enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Språk

Grejen med substantiv och pronomen

“Grejen med substantiv är att de inte alls är namn på ting. Inte alltid i alla fall.” Så börjar Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. I efterordet konstateras också att “grejen med substantiv är att de oftast är pronomen” eller i alla fall typ, eller inte, eller …

Lövestam kan helt klart konsten att göra grammatiken på samma gång väldigt enkel och väldigt svår att förstå. Hon har också en alldeles särskilt speciell talang för att lyfta fram det absurda i grammatiken och hur vi diskuterar densamma. Som att så många blir upprörda över ett indefinit pronomen. Avsnittet om de och dem är också synnerligen underhållande och dessutom lärorikt.

Det är möjligt att det krävs svensklärar- och/eller språknördshumor för att uppskatta Grejen med substantiv och pronomen, men har du det lovar jag dig en skrattfest utan dess lika. Det börjar redan på omslaget med ett asgarv åt marknadsföringsfrasen “Nu med nominalfraser!”. Fantastiskt roligt. Jag fnissade mig därefter igenom boken och lärde mig också en del. Detta trots att Lövestam gång på gång påpekar att hon skrivit en humorbok, ingen lärobok. Kanske är fotnoterna det allra roligaste i boken. I alla fall skrattar jag lite extra åt dem.

 

 

Om dialekter och sexolekter

Just nu håller mina ettor på med språksociologi och dagens lektion handlade om olika “lekter”, med tonvikt på dialekter. De har fått i uppgift att lyssna på dialeker och se ett avsnitt av Svenska dialektmysterier. Idag tittade vi på ett riktigt roligt klipp med en massa dialekter och diskuterade vilka associationer olika dialekter ger, samt vilka fördomar vi och andra har.

Vi avslutade lektionen med att läsa Kulturkollo-Lottas inlägg om VS Naipaul och manligt/kvinnligt språk. Sexolekt är med som en “lekt” i många läroböcker och frågan är om det ens existrerar något som skulle kunna benämnas manligt/kvinnligt språk. Det är i alla fall kul att fundera över varför vi tror som vi gör och vilka fördomar vi faktiskt har. Läs inlägget här. Och facit här.

Tankar om ordval och provokation

Det är alltid kul att väcka känslor och att jag sågat ett gäng klassiker och dessutom kallat några av författarna för gubbar gav eko i kommentarerna. Gott så. Jag gillar kommentarer. Det är kul att diskutera.

Kanske är det ändå på plats att förklara lite hur jag och mitt språk fungerar. Jag gillar att göra det enkelt för mig, således bli författare ofta gubbar och tanter i min mun om de är gamla eller författat en gammal bok. Det har alltså inget med ett eventuellt förakt för människor med snopp som gör att jag kallar vissa författare för gubbar. Skulle författarna vara döda brukar de få epitetet stendöd som i stendöd gubbe respektive tant. Lite slarvigt uttryckt helt klart, men ganska målande. Kanske också en aningens provocerande och det gillar jag. Jag är nämligen barnsligt förtjust att provocera sådär lite lagom och när det handlar om provokation i bokbloggarsammanhang får man väl ändå säga att det handlar om ganska oskyldig sådan. Egentligen skulle det inte skada med lite fler högljudda diskussioner.

Något som också kan ställa till det ibland är att jag ofta är ironisk. Det är lätt att lätta upp ironi med en liten blinkande smiley, men jag försöker sluta med det. Jag står för min ironi och min frispråkighet som speglar min personlighet ganska bra.

En kollega påpekade i fredags att hon inte vet någon som kan gå igång så snabbt, låta riktigt arg och sedan vara lugn två sekunder senare. Hon har rätt. Sådan är jag. Tänder lätt på alla cylindrar och lugnar mig lika snabbt. Då brukar jag vara lite överraskad över att alla andra inte släpper diskussionen lika snabbt.

Min familj är sådan. Vi diskuterar högt och ljudligt, ganska ofta om saker vi diskuterat tusen gånger förut och gillar att diskutera. Det handlar ofta om politik och vi vet exakt vad vi har varandra. Herr O blev lite nervös i början då han uppfattade det som om vi faktiskt var arga på riktigt, men se det är vi nästan aldrig.

Det här att jag älskar att diskutera eller i alla fall skapa debatt märks kanske i mitt olagoma  sätt att skriva. Finns finns det en gråskala, men svart eller vitt kan bli ganska effektfullt ibland. I alla fall kan ett inlägg som är drivet till sin spets leda till kul diskussioner.

Idag är det måndag och då nöjer jag mig med att provocera chefer, kollegor och elever. Vem ska du provocera idag? Vem och vad provocerar dig?

Hur fungerar du i en diskussion? Hur märks din personlighet när du bloggar och kommenterar?

 

Bonus på Y

Veckans bokfrågor handlar om Y och när jag satt och fixade med inlägget började fundera på ord på y som skulle kunna generera fler frågor. Yvig var ett ord som började snurra runt i huvudet. Vi talar om yviga gester, men vad är ett yvigt språk?

Först tänkte jag på Björn Ranelid, men hans språk är mer böljande än yvigt. Yvigt är snarare en bra beskrivning på hur Bob Hansson eller Marcus Birro skriver. Eller är det så att jag blandar ihop deras lite yviga personligheter med deras språk som jag minns det.

Är det yviga språket som en motsats till det karga och ordfattiga? Inte nödvändigtvis tänker jag. Yvigheten kan finnas i de ordfattiga texterna också. I ordvalen, i sättet att kombinera orden.

Är det en manlig företeelse? Jag funderar kring vilka kvinnor som jag skulle kategorisera som yviga skribenter. Kanske kan Bodil Malmsten räknas som yvig?

Hur beskriver man egentligen ett språk? Det är svårt att verbalisera hur ett språk är, trots att språket består av just ord. Ibland när jag försöker beskriva mitt favoritspråk i böcker brukar det bli med ord som vackert, personligt eller så skriver jag att det har flyt. Ofta tycker jag om ett språk som är enkelt, utan att vara ordfattigt, virvlande, utan att vara pratigt och stressigt, varierat, utan att ordvalet blir viktigare än språket i sig, överraskande, i ordets bästa bemärkelse, trevande, utan att vara osäkert, långsamt, utan att vara segt.

Glasklart eller?

Ett ord som triggar mig

I söndagens GP fanns en lång artikel om ord som triggar oss. En massa personer fanns på bild med sitt värsta ord nedplitat på ett vitt papper. Ord som alltså, grymt, överskattat, klockrent, OMG, fredagsmys och feminism.

Av dessa ord använder jag mer än gärna feminism och klockrent. Faktum är att jag älskar både feminism och klockrent. Grymt funkar sådär, liksom alltså. Överskattat har jag ingen åsikt om, men OMG skulle jag verkligen aldrig, och jag menar aldrig, använda. Men vad är det egentligen för fel med fredagsmys? Det är väl mysigt? Vi har måndagsmys och onsdagsmys också om vi känner för det. Mys kan vara att bara sitta i soffan hela familjen.

Så vad irriterar jag mig på?

Mitt värsta ord är liksom. Främst för att det är ett så fattigt ord som tillför absolut noll i en mening. Tvärtom gör detta förhatliga ord att vi aldrig lyckas beskriva något exakt.

Banbrytande är också ett synnerligen överanvänt ord. Hur många gånger har jag inte läst om filmer eller böcker som är banbrytande. Vad innebär det egentligen och hur många verk kan anses vara det?

Något av det värsta jag vet är när någon använder man i tid och otid. Niclas Alexandersson är helt galet förtjust i det ordet som många fotbollsspelare verkar gilla. Faktum är att väldigt få idrottsutövare verkar kunna stå för det de gör. Säg jag snälla, rara.

Jag håller också med den läsare som påpekat att triggar är ett tämligen irriterande ord. Eller det faktum att politiker överanvänder ordet värna.

Lars-Gunnar Andersson påminner oss om ord som i princip försvunnit. Ingen skulle längre använda ord som brandgult, kortbyxor eller t-tröja. Eller?

Brandgult är visserligen rätt så fint. Jag får en bild i huvudet av träd i höstskrud. Mycket finare än orange måste jag säga. Kanske ska börja använda brandgul?!

Det där språket

image

Någonting slog mig i helgen. Det där språket, det som alla på tv brukar prata ni vet. Det som ungarna här hemma lägger sig till med när de sett för mycket på Bolibompa. Det där språket där alla ä blir e och där inga barn behöver gå till talpedagog för att de inte kan säga r med ett ordentligt rullande. Det där språket där dårå är ett helt naturligt ord. Det finns faktiskt en hel massa människor som faktiskt pratar så i verkligheten, helt på allvar och till och med de små barnen har lärt sig det. Fantastiskt!

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: