enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2018 (Sida 1 av 12)

Jag hatar kaniner och blommor och barn

Jag hatar regn, mörker och att bli blöt om fötterna. Och egoistiska människor, jag hatar egoistiska människor. Huvudpersonen i Per Nilssons och Lisen Adbåges bok Jag hatar kaniner och blommor och barn hatar just kaniner, blommor och barn. Bland annat.

På första uppslaget står en lång, rödhårig man med ryggen mot oss och tar ut sin jacka ur garderoben. I handen håller han ett koppel, vilket ger oss en ledtråd om vem som berättar. Att vara inne är något annat huvudpersonen hatar. Det är bättre att vara ute och känna solen och vinden. Det älskar hen. Och Tage. Tage är bra.

När de kommer ut på gården leker några barn där. Berättaren hatar barn. Däremot tycker hen att det är väldigt roligt att skrämma dem. Och kaniner är ingen hit. De borde inte få finnas tycker berättaren. De ska också skrämmas. Katter är också hemska, för trots att de försöker verka mjuka och snälla är de elaka och onda. Och så fortsätter det. Den sura huvudpersonen hatar allt och alla, tills hen hittar en gammal halväten korv och några döda kråkor. Då blir livet lite lättare och berättelsen vänder. Vi får nu veta allt som berättaren älskar och mest av allt älskar hen det lilla barnet Tage.

Så vem är den här sura typen egentligen? Det blir kanske en överraskning för läsaren, en alldeles lagom överraskning i en bok som jag gärna hade läst högt för mina barn om de bara varit lite yngre. Jag tycker mycket om Per Nilssons text som skulle kunna gå att läsa med rolig och arg röst och Lisen Ådbåges fina illustrationer. Det finns många detaljer i bilderna, mycket att titta på och prata om. Det är då bilderboken är som bäst, när även bilderna lockar till samtal. Mitt i gråa november är det dessutom härligt med färg och blommor.

Om jag hade haft yngre barn tror jag att Jag hatar kaniner och blommor och barn hade blivit en familjefavorit, eller i alla fall en mammafavorit. Möjligen är det inte så kul om ungarna börjar prata om saker de hatar, men det är det värt.

 

Dom som bestämmer

Temat på Kulturkollo den här veckan är “Bildligt” och jag tänkte därför bjuda på några inlägg om bilderböcker, en genre som mina barn har vuxit i från och som därmed inte direkt finns i mitt liv.

Dom som bestämmer av Lisen Adbåge lånade jag på biblioteket just för att det är Lisen Adbåge som skrivit och illustrerat. Hon är en favorit som jobbar med starka färger och få ord.

Dom som bestämmer utspelar sig på en gård mellan några höga hus. Där finns dom som bestämmer och dom som som inte får vara med, eller vi som inte får vara med, för det är ur deras perspektiv boken berättas. När alla är på gården säger dom som bestämmer åt de andra att sticka, men när de gör det och börjar gunga, kommer dom som bestämmer och förstör.

Situationerna som tas upp är typiska och kan säkert engagera små läsare, liksom de engagerar mig. Dom som bestämmer är verkligen inga trevliga typer och de förstör så mycket. Så kommer vändpunkten när vi som inte får vara med tar kontrollen och då blir jag som hejar på dem riktigt glad. Ännu gladare blir jag åt hur allt löser sig till slut. En bra bok och ett bra budskap. Det är inte så enkelt att någon bara är dum, det går att förändra och förändras. Med få ord och enkla, men ändå innehållsrika illustrationer, berättar Lisen Adbåge en lagom spännande historia.

Det som stör mig är språket, eller i alla fall vissa delar av det. Jag har nämligen extremt svårt för dom och svenskläraren i mig vrider mig lite av obehag under läsningen. Dumt av mig, men det förstår lite av upplevelsen. Nu antar jag att få småbarnsföräldrar och definitivt få små barn bryr sig det allra minsta om att Adbåge använder dom, men den här snobben reagerar.

Men trots detta lilla förhatliga ord är Dom som bestämmer en bra bok. Jag gillar Adbåges lite fula illustrationer, där hon med enkla medel får fram väldigt mycket om såväl karaktärer som miljö. Färgerna är ofta starka, men mest tycker jag nästan om det ganska grå uppslaget där vi som inte får vara med spelar fotboll med ett gäng andra ungar och dom som bestämmer står som svarta skuggor och tittar på. Det är mycket känslor som förmedlas i den bilden.

Familjen i huset bredvid

Pleasant Court är en idyllisk gata för välanpassade barnfamiljer och i mitt huvud ser den lite ut som Wisteria Lane där de desperata hemmafruarna bor. Pleasant Court befolkas inte av människor som är på långa vägar lika galna, men visst finns det hemligheter som stannar innanför hemmets fyra väggar och definitivt en ständig kamp för en välpolerad fasad.

Till Pleasant Court flyttar så den ensamstående och barnlösa Isabelle, som inte riktigt passar in och därför får mycket uppmärksamhet av sina nyfikna grannar. Den som blir mest nyfiken är Essie, vars känslor för Isabelle nästan liknar en förälskelse. Essie är den karaktär som drabbar mig mest. Hon har två barn, är gift med träningsnarkomanen Ben och har sin mamma Barbara boende i grannhuset bort. I inledningen av boken får vi veta att Essie mådde riktigt dåligt när dottern Mia föddes och vid ett tillfälle lämnade dottern i sin vagn i parken och gick hem. Denna händelse har självklart påverkat Essie väldigt mycket och när historien börjar på riktigt har det gått tre år, men osäkerheten och det dåliga samvetet finns kvar. Nu är hon hemma med den yngre dottern Polly och ser det som en andra chans att visa att hon faktiskt är en bra mamma.

Grannen Ange är på ytan totalt perfekt och även om Essie hade hoppats att få vänner på gatan kommer hon sällan förbi det ytliga och glättiga umgänge som är det som erbjuds. Inte heller med grannen Fran, som har barn i samma ålder som Essie. Nu erbjuder Ange någon slags vänskap när hon bjuder in Essie och Fran för att skvallra om den nya grannen.

Ange och Fran är i Essies ögon helt perfekta och även om hon vill bli deras vän känner hon sig alltid underlägsen. Ang driver en framgångsrik mäklarfirma och Fran är föräldraledig från jobbet på en advokatbyrå. Vi läsare får kika in bakom fasaderna och inser snart att det perfekta familjelivet inte existerar. I alla fall inte på Pleasant Court.

Familjen i huset bredvid är första boken jag läst av författaren Sally Hepworth och jag tycker definitivt att förlagets jämförelse med Liane Moriarty är befogad. Inte bara för att båda bor i Australien, utan för att Hepworth liksom Moriarty är duktig på att skapa trovärdiga karaktärer som bär på hemligheter, karaktärer som är mänskliga och som engagerar. Familjen i huset bredvid är en lättläst och välskriven bok som tydligt visar att allt inte är som vi ror vid första anblick. Jag läser gärna mr av Sally Hepworth.

Skendöda är ingen mellanbok

Louise Boije af Gennäs genrebyte som författare har hittills varit otroligt bra. Berättelsen om Sara, som flyttar från Örebro till Stockholm efter sin pappas död, ska bli en trilogi med namnet Motståndstrilogin. Blodlokan, första delen i serien, var riktigt spännande och tempot var högt. Inledningsvis skapade Sara sig ett ganska bra liv i Stockholm, men när hon träffade Bella förändrades allt. Bella ordnade så att hon fick ett toppjobb och erbjöd henne att flytta in i hennes lägenhet. Det visade sig senare att Bella inte var den Sara trodde att hon var. Inte heller pojkvännen Micke var det, eller pappans vän Fabian. Snart vet Sara inte vem hon ska tro på och vågar inte lita på någon.

Nu jag har just läst Skendöda, som är andra delen i trilogin. Ofta är andra boken något av en transportsträcka mot upplösningen, men så är inte fallet när Boije af Gennäs skriver thrillers. Några av de trådar som blev hängande i slutet av första boken knyts ihop ganska snabbt och sedan börjar ett nytt kapitel i Saras liv när hon flyttar in i en ny lägenhet och får en tjänst på McKinley. Där arbetar hon med projektledaren Ola som styr firman tillsammans med Anastasia och så finns Johan, som fattar tycke för henne. Och så får vi inte glömma receptionisten Berit, som hör och ser allt.

Det är mycket skumt som händer i Saras liv. Hon hör röster i lägenheten, är säker på att någon tar sig in till henne och saker och personer hon är säker på att hon sett försvinner spårlöst. Även hennes mamma är säker på att Micke hänger runt i Örebro och spanar, men lyckas aldrig peka ut honom.

Frågan är vem Sara kan lita på. Är Sally verkligen hennes vän? Hur är det med journalisten Andreas, är han med henne eller mot henne? Och Johan, är han någon hon vågar leva med?

En sak som jag verkligen gillar är hur aktuell Skendöda är. Vi får läsa om turerna i Svenska Akademien och ibland känns det som att Boije af Gennäs har petat in rykande aktuella detaljer precis före tryckning för att verkligen skapa känslan av att det som händer Sara händer precis här och nu. Sedan finns också de gamla tidningsurklippen även i den här boken. Lite färre och det är bra, då jag kommer på mig själv med att skumma dem. Dumt egentligen, då de finns där av en anledning och vi vet ännu inte riktigt vilken den är. Motståndstrilogin heter serien, men vi vet inte heller ännu vilka det är som gör motstånd och mot vad. Det går att ana, men inte veta.

Skendöda är obehaglig på ett krypande sätt, men också riktigt brutal ibland. Hela boken är en förberedelse för finalen som måste komma i nästa bok. Allt är upplagt för en mycket spännande tredje del. Verkanseldsom den heter, kommer i vår och jag ser verkligen fram emot den.

Väckelse är lagom läskig

När Bokbubblarna läste King bestämde jag mig för att läsa Väckelse. En av Kings senaste böcker och en obehagligt krypande historia som jämförs med H P Lovecraft och Edgar Allen Poe.

Boken utspelar sig i New England, eller King-land, under 60-talet. Huvudpersonen Jamie Morton är sex år när han för första gången möter pastor Charles Jacobs, som kommit till det lilla samhället där Jamie och hans familj bor. De ska äntligen få en egen präst. Självklart vet sexåringen inte att mannen som pratar med honom om hans leksakssoldater ska följa honom hela livet.

Charlie Jacobs är en omtyckt präst och tillsammans med sin fru och sin son skapar han ett hem där ortsbefolkningen alltid är välkomna. Mest bryr han sig om barnen och de tycker om honom. Flera gånger reflekterar den vuxne Jamie, som är den som berättar historien, över hur märkligt det är att hans föräldrar låter honom umgås så mycket med en vuxen man, men ingen reflekterade över det. Nu hände inget obehagligt ska tilläggas, i alla fall inte så länge Jamie var barn.

Istället är Charlie Jacobs en stor idol. Hans experimenterande med elektricitet gör honom extra spännande och när han lyckas behandla Jamies bror och ge honom tillbaka sin röst, blir han en stor idol. Just elektriska experiment är en stor del av Jacobs liv och en stor del av den fortsatta berättelsen om honom och Jamie.

Så slutar familjen Jacobs liv i det lilla samhället på ett tragiskt sätt. En olycka sker och Jacobs håller en predikan som får honom avsatt. Jamie kommer dock att träffa Charlie Jacobs igen som vuxen och hamnar i skuld till honom för livet.

Jag gillade Väckelse. Det är en spännande historia med intressanta karaktärer och miljön de befinner sig i tilltalar mig. Däremot tycker jag inte riktigt om Kings omständliga sätt att skriva. Väckelse hade mått bra av att förkortas något. Det är just tjockleken på Kings böcker som får mig att tveka inför läsningen av hans äldre, nu klassiska böcker. Det är så himla många ord och väldigt ofta behövs de inte. Han kör inget less is more den gode King, men spännande böcker kan han helt klart skriva.

Här finns en söndagssmakbit ur boken från när Jamies bror får tillbaka rösten.

Inte längre min

Ann-Helén Laestadius följer upp sin augustprisbelönade Tio över ett med ännu en bok om Maja i Kiruna. När Inte längre min inleds har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och bästa vännen Julia har flyttat till Luleå. Flytten av Kiruna har inletts och det blir bestämt att huset Maja bodde i tidigare ska vara ett av de hus som faktiskt flyttas istället för att rivas som planerat. Hon vill flytta tillbaka, men det vill ingen annan i familjen.

Maja känns ensam i den här boken och hon bär på en sorg som ingen riktigt vill eller kan förstå. Titeln på boken skulle kunna handla om huset som inte längre är hennes, eller vännen som flyttat och fått en annan bästis, eller kanske om staden Kiruna, som inte längre är samma staden. Maja vill så gärna att allt bara ska vara som vanligt, men istället förändras allt. Inte heller pojkvännen Albin är vad han har varit och talar till och med om att göra ett annat gymnasieval än vad han och Maja har bestämt.

Att skriva en uppföljare är alltid svårt, men när det nu är gjort hoppas jag att det blir en trilogi om Maja. Inte längre min är bra, men den är stillsam och berättelsen blir inte riktigt färdig. Jag vill inte lämna Maja i ett så ovisst läge som hon befinner sig i, nästan mer ovisst än efter Tio över ett. Dessutom tycker jag att Kiruna gott kan få en bok till. Efter nyheten att malmen i Kirunagruvan sinar snabbare än man räknat med, finns definitivt mer att skriva om.

I väntan på slutet

Slutet av Mats Strandberg utspelar sig några veckor innan jordens undergång. Kometen Foxworth är på väg mot jorden och eftersom människorna inte lever i någon actionfilm, finns det inga superborrare som kan ge sig ut i rymden och klyva den. Ingen behöver spekulera kring huruvida undergången kommer eller inte, alla vet att den gör det. Eller ja, de flesta i alla fall. Det finns några kometförnekare, som är säkra på att all panik är överdriven. Och så finns de som vill förtränga att slutet är nära, för att orka leva vidare ens en dag. Men de flesta vet att de snart ska dö. Det är fyra veckor och fem dagar kvar.

I  världen som snart inte finns mer bor Simon. Han är 17 år och borde ha hela livet framför sig, men så är det alltså inte. Planen är då att leva så gott det går den tid som är kvar. Han ska hänga med sin flickvän Tilda och ta vara på varje minut. Så blir det inte, då hon vill leva sina sista veckor på ett helt annat sätt. Som så många andra försöker hon döva smärtan med alkohol och droger. Någon mysig tvåsamhet är inte det hon vill prioritera.

Parallellt med Simons berättelse får vi läsa vad Lucinda skriver i appen TellUs, där människors historier sparas och  förhoppningsvis kan läsas av någon annan, någongång, någonstans. Hennes inlägg är fulla av funderingar över livet och döden, vackra, ärliga och ofta smärtsamma att läsa. Lucinda har levt med döden vid sin sida länge och har bestämt sig för att avsluta sin cancerbehandling eftersom döden ändå kommer oavsett vad hon gör. Innan hon blev sjuk simmande hon tillsammans med Tilda och tillhörde samma umgängeskrets som Simon. Nu vågar hon sig ut i livet igen, för en sista chans att leva det i alla fall nästan fullt ut.

Karaktärerna i Slutet är så fint gestaltade. Genom Simon får vi lära känna hans mammor, som separerat och nu försöker hitta tillbaka till varandra. Stina, som är präst, har bråda dagar då många behöver stöd i sin sorg och rädsla. Den som berör mig mest är kanske systern Emma som är gravid och inte riktigt vill tänka tanken att hon aldrig kommer att hinna se sitt barn. Det gör ont att läsa om dem, men det är värt varenda tår. Strandberg är skicklig på att skapa trovärdiga och relaterbara karaktärer, som trots att de befinner sig i en extrem miljö känns väldigt vanliga. Det är kanske det som gör det extrema så trovärdigt.

Strandberg säger i intervjuer att han skrev Slutet för att hantera sin klimatångest och visst finns det en tydlig parallell mellan människans förmåga att förtränga det farliga med kometen och med miljöförstöringen. Det är som när Lucinda och Simon åker tåg och funderar över hur allt kan se så normalt ut när katastrofen är så nära och Lucinda påpekar att det var samma med miljöförstörelsen, att människorna inte ville förstå eftersom allt såg ut som vanligt. Det spelade ingen roll att isarna smällde långt bort, när allt såg ut som vanligt utanför fönstret. Med sommaren i färskt minne kan vi konstatera att det inte ens spelar någon roll att det faktiskt ser annorlunda ut, för så fort det är över glöms det bort. Någonstans måste vi fundera på om vårt sätt att hantera klimatångest verkligen är så himla lyckat. Syns inte, finns inte som strategi är liksom sådär. Det är inte så att vi träffas av en komet, men vi kanske borde tänka att den är på väg.

Jag tyckte jättemycket om Slutet och berördes så av människornas öde. Just greppet att räkna ner till den undergång som är oundviklig påminner mig om en av mina favoritdystopier På stranden av Nevil Shute, där hotet är ett moln av strålning. På samma sätt som Shute har Strandberg ett lågmält och nästan sakligt sätt att beskriva katastrofen. Känslorna väcks inom karaktärerna och förflyttas till mig som läsare. Det är skickligt och snyggt gjort.

Huset på Cap Corse

Huset på Cap Corse av Emma Piazza kan vara en av de absolut märkligaste böcker jag läst. Det jag trodde skulle vara någon slags utvecklingsroman om en kvinna som söker sina rötter visade sig vara en actionfylld historia om hämnd och ond bråd död. Kanske var det också därför jag hade svårt att ta mig igenom den.

Första gången jag började läsa Piazzas bok gav jag upp ganska snabbt. Jag gav den en ny chans och läste till och med om de sidor jag läst. Den här gången fastnade jag inledningsvis, men sedan blev det för rörigt och för knäppt och jag lade boken på is igen. Tredje gången gillt läste jag så ut Huset på Cap Corse och jag är inte riktigt säker på vad jag tycker.

Berättelsen inleds med att en dotter riktar en pistol mot sin far. Eller det är så det verkar vara i alla fall. Det är en prolog som utspelar sig i mars 2016 på Korsika och därefter börjar historien om Terese i Lissabon en månad tidigare. Hon är 30 år, konstnär utan inspiration, ensam, övergiven och på jakt efter meningen med livet eller i alla fall någon slags tillhörighet. Mötena med den äldre mannen William, som ger henne lektioner i portugisiska, ger tillvaron någon slags styrsel. När hon ska resa till Korsika för att hälsa på sin farmor och faster och ta del av ett arv, följer han med för att leta efter en konstnär som han sökt för en intervju.

Huset på Cap Corse handlar om en släkt som döljer mer än de visar. Där konflikterna är många, men ordlösa. Det är också en bok där miljön spelar en egen roll och öns isolering speglar Tereses utsatthet. Någonting gör ändå att det som börjar ganska fint och lågmält spårar ur och jag är lika överraskad som när jag såg Tarantinos From Dusk Till Dawn och det helt plötsligt, utan förvarning eller ens lite logik, dök upp en massa vampyrer.

Berättarperspektivet är komplicerat. Olika personer berättar ur olika synvinklar och det är inte alltid klart vem som talar och när orden uttalas. Det finns något drömskt över Piazzas stil, men också något osäkert, vilket gör att det som skulle kunna vara stämningsfullt och vackert ibland bara blir rörigt. Karaktärer flyter ut och in i handlingen utan att egentligen presenteras och även där pendlar det mellan att fungera utmärkt och att falla platt. Alla karaktärer är inte trovärdiga och deras drivkrafter ibland mycket märkliga.

Vi kommer snart hem igen

Förra året nominerades Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen till Augustpriset. I Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är hennes syster Livia Fränkel en av de sex personer som berättar om vad som hände dem före, under och efter andra världskriget. Boken nominerades igår, väldigt välförtjänt, till årets Augustpris i barn- och ungdomskategorin.

Livia, Tobias, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth levde på olika platser i Europa, bland annat i Tyskland, Ungern, Polen och Rumänien. De var alla barn och ungdomar när de fick uppleva inskränkningar på grund av sitt judiska ursprung. Inskränkningar som sedan ledde till att de placerades i ghetton och eller koncentrationsläger. De förlorade alla nära och kära under kriget och kom senare till Sverige där de skapat sig ett liv.

Vi kommer snart hem är en bra och viktig bok. Serieformen är effektiv och drabbande. De få och väl valda orden berättar i kombination med bilderna historier om vissa människors utsatthet och andra människors grymhet. Det är några serierutor som drabbar mig mer än andra, som den när ett gäng killar hotar Livia, som just börjat skolan, kallar henne äcklig jude och säger till henne att åka hem. Livia är född i landet där de befinner sig och kan alltså inte åka hem. Precis samma är det för många här i Sverige idag, som inte ses som svenskar trots att de är födda här, bara för att vissa är så sjukt fixerade vid utseende och ursprung. Senast var det en apoteksanställda som berättade om hur de utsatts för rasism och islamofobi av kunder. Många av dem är födda i Sverige, men det spelar ingen roll för de som ändå inte anser dem vara svenska. Någonting har hänt med samtiden, när fler och fler människor tycker att de har rätt att säga vad som helst till andra. Många av mina elever vittnar om vardagsrasism. Till exempel blev en flicka från ett land i Afrika helt oprovocerat kallad apa av en äldre dam på bussen och ombedd att åka hem.

Den andra rutan som gjorde mig illamående just för att den är så aktuell är en där en lärare som varje dag upprepar för Susanna och hennes klasskamrater att de tyska trupperna snart är hos dem och då slipper de judarna. Självklart finns det även rasister bland våra lärare idag i Sverige. Jag undrar hur de bemöter elever som inte passar in i deras drömsamhälle.

Vi kommer snart hem igen rekommenderas för läsare från 11 år och uppåt och jag tror och hoppas att den kan nå många som kanske inte läser böcker annars. Det är viktigt att rösterna från de som upplevde förintelsen når ut till så många som möjligt, då vi lever i en tid där många verkar ha glömt historien. Däremot skulle jag som förälder inte låta mina barn, som är 12 och 13 år, läsa den här boken utan mig eller sin pappa som sällskap. Det är en så obehaglig och skrämmande bok att den kräver vuxensällskap. Bilderna och orden kryper under skinnet och kommer mycket troligt att stanna kvar länge, länge.

 

Dagen du förstörde allt

Kassandra och Melanie är bästa vänner och har just börjat på gymnasiet. De går på varsitt program och har inte riktigt landat i sina respektive klasser. Helst vill de vara med varandra, men de har trots att de är bästa vänner, olika intresse och är bra på olika saker.

I den speciella glänta i skogen, som de kallar Tidssmygen, ligger de i gräset och talar om det förflutna, om nuet och om framtiden. Det är bara det att det inte blir någon framtid för Kassandra. Tidigt på morgonen den fjärde oktober ringer telefonen och Melanies mamma svarar. Gråtande kommer hon in i dotterns rum och berättar att Kassandra är död. Hon har valt att avsluta sitt liv. Faktiskt känns det som att hon avslutat även Melanies.

Dagen du förstörde allt är Linnea Dahlgrens debut och vilken debut det är. Språket är fantastisk, enkelt men så poetiskt och vackert. De stora känslorna som Melanie och de andra kring Kassandra känner är så väl beskrivna att de känns i hela kroppen. Det är ingen undersökande bok, den utreder inte det hemska som skett och vi får egentligen inte veta varför Kassandra valde att ta sitt liv. Istället är det just känslorna som står i centrum och svårigheten i att hantera förlusten av någon som betyder allt. Jag tycker väldigt mycket om den här boken.

En liten parentes bara från en lärare på estetiska programmet. Fortsätt inte att nära myten om att det är ett program där man inte behöver plugga. Nu nämns det två gånger och en av gångerna säger en karaktär visserligen emot. Det är bra, men inte tillräckligt. Nu förstör det absolut inte boken, men det finns en del fördomar om olika gymnasieprogram i den och även om de bara flimrar förbi är det lite synd att befästa fördomar.

 

Sida 1 av 12

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: