Månad: augusti 2022

Räkna hjärtslag

Så läste jag då äntligen Räkna hjärtslag av Katarina Widholm. Målet var att läsa del 1 innan andra boken Värma händer kom ut och det han jag precis. När Räkna hjärtslag inleds är året 1937 och sjuttonåriga Betty lämnar Hudiksvall för Stockholm. Där ska hon arbeta som hushållerska hos familjen Molander på Östermalm. Frun i huset är inte lätt att tas med, men hennes man doktor Molander är desto snällare, men helt lätt är det inte för Betty att komma in i sitt nya liv. I kön till utedasset på gården träffar hon Viola, som arbetar som hembiträde i ett av grannhuset. Mellan dem växer en vänskap fram och varje morgon sitter de på dass bredvid varandra och pratar om allt möjligt.

Själva hembiträdedelen och beskrivningen av Bettys liv i relation till familjen Molander, är det delar av boken jag tycker mest om, tillsammans med skildringarna av tidsandan och den växande oron för krig. Däremot har jag lite svårt att ta till mig kärleksdelen som inleds redan på vägen till Stockholm. På tåget träffar nämligen Betty Martin, en äldre man som är universitetslektor. Trots deras uppenbara olikheter hamnar de i ett samtal om litteratur och Martin lånar Betty en bok. Litteraturen för dem samman och visst är det fint, men det känns som en ganska osannolik del av en annars ganska sannolik berättelse. Nu är det bara att köpa det hela tänker jag och läsa resten av berättelsen med behållning.

Trots viss skepsis tycker jag att Räkna hjärtslag är en läsvärd bok. Ibland går det lite snabbt och vissa karaktärer är lite grovt tillyxade, men Betty själv är fin att följa. Jag ser fram emot att få läsa mer om henne och kommer utan tvekan att läsa uppföljaren som utspelar sig under beredskapstiden. Det är utan tvekan en intressant tid i vår historia.


Om boken

Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, Historiska Media, (2021), 413 sidor

Kan innehålla spår av Tommy Roos

Vissa titlar lockar till läsning, andra gör det inte. Kan innehålla spår av Tommy Roos tillhör den senare kategorin, men oj vad glad jag är att jag ändå läste Cecilia Klangs bok. Berättelsen börjar när Tommys fru Martina tar med honom till en parterapeut och under samtalet släpper bomben att hon vill skiljas. Tommy fattar absolut ingenting. Visst har det gått lite på tomgång de senaste åren, men de har varit ihop sedan de var tonåringar och de har barn och hus tillsammans. Att de skulle skilja sig fanns inte i hans vildaste fantasi. Det visar sig dock att det här inte är något som Martina kommit på sådär spontant. Hon har istället varit otrogen under en längre period och nu vill hon vara med sin franske älskare ”på riktigt”. Att hon ska flytta till lägenheten i samma hus som den inredningsbutik hon driver är redan bestämt och Tommy lämnas kvar i deras gemensamma hus.

Som om det inte vore nog hörs rykten om att fabriken i Forshammar ska läggas ner och flyttas till Estland. Här jobbar Tommy sedan många år och hans bästa vän Charbel, kallad Chabbe, är någon slags chef. När de gick i skolan var det Tommy som var den populäre, men nu är det Chabbe som lyckats bäst. Det är utan tvekan så att Tommys storhetstid ligger många år tillbaka. Då var han sångare i rockgruppen Chrystal Hearts, men nu har han slutat sjunga. När han fyller 50 år, strax efter Martina lämnat honom, får han tio sånglektioner av Chabbe. Den som ska hålla i dem är operasångerskan Gunnel Aurell, som flyttat hem till Forshammar på ålderns höst. Tommy blir inte glad över presenten, utan arg. Sång är ingenting han sysslar med längre, det är ett avslutat kapitel.

Kan innehålla spår av Tommy Roos är en ovanlig skilsmässoberättelse som berättas ur mannens perspektiv. En man som inte riktigt vet vad han ska ta sig till när hans vardag faller samman, men klart är att han knappast söker efter någon ung älskarinna. Han vill bara att allt ska vara som förr, som det alltid har varit. Barnen är nyfikna på mammans nya kille, vars dotter är känd influencer och det är svårt för Tommy att konkurrera med sin förra fru. Huset känns stort och övergivet, men trots att Tommy är bitter försöker han vara diplomatisk och trevlig även om han helst av allt bara vill ge upp. Det är en rätt tragisk figur den där Tommy, men han kan mer och bättre än vad både andra och han själv tror. Jag är glad att det här är första delen av en planerad serie, för jag återser mer än gärna Tommy och de andra igen.


Om boken

Kan innehålla spår av Tommy Roos av Cecilia Klang, Bokförlaget Polaris, (2022), 406 sidor

Sweet Lolita

När Lotta skrev om den senaste delen i Probono-serien och jag avslöjade att jag inte läst något av Kicki Sehlstedt ännu, fick hon mig att förstå att det var något jag behövde åtgärda. Eftersom alla serier självklart ska läsas i ordning började jag med Sweet Lolita och hej vad det gick. Jag tryckte i mig boken på några timmar och gav mig strax därefter på del två i serien.

Huvudpersonen Aida är journalist och de senaste åren har hon befunnit sig mitt i världens största konflikthärdar och skrivit om bland annat talibanernas helvete i Afghanistan och Boko Harams fruktansvärda agerande i Nigeria. Nu arbetar hon på nättidningen Probono och håller på med ett reportage om barn som utnyttjas sexuellt både online och på hemliga sexklubbar. Chefen vill att reportaget ska ut så snabbt som möjligt, men Aida vill gräva mer. Det är en ständigt pågående konflikt. Aida bor tillsammans med Malte som hon träffade bara någon vecka efter hon kom hem från Västafrika. Ingen drömman, men inte heller någon hon riktigt kan lämna, även om det framkommer fler och fler skäl till att hon borde göra det.

När Aidas syster Bianca försvinner från ett bröllop får Aida i sitt sökande kontakt med hennes handledare kriminologiprofessorn Kajan Berglund. Biancas forskning handlar om prostituerade och har arbetstiteln Gatans kvinnor. Att hennes forskning har något med försvinnandet att göra är inget Kajan håller som otroligt. Även Aida är tämligen säker på att hennes syster inte skulle försvinna frivilligt. Kajan och Aida bildar ett udda par när de tillsammans undersöker kopplingarna mellan Biancas forskning och det Aida själv fått fram i sitt grävande.

Sweet Lolita är en välskriven spänningsroman med ett otroligt driv. De ämnen som tas upp är viktiga och huvudpersonerna roliga att lära känna. Jag är utan tvekan glad över att jag följde rådet att läsa Kicki Sehlstedts böcker.


Om boken

Sweet Lolita av Kicki Sehlstedt, Piratförlaget, (2018), 400 sidor

Kicki Sehlstedt har nu bytt till Bazar förlag, som gav ut Sweet Lolita i nyutgåva 2021.

Foster av Claire Keegan

Om jag var lite skeptisk till Small things like these, så var jag helt överväldigad av Foster från 2010. Denna kortroman eller långnovell handlar om en liten flicka som skickas iväg hemifrån för att bo i en fosterfamilj. Hennes far kör henne dit och hemma finns mamman som snart ska få ännu ett barn. Paret Kinsella är släktingar till hennes mamma och bor i Wexford. De har inga egna barn och ska ta hand om flickan under en period. Det är sommar och den är lika lång som somrarna var i barndomen. För flickan känns det som att hon är borta länge. Det är dock inte saknaden efter föräldrar och syskon som drabbar henne, utan längtan efter att äntligen få höra till. Speciellt Mr Kinsella tar henne till sitt hjärta och den tysta och blyga lilla flickan börjar komma ur sitt skal.

När jag läser Foster går tankarna till Anne på Grönkulla och den föräldralösa flickan som äntligen hittar sin plats i livet. Foster är dock ingen bok som utspelar sig på 1800-talet eller ens den första delen av 1900-talet. Istället har Keegan placerat sin berättelse precis i inledningen av 1980-talet, vilket gör beskrivningen av såväl karaktärer som miljö väldigt intressant. Det är långt ifrån ett modernt samhälle som beskrivs.

Claire Keegan är en hyllad författare och efter att ha läst Foster förstår jag hennes storhet mer. Hon ger ut böcker sällan och ofta handlar det om novellsamlingar. Wahlström & Widstrand gav 2021 ut romanerna Foster (Det tredje ljuset) och Small things like these (Små ting som dessa) en samlingsvolym.


Om boken

Foster av Claire Keegan, Faber, (2010), 88 sidor

Uncoupled säsong 1

För den som vill se en välspelad och rolig serie med svärta rekommenderar jag Uncoupled som går att se på Netflix. Första säsongen har just haft premiär, men det talas redan om en andra säsong och med tanke på alla cliffhangers i sista avsnittet hoppas jag verkligen att det blir en sådan.

Vi får följa Michael (Neil Patrick Harris) som sedan många år är sambo med Colin (Tuck Watkins). När vi träffar dem första gången är det Colins 50-årsdag och Michael tar med honom till den restaurang där de ska äta en romantisk middag. Bakom dörren står dock vänner och familj och väntar på att få delta i en klassisk överraskningsfest. När Colin precis innan de öppnar dörren avslöjar att han tänker flytta ut och lämna Michael blir stämningen minst sagt stel. De kör på med festen, fejkar så gott de kan, men därefter skils de åt.

Att vara snart 50 och singel är ingenting Michael uppskattar. Som tur är har han ett jobb han gillar och dessutom ett som tar mycket av hans tid. Han är mäklare och arbetar tillsammans med Suzanne (Tisha Campbell) en ensamstående tonårsmorsa som älskar att ta plats. Ett av de uppdrag de verkligen vill ha är att sälja den lyxvåning som ägs av Claire, en nyligen lämnad, mycket rik dam. Hon kräver en del märkliga saker för att ge dem uppdraget.

Vi får följa med Michael in i dejtingapparnas underbara värld och hjälp så jobbigt det verkar. Det tycker även Michael och är väldigt glad över att alltid ha vännerna Stanley och Billy vid sin sida. Det vimlar av charmiga karaktärer i Uncoupled och jag tycker verkligen om att följa dem. Seriens skapare ligger bakom serier som Emily in Paris och Modern Family och det märks. Uncoupled är en trevlig bagatell där humor och svärta blandas i en perfekt mix.


Om serien

Uncoupled, säsong 1, 8 avsnitt, (2022)

Skapad av Darren Star och Jeffrey Richman

Välkommen till Evigheten

Camilla Grebe är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren och det mest fantastiska är kanske att hon blir bättre med varje bok. I senaste Välkommen till Evigheten låter hon det slutna rummet vara en gård där författaren Gabriel Andersen bor tillsammans med sin hustru Lykke. Två midsommarfiranden står i centrum och det är till det senare vi beger oss först. Polisen kallas till Evigheten och finner Lykke Andersen blodig med en kniv i handen. Hon anklagas för mord, men vi vet inte på vem. I häktet vägrar hon berätta vad som hänt, men lovar att börja tala om kriminalkommissarie Manfred Olsson kommer dit. Han är den enda hon kommer att acceptera som förhörsledare och samtalspartner.

Manfred Olsson var den ansvarige utredaren åtta år tidigare då en ung kvinna hittas död i en liten stuga som tillhör egendomen. Hon heter Bonnie och bildar en vänskapstrio tillsammans med Lykkes och Gabriels söner David och Harry. Eftersom stugan är låst på insidan är det naturligt att de två bröderna misstänks och häktas, något som självklart påverkade hela familjen. Nu har det gått åtta år och båda sönerna är på plats för att fira midsommar, precis som Gabriels vänner Olof och Jujje. Manfred och Lykke turas om att berätta om vad som hände för åtta år sedan och vad som händer i nutid. Berättarperspektivet fungerar, även om jag gärna hade fått höra även från David, Harry och Gabriel.

Det Grebe är så himla bra på är att skapa trovärdiga, komplexa karaktärer och det lyckas hon med även denna gång. Inledningsvis har jag lite svårt för Lykke, men hon växer. Som hustru till en hyllad författare får hon ofta stå i bakgrunden. Porträttet av Gabriel och hans finkulturella vänner är ganska underhållande och Grebe sätter fingret den överlägsenhet som inte sällan står att finna i de kretsar som ser sig som bättre än pöbeln. De som skriver eller arbetar med böcker som prisas. Riktig litteratur till skillnad från all massproducerad skit. Det är egentligen inte själva deckarintrigen jag tar med mig, utan den värld som Grebe skapar. Att boken är rejält spännande får ses som en bonus.


Om boken

Välkommen till Evigheten av Camilla Grebe, Wahlström & Widstrand, (2022),

Del sex i serien Flickorna och mörkret.

Vad säger partiledarna om kultur?

pile of covered books

Inför valet i höst har DN Kultur intervjuat partiledarna om vilken kultur de konsumerar. Först ut var Ebba Busch som fick kanske mest uppmärksamhet för att hon lyfte fram Henrik Schyffert som sin värsta kulturupplevelse, något som han självklart tog som en komplimang och passade på att citera Charlie Chaplin:

Den bästa kritiken jag nånsin fått är att fascisterna hatar mig

Intervjun var rätt förutsägbar, minst sagt. Ebba Busch lyfte fram Pelle Svanslös, som hon läser högt för sina barn och självklart även Astrid Lindgren och för att göra det ännu mer supersvenskt, Carl Larsson. Efter att ha läst intervjun är det lätt att konstatera att Busch inte är någon läsare, men att tv och musik verkar stå högre i kurs.

Andra partiledaren som intervjuades var Märta Stenevi och hon lyfter, liksom Busch, fram Frankrike som föregångsland när det gäller kulturpolitik. Tydligt är dock att hon befinner sig mycket mer i samtiden än vad Busch gör. Hon skrattar åt Herr Talman (inte 90-talsserien Seinfeld) och läser böcker som kommit ut nyss. Bland dem finns Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga och Vänligheten av John Ajvide Lindqvist som står även på min läslista. Något som gör mig extra glad är att hon förordar estetiska ämnen på alla gymnasieprogram, något som inte lär plocka en massa röster i höst, men som jag håller med om är riktigt viktigt.

Nooshi Dadgostar väljer bort Astrid Lindgren för Vilhelm Moberg när hon ska utse Sveriges viktigaste kulturperson genom tiderna, men ökar sin folklighet genom att önska sig Babben Larsson som kulturminister. Hon håller på att läsa Annie Reuterskiölds När du dör ska jag vara nära och planerar att läsa Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan och Vargarna från evighetens skog i sommar. Ett lite oväntat, men intressant val. Att Nooshi Dadgostar tipsar om systern Alice senaste bok utan att berätta att det är hennes syster är kanske lite över gränsen, men med det sagt vill jag verkligen läsa hennes senaste bok Göra mig förtjänt.

Ulf Kristersson svarar ganska kort på frågorna, men det finns lite intressant att lyfta trots detta. I tidigare kulturintervjuer har Kristersson överraskat mig positivt och positivt denna gång är att han lyfter en del nyare kultur och att han just läst Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist. Att han också läser Astrid Lindgrens krigsdagböcker får ändå sägas vara ett mer medvetet sätt att nämna henne på än många andra. Synen på kultur känns också vettig, även om den är minst sagt svepande.

Nästa på tur är Magdalena Andersson som (kanske inte så oväntat) nämner Brigitte Nyborg som den fiktiva karaktär som hon identifierar sig med. I läshögen ligger Annie Reuterskiölds bok När du dör ska jag vara nära och det mest positiva med intervjun är att hon lyfter läsning för barn och unga som ett extra viktigt kulturområde. Här får det gärna komma konkreta satsningar. Lite fint är det också att hon lyfter lärare i den kommunala Kulturskolan som extra viktiga. Liksom jag hoppas Andersson på fler böcker av Lydia Sandgren. Det vore sorgligt om det inte blev mer efter Samlade verk.

Jimmie Åkesson lyfter sitt partis fokus på det svenska kulturarvet och svensk kultur, utan att egentligen kunna ge exempel på vad det är. Han tycker dock att Astrid Lindgren är den person som betytt mest för svensk kultur och vill se Lasse Berghagen som kulturminister. Minst en känga till det han kallar ”finkultur” ges och självklart vill Åkesson hellre vara folklig. Musik är viktigt för honom, det är tydligt och då främst hårdrock.

Johan Pehrson jobbar om möjligt ännu hårdare på folkligheten, men har hånats en del på sociala medier efter att han i Aftonbladet påstått sig ha läst såväl Proust som Houellebecq i skolan, trots att den senare debuterade i mitten av 90-talet och översattes till svenska första gången 2000 då Elementarpartiklarna gavs ut av Albert Bonniers förlag. I övrigt lyfter Pehrson vikten av bibliotek, identifierar sig med Alfons Åbergs pappa och verkar gilla att både läsa och gå på teater.

Annie Lööf lyfter fram Selma Lagerlöfs storhet och det är något jag håller med om. Samtidigt känns det lite krampaktigt, som Alex Schulman skriver i sin text om det lite pinsamma i att alla partiledare, utan Jimmie Åkesson enligt honom, försöker vara både mer kulturella och mer folkliga än de är. Jag kan hålla med, men är ändå glad att Lööf lyfter Lagerlöf. Lite tråkigt är det dock att hon snarare berättar om böcker hon vill läsa än böcker hon läst. Om hon håller sig från Astrid Lindgren, nej det gör hon inte, utan berättar om hur hon ofta setts som en Pippi Långstrump.

Det är intressant att få smygkika på partiledarnas kulturvanor, samtidigt är det mer förutsägbart och bekant än nytt och spännande. Läs gärna Barbro Hedvalls text om att det bekanta är det vi vill ha. Det som också är tydligt är vilka av partiledarna som verkligen är intresserade av kultur och som är läsare på riktigt, istället för att bara posera och välja sådant de tror funkar. Jag kan hålla med Alex Schulman om att det är problematiskt, men tror inte att det är så enkelt att de som säger sig gilla ”rätt” kultur fejkar och att endast Jimmie Åkesson är ärlig. Jag ser till exempel Märta Stenevi och Ulf Kristersson som ”riktiga” läsare, möjligen skulle även Nooshi Dadgostar kunna kvala in.

Liknande kulturintervjuer gjordes inför valet 2018 och dem skriver jag om här och här. Spoiler alert: Astrid Lindgren var poppis då också och avslutningen på det andra inlägget håller fortfarande.

Och nej, jag har inget emot Astrid Lindgren. Jag gillar och gillade hennes böcker som barn. Men det är lite som när lärare inte kommer förbi Ondskan när de ska låta sina elever läsa i skolan. Det finns så mycket mer.

You be mother

Meg Mason slog igenom med romanen Sorrow and bliss som bland annat nominerades till Women’s Prize for Fiction. Eftersom jag tyckte mycket om den ville jag också läsa debutromanen You be mother från 2017. Berättelsen tar sin början på en flygplats där en ung kvinna på väg från London till Sydney möter en äldre kvinna som är på väg åt andra hållet. Den unga kvinnan heter Abi och reser till Sydney för att återförenas med Stu pappan till hennes tre veckor gamla son Jude. Abi och Stu träffades när han var utbytesstudent i London och visst tycker de om varandra, men de är unga och barn var verkligen ingenting de längtade efter. I alla fall inte Stu. För Abi blev Jude däremot början på den familj hon så desperat längtat efter. Nu hoppas hon att även Stu ska bli en del av den.

Stus föräldrar lånar den lilla familjen en lägenhet. Hans pappa är försiktigt positiv till arrangemanget och vill gärna ha kontakt både med Abi och sitt barnbarn, men Stus mamma är vansinnig. Stu är det viktigaste hon har och hon tycker att det är otroligt orättvist att han nu tvingas vara familjeförsörjare istället för ”bara” student. Att hennes svärföräldrar skulle bli en del av den familj Abi längtar efter känns helt klart mycket osäkert. Livet blir ensamt för Abi då Stu nästan alltid är borta. Han studerar, jobbar och sover ofta hos sina föräldrar för att få lugn och ro. Av kärleken verkar inte så mycket vara kvar, men han tar sitt ansvar, eller försöker göra det.

När Abi tar med Jude på promenad till en bassäng i närheten av lägenheten där hon bor, träffar hon en äldre dam som heter Phil. En oväntad vänskap växer fram mellan de två kvinnorna och Phil introducerar Abi för sina vänner. Snart är Abi en del av en gemenskap som på ytan känns udda, men som gör henne mycket glad. De äldre vännerna hjälper henne att få ordning i lägenheten och snart börjar livet kännas lite bättre.

Phil bor i ett hus nedanför det lägenhetskomplex där Abi bor. Hon har ganska nyss blivit änka och sörjer fortfarande sin man. De vuxna döttrarna bor i London och vi får följa den yngre av dem, Brigitta som fungerar som en andra berättare. Hon försöker slå igenom som skådespelare och har fått en teaterroll. Ett förhållande med regissören komplicerar det hela. Äldre systern Polly är och har alltid varit den duktiga. Lillebror Freddie är istället bohemen som reser runt i världen utan att ta något som helst ansvar. När Phils döttrar får veta att Abi tillbringar mycket tid hos deras mor bli de oroliga och Polly misstänker att Abi försöker utnyttja Phil. Sanningen är dock att hon bara försöker slippa den tomma lägenheten och Phil blir som en mamma eller mormor för henne.

You be mother är en fin bok om moderskap, vänskap, syskonrelationer och hur till synes små, vita lögner kan ställa till det. Meg Mason bjuder på en känslosam historia med många olika perspektiv på relationer mellan barn och deras föräldrar. Jag tycker väldigt mycket om den, även om den blir lite väl dramatisk ibland. Samtidigt är det kanske naturligt att människor agerar känslomässigt på det sätt som sker i boken.


Om boken

You be mother av Meg Mason, Harper Collins, (2017), 448 sidor

Just nu i augusti 2022

Egentligen borde det här inlägget publicerats igår, men det har varit lite rörigt de senaste dagarna. I fredags ringde mamma runt lunch och berättade att min morfar gått bort. Han var född 1926 och det var egentligen inte oväntat att det hände, men sorg är inte logisk. Morfar Göte var den sista av mina mor- och farföräldrar att lämna oss, nästan exakt två år efter mormor Siv. Både de och min farmor Märta var viktiga delar av min uppväxt, för att inte tala om krutdamen gammelmormor Rut som levde till jag var en bit över 20. Viktigast av dem alla var nog ändå morfar, som var en fantastisk person. Ett större hjärta går nästan inte att finna. Just nu är jag alltså ganska så sorgsen, men i kulturens värld ser det ut så här.

Just nu läser jag The Pact av Sharon Boldon, som en tredjedel in är riktigt bra. Jag läser också Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger av Anders Öhman inför kurs i höst och ska snart börja med Jazz av Toni Morrison som också är kurslitteratur.

Just nu lyssnar jag på Frank Sinatra och tänker på morfar. Dessutom kommer ljudet diverse trädgårdsredskap, fordon och byggmaskiner utifrån. Annars tänker jag mest njuta av tystnaden tills på onsdag då terminen drar igång och den är ett minne blott.

Just nu tittar jag på The Lincoln Lawyer på Netflix, riktigt bra efter de inledande tre avsnitten. Dessutom ser jag Abbott Elementary på Disney +. Den är lite söt.

Just nu längtar jag efter att bli frisk. Både jag och ena sonen är hostiga och febriga. Än så länge visar snabbtesten negativt för covid, men sjuka är vi oavsett. Jag är pigg nog att läsa i alla fall och det är huvudsaken.

Igår publicerade även Anna och Ulrica varsitt just-nu-inlägg. Kika gärna in till dem.

Ett ärligt liv

En av sommarens hittills bästa, men också märkligaste böcker är Ett ärligt liv av Joakim Zander. Den marknadsförs som en spänningsroman och det är den till viss del, men också en äventyrsroman, en relationsroman och en universitetsroman. Aka-porr* med actiondrag, skulle kunna vara en passande beskrivning.

Prologen utspelar sig egentligen efter bokens övriga händelser och bildar, tillsammans med epilogen, en ram runt det studentäventyr i Lund som utgör resten av boken. Huvudpersonen är vuxen och är inbjuden för att diskutera sin nyutgivna debutroman som just översatts och släppts i Tyskland, där Nordic noir är hett. I ett samtal med en journalist diskuterar han protagonistens agerande, som han själv menar är ett resultat av tristess. Boken bygger på brott som har begåtts, där förövarna fortfarande inte avslöjats eller hittats. Författaren ger ett förslag på hur brotten genomfördes och vilka som gjorde det. Journalisten är mest upptagen med det faktum att brotten inte fördöms i romanen, något han tycker är bekymrande. Han undrar också, ganska självklart, hur mycket av det som berättas i romanen som är sant. Här ges inget egentligen svar, men när författaren ser någon i publiken som han känner igen och vi sedan förflyttas tillbaka till deras första möte, anar läsaren att det som berättas är någon slags sanning. Detta förstärks av att historien berättas i jag-form av en berättare som definitivt är inblandad i det som händer.

Vår namnlöse huvudperson flyttar från Östergötland till Lund för att studera juridik. Han hyr ett rum i en lägenhet där Victor och Ludvig bor. Deras tredje lägenhetskompis Totte studerar utomlands och de behöver en hyresgäst. Allt blir fel redan från början och det är tydligt att de kommer från en helt annan värld än vår huvudperson. De har dyra vanor och behandlar honom mer som en anställd än en vän. När de har fest är han där, men för att fixa med mat och dryck, inte som gäst. Värsta sortens överklassbrats totalt utan moral och empatisk förmåga.

Livet förändras totalt en dag då vår huvudperson av en slump reser till Malmö och deltar i en demonstration. Det händer ganska ofta att han bara följer efter om någon säger något och när en person frågar om han ska till demonstrationen svarar han ja och drar dit. Medvetet självklart, men samtidigt till synes helt utan vilja. Under demonstrationen träffar han för första gången Max och hon dyker sedan upp i Lund för att ta med honom till Köpenhamn. Max är som en virvelvind och vår protagonist dras med. Snart blir han en del av gänget som Max bor med i ett stort hus mitt i Professorsstaden och livet förändras totalt.

Som jag skrev inledningsvis är Ett ärligt liv något av det märkligaste jag läst. Det betyder inte att det inte är en bra bok, för det är verkligen en jättebra bok, men den är annorlunda och svår att greppa. Lika lite som huvudpersonen får veta om gänget kring Charles, ägaren av huset i Professorsstaden, lika lite får vi veta. Få förklaringar ges till karaktärernas agerande och en del av mig vill veta mer, få fler förklaringar, men samtidigt älskar jag mystiken. Joakim Zander skriver riktigt bra och bygger upp en obehaglig stämning. Jag är lite sugen på att läsa hans tidigare böcker som verkar vara mer klassiska spänningsromaner.

* Romaner som utspelar sig i en akademisk miljö, inte sällan på internatskolor eller andra skolor där eleverna/studenterna både bor och studerar.


Om boken

Ett ärligt liv av Joakim Zander, Wahlström & Widstrand, (2022), 344 sidor

Scroll to Top