Månad: juni 2020

Det här med recensioner

För ett tag sedan dök journalisten Celia Svedhem upp i gruppen Bokbloggare på Facebook och frågade om någon av oss hade fått ta emot kommentarer från författare och/eller förlag kring det vi skrivit om en bok. Igår publicerades artikeln i GP med titeln Författarna som försöker hota och tysta är en skam och där finns flera exempel på helt orimliga ageranden. Värst måste det ändå vara att som Systrarna Boktokiga få en alternativ recension skickad till sig från författaren med uppmaning att publicera den istället för sin egen.

Sura mail eller kommentarer har många fått, även jag. Oftast tar jag det inte som annat än en ganska pinsam reaktion på mina åsikter som jag har all rätt att uttrycka utan att bli uppläxad och hånad. Sedan förstår jag verkligen att det är hårt att vara författare och läsa negativa ord om sin egen skapelse, speciellt om man är en författare som sällan eller aldrig recenserar i tidningar av “riktiga” recensenter. Att gå på någon som skriver negativt om ens bok är bara dumt. Låt vara att skribenten i fråga fått ett recensionsexemplar, men ett sådant garanterar inte ett positivt omdöme. Ibland påpekar jag det till författare som själva skickar frågan om jag vill läsa och skriva om deras bok, speciellt om det är en författare som är förhållandevis okänd och därför kanske får lite uppmärksamhet för sin bok. Om jag inte tror att boken passar mig svarar jag istället nej, då jag inte vill riskera att hamna i en situation där jag behöver såga en författares bok.

Ibland känns det som att förlag är mest nöjda med en bild på bokens omslag, en kort kommentar eller en avskrift från baksidan och sedan helst ett högt betyg som gärna visas på ett sådant sätt att ingen kan missa det. Ren reklam alltså. Precis som Svedhem skriver i sin artikel tror jag nämligen att många, både författare och förlag, ser bokbloggare och kanske ännu mer bokstagrammare (är det ens ett ord) som reklampelare, snarare än recensenter att ta på allvar. Kanske är det också därför som bloggar med längre texter blir färre. Frågan är vad som är hönan och ägget. Jag har skrivit om just bristen på längre texter tidigare, så det ska inte bli ännu ett sådant inlägg igen, men ni vet vad jag tycker.

Kanske handlar det om att många blir så glada för recensionsexemplar att de inte har något emot att faktiskt fungera som reklampelare. Tidigare har vi bland bokbloggare diskuterat det här med att tacka för recensionsexemplar. Är det något man borde göra eller inte? Själv gör jag det i princip aldrig, utan är istället noga med att länka till förlagen som skickat böcker. Att tacka bekräftar egentligen bara synen att bokbloggare och de som skriver om böcker på sociala medier är just reklampelare och inte recensenter. Jag är inte formellt recensent och skulle inte heller kalla mig det, men jag har läst litteraturvetenskap, undervisar i svenska på gymnasienivå och läser massor. Det ger mig i alla fall vissa kunskaper om litteratur och inte minst en förmåga att skriva om det jag läst. Däremot har jag inte skrivit något skönlitterärt verk själv, men jag vet ärligt talat inte om det verkligen är en nackdel när det kommer till att skriva bra om böcker.

Har jag då fått några elaka mail eller kommentarer? Ganska få faktiskt och det var länge sedan. Jag har däremot fått mail från en författare som klagade över att texten om hens bok var för kort och att hen hade förväntat sig mer när jag nu fått en gratis bok. Någon gång har jag också fått höra att jag är för långsam och borde läsa och skriva snabbare, men där brukar ett mailsvar lösa det mesta. Det har dock fört med sig att jag mer sällan tackar ja till böcker av mer okända författare, då jag upplever att de är mer på och även om det är helt förståeligt får det mig att känna att läsningen och bloggandet blir ett tvång och något jag gör för att andra kräver det. Ingen trevlig känsla. Nu är jag en person som skakar av mig just kommentarer rätt lätt och mest skrattar lite åt den inte så klädsamma desperationen som de andas. Det är lätt att skriva något i stundens hetta, men det blir faktiskt bara dumt och visst finns det författare som är ökända bland oss bokbloggare. För mig har det dock inte gått så långt att jag slutat läsa böcker av en författare eller ett förlag. I alla fall inte på grund av mail eller kommentarer.

Ofta har jag istället fått trevlig respons, senast från en favoritförfattare som ville att jag skulle läsa hens senaste bok och var helt med på att jag självklart skulle skriva vad jag tyckte. Hen skrev att hen uppskattade att jag var ärlig, men aldrig elak i mina inlägg. Det är en bra utgångspunkt tycker jag och något jag försöker tänka på. Det är viktigt för mig att vara ärlig, men jag har inget behov av att trycka ner någon. Speciellt inte en svensk författare, som kanske läser det jag skriver. Ibland vill jag verkligen älska en bok för att författaren är så sympatisk, men så funkar det ju inte tyvärr. Samtidigt så skriver jag inte heller för att få ett tack. Jag skriver för att jag vill sätta ord på min läsupplevelse och för att minnas det jag läst. Extra bonus är det om jag kan få någon annan att läsa.

Annan rolig respons har jag fått från medarbetare på ett par mindre förlag som tycker om att jag försöker lyfta fram något mer än bara det som står på baksidan av boken och verkligen visar att jag läst. Det tycker jag faktiskt att jag är skyldig författaren och förlaget om jag fått en bok av dem, att oavsett vad jag tycker försöka lyfta fram saker som är bra eller kanske mindre bra och inte minst förklara varför jag tycker som jag gör. De som får längst texter är inte nödvändigtvis de böcker jag tycker bäst om, för ibland är det svårt att sätta ord på de känslor en bra bok väcker, men visst är det så att böcker jag inte tycker så mycket om inte heller får så mycket plats. Jag kan inte ljuga, men jag behöver inte heller ösa ur min frustration över en inte så bra läsning.

Något intressant som Svedhem tar upp i sin artikel är huruvida det är författaren eller läsaren som har tolkningsföreträde. När författaren släpper ifrån sig sin bok och den möter läsarna lämnar hen över åt andra att läsa, tolka, tycka och tänka kring texten. Att då som författare läxa upp en bloggare och förklara att denne inte förstått boken är riktigt märkligt. Återigen, jag förstår att det måste kännas svårt om en bok med karaktärer som man säkert älskar, inte får det mottagande man önskar, men om det är så viktigt att texten tolkas på ett visst sätt får man som författare vara tydligare på att skriva fram det i texten. Om en läsare tolkar texten “fel” är det kanske inte automatiskt så att det är läsaren som är korkad och okunnig. Kanske är texten helt enkelt inte tillräckligt bra, eller så handlar det bara om att varje läsare faktiskt tolkar texter utifrån sina unika erfarenheter och att det är det som är så speciellt med läsning.

 

Photo by Ana Viegas on Unsplash

 

Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik

När Kristina Lugn gick bort insåg jag att det var på tok för länge sedan jag läste något av henne och började med Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik från 1989. Den fick mig att minnas vilket otroligt fin poet hon var. Kanske hade jag glömt det mitt i allt kaos kring Svenska Akademien, men oavsett hur Lugn agerade då (eller rättare sagt valde att till stor del inte agera) går det inte att komma ifrån att hennes dikter har något alldeles extra.

Inte minst just nu finns en debatt om huruvida det går att skilja verk, upptäckt eller gärning från personen och hens åsikter. Jag måste säga att jag, även om jag är en känslomänniska och kanske inte skulle plocka upp en bok av Horace Engdahl, försöker att tänka att texter som inte berör hemska åsikter borde få stå för sig själva. Men det där är någon som kräver ett eget inlägg.

Åter till Hundstunden.

Som alltid är det svårt att skriva om lyrik. Visst går dikter att analysera och visst skulle jag kunna räkna versfötter och redovisa stilfigurer och bildspråk, men framför allt är dikter känslor och det är som alltid svårt att sätta ord på dem. Det mest fantastiska med Lugns dikter är dessutom hur oväntat hon kombinerar ord och det är verkligen något som är svårt att beskriva. Det bara är. Som här:

 

Jag är nog bara en avart
av en borgerliga kulturens allra sämst
heminredda krukväxter.
Jag är nog bara en sorg
av svenskt tenn
i en kropp som förlorat hela sitt
underhållningsvärde,

 

Och här:

 

Dagarna somnar alltid i mina fickor
redan innan de hunnit börja
och om nätterna försöker jag övertala
främmande människor
att ansöka om vårdnaden av mig.

 

Och så lite om döden:

 

Döden har så snygga svarta stövlar
på sina långa slanka ben.
Och människornas skräck är som stjärnor
i hennes långa hår.

 

Ännu vackrare är kanske dikten till den döda modern som inleds “Nu skimrar döden över betesmarkerna och all min längtan ligger spegelblänk”, roligast är nog den som inleds “När jag var gift med Hermann” och så den avslutande dikten som också berör döden och avslutas:

 

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

 

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det var så hon kände sig, ledsen och kanske ensam. Det finns så många svarta känslor i dikterna i Hundstunden, men också så otroligt mycket humor. I höst har jag tänkt att mina elever ska få möta mer lyrik och då är dikter av Kristina Lugn en självklarhet. Hon var verkligen en av de stora.

Statistik om läsning är livet …

Ni som följer bloggen vet att jag brukar frossa i statistik när jag summerar årets läsning och efter ett tips i gruppen Litteraturgäris fick jag lära mig hur ett google sheet kan generera såväl diagram som en världskarta. Självklart var jag tvungen att testa och jag har nu lagt in de böcker jag läst 2015-2020. Tyvärr är det de enda år där jag sammanställt min läsning i google sheets och de tidigare åren från 1998 finns bara i vanliga dokument och innan dess förde jag inga anteckningar över böcker jag läste. Lite synd då det hade varit kul att ha koll på vad jag läste under studietiden då jag bland annat studerade litteraturhistoria. Sista terminen finns med, men inte mer. Någon regnig dag ska jag lägga till fler år för att få en snyggare och mer korrekt karta. Än så länge finns det en hel del länder som saknas, trots att jag vet att jag läst böcker från dem.

Så här ser det ut hittills i år:

För ni statistik på vad ni läser? Innefattar sammanställningen i så fall författarens ursprung?

Sweet Magnolias med extra allt

Ibland behöver jag en serie som är som Gilmore girls eller Beverly Hills för vuxna, mys, smör och romantik utan speciellt mycket djup (myset främst i Stars Hollow, men det fattar nu). Sweet Magnolias hade premiär på Netflix i maj och är egentligen alldeles för helylleamerikansk för min smak, men jag fastnade ändå. Serien finns än så länge bara i en säsong på Netflix och handlar om tre vänner i den lilla staden Serenity i South Carolina. Serien baseras på Sherryl Woods böcker och med tanke på att hon skrivit tio böcker i serien och första säsongen avslutas med en rejäl cliffhanger, utgår jag ifrån att det blir fler säsonger än en.

Första säsongen inleds med att trebarnsmamman Maddie Townsend blir lämnad av och/eller lämnar sin man som lyckats göra en av sina anställda gravid. Skrik, panik och en rejäl margaritakväll med vänner löser inte allt, men ger i alla fall en viss tröst. Det är vännerna som kallar sig Sweet Magnolias och ja, det är lite mycket, men det går att ha överseende med. Även om jag kanske inte är helhjärtat förtjust i just Maddie så tycker jag verkligen om Dana och Helen som är hennes vänner. Dana som driver en lokal restaurang och bor ensam med sin tonårsdotter Annie och Helen som är advokat och är den som (självklart) representerar Maddie i skilsmässoförhandlingarna.

Sweet Magnolias saknar inte girl power och är på många sätt en klassisk “komma igen efter skilsmässan” berättelse. En ganska trevlig sådan, kanske främst för att både de vuxna och deras tonåringar får ta plats i handlingen. Mest av alla tycker jag om Maddies yngste son Kyle som spelar Puck i En midsommarnattsdröm och är så ljuvlig att det är svårt att inte älska honom. Äldre sonen Ty är inte ointressant, men mer fast i den klassiska manliga sfären med baseboll som största intresse. Självklart blir det märkligt när både mamma, pappa och hans gravida älskarinna ska komma på matcherna och det blir inte direkt bättre när coachen börjar dejta nämnda mamma.

Söker du en lagom lättsam och känslofylld serie och klarar mängder av smör och lite för mycket amerikansk skenhelighet är Sweet Magnolias något för dig. Jag gillade trots att jag som alltid skräms lite av amerikanska, konservativa småstäder som lever på skvaller.

 

 

Brevvännerna är en söt historia

Malin lever i ett stabilt äktenskap och har det på ytan ganska bra. Visst sörjer hon att gården inte längre har några djur, men maken har växlat över till skogsbruk och själv håller hon ställningarna hemma. Att fly in i böckernas värld lockar och därför är Bokbussens besök veckans höjdpunkt. Det är också genom den hon får en hemlig brevvän och snart skriver de till varandra regelbundet, först genom brev gömda på bussen och sedan via undersidan på en av de minst besökta hyllorna på det lokala biblioteket. Den Malin skriver till är anonym, men vi vet att han heter Erik och ganska nyss har flyttat från Stockholm till Norrtälje. De är två ganska ensamma själar och finner en speciell gemenskap trots att de aldrig träffats.

Brevvännerna är mitt första möte med Eli Åhman Owetz och den största anledningen till att jag läste den är nomineringen till Årets Bok. Det är en söt historia hon bjuder på och läsningen är trevlig. Jag gillar blinkningarna åt You’ve got mail och den trevliga miljön. Lite irriterad blir jag allt på Malin och hur svårt hon har för att kommunicera med sin familj, medan det går så lätt att skriva brev. Kanske är det symptomatiskt för ett äktenskap där det inte varit någon idé att prata. Underhållande och lättsamt blir betyget.

Nu har jag läst fyra av de nominerade böckerna och Camilla Grebes Skuggjägaren är min favorit så här långt. Ett par till kommer jag att läsa, men resten lockar inte jättemycket. Jag och juryn har inte riktigt samma smak i år känns det som.

Here comes the sun

Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn är en ganska svart roman som utspelar sig på Jamaica, mitt i och strax utanför turiststråken. Vi får följa Margot som gör allt och lite till för sin syster Thandi. Hon hoppas att lillasystern ska slippa allt elände som hon själv stått ut med. Deras mamma livnär sig på att sälja krimskrams till turister, men vi förstår snart att hon inte direkt har skyddat sin äldre dotter utan istället sett henne som en inkomstkälla.

När Margot nu är vuxen använder hon sin kropp för att nå framgång. Hon säljer sig till män på det hotell där hon arbetar och hoppas dessutom på att ett förhållande med chefen ska ge henne ett bättre jobb. På kvällarna besöker hon den som hon verkligen älskar, grannen Verdene som är tillbaka i sin mammas hus efter att ha levt i USA med en annan kvinna. Att vara öppet homosexuell är inget alternativ på ön och i boken finns flera scener där kvinnor som vågar vara öppna med sin sexualitet behandlas illa eller till och med lynchas.

Den som bor på Jamaica kan inte leva utan att förhålla sig till turismen och kampen för överlevnad handlar både om att som Margot och hennes mamma tjäna pengar på dem, men också att se hur platser där människor bor förändras och förstörs för att de som räknas mer ska få fler hotell att äga och besöka. Rasismen är tydlig och den som har ljus hy räknas helt klart mer. Thandi drömmer om att få ljusare hy och betalar en lokal kvacksalvare för dyra behandlingar, medan Margot snarare hoppas att det är utbildning som ska ta hennes syster bort ifrån slumkvarteren. Av olika anledningar längtar de båda bort och de kämpar på olika sätt för ett bättre liv.

Here comes the sun är tung på många sätt, men en mycket läsvärd och viktig bok. Det tar ett tag att komma in i de jamaicanska dialogerna, men det är värt mödan. Margot och Thandi har följt mig under den ganska långa tid som läsningen tagit och precis som alltid när en bok är bra har jag funderat mycket över den värld den beskriver och de människor som bor där. Turism kan ge en inkomst till många, men vad händer om alla turister stannar på de gigantiska hotellkomplexen? Hur påverkar det de små företagare som trots allt finns, men som inte kan konkurrera med de rika hotellägarna? Författaren låter Margot fundera kring det fascinerande att Jamaica är ett paradis för turister, men något helt annat för så många av dess invånare.

Det här med förväntningar

Tidigare har jag funderat över det här med att sätta betyg på böcker och varför det inte är så enkelt att alla böcker som får ett visst betyg är lika bra, eller i alla fall inte bra på samma sätt. Det är också därför jag inte ger mycket för korta meddelanden med ett omslag, en titel och ett antal stjärnor, då det inte säger speciellt mycket alls. En förklarande text behövs för att det eventuella betyget ska kunna förklaras och förstås. Någon kanske älskar en bok av en anledning som jag inte riktigt kan relatera till typ “sjukt bra sexscener” eller dissar den för att språket är för “tråkigt och poetiskt” eller annat som jag vet att jag snarare uppskattar.

De senaste tiden har jag funderat en del på vad det är som påverkar min upplevelse av boken och därmed mitt omdöme om den och kommit fram till att mycket handlar om förväntningar. När jag inte alls uppskattade Där kräftorna sjunger handlade det främst om att jag förväntade mig en helt annan bok, en som hade kunnat finnas med på listorna för ett pris som Man Booker Prize, men det var inte vad jag fick. Kanske hade jag ursäktat vissa delar av boken lättare om mina förväntningar hade stämt bättre överens med innehållet. Mycket skyller jag också på hypen. När ALLA läser och hyllar en bok höjs förväntningarna självklart enormt. Det gäller att läsa innan boken finns överallt eller vänta tills den glömts bort ibland. Det är anledningen till att jag nyss läste Små eldar överallt, som visserligen inte är bortglömd då tv-serien just haft premiär, men som försvunnit lite från rampljuset. Jag tyckte mycket om den, överraskande mycket faktiskt.

När jag försökte hinna läsa ut Smaken för några veckor sedan blev det istället så att mina förväntningar sänktes, vilket påverkade läsupplevelsen. De jag skulle ha diskuterat den med menade att den var rätt dålig och att jag inte behövde läsa ut. Jag gjorde det ändå och märkligt nog blev boken bättre när mina förväntningar sänktes rejält. Liknande kan hända när jag ger mig på en bok som på pappret inte borde passa mig på grund av genre eller innehåll, men som kanske därför överraskar mig positivt.

Som elev var det något annat som påverkade min läsning mycket, också det kopplat till förväntningar. Böcker jag blev tvingad att läsa var nämligen nästan alltid tråkiga och dåliga. Jag har några sådana elever kan jag säga, som (om jag har tur) kan utbrista något liknande “oj, den här boken var faktiskt inte så dålig som jag trodde” om böcker jag “tvingat” dem att läsa. Samtidigt är jag övertygad om att läsupplevelser växer när det finns någon att dela den med, vilket gäller både i skolan och i “vanliga” livet. Samtal kring böcker är något jag tycker mycket om och som mina elever brukar uppskatta också. Vad vore livet utan bokcirklar? Under våren och sommaren har vissa möten blivit digitala, men det funkar faktiskt förvånansvärt bra. Nu har jag också lärt mig att uppskatta böcker som andra väljer åt mig, då det ofta vidgar mina vyer.

 

 

Photo by Lisa Fotios from Pexels

Någon som du av Marc Levy

För den som känner sig lite nere och tycker att världen är lite för hemsk att leva i rekommenderar jag Någon som du av Marc Levy som borde kunna få vem som helst att le. Berättelsen om Deepak som sköter hissen i en byggnad på Fifth Avenue nummer 12 är så söt som en bok kan bli utan att ge en bitter eftersmak. Faktum är att det här kan vara den ultimata underhållningsromanen som fungerar som en mjuk, varm filt runt en stressad kropp med en lika stressad hjärna. Egentligen gillar jag inte fluff, men det är någonting i Marc Levys beskrivning av människorna i huset som får mig att kapitulera.

Deepak och hans fru Lali flydde från Indien när hennes familj tyckte att hon borde förälskat sig i och definitivt gift sig med någon annan. Hennes familj äger hotell i Bombay och pengar saknas inte, men hon får ingen del av arvet. Samma öde har drabbat hennes brorson Sanji som nu kommer till New York för att söka investerare till sin Han tänker sig några dagar på lyxhotell, men hans faster vill självklart att han bor hos henne och hennes man i östra Harlem. Ingen säger nej till Lali och Sanji bokar självklart av sitt hotellrum.

I huset med den gamla hissen som Deepak sköter bor många spännande figurer, men viktigast för honom är kanske Claire, skådespelerskan som efter en olycka sitter i rullstol och försörjer sig genom att läsa in ljudböcker. När Sanji börjar tillbringa mer tid i huset träffas de och någon slags tycke uppstår. Inte så oförutsägbart, men välskrivet och charmigt. Det räcker väldigt långt och jag läser Någon som du med stor behållning och ett leende på läpparna. Läs den du också.

Tänk snabbt! (vecka 26)

Jag får se hur många veckor i sommar som jag publicerar utmaningen Tänk snabbt, men idag kör vi i alla fall. Jag har just fått semester och börjar varva ner. Hoppas att ni också får ledigt om inte nu så snart. Veckans snabba val handlar mycket om sommaren.

Jag är ingen badare, men några dopp på sensommaren kan det bli. Är du en badare eller en badkruka? Om du badar, föredrar du då hav eller sjö? Eller så väljer du hav eller sjö utifrån helt andra parametrar än just bad.

Kokt potatis på vintern är ingen favorit, men den här tiden på året är den fantastisk. Jag säger färskpotatis, men maken som är född i Småland och uppvuxen utanför Jönköping säger nypotatis. Vad säger du, färskpotatis eller nypotatis?

För den som tittar på Svt är deckarserier synonymt med sommar. Jag har hittat två serier som jag är sugen på, en på svtplay och en på tv4-play, men ingen av dem är den klassiska Morden i Midsomer. Istället tror jag att jag ska se Dublin Murders eller Morden i Helsingør. Har du sett någon av serierna? Vilken väljer du?

I sommar går Katarina Wennstams kommande bok Dockorna som följetong i DN Kultur. Gillar du konceptet med följetong eller väntar du på boken? Det kan gälla Dockorna specifikt, eller konceptet i allmänhet.

Veckans fem snabba lyder:

badare eller badkruka?

hav eller sjö?

färskpotatis eller nypotatis?

Dublin Murders eller Morden i Helsingør?

Dockorna som följetong eller vänta på boken?

 

Mina val ser ut så här:

badare eller badkruka? Jag är definitivt en badkruka av gigantiska mått. Möjligen badar jag i mitten av juli, men aldrig tidigare.

hav eller sjö? Hav är speciellt på många sätt, men jag har svårt för tång och maneter. Måste jag välja blir det därför bad i sjö även om det är vackert med hav.

färskpotatis eller nypotatis? Jag hade aldrig hört nypotatis innan jag träffade min man och undrar om det är han som är konstig, eller om det är något dialektalt.

Dublin Murders eller Morden i Helsingør? Svårt val då jag läst böckerna av Tana French som ligger till grund för Dublin Murders och det förstör ju spänningen, men miljön vinner.

Dockorna som följetong eller vänta på boken? Jag har svårt för att bara läsa ett avsnitt om dagen, så jag väntar. Alternativt att jag läser på DN Kultur när det kommit ett gäng avsnitt.

 

Vad väljer du? Tänk snabbt!

 

Den som kan få oss att ta ansvar

Någonstans har pandemin i vår visat att vi kan leva utan att flyga kors och tvärs över världen och planeten mår därför bättre än på länge. Konstigt, då många envist hävdar att flyget släpper ut ytterst lite. Precis som Greta Thunberg talar om i sitt sommarprogram handlar det snarare om att vi lyckas räkna bort internationella resor och konsumtion av varor som tillverkas i länder som Kina när vi sammanställer hur mycket vi i Sverige släpper ut. En miljon svenskar reste utomlands under sportlovsveckorna och det är en siffra som är svår att ta in.

Greta Thunberg var först ut av årets sommarvärdar och självklart talade hon om klimatet och sitt engagemang för att förbättra världen, inte sedan när hon vuxit upp, utan nu eller helst igår. Det är lätt att tänka att hon ägnar all sin vakna tid åt det hon tycker är viktigast och att hon därför blivit så kunnig som hon är. Budskapet hon ständigt sprider, så även igår, är att politikerna ska lyssna till experterna. Att de nu mycket hellre lyssnar till de stora företagen, även de som förstör planeten, är tyvärr smärtsamt tydligt. Precis som Thunberg påpekar har de svårt att ta in att klimatkrisen inte är en kris som vi kan konsumera oss ur. Tvärtom måste vi se över vår konsumtion, vilket kräver ett nytt ekonomiskt system.

Thunberg talar om sina upplevelser och om alla de människoliv som offras för och kommer att fortsätta offras så läge världens politiker inte tar klimatkrisen på allvar. Det är tydligt att hon brinner för frågan, men hur kunnig och envis Greta Thunberg än är så krävs det att de styrande, de vuxna, tar henne och vår planet på allvar. Det finns mycket vi kan göra som faktiskt inte försämrar vår vardag speciellt mycket, men även det som kanske känns som en försämring måste till. Jag erkänner villigt att jag har mycket kvar att göra som har bil, flyger i alla fall några gånger om året och äter kött. Något som ses som normalt och som många av oss knappt reflekterar över. Däremot har jag inte större intresse av att köpa kläder och inte heller så mycket prylar, men visst finns det mer jag kan spara in på.

Nu handlar inte Thunbergs sommarprogram om att peka ut enskilda människor som syndabockar, utan om att förklara att det system vi byggt upp, där vissa släpper ut massor och andra knappt har det de behöver, inte är hållbart. Något som borde vara självklart, men ändå används en rejäl greenwashing för att rättfärdiga en utbyggnad Preems oljeraffinaderi i Lysekil och de ekonomiska argumenten trumfar därmed de som handlar om klimatet. Gör inte vi det så gör någon annan det, så varför ska vi inte få tjäna pengar? Inte konstigt att Thunberg menar att det inte längre handlar om en naken kejsare, utan om ett samhälle som kan liknas vid ett enda stor nudistparty.

Greta Thunberg provocerar och även om jag kan förstå att det är hårt att få sin livsstil kritiserad har jag svårt att se hur en ganska liten tös kan väcka sådana mängder av hat. Att någon så ung, som dessutom inte alltid har haft det så lätt i livet, släpper allt för det hon tror på är imponerande. Jag läste boken Scener ur hjärtat i januari 2019 och då var Greta Thunberg ännu inte jättekänd. Det var däremot hennes mamma Malena Ernman och jag tror att det är där skon klämmer för många. Att Greta Thunberg går att avfärda som en kändisunge som fått allt serverat. För den som läst boken och speciellt för dem som kämpat för att ens barn ska kunna få en värdig skolgång och ett värdigt liv, trots att barnet inte alltid faller inom normen, är det tydligt hur mycket hela familjen Ernman-Thunberg har kämpat. Kanske är det igenkänning som gör att jag imponeras än mer av Greta Thunbergs mod och frispråkighet. Vi behöver symboler och även om jag tror att Greta Thunberg hade klarat sig fint utan all uppmärksamhet är det tydligt att hon kan vara den som satt igång något stort. Den som faktiskt, med hjälp av andra unga, kan få oss andra att förändra vår syn på vad ett bra liv ska innehålla.

Att Thunberg skulle bjuda på ett vasst sommarprogram var inte oväntat, men att hon skulle bjuda på så bra musik var det. Tillhör du inte de redan frälsta, som tyvärr kommer vara de som i först hand lyssnar (de andra kommer att gnälla och hata utan att ha lyssnat en sekund), kanske du kan lyssna för musikens skull.

 

Photo by Gustavo Quepón on Unsplash

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: