enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Mohsin Hamid (Sida 1 av 2)

100 bra böcker från 2000-talet enligt O

I torsdags publicerade jag en lista med böcker som en grupp amerikanska kritiker ansåg vara århundradets bästa hittills. Den enda nordiska titel som tog sig in på listan var Knausgårds Min kamp, som jag rent objektivt kan förstå är stor litteratur, men som jag aldrig haft någon önskan att läsa.

Självklart måste jag göra en egen lista, en som med all säkerhet blir ännu mer subjektiv än den som Vulture Magazine tog fram. Mitt läsande styr mitt urval och jag har valt att bara ta med böcker jag läst. Vissa skulle kunna ses som objektivt bra, om litteraturpriser och/eller popularitet gör en bok bra. Min lista har dessutom en rätt rutten könsbalans, till kvinnornas fördel och jag är inte så himla bättre på att undvika det etnocentriska än Vulture Magazines grupp. Det är helt enkelt en samling böcker som jag tycker om. Jag har inte placerat böckerna i ordning, det vore alldeles för svårt.

På Vultures lista samlas skönlitteratur i olika former med sakprosa. På min finns nästan bara skönlitteratur, men några självbiografier och biografier har fått slinka med. Några titlar har min lista gemensamt med originallistan. Jag börjar med dem. Andra finns med på min Topp 100 som reviderades i somras. Vissa finns inte med på någon lista, men är ändå väldigt bra. Vissa kanske var fantastiska när de kom, för att de var så annorlunda då, men har nu fallit lite i glömska. Andra kommer alltid att vara fantastiska.

Här finns i alla fall 100 bra böcker från 2000-talet enligt O:

  1. Never let me go, Kazuo Ishiguro, 2005
  2. Neapelkvartetten, Elena Ferrante, 2011-2015
  3. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth, 2004
  4. Billy Lynn’s long halftime walk, Ben Fountain, 2012
  5. Sju årPeter Stamm, 2010
  6. The hate u give, Angie Thomas, 2017
  7. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka, 2002
  8. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid, 2007
  9. Ghana must go, Taiye Selasi, 2014
  10. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides, 2001
  11. Stål, Silvia Avallone, 2010
  12. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz, 2004
  13. Flickan och skulden, Katarina Wennstam, 2002
  14. Vi är alla helt utom oss, Karen Joy Fowler, 2013
  15. Den drunknadeTherese Bohman, 2010
  16. Presidentens hustru, Curtis Sittenfeld, 2008
  17. Jag ger dig solen, Jandy Nelson, 2014
  18. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas, 2002
  19. Den vita staden, Karolina Ramqvist, 2015
  20. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson, 2014
  21. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg, 2014
  22. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri, 2015
  23. Memorys bok, Petina Gappah, 2015
  24. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson, 2009
  25. Vitsvit, Athena Farrokhzad, 2013
  26. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru, 2003
  27. Jag, En, David Levithan, 2012
  28. Mississippi, Hillary Jordan, 2008
  29. Frälsningsarmén, Abdellah Taia, 2006
  30. Vända hem, Yaa Gyasi, 2016
  31. Prins Charles känsla, Liv Strömquist, 2010
  32. Efter attentatet, Yasmina Khadra, 2006
  33. Paradisträdgården, Amy Waldman, 2011
  34. Busters öron, Maria Ernestam, 2006
  35. Tillsammans är man mindre ensam, Anna Gavalda, 2004
  36. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro, 2001
  37. Varför vara lycklig när du kan vara normal?, Jeanette Winterson, 2013
  38. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie, 2006
  39. Vi, Kim Thùy, 2001
  40. Wylding HallElizabeth Hand, 2015
  41. Igelkottens elegans, Muriel Barbery, 2009
  42. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui, 2010
  43. Sharp Objects, Gillian Flynn, 2006
  44. No och jag, Delphine de Vigan, 2009
  45. Ett litet liv, Hanya Yanagihara, 2015
  46. Fortfarande Alice, Lisa Genova, 2007
  47. Allt som återstår, Elin Boardy, 2012
  48. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò, 2017
  49. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson, 2009
  50. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole, 2007
  51. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt, 2016
  52. Pojkarna, Jessica Schiefauer, 2011
  53. Svalornas lek, Zeina Abirached, 2010
  54. Morgon i Jenin, Susan Abulhawa, 2006
  55. Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, 2004
  56. Svinalängorna, Susanna Alakoski, 2012
  57. En man som heter Ove, Fredrik Backman, 2012
  58. En bön för de stulna, Jennifer Clement, 2012
  59. Att föda ett barn, Kristina Sandberg, 2010
  60. Hausfrau, Jill Alexander Essbaum, 2015
  61. Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardell, 2012-2013,  (hela trilogin)
  62. Asfaltsänglar, Johanna Holmström, 2013
  63. Vad jag älskade, Siri Hustvedt, 2004
  64. En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, Diana Janse, 2010
  65. Hey Princess, Mats Jonsson, 2011
  66. Kärlekens historia, Nicole Krauss, 2005
  67. Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, Eli Levén, 2010
  68. Vi ses på Place de la Sorbonne, Justine Lévy, 2011
  69. Dagar i tystnadens historia, Merethe Lindstrøm, 2012
  70. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, Édouard Louis, 2015
  71. How to be a woman, Caitlin Moran, 2011
  72. En gåtfull vänskap, Yoko Ogawa, 2003
  73. Väldigt sällan fin, Sami Said, 2012
  74. Persepolis, Marjane Satrapi, 2000
  75. Jag är allt du drömt, Ali Smith, 2006
  76. Niceville, Kathryn Stockett, 2009
  77. Berättelser från yttre förortenShaun Tan, 2012
  78. En dag ska jag skriva om den här platsen, Binyawanga Wainaina, 2015
  79. När gud var en kanin, Sarah Winman, 2011
  80. Och i Wienerwald står träden kvar, Elisabeth Åsbrink, 2011
  81. Tretton skäl varför, Jay Asher, 2007
  82. Människoätande människor i Märsta, Aase Berg, 2009
  83. Engelsforstrilogin, Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, 2011-2013
  84. Hägring 38, Kjell Westö, 2013
  85. Mig äger ingen, Åsa Linderborg, 2007
  86. Berlinerpopplar, Anne B Ragde, 2004
  87. Mocka, Tatiana de Rosnay, 2017
  88. Tusen strålande solar, Khaled Hosseini, 2007
  89. Du försvinner, Christian Jungersen, 2014
  90. Det eviga folket är inte rädda, Shani Boianjiu, 2013
  91. Tigern i Galina, Téa Obreht, 2009
  92. En ny tid , Ida Jessen, 2015
  93. Stopptid, Juli Zeh, 2014
  94. Gryningsfeber, Péter Gárdos, 2010
  95. Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, Sherman Alexie, 2007
  96. Litet land, Gaël Faye, 2016
  97. Comedy Queen, Jenny Jägerfeld, 2018
  98. Brun flicka drömmer, Jacqueline Woodson, 2014
  99. Ett hjärtslag från döden, Maggie O’Farrell, 2017
  100. Alla floder flyter mot havet, Dorit Rabinyan, 2014

 

Vilka böcker skulle återfinnas på din lista? Har vi några favoriter vi delar? Är det några böcker du älskar som saknas på listan?

 

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Ode till Stockholm Literature

Facebook påminner mig om att jag igår för fem år sedan såg Chimamanda Ngozi Adichie invigningstala på Stockholm Literature. En av mina största litterära idoler. Jag var tagen.

Samma år upptäckte jag författare som Teju Cole och Taiye Selasi. Den förstnämnda påpekade hur fantastiskt det var att medverka på en litteraturfestival med flera andra författare med rötter i Afrika, utan att festivalen i fråga hade afrikansk litteratur som tema.

Det har alltid gått att hitta trådar som flätar samman de olika gästerna på Stockholm Literature, men det övergripande temat har varit bra och viktig litteratur. Författare som skrivit böcker som betyder något.

Jag har lyssnat till tal av bland andra Binyawanaga Wainana, Aminatta Forna och Mohsin Hamid. Fantastiska uppläsningar av Carol Ann Duffy och Taiye Selasi. Jag har upplevt spännande och oväntade samtal mellan människor, där de liksom Petina Gappah och Jason Diakité pratar så mycket att de nästan glömmer bort såväl moderator som publik. Eller har så roligt, som Hiromi Ito och Martina Montelius hade i ett av de galnaste samtal jag lyssnat till. Ibland har samtalen kring språk varit centrala, som när Ngugi wa Thiong’o  och Sjón talade om sin kärlek till de isländska sagorna och det faktum att Island, med sin blygsamma befolkning, bjuder sina invånare på översatt litteratur från hela världen, medan många som talar ett mycket större afrikansk språk inte kan läsa någonting på sitt modersmål. Andra har talat om flykt och utanförskap, som Hakan Günday och Jamaica Kincaid. Många är de författare som jag kanske inte hade känt till och än mindre läst något av, vore det inte för några dagar på Moderna museet varje år. Fem år.

Det var med sorg jag tog emot budskapet om den inställda festivalen 2018. Det skull bli ett uppehåll ett år sa de. De skulle komma tillbaka. Nu är jag rädd att det inte blir så. Smal kultur säljer inte. En festival med få, långa samtal för en publik bestående av mer eller mindre gråhåriga kulturtanter bär sig inte. Jag önskar att det inte vore så.

Jag saknar att gå från jobbet på fredagen, ta tåget upp till Stockholm och bo på hotell. Jag saknar att träffa Anna lite extra och att också få chansen att träffa andra bloggare. Jag saknar att svära lite över det omständliga biljettsystemet och att bussarna inte går så ofta till Moderna museet. Men mest saknar jag den kreativa miljön och de spännande samtalen. Hösten blir fattigare utan Stockholm Literature.

Om jag får som jag vill är det just en paus i år. Då sitter jag och Anna på tåget till Stockholm om ett år igen. Jag vågar inte tro på det, men hoppet lever.

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Boktipsarkväll på jobbet

Någon gång per termin brukar jag och vår eminenta skolbibliotekarie Sofia tipsa om bra och hyfsat nya böcker för våra kollegor. Oftast är vi ett större gäng, men idag lockade solen (och cykeltävling) våra utarbetade kollegor. Nu när vi var färre hann vi visserligen tala lite mer om böckerna och det fanns en tjusning i det också helt klart. En rolig sak är att jag och Sofia läser väldigt olika sorters böcker och därför brukar även jag få bra tips.

Några av de böcker jag tipsade om var:

Litet land av Gaël Faye

Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan

Exit West av Mohsin Hamid

En alldeles särskild kärlek av Johanna Adorján

Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò

 

Sofia tipsade bland annat om:

Ormen i Essex av Sarah Perry

Inlandet av Elin Willows

Nordkorea Landet vi älskar att hata av Loretta Napoleoni

Utvägen Dagarna på Orkney av Amy Liptrot

Ärr av Au∂ur Ava Ólafsdóttir (som jag verkligen MÅSTE läsa snart)

 

 

Exit west — en annorlunda berättelse om flykt

Mohsin Hamid är en intressant författare som jag skulle vilja läsa mer av. Hittills har jag läst två av hans böcker, dels Den ovillige fundamentalisten om en ung man som radikaliseras efter 9/11 och nu Exit west om flyktingar som tar sig till Europa på ett ovanligt sätt.

Huvudpersonerna Nadia och Saeed bor i ett krigsdrabbat land någonstans i världen. Troligen i Asien, kanske i Syrien eller något annat muslimskt land. I alla fall bär Nadia en svart, heltäckande slöja när hon behöver kunna röra sig ostört. Det spelar egentligen ingen roll vilket land det är, men det är viktigt för berättelsen att det är ett land utanför Europa med människor som vi ser som annorlunda.

De två unga människorna blir förälskade och börjar umgås. Ibland kastar Nadia ner en niqab till Saeed genom fönstret så att han ska kunna besöka henne utan att någon av dem råkade illa ut. Trots oroligheterna lever det ett ganska bra liv, men bomberna kommer närmare och de börjar fundera på att fly. De hör om de mystiska dörrarna som man kan få fly igenom för att nå tryggheten i ett annat land. Det kostar, men det är ett alternativ att överväga.

De flyr och får någon slags frihet. Däremot ger flykten inget perfekt liv. Långt ifrån. Till slut tar de sig till London och lever i en del av staden där de som inte räknas bor.

Så här skrev jag efter Mohsin Hamids framträdande på Stockholm Literature där han berättade varför han lät Nadia och Saeed fly genom dörrar, istället för över Medelhavet i en båt, som så många tvingas göra:

Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.’”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände. För visst är det så att vi är lite mer värda och att de som föddes i de nu krigsdrabbade länderna faktiskt får skylla sig lite själva? Cynismen har inga gränser, men världen är full av dem.

 

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som “de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

“They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. “Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Mohsin Hamid inledningstalar


Stockholm Literature hålls för femte gången och jag har varit här lika många gånger. Varje år finns en inledningstalare som premiäråret var Chimamanda Ngozi Adichie, förra året Ngugi wa Thiong’o och i är är det Mohsin Hamid som finns med som talare, men först intervjuas han av Yukiko Duke.

Jag har läst två böcker av Hamid, Den ovillige fundamentalisten och hans senaste Exit west. Två böcker som på olika sätt behandlar identitet och flykt. Han inleder med att läsa ur Exit west, de inledande raderna om hur Nadia och Saeed träffas på en kvällskurs som fortfarande pågår trots att staden de bor i faller samman. De inleder någon slags förhållande som kanske mer liknar vänskap än kärlek. 

Svarta dörrar uppenbarar sig runt om i världen och paret flyr genom en av dem. Det är den enda magiska delen i en annan realistisk berättelse. Samtidigt talar Hamid om de magiska dörrar som faktiskt finns runt oss i form av t.ex. flygplan och mobiltelefoner. Det finns så mycket vi kan få veta med hjälp av teknik, så mycket att geografiska gränser kollapsar. 

Nadia och Saeed flyr genom en dörr och befinner sig sedan i Grekland. Hamid har inte tagit bort resan för att den inte är viktig, för det är den. Istället menar han att allt vårt fokus på farliga resor gör att vi får för oss att de som flytt är annorlunda än vi. Vi har inte gjort en lång och farlig resa, men vi har flyttat hemifrån, kanske till en ny stad. Alla sådana förändringar är stora, men också universella. Alla migrerar på många sätt, även om vi inte tvingas sätta oss i en gummibåt och resa över Medelhavet. Fokus både vara på förändringar, inte på resan i sig. 

Även genom dörrarna är flykten farlig. Det är också omöjligt att ta sig tillbaka. Även om boken skrevs före Trumps inreseförbud finns det redan där. Hamid föddes i Lahore och bor där nu, men han har flyttat mycket och kan inte riktigt smälta in någonstans. Tanken att det finns “rena” människor är absurd menar han. Vi är alla en blandning och att skapa ett vi och ett dom är farligt. 

För åtta är sedan bestämde sig Hamid och hans fru för att flytta tillbaka till Lahore efter år i Storbritannien och USA. Det är lätt att säga att man någon gång ska flytta “hem” men svårare att faktiskt göra det. Nu bestämde de sig för att faktiskt göra det, för att inte behöva ångra sig senare. Det största skälet till att de stannar kvar är kontakten mellan deras barn och deras föräldrar. Att generationer kan mötas och faktiskt leva tillsammans. Ibland känner han sig verkligen annorlunda, men det är viktigare att hans nära och kära finns där än  att han själv faktiskt ska känna sig hemma på riktigt. Det finns olika sätt att höra till och att ha familjen hos sig är ett. 

Mohsin Hamids inledningstal blir en fortsättning på samtalet på många sätt, då han väljer att sitta kvar i sin stol på scenen. 

Han inleder om att berätta om sina flyttar. Som treåring lämnade han Pakistan för Kalifornien där hans pappa skulle arbeta på universitetet. Då talade han bara urdu. Husen var identiska och i dem bodde barn från hela världen. De frågade varför Mohsin inte kunde prata, men det kunde han, bara inte engelska.  Efter det slutade han prata och satt tyst framför tv:n i en månad. Därefter kunde han prata perfekt engelska med amerikansk accent. När han kom tillbaka till Pakistan som nioåring var hans urdu försvunnen. Han har alltså inget förstaspråk längre, trots att han lärde sig språket igen. Att engelska kan bli något annat än ett andraspråk är omöjligt, trots att det är språket att skriver på. Större delen av livet har han också levt på engelska, men Pakistan är hemma. I första boken Nattsvärmaren skriver han om sitt hemland, men som en utomstående. Den ovillige fundamentalisten är istället pakistaniens syn på USA. Båda böckerna har berättare som inte riktigt går att lita på, säger Hamid och jag blir riktigt sugen på att äntligen läsa Nattsvärmaren

Att det skulle finnas en muslimsk röst är en absurd tanke, säger Hamid, men det finns idéer som andra ser som typiskt muslimska. Något han utnyttjar i Den ovillige fundamentalisten där rösten blir det muslimska, eller vår bild av en muslimsk röst. 

Inte heller har jag läst Hamids tredje bok Hur du blir snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Han beskriver den som en fejkad självhjälpsbok, som inte alls är någon självhjälpsbok. Det är Asien, men platsen eller karaktärerna saknar namn. Han ville inte behöva skriva om den exotiska platsen som krävs att man skriver om när det handlar om en icke-västerländsk stad. Han ville skriva en roman om en universell stad, som råkade ligga i Asien. 

Vi lever i en tid när stamkänslan blir mer och mer viktig, säger Hamid. Det blir tydligt inte bara på platser som vi ser som “stamsamhällen” utan även här i “västvärlden” där vi självklart ska vara mer “utvecklade” än så. Exit west är designad för att göra en välkänd värld annorlunda, för att vi ska kunna omvärdera vad som egentligen är verkligheten. Det handlar också om vad vi uppmärksammar, påpekar Hamid och talar om hur hundra leenden kan suddas ut av en rasistisk kommentar. Jämför när en invandrare som gör något hemskt får rasister att bli rädd för alla som ser annorlunda ut. Hamid talar om att rädslan för en fara, som en tiger inte är något farligt om du ser en sådan någon gång om året, men inte om du ser en dagligen. På samma sätt skräms du när du hela tiden matas med bilder av terror. Du får läsa artikel om hur tolv människor i Pakistan som dödas i en terrorattack, inte de miljoner som tillbringar dagen med att gå till jobbet, spelar piano och lever helt vanliga liv. Det är i det som ingen sägs som sanningen finns gömd. 

Hamid talar om hur den information som vi hela tiden får och som skrämmer oss gör oss rädda för framtiden. Vi talar inte längre om hur det ska finnas rymdskepp i framtiden, utan om terror och miljöförstörelse. När Trump säger “Make America great again” talar han till människors nostalgi, men det samhälle han vill återskapa går inte att få. Vår rädsla gör att vi fokuserar på det hemska och inte på att världen på många sätt hela tiden blir bättre. 

Vi fokuserar på jämlikhet och rättigheter här, men inte mellan nationer. Att ett barn fött i Malmö och ett som föds i Mogadishu får helt olika möjligheter och rättigheter är något så många kan acceptera och faktiskt till och med rättfärdiga är något Hamid i framtiden tror kommer ses som lika illa som slaveriet gör nu. För visst är det galet att vi kan acceptera att döda barn spolas upp på en strand vid Medelhavet och faktiskt stoppa vissas möjlighet att  ett bättre liv.

Olikhetsutmaningen: öst och väst

Även om jag hör hemma på västkusten drar jag ibland österut och i helgen är det dags för ett besök i Stockholm och Stockholm Literature. Det är därför jag bestämt mig för att låta veckans motsatspar bli öst och väst.

Det första som dök upp i mitt huvud är Go west och då i Pet Shop Boys version. En fantastisk video och en låt som fastnar.

En av de böcker jag läser just nu är Exit west av Mohsin Hamid. Den handlar om två flyktingar i en väldigt ovanlig värld. Hamid är en av de författare jag ska lyssna till i helgen och det ser jag verkligen fram emot.

När det gäller öst är det en bok, eller egentligen en person som kommer till mig först. Boken är Dancer av Colum McCann som är en roman om dansaren Rudolf Nureyev, som föddes i öst och flydde till väst. En väg som är vanlig nu.

Svenskar flydde istället från öst till väst när de utvandrade till USA och en bok som jag länge varit nyfiken på, men inte fått tummen ur att läsa är Swede Hollow av Ola Larsmo. Det är intressant att vända på perspektiv och det verkar Larsmo verkligen göra.

Från väst till öst reste däremot bland annat engelsmännen när de bosatte sig i Shanghai, som under en period var en slags “semi-koloni” där västerlänningar hade rättigheter som kineser inte hade, gällande till exempel att köpa och äga fastigheter. En av mina största filmögonblick i den tidiga tonåren var när jag såg Solens rike av Steven Spielberg med bland andra Christian Bale och John Malkovic som utspelar sig under japanernas invasion av Shanghai under andra världskriget.

Vilken kultur vill du koppla samman med öst och väst?

 

 

Läslista inför höstens aktiviteter

Höst betyder litteraturfestivaler och jag ska på två (eller fler), Bokmässan i Göteborg eventuellt med tillhörande alternativfestivaler och Stockholm Literature i Stockholm. Till den senare släpptes biljetterna idag och eftersom vi kulturtanter ser på litteraturfestivaler som rockkonserter hängde jag på låset och har redan de biljetter jag vill ha i min ägo.

Det går självklart bra att lyssna till författare utan att ha läst deras senaste böcker, men jag har ändå satt ihop en lista med böcker som jag hoppas hinna läsa i höst. De står i någon slags prioriteringsordning.

De som går på tigerstigar av Helena Thorfinn, inför Kulturkollos livebokcirkel under Bokmässan.

Samtal med vänner av Sally Rooney, boken verkar bra och hon kommer till Bokmässan.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö, en författare som kommer både till mässan och till Stockholm Literature.

Kidnappningen av Anna Schulze, kommer till Bokmässan och brukar skriva riktigt bra.

Så här upphör världen av Philip Teir. En författare jag länge tänkt läsa något av. Dags nu.

Den första stenen av Carsten Jensen. En favoritförfattare och en bok jag glömt bort.

Kata Dalström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk. En bok om en kvinna jag vill veta mer om.

Exit West av Mohsin Hamid, ska definitivt läsas innan Stockholm Literature.

Tidens larm av Julian Barnes är redan inköpt på engelska.

En droppe midnatt av Jason Diakité, också inför Stockholm Literature.

 

Man Booker Prize avslöjar årets korta lista

Dags att återigen undersöka vilka böcker som tagit sig från en lång lista till den betydligt kortare. Priset det handla om just den här gången är the Man Booker Prize.

På den korta listan återfinns:

4 3 2 1, Paul Auster (USA) 

Föga förvånande tar Auster plats bland de sex titlarna. Mer överraskande är det att inget svenskt förlag verkar ge ut den, i alla fall inte snart. Eller har jag missat något? Jag gillar i alla fall idén att presentera fyra versioner av samma mans liv. Rimligen borde Auster ha lyckats, i alla fall tycker just den här juryn det.

History of WolvesEmily Fridlund (USA) 

Nu måste jag verkligen få tummen ur och läsa berättelsen om den annorlunda flickan i Minnesota. Boken finns redan utgiven på svenska med titeln Vargarnas historia.

Exit WestMohsin Hamid (Pakistan-Storbritannien) 

En bok jag påbörjade, men som jag insåg krävde mer tid och energi än vad jag har just nu. Jag ska definitivt läsa den och ser fram emot att få lyssna till författaren på Stockholm Literature senare i höst.

Elmet, Fiona Mozley (Storbritannien)

Var en av de böcker som fångade mitt intresse när jag studerade den långa listan. Egentligen vet jag inte mycket om den, det handlar mer om en känsla.

Lincoln in the BardoGeorge Saunders (USA)

En historisk roman med Lincoln i centrum, men det verkar handla om en påhittad historia, eller möjligen faktion. Kan kanske vara något, men har definitivt ingen hög prioritet. Kanske om den vinner.

AutumnAli Smith (Storbritannien)

En favoritförfattare och en pristagarfavorit. Autumn är första delen i en planerat kvartett av årstidsböcker och utspelar sig i Storbritannien efter Brexit.

 

Jag är väldigt överraskad över att juryn valt nästan uteslutande böcker av författare från Storbritannien och USA. Jag var ganska säker på att Kamila Shamsie och Arundhati Roy, eller i alla fall någon av dem skulle finnas med bland de sex.

Lite överraskad är jag också över att varken Zadie Smith eller Colson Whitehead finns med, om nu dessa länders författare ska premieras.

Nu har jag inte läst böckerna ens på långa listan, så jag får väl lita på juryn.

Vem vinner då? Det vore kul med debutanten Fridlund, men jag tror på någon av gubbarna. Krig och historia brukar gå hem, så George Saunders kanske ligger nära till hands. Den bok som verkar mest aktuell och därmed också relevant är dock Mohsin Hamids.

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: