enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2018 (Sida 1 av 13)

Rymlingarna

En pojkes farfar ligger på sjukhuset och alla, inklusive pojkens pappa verkar tycka att farfar Gottfrid är ganska så jobbig. Han svär och lever runt, men hans barnbarn vet att det finns en mjukare sida under den kaxiga och otrevliga ytan. Lill-Gottfrid hälsar på farfar Gottfrid mer än någon annan och vill så gärna rädda honom från den tråkiga vardag som verkar göra honom mer och mer arg. En helg lurar Lill-Gottfrid i sina föräldrar att han ska åka på träningsläger, men istället tar han hjälp av bagaren Adam (som egentligen heter något annat, men har ett stort adamsäpple och därför kallas just Adam) och med hans hjälp åker pojken och hans farfar till det skärgårdshus som den äldre mannen saknar.

Rymlingarna blev Ulf Starks sista bok och hans text tillsammans med Kitty Crowthers illustrationer skapar en fin helhet. Berättelsen och Lill-Gottfrid och hans farfar Gottfrid är varm och humoristisk. En välskriven berättelse om kärlek och vänskap över generationsgränserna som jag tycker väldigt mycket om. Lite påminner den om Ulf Starks moderna klassiker Kan du vissla Johanna från 1992. Pojken i huvudrollen är driftig och klurig, medan farfar svär som en borstbindare, men ändå har ett gott hjärta och dessutom hyser en varm kärlek till sitt barnbarn. Ikväll kan Rymlingarna tilldelas Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok och det skulle inte förvåna mig om det blir så.

En högre rättvisa

Sebastian Bergman är ingen trevlig prick och definitivt inte en människa jag skulle vilja ha i min närhet, men han är en intressant karaktär att läsa om. Äntligen kom den sjätte boken om Bergman och de andra på Riksmordkommissionen och vi fick veta vad som hände efter sammanbrottet i förra boken. Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt är riktigt bra på cliffhangers och väntan på fortsättningen har varit lång.

När En högre rättvisa inleds är den forna gruppen splittrad. Vanja, som fått veta att Sebastian är hennes pappa, har börjat ett nytt jobb i Uppsala och vill inte ha kontakt med någon av sina tre föräldrar, som hon alla anser har svikit henne. Bergman sörjer det, men hoppas hitta ett sätt att komma henne nära igen. När en våldtäktsman härjar i Uppsala och ett tredje offer lyckas smita, vill Uppsalapolisen ha med honom i utredningen. Vanja är allt annat än lycklig.

Så slumpar det sig så att gruppen återförenas trots allt och vi får följa de karaktärer vi fått lära känna. Sämst mår kanske Billy, som varit otrogen och lyckats ta död på sin älskarinna. Nu fejkar han hennes död i en påstådd dykolycka, men trasslar in sig mer och mer i sina lögner.

Hjorth och Rosenfeldt är skickliga på att skapa en bra balans mellan karaktärernas privatliv och de fall de arbetar med. Den serievåldtäktsman som de jagar i En högre rättvisa söker det som titeln antyder och jakten på lösningen är intressant att följa. Ovanligt läsligt, utan att vara för våldsamt. Det är skönt att slippa läsa detaljerade beskrivningar av våldet, även om det finns där och utan tvekan är obehagligt. Serien om Sebastian Bergman och Riksmordkommissionen är en och förblir en favorit. Skönt när serier som inleds bra håller fortsatt hög kvalitet.

Gropen av Emma AdBåge

Jag läser mig igenom de nominerade böckerna till Augustprisets barn- och ungdomskategori och idag handlar det om Gropen av Emma AdBåge. Gropen bakom skolans gymnastiksal som barnen älskar och de vuxna hatar. Där leker de vilda lekar, klättrar i träd och hoppar från stora stenbumlingar. Där finns också gul lera som aldrig tar slut och berättarens favoritplats Stora roten, där det går att leka en massa spännande lekar som björnmamma, koja eller kurragömma.

Gropen innehåller många, fina och innehållsrika illustrationer som visar allt som barnen hittar på. Text finns det på vissa sidor, men långt ifrån alla. Det är bilderna som talar och visar oss hur absolut fantastisk Gropen är. För barnen alltså. De vuxna hatar Gropen och säger att barnen kan dö om de leker där, eller i alla fall ramla och slå sig, men huvudpersonen har aldrig slagit sig där, utan bara i kuddrummet och där får barnen minsann vara utan att de vuxna klagar. När det så en enda gång händer att någon skadar sig i Gropen förbjuder de vuxna barnen att vara där, men det är något barnen vägrar att acceptera. Tyvärr blir barnen rejält överkörda till slut och det känns lite sorgligt.

Gropen påminner mig om bäcken som rinner precis utanför mina barns skolgård. Bäcken som var full av härlig lera och som frös på vintern, så att alla kunde hoppa omkring och göra sönder isen och bli så där härligt blöta och leriga som bara barn kan bli. Bäcken som alla vuxna på skolan försökte förbjuda barnen att vara vid, men som de inte kunde hålla dem ifrån. Jag vet inte hur många gånger jag hämtade skitiga, blöta och lyckliga barn som lekt i bäcken och vet ni, jag tyckte att det var helt okej.

Av de tre bilderböcker för yngre som nominerats till Augustpriset tycker jag definitivt att Gropen är den bästa. Ämnet är viktigt, men ändå barnanpassat och såväl bilder som text inbjuder till samtal. Kampen mellan barn och vuxna är väl beskriven och engagerar i alla fall mig. Jag tror att även barn skulle fastna för berättelsen om den fantastiska boken och i skolan skulle man på ett bra sätt kunna prata om regler kontra frihet.

Emma AdBåge har nominerats till Augustpriset två gånger som illustratör, 2017 för Dumma teckning, med text av Johanna Thydell och 2014 för fina Tilly som trodde att …, med text av Eva Staaf. År 2015 nominerades hon också för sin egen bok Nu är det sent! och kanske är det äntligen dags för en seger.

Regn — en augustprisnominerad bilderbok

Regn med text och bild av Anders Holmer är nominerad till Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Jag läser mig igenom de nominerade böckerna och har efter den här två titlar kvar, men redan börjar en ganska grå och dyster tråd genom de nominerade bli synlig.

Jag gillar färgglada barnböcker, med detaljerade bilder där det alltid går att hitta något nytt, vilket är särskilt viktigt om orden är få. Inte för att allt behöver vara så jäkla pepp och roligt, men för att illustrationerna behöver lyfta berättelsen. Illustrationerna i Regn är snygga, men inte så innehållsrika. De är snarast finstämda, lågmälda och färgerna går i grått och brunt, med någon liten försiktig färgklick. Undantaget är uppslaget med springande djur och en skogsbrand som härjar. En berättelse som hade räckt till en hel bok. Vi får tre meningar.

Ett uppslag som är fantastiskt vackert är det med japanska körsbärsträd i ett blombladsregn. Texten handlar om det leende som våren och körsbärsträden kan väcka och äntligen händer det något i mig. De få orden på varje uppslag rymmer ofta mycket mer, som på uppslaget där ett barn sitter och vaktar sina getter och texten lyder “Solen skyms av sand, frasar lätt när den landar, en mjölktand är lös”. Då kan den som läser för ett barn självklart berätta om sand och sandstormar och fråga om den lösa tanden, men så mycket mer blir det inte. Det finns massor av saker gömda i orden, men det ställer stora krav på den som läser och frågan är om ett barn som läser boken själv ens kan se vad orden rymmer. Det får mig att fundera över om juryn ens försökt att läsa boken med barn. För mig är bilderboken inte bara orden och illustrationerna, utan också läsningen och samtalen mellan de som läser boken. Nu kanske det inte alls är en del av juryns uppgift när de väljer nominerade, men jag tycker nog kanske att det borde vara en parameter att ta hänsyn till. I alla fall borde de fundera över hur en gemensam läsning skulle kunna se ut i teorin, för jag måste ju ärligt säga att det är det enda jag har gjort. Några riktiga barn i bokens målgrupp har inte varit med när jag läst Regn.

Regn är en snygg och välgjord bok, det råder det ingen tvekan om, men ingen bok jag känner att jag vill köpa till något barn i min närhet. Att regn kan se ut på olika sätt är spännande, att sand kan falla från himlen, likt vattendroppar. Förlagets beskrivning av boken lyfter fram de intensiva scenerna, men jag känner inte intensiteten. Jag blir däremot nyfiken på Holmers tidigare böcker Allting händer och Inget händer, som verkar innehålla både färgglada och händelserika illustrationer, kombinerade med fyndiga, rimmande texter.

 

Hemma hos Harald Henriksson

Bilderboken Hemma hos Harald Henriksson med text av Uje Brandelius och illustrationer av Clara Dackenberg är en av de nominerade titlarna till årets Augustpris i kategorin bästa svenska barn- och ungdomsbok. Brandelius frontar bandet Doktor Kosmos, som bildades 1991 och nu är aktuella med den första plattan på tio år. Han var en av sommarvärdarna i somras och verkar vara en rätt trevlig typ med åsikter som rimmar väl med mina. Hemma hos Harald Henriksson beskrivs som en barnbok om vänskap och klass och senaste singeln heter Nassesvin, bra argument för att läsa debuten.

Hemma hos Harald Henriksson är en sorglig berättelse som ger mig magont. När historien börjar ska huvudpersonen och hennes mamma åka och hälsa på Harald Henriksson. Det tar lång tid att åka dit och när de äntligen är framme är huvudpersonen jätteglad. Hon och Harald Henriksson leker massor och har jättekul.

Men mitt i det roliga finns svärtan och så mycket av den. Det är Transformers-gubben som är så dyr att huvudpersonen, trots att hon verkligen vill ha den, inte ens tjatar. Hon vet att pengarna inte finns. Så är det dammsugaren som hennes mamma bär runt hemma hos Harald Henriksson, lunchen som hans mamma erbjuder dem, då de istället äter sina medhavda mackor och så oskyldigheten hos huvudpersonen när hon frågar om Harald Henriksson kan komma hem till henne och leka någon gång.

Vänskap och klass är definitivt centrala teman, men jag vet inte om det är en bok jag hade velat läsa med barn. Det är så sorgligt och slutet är brutalt i sin stillsamhet. Kanske uppfattar barn inte det på samma sätt, men jag vet inte vilka samtal jag hade kunnat ha med något av mina barn utifrån berättelsen. Visst går den att läsa som en historia om vänskap och klass, men klassperspektivet blir svårt och jag hade inte vetat hur jag skulle närma mig det. Kanske för att det inte finns något ljus i mörkret, vilket det visserligen inte alltid gör i verkligheten. Eller så problematiserar jag för mycket. Huvudpersonen har en mamma och hon har en vän med en busig hund. Jag kan dock inte hjälpa att jag känner att Hemma hos Harald Henriksson är en bilderbok mer för vuxna än barn.

Det går att jämföra den här boken med Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman, som också behandlar barnfattigdom, men som inte är lika ont-i-magen-svart utan fylld av humor och värme, utan att bagatellisera ett allvarligt och viktigt ämne. Där bidrar också illustrationerna till ett större hopp än vad Clara Dackenberg mycket välgjorda, men lite sorgliga bilder som förstärker den lite olustiga stämningen i boken. Det är snyggt och välgjort på alla sätt och vis, men det är så otroligt ledsamt och dystert.

Jag hatar kaniner och blommor och barn

Jag hatar regn, mörker och att bli blöt om fötterna. Och egoistiska människor, jag hatar egoistiska människor. Huvudpersonen i Per Nilssons och Lisen Adbåges bok Jag hatar kaniner och blommor och barn hatar just kaniner, blommor och barn. Bland annat.

På första uppslaget står en lång, rödhårig man med ryggen mot oss och tar ut sin jacka ur garderoben. I handen håller han ett koppel, vilket ger oss en ledtråd om vem som berättar. Att vara inne är något annat huvudpersonen hatar. Det är bättre att vara ute och känna solen och vinden. Det älskar hen. Och Tage. Tage är bra.

När de kommer ut på gården leker några barn där. Berättaren hatar barn. Däremot tycker hen att det är väldigt roligt att skrämma dem. Och kaniner är ingen hit. De borde inte få finnas tycker berättaren. De ska också skrämmas. Katter är också hemska, för trots att de försöker verka mjuka och snälla är de elaka och onda. Och så fortsätter det. Den sura huvudpersonen hatar allt och alla, tills hen hittar en gammal halväten korv och några döda kråkor. Då blir livet lite lättare och berättelsen vänder. Vi får nu veta allt som berättaren älskar och mest av allt älskar hen det lilla barnet Tage.

Så vem är den här sura typen egentligen? Det blir kanske en överraskning för läsaren, en alldeles lagom överraskning i en bok som jag gärna hade läst högt för mina barn om de bara varit lite yngre. Jag tycker mycket om Per Nilssons text som skulle kunna gå att läsa med rolig och arg röst och Lisen Ådbåges fina illustrationer. Det finns många detaljer i bilderna, mycket att titta på och prata om. Det är då bilderboken är som bäst, när även bilderna lockar till samtal. Mitt i gråa november är det dessutom härligt med färg och blommor.

Om jag hade haft yngre barn tror jag att Jag hatar kaniner och blommor och barn hade blivit en familjefavorit, eller i alla fall en mammafavorit. Möjligen är det inte så kul om ungarna börjar prata om saker de hatar, men det är det värt.

 

Dom som bestämmer

Temat på Kulturkollo den här veckan är “Bildligt” och jag tänkte därför bjuda på några inlägg om bilderböcker, en genre som mina barn har vuxit i från och som därmed inte direkt finns i mitt liv.

Dom som bestämmer av Lisen Adbåge lånade jag på biblioteket just för att det är Lisen Adbåge som skrivit och illustrerat. Hon är en favorit som jobbar med starka färger och få ord.

Dom som bestämmer utspelar sig på en gård mellan några höga hus. Där finns dom som bestämmer och dom som som inte får vara med, eller vi som inte får vara med, för det är ur deras perspektiv boken berättas. När alla är på gården säger dom som bestämmer åt de andra att sticka, men när de gör det och börjar gunga, kommer dom som bestämmer och förstör.

Situationerna som tas upp är typiska och kan säkert engagera små läsare, liksom de engagerar mig. Dom som bestämmer är verkligen inga trevliga typer och de förstör så mycket. Så kommer vändpunkten när vi som inte får vara med tar kontrollen och då blir jag som hejar på dem riktigt glad. Ännu gladare blir jag åt hur allt löser sig till slut. En bra bok och ett bra budskap. Det är inte så enkelt att någon bara är dum, det går att förändra och förändras. Med få ord och enkla, men ändå innehållsrika illustrationer, berättar Lisen Adbåge en lagom spännande historia.

Det som stör mig är språket, eller i alla fall vissa delar av det. Jag har nämligen extremt svårt för dom och svenskläraren i mig vrider mig lite av obehag under läsningen. Dumt av mig, men det förstår lite av upplevelsen. Nu antar jag att få småbarnsföräldrar och definitivt få små barn bryr sig det allra minsta om att Adbåge använder dom, men den här snobben reagerar.

Men trots detta lilla förhatliga ord är Dom som bestämmer en bra bok. Jag gillar Adbåges lite fula illustrationer, där hon med enkla medel får fram väldigt mycket om såväl karaktärer som miljö. Färgerna är ofta starka, men mest tycker jag nästan om det ganska grå uppslaget där vi som inte får vara med spelar fotboll med ett gäng andra ungar och dom som bestämmer står som svarta skuggor och tittar på. Det är mycket känslor som förmedlas i den bilden.

Familjen i huset bredvid

Pleasant Court är en idyllisk gata för välanpassade barnfamiljer och i mitt huvud ser den lite ut som Wisteria Lane där de desperata hemmafruarna bor. Pleasant Court befolkas inte av människor som är på långa vägar lika galna, men visst finns det hemligheter som stannar innanför hemmets fyra väggar och definitivt en ständig kamp för en välpolerad fasad.

Till Pleasant Court flyttar så den ensamstående och barnlösa Isabelle, som inte riktigt passar in och därför får mycket uppmärksamhet av sina nyfikna grannar. Den som blir mest nyfiken är Essie, vars känslor för Isabelle nästan liknar en förälskelse. Essie är den karaktär som drabbar mig mest. Hon har två barn, är gift med träningsnarkomanen Ben och har sin mamma Barbara boende i grannhuset bort. I inledningen av boken får vi veta att Essie mådde riktigt dåligt när dottern Mia föddes och vid ett tillfälle lämnade dottern i sin vagn i parken och gick hem. Denna händelse har självklart påverkat Essie väldigt mycket och när historien börjar på riktigt har det gått tre år, men osäkerheten och det dåliga samvetet finns kvar. Nu är hon hemma med den yngre dottern Polly och ser det som en andra chans att visa att hon faktiskt är en bra mamma.

Grannen Ange är på ytan totalt perfekt och även om Essie hade hoppats att få vänner på gatan kommer hon sällan förbi det ytliga och glättiga umgänge som är det som erbjuds. Inte heller med grannen Fran, som har barn i samma ålder som Essie. Nu erbjuder Ange någon slags vänskap när hon bjuder in Essie och Fran för att skvallra om den nya grannen.

Ange och Fran är i Essies ögon helt perfekta och även om hon vill bli deras vän känner hon sig alltid underlägsen. Ang driver en framgångsrik mäklarfirma och Fran är föräldraledig från jobbet på en advokatbyrå. Vi läsare får kika in bakom fasaderna och inser snart att det perfekta familjelivet inte existerar. I alla fall inte på Pleasant Court.

Familjen i huset bredvid är första boken jag läst av författaren Sally Hepworth och jag tycker definitivt att förlagets jämförelse med Liane Moriarty är befogad. Inte bara för att båda bor i Australien, utan för att Hepworth liksom Moriarty är duktig på att skapa trovärdiga karaktärer som bär på hemligheter, karaktärer som är mänskliga och som engagerar. Familjen i huset bredvid är en lättläst och välskriven bok som tydligt visar att allt inte är som vi ror vid första anblick. Jag läser gärna mr av Sally Hepworth.

Skendöda är ingen mellanbok

Louise Boije af Gennäs genrebyte som författare har hittills varit otroligt bra. Berättelsen om Sara, som flyttar från Örebro till Stockholm efter sin pappas död, ska bli en trilogi med namnet Motståndstrilogin. Blodlokan, första delen i serien, var riktigt spännande och tempot var högt. Inledningsvis skapade Sara sig ett ganska bra liv i Stockholm, men när hon träffade Bella förändrades allt. Bella ordnade så att hon fick ett toppjobb och erbjöd henne att flytta in i hennes lägenhet. Det visade sig senare att Bella inte var den Sara trodde att hon var. Inte heller pojkvännen Micke var det, eller pappans vän Fabian. Snart vet Sara inte vem hon ska tro på och vågar inte lita på någon.

Nu jag har just läst Skendöda, som är andra delen i trilogin. Ofta är andra boken något av en transportsträcka mot upplösningen, men så är inte fallet när Boije af Gennäs skriver thrillers. Några av de trådar som blev hängande i slutet av första boken knyts ihop ganska snabbt och sedan börjar ett nytt kapitel i Saras liv när hon flyttar in i en ny lägenhet och får en tjänst på McKinley. Där arbetar hon med projektledaren Ola som styr firman tillsammans med Anastasia och så finns Johan, som fattar tycke för henne. Och så får vi inte glömma receptionisten Berit, som hör och ser allt.

Det är mycket skumt som händer i Saras liv. Hon hör röster i lägenheten, är säker på att någon tar sig in till henne och saker och personer hon är säker på att hon sett försvinner spårlöst. Även hennes mamma är säker på att Micke hänger runt i Örebro och spanar, men lyckas aldrig peka ut honom.

Frågan är vem Sara kan lita på. Är Sally verkligen hennes vän? Hur är det med journalisten Andreas, är han med henne eller mot henne? Och Johan, är han någon hon vågar leva med?

En sak som jag verkligen gillar är hur aktuell Skendöda är. Vi får läsa om turerna i Svenska Akademien och ibland känns det som att Boije af Gennäs har petat in rykande aktuella detaljer precis före tryckning för att verkligen skapa känslan av att det som händer Sara händer precis här och nu. Sedan finns också de gamla tidningsurklippen även i den här boken. Lite färre och det är bra, då jag kommer på mig själv med att skumma dem. Dumt egentligen, då de finns där av en anledning och vi vet ännu inte riktigt vilken den är. Motståndstrilogin heter serien, men vi vet inte heller ännu vilka det är som gör motstånd och mot vad. Det går att ana, men inte veta.

Skendöda är obehaglig på ett krypande sätt, men också riktigt brutal ibland. Hela boken är en förberedelse för finalen som måste komma i nästa bok. Allt är upplagt för en mycket spännande tredje del. Verkanseldsom den heter, kommer i vår och jag ser verkligen fram emot den.

Väckelse är lagom läskig

När Bokbubblarna läste King bestämde jag mig för att läsa Väckelse. En av Kings senaste böcker och en obehagligt krypande historia som jämförs med H P Lovecraft och Edgar Allen Poe.

Boken utspelar sig i New England, eller King-land, under 60-talet. Huvudpersonen Jamie Morton är sex år när han för första gången möter pastor Charles Jacobs, som kommit till det lilla samhället där Jamie och hans familj bor. De ska äntligen få en egen präst. Självklart vet sexåringen inte att mannen som pratar med honom om hans leksakssoldater ska följa honom hela livet.

Charlie Jacobs är en omtyckt präst och tillsammans med sin fru och sin son skapar han ett hem där ortsbefolkningen alltid är välkomna. Mest bryr han sig om barnen och de tycker om honom. Flera gånger reflekterar den vuxne Jamie, som är den som berättar historien, över hur märkligt det är att hans föräldrar låter honom umgås så mycket med en vuxen man, men ingen reflekterade över det. Nu hände inget obehagligt ska tilläggas, i alla fall inte så länge Jamie var barn.

Istället är Charlie Jacobs en stor idol. Hans experimenterande med elektricitet gör honom extra spännande och när han lyckas behandla Jamies bror och ge honom tillbaka sin röst, blir han en stor idol. Just elektriska experiment är en stor del av Jacobs liv och en stor del av den fortsatta berättelsen om honom och Jamie.

Så slutar familjen Jacobs liv i det lilla samhället på ett tragiskt sätt. En olycka sker och Jacobs håller en predikan som får honom avsatt. Jamie kommer dock att träffa Charlie Jacobs igen som vuxen och hamnar i skuld till honom för livet.

Jag gillade Väckelse. Det är en spännande historia med intressanta karaktärer och miljön de befinner sig i tilltalar mig. Däremot tycker jag inte riktigt om Kings omständliga sätt att skriva. Väckelse hade mått bra av att förkortas något. Det är just tjockleken på Kings böcker som får mig att tveka inför läsningen av hans äldre, nu klassiska böcker. Det är så himla många ord och väldigt ofta behövs de inte. Han kör inget less is more den gode King, men spännande böcker kan han helt klart skriva.

Här finns en söndagssmakbit ur boken från när Jamies bror får tillbaka rösten.

Sida 1 av 13

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: