Musik

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Århundradets kalender del 24

Bo Kaspers Orkester är ett band som vi lyssnat på tillsammans jag och maken. En mitten där våra musiksmaker möts, dessutom med texter som inte sällan beskriver vårt liv. Som Ett och noll, Ett fullkomligt kaos och nu kanske främst Håll ut. Det är en låt som får representera det som finns där, trots att det ibland är lätt att glömma bort.

Idag är det julafton och jag hoppas att alla mår som de ska och därför befinner sig på samma ställe. De senaste åren har det inte varit en självklarhet. När jag tänker på allt vi kämpat med tillsammans är det inte märkligt att det ibland känns tung och hopplöst. Speciellt inte med tanke på att det inte verkar finnas något slut.

Trots allt har vi varandra. Vi är en familj och vi försöker hitta ett sätt att skapa en trygg tillvaro där alla fyra får plats. Även om vi går vilse ibland så hittar vi tillbaka. Vi klarar det. Hela vägen.

 

 

Århundradets kalender del 16

Ibland blir jag trött på världen och all skit som vi människor ställer till med. Jag drömmer om ett nytt, glatt 20-tal, men det känns snarare som att vi är på väg rakt mot en krasch liknande börskraschen 1929, med skillnaden att det den här gången inte bara handlar om pengar. I stunder när jag bara vill be alla idioter till världsledare att dra åt helvete. När män med makt får mig att vilja spy. När jag undrar hur människor är funtade när de väljer att krossa andra människor för att rädda sig själva eller i alla fall sina pengar. När världsledare tycker att det är finfint att göra sig lustiga på ungdomars bekostnad. När fördomar och rasism verkar vara det PK och den som andas något om solidaritet hånas. När alla påstår att vi inte får prata om invandring är det enda som diskuteras är just det. När jag känner för att skrika rakt ut åt alla trångsynta idioter som får ta alldeles för mycket plats.

Det är då jag lyssnar på den här låten av Lily Allen och skriker Fuck you, fuck you very, very much inombords.

 

Århundradets kalender del 11

När tidskriften Rolling Stone utsåg 10-talets bästa låt återfanns svenska Robyns Dancing on my own i topp. Jag håller verkligen med om att det är en fantastisk låt, men inte hennes bästa. Eftersom jag i den här kalendern inte bara fokuserar på 10-talet, utan båda de decennier som inlett århundradet, har jag istället valt en annan av hennes låtar, nämligen Be Mine från 2005. En av de coolaste låtar som gjorts.

Århundradets kalender del 6

Idag blir det musik i Århundradets kalender och en låt som jag älskat sedan första gången jag hörde den. Chasing pavements var andra singeln från Adeles debutalbum 19, som gavs ut i januari 2008. Fantastisk låt med en fantastisk sångerska, som efter det här albumet verkligen gjorde 10-talet till sitt. Titta på videon för att se en liten, liten Adele, som redan har en riktigt stor röst.

Queen of f*cking everything

 

I fredags fick jag casha in födelsedagspresenten från maken och vi lämnade för första gången ungarna själva en fredagskväll och hann käka en bit innan det var dags för Jonas Gardell på Lorensbergsteatern. Queen of f*cking everything beskrivs som “ett hejdundrande spektakel” och det är verkligen en show med extra allt. Få hade kommit undan med att uppträda iförd rosa elefantbyxor, en aristocat-tröja och en tiara som hänger på svaj, men Jonas Gardell klarar det finfint. Jag gillar verkligen kombinationen av total svulst och finstämdhet. Samarbetet mellan Jonas Gardell och Ulrik Munther känns på pappret lite märkligt, men det fungerar så himla bra och de sånger Munther framför själv är fantastiska.

Jonas Gardell lägger inte fokus på humor i första hand och lite synd är det nästan. Samtidigt är han riktigt rolig och jag gillar hur han inte bara är fnittrig och glad, utan också härligt bitter. Som när han talar om sin man Mark och hur han alltid är så himla glad, “det aset”. Gardell är en stor komiker och kommer därför undan med att han ibland blir lite predikande. Vi behöver vettiga röster i dagens svarta, exkluderande och inte sällan hatiska samhälle. Fler pastellfärgade 1700-talsperuker med matchande krinoliner, mer glamour, mer kärlek och mer glitter.

En kväll med skratt och tårar. Kan det bli bättre?

 

 

Foto: Mats Bäcker

52 bra saker: Sjunga högt i bilen

Temat de senaste veckorna har varit bra saker som får mig att må bättre. En sak som definitivt får mig att bli av med en hel del stress är att sjunga högt och då oftast i bilen. En bra billåt är en du kan riktigt bra, gärna en gammal favorit och en låt som det går att sjunga till riktigt högt och riktigt mycket. Jag har testat att sjunga lika högt i köket och kan tyvärr meddela att tonårssönerna inte är direkt imponerade. Speciellt inte när jag kombinerar sången med dans. Det är då jag påminner dem om att de kallade ett av rummen i vårt gamla hus för “dansrummet”.

Hur som helst är det alltid bra att sjunga högt i bilen och därför bjuder jag idag på fyra timmar med låtar att sjunga högt till.

52 bra saker: Carpool Karaoke

Jag har sett några avsnitt av Carpool Karaoke och blivit lite småkär i James Corden. Charmig, rolig och faktiskt en grym sångare. Första avsnittet jag såg var det med Paul McCartney i Liverpool. Ett avsnitt som inkluderade ett besök i hans gamla hus och en hemlig konsert på en lokal pub. Det avsnitt jag sett flest gånger och verkligen älskar är det med Adele. Efter att ha sett fantastiska filmen Rocketman fastnade jag helt i klipp från den och om/med Elton John. Elton Johns avsnitt av Carpool Karaoke är också fint. Han och Corden sjunger en massa och pratar om livet i allmänhet och hans barn i synnerhet.

Konceptet är enkelt; Corden plockar upp en kändis i sin bil och de sjunger artistens låtar och pratar om allt möjligt och omöjligt. Ibland besöker de olika platser eller plockar upp fler personer.

Jag delade mitt beroende med mina Facebook-vänner och fick tips på deras favoritavsnitt. Nu har jag sett några av dem och några andra.

Några favoriter är:

Gwen Stefani, där även George Clooney och Julia Roberts dyker upp för att sjunga med i bland annat Hollaback girl. Två av mina favoritkvinnor och männen är inte så tokiga de heller. Lysande!

Michael Bublé är smörsångarens smörsångare i modern tid och även om jag sällan lyssnar på honom är det helt okej musik. Ett avsnitt som gjorde mig glad, inte minst för att Cordens pappa dyker upp med sin sax.

Chris Martin som är på väg till San Francisco och Super Bowl. Det blir en roadtrip som inkluderar bra musik och ett gäng märkliga som avslutas med en stulen bil utanför ett sunkigt motell och en cykeltur.

Michele Obama som hoppar in som guide vid Vita huset och sedan sjunger bland annat Stevie Wonder och Beyoncé. Missy Elliot dyker upp också och sjunger med i baksätet.

Jennifer Lopez som  bjuder på lysande sång och verkar ha riktigt trevligt med Cordan. Lite mycket rumpsnack kanske, men underhållande kanske främst för att de har kul på riktigt. Roligast är kanske när JLo visar Cordan hur man gör en musikvideo.

Ett kulturminne: Good Will Huntings soundtrack

Filmen Good Will Hunting var bra. Jag älskade och älskar fortfarande Minnie Driver som Skylar och ville så gärna att hon skulle kunna vända den minst sagt känslomässigt begränsade Will. Jag tyckte om Robin Williams som psykologen Sean och blir ledsen när jag tänker på att han inte finns längre. Sedan fnissar jag fortfarande över kampen om framsätet i bilen som vännerna kör omkring i. En bra film helt enkelt.

Även om jag älskar filmen är det filmmusiken som detta inlägg ska handla om. Jag blev helt fascinerad av den softa och känslofyllda musik som spelades i filmen och tyckte att den verkligen förstärkte filmupplevelsen. Efter filmen ville jag dela med mig av upplevelsen till den blivande maken, men han var helt nollställd. Visst tyckte han om filmen, men någon musik hade han inte lagt märke till. Själv hade jag fått en ny idol.

Så fort jag fick tillfälle tog jag mig till Bengans för att leta upp soundtracket och fick då veta att sångaren som bidragit med den fantastiska musiken var Elliott Smith. Fortfarande älskar jag Between the bars, Miss Misery, Say yes och andra vackra låtar han skrivit. Jag var inte ensam och Smith fick sitt stora genombrott då låten Miss Misery nominerades till en Oscar för bästa originalsång.

Good Will Hunting nominerades till en rad Oscars, bland annat Matt Damon för bästa manliga huvudroll, Minnie Driver för bästa kvinnliga biroll och Gus van Sant för bästa regi. De som vann var Robin Williams för bästa manliga biroll (mycket välförtjänt) och Matt Damon och Ben Affleck för bästa originalmanus.

Smith dog 2003, endast 34 år gammal och låtarna blev därför alldeles för få. Depressioner och droger var tyvärr en stor del av hans liv och det är oklart om de knivhugg som dödade honom var mord eller självmord. Musiken lever i alla fall vidare och texten till Between the bars är en av de finaste jag vet. Speciellt de här raderna:

People you’ve been before that you
Don’t want around anymore
That push and shove and won’t bend to your will
I’ll keep them still

 

 

Ett kulturminne: Paul McCartney Scandinavium 1989

Sedan jag var liten har jag matats med musik från 60-talet av mina föräldrar. På den tiden var det inte tal om att barnen skulle bestämma musik i bilen. Det gjorde de vuxna. Visserligen kunde vi byta av med någon inläst saga (jag har ett svagt minne av Nicke Lilltroll) men annars var det 60-talet som gällde. När det gäller just The Beatles så har jag fortsatt lyssna på dem och tycker fortfarande att det är ett av de största och bästa band som någonsin funnits. För några år sedan gjorde jag en lista med mina favoriter bland deras låtar. Du hittar den här.

Men nu handlar det här kulturminnet inte om musik i bilen, utan om en av de mest minnesvärda konserterna jag varit på. Det var i september 1989 och jag hade just börjat gymnasiet. Helt ärligt var jag lagom otaggad på att gå på konsert med mina föräldrar, men jag följde med. Paul McCartney turnerade med nya skivan Flowers in the dirt, som förvisso är riktigt bra, men det var inte låtar från den som publiken väntade på. McCartney skulle nämligen sjunga Beatleslåtar och eftersom gruppen slutade turnera 1966 och därefter bara genomförde den berömda takkonserten i januari 1969, hade många av deras låtar aldrig framförsts live inför publik.

Nu fick vi höra en rad låtar som Paul McCartney framfört både med Wings och The Beatles. Mest minns jag publikens reaktioner när den första Beatleslåten spelades och alla flög upp på stolarna och skrek som vore det 1963 igen. Jag letade upp setlisten och insåg att det måste varit Got to get you into my life som fick igång dem.

Jag har sett Paul McCartney live en gång senare på Ullevi 2004, men även om det var bra var det inte lika magiskt. Ljudet var sådär och arenan för stor för att den riktiga stämningen skulle infinna sig.

%d bloggare gillar detta: