Musik

Queen of f*cking everything

 

I fredags fick jag casha in födelsedagspresenten från maken och vi lämnade för första gången ungarna själva en fredagskväll och hann käka en bit innan det var dags för Jonas Gardell på Lorensbergsteatern. Queen of f*cking everything beskrivs som “ett hejdundrande spektakel” och det är verkligen en show med extra allt. Få hade kommit undan med att uppträda iförd rosa elefantbyxor, en aristocat-tröja och en tiara som hänger på svaj, men Jonas Gardell klarar det finfint. Jag gillar verkligen kombinationen av total svulst och finstämdhet. Samarbetet mellan Jonas Gardell och Ulrik Munther känns på pappret lite märkligt, men det fungerar så himla bra och de sånger Munther framför själv är fantastiska.

Jonas Gardell lägger inte fokus på humor i första hand och lite synd är det nästan. Samtidigt är han riktigt rolig och jag gillar hur han inte bara är fnittrig och glad, utan också härligt bitter. Som när han talar om sin man Mark och hur han alltid är så himla glad, “det aset”. Gardell är en stor komiker och kommer därför undan med att han ibland blir lite predikande. Vi behöver vettiga röster i dagens svarta, exkluderande och inte sällan hatiska samhälle. Fler pastellfärgade 1700-talsperuker med matchande krinoliner, mer glamour, mer kärlek och mer glitter.

En kväll med skratt och tårar. Kan det bli bättre?

 

 

Foto: Mats Bäcker

52 bra saker: Sjunga högt i bilen

Temat de senaste veckorna har varit bra saker som får mig att må bättre. En sak som definitivt får mig att bli av med en hel del stress är att sjunga högt och då oftast i bilen. En bra billåt är en du kan riktigt bra, gärna en gammal favorit och en låt som det går att sjunga till riktigt högt och riktigt mycket. Jag har testat att sjunga lika högt i köket och kan tyvärr meddela att tonårssönerna inte är direkt imponerade. Speciellt inte när jag kombinerar sången med dans. Det är då jag påminner dem om att de kallade ett av rummen i vårt gamla hus för “dansrummet”.

Hur som helst är det alltid bra att sjunga högt i bilen och därför bjuder jag idag på fyra timmar med låtar att sjunga högt till.

52 bra saker: Carpool Karaoke

Jag har sett några avsnitt av Carpool Karaoke och blivit lite småkär i James Corden. Charmig, rolig och faktiskt en grym sångare. Första avsnittet jag såg var det med Paul McCartney i Liverpool. Ett avsnitt som inkluderade ett besök i hans gamla hus och en hemlig konsert på en lokal pub. Det avsnitt jag sett flest gånger och verkligen älskar är det med Adele. Efter att ha sett fantastiska filmen Rocketman fastnade jag helt i klipp från den och om/med Elton John. Elton Johns avsnitt av Carpool Karaoke är också fint. Han och Corden sjunger en massa och pratar om livet i allmänhet och hans barn i synnerhet.

Konceptet är enkelt; Corden plockar upp en kändis i sin bil och de sjunger artistens låtar och pratar om allt möjligt och omöjligt. Ibland besöker de olika platser eller plockar upp fler personer.

Jag delade mitt beroende med mina Facebook-vänner och fick tips på deras favoritavsnitt. Nu har jag sett några av dem och några andra.

Några favoriter är:

Gwen Stefani, där även George Clooney och Julia Roberts dyker upp för att sjunga med i bland annat Hollaback girl. Två av mina favoritkvinnor och männen är inte så tokiga de heller. Lysande!

Michael Bublé är smörsångarens smörsångare i modern tid och även om jag sällan lyssnar på honom är det helt okej musik. Ett avsnitt som gjorde mig glad, inte minst för att Cordens pappa dyker upp med sin sax.

Chris Martin som är på väg till San Francisco och Super Bowl. Det blir en roadtrip som inkluderar bra musik och ett gäng märkliga som avslutas med en stulen bil utanför ett sunkigt motell och en cykeltur.

Michele Obama som hoppar in som guide vid Vita huset och sedan sjunger bland annat Stevie Wonder och Beyoncé. Missy Elliot dyker upp också och sjunger med i baksätet.

Jennifer Lopez som  bjuder på lysande sång och verkar ha riktigt trevligt med Cordan. Lite mycket rumpsnack kanske, men underhållande kanske främst för att de har kul på riktigt. Roligast är kanske när JLo visar Cordan hur man gör en musikvideo.

Kulturminnen: Good Will Huntings soundtrack

Filmen Good Will Hunting var bra. Jag älskade och älskar fortfarande Minnie Driver som Skylar och ville så gärna att hon skulle kunna vända den minst sagt känslomässigt begränsade Will. Jag tyckte om Robin Williams som psykologen Sean och blir ledsen när jag tänker på att han inte finns längre. Sedan fnissar jag fortfarande över kampen om framsätet i bilen som vännerna kör omkring i. En bra film helt enkelt.

Även om jag älskar filmen är det filmmusiken som detta inlägg ska handla om. Jag blev helt fascinerad av den softa och känslofyllda musik som spelades i filmen och tyckte att den verkligen förstärkte filmupplevelsen. Efter filmen ville jag dela med mig av upplevelsen till den blivande maken, men han var helt nollställd. Visst tyckte han om filmen, men någon musik hade han inte lagt märke till. Själv hade jag fått en ny idol.

Så fort jag fick tillfälle tog jag mig till Bengans för att leta upp soundtracket och fick då veta att sångaren som bidragit med den fantastiska musiken var Elliott Smith. Fortfarande älskar jag Between the bars, Miss Misery, Say yes och andra vackra låtar han skrivit. Jag var inte ensam och Smith fick sitt stora genombrott då låten Miss Misery nominerades till en Oscar för bästa originalsång.

Good Will Hunting nominerades till en rad Oscars, bland annat Matt Damon för bästa manliga huvudroll, Minnie Driver för bästa kvinnliga biroll och Gus van Sant för bästa regi. De som vann var Robin Williams för bästa manliga biroll (mycket välförtjänt) och Matt Damon och Ben Affleck för bästa originalmanus.

Smith dog 2003, endast 34 år gammal och låtarna blev därför alldeles för få. Depressioner och droger var tyvärr en stor del av hans liv och det är oklart om de knivhugg som dödade honom var mord eller självmord. Musiken lever i alla fall vidare och texten till Between the bars är en av de finaste jag vet. Speciellt de här raderna:

People you’ve been before that you
Don’t want around anymore
That push and shove and won’t bend to your will
I’ll keep them still

 

 

Ett kulturminne: Paul McCartney Scandinavium 1989

Sedan jag var liten har jag matats med musik från 60-talet av mina föräldrar. På den tiden var det inte tal om att barnen skulle bestämma musik i bilen. Det gjorde de vuxna. Visserligen kunde vi byta av med någon inläst saga (jag har ett svagt minne av Nicke Lilltroll) men annars var det 60-talet som gällde. När det gäller just The Beatles så har jag fortsatt lyssna på dem och tycker fortfarande att det är ett av de största och bästa band som någonsin funnits. För några år sedan gjorde jag en lista med mina favoriter bland deras låtar. Du hittar den här.

Men nu handlar det här kulturminnet inte om musik i bilen, utan om en av de mest minnesvärda konserterna jag varit på. Det var i september 1989 och jag hade just börjat gymnasiet. Helt ärligt var jag lagom otaggad på att gå på konsert med mina föräldrar, men jag följde med. Paul McCartney turnerade med nya skivan Flowers in the dirt, som förvisso är riktigt bra, men det var inte låtar från den som publiken väntade på. McCartney skulle nämligen sjunga Beatleslåtar och eftersom gruppen slutade turnera 1966 och därefter bara genomförde den berömda takkonserten i januari 1969, hade många av deras låtar aldrig framförsts live inför publik.

Nu fick vi höra en rad låtar som Paul McCartney framfört både med Wings och The Beatles. Mest minns jag publikens reaktioner när den första Beatleslåten spelades och alla flög upp på stolarna och skrek som vore det 1963 igen. Jag letade upp setlisten och insåg att det måste varit Got to get you into my life som fick igång dem.

Jag har sett Paul McCartney live en gång senare på Ullevi 2004, men även om det var bra var det inte lika magiskt. Ljudet var sådär och arenan för stor för att den riktiga stämningen skulle infinna sig.

Ett kulturminne: Håkan Hellström Ullevi 2014

Trots att jag ganska sällan går på konsert finns det påfallande många konserter bland mina Kulturminnen. Konserten på Ullevi 2014 var inte första gången jag såg Håkan Hellström live. Jag har sett honom uppträda både med Broder Daniel och Honey is cool och med sitt kompband flera gånger, bland annat på Stora Teaterns tak.

Konserten på Ullevi var dock unik. Det var första gången han fyllde denna gigantiska arena och hans nästan barnsliga glädje var smittande. När konserten var över gick han längst fram på scenen och satte sig för att liksom supa in stämningen och pränta in den här kvällen i minnet för alltid.

Bra musik, härlig stämning och en fantastisk sommarkväll. Det är få saker som slår en konsert på Ullevi då. Faktiskt är den konsert vi såg också den konsert på arenan med flest besökare någonsin och det kändes. Redan som andra låt kom en av mina absoluta favoriter En vän med en bil, men bäst var nog faktiskt slutet av konserten när han spelade Valborg, Känn ingen sorg för mig Göteborg och Det kommer aldrig va över för mig i följd. Magiskt.

 

Foto: TT

Ett kulturminne: Depeche Mode Scandinavium 1990

 

Det var den 5 oktober 1990 och jag fick äntligen se Depeche Mode live. Mina kanske största ungdomsidoler och konserten var magisk. Jag hade gärna sett dem två år tidigare när de körde sin turné med Music for the masses, men då var jag för ung och hade ändå ingen att gå med. Min två år äldre kusin var fortfarande lite för cool för att jag skulle våga fråga och jag var faktiskt bara 14 år.

1990 var det så ändå dags och det aktuella albumet var Violator, deras kanske bästa någonsin. Jag och klasskompisen som var där sjöng så högt vi kunde och skrek värre än 60-talets Beatlesfans. En av mina mest känslomässiga konsertupplevelser helt klart och bäst var kanske den akustiska versionen av World full of nothing, som passade min sinnesstämning perfekt och den otroligt vackra Waiting for the night to fall (klippet nedan från Barcelona 2009 är magiskt).

Jag har älskat Depeche Mode sedan 1984 när jag var tio år och för första gången hörde Some great reward. Fortfarande blir jag helt nostalgisk när jag hör den, men måste samtidigt erkänna att jag tappat bort mina idoler de senaste åren. Dags att bli nostalgisk och fylla kvoten med gamla favoriter.

Två konserter till har det blivit, 1993 och 2013, men den första är ändå den största.

Ett kulturminne: Hair i London

Jag har sett musikalen Hair flera gånger och dessutom sett filmen både hemma och på Bio Roy med Sing-a-long. Egentligen en kulturupplevelse som borde få ett eget inlägg, men nu ska vi längre tillbaka i tiden. Första gången jag såg musikalen Hair var i London 1993 på the Old Vic och det är den versionen jag har på den CD som jag lyssnat sönder.

Uppsättningen i London 1993 var ingen jättesuccé, men jag älskade den. Det var Michael Bogdanov som regisserade, John Barrowman (från bland annat Torchwood) spelade Claude och Paul Hipp gjorde en fantastisk tolkning av Berger. Ett par nittiotalsstjärnor fanns på scenen också, nämligen Sinitta som sjöng poppiga låtar som Toy Boy av Stock-Aitken-Waterman och Felice Arena, som då spelade Marco Alessi i den australiska såpan Neighbours och nu är mer känd som barnboksförfattare och illustratör.

En fantastisk föreställning var det hur som helst och den avslutades med att publiken bjöds upp på scenen för att dansa. Magiskt!

Foto: John Stillwell/PA Archive

Väntat och oväntat i Eurovision

En kort kommentar får det bli av gårdagens Eurovision-final som sändes från Tel Aviv. Spontant känns det skönt att Nederländerna vann, dels för att jag gillade låten, men också för att en final där känns lite mer bekväm än det gjorde igår. Det gick inte att undgå elefanten i rummet som ingen, förutom Island och Madonna, låtsades om. Tur att Ryssland fick nöja sig med en tredjeplats. Det sista vi behöver är en tävling där, för även om tävlingen i sig ska vara opolitiskt går det inte att blunda för vad som helst.

Madonna ja, henne måste vi prata om. Vilket märkligt och sorgligt uppträdande hon bjöd på. Nya låten funkade bättre, men jag hade gärna sluppit att lyssna på den falska versionen av Like a prayer.

Det blev trots allt en spännande kväll.

John Lundvik var i ledningen när juryrösterna delats ut, men fick inte alls lika många röster av publiken och slutade på en sjätteplats. Jag tror inte att hans sjungande i greenroom så fort han fick chansen gav honom några pluspoäng, snarare tvärtom. Det gav ett lite väl självsäkert intryck och den annars så ödmjuke Lundvik hade tjänat mer på att vara som han brukar.

Av de låtar jag tippat i topp återfanns sju på topp 10, medan det gick sämre än vad jag trodde för Frankrike, som slutade på en fjortondeplats och så hamnade Tjeckien på plats elva, något som egentligen är bättre än jag trodde. Kul, då jag gillade deras poppiga låt. För Estland gick det däremot inte alls bra och Victor Crone fick nöja sig med en nittondeplats.

Det jag absolut inte hade räknat med var att Italien skulle gå så bra. Låten var helt okej, men definitivt inte någon favorit. Eurovision-experten Lotta hade däremot självklart koll på att den skulle nå långt. Att Norge skulle slå oss och Island hamna bland de tio bästa hade jag inte heller trott, men publiken gillar uppenbarligen det som sticker ut och det var från dem som de fick sina poäng.

Att redovisa tittarnas poäng på det sätt som gjordes igår var riktigt bra. Spänningen höll i sig hela vägen, då de länder som var i topp fick sina poäng sist. Så tycker jag absolut att de borde göra i Sverige nästa år också. Frågan är dock hur länge själva jurysystemet ska finnas kvar och om alla länder verkligen ska få rösta. Det blev rätt segt, trots att bara tolvorna delades ut.

Slut på spektaklet för i år alltså och spontant känner jag att färre bidrag måste få en plats i finalen. Det blev alldeles för långt och segt med alla låtar som nästan flöt in i varandra. Tjugo låtar, eller möjligen tjugo + värdlandet hade räckt och jag tycker nog att det faktum att fem länder har en garanterad plats i tävlingen måste diskuteras.

 

FOTO: SEBASTIAN SCHEINER / TT

Vilket land tar hem Eurovision?

Ikväll är det dags för Eurovision Song Contest, ett spektakel jag älskar att hata. Eftersom ungarna verkar ha tappat intresset, har inte heller jag engagerat mig så där jättemycket, men finalen måste vi självklart se och en sådan måste självklart förberedas genom semifinalerna och sedan favoritbidragen några gånger till.

Hur går det då ikväll?

Jag tror att Schweiz bidrag kommer att bli farligt. Sångaren Luca Hänni har vunnit tyska Idol och låten She got me (som skulle kunnat heta Dirty dancing) är en låt som fastnar. Ingen personlig favorit, men jag tror att den kan tilltala många.

Nederländernas bidrag Arcade framförs av Duncan Laurence, som var med i holländska The Voice 2014. Låten är finstämd, men den växer och trots att Laurence bara sitter vid pianot tror jag att det här kommer att vara en låt som får många röster.

Australien tillhör favoriterna med låten Zero Gravity med Kate Miller-Heidke. Jag tycker mest att det är ett riktigt märkligt bidrag, men framträdandet är coolt.

Annorlunda, men mycket bättre är Frankrikes bidrag Roi framförd av Bilal Hassani. En riktigt bra sångare och en snygg låt. Jag hoppas och tror att den hamnar högt.

Ett riktigt viktigt budskap har Nordmakedoniens låt Proud med Tamara Todevska. Jag tycker egentligen att den är lite väl teatralisk, men hoppas att den kan ta sig in på topp 10.

Chingiz med låten Truth tävlar för Azerbajdzjan, ett land som alltid brukar nå framgångar i Eurovision. Årets låt är en poppig sak, som jag tror kommer att funka fint.

En av mina absoluta favoritbidrag är Tjeckiens Friend of a friend med gruppen Lake Malawi. Tyvärr tror jag inte att de kommer att nå toppen, men jag gillar låten skarpt även om den är mer brittiskt än det brittiska bidraget.

En annan favorit är Estlands bidrag Storm, som sjungs av svenske Victor Crone. En enkel poplåt som fastnar som för tankarna till Avacii.

 

Och ja, jag vet att jag borde ta med Ryssland, men det är ju en så sjukt tråkig låt. Vinner den så blir jag sur.

Sverige och John Lundvik då? Jo, det går bra tippar jag. Topp 5 helt klart. Eller?

%d bloggare gillar detta: