enligt O

Det tog en extra timme att åka hem från min mormor och morfar i dag på grund av en olycka och under tiden jag väntade på att få komma hem lyssnade jag på Mix Megapol, som den här helgen ägnar mycket tid åt en topplista bestående av de 100 bästa Mellolåtarna, i alla fall enligt de som röstat.

På listan fanns låtar som representerar olika tider i mitt liv, men också olika förhållanden jag haft till Melodifestivalen. De gamla klassikerna som Satellit med Ted Gärdestad och Waterloo med Abba håller ännu, men de var före min tid som mellofan. Visserligen låg jag i magen när Abba vann.

Första gången jag fick se tävlingen var 1982 då jag var åtta år och Chips vann tävlingen. Carola vann året därpå och hennes första LP var en av de första jag köpte. 1984 vann mina första och kanske största melloidoler Herrey’s och jag spelade sönder deras LP. Jag blir fortfarande nostalgisk när jag hör Digiloo Diggiley, men efter att ha följt Richard Herrey på Twitter har jag lite svårare att helhjärtat stötta dem.

Andra favoritlåtar under 80-talet var Pernilla Wahlgren med Picadilly Cirkus (1985)Style med Dover-Calais (1986), Lena Philipsson med Kärleken är evig (1986) och Om igen (1988), En dag med Tommy Nilsson (1989) och Upp över mina öron (1989) med Orup och Glenmark. Vissa av dem har åldrats med mer värdighet än andra.

På 90-talet var Melodifestivalen ingenting jag följde, men några favoriter finns. Jag tyckte faktiskt om Christer Björkmans Imorgon är en annan dag och kan fortfarande tycka att den är rätt fin. Detsamma gäller Kärleken är med Jill Johnson, som vann 1998 och Driver dagg faller regn, med Andreas Lundstedt som kom tvåa 1996. Pampighet och finstämdhet är något som många av vinnarna på 90-talet har gemensamt. En låt som är poppigare än de andra är Arvingarna med Eloise, som var en av låtarna som spelades när jag satt i bilkön idag. Den funkar även om det absolut inte är min sorts musik egentligen. Annars är Magnus Carlsson den dansbandssångare jag är mest svag för. Se mig med Barbados från 2000, liksom Allt som jag ser från 2001 är kanske väl smöriga, men jag kan ändå bli härligt nostalgisk när jag hör dem. Världen utanför från 2002 är nästan bra på riktigt även om bryggan till refrängen är väl lik Lena Philipssons Dansa i neon. Sedan blev det mer disco med Alcazar och Not a sinner nor a saint från 2003 tillhörde också dagens billåtar. Den väcker dessutom extra nostalgi då vi sjöng den med svensk text för eleverna en skolavslutning. Vi framträdde även året innan med Afrodites vinnarlåt och året efter med Lena Philipssons Det gör ont. För att riktigt komma ut som Magnus Carlsson-älskare kan jag berätta att hans Live forever är en av mina bästa pepplåtar. Den gick dock inte ens vidare från deltävlingen 2007. Istället var det en ny förmåga som tog finalplatsen, nämligen Måns Zelmerlöw med Cara Mia.

Sedan kom barnen och med dem ett ännu större fokus på Melodifestivalen. Nu är det nog sista året de är intresserade och redan är det mer kul med de knäppa låtarna än något annat. Det är inte som när Melodifestivallåtarna snurrade ständigt och det räckte med det inledande pipet för att de skulle känna igen Manboy med Eric Saade (2010). Jag tror att 2009 var första året de tittade i alla fall en stund och sedan fick CD:n. De älskade Baby goodbye med E.M.D. 2011 var annars favoritåret med såväl Erik Saade som Danny i topp. Min favorit det året var Oh my god med The Moniker.

Euphoria med Loreen toppar Mellolistan på Mix Megapol och den håller verkligen fortfarande. Jag tycker också fortfarande om My heart is refusing me, som hon tävlade med 2011. Andra favoriter från 10-talet är Keep on walking med Salem Al Fakir och We can work it out med Andreas Johnson från samma år.

Vill du själv lyssna på lite gamla låtar? Nostalgilistan har sammanställningar av Melodifestivalen här.

Hur går det idag då?

Storebror O älskar Fuldans, men tror att den internationella juryn dissar Rolandz. Jag hoppas att han har rätt. Sönerna och den gästande kusinen tror istället att Samir & Victor, Liamoo eller Benjamin Ingrosso vinner.

Själv gillar jag Felix Sandman och Mariette (även om hennes låt från förra året är mycket bättre), men skulle också bli glad om Martin Almgren eller John Lundvik vann. Sedan är jag lite svag för Liamoo, han väcker lärarhjärtat. Låten är dock sådär.

Vi kommer säkert att titta även vi, men om årets upplaga av Melodifestivalen varit svag är låtarna som tagit sig till Andra chansen i vissa fall ännu svagare, men i andra fall bättre än de som tagit sig till final. Min smak och publikens har inte varit densamma och den låten jag tyckt var bäst i årets tävling kom inte ens till Andra Chansen. 

Så hur går det i kvällens dueller?

Duell 1 är mellan In my cabana och Cuba libre. Två helt katastrofala låtar som båda hade åkt ut om de varit en del av en annan duell. Nu är vi garanterade en na-na-na-oh-ey-oh-låt i finalen och frågan är om Havanna-plagiatet eller krabban Sebastian går vidare?

Omöjligt att gissa, men jag tror på Margaret.

Duell 2 är mellan All the feels och Never learn, där jag gillar Renaidas röst skarpt, även om låten inte är någon jättehöjdare. Även här är låtarna och artisterna rätt så lika, men jag hoppas och tror att Renaida tar hem det.

Duell 3 är mellan Every single day och Songburning. Jag hade hoppats att Felix Sandman redan skulle varit i final istället för Rolandz, men så blev det inte. Förhoppningsvis har han ändå fler fans än Mimi Werner, men det är svårt med två så olika låtar. Jag tippar ändå att Felix Sandman tar sig till final.

Duell 4 är mellan Patrik Swayze och Everyday. En riktigt dålig låt, som ändå kan muntra upp och en som känns väldigt gammal. Även om jag inte gillar någon av låtarna kan jag tänka mig att fler gillar Mendez latinopop. Jag trodde att den skulle gå direkt till final, men Mendez röst var riktigt svag. Svårtippat och samtidigt en duell jag inte bryr mig om alls, då ingen av låtarna kommer att ha någon som helst chans i finalen. Jag tror trots allt på Mendez.

Det blir (som vanligt) roligare om man lyssnar på bröderna Norbergs parodier, där Mangelz med Överkast är en av favoriterna, tillsammans med Sigrid Benpass med Patrik Sjöberg och Magaluf Fynda kampanja, som är lite elak, men också rolig. Sedan tror jag vi fått en ny midsommarhit i låten Ej svansar eller öron.

Helt ärligt är jag rätt trött på årets upplaga av Melodifestivalen (dåliga låtar, alldeles för mycket fjantiga bidrag, tråkig programledare är några av anledningarna) och är därför ganska otaggad inför dagens deltävling. Men, har jag skrivit om de tre tidigare deltävlingarna får jag väl försöka uppbåda lite intresse idag också.

Först ut är Emmi Christensson med låten Icarus, en megaballad av en sångerska som definitivt kan sjunga. Det känns som en typiskt pampig Eurovisionballad, som andra länder brukar skicka. Inte min grej, men det kanske kan funka. Det är hur som helst hög klass på framträdandet rent musikaliskt. Det finns en publik för den här typen av låtar och de är inte samma personer som skulle rösta på veckans dagispop eller heller veckans buskis.

Sedan blir det veckan “hej hallå häng med” i form av Elias Abbas och låten Mitt paradis. Jag bir en aning trött på den här typen av låtar, men så är jag inte målgruppen heller. Den yngre publiken kan säkert gilla. Det skulle lika gärna kunna vara Samir & Viktor och vi har hört den tusen gånger förr, men jag tror att den kan gå riktigt bra.

Felicia Olssons Break that chain är rätt snygg, men också ganska tråkig. Med en snygg scenshow kan det funka, men hon är okänd och det ska mycket till att vinna publiken då.

Och så Rolandz med Fuldans. Den gör mig inte bara trött utan faktiskt lite förbannad. Måste det alltid vara med en massa löjliga skämtlåtar? Det är sådana som gör Melodifestivalen till mindre musiktävling och mer spektakel. Kul kanske somliga tycker, men jag orkar inte riktigt med det. Att jag har ruskigt svårt för Robert Gustavsson spelar säkert in.

Veckans tredje ganska okända sångerska är Olivia Eliasson med låten Never learn. Nu har jag bara hört en liten del av låten, men jag tror att det blir svårt att undvika en bottenplacering. Musiken kommer aldrig igång och jag tycker inte att Eliassons röst håller. Det finns bättre sångerskor i veckans deltävlingar som dessutom har bättre låtar. Nu brukar inte det spela någon större roll för resultatet, men ändå …

Felix Sandman med Every single day är näst sist ut i årets tävling. Han påminner mig om Frans, som överraskande vann 2016. Att Felix tidigare varit med i FO&O talar för honom och kanske kan han skrälla. Inte veckans bästa ballad, men den jag tror får flest röster. Tyvärr lite väl likt Salvador Sobral och sådana kopior lär det finnas många av i årets Eurovision.

Och så årets sista låt, vilket betyder att vi hört årets vinnare. Jag är dock benägen att hålla med Markus Larsson om att det inte finns någon klockren vinnare i år och mängden svaga bidrag är för många för att motivera fyra deltävlingar. Nu gillar jag verkligen Mariette och hade gärna sett henne som vinnare. Låten For you är helt okej, men den är inte omedelbar. Tror ändå att hon tar sig till final. Eller hoppas i alla fall.

Så hur går det? Mariette och Elias Abbas tar sig till final medan Emmi Christensson och Felix Sandman tar sig till Andra Chansen, men jag är tyvärr rädd för att Rolandz tar en av platserna till Andra Chansen eller (hemska tanke) en finalplats, då Abbas och Sandman troligen tävlar om samma röster.

Så har skriver Hanna Fahl och jag reagerade lite likadant när jag hörde Rolandz låt. Det är verkligen fruktansvärt:

Jag hatar det här, det gör jag. Det är fruktansvärt. Jag vill krypa ner i ett mörkt hål och sova till våren när jag tänker på att Robert Gustafsson går omkring och är in character som Roland hela dagarna, det kryper i mig. Men… det är ruskigt effektivt. Det är levande på scenen. Robert Gustafsson är inte Edward Blom – han kan sjunga, han kan stå framför en kamera, han är omåttligt folkkär och omåttligt känd. Jag tror att det här går direkt till final.

Jag har lite högre tankar om svenska folket, men skulle inte bli förvånad om Fahl har rätt. Usch, usch, usch.

Uppdatering: Efter att ha hört Elias Abbas falsksång är jag mer tveksam till att han tar sig vidare. Ny tippning blir därför Mariette och Felix Sandman till final. kanske behöver uppdatera mer om fler sjunger så här surt.

Förra veckan var det ont om ljusglimtar, men efter att ha lyssnat på de korta snuttar som släppts på svtplay av veckans låtar, är jag försiktigt positiv. I princip alla låtar som framförs ikväll är bättre än alla låtar publiken i Scandinavium fick höra. Jämfört med de två tidigare deltävlingarna syns denna deltävling vara något av en dödens grupp, vilket troligen betyder att de bidrag som går till Andra chansen härifrån har en god chans att ta sig till final.

Först ut är Martin Almgren, idolvinnaren från 2015 med A Bitter Lullaby och jag ska erkänna att jag är svag för honom och hans röst, trots att den musik han framför inte riktigt är min grej. När jag hörde det countrydoftande bidrag för första gången utbrast jag spontant att det är årets vinnare. Vi får väl se hur idolfansen lägger sina röster, men topp 4 bör Almgren nå i alla fall.

Barbi Escobar är verkligen veckans överraskning för mig och jag gillar hennes låt Stark skarpt. Hon sjunger bra och låten är snygg. Jag hoppas att det går riktigt bra för henne och det gör jag inte bara för att det behövs tjejer i finalen. Dessvärre tror jag inte att det funkar om inte scenshowen är något alldeles extra. Det blir en femteplats som bäst.

“Nere på botten, där är det toppen”, nej förresten, det var visst Cubra libre med Moncho och inte krabban Sebastians megahit som tävlar i årets Mello. Det här är veckans bottennapp helt klart, lite passande ändå med tanke på låtreferensen ovan. Årets dagishit kanske, men jag blir förvånad om det inte är plats 7 som gäller för Moncho. Det här är inte bra någonstans. Möjligen ett litet plus för de fina bakgrundsdansarna.

Jessica Andersson är veckans schlagerveteran och det var några år sedan sådana gick hem hos den stora publiken. Jag gillar Jessica. Hon är proffsig och sjunger bra. Låten Party voice känns dock väldigt lite 2018, vilket kan vara både en fördel och en nackdel i sammanhanget. Det beror litegrann på vilka som röstar. Årets träningslåt lär den helt klart bli och säkerligen en radiohit.

Bidrag nummer 5 framförs av Kalle Moreus & Orsa spelmän och heter Min dröm. Svenstoppen nästa, men jag är tveksam till att låten tar en finalplats. Å andra sidan är det ännu inga artister som vänder sig till den äldre publiken som nått finalen, men å andra sidan har jag svårt att se att speciellt många kommer att rösta på den. Det här är ingen dålig låt, men nja, jag är verkligen tveksam till all nationalromantik. I Eurovision skulle den komma sist.

Dotters låt Cry är en låt som är bra på riktigt, dvs en låt som jag skulle gilla om jag hörde den på radio och som skulle kunna ta plats i någon av mina spellistor på Spotify. Hon sjunger hur bra som helst med en röst som påminner om Regina Spectors och jag gillar hennes låt. Tyvärr tror jag inte att den fungerar i melodifestivalsammanhang, men jag har gärna fel. Det jag vet är att mina barn kommer att avsky den.

Mendéz är förhandsfavorit och för den som gillar latinpop är Everyday verkligen inte sämre än någon låt av Luis Fonsi eller Enrique Iglesias. Jag gillar dock inte speciellt mycket. Återstår att se om jag är representativ för svenska folket eller inte. Den här gången tror jag inte det.

Det är svårtippat den här veckan och jag undrar lite över hur låtarna delats upp i deltävlingarna. Nu är det visserligen så att det är få kända namn den här veckan, men låtarna är desto bättre. Utifrån personlig smak och vad jag tror andra kan tänkas gilla tippar jag att Mendéz och Martin Almgren går till final, medan Jessica Andersson och Dotter får tävla i Andra Chansen. Att Dotter är tämligen okänd talar mot henne, men låten är bra och oddsen är låga.