Deckare & spänningsromaner

Skarp av Helena Dahlgren

Emma Wijkman är litteraturvetare och har en avhandling på gång. Eller inte på gång riktigt, men den är påbörjad och sedan har hon inte lyckas skriva något på mycket länge. Livet har kommit emellan. En skilsmässa, dottern varannan vecka och lite för mycket alkohol den andra veckan. Man skulle kunna säga att Emma faktiskt inte alls har någon avhandling på gång längre. Kärleken till författaren hon skrivit om lever däremot. Beata Skarp, kultförklarad författare som dog under mystiska omständigheter på 90-talet. Emma har läst hennes böcker så många gånger att de nästan blivit en del av henne. Karaktärerna känns som vänner och Beata Skarp går fortfarande vid hennes sida.

När Emma får chansen att söka ett vistelsestipendium som ger henne möjlighet att bo i Beata Skarps hem i Svartforsen, Norrbotten under några veckor, tar hon den. Hon skriver en ansökan som är allt annat än formell, men blir kontaktad av Beatas bror som meddelar att det står mellan henne och en annan sökande. De träffas på ett café i Stockholm och för Emma är det nästan surrealistiskt att träffa Aron Skarp. På något sätt lyckas hon övertyga honom om att hon är rätt person för stipendiet och snart reser hon den långa vägen hem till Beata Skarp.

Ett hus som ligger isolerat, där inga mobiltelefoner fungerar. En märklig familj som ger Emma kalla kårar, men som samtidigt får henne att känna sig välkommen. Frågetecken kring vad som hänt Beata och sedan ledtråd efter ledtråd. Som upplagt för spännande läsning. Mest tycker jag ändå om att få ta del av Beata Skarps litterära värld och flera gånger glömmer jag bort att hon faktiskt inte funnits på riktigt och att det litterära universum som Helena Dahlgren bjuder in oss i inte existerar. Det är synd då jag mer än gärna hade läst flera av hennes böcker. Tankarna går till författare som Elizabeth Hand och Stephen King, men också till klassiska deckarförfattare som Maria Lang och Ruth Rendell.

Jag har följt Helena Dahlgren sedan hon bloggade på Bokhora och när hon nu debuterar som författare för vuxna med boken Skarp var det självklart att läsa. Det är så mycket jag tycker om med boken. Kanske främst den stora kärleken till litteraturen som genomsyrar berättelsen. Emmas totala kärlek till Beata Skarps texter och hur hon använder dem för att få tröst och att må bättre. Som snuttefiltar i pappersform. Språket är fantastiskt, stämningen härligt suggestiv och de små lapparna som placerats i boken förstärker känslan av att det jag läser är på riktigt. Tyvärr går det lite snabbt i slutet och vissa trådar förblir lite lösa. Trots detta är Skarp en välskriven historia som ger mersmak. Jag hoppas att den är den första av många fler böcker av Helena Dahlgren.


Om boken

Skarp av Helena Dahlgren, Bokförlaget Forum, (2022), 350 sidor

Parmiddagen

Det är nyårsafton och Lisa och Martin har på uppmaning av sin dotter Ebba bjudit in hennes pojkvän Marlon med föräldrar på middag. Vi vet redan från början att något fruktansvärt kommer att hända, då prologen berättar om ett par som ligger döda i en pool. Vilka det är och vad som har hänt tar ett tag innan vi får veta och vägen dit är definitivt spännande. Boken är indelad i kapitel från “inbjudan” till “avec” och är ett drama som börjar trevande, men snart kör igång i hög fart. När gästerna dyker upp visar det sig nämligen att Marlons föräldrar är gamla bekanta till Lisa och Martin som de inte träffat på många år. Gamla hemligheter är ett vanligt tema och här finns definitivt både gamla och nya sådana att avslöja. Parmiddagen utspelar sig under några få timmar, men vissa trådar bakåt finns för att ge förklaringar. Mest befinner vi oss vid middagsbordet och det begränsade rummet ökar spänningen.

Allt är inte hemskt under middagen. Som det brukar vara när gamla vänner ses är det lika delar nostalgi och obehag. Det finns en hel del att prata om, men annat som helst ska glömmas. De fyra vuxna ses för sina barns skull och de håller sig civiliserade för att de anar att de unga tu aldrig kommer att släppa varandra. Ungdomarna är uppfyllda av en tonårskärlek som de själva är säkra på ska hålla för evigt. På gränsen mellan barndom och vuxenliv finns alla möjligheter framför dem, även om de just nu kanske är mest upptagna med att klura ut hur de ska kunna smyga ifrån föräldrarnas parmiddag till en fest som verkar bra mycket roligare.

Mycket är bra i Parmiddagen. Tempot är högt, karaktärerna precis lagom osympatiska och jag slukade boken på några timmar. Tyvärr är den lite väl förutsägbart och slutet väl hysteriskt för att det ska bli trovärdigt. Egentligen spelar det ingen roll då boken gjorde vad den skulle, underhöll mig för stunden. Ingen fantastisk läsupplevelse alltså, för många märkliga vändningar och ologiska avslöjanden, men underhållande var den absolut.


Om boken

Parmiddagen av Martin Österdahl, Bookmark förlag, (2022), 350 sidor

I dina händer

En fjortonåring skjuts till döds på en lekplats. En av hans jämngamla vänner hämtas in till förhör. Billy var någons son och någons bror. Nu finns han inte mer. Dogge som var hans bästa vän, som nästan bodde hemma hos Billy, är den som polisen tror har hållit i mordvapnet. Dogge som växte upp i ett fint område i ett lyxigt hus, med en pappa som tjänade massor av pengar och körde snabba bilar och en mamma som gjorde allt för att behålla den fina ytan. Vi vet vad som har hänt, i alla fall vet vi att Billy är död. Vem som är den skyldige och vad som var motivet får vi veta först senare. Det vi vet från första sidan är att barn inte ska dö och de ska definitivt inte skjutas till döds. Absolut inte av ett annat barn.

I dina händer av Malin Persson Giolito är berättelsen om vännerna Billy och Dogge, men också av ett Sverige där dödsskjutningarna blir fler och där vissa områden i princip tagits över av de kriminella. I detta fall heter ledaren Mehdi och att det är han som ligger bakom mordet på Billy är en självklarhet, även om han kanske inte höll i pistolen själv. Vi får följa polisen Farid som känt både Billy och Dogge länge och som har svårt att inte engagera sig personligt i fallet. Han känner också Billys mamma Leila och delar hennes sorg. Själv har Farid lämnat området, men kanske behöver han byta jobb för att kunna göra det på riktigt. Det tycker i alla fall hans fru Nadja. Hon anser att arbetet äter upp honom och att han måste sätta gränser. I alla fall måste han någon gång prioritera sin familj.

Efter att ha läst uttalande om I dina händer som stereotyp måste jag säga att jag inte håller med. Inledningsvis, ja, då är historien något förenklad, precis som det brukar vara när media rapporterar om händelser eller brott. En kriminell förortsunge är mördad, en värstingkille som begått brott förut. Berättelsen om Billy och Dogge utvecklas dock till något mer komplext, vilket det här samtalet mellan Farid och Nadja får symbolisera. Egentligen är de ute för att äta en romantisk middag, men just den delen går sådär. Istället diskuterar de huruvida det går att skylla på en tuff uppväxt och hur de här barnen ska kunna räddas:

Nadja lutar sig över bordet och sänker rösten.

“Jag försöker inte rättfärdiga vad han gör, jag försöker bara förstå. Det är vår plikt att förstå barnen, så att vi kan hjälpa dem. Och du måste lugna ner dig.”

“De är obegripliga, Nadja. Tro mig. Jag har försökt förstå de här ungarna i tio år och det går inte. De ljuger om saker de inte behöver ljuga om och de talar sanning när man minst förväntar sig det. De kan mörda för att någon skrattat åt fel skämt eller lajkat fel foto på Instagram, supa ner en tjej, ligga med henne när hon är medvetslös och filma samtidigt. Sluta försöka förstå dem, det finns inget att förstå, de är odjur.”

“Vänta nu. Barn som gör fruktansvärda saker, vi kallar inte dem för odjur. De är barn.”

“Men när slutar de vara barn? […] När kan man börja ställa krav på att de tar något fucking ansvar för sina egna jävla handlingar? När de är tio? Tolv? När de kommer i målbrottet? Eller är det först på deras artonårsdag? Jag orkar inte dalta med dem längre. Jag vill …”

“Lugna ned dig, Farid, annars blir vi utkastade. Du får gärna ställa krav på dem. Ingen har påstått något annat. Men det är ingen vits att straffa dem för straffets skull. Och för att kunna ge dem rätt straff måste vi förstå dem och du behöver äta, Farid. Du behöver sova och du behöver vara tyst, och du behöver eventuellt ha lite semester, för du säger saker som du egentligen inte menar.”

“I dina händer” av Malin Persson Giolito, (2022), s.289

Det tar tid för Malin Persson Giolito att skriva en bok, men så blir det bra också. Skrivandet verkar dock ske med en rejäl dos ångest och smärta. Jag minns hur hon under ett seminarium på Crimetime 2017 menade att hon aldrig skulle skriva något efter Störst av allt och är glad över att hon ändrade sig. Det Persson Giolito gör så bra är att beskriva karaktärer och deras situation på ett sätt som är neutralt och korrekt, men ändå aldrig känslolöst. För mig är det dock lättare att förstå Dogges agerande än Billys, då den senare ändå har en hyfsat stabil miljö. Samtidigt finns få möjligheter för den som bor i förorten och Billy må ha haft ett val att sköta sig, men gemenskap och status trumfar mycket. Samhället som skildras i I dina händer är ett samhälle som glömt bort delar av sin befolkning. Det gäller inte bara invånare i förorten, utan också barn, unga och vuxna som behöver hjälp. Deras liv vilar i samhällets händer och när de inte får den hjälp de behöver tar de istället ansvaret i sina egna. I den bästa av världar kan individer förändra och förbättra sitt liv, men i fall där de tar lagen i egna händer slutar det sällan lyckligt.

Det finns många som Billy i vårt land och tyvärr väldigt många som hans mamma. Hon som försöker hjälpa sina barn, trots att deras pappa tar absolut noll ansvar. Billy, hans mamma och hans syster är några av många offer när klyftorna ökar och vissa invånare inte verkar vara värda att satsa på. Malin Persson Giolito beskriver en del av Sverige där en utsatt förort ligger bara en kort promenad från ett område med fina villor. Där de som bor i villorna får det bättre, även om just Dogge har det tufft. I förorten försämras istället förutsättningarna, inte minst för Sudden som driver den lokala mataffären. Det är där småungarna lär sig snatta som en första del i det som allt för ofta blir en kriminell karriär. De börjar som hantlangare till sådana som Mehdi, för de mäktiga killarna skulle aldrig smutsa ner sina egna händer.

Malin Persson Giolito har skrivit ännu en viktig bok om människor som inte har någon egen röst, men en historia som fler borde få ta del av. Fokuset på rättegången är inte lika stort som i Störst av allt, men upplägget känns ändå igen. Vi får veta direkt att något fruktansvärt har hänt och ganska snart häktas också en misstänkt. Därefter får vi pusselbit för pusselbit reda på hur allt hänger ihop. Alla lösa trådar knyts ihop och vägen dit är både spännande och gripande. Hon har gjort det igen. Genom att sätta fokus på delar av samhället som inte fungerar, men inte dölja att alla situationer är komplexa, att människor är både goda och onda, både bra och dåliga, får hon i alla fall mig att tänka. Vi behöver göra något. Våra politiker borde göra något. De borde helt ärligt göra massor, för som Nadja säger i citatet ovan löser straff långt ifrån allt.


Om boken

I dina händer av Malin Persson Giolito, Wahlström & Widstrand, (2022), 350 sidor

Allt för dig

Josefin Schygge som tidigare skrivit lättläst för unga har nu gett ut sin första roman för vuxna på Bokförlaget Forum. Den heter Allt för dig och handlar om flera utsatta kvinnor och deras tragiska öden. Vi får omväxlande följa Malin, känd livsstilsbloggare som bor med sin familj på Visingsö och Layla som flyr från sin våldsamme man. Layla blir Fatima och hon gömmer sig tillsammans med två av sina tre barn. Äldste sonen Ali är för nära sin pappa för att Layla ska våga ta med honom av rädsla för att bli avslöjad. Hos Malin dyker en annan utsatt kvinna upp när en nära vän övertalar henne om att låta Elma bo i gårdshuset.

På ytan är Malins liv perfekt. Hon har ett vackert hus, en fantastisk och omtänksam man, två fina barn och driver dessutom den framgångsrika bloggen Malin på ön. Malin vet att hon borde vara tacksam, speciellt med tanke på saker som hänt i hennes tidigare liv. Ändå är det som att hon alltid känner sig jagad och prestationsångesten är ibland så massiv att hon inte förmår göra någonting. Det är som att hon lever för att upprätthålla den perfekta fasaden när hon egentligen bara vill ge upp och gömma sig för världen. Inte blir det bättre av att hon börjar få otrevliga kommentarer från en anonym läsare.

Allt för dig är en bok med driv som berör ett mycket viktigt ämne. Att män kontrollerar kvinnor och utsätter dem för våld är något vi talar alldeles för lite om. Ofta stannar debatten vid ett “inte alla män” som om det vore nog, eller som om en diskussion om mäns våld mot kvinnor skulle betyda att alla män skulle behöva känna en kollektiv skuld. Så tystnar samtalet och kvar finns de kvinnor som är fast i ett destruktivt förhållande. Schygge knyter ihop alla trådar till slut och lyckas väl med att förmedla en viktig historia. Det enda jag tycker är lite ologiskt är Malins val av yrke. Nu vill jag inte spoila och inte heller vill jag påstå att vissa yrken inte är passande, men när historien utvecklas känns det ändå som ett ganska märklig val av Malin givet den situation hon befinner sig i. Ännu mer än att följa Malin tycker jag dock om att följa Layla och jag hade önskat att hon fått ta ännu mer plats. Det är dock viktigt att påpeka att båda perspektiv behövs och fyller viktiga funktioner för bokens helhet.


Om boken

Allt för dig av Josefin Schygge, Bokförlaget Forum, (2022), 433 sidor

Polcirkeln

Ibland står fördomar i vägen för en bra bok och så var fallet med Polcirkeln av Liza Marklund. Även om jag tyckte om hennes tidiga böcker som Sprängaren har jag inte läst något av henne på länge och hade helt ärligt inga direkta planer på att göra det heller. Men så kom senaste boken Polcirkeln och jag läste inlägg efter inlägg om hur bra den var. När jag nu ägnar tid åt att läsa ikapp böcker jag missat under 2021 var den därför ett givet val.

Marklund tar oss med till den lilla staden Stenträsk i Norrbotten där vi i två tidsplan får följa några kvinnor som under sin skoltid under 70-talet var vänner och från årskurs 7 hade en bokcirkel kallad Polcirkeln. De fem träffades när de började ettan och redan dessförinnan kände Birgitta, Susanne och Agneta varandra. Att kalla dem vänner är kanske en överdrift egentligen, för även om de är starkt sammanflätade är deras förhållande minst sagt komplicerat. Ju mer vi får veta om dem, desto tydligare blir det att det funnits mycket under ytan.

De fem medlemmarna i Polcirkeln har olika syn på litteratur och turas om att välja bok. De ses en dag i veckan på biblioteket och turas om att skriva protokoll. Carina är den som läser mest och det är när de diskuterar hennes bokval Lolita som vi träffar cirkeln för första gången. En bok som hon menar är en stor klassiker, men som Birgitta kallar för en skitbok. Susanne försöker medla, men i diskussionen blir det tydligt att det finns en spricka mellan vännerna som inte bara handlar om litteratur. Just de litterära diskussionerna ger dock ett extra perspektiv till bokens handling och jag tycker mycket om dem.

Handlingen förflyttar sig 40 år framåt till fredagen den 20 december 2019 då en död kvinna hittas i fundamentet till en bro över Piteälven. Kroppen är utan huvud, men det står klart att den tillhör Sofia Hellsten som varit försvunnen i 40 år. Sofia var dotter till kommunalrådet och dessutom en av medlemmarna i Polcirkeln. Sommaren 1980 försvann hon spårlöst och nu står det klart att hon bragts om livet. Den lokala polisen Wiking, som alla tjejer var kära i förr, är den som ansvarar för utredningen. Hos polisen arbetar också Carina som är receptionist och dessutom aktiv SD-politiker. Hon får ses som bokens huvudperson, för även om de andra flickorna finns med på ett hörn är det främst Carinas perspektiv vi får.

Det som gör Polcirkeln så bra är att Liza Marklund lyckas skriva fram både trovärdiga miljöer och karaktärer. Att skriva om bardomens Norrbotten och även placera en del av berättelsen vid tiden för den egna ungdomen är ett smart drag. Detaljerna är många och bidrar till trovärdigheten. Extra roligt är det att Polcirkeln är första delen i en planerad trilogi. Polisen Wiking som fick stå i bakgrunden kanske får ta ett steg fram då, men jag tycker nog egentligen att såväl Carina som Susanne är mer intressanta karaktärer. Dem vill jag gärna läsa mer om.


Om boken

Polcirkeln av Liza Marklund, Piratförlaget, (2021), 375 sidor

Fädernas missgärningar

“När Ragnhild Pekkari bestämde sig för att dö blev livet lite lättare att leva.” Så inleds Fädernas missgärningar som avslutar Åsa Larsson serien om Rebecka Martinsson. Sex böcker har det blivit totalt och det har hunnit gå tolv år mellan första och sista boken. Rebecka lever ensam och hennes före detta pojkvän har träffat en ny kärlek. Hon saknar honom och förbannar sig själv för att hon förstörde något som egentligen gjorde hennes liv bättre. Jobbet är inte heller speciellt roligt längre och hon är allmänt ganska låg.

Ragnhild, kvinnan som vill dö, ger sig ut på en skidtur och planen är att gå genom isen. Det är slutet av april och dagtid är isen inte alls särskilt stabil. Hon har sett ut en snöbrygga med strömmande vatten under och tänker att det är det perfekta stället att drunkna på. Planen är att skida ut dit, dricka lite kaffe och sedan dö. Ragnhild har ganska nyss gått i pension och har ingen eller inget kvar att leva för. Ingen skulle heller sakna henne om hon försvann. Det är hon säker på. Inte ens dottern Paula, för hon har helt valt sin far och Ragnhild har tappat kontakten både med henne och sina barnbarn.

När hon ute på isen och dricker sin sisa kopp kaffe ringer telefonen och en ung man i andra änden berättar att Ragnhilds bror Henry inte har hämtat sina beställda varor, något han gör varje vecka. Kan hon undersöka om något hänt honom? Ragnhild och Henry har inte haft kontakt på över trettio år, men Ragnhild har ändå svårt att göra annan än att skida över isen till ön där brodern bott ensam i mer än 50 år, för att undersöka vad som hänt. Hon nästan önskar att han är död, för risken är annars att han gör henne så förbannad att hon behöver slå ihjäl honom. Så tänker hon i alla fall när hon svär sig fram på skidorna.

Det visar sig att Ragnhilds önskan slår in. Henry är mycket riktigt död och när Ragnhild undersöker huset hittar hon spår efter fler människor och faktiskt också ett lik i en stor frys. Mannen i frysen har legat där länge och är den kände före detta boxaren Börje Ströms far, som försvann under en semester på ön. Börje har i alla tider trött att fadern övergav honom och tvingas nu rota bland minnen som han försökt förtränga. Fallet är preskriberat, men rättsläkaren Lars Pohjanen lovar Börje Ström att rota i vad som hänt hans far. Han ber Rebecka Martinsson om hjälp och hon blir en del av fallet, något som visar sig vara lite problematiskt då hennes mamma Virpi var fosterbarn hos familjen Pekkari. Det hela blir alltså mer personligt än hon tänkt från början, men det är inte bara av ondo.

Min enda invändning mot Fädernas missgärningar är att jag tycker att den är lite för lång och lite för mångordig. Samtidigt är det en intressant historia, speciellt fint är det att läsa om Börje Ström både i dåtid och nutid. Jag tycker också om att Åsa Larsson försöker att knyta ihop de lösa trådar som funnits under serien, för att lämna Rebecka Martinsson på en okej plats. Nu är jag väldigt nyfiken på vad Larsson ska hitta på härnäst. Är Martinssons berättelse verkligen avslutad, eller är det bara så att hon är färdig med Kiruna?


Om boken

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, Albert Bonniers Förlag, (2021), 580 sidor

Utsedd till Årets bästa svenska kriminalroman 2021 av Svenska Deckarakademin

Nattfalkarna

Dags för bok nummer 13 om Ruth Galloway och faktum är att Nattfalkarna tillhör de bästa i serien. Ruth är tillbaka i Norfolk och sin gamla arbetsplats där hon tagit över Phils ansvar som prefekt. De nya studenterna har just börjat och trots att det är massor att göra är Ruth glad över att få vara en del av deras utbildning. Nya kollegan David är hon däremot lite skeptisk till och under bokens gång går deras förhållande både upp och ned.

Som vanligt kombineras arkeologi och polisarbete när mänskliga kvarlevor, mycket troligt från bronsåldern, hittas på en strand. Där går nattfalkarna, en grupp män som söker efter fynd med metalldetektorer och de gör några mindre fynd. Vad de inte räknat med är att hitta en död man på stranden. Han  verkar ha drunknad och männen tror att han kan vara en flykting som försökt ta sig till Storbritannien.

På Black Dog farm hittas ett äldre par döda. Polisens första teori är att mannen skjutit sin hustru och sedan sig själv. Deras son Paul, som är en av nattfalkarna, befann sig i närheten tillsammans med sin före detta lärare Alan. Mycket av polisens arbete kommer att handla om de metallsökande männen, men det visar sig att arbetet (som vanligt) blir mer komplicerat än de först trott.

Det är trevligt att träffa Ruth igen. Hon känns stabilare och trots att hon på ett sätt sörjer att vara singel igen, är hon ganska nöjd med livet i sin lilla stuga. Dottern Kate blir äldre och föräldraskapet både enklare och mer komplicerat. Inte blir det lättare med tanke på den minst sagt udda familjekonstellationen. Nelson har ju en treårig son med Michelle och tiden för honom och Ruth verkar vara över. Även Nelsons tid som polis närmar sig slutet. Vid 50 finns en förväntan på att gå i pension och han har hunnit fylla 51. Jag undrar vad Elly Griffiths ska hitta på för att kunna hålla honom kvar i yrket.

Cyklonvarning

Cyklonvarning är andra delen i Christina Wahldéns serie om poliserna Bluey och Jess i Darwin. Det närmar sig jul och en stor cyklon närmar sig staden. Bluey som miste sin bror under en cyklon i barndomen har svårt att hantera situationen. En del av honom vill springa och gömma sig, men han hanterar istället det hela med att jobba dubbelt så hårt som vanligt. Han och Jess kallas till ett bostadsområde där många ur ursprungsbefolkningen bor där en ung man blivit skjuten. Mordet verkar kunna knytas till den lokala droghandeln, där crystal meth ökat problemen rejält. Någonting är dock skumt med hela situationen och när Jess och Bluey börjar rota i den får de veta saker som chockerar dem.

Liksom i den första boken i serien låter Wahldén utsattheten och diskrimineringen som aboriginerna utsätts för i Australien stå i centrum. Jess, som själv tillhör ursprungsbefolkningen, har ibland svårt att acceptera poliskårens vita normer och känner inte riktigt sig hemma någonstans. Samtidigt ser hon det som sitt ansvar att göra allt för att hennes folk ska behandlas med mer respekt än de gör nu. Jess är en ovanlig och intressant huvudperson, som jag ser fram emot att läsa mer om.

Kanske är Cyklonvarning inte den mest spännande kriminalroman jag läst, men behållningen ligger inte i spänningen, utan i beskrivningen av livet i Darwin, av invånarnas olika liv och inte minst huvudkaraktärernas utveckling. Jag tycker om att få följa Bluey och Jess, som blir ännu mer komplexa i denna den andra boken. Naturen är som en egen karaktär och när cyklonen Scott närmar sig påverkas alla invånare i området. Ibland glömmer Bluey att det inte är 1974 och att cyklonen inte heter Tracy. I badrummet finns inte hans lillebror, utan istället hans wallaby som han inte vågar låta stanna utomhus. När Bluey måste ge sig ut i stormen kommer hans dotter med flickvän dit för att hålla ställningarna.

I januari kommer tredje boken i serien och den har fått titeln Enbart kvinnor. Teman som kvinnors utsatthet, rasism, fattigdom och maktkamp verkar stå i centrum även i del tre och jag kommer definitivt läsa den! Christina Wahldén var en favorit redan innan jag läste Darwindeckarna, men nu är hon det mer än någonsin. Få kan konsten att på samma sätt kombinera spänning och samhällskritik.

Nämn inte de döda

Äntligen fick jag tummen ur att läsa Nämn inte de döda, första delen i Christina Wahldéns deckarserie som utspelar sig i Darwin. I centrum står den äldre polisen Bluey och hans nya kollega Jess, som tillhör ursprungsbefolkningen. En äldre, butter man och en ung, ambitiös kvinna är på ytan en enorm kliché, men det dröjer inte länge innan de båda blir mer komplexa än så. Bluey bor med sin vuxna dotter och har blivit lämnad av en stor kärlek. Alkoholen var en stor anledning och nu dricker han bara gingerbeer. I en tygpåse, som han ständigt bär med sig, finns en liten wallabyunge och det faktum att han räddade den efter att ha kört på dess mamma, visar en omtanke och mjukhet som blir mer och mer synlig ju mer vi lär känna honom.

Nämn inte de döda fokuserar på den australiensiska ursprungsbefolkningen och det utsatta liv många av dem lever. En kvinna hittas död på stranden av Greta, en svensk konststudent som bor tillsammans med Jess. Kvinnan är aborigin och första hypotesen är att hon attackerats av en krokodil. Sanningen är dock att dödsfallet är mer komplext än så. Vi får träda in i en värld där det blir tydligt att alla människor inte har samma möjligheter och samma värde. Den som både tillhör ursprungsbefolkningen och är kvinna befinner sig på botten. Flera recensenter har jämfört Nämn inte de döda med Katarina Wennstams deckare och visst finns det likheter, men tankarna går snarare till Karin Alfredssons berättelser om kvinnor i olika länder. Det som är Wahldéns styrka är tonen som på samma gång är nyfiken, varm och precis lagom vass. Hon lägger fokus på viktiga frågor och låter oss både lära oss nya saker om världen och lära känna trevliga och komplexa karaktärer. Det här är verkligen en kriminalroman av hög klass.

Nämn inte de döda nominerades till Svenska Deckarakademins pris Årets bästa kriminalroman 2020. Mycket välförtjänt ska sägas, då Wahldén verkligen bjuder på något mer än “bara” en berättelse om ett brott. Andra delen i serien heter Cyklonvarning och den står på tur att bli läst. I januari kommer tredje delen Enbart kvinnor. Jag ser fram emot att återse Bluey, Jess och wallabyn.

Vår mörka hemlighet

En av de författare som finns med i Boktolvan 2021 är Jenny Quintana och valet föll på boken Vår mörka hemlighet från 2020. Berättelsen inleds 1978 då huvudpersonen Elizabeth är fjorton år gammal och den jämngamla Rachel flyttar in i huset bredvid. Elizabeth har inga vänner och att kalla Rachel för hennes vän är något av en överdrift, men klart är att deras liv och öden kommer att flätas samman. Ett lik som de hittar då och ett andra som hittas tjugo år senare är också centrala i berättelsen och när den andra kroppen hittas söker Elizabeth upp Rachel.

Nutidsberättelsen får ta ganska liten plats och istället ligger fokus på tonårstiden, då en händelse gör att både Elizabeths och Rachels familjer och därmed liv förändras. Tjugo år senare är Elizabeth fortfarande annorlunda och udda, eller känner i alla fall att hon inte passar in någonstans. Hennes osäkerhet präglar boken och kanske är det därför Quintana valt samma sätt att berätta historien på. Det är lågmält och välskrivet, med fokus på relationer. Jag gillar hur hon låter de unga karaktärerna uppleva saker som de förstår långt senare och det är ett snyggt grepp. Kanske inte så spännande, men helt klart intressant. Tillräckligt intressant för att jag ska vilja läsa mer av Jenny Quintana. Däremot är Vår mörka hemlighet en bok som helst ska läsas utan allt för mycket förkunskaper och därför avslutar jag inlägget innan jag avslöjar något avgörande.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: