Årsutvärdering 2020

Mer om böckerna 2020

I det sista inlägget med statistik kring min läsning 2020 tittar jag närmare på böckerna jag läste. Först handlar det om vilka genrer jag läst och jag använder samma kategorier som vanligt för att kunna jämföra över tid. För att göra det översiktligt har jag valt att hålla mig till några få bredare genrer. I kategorin romaner återfinns all skönlitteratur som inte definieras som spänning och med spänning menar jag såväl deckare, thrillers och skräck. Dystopier hamnar inom romangenren även om de kan vara både spännande och läskiga. Kanske lite ologiskt, men så har det blivit.

Ungdomsböcker är böcker som vänder sig till läsare från 12 och uppåt, ibland slinker någon hcg in, men inga rena barnböcker som inte alls räknas in i statistiken. Det gör inte heller lättlästa böcker som jag främst läser i jobbsyfte. Ibland är en bok både deckare och ungdomsbok, en grafisk ungdomsbok eller en sakprosabok som vänder sig till unga. Dessa kategoriseras som ungdomsböcker.

I år har jag läst en del lyrik, men ingen novellsamling och ingen dramatik. Det betyder att kategorin lyrik, noveller och dramatik i år endast fått heta lyrik. Grafiskt innefattar grafiska romaner för vuxna.

Inom sakprosa finns allt som inte är skönlitterärt som självbiografiska böcker, biografier, reportageböcker eller facklitteratur. Här räknar jag inte böcker som jag läser i studiesyfte om jag inte verkligen lusläst varje sida och inte alltid ens då.

Jämfört med 2019 har jag läst något mer skönlitteratur (50% 2019) och någon fler deckare (10% 2019) medan jag läst färre ungdomsböcker (19% 2019). En ganska stor ökning är det däremot för lyrik (3% 2019) medan sakprosa tappat lite (12% 2019) och grafiskt har också läst mindre i år (6% 2019). Tydligt är att mina månadsutmaningar påverkar fördelningen mellan genrer.

I jämförelse med tidigare år ser det ut så här:

Sedan brukar jag också föra statistik över de format böckerna jag läser har. Så här såg det ut 2020.

Det här blev året då e-böckerna verkligen tog över min läsning. Om jag får välja läser jag på mina läsplattor istället för fysiska böcker. Danskt band, som var ett favoritformat, har helt försvunnit eftersom Sekwa börjat med inbundna böcker och jag dessutom läst även deras böcker i e-format. Att ljudböcker verkligen inte är min grej märks också tydligt. Jag lyssnar gärna på Sommar & Vinter i P1 eller någon podd från P3 som P3 Historia eller P3 Dokumentär, men böcker funkar inte.

Jämfört med tidigare år ser det ut så här:

Den största anledningen till att e-böckerna helt tagit över är att jag läser väldigt många av dem via Storytel och Bookbeat, det jag kallar att “hyra” böcker. Andra kategorier är böcker jag lånat, från bibliotek eller vänner, böcker jag fått i present eller som recensionsexemplar och böcker jag köpt själv.

Så här såg fördelningen ut 2020:

Så mycket som 75% av de lästa böckerna kommer från just ljud- och e-bokstjänster och det är för att läsa e-böcker som jag använder dem, inte för ljudböckerna som många andra. Jämfört med 2019 har en del hänt, t.ex. ber jag om och läser mycket färre recensionsexemplar och kategorin “fått” har minskat från 25% 2019 till 8% 2020. Jag har också både köpt och lånat färre böcker. Konsekvenserna blir tyvärr att jag läser väldigt många böcker av svenska författare då de utgör en stor del av böckerna på t.ex. Storytel.

 

 

Mer om författarna 2020

Mer statistik och den här gången om de författare som skrivit böckerna jag läst under året. Som vanligt är många fler av de böcker jag läst skrivna av kvinnor än män. Det brukar bli ungefär såhär.

I jämförelse med tidigare år har jag faktiskt läst lite fler böcker skrivna av män.

Just kön är egentligen ingenting jag tänker på när jag väljer böcker, men jag tycker att det är spännande att föra statistik. När det gäller författares geografiska ursprung gör jag mer medvetna val. Målet är alltid att sprida min läsning geografiskt och då handlar det inte främst om var berättelsen utspelar sig, utan varifrån författaren kommer. När det gäller svenska författare som är födda i andra länder räknar jag dem som svenska om det inte är så att deras hemland har stor betydelse för bokens innehåll. Därför har jag till exempel räknat Betlehem Isaak som en författare från Eritrea. Målet 2020 var, likt de senaste åren, att läsa texter av författare från 26 olika länder. Det klarade jag i år, då jag läste texter av författare från 28 länder. Så här ser fördelningen ut:

Övriga innehåller böcker från de länder som jag bara läst en bok ifrån. Det är Cypern, Danmark, Eritrea, Iran, Island, Italien, Jamaica, Japan, Kina, Marocko, Nigeria, Polen, Rumänien, Singapore, Sydafrika, Syrien och Ungern. Det är tydligt att jag nästa år behöver återuppliva min gamla utmaning att läsa minst två böcker från fler länder så att de kan få synas i statistiken.

Jämfört med förra året så har de svenska böckerna exakt lika stor del av kakan med 52% följt av Storbritannien som även förra året låg på 15%, USA har tappat en procentenhet men behåller tredjeplatsen, även Frankrike har tappat men behåller sin fjärdeplats och följs då som nu av Norge. Däremot har jag inte läst någon bok alls från Australien i år och det är lite märkligt. Att jag inte läst något från Sydamerika är lite mer som det brukar vara, men jag har faktiskt läst delar av Mariana Enriquezs obehagliga, men välskrivna novellsamling Det vi förlorade i elden.

Den som räknar ordentligt märker att det inte finns böcker från 28 länder i diagrammet. Det är alldeles riktigt. Jag räknar nämligen även kortare texter när jag summerar länder, men de får inte vara med i statistiken där endast böcker får plats. Förutom böcker har jag läst noveller från Moçambique, Argentina och Turkiet. Däremot får de vara med när jag summerar världsdelarna. Så här ser fördelningen ut.

Jämfört med de senaste åren ser det ut så här:

Europa, Nordamerika och Asien ligger på ungefär samma nivå, medan Afrika fått ett (minimalt, men ändå) uppsving i år. Oceanien är för första gången inte representerat alls. Som vanligt önskar jag mig ett bättre geografisk spridning nästa år. Det är en ständig målsättning att bredda mig rent geografiskt.

Inspirerad av Hanna var jag också tvungen att göra ett diagram där jag delar på Sverige och resten av Europa. Då blev resultatet så här:

 

 

Mer om läsningen 2020

Under året läste jag 2020 och för varje normal människa är det mycket, men när det kommer till läsning skulle jag väl säga att jag kanske inte är så normal. I kretsen av bokbloggare läser jag hyfsat mycket, men långt ifrån mest och i år läste jag mindre än vanligt. Totalt blev det 130 böcker mot målet som var 144, dvs tolv böcker i månaden. Fem av månaderna nådde jag det målet, men inte de andra. Så här såg läsningen ut:

Det blev egentligen ingen riktig höjdarmånad förutom juli, men jämfört med hur mycket jag brukar läsa på sommaren är 16 böcker under den helt lediga månaden ganska dåligt. Mars var en riktig bottennotering och faktiskt den sämsta läsmånaden på väldigt många år. Istället satt jag klistrad framför presskonferenser och knarkade nyhetssändningar tills jag nästan blev knäpp. Sedan blev det lite bättre, men de riktigt krävande böckerna har jag fått undvika i princip hela året. Det är lite tråkigt.

Jämfört med 2019 såg det ut så här:

Så här har det sett ut under åren sedan jag började föra statistik över min läsning. Det syns tydligt att något hände när jag började blogga 2009.

Nästa år har jag bestämt mig för att sänka läsmålet något och nöjer mig med 132 böcker, dvs 11 i månaden.

De bästa böckerna jag läste 2020

Dags att sammanfatta läsåret 2020 och idag är det dags för en lista med de bästa böckerna jag läst. Som alltid är det svårt att välja, men här kommer mina favoriter i den ordning jag läste dem. Tjugo böcker landade listan på, men kortare kan den inte bli. Barn- och ungdomsböckerna har redan fått ett eget inlägg.

The Stranger Diaries av Elly Griffiths är en av de snyggaste spänningsroman jag läst. Extra plus för litterära anknytningar och skolmiljö.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk var mitt första möte med en riktigt spännande nobelpristagare.

Snöstorm av Augustin Erba är en riktigt fin bok om minnen, kärlek och vänskap.

Svartstilla av Susanne Skogstad handlar om att mista den man älskat ett helt långt liv och hur meningslöst allt kan kännas.

de av Helle Helle tog mig med storm trots sitt stillsamma innehåll.

Vuxna människor av Marie Aubert är en riktigt fin skildring av syskonskap och hur svårt det kan vara.

Daisy Jones & the Six av Taylor Jenkins Reid tillhör kategorin “böcker som fått för lite uppmärksamhet”. En helt fantastisk skildring av ett bands uppgång och fall.

Samlade verk av Lydia Sandgren måste ändå ses som årets bok och har välförtjänt tilldelats en rad priser.

Queenie av Candice Carty-Williams bjuder på en hel del svärta, men också hopp.

Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite är en välskriven och helt bisarr historia om två systrar.

Frankissstein av Jeanette Winterson kan vara årets bästa bok. En fantastisk parafras på Mary Shelleys roman.

Sent på dagen av Tessa Hadley handlar om två par som varit vänner länge och hur allt förändras när en av männen dör.

Rodham av Curtis Sittenfeld berättar en kontrafaktisk historia om vad som hänt om Hilary inte hade gift sig med Bill.

Jag borde sagt det först av Annika Wall skildrar en skilsmässa på en både mänskligt, känslosamt och faktiskt roligt sätt.

Here is the beehive av Sarah Crossan handlar om det svåra i att sörja någon som man officiellt inte har någon nära relation till.

Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling bjuder på en balanserad och mångfacetterad bild av Trumps USA.

Anteckningar av Tua Forsström handlar om att mista ett barnbarn och är otroligt vackert skriven.

Samtycket av Vanessa Springora berättar om ett osannolikt förhållande som någon borde ha stoppat.

Edith och Julian av Naoise Dolan beskriver en vilsen persons jakt efter trygghet och tillhörighet.

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba berättar om en del av vår historia som fler borde känna till.

 

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?

 

 

 

Foto: kaboompics.com

Nu glömmer vi 2020

Må 2021 bli ett bättre år. Det senaste året var en orgie i elände, men jag anar en svag ljusning i horisonten. De senaste dagarna när alla sammanfattat året har jag mest blivit ledsen, då jag själv har haft svårt att hitta något bra att se tillbaka på. Alla bilder som sammanfattar året och mina försök att själv sätta ihop en “top-9” som alla gick åt skogen. De påminner bara om dem jag mist i år. De ständiga presskonferenserna och diagram med sjuka och avlidna påminner mig om att jag är långt ifrån ensam om det. Bakom varje siffra finns en människa och många runt hen påverkas självklart av dennes död. Det är också det som gjort mig så arg under året. Arg på trängseln. Arg på dem som verkar fortsätta sina liv och helt strunta i de restriktioner som finns. Arg på att mina elever får ta ett så stort ansvar för att stoppa smittspridningen samtidigt som andra shoppar på som vanligt. Varje gång Anders Tegnell intervjuas fascineras jag över att han inte ber folk att dra åt helvete. Skriker att det är dags att skärpa sig. Jag var ganska lugn i våras, men efter pappas död är jag livrädd att träffa någon i riskgrupp. Inte för min egen skull, utan för andras. Mardrömmen är att behöva sitta vid en närstående till som kippar efter luft och sedan dör.

Mycket av det som hänt har jag inte riktigt bearbetat inser jag och när jag läste Jonas Gardells text om hur pandemin har påverkat oss insåg jag att de senaste året inneburit för få bra ingredienser. Vi har haft det lite kaotiskt privat de senaste åren och för mig har jobbet varit som ett andningshål, men med distansundervisning försvann allt som är bra med läraryrket. Ensamhet och distans gör allt lite, lite tyngre. En annan ilska som jag måste bearbeta och komma över är den ilska jag känt mot skolan som inte alls gett ene sonen den hjälp han behöver. Vi har stångat våra pannor blodiga och till slut var vi tvungna att dra in skolinspektionen. För någon som i grunden är konflikträdd var det en rejäl energislukare. Nu hoppas vi på en bra nystart i januari och en mer normal vardag. Ny skola för sonen och förhoppningsvis väldigt snart vanlig skola på plats för mig. Jag önskar också att mina äldre släktingar får vaccin så att jag kan träffa dem utan att vara rädd för att ta dö på dem.

Jag behöver lugn och ro för att få tillbaka energin. Hinna tänka. Hinna landa. Igår lyssnade jag på Johannes Anyurus vinterprat och fastnade för hans beskrivning av att försöka hitta sig själv. Även han hade mist en förälder och dessutom gått vilse i det liv som var hans. Nu har jag inte tänkt att resa bort i 40 dagar för att studera islam, men jag förstår tanken om att resa bort för att hitta hem. Eftersom jag var mitt i något lyssnade jag vidare på nästa program som podappen bjöd på. Det blev Lisa Nilssons vinterprat och det visade sig att hon i sommar mist sin mamma. En mamma som förändrades av alzheimers. När Lisa berättar om konserten hon var mitt inne i när hon fick meddelandet om att hennes mamma flyttat in på vårdhemmet som skulle bli hennes slutstation och om hur hon grät och inte kunde sjunga. Då gråter jag också. När hon talar om döden och om saknaden gråter jag ännu mer. Jag tror kanske att det är just vad jag behöver, att få gråta. Det har blivit ganska lite av den varan eftersom jag inte haft tid att bryta ihop. Istället har jag stretat framåt likt Doris med mantrat “fortsätt simma, fortsätt simma” ljudande i huvudet.

Märkligt nog blir jag ändå lite gladare av att lyssna på sjukt deppiga gamla Depeche Mode-klassiker där jag kan varje ord och varje ton. A Question of Time är faktiskt en aning positiv och det handlar faktiskt bara om tid, snart vänder det. Musik är något som tagit en större plats i mitt liv under 2020 än på länge. Varje onsdag har vi spelkväll i familjen O och då turas vi om att välja låtar på Spotify. Den kväll vi satt hos pappa medan han fick svårare och svårare att andas spelade vi hans favoritmusik och jag ser samma kärlek till musiken hos mina barn. Fjortonåringen lyssnar dessutom mer och mer på den musik som min pappa älskade. Det är fint, men också lite sorgligt. Tänk om han fått vara frisk. Vad roligt han hade tyckt att det varit att dela sin musik med barnbarnet. Musik är också minnet från både pappas och mormors begravningar. På pappas utmanade vi kantorn med att önska Bohemian Rhapsody och att mormors begravning skulle innehålla Fly me to the Moon var en självklarhet. Där fick vi oväntat sång också och det var fantastiskt fint.

Självklart har inte 2020 var nattsvart. Jag är glad att jag har tre fantastiska personer att dela min vardag med. Vi hade en lugn och trevlig sommar till exempel och nya växthuset var en fantastisk investering. Mycket oro och sorg gör dock att energin inte finns där och inte riktigt fylls på. Det jag önskar mest från 2021 är en mer vanlig vardag. En vardag där det går att jobba som vanligt, där ungarna går i skolan och där det går att träffa släkt och vänner.

Jag säger som Howard Jones, “Things can only get better”. Gott nytt år till er alla!

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

O listar 2020

Vissa traditioner från tiden på Kulturkollo vill vi behålla och en av dem är en massiv listutvärdering av kulturåret som gått. Mitt mål är att göra genomgången så covid-fri som det bara går, även om det hemska viruset hade kunnat passa in på en rad punkter som “årets mest obehagliga”, “årets knock out” och “årets läskigaste”. Men nej, vik hädan pandemi, du får inte vara med här. Inte så mycket i alla fall.

Årets mest oväntade: Måste vara att en bok med titeln Min syster, seriemördaren visade sig bli en av årets bästa böcker. Oyinkan Braithwaites berättelse om systrar, mord och lojalitet är helt fantastisk.

Årets klassiker: I våras läste jag för första gången Pengar av Victoria Benedictson och det var en fin läsupplevelse.

Årets parafras: Riktigt spännande och bra blev det när Jeanette Winterson låter Frankenstein och de andra leva i en robotfixerad framtid i årets bästa bok Frankissstein.

Årets knock out: På andra sidan bron av Hanna Jedvik var helt otroligt bra. Starkt innehåll som bjöd på en fin balans mellan svärta och glädje.

Årets kvinnokamp: Mrs America är miniserien som porträtteras många, viktiga amerikanska feminister och deras motståndare. Bra och välspelad.

Årets gråtfest: Jag har gråtit massor i år, men förutom sorgen över personer som inte finns hos oss längre var det sorgligaste nog när vi bestämde oss för att lägga ner Kulturkollo.

Årets gapflabb: Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius var den första boken jag läste 2020 och den minns jag fortfarande för alla skratt, inklusive ett stort antal som fastnade i halsen.

Årets historiska: Jag läste Natten av Elie Wiesel tillsammans med mina elever och insåg återigen hur viktigt det är att vi minns vår historia.

Årets samtida: I filmen Greta blev jag också påmind om vad som behöver göras just nu och smärtsamt medveten om hur en flicka blivit frontfigur i något som hon helst hade velat att politiker tagit ansvar för. Stark film.

Årets obehagligaste: Den bok som var svårast att läsa i år var Dit mina tankar aldrig når av Yiyun Li. En mycket fin skildring av en mor vars son tagit livet av sig. Kom lite för nära.

Årets men-för-i-helvete: Philip Roths bok The Plot against America blev tv-serie och även om den inte var årets bästa var det den ett tydligt bevis på att människor är dumma i huvudet och luras av idiotiska och farliga ledare.

Årets dystopi: Livet. Nej men på allvar så har jag haft svårt att läsa dystopier när vi lever mitt i en. Jag tyckte dock väldigt mycket om Bärarna av Jessica Schiefauer som är både läskig, bra och relevant.

Årets grafiska: Jag tyckte mycket om Alma Thörns fina Alltid hejdå som handlar om två flickor som påverkas av en skilsmässa. Väl värd sig nominering till Augustpriset.

Årets nya bekantskap: Mitt första möte med Bruno K Öijer var omvälvande. Nu vill jag läsa mycket mer.

Årets återseende: Jag läste om Vad gör man inte av Maja Hjertzell och arbetade med den tillsammans med elever. Mycket lyckat.

Årets galnaste: Hit, men inte längre av Maria Maunsbach var verkligen en annorlunda läsupplevelse med extra allt.

Årets tegelsten: Här väljer jag utan tvekan Samlade verk av Lydia Sandgren. En mastodontdebut i göteborgsmiljö som porträtterar kulturmannen med alla sina brister. Hade också kunnat passa in på Årets debut och en rad andra punkter.

Årets ögonöppnare: Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling gav en mer balanserad och komplex bild av USA och det politiska landskapet.

Årets utmaning: Att hålla igång läsningen har varit årets utmaning och det har helt ärligt gått sådär. Det har varit ett tungt år på alla sätt, inte minst har distansundervisningen tagit knäcken både på mig och mina elever. Jag vet, pandemihelvetet skulle inte nämnas, men det får bli så ändå.

Årets aldrig mer: Jag vill aldrig mer ha en digital Bokmässa istället för en riktig. Aldrig mer.

Årets huvudperson: Jag tyckte väldigt mycket om att läsa om Texas som är huvudperson i Sara Lövestams En stark nolla.

Årets bifigur: Det finns många bra sådana, men en som stack ut var Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse i filmatiseringen av Emma.

Årets filmupplevelse: Jag har sett alldeles för lite film, men den jag gillade bäst var David Copperfields äventyr och iakttagelser.

Årets TV-serie: Svårt, jag har sett mycket bra, men en serie som vi sett ihop hela familjen och verkligen tyckt om är The Good Place, där vi hunnit med tre säsonger av fyra.

Årets författare: Tua Forsström är en poet jag upptäckt under året och läst flera böcker av. Mycket fina och välskrivna.

Årets kulturella höjdpunkt: Det fanns ju rätt få sådana tyvärr detta pandemiår, men en av de digitala satsningar som jag faktiskt tyckte funkade fint var samtalen med de nominerade till Women’s Prize for Fiction. Ingen höjdpunkt likt Mount Everest, men väl som Kebnekaise.

Årets möte: Snöstorm av Augustin Erba inleds med att huvudpersonen Thomas träffar sin ungdomskärlek på ett tåg.

Årets citat: Tvätta händerna, håll avstånd och stanna hemma om du har symptom, eller något liknande MÅSTE ju bli årets citat. Vi har hört det upprepas som ett mantra. Ett finare sådant finns dock i boken The Twelve days of Dash and Lily av Rachel Cohn och David Levithan. Så här säger Dash när han ska förklara varför han älskar böcker så mycket: “You can go anywhere in a book. Books are adventure. Knowledge. Possibility. Magic.”

Årets skandal: Att Klubben av Matilda Gustavsson inte nominerades till Augustpriset. Den släpptes precis i början av den period som gällde för årets nominerade och förbisågs. Mycket märkligt.

Årets pristagare: Jag blev väldigt glad över att Maggie O’Farrell tilldelades Women’s Prize for Fiction för sin roman Hamnet. En bok som jag påbörjade i höstas, men sedan tappade jag bort min hjärna och planerar att slutföra läsningen så snart den är återfunnen.

Årets mest kreativa idé: Enkelt, men effektfullt blir det när Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall byter perspektiv helt i Inte som du och låter konståkningstjejerna få de bästa träningstiderna och den höga statusen, medan hockeykillarna får nöja sig med sunkiga omklädningsrum och kassa istider. Dessutom hånas deras utseende och sexualitet självklart i sociala medier.

Årets titel: Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter är en fin bok med en fin titel.

Årets låt: Faktiskt har jag lyssnat ovanligt mycket på musik i år, även nyare musik. Mycket tack vare ett av barnen (det andra har fastnat i 60-talet just nu) men kanske framför allt för att jag lyssnat mycket på P3. Svårt att välja därför, så jag tar den som snurrar i hjärnan just nu och det är Anxious angel med Maja Francis som också spelades i tv-serien Kärlek & Anarki.

Årets skämskudde: Jag tycket mycket om Rodham av Curtis Sittenfeld, men vissa scener med de fiktiva versionerna av Bill och Hilary krävde skämskudde.

Årets läskigaste: Huvudpersonen Åsa i Svärmodern av Moa Herngren vill så väl, men det blir så fel. Riktigt bra och obehaglig läsning.

Årets hämnd: Nu tror jag inte att Vanessa Springora skrev Samtycket för att hämnas, men att berätta om det hon varit med om var både modigt och viktigt.

Årets skilsmässa: Jag borde sagt det först av Annika Wall är något så ovanligt som en skilsmässoskildring som faktiskt fick mig att både skratta och gråta.

Årets överskattade: Utan tvekan Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag fattade inte alls grejen.

Årets underskattade: För mig var Edith och Julian av Naoise Dolan en av årets bästa läsupplevelser, men de flesta andra recensioner jag har läst har varit ljumma.

Årets debut: Elin Persson debuterade med De afghanska sönerna som är en av årets bästa böcker. Bilden av ensamkommande från Afghanistan behöver helt klart nyanseras.

Årets par: Måste vara Marianne och Connel i tv-serien Normal People.  Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Årets lyckopiller: Jag tyckte verkligen att filmatiseringen av Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine som fick titeln Min pappa Marianne.Valet att göra det till en trevlig och hoppfull film var lyckat.

 

Så, nu var min långa lista färdig. Kika gärna in hos Anna, Fanny, Helena och Ulrica för att ta del av deras årssummeringar. Sedan vore det kul att få ta del av din lista. Det går utmärkt att välja ut några punkter, ta bort några eller lägga till andra om det passar bättre.

Bästa böckerna för barn och unga 2020

Under de närmaste dagarna kommer jag att utvärdera kulturåret 2020 på alla möjliga och omöjliga sätt. De bästa barn- och ungdomsböckerna förtjänar självklart ett eget inlägg. De är inte alla skrivna 2020, men lästa av mig i år. Nästan bara ungdomsböcker, eftersom jag läser färre barnböcker med tonårsungar både hemma och på jobbet. Tio bra böcker är det oavsett.

Alltid hejdå av Alma Thörn nominerades till Augustpriset för sin debut och det var välförtjänt. Fin grafisk roman om hur det känns när föräldrar skiljer sig.

De afghanska sönerna av Elin Persson kom i början av året och handlar om Rebecka som arbetar på ett HVB-hem. En viktig och välskriven bok.

En stark nolla av Sara Lövestam lyckas få med en massa viktiga frågor, utan att på något sätt bli krystad eller förmanande. Jag absolut älskar huvudpersonen Texas.

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson handlar om tre väldigt olika tjejer som förenas i kampen mot de eller dem som ligger bakom instagramkontot @fulatjejer.

Ganska nära sanningen av Anna Ahlund är så här i efterhand hennes kanske bästa bok. Lite tunnare och lite mer stillsam än föregångarna, men riktigt bra.

Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson nominerades till Augustpriset och jag hade troligen missat den annars eftersom jag läser få böcker för barn numera. Jag är glad att jag fick lära känna Humlan Hansson.

Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall handlar om ett samhälle där könsrollerna är helt ombytta. Lite övertydlig ibland, men ändå bra och intressant.

Korridorer av Moa Eriksson Sandberg och Ester Roxberg är en riktigt bra novellsamling för högstadiet. Några av texterna är lite mer åldersneutrala och de har jag använt även i år 1 på gymnasiet med gott resultat.

På andra sidan bron av Hanna Jedvik är så otroligt bra att jag bara vill uppmana alla att läsa direkt.

Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationer av Jenny Lucander tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomspris 2020 och det förvånar mig inte då detta är en helt fantastisk bok om en riktigt hemsk situation där fantasin lindrar något.

 

Vilka böcker för barn och unga är dina favoriter från 2020?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: