Matilda Gustavsson

Bokcirkelstips i mars

Jag borde sagt det först av Annika Wall

En av de bästa skildringar av en skilsmässa som jag läst. Sorglig, känslosam men också faktiskt både hoppfull och rolig. Det hela börjar med att Fias man Kristian berättar att han vill skiljas och hennes reaktion är lite oväntad. Hon är nämligen förbannad över att hon inte sagt det först. Nu hamnar hon i underläge och är egentligen mer orolig över att förlora sitt hus än sin man som hon helt ärligt är rätt trött på.

Snöstorm av Augustin Erba

Snöstorm inleds på ett tåg som fastnat på grund av just en snöstorm. På tåget möter Thomas för första gången på många år sin ungdomskärlek Livli och förflyttas tillbaka till studietiden då hon var den vackraste han visste. En riktigt bra bok om kärlek, vänskap och svek med ett fantastiskt språk.

Klubben av Matilda Gustavsson

Kanske har de flesta redan läst Klubben, men tillhör du dem som inte gjort det måste du verkligen göra det. Matilda Gustavssons bok handlar inte bara om en man som senare döms för våldtäkt, utan om en värld där män som inte respekterar kvinnor systematiskt försvaras och skyddas. Hur makt ger vissa frihet att utnyttja andra och hur allt för många väljer att titta bort. En välskriven och skrämmande reportagebok.

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata

Keiko Furukura lever ett inrutat liv och trivs med det. Hon har haft samma jobb i arton år och har inga tankar på att lämna den lilla närbutiken. Människor runt henne tycker dock att hon ska göra något nytt. Byta jobb, träffa en man och skaffa familj. Ingenting av det intresserar Keiko Furukura. Det här är en annorlunda bok om en annorlunda kvinna. Mycket läsvärd och riktigt trevlig.

Stål av Silvia Avallone

Det här är ingen ny bok, men jag blev påmind om den då jag letade böcker med vänskapstema till mina elever. Stål är verkligen en fin vänskapsskildring och jag tänker fortfarande på Anna och Francesca ibland. Även om du läst den är det kanske dags för en omläsning och har du inte läst den ska du göra det bums.

 

Bild av นิธิ วีระสันติ från Pixabay

O listar 2020

Vissa traditioner från tiden på Kulturkollo vill vi behålla och en av dem är en massiv listutvärdering av kulturåret som gått. Mitt mål är att göra genomgången så covid-fri som det bara går, även om det hemska viruset hade kunnat passa in på en rad punkter som “årets mest obehagliga”, “årets knock out” och “årets läskigaste”. Men nej, vik hädan pandemi, du får inte vara med här. Inte så mycket i alla fall.

Årets mest oväntade: Måste vara att en bok med titeln Min syster, seriemördaren visade sig bli en av årets bästa böcker. Oyinkan Braithwaites berättelse om systrar, mord och lojalitet är helt fantastisk.

Årets klassiker: I våras läste jag för första gången Pengar av Victoria Benedictson och det var en fin läsupplevelse.

Årets parafras: Riktigt spännande och bra blev det när Jeanette Winterson låter Frankenstein och de andra leva i en robotfixerad framtid i årets bästa bok Frankissstein.

Årets knock out: På andra sidan bron av Hanna Jedvik var helt otroligt bra. Starkt innehåll som bjöd på en fin balans mellan svärta och glädje.

Årets kvinnokamp: Mrs America är miniserien som porträtteras många, viktiga amerikanska feminister och deras motståndare. Bra och välspelad.

Årets gråtfest: Jag har gråtit massor i år, men förutom sorgen över personer som inte finns hos oss längre var det sorgligaste nog när vi bestämde oss för att lägga ner Kulturkollo.

Årets gapflabb: Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius var den första boken jag läste 2020 och den minns jag fortfarande för alla skratt, inklusive ett stort antal som fastnade i halsen.

Årets historiska: Jag läste Natten av Elie Wiesel tillsammans med mina elever och insåg återigen hur viktigt det är att vi minns vår historia.

Årets samtida: I filmen Greta blev jag också påmind om vad som behöver göras just nu och smärtsamt medveten om hur en flicka blivit frontfigur i något som hon helst hade velat att politiker tagit ansvar för. Stark film.

Årets obehagligaste: Den bok som var svårast att läsa i år var Dit mina tankar aldrig når av Yiyun Li. En mycket fin skildring av en mor vars son tagit livet av sig. Kom lite för nära.

Årets men-för-i-helvete: Philip Roths bok The Plot against America blev tv-serie och även om den inte var årets bästa var det den ett tydligt bevis på att människor är dumma i huvudet och luras av idiotiska och farliga ledare.

Årets dystopi: Livet. Nej men på allvar så har jag haft svårt att läsa dystopier när vi lever mitt i en. Jag tyckte dock väldigt mycket om Bärarna av Jessica Schiefauer som är både läskig, bra och relevant.

Årets grafiska: Jag tyckte mycket om Alma Thörns fina Alltid hejdå som handlar om två flickor som påverkas av en skilsmässa. Väl värd sig nominering till Augustpriset.

Årets nya bekantskap: Mitt första möte med Bruno K Öijer var omvälvande. Nu vill jag läsa mycket mer.

Årets återseende: Jag läste om Vad gör man inte av Maja Hjertzell och arbetade med den tillsammans med elever. Mycket lyckat.

Årets galnaste: Hit, men inte längre av Maria Maunsbach var verkligen en annorlunda läsupplevelse med extra allt.

Årets tegelsten: Här väljer jag utan tvekan Samlade verk av Lydia Sandgren. En mastodontdebut i göteborgsmiljö som porträtterar kulturmannen med alla sina brister. Hade också kunnat passa in på Årets debut och en rad andra punkter.

Årets ögonöppnare: Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling gav en mer balanserad och komplex bild av USA och det politiska landskapet.

Årets utmaning: Att hålla igång läsningen har varit årets utmaning och det har helt ärligt gått sådär. Det har varit ett tungt år på alla sätt, inte minst har distansundervisningen tagit knäcken både på mig och mina elever. Jag vet, pandemihelvetet skulle inte nämnas, men det får bli så ändå.

Årets aldrig mer: Jag vill aldrig mer ha en digital Bokmässa istället för en riktig. Aldrig mer.

Årets huvudperson: Jag tyckte väldigt mycket om att läsa om Texas som är huvudperson i Sara Lövestams En stark nolla.

Årets bifigur: Det finns många bra sådana, men en som stack ut var Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse i filmatiseringen av Emma.

Årets filmupplevelse: Jag har sett alldeles för lite film, men den jag gillade bäst var David Copperfields äventyr och iakttagelser.

Årets TV-serie: Svårt, jag har sett mycket bra, men en serie som vi sett ihop hela familjen och verkligen tyckt om är The Good Place, där vi hunnit med tre säsonger av fyra.

Årets författare: Tua Forsström är en poet jag upptäckt under året och läst flera böcker av. Mycket fina och välskrivna.

Årets kulturella höjdpunkt: Det fanns ju rätt få sådana tyvärr detta pandemiår, men en av de digitala satsningar som jag faktiskt tyckte funkade fint var samtalen med de nominerade till Women’s Prize for Fiction. Ingen höjdpunkt likt Mount Everest, men väl som Kebnekaise.

Årets möte: Snöstorm av Augustin Erba inleds med att huvudpersonen Thomas träffar sin ungdomskärlek på ett tåg.

Årets citat: Tvätta händerna, håll avstånd och stanna hemma om du har symptom, eller något liknande MÅSTE ju bli årets citat. Vi har hört det upprepas som ett mantra. Ett finare sådant finns dock i boken The Twelve days of Dash and Lily av Rachel Cohn och David Levithan. Så här säger Dash när han ska förklara varför han älskar böcker så mycket: “You can go anywhere in a book. Books are adventure. Knowledge. Possibility. Magic.”

Årets skandal: Att Klubben av Matilda Gustavsson inte nominerades till Augustpriset. Den släpptes precis i början av den period som gällde för årets nominerade och förbisågs. Mycket märkligt.

Årets pristagare: Jag blev väldigt glad över att Maggie O’Farrell tilldelades Women’s Prize for Fiction för sin roman Hamnet. En bok som jag påbörjade i höstas, men sedan tappade jag bort min hjärna och planerar att slutföra läsningen så snart den är återfunnen.

Årets mest kreativa idé: Enkelt, men effektfullt blir det när Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall byter perspektiv helt i Inte som du och låter konståkningstjejerna få de bästa träningstiderna och den höga statusen, medan hockeykillarna får nöja sig med sunkiga omklädningsrum och kassa istider. Dessutom hånas deras utseende och sexualitet självklart i sociala medier.

Årets titel: Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter är en fin bok med en fin titel.

Årets låt: Faktiskt har jag lyssnat ovanligt mycket på musik i år, även nyare musik. Mycket tack vare ett av barnen (det andra har fastnat i 60-talet just nu) men kanske framför allt för att jag lyssnat mycket på P3. Svårt att välja därför, så jag tar den som snurrar i hjärnan just nu och det är Anxious angel med Maja Francis som också spelades i tv-serien Kärlek & Anarki.

Årets skämskudde: Jag tycket mycket om Rodham av Curtis Sittenfeld, men vissa scener med de fiktiva versionerna av Bill och Hilary krävde skämskudde.

Årets läskigaste: Huvudpersonen Åsa i Svärmodern av Moa Herngren vill så väl, men det blir så fel. Riktigt bra och obehaglig läsning.

Årets hämnd: Nu tror jag inte att Vanessa Springora skrev Samtycket för att hämnas, men att berätta om det hon varit med om var både modigt och viktigt.

Årets skilsmässa: Jag borde sagt det först av Annika Wall är något så ovanligt som en skilsmässoskildring som faktiskt fick mig att både skratta och gråta.

Årets överskattade: Utan tvekan Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag fattade inte alls grejen.

Årets underskattade: För mig var Edith och Julian av Naoise Dolan en av årets bästa läsupplevelser, men de flesta andra recensioner jag har läst har varit ljumma.

Årets debut: Elin Persson debuterade med De afghanska sönerna som är en av årets bästa böcker. Bilden av ensamkommande från Afghanistan behöver helt klart nyanseras.

Årets par: Måste vara Marianne och Connel i tv-serien Normal People.  Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Årets lyckopiller: Jag tyckte verkligen att filmatiseringen av Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine som fick titeln Min pappa Marianne.Valet att göra det till en trevlig och hoppfull film var lyckat.

 

Så, nu var min långa lista färdig. Kika gärna in hos Anna, Fanny, Helena och Ulrica för att ta del av deras årssummeringar. Sedan vore det kul att få ta del av din lista. Det går utmärkt att välja ut några punkter, ta bort några eller lägga till andra om det passar bättre.

Vilka nomineras till Augustpriset 2020

Imorgon presenteras de nominerade till Augustpriset 2020 i tre klasser. Självklart måste jag tippa och önska lite, även om det brukar vara svårt att förutsäga juryns val. Kravet är att böckerna ska vara utgivna på svenska mellan oktober 2019 och oktober 2020. Sammanlagt är det 18 nominerade i tre klasser.

Jag konstaterade ganska snart att det är många stora författare som gett ut böcker under året och det är också många tegelstenar bland böckerna. Det finns dessutom en gräns för hur många nominerade Albert Bonniers Förlag kan få. Jag har fått välja bort många giganter i den skönlitterära klassen och bland ungdomsböckerna. I dessa två kategorier hade jag lätt kunnat dubbla mina gissningar, medan jag inledningsvis hade svårt att ens komma på sex titlar i fackboksklassen. Även där fick dock vissa titlar ryka på grund av att för många nominerade inte ska ha getts ut på samma förlag.

Så här tänker jag utifrån vad jag läst och vad jag tror att juryn vill lyfta:

 

Årets bästa skönlitterära bok 

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel (Norstedts)

Jag ser allt du gör av Annika Norlin (Weyler förlag)

Kärlek och främlingskap av Theodor Kallifatides (Albert Bonniers Förlag)

Renegater av Klas Östergren (Bokförlaget Polaris)

Samlade verk av Lydia Sandgren (Albert Bonniers Förlag)

Vårt behov av vers av Isabella Nilsson (Ellerströms förlag)

 

Årets bästa fackbok

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson (Historiska Media)

I skottlinjen: Malexandermorden inifrån av Kenneth Eklund (Leopard förlag)

Klubben av Matilda Gustavsson (Albert Bonniers Förlag)

Om man älskar frihet av Nina Björk (Wahlström & Widstrand)

Svamparnas planet av Jesper Nyström (Bonnier Fakta)

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord av Peter Englund (Natur & Kultur)

 

Årets bästa barn- och ungdomsbok

Barnet som inte kunde blunda av Anna Höglund (Lilla Piratförlaget)

De afghanska sönerna av Elin Persson (Bonnier Carlsen)

Efter stormen av Ida-Lovisa Rudolfsson (Mirando Bokförlag)

En stark nolla av Sara Lövestam (Gilla Böcker)

Världar under vatten av Elin Nilsson (Alfabeta Bokförlag)

Överallt och ingenstans av Oskar Kroon och Joanna Hellgren (Brombergs)

 

 

 

Så avslutar vi dagen …

Jag har firat 8 mars med att uppmärksamma kvinnor som jag tycker är väl värda att lyfta. Dagen inleddes med ett inlägg om boken Mina hjältinnor av Samantha Ellis och en fundering kring mina egna litterära diton. Sedan följde nio inlägg om kvinnor som betyder något för mig, alla utom en högst levande och verksam. Tanken var åtta inlägg, eftersom det är den 8:e mars, men det blev nio.

Följande kvinnor fick ett inlägg dagen till ära:

Hanna Hellquist

Matilda Gustavsson

Elin Wägner

Lupita Nyong’o

Olga Tokarczuk

Caroline Seger

Elisabeth Åsbrink

Hédi Fried

Nour El Refai

Några andra bloggare har också lyft inspirerande kvinnor under taggen #minahjältinnor2020

Helena på Fiktiviter har skrivit om sin stora hjältinna Margaret Atwood med rubriken Bortom Gilead.

Hanna på Feministbiblioteket har skrivit om sina litterära hjältinnor, recenserat Birgitta Ohlssons bok Lev som du vill, som är fylld av hjältinnor och dessutom lyft fram såväl feminister som idrottskvinnor.

 

 

Mina hjältinnor: Matilda Gustavsson

I november 2017 publiceras ett reportage i DN där 18 kvinnor berättar om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp av en man kallad Kulturprofilen. Några väljer att visa sina ansikten på bilderna som finns i reportaget, medan andra döljer sin identitet. Alla berättar de om en minst sagt obehaglig man som utnyttjat sin makt i kulturvärlden på ett fruktansvärt sätt. När historien fortsätter förstår vi att hans agerande inte alls varit okänt, utan tvärtom ursäktad av många inklusive ledamöter i Svenska Akademien.

Journalisten som står bakom reportaget heter Matilda Gustavsson och nästan exakt två år senare släpps boken Klubben om hur Kulturprofilen, som vi nu vet heter Jean-Claude Arnault kan bete sig lite hur han vill i den svenska kulturvärlden skyddad av bland andra sin fru Katarina Frostenson och bästisen Horace Engdahl. Jag utnämnde Klubben till förra årets viktigaste och bästa bok. Otroligt välskriven och spännande som en thriller, med ett helt gäng rejält obehagliga skurkar.

Matilda Gustavsson är en fantastisk journalist och en riktigt bra författare. Det är inte alltid dessa två roller går att kombinera, men Gustavsson gör det med stor skicklighet. Jag utgår ifrån att hon kommer att skriva mer och ser fram emot det.

 

Foto: Thron Ullberg

Det kränkta manliga geniet

“Det är synd om människorna”, skrev August Strindberg i Ett drömspel, men hade han varit författare idag kanske han istället hade valt att skriva “det är synd om männen”. Eller förresten, stryk kanske, han hade helt klart varit en (ännu mer) kränkt man om han levt idag. Det är nämligen extremt synd om manliga författare, i alla fall enligt de manliga författarna själva. Och nej, jag vet, inte alla män.

Under läsningen av Klubben av Matilda Gustavsson tänkte jag mycket på bilden av det manliga geniet och hur den krackelerat. Engdahl, Arnault och deras polare ville alla tillbaka till den tid då män med kulturell makt upphöjdes så till den milda grad att vilket beteende som helst accepterades. Att då försöka leva i en värld där mäns makt och status faktiskt ifrågasätts även inom kulturvärlden är självklart svårt.

Clementine Ford skriver i The Guardian om att #metoo innebar ett fall från tronen för många män när deras beteende inte längre ursäktades. Många är diskussionerna om hur detta inneburit att karriärer har förstörts och hur det påverkat den enskilde mannen och förminskat det manliga geniet. Ford lyfter dock fram hur få som diskuterat de kvinnliga genier som förlorats på grund av dessa mäns agerande. I en värld där kvinnor dels inte får epitetet geni, eller ens tillåts ta plats utan att det ifrågasätts är det dock ganska ovanligt att sådana samtal förs. Istället börjar röster höjas om att kvinnor får för mycket plats inom i alla fall litteraturen och att de sker på bekostnad av männen.

I november lyfte DN det faktum att fler kvinnor än män debuterar i Sverige idag och att skrivarskolorna domineras av kvinnor. Kanske var det där debatten om det kränka manliga geniet började. Makten kan inte bli mer än 100% och för varje steg framåt kvinnor som grupp tar, måste männen stå tillbaka. De kan inte längre förvänta sig att få alla litterära priser eller att ensamma få allt medieutrymme. Fortfarande syns en manlig dominans när de stora litteraturprisernas nominerade och vinnare utses, men ändå hörs en hel del gnäll från kränkta män.

Artikeln följdes upp med en intervju av Greta Thurfjell med författarna Johan Heltne, Stefan Lindberg och Jack Hildén där de diskuterar hur det är att vara man och skriva i en kvinnlig värld. Slutsatsen? De definierar sig som manliga författare för att deras förebilder än män och för att kontrastera sig mot den kvinnliga dominansen. Lindberg balanserar dock det hela med att påpeka att kvinnor både läser och skriver mer och därför just nu är bättre. I övrigt andas artikeln mycket “det är synd om männen” och mest kränkt av de tre är Johan Heltne. Ironiskt då att det är just han som fått mest utrymme i media det senaste.

Johan Heltne släppte i våras sin andra roman Emil och har därefter börjat ifrågasätta hur slutprodukten blev. I en lång artikel i DN klagar han på hur förlaget behandlat honom och passar samtidigt på att ge en känga åt skrivarskolan Biskops-Arnö, som han menar förminskar mäns skrivande. Jag vet inte riktigt vad syfte med artikeln är, men Heltne framstår mest som en bitter man som saknar den värld där den manliga författaren sågs som ett geni. Inte direkt klädsamt.

Jag har läst båda Heltnes böcker och tyckte mycket om debuten Det finns ingenting att vara rädd för från 2014. Uppföljaren Emil kom våren 2019 och jag läste den i somras.  Heltne själv säger sig ångra att en scen ströks, som han menar skulle ha gjort boken mer tvetydig gällande skuldfrågan. Hans förklaring är att förlaget Natur & Kultur var rädda efter #metoo och inte vågade låta honom skriva den bok han själv ville. Censur, säger Heltne.

För mig är Emil ett tydligt exempel på “den svåra tvåan”, en roman som vill mycket, men som inte riktigt lyckas. Det handlar egentligen inte om att tvetydigheten saknas, utan om att riktningen är vag och tomrummen i romanen allt för många. Ambitionen är hög, frågorna som ställs relevanta och det är tydligt vad Heltne vill åstadkomma, men resultatet är för fragmentariskt och rörigt. Att säga mycket med få ord kräver massor av författaren och här lyckas det inte fullt ut. Beror det på förlaget eller på något annat? Det är självklart omöjligt att veta.

Faktum är dock att Johan Heltne tillhör de privilegierade författare som fått två böcker utgivna och som med sin andra bok fått recensioner i alla de största tidningarna. Ändå är han missnöjd och känner sig orättvist behandlad. Han fick recensioner, men inga intervjuer och ingen inbjudan till Bokmässan. Som om det vore en rättighet. Kanske var boken helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jack Hildén, son till författaren Bengt Ohlsson, är aktuell med sin första diktbok Laddet, som jag inte läst, men som sågas rätt friskt i GP av Magnus Linton. Linton menar att berättelser om män och knark känns väldigt passé och gjort. Jonas Thente menar istället i sin recension i Aftonbladet, där Hildén också arbetar, att författaren lyckas skapa något nytt.

Kanske är det ett av problemen för män som skriver, att så mycket redan är skrivet, eller att de måste förnya sig för att vara relevanta. Egentligen är det väl ett problem för alla författare, med tanke på att litteraturhistorien upprepar sig om och om igen, men det behövs något speciellt för att ens bok ska slå igenom. Detta är något som Hildén talar om när han intervjuas i Expressen-TV av Daniel Sjölin tillsammans med författarkollegan Elis Monteverde Burrau. Monteverde Burrau vars första bok nominerades till Borås Tidnings Debutantpris och som dessutom ges ut av Albert Bonniers Förlag. Ännu en manlig författare som det inte är jättesynd om alltså. Det finns förvisso en rejäl kanon att förhålla sig till eller för den delen upprepa, men det viktigaste är ändå att skriva det som känns relevant.

De unga män som debuterar inom så kallad “finlitteratur” har i princip alla gått en skrivarskola, påpekar Monteverde Burrau, vilket torde bevisa att skrivarskolor kan vara en bra bakgrund även för män som vill få sina böcker utgivna. Samtidigt tycker Monteverde Burrau att det inte är någon katastrof om få män skriver så länge det inte handlar om att böcker av män inte ges ut för att de inte är tillräckligt politiskt korrekta.  Monteverde Burrau står för det mer balanserade och Hildén verkar trots allt medvetet försöka bredda sin litterära kunskap. De här två författarna tycks ändå ha landat i att världen är förändrad, men att de ändå faktiskt får lov att skriva och bli publicerade. Gott så.

Jag välkomnar ett samtal kring litteratur och vilken sorts böcker som får lov att nå publiken, men vänder mig emot offermentaliteten som vissa självutnämnda manliga genier tycks odla. Ännu viktigare då att vettiga skrivande förebilder finns för de pojkar som just nu kanske inte ens försöker varken läsa eller skriva. Det är självklart inte heller någon bra utveckling.

Tänk snabbt!

Egentligen vet jag inte om en ny veckoutmaning är något som behövs, då det redan finns massor av sådana, men jag känner att jag behöver något återkommande för att få lite struktur. Tanken är att jag ger er fem val varje vecka, tanken är också att det ska vara främst kulturrelaterat, men aktuella saker kommer också att dyka upp, eller så blir det frågor om något jag funderat över. Tänk snabbt, välj ett av två alternativ och kommentera gärna varför.

Dagens fem snabba lyder så här:

ute eller inne?

tv eller bok?

Klubben eller K?

Netflix eller HBO?

Megxit eller Brexit?

 

Så här väljer jag:

ute eller inne Jag inser att jag borde vara ute för att få i alla fall lite ljus och kanske bli piggare, men jag avskyr verkligen januari i mörka, blöta, blåsiga Göteborg.

tv eller bok När jag nu ändå håller mig in borde jag självklart passa på att läsa, men jag lyckas somna så fort jag försöker och det blir många tv-serier istället.

Klubben eller K Två av den senaste tidens snackisar och egentligen är det lite orättvist att välja bort K, då jag faktiskt inte läst den. Jag tror att jag kommer att göra det trots allt, då jag efter att ha läst Klubben är nyfiken på den väldigt världsfrånvända Katarina Frostenson.

Netflix eller HBO Egentligen är HBO så mycket coolare och jag vill gärna se serier där. Trots detta är det på Netflix jag hamnar, både för att det är lättare att navigera, men också för att jag för tillfället främst ser Atypical och Vänner som finns där. Lite sugen på Killing Eve också och då blir det HBO. Mycket mörker bland deras serier dock och det är INTE vad jag behöver just nu.

Megxit eller Brexit Och nej, inte bryr jag mig väl egentligen jättemycket om att Meghan och Prins Harry drar sig ifrån kungahuset för att skapa sig ett riktigt liv, men jag tycker ändå att det är ett sundhetstecken. Brexit är det däremot inte och jag är riktigt trött på eländet, trots att jag inte påverkas direkt. Lite märkligt ändå att britterna nästan verkar mer upprörda över Megxit än Brexit …

 

Tänk snabbt och lämna gärna svar eller länk här!

Min bästa läsning 2019

Dags att börja sammanfatta läsåret 2019 och i år har jag försökt att koka ner de böcker jag läst till en hyfsat hanterbar lista bestående av 15 böcker, vilket är ungefär 10%. Alla böcker är inte utkomna 2019, men jag läste dem under året. Jag listar dem utan inbördes ordning.

Klubben (2019) av Matilda Gustavsson är en fantastisk bok om en rejäl skandal.

Normala människor (2019) av Sally Rooney är en roman om att växa upp och inte finna sig själv.

Nora eller Brinn Oslo brinn  (2018) av Johanna Frid blandar humor och allvar på en härligt sätt. Språket är dessutom fantastiskt.

Järtecken (2019) av Christoffer Carlsson är en spänningsroman med klass.

Vår älskade (2019) av Kamila Shamsie är en gripande bok om tre syskon.

Regnmannen (2019) av Jonas Karlsson är en charmig bok om Ingemar och en kran.

An American Marriage (2019) av Tayari Jones visar hur rasism påverkar rättssystemet.

Pachinko (2018) av Min Jin Lee är en fantastisk släktberättelse från Korea och Japan.

Skäl att fortsätta leva (2015) av Matt Haig. Viktigt och ärligt om ångest och depression.

Herravälde(2019) av Elin Olofsson är en fin skildring av en kvinna som försöker klara sig själv.

Skuggjägaren (2019) av Camilla Grebe är en riktigt bra spänningsroman.

Barnet: en sonettkrans (2019) av Olivia Bergdahl är en fantastisk diktsamling.

Själarnas ö (2017) av Johanna Holmström skildrar gripande kvinnoöden.

Asymmetri (2019) av Lisa Halliday är en fantastisk bok i tre delar.

Kring denna kropp (2018) av Stina Wollter är så bra, så modig och så viktig.

Klubben är årets bok

Jag trodde att jag hade koll på turerna kring Svenska Akademien och Jean-Claude Arnault, men efter att ha läst fantastiska Klubben av Matilda Gustavsson insåg jag att det som kommit fram i media endast är en liten del av en helt ofattbar skandal. Gustavsson har gjort en imponerande granskning, men mest av allt blir det tydligt vilken fantastisk skribent hon är. Klubben är spännande som en thriller och skurkarna läskigare än de flesta. Jag hade inte fattat hur infiltrerad Svenska Akademien är av gamla vänner som håller lojalitet mot varandra högre än något annat och blev helt klart illamående när jag förstod riktigt hur illa det var.

För allmänheten började det med en artikel i DN i november 2017 där 18 kvinnor berättar att de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av en man som kallas Kulturprofilen. Då har Matilda Gustavsson arbetat länge med sin granskning inspirerad av fallet med Harvey Weinstein som övertygade henne om att det borde finnas fula fiskar även i den svenska kultursfären. Ett namn som nämndes när hon började rota var Jean-Claude Arnault. Han var gift med akademiledamoten Katarina Frostenson och tillsammans drev de Forum, en kulturscen i Vasastan i Stockholm. En plats för den kulturella eliten, som själva såg sig som missförstådda genier. En scen där de största framförde och visade sina verk, nästan alltid utan ersättning.

Så här säger Johanna Ekström, författare och dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström, som bjöds in till Forum som mycket tjugoåring och fick läsa sina dikter:

Källaren hade en air av allvar som kändes internationell. En elitism som var sexig, som inte bad om ursäkt för sig. Och för oss som brukade framträda på Forum fanns en känsla av att man trädde in i rummet och räknades. Man saknades om man försvann.

Ekström har också berättat i The Guardian om hur Arnault utnyttjat henne sexuellt, men att det inte handlade om våldtäkt, utan om att sex blev en slags betalning för en plats i den innersta kretsen. Det blir tydligt i Klubben att det handlar om makt och att Arnault inte verkar förstå när han går över gränsen. I alla fall verkar han inte förstå att det skulle vara fel. Än märkligare är det att hans fru Katarina Frostenson verkar ha varit väl medvetna om hans agerande. Vännerna i Svenska Akademien som finansierade hans verksamhet och dessutom lät honom använda deras lägenhet i Paris var med all säkerhet inte heller ovetande.

När Gustavsson börjar rota i röran finner hon många kvinnor som utsatts, men de vill vara anonyma. Så har skriver Gustavsson på s.23 i Klubben.

Men ingen av dem kan tänka sig att berätta om erfarenheterna under sina riktiga namn. Anledningen de uppger är att Arnault och hans vänner har för stor makt i kulturvärlden. Att få dem emot sig kan innebära att man aldrig beviljas stipendier. Att man utestängs från de viktiga rummen och inte kan arbeta med sitt skrivande.

Jean-Claude Arnault träffade Katarina Frostenson när hon var väldigt ung, endast 17 år gammal och de gifte sig 1989. Deras relation känns väldigt märklig och det gör mig faktiskt nyfiken på att läsa K, Frostensons egna berättelse om de händelser som Gustavsson skriver om. Att vara gift med en akademiledamot verkar passa Arnault perfekt och ger honom den status han tycker sig förtjäna.

Jean-Claude Arnault var också en av grabbarna. Nära vän med såväl Horace Engdahl som Anders Olsson, två av de ledamöter som hårdast motarbetade Sara Danius. Att de sitter kvar när så många andra har lämnat visar med all önskvärd tydlighet att Svensk Akademien inte rensat upp som de borde. Polarna sitter kvar och fick dessutom välja en egen Nobelpristagare i Peter Handke, ett val som än mer visar hur verklighetsfrånvända de är.

Mytoman, narcissist, psykopat eller kanske sociopat? Arnault framstår helt klart som något av eller allt detta. Han, hans fru och hans vänner tillhörde enligt sig själv de mest begåvade och stod därmed över alla andra. Jag mår illa när jag läser om hur Arnault hotar om att förstöra karriärer och utbildningsvägar för de kvinnor som andas motstånd. Den makt han har över dem gör att de hellre låter sig utnyttjas än att säga nej. De vet väl vem han är? Vem han är gift med? Vem han är vän med?

Alla visste att Arnault utnyttjade kvinnor, men ändå verkar allt för många ha vänt sig bort. I Klubben berättas om en lång rad situationer där Kulturprofilen betett sig mycket olämpligt, men ändå verkar ha kommit undan med det. Författarna Elise Karlsson och Gabriella Håkansson tillhör de få kvinnor som vill vara en del av Matilda Gustavssons granskning under eget namn. Arnaults agerande under så länge som tjugo år måste få ett stopp. Nu finns det en chans till upprättelse, även om Horace Engdahl även efter artikelns publicering menar att Arnault är “en stor livsstilsförebild”.

Klubben är en imponerande och välskriven bok som lämnar mig illamående och riktigt förbannad. Mest förbannad blir jag på de i Svenska Akademien som valde att blunda och som istället för att ta ansvar såg till att bli av med dem som gjorde det. Värst av allt är kanske att de inte förstår själva hur opassande de agerat. Horace Engdahl menar att Sara Danius förstörde Svenska Akademien och inser inte att han istället är en av dem som bär störst skuld till det fall som de uppsatta aderton gjort. Det går inte heller att låta bli att fundera över hur invalen har gjorts de senaste 25 åren. Kanske har institutionen alltid varit en klubb för inbördes beundran, men jag blev trots detta chockad över riktigt hur illa det verkar vara.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: