont och skulle försvinna. Det påminner om hur vi ser på vissa ledare idag och inte riktigt tror att de ska genomföra saker som de faktiskt säger sig vilja göra.

Även skildringen av livet i koncentrationslägret är annorlunda. På samma gång brutalt ärlig och poetiskt vacker. Språkligt är Natten någonting utöver det vanliga. Språket skapar en slags distans som gör att jag ibland vaknade upp och insåg att det som beskrivs ganska vackert, egentligen var fruktansvärt. Mycket effektfullt. Flera elever påpekade att Natten kändes “mer verklig” än många andra skildringar av förintelsen, då den är så enkel men ändå brutal. Några elever som går teaterinriktningen påpekade också att Wiesel bryter den fjärde väggen och talar direkt till läsaren, vilket gör det svårt att försöka hålla distansen till berättelsen. Det här var ingenting jag själv reflekterat över, men jag håller med om att det här är en skildring av förintelsen som kommer väldigt nära.

Det finns en lärarhandledning till Natten, men jag valde att inte använda den, mest för att jag läste boken med treor som är vana att diskutera litteratur och då är Chambers modell inte så passande. Vissa av övningarna hade säkert kunnat funka, men inte på distans. Däremot använde jag idén om att bygga läsningen på elevernas frågor, då deras uppgift är att skriva frågor och klistra in i böckerna, så att de elever som läser dem efter oss får frågor att fundera över. De fick också ta ut egna citat, som kompletterades av citat från mig. Bland annat det jag hade med i det här inlägget.

Under läsningen hade eleverna två samtal som de byggde kring sina frågeställningar och citat. Jag bidrog också med ett citat och två frågor till varje samtal, men eleverna är som sagt ganska vana vid litteratursamtal och klarade fint att styra samtalen själva. Om det blev tyst var det dock lätt att plocka upp en av mina frågor för att samtala vidare.

Examinationen var antingen skriftlig (några önskade att slippa “passa lektionstider” sista veckan) eller muntligt. Samtalen spelades in i Meet och det är faktiskt en digital examinationsform som funkar okej. Uppgiften var även här att ta ut två citat och kommentera dem skriftligt eller muntligt. De fick också tre frågor, en som handlade om hur förintelsen skildras och hur skildringen kan jämföras med andra böcker och filmer de sett, en om hur vi ska minnas historien när alla ögonvittnen försvinner och en om civilkurage och Raoul Wallenberg.

En söndagssmakbit ur Natten

På söndagar turas de norska bokbloggarna Mari på Flukten fra virkeligheten och Astid Therese på Betraktninger

att presentera utmaningen En smakebit på søndag där bloggare uppmanas att dela ett citat ur den bok de läser just nu. Idag är det den förstnämnda som ansvarar för att samla ihop smakbitarna. Egentligen är det lite fusk det här, för jag läste faktiskt ut Natten av Elie Wiesel för några dagar sedan, men jag vill ändå bjuda på en smakbit ut denna viktiga bok. Elie Wiesel var elva år när andra världskriget bröt ut och bodde i Transylvanien. Inledningsvis fortsatte livet nästan som vanligt, men snart flyttades Elies familj till ett ghetto och därefter fördes de till Auschwitz. Vi får följa Elie och hans pappa i en bok om förintelsen som berörde mig mycket. Natten är första delen i en trilogi.

Jag har läst Natten tillsammans med mina elever och en uppgift har varit att välja ut citat ur texten och diskutera dem. Även jag har valt ut några citat och det är ett av dem jag vill dela med er idag. Det återfinns på s.54.

På eftermiddagen fick vi ställa oss i led. Tre äldre fångar bar fram ett bord och medicinska instrument. Var och en fick vika upp vänsterarmen och gå fram till bordet. Där tatuerades vi med ett nummer på armen av de tre veteranfångarna. Jag blev A-7713. Hädanefter hade jag inget namn.

Det är främst två saker jag reagerar på. Det att det är andra fångar som tvingas tatuera nyare fångar. Jag undrar hur de känner. Om de ens har någon energi kvar att känna. Det är tydligt vid flera tillfällen att fokus på att överleva gör att lojaliteten mellan fångarna försvinner när det egna livet hotas. Egentligen är det ganska naturligt.

En annan sak är hur fångarna blir ett nummer istället för ett namn och att det säkert är lättare att se dem som annat än människor om de istället blir nummer. Visst handlar det säkert om att det är lättare att ha kontroll med hjälp av nummer än namn, men kanske blir det också lättare att hålla distans. Vad tror ni?

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: