Jonas Gardell

Nu glömmer vi 2020

Må 2021 bli ett bättre år. Det senaste året var en orgie i elände, men jag anar en svag ljusning i horisonten. De senaste dagarna när alla sammanfattat året har jag mest blivit ledsen, då jag själv har haft svårt att hitta något bra att se tillbaka på. Alla bilder som sammanfattar året och mina försök att själv sätta ihop en “top-9” som alla gick åt skogen. De påminner bara om dem jag mist i år. De ständiga presskonferenserna och diagram med sjuka och avlidna påminner mig om att jag är långt ifrån ensam om det. Bakom varje siffra finns en människa och många runt hen påverkas självklart av dennes död. Det är också det som gjort mig så arg under året. Arg på trängseln. Arg på dem som verkar fortsätta sina liv och helt strunta i de restriktioner som finns. Arg på att mina elever får ta ett så stort ansvar för att stoppa smittspridningen samtidigt som andra shoppar på som vanligt. Varje gång Anders Tegnell intervjuas fascineras jag över att han inte ber folk att dra åt helvete. Skriker att det är dags att skärpa sig. Jag var ganska lugn i våras, men efter pappas död är jag livrädd att träffa någon i riskgrupp. Inte för min egen skull, utan för andras. Mardrömmen är att behöva sitta vid en närstående till som kippar efter luft och sedan dör.

Mycket av det som hänt har jag inte riktigt bearbetat inser jag och när jag läste Jonas Gardells text om hur pandemin har påverkat oss insåg jag att de senaste året inneburit för få bra ingredienser. Vi har haft det lite kaotiskt privat de senaste åren och för mig har jobbet varit som ett andningshål, men med distansundervisning försvann allt som är bra med läraryrket. Ensamhet och distans gör allt lite, lite tyngre. En annan ilska som jag måste bearbeta och komma över är den ilska jag känt mot skolan som inte alls gett ene sonen den hjälp han behöver. Vi har stångat våra pannor blodiga och till slut var vi tvungna att dra in skolinspektionen. För någon som i grunden är konflikträdd var det en rejäl energislukare. Nu hoppas vi på en bra nystart i januari och en mer normal vardag. Ny skola för sonen och förhoppningsvis väldigt snart vanlig skola på plats för mig. Jag önskar också att mina äldre släktingar får vaccin så att jag kan träffa dem utan att vara rädd för att ta dö på dem.

Jag behöver lugn och ro för att få tillbaka energin. Hinna tänka. Hinna landa. Igår lyssnade jag på Johannes Anyurus vinterprat och fastnade för hans beskrivning av att försöka hitta sig själv. Även han hade mist en förälder och dessutom gått vilse i det liv som var hans. Nu har jag inte tänkt att resa bort i 40 dagar för att studera islam, men jag förstår tanken om att resa bort för att hitta hem. Eftersom jag var mitt i något lyssnade jag vidare på nästa program som podappen bjöd på. Det blev Lisa Nilssons vinterprat och det visade sig att hon i sommar mist sin mamma. En mamma som förändrades av alzheimers. När Lisa berättar om konserten hon var mitt inne i när hon fick meddelandet om att hennes mamma flyttat in på vårdhemmet som skulle bli hennes slutstation och om hur hon grät och inte kunde sjunga. Då gråter jag också. När hon talar om döden och om saknaden gråter jag ännu mer. Jag tror kanske att det är just vad jag behöver, att få gråta. Det har blivit ganska lite av den varan eftersom jag inte haft tid att bryta ihop. Istället har jag stretat framåt likt Doris med mantrat “fortsätt simma, fortsätt simma” ljudande i huvudet.

Märkligt nog blir jag ändå lite gladare av att lyssna på sjukt deppiga gamla Depeche Mode-klassiker där jag kan varje ord och varje ton. A Question of Time är faktiskt en aning positiv och det handlar faktiskt bara om tid, snart vänder det. Musik är något som tagit en större plats i mitt liv under 2020 än på länge. Varje onsdag har vi spelkväll i familjen O och då turas vi om att välja låtar på Spotify. Den kväll vi satt hos pappa medan han fick svårare och svårare att andas spelade vi hans favoritmusik och jag ser samma kärlek till musiken hos mina barn. Fjortonåringen lyssnar dessutom mer och mer på den musik som min pappa älskade. Det är fint, men också lite sorgligt. Tänk om han fått vara frisk. Vad roligt han hade tyckt att det varit att dela sin musik med barnbarnet. Musik är också minnet från både pappas och mormors begravningar. På pappas utmanade vi kantorn med att önska Bohemian Rhapsody och att mormors begravning skulle innehålla Fly me to the Moon var en självklarhet. Där fick vi oväntat sång också och det var fantastiskt fint.

Självklart har inte 2020 var nattsvart. Jag är glad att jag har tre fantastiska personer att dela min vardag med. Vi hade en lugn och trevlig sommar till exempel och nya växthuset var en fantastisk investering. Mycket oro och sorg gör dock att energin inte finns där och inte riktigt fylls på. Det jag önskar mest från 2021 är en mer vanlig vardag. En vardag där det går att jobba som vanligt, där ungarna går i skolan och där det går att träffa släkt och vänner.

Jag säger som Howard Jones, “Things can only get better”. Gott nytt år till er alla!

Queen of f*cking everything

 

I fredags fick jag casha in födelsedagspresenten från maken och vi lämnade för första gången ungarna själva en fredagskväll och hann käka en bit innan det var dags för Jonas Gardell på Lorensbergsteatern. Queen of f*cking everything beskrivs som “ett hejdundrande spektakel” och det är verkligen en show med extra allt. Få hade kommit undan med att uppträda iförd rosa elefantbyxor, en aristocat-tröja och en tiara som hänger på svaj, men Jonas Gardell klarar det finfint. Jag gillar verkligen kombinationen av total svulst och finstämdhet. Samarbetet mellan Jonas Gardell och Ulrik Munther känns på pappret lite märkligt, men det fungerar så himla bra och de sånger Munther framför själv är fantastiska.

Jonas Gardell lägger inte fokus på humor i första hand och lite synd är det nästan. Samtidigt är han riktigt rolig och jag gillar hur han inte bara är fnittrig och glad, utan också härligt bitter. Som när han talar om sin man Mark och hur han alltid är så himla glad, “det aset”. Gardell är en stor komiker och kommer därför undan med att han ibland blir lite predikande. Vi behöver vettiga röster i dagens svarta, exkluderande och inte sällan hatiska samhälle. Fler pastellfärgade 1700-talsperuker med matchande krinoliner, mer glamour, mer kärlek och mer glitter.

En kväll med skratt och tårar. Kan det bli bättre?

 

 

Foto: Mats Bäcker

Fler bra sommarprogram 2019

Nu har jag lyssnat på ett gäng program till, några halva som inte fångade mig och några andra som gjorde det. Här är de jag fastnade mest för:

Fares Fares (22 juni) Ett personligt program om hur den numera kände skådespelaren (“han med näsan” som han presenterar sig som i inledningen) kom hit som 14-åring, kämpade med det nya språket, fann teatern och skådespeleriet. Ett välkomponerat och lagom personligt program.

Caroline Farberger (1 juli) Ibland blir det lite mycket, men samtidigt går det inte att värja sig mot Farbergers sanna glädje över att äntligen få bära de klänningar hon drömt om. Tänk att i 50 år tvingas vara någon annan än den man egentligen är. Mest intressant är det dock när Farberger jämför hur hon behandlas i sitt yrkesliv som kvinna, jämfört med hur hon behandlades som man. Hon var en man som trodde att samhället var jämställt, men är nu en kvinna som insett att det inte är det. Där har hon utan tvekan ett unikt perspektiv.

Jonas Gardell (7 juli) Eftersom jag lyssnade på Gardell under Bokmässan förra året och dessutom läst hans senaste bok Till minnet av en villkorslös kärlek känns vissa delar av programmet igen, men det gör inte så mycket. Kanske krävs det ändå att du, som jag, tycker om Gardell och hans imponerande språk, samt ovana att fnissa lite åt sina egna skämt. Det är ett bra och underhållande program för de redan frälsta.

Mats Strandberg (18 juli) Strandberg är en favoritförfattare och det är ett trevligt program han bjuder på. Från barndomens udda fågel, till dagens succéförfattare som är lyckligt gift med en man som han föll för redan då han intervjuade honom första gången. Det här är ett sommarprogram för alla dem som inte riktigt vågar vara sig själva och behöver någon som peppar dem.

Lisa Miskovsky (22 juli) Årets överraskning så här långt. Miskovsky berättar om hur det är att vara mamma till ett barn med autism och igenkänningen är stor. Hon berättar om all planering som behövs för att dottern ska kunna göra vissa (de flesta) saker och hur det ändå inte går som det ska. Hon berättar om reaktioner från människor som inte förstår, då dotterns problem inte syns. Ett riktigt fint och viktigt program.

Alexander Mahmoud (25 juli) Mahmoud är nu en succéfotograf, men länge var han så långt ifrån succé som det går att komma. I alla fall enligt sig själv. Han beskriver sin kropp som ett fängelse och maten som sin enda vän. Han berättar om det stigma som övervikt innebär. Hur han ses som mindre värd för att han inte kan kontrollera sin kropp. Mahmoud berättar också om sina föräldrar och om de hemlösa han mött. Det är ett program för de utstötta och Mahmoud blir deras röst.

Eija Hetekivi Olsson (29 juli) Sicken stjärna hon är Eija Hetekivi Olsson. På bredaste göteborgska berättar hon om sin syn på den kulturvärld som hon stegade in i när debuten Ingenbarnsland kom ut och hyllades. Hur männen i kostym och kvinnorna i flashiga klänningar inte riktigt visste hur de skulle bete sig när hon läste orden i boken, uttalade alla grova ord och svordomar. Dem som Miira från Gårdsten använde. Kanske årets roligaste program, då Hetekivi Olsson inte drar sig för någonting och dessutom verkar ha så himla kul själv när hon, utifrån ett riktigt välskrivet manus, berättar om sina böcker och sitt arbete. En riktig skådespelartalang med ett viktigt budskap.

 

Mitt förra inlägg med sommarprogramstips hittar du här. Stina Wollter fick dessutom ett eget inlägg.

Sommarpratare 2019 enligt O

Det blir sommar på riktigt när Sommar i P1 sätter igång. Igår presenterades årets värdar och jag har som vanligt rangordnat dem efter mina egna kriterier. Det är de jag verkligen inte vill missa, de jag lyssnar på om jag har tid och möjlighet, de jag egentligen inte känner till men som jag tror jag vara bra och de jag klarar mig utan. I år fyller programmet 60 år och jag tycker att Sveriges radio samlat många intressanta namn som mycket troligt kan bjuda på bra lyssning.

Vill absolut lyssna till

22 juni Fares Fares, favoritskådespelare som ska tala om bland annat sin flykt till Sverige.

25 juni Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare till böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan.

26 juni Stina Wollter, konstnär, författare, programledare och helt underbar.

27 juni Magnus Ranstorp, statsvetare och terrorexpert som ska ta med oss in i terrorns värld.

29 juni Jonas Hassen Khemiri, favoritförfattare och dramatiker som ska tala om en vändpunkt i sitt liv.

1 juli Caroline Farberger, vd för ICA-försäkringar som tidigare hette Carl och ska berätta om sin livsresa.

2 juli Anne Ramberg, advokat och generalsekreterare i Sveriges advokatförbund.

3 juli Erik Niva, sportjournalist som absolut älskar fotboll, men ska tala om sig själv.

4 juli Kodjo Akolor, programledare och komiker som ska tala om sina föräldrar och sin uppväxt.

7 juli Jonas Gardell, favoritförfattare, artist och komiker som varit sommarvärd fyra gånger och vintervärd två.

8 juli Hamid Zafar, tidigare rektor i Biskopsgården i Göteborg, numera Barn- och utbildningschef i Mullsjö kommun.

9 juli Carina Bergfeldt, författare och journalist som sedan några år är korrespondent i Washington D.C.

13 juli Emma Frans, doktor i epidemiologi, forskare och författare till bland annat Sant, falskt eller mittemellan.

15 juli John Lundvik, sångare och låtskrivare som ska tala om mobbing, musik och Lill Lindfors.

16 juli Björn Runge, regissör och författare som ska tala om sitt liv och sin diagnos.

18 juli Mats Strandberg, favoritförfattare och journalist som ska prata om berättelser och deras makt.

20 juli Vera Vitali, skådespelare som bland annat varit med i fantastiska Bonusfamiljen.

21 juli Svante Thuresson, legendarisk sångare som tar oss med tillbaka till en annan tid.

22 juli Lisa Miskovsky, artist och låtskrivare som också varit med i landslaget i snowboard.

26 juli Sissela Kyle, skådespelare, regissör och förbannat rolig komiker.

28 juli Adam Pålsson, skådespelare som slog igenom i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

29 juli Eija Hetekivi Olsson, författare uppvuxen i Gårdsten, Göteborg som ska tala om klass- och kulturkrockar.

31 juli Anna Rosling Rönnlund, medgrundare till Stiftelsen Gapminder

3 augusti Måns Möller, en av Sveriges roligaste komiker som ska prata om att ta sig vatten över huvudet.

4 augusti Marie Nilsson Lind, textförfattare, musiker, artist, kompositör och syster till Josefin Nilsson.

5 augusti Ali Abbasi, regissör som bland annat gjort filmen Gräns.

15 augusti Emma Leijnse, favoritjournalist som ska prata om kvinnors utbildningsrevolution och dess följder.

 

Kan bli årets överraskning

11 juli Anne Sverdrup-Thygeson, professor i bevarandebiologi och insektsforskare som ska prata om just insekter.

17 juli Madeleine In Hwa Björk, Lyssnarnas Sommarvärd som ska prata om hur det är att vara adopterad.

19 juli Britta Marakatt-Labba, konstnär vars bilder berättar om den samiska kulturen.

24 juli Gunilla Kindstrand, journalist som tidigare var programledare för Röda rummet.

25 juli Alexander Mahmoud, fotograf som ska prata om drömmen om Sverige.

6 augusti Ingrid le Roux, läkare som bor och arbetar i Sydafrika sedan många år.

9 augusti Azita Shariati, vd för Sodexo Norden som utsetts till Årets mäktigaste affärskvinna.

11 augusti Michael Tjernström, professor i meteorologi som ska prata om vad som händer med klimatet.

12 augusti Olof Skoog, diplomat och sedan 2015 Sveriges FN-ambassadör i New York.

14 augusti Nick Bostrom, filosof som i förväg ber om ursäkt för att han ska utsätta lyssnarna för trams.

 

Lyssnar om jag har tid och möjlighet

28 juni Tony Irving, dansare, koreograf och programledare som kan vara underhållande, eller bara för mycket.

6 juli Isabelle Gulldén, handbollsspelare som är bra på att spela, men är hon bra på att prata?

10 juli Sven-David Sandström, tonsättare vars program sänds postumt.

14 juli Leif Östling, f.d. vd för bland annat Scania som ska prata utifrån frågan “Vad fan får jag för pengarna?”

23 juli Ola Serneke, vd för Serneke Group som just nu bygger Nordens högsta skyskrapa i Göteborg.

1 augusti Thomas Sandell, arkitekt och formgivare som bland annat lovar inredningstips.

7 augusti Agneta Pleijel, författare som inte tillhör mina favoriter, men kanske ändå är intressant.

8 augusti Erik Lundin, musiker och rappare som är okänd för mig, men verkar ha en intressant programidé.

10 augusti Molly Sandén, artist som känns anonym, men kanske kan beröra trots allt.

13 augusti Josette Bushell-Mingo, regissör och skådespelare som jag har noll relation till.

 

Klarar mig bra utan

23 juni Grynet Molvig, skådespelare, sångerska

24 juni Isabella Löwengrip, entreprenör, influencer och totalt ointressant.

30 juni Nicklas Lidström, f.d. ishockeyproffs

5 juli Carin Rodebjer, modeskapare, entreprenör

12 juli Joakim Lundell, artist, youtubeprofil och absolut ingen jag vill lyssna till

27 juli Maria Borelius, entreprenör, journalist, författare och mycket kortvarig fd. minister.

30 juli Björn Frantzén, kock, krögare

2 augusti Amanda Zahui, basketspelare

17 augusti Nina Stemme, operasångerska

18 augusti Jill Johnson, artist, låtskrivare

 

 

Vilka sommarprogram vill du absolut inte missa?

De nominerade till Årets bok 2019

De tolv titlar som är nominerade till Årets bok 2019 presenterades idag. Listan innehöll en rad överraskning varav en riktigt rolig. Tre titlar hade jag med på min tipslista. 

Det är inte bara titlar på listan som överraskar, utan de som inte finns med. Jag var tämligen säker på att Alex Schulman och Fredrik Backman skulle nomineras, men faktiskt är det rätt skönt att det inte blev så. Visserligen finns fortfarande några författare med stor fanbase på listan, men lite spänning kan det nog blev. Tråkigare var det att Mattias Edvardsson nominerades, då hans En helt vanlig familj  är riktigt bra.

De nominerade är:

De dubbelt så bra, Bengt Ohlsson (Albert Bonniers förlag)

Ett något oväntat val och ingen bok jag hade planerat att läsa. När en bok beskrivs som “episk” blir jag lätt skeptisk. Kanske får den en chans ändå.

Det som göms i snö, Carin Gerhardsen (Bookmark Förlag)

Första delen i en ny deckarserie av en författare jag gillar, men tappat bort. Det här är definitivt en bok jag kommer att läsa.

En katts resedagbok, Hiro Arikawa (Bokförlaget Nona)

Årets stora överraskning och ett roligt val. Beskrivningen av den får mig att tro att detta kan vara en helt fantastisk bok eller en alldeles för skruvad skröna med en för stor dos smörig livsvisdom. Jag får helt enkelt läsa och se.

Järtecken , Christoffer Carlsson (Albert Bonniers förlag)

Ett av mina tips som gick in och det är jag väldigt glad över. Christoffer Carlsson är en skicklig författare och dessutom en mycket sympatisk och ödmjuk sådan. Det här kan mycket väl bli årets vinnare.

Manhattan Beach, Jennifer Egan (Albert Bonniers förlag)

Ännu en bok som beskrivs som en episk roman, men jag har länge tänkt läsa något av författaren, så kanske blir den här boken läst ändå.

Mörkret, Ragnar Jónasson (Modernista)

Det var oväntat många spänningsromaner nominerade i år och den här tittade jag faktiskt på så sent som i helgen då jag läste om hans andra bok Ön som kommer ut i höst. Mord på öar är inte riktigt min grej dock, inte ens när det handlar om Island.

Pachinko, Min Jin Lee (Polaris)

Det här är en nominering jag borde ha förutsett och en bok som väntar i min TBR-hög. Eftersom Sydkorea är temaland på årets Bokmässa finns det dubbla anledningar att läsa den.

Påfågelsommar, Hannah Richell (Forum)

Jag har läst Skuggan av ett år, Richells förra bok som gavs ut på svenska. Det var en bra roman som liksom Påfågelsommar utspelar sig i två tider. Det här är en nominerad jag absolut vill läsa.

Silvervägen, Stina Jackson (Albert Bonniers förlag)

Ännu ett tips som gick in och en av de mest självklara nomineringarna. Frågan är hur länge den här boken lever och om populariteten räcker ända till Bokmässan.

Stormvarning, Maria Adolfsson (Wahlström & Widstrand)

Just nu läser jag Felsteg, som är första delen i serien som utspelar sig på/i den fiktiva ögruppen Doggerland. Det går ganska trögt tyvärr och blir det inte bättre är det frågan om jag läser vidare i serien. Många verkar dock älska, så jag hoppas fastna snart.

Till minnet av en villkorslös kärlek , Jonas Gardell (Norstedts)

Mitt tredje tips och det här är helt klart en författare med en stor skara fans, vilket gör att Till minnet av en villkorslös kärlek kommer att placera sig högt. Det är en bra bok också, det är det, men inte hans bästa. Kanske kan Gardell stå för årets bittra förlorartal?!

Vaggvisa, Leila Slimani (Natur&Kultur)

Så himla kul att Vaggvisa nominerades, då det var en av de absolut bästa böckerna jag läste förra året. Jag vågade inte ta med den bland mina tips, då det kom ut precis i månadsskiftet mars/april 2018 och jag var rädd att det var för tidigt. Fantastisk bok!

 

Nu har juryn gjort sitt och läsarna tar över. Du kan rösta på din favorit här.

Vilka nomineras till Årets bok?

Om en liten stund får vi veta vilka böcker som nominerats till Årets bok 2019. Det brukar vara en rejäl blandning av böcker i olika genrer, såväl svenska som utländska. Kravet är att de nominerade böckerna ska vara utgivna på svenska mellan maj 2018 och april 2019. Jag har botaniserat lite och tror att de här titlarna nomineras:

Bränn alla mina brev av Alex Schulman, Bookmark förlag

Alex Schulman vann Årets bok 2017 för Glöm mig och det vore väldigt konstigt om han inte nominerades för Bränn alla mina brev. Det är en välskriven bok som skapat debatt och väl värd en nominering.

Silvervägen av Stina Jackson, Albert Bonniers förlag

En uppmärksammad och prisad debutbok som nått en stor publik. Dessutom är den välskriven och spännande, vilket gör att jag verkligen tror på en nominering.

På egen hand av Marian Keyes, Norstedts

En riktigt bra bok av en författare som gör något av en comeback. På egen hand handlar om en rejäl ålderskris som skapar en lika rejäl äktenskapskris.

Järtecken av Christoffer Carlsson, Albert Bonniers förlag

Leo Junker må ha gett honom ett genombrott, men Järtecken är helt klart Christoffer Carlssons bästa bok. En roman om ett brott som påverkar många.

Till minnet av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell, Norstedts förlag

Absolut inte hans bästa bok, men jag tror ändå på en nominering av denna ordrika och innerliga självbiografi som ändå är en roman.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet, [sekwa]

De små förlagen brukar ha svårt att hävda sig, men jag hoppas verkligen att fler upptäcker den här fantastiska boken om Jo som mister sin fru och får en utmaning genom hennes testamente.

Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid, Louise Bäckelin förlag

Mycket glamour, men också otroligt mycket under ytan i denna fina bok om en filmstjärna som spelar roller inte bara i sitt yrkesliv.

Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane, Harper Collins

Mhairi McFarlane är överlägsen i sin genre och det här är hennes bästa bok hittills. En fin berättelse om kärlek, ensamhet och hemska minnen.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson, Bokförlaget Forum

Edvardssons bok kom ut i juni förra året, men jag tror och hoppas inte att den glöms bort när de nominerade ska väljas ut. Det här är en riktigt bra roman där olika familjemedlemmar berättar sin version av en betydelsefull natt.

Syskonen av Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand

En helt vanlig “roman-roman” om en familj som tillbringar några dagar i ett sommarhus. Det kan tyckas enkelt, men är riktigt svårt att skriva på ett bra sätt. Tessa Hadley lyckas riktigt bra i Syskonen.

Familjen i huset bredvid av Sally Hepworth, Printz Publishing

En underhållande roman med fokus på relationer, men också en del spänning. Lite Wisteria Lane i bokform om än inte lika knäpp. En författare jag gärna läser mer av.

Folk med ångest av Fredrik Backman, Bokförlaget Forum

Den enda boken jag inte läst, helt enkelt för att den inte släpps förrän 25 april. Jag har dock svårt att se hur juryn skulle gå förbi herr Backman, som brukar nå en bred publik.

 

Nu är det ju helt otroligt att jag skulle ha läst i princip alla de nominerade, men jag hoppas och tror att några av titlarna på listan finns med när Årets bok har presskonferens. Vilka böcker tror du finns bland de nominerade?

De dagar som blommorna blommar

Jag höll på att missa Jonas Gardells och Simon Kaijsers serie De dagar som blommorna blommar. Hade avfärdat den för att många sa att den var för sentimental. För överdriven. Så slumpade det sig så att jag hade tid över en kväll när den bara skulle ligga kvar en dag till på Svt play och valde då att trots allt se den. Det är jag glad över.

För visst är det så att Gardell balanserar på gränsen ibland. Predikar snarare än berättar. Blir för sentimental. Men samtidigt finns det så mycket bra i serien och så många fina rolltolkningar. De dagar som blommorna blommar har lockat de största skådespelarna.

De spelar föräldrarna på 70-talet i ett villaområde där allt på ytan är perfekt. Där ingen vill låtsas om att en av sönerna slutat gå till skolan och dessutom blivit våldsam. Där en far låser in sig för att skydda sig mot sonen i fråga. Där en dotter mister sin far som städat undan och nu avslutar sitt liv. Där en annan familj dansar ut julen och kanske sin pappa på samma gång. Och någon gång i framtiden regisserar sonen en pjäs om just detta.

De är barnen som blir äldre. De som inte längre hänger vid korvkiosken. De nu vuxna männen lever ett annat liv; bättre eller sämre är frågan. Mest är det annorlunda. De är vuxna män som söker sitt förflutna och som försöker bearbeta det. Som är fast i lojalitet med familjer eller saknaden efter densamma.  Allt de försökt att dölja och glömma bort. Ensamheten. Så går tiden som en cirkel från 70-talet till nutiden och det är den store författaren och regissören som ser till att det smutsiga byket når publiken.

 

 

Photo by Stephen Monterroso on Unsplash

Underbara Dagny

Dagny – om jag sätter mig ner nu dör jag är en dokumentär av Åsa Blanck om den nu 106-åriga bloggaren Dagny Carlsson. En fantastisk och aktiv dam, med en härlig humor i en film som jag verkligen rekommenderar er att se. Åsa Blanck har följt Dagny sedan hon gjorde filmen Livet börjar vid hundra och de trodde nog inte att det skulle bli fler filmer, men så får Dagny erbjudandet om att vara med i en kortfilm och då vill hon ha med sig Åsa på resan. Filmregissören Finn från Åland blir en god vän som verkligen berikar Dagnys liv, trots att hon inledningsvis beskriver honom som den flummigaste människan hon träffat.

Det finaste är kanske att Dagny, som hon säger, “kaxat till sig på gamla dar” och faktiskt fått det självförtroende som hon inte alltid verkar ha haft. Hon är både frispråkig och rolig. Dessutom har hon och verkar ha haft är ett driv och förmågan att resa sig upp och streta vidare, för om hon sätter sig ner så dör hon nog påpekar hon. Kanske är det hemligheten, att faktiskt aldrig gräva ner sig och inte ge upp. Det behöver hända något för att livet ska gå vidare och i Dagnys liv händer det faktiskt en hel del. Bitterheten över uppväxten och mamman som aldrig verkade vara nöjd med henne sitter dock fortfarande kvar som en tagg.

Kungen är stjärnorna och dit satsar Dagny. Han borde ta sig tid att träffa henne tycker hon, men någon statsminister vill hon inte träffa. Och kungen får hon träffa tillsammans med drottningen på slottet. Fint är också mötet med den 106-åriga Amie i Bromma. Hon och Dagny fikar tillsammans och diskuterar vintrarna under första världskriget, män som dricker för mycket och rynkor. Så himla sköna och framför allt lättsamma och glada damer. Att ett gott skratt förlänger livet verkar helt klart vara sant.

Döden kommer att hinna ikapp henne, det vet Dagny och hon hade önskat att hon trodde på ett liv efter detta, men det vet hon inte om det existerar. Klart är att hon kommer att leva på så länge hon kan och det gör hon verkligen med bravur. Nyfikenheten och energin hon besitter är inspirerande och jag önskar att jag hade hälften av det driv hon fortfarande har.

Vill du se mer av Dagny Carlsson, och vem vill inte det, var hon också med i säsongens första avsnitt av Skavlan tillsammans med bland andra Jonas Gardell.

Bild: Aftonbladet/IBL Bildbyrå

 

Till minnet av en villkorslös kärlek

När jag lyssnade till Jonas Gardell på Bokmässan talade han om vikten av att inte avslöja inledningen till sin bok Till minnet av en villkorslös kärlek, men jag är ledsen, för jag måste faktiskt göra det, eftersom jag tycker att det är så briljant att skriva en roman som en biografi över sig själv. Det är nämligen inte Jonas Gardell själv som skriver boken, eller i alla fall inte bara, utan en författare som skriver en bok av den avlidne författaren Jonas Gardell, som förolyckas i en rondell på väg hem från en föreställning. Han är nu bortglömd och därför är det faktiskt ganska märkligt att någon väljer att skriva en bok om honom.

Det som är kanske ännu lustigare är att Jonas Gardell inte ens får vara huvudpersonen i biografin om sig själv, då hans mamma Ingegärd Rasmussen tar över och hamnar i centrum. Och vilken kvinna hon är. Frispråkig och egen, med en karriär som borde blivit mer än den blev. En kvinna som föddes i en tid då kvinnor inte fick de möjligheter hon borde ha fått.

Jonas Gardell porträtterar sin mamma med stor kärlek och jag känner verkligen både för henne och för honom. De delar där hennes demens är som värst var svåra för mig att läsa av personliga skäl, men jag tycker ändå att Gardell lyckas berätta om alla galna historier som modern berättar, utan att driva med henne för mycket.

Det är en mångordig bok Gardell har skrivit och ibland blir jag lite matt av att allt ska berättas om och om igen. Samtidigt blir läsningen som en show av och med författaren själv och det finns en vits med det. För min del hade boken dock gärna fått vara lite stramare, men det kan vi ju inte beskylla Jonas Gardell för, då Till minnet av en villkorslös kärlek inte ens är skriven av honom.

Veckoutmaning om kärlek, lidelse och dyrkan

Det är fokus på kärlek på Kulturkollo den här veckan och utmaningen handlar om kulturella kärlekspar. Så här skriver Fanny:

Kulturen fylls av kärlekspar, oförglömliga, otroliga, förutbestämda, obegripliga och alldeles fantastiska.

Denna vecka vill vi att du listar just sådana par – de oförglömliga, de osannolika, de mest självklara kärleksparen du kan komma på. Tänk litteratur, tänk teater, film, serier eller varför inte ur konstens värld.

Dags att lista kärlekspar alltså.

När det gäller böcker vill jag lyfta fram två klassiska kärlekspar som inte har det så lätt. Jag tänker på Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos och Lotten och Henning i Per Anders Fogelströms Stadserie. Kärleken som är så stark, men som även om den är livslång inte får så många år.

Även mer moderna andra kärlekspar får för kort tid tillsammans av skäl de inte kan råda över. Jag tänker till exempel på Rasmus och Benjamin i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar

Sedan finns det de som trasslar till det själva. Inte sällan byggs böcker, filmer och tv-serier kring ett triangeldrama och även om jag egentligen är skeptisk till konceptet gillade jag verkligen serien Felicity som sändes i fyra säsonger 1998-2002. Tjugo år sedan första säsongen alltså, jisses! Felicity valde mellan Noel och Ben. Jag var alltid Team Ben. De här tio fina ögonblicken gjorde mig väldigt nostalgisk och lika rörd.

Här finns en fin artikel med skådespelarna tjugo år efter sista avsnittet, där de bland annat talar om att ta upp serien igen för att se vad som hänt med karaktärerna. Det är en serie jag mer än gärna skulle se!

Här finns ett inlägg med tio andra minnesvärda kärlekspar att älska.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: