Månad: augusti 2020

En ovanligt spännande augusti

När inte Kuturkollo finns för att styra upp min bloggvardag behöver jag göra det själv. I augusti har jag därför haft ett extra fokus på spänningslitteratur och jag kommer att fortsätta med fokusområden i alla fall de närmaste månaderna.

Spänningstemat har innehållet en rad inlägg om skönlitterära böcker:

Beatrice av Lina Bengtsdotter

Den tysta patienten av Alex Michaelides

Du måste dö av Peter James

Han dör om du inte av Peter James

Jakthundarna av Jørn Lier Horst

Säg inget om Lydia av Celeste Ng

Terapeuten av Helene Flood

The Perfect Husband av Lisa Gardner

Ytspänning av Olivier Norek

 

Två dokumentära böcker blev det också:

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

Söndagsvägen: Berättelsen om en mord av Peter Englund

 

Två kulturfrågor:

Om författare och deras böcker

Om favoriter bland spännande filmer och tv-serier

 

Och två inlägg i serien boknostalgi:

Om Skulptrisen

Om Patient 67

 

Snart delas Women’s Prize for Fiction ut

Jag har just köpt en biljett till digitala intervjuer med de nominerade till årets Women’s Prize for Fiction som delas ut för 25:e gången den nionde september. Tyvärr har jag inte hunnit läsa en enda av titlarna på den korta listan, vilket är ovanligt, men jag får se det som boktips istället. Egentligen är jag skeptisk till det digitala formatet, men just nu är jag så sugen på författarsamtal att det ändå känns lockande.

 

Böcker att se fram emot i september

Bokutgivningen verkligen exploderar under september och det finns ingen möjlighet att hinna med att läsa ens en bråkdel av de nya böcker jag vill läsa. Mycket att se fram emot helt klart!

Det enda planet på himlet, Garrett M. Graff, Natur & Kultur, 1 september

Fula tjejer, Sara Ohlsson, Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo, Gilla Böcker, 1 september

Materialtrötthet, Marek Šindelka, Rámus., 1 september

Slagsmål, Karl Modig, Opal, 1 september

Floden hem, Hannah Richell, Bokförlaget Forum, 2 september

Topekaskolan, Ben Lerner, Natur & Kultur, 3 september

Fail, Mitch Fredriksson, Rabén & Sjögren, 4 september

Mamma i soffa, Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag, 4 september

Under tiden, Anna Hallberg, Albert Bonniers Förlag, 4 september

Ett halvt andetag, Anna Agrell, Historiska Media, 7 september

Lisa och Lilly, Mian Lodalen, Romanus & Selling, 7 september

Bikupan, Sarah Crossan, [etta], 8 september

Lovisas val, Ruth Kvarnström-Jones, Printz Publishing, 9 september

Nyårsvandraren, Charlotta Lannebo, Rabén & Sjögren, 9 september

Skam och högmod i Sävedalen, Petra Mede, Norstedts förlag, 9 september

Det sista solot, Jennie Dielemans, Natur & Kultur, 10 september

Höst vid Sommen, Camilla Dahlson, Lind & co, 10 september

Om man älskar frihet, Nina Björk, Wahlström & Widstrand, 10 september

Fjärilsvägen, Patrik Lundberg, Albert Bonniers Förlag, 11 september

Jag händer jämt, Emma Rävås, Rabén & Sjögren, 11 september

Skräcktimmen, Moa Schulman, Madeleine Bäck, Natur & Kultur, 11 september

Glasveranda med sjöutsikt, Hanna Blixt, Historiska Media, 14 september

Allt vi har gemensamt, Sanna Torén Björling, Natur & Kultur, 15 september

Bröder, Bart Moeyaert, Gilla Böcker, 15 september

Det svarta regnet, Stina Nilsson, Bonnier Carlsen, 15 september

Dröm natten till idag, Anna Järvinen, Förlaget, 15 september

Kollektiv minnesförlust, Koleka Patuma, Rámus., 15 september

Allt som en gång var, Sanna Mac Donald, LB Förlag, 16 september

Gertrud, Moa Gammel Ginsburg, Piratförlaget, 16 september

Handbok för språkpoliser, Sara Lövestam, Piratförlaget, 16 september

Övervintra, Therese Widenfjord, Bläcklilja Textproduktion, 17 september

Meningarna, Johanna Ekström, Albert Bonniers Förlag, 18 september

Mörkt album, Coco Moodysson, Galago, 18 september

Överlevarna, Alex Schulman, Albert Bonniers Förlag, 18 september

Berätta aldrig det här, Frida Boisen, Bookmark Förlag, 21 september

Deadline, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts förlag, 21 september

Handens rörelser, Felicia Stenroth, Norstedts förlag, 21 september

Helvetet och andra platser, Madeleine Albright, Historiska Media, 21 september

Mitt hemliga liv, Jenny Fagerlund, Norstedts förlag, 21 september

Sommaren på Park Avenue, Renée Rosen, Historiska Media. 21 september

Vattendansaren, Ta-Nehisi Coates, Norstedts förlag, 21 september

Gudars like, Meg Rosoff, Gilla Böcker, 22 september

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundberg, Josefin Sonck, Schildts & Söderström, 22 september

Hamnet, Maggie O’Farrell, [etta], 23 september

Svårmodets döttrar, Anna Laestadius Larsson, Piratförlaget, 23 september

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, Tua Forsström, Schildts & Söderström, 24 september

Det långsamma livet, Abdellah Taïa, Elisabeth Grate Bokförlag, 25 september

Kungariket, Jo Nesbø, Albert Bonniers Förlag, 25 september

Kärlek och främlingsskap, Theodor Kallifatides, Albert Bonniers Förlag, 25 augusti

Spökhusets hemlighet, Kristina Ohlsson, Bonnier Carlsson, 25 september

Hur jag skulle vilja försvinna, Eli Levén, Norstedts förlag, 28 september

Mannen som dog två gånger, Almudena Grandes, Norstedts förlag, 28 september

Sofias jävla verklighet, Mia Gahne, Historiska Media, 28 september

Marvatten, Ann Rosman, Albert Bonniers Förlag, 29 september

Ospårat, Sanna Mac Donald, Opal, 29 september

Systrar, Adèle Bréau, [sekwa], 29 september

Julen enligt Julia, Kristin Emilsson, Printz Publishing, 30 september

Lowkey, Melody Farshin, Bonner Carlsen, 30 september

 

Vilka septemberböcker ser du mest fram emot?

Boknostalgi: Patient 67

Jag börjar helt ärligt bli trött på spänningsromaner som beskrivs vara överraskande och inte likna någon annan, för sanningen är att den där oväntade vändningen inte sällan är ganska väntad och att många av dessa böcker liknar varandra. Det har gått inflation i hejdlösa plottwists och jag har fått nog. Få författare är skickliga nog att verkligen överraska.

En av de första böcker som på riktigt överraskade var Patient 67 av Dennis Lehane. Kanske handlar det också om att det när jag läste den inte fanns miljarder inlägg på sociala medier om hur sjukt oväntad vändningen i den var. Inte heller hade en lång rad författare försökt med samma koncept. Jag var därför inte beredd på överraskningen och gillade den därför skarpt.

Patient 67 handlar om Teddy Daniels som tillsammans med sin partner Chuck Aule beger sig till Ashcliffe Hospital, ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, beläget på Shutter Island. Året är 1954 och den fängslade Rachel Solando har flytt därifrån. Dessutom finns misstankar om att det pågår kontroversiella experiment på de intagna.

Kanske känner du igen boken på den engelska titeln Shutter Island, som var den första av Dennis Lehanes böcker att översattes till svenska. Därefter följde bland annat Rött regn (Mystic River). Båda dessa böcker har blivit film, Mystic River (2003) med bland andra Sean Penn och Tim Robbins i huvudrollerna och Shutter Island (2010) med Leonardo DiCaprio som Teddy Daniels. Den förstnämnda älskade jag, medan jag faktiskt inte sett den senare. Kanske är den värd att lägga ett par timmar på?

 

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord

Det står klart efter bara några sidor att Peter Englund är i en klass för sig. Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord är nämligen inte bara det, utan också berättelsen om Sverige i mitten av 60-talet och dessutom skriven med ett språk som sällan skådas i sakprosaklassen. Jag ska villigt erkänna att true crime inte riktigt är min grej och hade författaren varit en annan än just Englund skulle jag förmodligen aldrig läst boken om mordet på Kickan i Hökarängen. Det hjälpte också till att flera av de bloggare jag följer har hyllat.

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord handlar om en av de största och mest komplicerade mordutredningar i svensk historia. Året är 1965 och den 18-åriga Kickan Granell hittas död i sina föräldrars sovrum i radhuset på Söndagsvägen i Hökarängen. Det avfärdas det först som ett självmord, men senare står det klart att den unga kvinnan blivit mördad. Kommissarie G W Larsson, som sägs ha inspirerat makarna Sjöwall Wahlöö när de skapade sin kommisarie Beck, leder utredningen och han är en intressant bekantskap. Blinkningarna till de klassiska pusseldeckarna är många, men det Peter Englund skrivit är inte fiktion, utan berättelsen om ett verkligt mordfall. Jag fastnar för hur Englund beskriver verkligheten, men samtidigt bidrar med egna funderingar, som när han jämför mördaren med den moderna tidens incels och funderar över hur han agerat idag.

Om jag på något sätt ska vara kritisk så hade jag önskat ett mer komplext porträtt av offret Kickan, men det hade kanske mest blivit spekulationer. Nu tolkar Englund istället dokument som ingår i utredningen och då är troligen offrets liv inte lika mycket i fokus, som polisernas arbete och jakten på mördaren. Sammantaget är Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord en välskriven och mycket läsvärd bok om ett brott som begås i ett Sverige som befinner sig mitt i ett uppvaknande. Våldet kommer nära när media skriver om mord och våldtäkt, men samtidigt är det en tid präglat av nya möjligheter och av hopp. Kickan Granell fick inte gå den där sekreterarutbildningen hon drömde om och inte heller gifta sig med sin fästman. Istället blev hon huvudpersonen i en gigantisk mordutredning som verkar blivit bortglömd till nu, då Peter Englund lyft hennes öde igen.

Han dör om du inte

Han dör om du inte är den fjortonde boken i Peter James serie om Roy Grace som arbetar som polis i dubbelstaden Brighton-Hove. Det är dags för fotbollslaget Brighton & Hove Albion FC att premiärspela i Premier League och den nya arenan Falmer Stadium är redo att ta emot en publik på mer än 30 000. Roy Grace går på matchen med sin son Bruno och upptäcker en man som beter sig misstänkt. Kipp Brown, affärsmannen som dök upp redan i förra boken, är också på matchen med sin son. Ett bombhot riktas mot arenan och Grace lyckas självklart rädda situationen och tar som vanligt en lite större risk än han borde. Matchen kan dock spelas utan att någon i publiken har en aning om hur nära en katastrof de varit.

Några minuter innan matchstart möter Kipp Brown en klient och i vimlet försvinner hans son. Något senare får han ett meddelande från kidnappare som vill ha en stor summa pengar för att släppa Mungo. De gör det också helt klart att en kontakt med polisen leder till sonens död. Eftersom Kipp Brown är en av de rikaste i trakten är det kanske inte så konstigt att någon pressar honom på pengar. Problemet är att hans spelberoende gjort att han förlorat nästan alla sina pengar och inte kan få fram ens en bråkdel av det kidnapparna kräver. Han kontaktar polisen ändå och Roy Grace sätts på fallet.

Vändningarna är många i den här boken och den albanska maffian pekas ut som skurkar. Eftersom Grace och hans kollegor arbetar mot klockan blir det också väldigt spännande, men kanske lite mer stereotypt än det brukar bli när Peter James skriver deckare. Bra, spännande, om än något av en standardbok, men jag måste erkänna att jag läser med andan i halsen. Fallet får stor plats och Roys familjeliv står tillbaka. I nästa bok vill jag veta mer om Bruno och den cliffhanger som avslutade bok nummer 13. Två böcker till finns utgivna på engelska och jag är definitivt sugen på att läsa vidare.

Veckans kulturfråga v.35 2020

Onsdag igen och dags för veckans kulturfråga. Vi håller oss kvar inom spänningstemat och frågan lyder:

Vilken är den mest spännande film eller tv-serie du sett?

 

Jag inser när jag funderar att det var ett tag sedan jag såg någon spännande film eller tv-serie. Just nu tittar jag på The Stranger på Netflix med manus av Harlen Coben och visst är den spännande, men också helt osannolik och med så många olika trådar att jag har svårt att hålla koll på allt som händer. Synd, då Safe, den förra filmatiseringen av Harlen Coben är något av det mest spännande jag sett.

En barndomsfavorit var Perry Mason, den trevlige och klurige försvaradvokaten och då tänker jag främst på 80-talsfilmerna med Raymond Burr. Nu har HBO gjort en ny och mörkare version med Matthew Rhys i huvudrollen. Jag vågar inte riktigt se den, men är ändå lite småsugen. Har någon av er sett?

Vad har du för spänningsfavoriter? Svara i en kommentar, på din blogg eller på sociala medier. Tagga gärna in mig så att jag får ta del av dina svar.

 

Terapeuten

Sara och Sigurd har tagit över hans morfars hus utanför Oslo och håller på att renovera. På ytan är de det perfekta paret, hon terapeut och han arkitekt. Unga och lyckade. Något har dock hänt och Sara upplever en distans mellan dem. Sigurd skyller på jobbet. Sigurd är den som har kunskaperna om renovering, men definitivt inte orken och arbetet står stilla. Sara börjar bli irriterad på det inte ens halvfärdiga badrummet, men är glad att hennes kontor prioriterades. Hon är terapeut och tar emot trasiga ungdomar som behöver hjälp. Livet förändras helt när Sigurd en dag försvinner spårlöst. Sara tycker sig höra någon i huset och hittar bevis för att någon varit där, men poliserna tar henne inte riktigt på allvar. Ju längre tiden går desto mer osäker blir Sara på vad som egentligen händer och vad hon inbillar sig.

Terapeuten är Helene Floods första bok för vuxna och det är en spännande debut. Flood är själv psykolog och det gör hennes huvudperson Sara extra trovärdig. Människors agerande står i centrum och Flood bygger upp en krypande spänning. Sedan är det kanske inte världens mest överraskande berättelse, men jag köper det för att jag gillar stämningen. Boken är nominerad till Årets bok och är en av de två böcker jag läst hittills som jag tycker bäst om. Den andra är Skuggjägaren, så jag hoppas på en deckare i år.

När verkligheten överträffar dikten

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är en dokumentär bok som baseras på tusentals dokument och hundratals intervjuer om och med en familj vars medlemmar styr delar av Göteborg. I boken kallas de Al Asim, men de heter något annat i verkligheten och för många är namnet definitivt bekant. Anledningen till att såväl efternamn som förnamn är fingerade är att familjen avböjt att medverka. Även brottsoffer har fått fingerade namn och kaféägaren Maria är en fiktiv person som får representera de många utpressade företagare som författare hittat, men som inte vågar uttala sig om vad som egentligen hänt dem. Jag förstår strategin, men just delarna om Maria gör att boken känns mindre trovärdig.

Familjen Al Asim bestod, enligt Ulf Merlander polischef i Göteborg,  2017 av ungefär 120 individer. Ungefär hälften av dem är över 15 år, ett 40-tal är män och 30 av dem förekommer i polisens brottsregister. De flesta av familjemedlemmarna  bor i och kring Angered och det är också där dessa områden de kontrollerar. Ledaren heter Salim Abu Nizar Al Asim och är imam. Egentligen heter han Hashem Ali Khan och i sitt vassa reportage i Aftonbladet använder Johanna Bäckström Lerneby hans riktiga namn. Där finns även familjens advokat Edip Samuelsson med och han framstår verkligen som en skum typ. Hans agerande får mig att tänka på advokaten Saul Goodman i Breaking Bad och Better call Saul, som hittat en nisch som kanske inte är helt vit.

Johanna Bäckström Lerneby har följt familjen sedan 2006 och skrivit en rad reportage om dem. En av de första hon träffar är sonen Tareq, som spelar pingis på Mixgården, Hammarkullens fritidsgård, när Bäckström Lerneby gör ett reportage för Göteborgs-Posten där hon följer ungdomspolisens arbete i Göteborgs nordöstra förorter. Det dröjer inte många månader innan hans namn dyker upp igen i samband med ett brutalt knivöverfall i anslutning till en stor fest i Gårdsstensskolans matsal våren 2007.

Att berättelsen om familjen Al Asim samlats i en bok är bra och det är svårt att förstå hur de maffiametoder de använder inte kan stoppas. Det mest fascinerande är hur familjemedlemmarna med Hashem Ali Khan i spetsen ser på sig själva. Det är också svårt att få ihop det faktum att Hashem Ali Khan är imam och samtidigt ledare för en familj som inte sällan ser våld som en lösning på diverse problem. Jag imponeras dock av myndigheternas arbete och bokens hjälte är utan tvekan Ulf Merlander. Hans syn på polisarbete och hur han som chef inte tvekar att göra grovjobbet så att hans underordnade ska slippa känns ovanligt.

Bäckström Lerneby är en skicklig journalist och hennes bok är viktig, men tyvärr håller den inte rent litterärt. Istället för en spännande och välskriven reportagebok blir det här en ganska rörig sammanställning av tidigare texter och delar som känns som rena anteckningar. Samtidigt är innehållet så fascinerande och det är så många pusselbitar som faller på plats att jag inte kan sluta läsa. Kanske är det extra spännande att läsa för mig som född och uppvuxen i och strax utanför Göteborg. Den buss jag tar hemifrån om jag ska till Göteborg stannar i Hjällbo, som är en av förorterna och jag har många kollegor som tidigare arbetat i Angered och Hammarkullen. En viktig bok alltså, som kanske hade behövt lite mer redaktionell kärlek för att bli än bättre. Nu talar innehållet för sig själv, men formen gör berättelsen mer rörig än den hade behövt vara. Att Johanna Bäckström Lerneby är en skicklig journalist råder det däremot ingen tvekan om.

 

Kan litteratursmak vara rätt eller fel?

Det är inte det att jag inte känner igen mig i Åsa Beckmans erfarenhet att “alla andra” älskar och hyllar en bok som du inte alls förstår grejen med. Det händer mig tvärtom ganska ofta, senast gällande Där kräftorna sjunger av Delia Owens som “alla” beskrev som fantastisk och jag tyckte mig läsa en bok som fick Jackie Collins att framstå som en nobelpristagare. För att inte tala om megasuccéerna Testamente och Jag for ner till bror som jag inte ens orkat igenom.

Det är inte heller det att jag inte tycker att det är okej att kritiker sågar böcker eller ens påpekar att de är överraskade över att deras åsikt skiljer sig från många andras. Det jag ifrågasätter är metadebatten där kritiker kritiserar kritiker och där det tycks finnas en åsikt att vissa kritiker är bättre än andra på att definiera kvalitet. Som om det vore så att litteratursmak kunde vara rätt eller fel.

Åsa Beckman har läst Samlade verk av Lydia Sandberg, som definitivt får räknas som en av årets mest uppmärksammade debuter. En av de mest hyllade också ska sägas. Själv läste jag boken när den kom ut i april och är kanske mest överraskad över hur sen Beckman är på bollen. Jag anar att hon kanske drabbats av den vanliga “tvärt-emot-känslan” som också kan drabba mig när en bok blir för upphaussad och jag egentligen inte känner för att läsa för att jag inte vill vara som alla andra. Risken är då att dina förväntningar på boken ställer till det, vilket kan leda till olika utfall. Antingen sällar du dig till hyllningskören och undrar varför du väntat så länge med att läsa, eller så känner du inte alls för att hylla som alla andra och förstärker de saker du inte tycker om när du skriver din recension. Jag säger inte att Åsa Beckman hittar på att hon inte gillar Samlade verk, men det känns lite som att hon vill vara lite unik och inte tycka som alla andra. Det är sjävklart hennes rätt som recensent att uttrycka precis det hon tycker. Lite tråkigt blir det dock när recensionen går ut på att kritisera andra kritiker snarare än boken i sig. Du tycker inte om en bok som andra hyllat? Helt okej. Skriv en text som går ut på att du skulle vilja hylla, men inte kan, men insinuera inte att de som hyllar inte har samma koll på litteratur som du eller kalla deras hyllningar för “genanta övertolkningar”.

Det är roligt att vara tvärtemot ibland och jag ska erkänna att jag ibland spetsar till mina texter lite extra när jag sågar något som många älskar. Kanske för att det känns ganska säkert att göra det, då författaren i fråga fått så många hyllningar och säkerligen inte gräver ner sig för en sågning. Samtidigt blir det lite osmakligt när det recensenten egentligen gör är att lyfta fram sin egen förträfflighet. Jag är inte ensam om att irritera mig på detta och Victor Malm skriver så här i Expressen “Det är förstås helt okej att ha en avvikande åsikt om Samlade verk, och jag ser värdet i att den meddelas. Men varför just Beckmans besvikelse dessutom skulle vara ett tecken på att både kritiken och samtidsprosan krisar lite förstår jag inte.” Det gör inte jag heller. Det kan mycket väl vara som Malm skriver att hyllningarna kan bero på att andra sett andra saker än Beckman i romanen och så måste det få vara. Lite uppfriskande är det självklart med en levande litteraturdebatt, men pajkastning mellan kritiker är inte riktigt den litteraturdebatt jag vill ha. Det är precis sådana texter som får läsare att sluta läsa kultursidorna. Trots detta lär fortsättning följa.

Uppdatering: Jag hade ju helt missat Andres Lokkos svar på Victor Malms text där han gör smaken till en klassfråga. I SvD skriver han om att Malms upprördhet beror på att han tog kritiken personligt. Samlade verk är nämligen enligt Lokko “ett efterlängtat och ideologiskt identifikationsobjekt, en alldeles egen Nick Hornby-upplevelse för en bildad borgarklass”. Lokko menar att läsningarna av Samlade verk är politiska och att de är det utan att verka vara politiska. För mig låter det snarare som att Lokko läser in politiska motiv där de inte finns. Att hylla Samlade verk är enligt honom att hylla borgerligheten och det passar inte hans egen kultursnobbism. Ännu en text som kritiserar kritiker, snarare än boken i sig. Underhållande och ganska rapp, men också lite, lite tröttsam.

Jag kanske också borde vara tydlig med att jag inte tillhör de som utan förbehåll hyllat Lydia Sandbergs debut. Min kritik av kritikerna (visst är det ironiskt, då texten egentligen går ut på att det är rätt löjligt att kritiker kritiserar kritiker) handlar istället om att texten borde stå i centrum där kritiker skriver om böcker. Med det sagt är debatten definitivt rätt rolig att följa, mest för att den framkallar en del fniss på bekostnad av de helt ärligt rätt självupptagna kulturjournalisterna.

Photo by Markus Winkler on Unsplash

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: