enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2018 Sida 1 av 15

Nu och för alltid, Lara Jean

Det är sockersött och egentligen alldeles för smörigt för min smak, men jag absolut älskar Jenny Hans böcker om Lara Jean och hennes familj. I Nu och för alltid, Lara Jean närmar sig examensdagen och slutet på high school. Peter och Lara Jean har en plan att gå på samma collage och att de ska fortsätta vara ett par råder det ingen tvekan om. Självklart uppkommer hinder på vägen och de är mer eller mindre lätta att överkomma.

I familjen Song Covey är årets kanske största händelse ändå att pappa ska gifta sig med grannen Trina. Lara Jean och Kitty som träffat henne mycket tycker att det känns fint, medan Margot som fortfarande ser henne som mrs Rothschild är mer skeptisk. Att Margots nya liv finns långt från familjen blir tydligt och kanske är det därför som Lara Jean så gärna vill studera nära hemmet. Samtidigt funderar hon mycket kring sina val och vem hon egentligen gör dem för.

Nu och för alltid, Lara Jean är den sista boken i serien och Jenny Han, som från början bara tänkt skriva två böcker om Lara Jean, menar att den tredje boken får ses som en bonus. Ändå hoppas jag på en fyra, för visst finns det mycket mer att berätta om collagelivet, kärleken och familjen Song Covey. Jag är inte riktigt redo att ta farväl och önskar av hela mitt hjärta att Jenny Han känner detsamma.

Slaget om Troja

Platsen är Grekland, ett land som drabbats hårt av andra världskriget. Många är de fäder som likt berättarjagets försvunnit för att aldrig komma hem igen. Pojken som berättar historien bor i den lilla byn där Slaget om Troja utspelar sig och ibland kommer kriget väldigt, väldigt nära. Då tar byns lärare med sig sina elever till en grotta för att skydda dem från de engelska bomberna i den av tyskar belägrade byn. Där berättar hon om ett helt annat krig på en annan plats, nämligen det trojanska kriget orsakat av den sköna Helenas svek och skildrat i Homeros Illiaden. Tankarna går till Tusen och en natt där lärarinnan fungerar som den som håller hoppet uppe och kanske räddas både sitt och andras liv genom att berätta historier.

I grottan finns sju elever och bland dem berättarjaget som är hopplöst förälskad i sin fröken. Där finns också den jämnåriga Dimitra som är hans vän, men också någon som är förälskad i honom. På torget i byn avrättar tyskarna partisaner, men i grottan är det andra som får mista livet. Ett fjärran krig hjälper dem att hantera det hemska som omger dem. Samtidigt förskönar fröken inte det brutala krig som Homeros skrev om.

Jag hade önskat mig mer av Grekland och mindre av Troja, men tycker ändå mycket om Slaget om Troja. Det är en vackert skriven bok som möjliggör för fler att ta till sig Homeros kanske tunga (både bokstavligen och bildligt) epos om ett krig som känns minst lika meningslöst som alla andra krig. Theodor Kallifatides språk är som vanligt fantastiskt och jag tycker om hur han återger Illiaden på ett mer lättillgängligt sätt, utan att förenkla för mycket. I hans skildring blir de som var inblandade i slaget om Troja mer eller mindre maktlystna figurer som inte räds våld, men också är väldigt känsliga för något som helst motstånd eller ens kritik. Det är snyggt och välskrivet, men ibland kanske lite väl distanserat.

Om författarna 2018

Kön är egentligen lite förlegat som sorteringsmodell, men jag har ändå gjort ett diagram utifrån författares kön även i år. Två av de böcker jag läst är skrivna av flera författare med olika kön och står därför som “båda”.

Det är helt klart så att jag läser fler böcker skrivna av kvinnor och det blir fler för varje år. Tidigare hade jag som mål att läsa ungefär lika många böcker av män som kvinnor, men nu struntar jag i vilket och läser böcker som lockar mig. I år blev fördelningen så här:

Att jämföra med tidigare år, då fler män kvoterades in.

Som vanligt har jag också fört statistik över de länderna författarna kommer ifrån och valt att i första hand titta på var de är födda och vilket språk de skriver på. Gällande författare som skriver på svenska räknar jag dem som just svenska även om de inte är födda här. Något undantag kan förekomma om författaren levt en kort tid här och större delen av sitt liv i ett annat hemland, som dessutom definierar författaren. Jag har t.ex. räknat Fatemeh Khavari som författare från Afghanistan, vilket inte på något sätt är ett tecken på att jag inte ser henne som svensk också.

Bland övriga länder finns Afghanistan, Argentina, Brasilien, Burundi, Indien, Island, Israel, Jamaica, Kamerun, Kanada, Nordkorea, Nya Zeeland och Schweiz.

Tydligt är att Storbritannien drar ifrån jämfört med USA, vilket jag bland annat skyller på min Anglofila april och den tillhörande resan till Brighton.  Det handlar också om att jag blir mer och mer anglofil och mindre intresserad av det amerikanska, inte sällan svulstigare. Spontant tyckte jag vid sammanräkningen att jag läst lite franskt, men det är ändå mer än förra året. Jag har också läst mer från grannländerna Norge och Danmark.

Fördelningen mellan världsdelarna visar att jag som vanligt läst mest från Europa och Sydamerika är som alltid den världsdel jag prioriterat minst. Så här ser fördelningen ut.

Att jämföra med följande fördelning de senaste åren:

Ett läsmål för 2019 är att läsa mer från Afrika, Asien och Sydamerika, för att jämna ut statistiken något.

 

Vad jag läste 2018

Jag älskar att grotta ner mig i statistik och fattar om ni inte tycker det är lika roligt, men mer statistik kommer det att bli ändå.

Format är något jag brukar föra statistik över och de senaste åren har jag läst fler och fler e-böcker. I år ser fördelningen ut så här:

Ungefär 3/4 av de böcker jag läser är e-böcker och 74% är en liten ökning från förra året, då e-böckerna utgjorde 71% av de böcker jag läste. Det går också att se ett litet uppsving för pocketboken, jämfört med de senaste årens riktiga bottennapp och jag tror att det har att göra med all uteläsning under året. Pocketböcker går annars bort inomhus och det skyller jag helt på åldern.

Så här har det sett ut de senaste fyra åren. Det märks att jag läst de flesta av Sekwas böcker i e-format i år, då de annars brukar stå för de danska banden.

Genres är något annat jag för statistik över. Så här såg det ut 2018:

Spänning innefattar deckare, thrillers, skräck och annat läskigt. Sakprosa är allt som inte är påhittat, t.ex. biografier, självbiografier och reportageböcker. Noterbart är att jag läst ovanligt lite grafiskt i år. Skärpning på det. Även lyrik har det varit dåligt med och ovanligt lite ungdomsböcker också.

Så här har det sett ut de senaste åren:

 

 

När jag läste 2018

Jag läste 142 böcker 2018, vilket var mer än de 130 jag hade satt som mål. Det är ett bra år jämförelsevis. Så här har det sett ut sedan jag började räkna 1999.

Min läsning varierar alltid under året, med en topp under juli, så också i år. Hela 16 böcker läste jag i juli, vilket visserligen ska jämföras med 21 i juli 2017 och galna 24 2015 (då var vi tre veckor i Spanien under juli). Jag hade också en ovanlig och lite oväntad topp under den korta månaden februari, då jag hann med hela 15 böcker att jämföra med 12 2017 och 8 2016. Faktiskt hade jag bara en riktig bottenmånad 2018 och det var i november då jag läste 8 böcker, vilket faktiskt är helt okej med tanke på att november är en trög månad varje år och än mer så just i år. Annars brukar september vara en riktig bottenmånad, men i år läste jag faktiskt 11 böcker då.

I mitt numera riktigt röriga 13-18-diagram går det att se mönster och då framgår att året varit förhållandevis jämnt, utan några riktiga toppar eller dalar, jämfört med tidigare år.

 

Dockskåpet och andra berättelser

Katherine Mansfield från Nya Zeeland är en av de mest ansedda novellförfattarna och hennes samling Dockskåpet och andra berättelser från 1923 innehåller flera kända noveller. Titelnovellen “Dockskåpet” är som så många andra av Mansfields noveller självbiografisk och handlar om två systrar som får ett dockskåp. Genom att bjuda in andra barn att titta på det får de en hel del vänner, men när de så bjuder in barnen Kelvey, som är de fattigaste i skolan, att titta på skåpet reagerar omgivningen rejält.

Klass är ett genomgående tema i Mansfields noveller och den jag tycker bäst om i samlingen är “En kopp te” där en rik kvinna bjuder med en tiggerska hem på te. Jag tycker också om “Smekmånad” och den något makabra “Kanariefågeln”. Över huvud taget är jag förtjust i Katherine Mansfields sätt att skriva och läser gärna mer av henne.

Till minnet av en villkorslös kärlek

När jag lyssnade till Jonas Gardell på Bokmässan talade han om vikten av att inte avslöja inledningen till sin bok Till minnet av en villkorslös kärlek, men jag är ledsen, för jag måste faktiskt göra det, eftersom jag tycker att det är så briljant att skriva en roman som en biografi över sig själv. Det är nämligen inte Jonas Gardell själv som skriver boken, eller i alla fall inte bara, utan en författare som skriver en bok av den avlidne författaren Jonas Gardell, som förolyckas i en rondell på väg hem från en föreställning. Han är nu bortglömd och därför är det faktiskt ganska märkligt att någon väljer att skriva en bok om honom.

Det som är kanske ännu lustigare är att Jonas Gardell inte ens får vara huvudpersonen i biografin om sig själv, då hans mamma Ingegärd Rasmussen tar över och hamnar i centrum. Och vilken kvinna hon är. Frispråkig och egen, med en karriär som borde blivit mer än den blev. En kvinna som föddes i en tid då kvinnor inte fick de möjligheter hon borde ha fått.

Jonas Gardell porträtterar sin mamma med stor kärlek och jag känner verkligen både för henne och för honom. De delar där hennes demens är som värst var svåra för mig att läsa av personliga skäl, men jag tycker ändå att Gardell lyckas berätta om alla galna historier som modern berättar, utan att driva med henne för mycket.

Det är en mångordig bok Gardell har skrivit och ibland blir jag lite matt av att allt ska berättas om och om igen. Samtidigt blir läsningen som en show av och med författaren själv och det finns en vits med det. För min del hade boken dock gärna fått vara lite stramare, men det kan vi ju inte beskylla Jonas Gardell för, då Till minnet av en villkorslös kärlek inte ens är skriven av honom.

The Café at Seashell Cove

Det finns verkligen hur många böcker som helst som utspelar sig på ett café eller ett bageri eller något liknande. Alltid är huvudpersonen en kvinna mitt i livet som behöver en nystart. Karen Clarkes The Café at Seashell Cove står sig ganska bra i genren.

Tanken var att jag skulle läsa The Christmas Café at Seashell Cove, men det visade sig vara tredje delen i en serie och eftersom jag är i det närmaste fixerad vid att läsa böcker i rätt ordning fick jag helt enkelt börja med bok ett i serien.

The Café at Seashell Cove handlar om Cassie som blir av med sitt fina jobb i London och reser till sina föräldrar för att samla energi. Självklart utan att berätta för dem vilken den riktiga orsaken till hennes “semester” är. Hennes föräldrar äger ett café och är helt nöjda med sin verksamhet. När Cassie anländer börjar hon dock försöka hjälpa sina föräldrar genom att skapa en massa speciella events, men det blir inte alltid som hon tänkt sig.

Det här är en trevlig berättelse om att våga vara sig själv med budskapet att en karriär i storstaden kanske inte är det viktigaste om det inte gör en lycklig. Cassie träffar sina gamla vänner och börjar måla igen efter många år. Visst är det så att ett förlorat jobb är ett misslyckande, men det perfekta livet kan se ut på olika sätt. De två andra böckerna i serien om caféet vid stranden handlar om Cassies vänner Meg och Tilly och jag tror faktiskt att jag kommer att läsa vidare om än inte just nu.

 

Bögtjejen är en bok som berör

Aleksa Lundberg skriver om sitt liv i den självbiografiska Bögtjejen och det blir tydligt att det aldrig är enkelt att älska sig själv eller att vara nöjd med sitt liv, även om lösningen på pappret kan se enkel ut. För Aleksas del handlar det om kroppen, men inte bara.

Aleksa föddes som Mattias och förstod ganska tidigt att hon inte var “som alla andra”, vad det nu är. När dagmammorna skulle dela upp barnen i en tjejgrupp och en killgrupp ville Mattias tillhöra tjejerna. Det var där han kände tillhörighet. Andra berättade dock för honom att han gjorde fel när han såg sig som flicka, då han utan tvekan var en pojke. För alla andra i alla fall. Rent biologiskt. Gång på gång under livet får Mattias och senare Aleksa veta att det inte är okej att vara någonting mittemellan. Det förvirrar omgivningen och leder till en diskriminering som ofta är helt absurd.

En av de första som Aleksa diskuterade sin sexualitet med var hennes farmor. Det är hos henne hon får prova spetsnattlinnen och det är också där hon ser After Dark för första gången. Först kommer hon ut som homosexuell för sin farmor och senare som trans. Den förvånansvärt okomplicerade relationen mellan farmodern och hennes barnbarn är verkligen fin och står i total kontrast till förhållandet mellan Aleksa och hennes pappa. I slutet av boken förklarar hon att beskrivningen av den våldsamma pappan är helt sann, men att den också har en annan sida. Hon älskar fortfarande sin pappa trots allt och verka inse att den mansroll som påverkat honom också påverkade synen på sin sons utveckling.

Bögtjejen är en ärlig, brutal, men också eftertänksam berättelse om att inte passa in och att hela tiden försöka bli den person en är innerst inne. Att hitta denna person är inte det lättaste för någon, men kanske ännu svårare om utsidan av ens kropp inte passar ihop med den bild en har av sig själv. Idealbilder är alltid svåra att leva upp till, men alla kräver inte en könskorrigering.

Jag imponeras av Aleksa Lundbergs mod. Den berättelse hon bjuder oss på är brutalt ärlig och allt annat än idealiserande. Jag lyssnade på boken och hörde författaren själv berätta om Mattias upplevelser som bög och hur han sedan blev den han ville vara som Aleksa. Kapitlen som handlar om Mattias första Pride-festival och senare hur Aleksa funderar över sin operation och nästan ångrar sig strax innan hon ska sövas, berör mig mycket. De tre sökningarna till scenskolan och alla nötter hon träffar där gör mig provocerad och arg.

Jag tycker också om ögonblicksbilderna.  Symboliska saker som att Aleksa väljer mat “för kvinnor” när hon går på restaurang och nästan föraktar de äldre transvestiterna som hon är ute med, som inte fattar att det inte är okej att beställa en öl och en köttbit, trots att det är vad Aleksa själv skulle ha velat ha. Så gör inte kvinnor och det är viktigt att tas för kvinna. Här tänkte jag på alla gånger jag och min man fått fel mat, då han beställt något räkspett eller någon sallad, medan jag tagit en biff med pommes. Ingen tvekar över min könstillhörighet ändå, men för den som riskerar att tas för man när hon är kvinna kan valet av mat vara en pusselbit som kan kännas nog så viktig.

Bögtjejen är en bok som jag kommer att tipsa mina elever om. Det är en välskriven och drabbande berättelse, som inte förenklar, utan snarare tvärtom låter ältandet ta plats, vilket gör den trovärdig. Det är många som funderar över sin identitet och jag tror att Aleksa Lundberg kan ge pusselbitar som ofta fattas. Det är viktigt.

 

Vintersport går bort

Vintersport går bort är den andra boken om Ottilia i serien Note to self, skriven av Marie Hammar och Abbe Wahlquist. Jag tyckte väldigt mycket om Rutiga byxor funkar inte här och blev verkligen inte besviken nu heller.

Ottilia, kallad Otto, har nu gått ett tag i sin nya skola på Lidingö och det är snart dags för den årliga skidresan. Självklart är Ottilia inte så bra som hon själv hoppats efter att ha studerat youtube, utan börjar med att fastna i liften. Sur-Emil är med på resan och ser kanske ändå lite gladare ut än vanligt, men det är Steven Otto vill imponera på. Det går sådär.

Otto försätter sig i de mest pinsamma situationer och böckerna om henne är roligare än varenda bok om Sune eller Bert och dessutom helt fria från unken sexism. Visst är det så att Otto, på tonåringars vis, sätter etiketter på människor omkring henne, men böckerna genomsyras av en sund humor, snarare än omogen drift med folk.

Sida 1 av 15

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: