Lyrik

Skapelsen av Kjell Espmark

När Kjell Espmarks Återliv, tredje och avslutande delen i Skapelsetrilogin, nominerades till Augustpriset var tanken att läsa hela trilogin. Det är det fortfarande, även om jag bara hunnit med första delen som heter Skapelsen. Faktiskt är det första hela samlingen av Kjell Espmark som jag läste och jag tyckte om det jag läste. Språket och känslan tilltalade mig mycket.

Som alltid är det svårt att skriva om diktsamlingar, då de bygger just på de känslor som väcks då orden möter läsarens tankar och erfarenheter. Precis som Gunnar Ekelöf skriver i sin dikt Poetik, en dikt jag ofta återkommer till, är det i tystnaden och mellanrummet som det händer och det som poeten skrivit är skrivet mellan raderna.

Skapelsen börjar självklart med “Ordet” och där möter vi någon som varit med länge, som kan vara den som skapat allt. Hen som säger:

Jag vill lägga mitt ålderdomliga ord
i era drömmar, utan att väcka er. Viska:
Skapelsen är ännu ofullbordad.

Och det är er den hoppas på.
Jag anar hur ni vänder er i sömnen
med händer som griper i tomma luften
som för att försvara sig.

 

Espmarks dikter befinner sig mellan dröm och verklighet, mellan religion och vetenskap. Egentligen har jag inte ord att beskriva vad de egentligen handlar om. Jag vet bara att de berör mig och får mig att vilja läsa vidare. Vi tas med till biblioteket i Alexandria, får höra om Sapfos fragment och till Kina där tecknens makt undersöks. Vi möter Sibyllan som helst av allt vill dö, då hon mist sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn och nu är så gammal att minnet sviker och kraften att rädda någon alls är helt försvunnen. Vi får höra kören och jag tycker mycket om hur vi-formen skapar ett kollektiv av röster.

Det var vi som skördade bomull på fälten
också om natten sedan vi stupat —
och gav er privilegiet att drömma
Våra ansikten är ett stycke av mörkret.
Minns oss.

 

För visst är det så att de generationen som gått före har skapat våra drömmar och visst är det ett privilegium att kunna drömma. Det kan inte alla göra och vi som kan har för länge sedan glömt att vara tacksamma. Espmark tar oss med genom skapelsen, genom historien och skriver om rasbiologi, revolutioner i Frankrike och Alan Turing. Det är både vackert och tänkvärt, enkelt och väldigt komplext. Precis som en bra diktsamling ska vara.

Avdelning 11 D: Universum

Ni kanske undrar vad som hände med min oktoberlyrikutmaning och svaret är att jag läste några böcker, men har ännu inte skrivit om någon av dem. Dels handlar det om tiden, men också om att det är ganska svårt att skriva något bra om just lyrik. För mig är lyrik känslor och förtjusning över ord eller formuleringar, men att beskriva det i ett blogginlägg är svårt.

Av Sören Bondestam har jag tidigare läst den augustprisnominerade En m3 jord från 2011, som var lika delar märklig och fascinerande. Senaste boken Avdelning 11 D: Universum är på många sätt mer allmängiltig, men känslan av att Bondeson närstuderar vårdavdelningen, på samma sätt som han närstuderade den där kubikmetern jord finns där. Han är en iakttagare och drar sig inte för att skriva om detaljer som ibland sticker till och gör ont. Vi tas med till en avdelning på ett äldreboende, där livet har stannat och döden är ständigt närvarande. Redan i första dikten möter vi ett diktjag som talar om hopplösheten och förnedringen som livet bär med sig.

Lukten från pisset
i min blöja
och överallt de dödas
fingeravtryck på väggarna.

Det är inte smådjur i jorden som Bondeson använder för att förklara nedbrytningen den här gången. Istället blandar han vägen mot döden med kvantfysik. Två på olika sätt obegripliga saker, som märkligt nog skapar en helhet som går att förstå. I alla fall känslomässigt. Annars skulle jag säga att Sören Bondesons dikter på samma gång är helt glasklara och totalt obegripliga. Jag vet bara att jag tycker om dem, men be mig inte att förklara varför.

Berättelsen om avdelning 11 D inleds med laudes, morgonböner, där nummer 4 handlar om skapelsen:

Det skedde överallt
och samtidigt
för 13,8 miljarder år sedan

I ett litet klot
som skrek av hetta
utan tid och rum.

Efter tre minuter
hade vår grund
och tillblivelse skapats.

Där i infernot
lekte elementarpartiklarna:
elektroner, fotoner, protoner,
neutroner, kvarkar och alla
deras kända och okända kusiner.

Personen som ligger på sitt rum hör röster utanför. Livet pågår även om hen inte är en del av det längre. Universum pågår. Det är en klurig person fortfarande ändå, som talar om livet som “teater” och “borgerlig buskis”. Demensen har dock kommit krypande och har hen i sitt våld. I alla fall stundtals. Osäkerheten som gör att hen inte riktigt vet hur dottern ser ut, eller kan framkalla minnen från sin barndom. Kontakten med världsalltet finns också, i en icke-religiös form som nästan blir religiös. Naturen är också viktig och det lilla blir större när livet är begränsat.

Ibland kommer en kråka
och sätter sig i björken
utanför fönstret.

Människans värld pågår
i all sin komplexa enkelhet
men som ändå går att beskriva.

 

I diktsamlingens andra del Prim finns siffrorna, stjärnorna, musiken och tonerna men också kyrkovaktmästaren som vandrar omkring på avdelningen och “gaggar om inspelade band/ från 70-talet, cementblandare,/ en vit dvärg som kollapsat/ och att han hittade en underlig insekt/ när han var barn.”

Vidare följer Ters, Sext, Non, Vesper och Completorium innan vi tar farväl av Avdelning 11 D: Universum och jag fascineras över hur Sören Bondeson lyckas kombinera det sorgliga och det obegripliga med humor, för det finns humor också när människor som ser döda ut snarkar till, eller när kyrkovaktmästaren, som snart visar sig vara en patient som vandrar runt med sin rollator utan synligt mål. Det är en finstämd och välskriven diktsamling, en berättelse om de som snart lämnar oss och går upp i de partiklar som omger oss. I vesper 5 finns den här fina strofen som får avsluta detta inlägg:

Sakta lyssnar ditt jag
på hur ett DNA
bryts ned
och försöker fly
i en upprepning

 

Lyrik i oktober

Jag absolut älskar lyrik, men läser det allt för sällan. Det är därför november kommer att ha ett fokus på just dikter och jag hoppas både hinna läsa böcker jag tänkt läsa länge och möta författare jag ännu inte läst något av.

De här böckerna skulle kunna bli lästa:

Barndomsbrunnen av Göran Greider om sjukdomen, barndomen och dess påverkan.

Den vita rosen av Olga Ravn, som är en författare jag vill upptäcka.

Dikter av Mariam Naraghi är dikter om vardagen, men också berättelser om saker som kan hända.

Hennes uppgång och fall av Marie Strömberg, som är dikter om våld mot kvinnor.

Home body av Rupi Kaur är fler dikter av instagrampoeten som jag brukar uppskatta.

Innerligt av Margaret Atwood, eftersom jag aldrig läst lyrik av henne.

Sändning av Ulf Karl Olov Nilsson, mer känd som UKON. En poet jag hört, men aldrig läst något av.

Vild Iris av Louise Glück, som jag köpte när hon tilldelades Nobelpriset, men ännu inte läst.

Violet bent backwards over the grass av Lana del Rey är måsteläsning för den som liksom jag älskar hennes musik.

Övervintra av Therese Widenfjord, som jag läst mycket i, men inte från pärm till pärm och inte heller recenserat “på riktigt”.

 

 

Photo by Thought Catalog on Unsplash

Skönheten av Gabriela Mistral

Serien med böcker av kvinnliga nobelpristagare i litteratur som gavs ut 2018 är verkligen både vacker och bra. Skönheten av Gabriela Mistral har stått i hyllan sedan den släpptes, men nu fick jag äntligen tummen ur att läsa den. Boken har undertiteln “Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg” och eftersom jag inte läst dikterna i original och det inte är troligt att mina begränsade spanskkunskaper skulle räcka för det, litar jag på att Gullberg gjort ett bra jobb. Klart är i alla fall att dikterna är både fina och berörande.

Skönheten inleds med ett förord av Hjalmar Gullberg med titeln “Hur Lucila Godoy y Alcayaga blev Gabriela Mistral” och där får vi läsa om hur en flicka föddes i den lilla chilenska staden Vicuña av föräldrar med baskiskt ursprung. En berättelse om henne handlar om hur hon skickades hem från skolan för att hon var för obegåvad och istället studerade själv hemma. Studierna måste ha gått bra, då Lucila själv blev lärarinna.

Något som påverkade Lucila mycket var kärleken, sveket och döden. Hon förälskade sig i Romelio Utreta och man vet inte mycket mer om deras förhållande mer än att han svek henne. Efter att ha ertappats med att stjäla pengar tog han senare sitt liv en novemberdag 1909. Det är efter den händelsen som Lucila börjar skriva dikter och blir känd under namnet Gabriela Mistral. Gullberg skriver dramatiskt om den unga kvinnans sorg och hur “hennes mörkt lidelsefulla poesi” spreds “från stad till stad och land till land i det spansktalande Amerika.”

Jag har tidigare läst några få dikter av Gabriela Mistral och tyckt att det var okej, men väl religiöst. Även detta urval innehåller en del religiösa dikter, men mest handlar det om längtan efter kärlek och ett barn. Sonen som aldrig föddes är huvudpersonen i många av texterna och de berör verkligen. Samlingen inleds med dikter ur Sången om en son och andra sånger där vi bland annat kan läsa om sorg och kärlek, men också den känslosamma dikten “Till Judafolket” om judarnas öde. Vacker är den korta dikten “Vaggsång” om att vagga sin son till söms. Just barnlängtan beskrivs på ett så naket och ärligt sätt som jag sällan läst tidigare. Skönheten innehåller också dikter på prosa och även där finns några riktiga guldkorn, som “Min mor” om ett ärligt samtal mellan en mor och en dotter där de förenas och nästan blir som systrar. Något jag tycker mycket om är de korta förklaringar och kommentarer som ges till många av dikterna och bidrar till en större förståelse.

Jag måste säga att jag berördes mycket av dikterna i Skönheten. Visst är det lite melodramatiskt ibland och de religiösa motiven är många, men Mistral bjuder också på ärliga och vackra dikter, inte sällan fyllda med smärta.

 

Anteckningar av Tua Forsström

I boken Anteckningar från 2019 skriver Tua Forsström om ett saknat barnbarn som dött. Hur får vi inte riktigt veta utan fokus ligger på hur sorgen och längtan känns. Genom minnen tecknar hon en bild av en flicka i klänning, en liten sparv som flyger, vars skratt har tystnat. Ibland ersätts Forsströms ord av ord från W G Sebald, som berättar om det förflutna och de som lever eller dör.

Varje kort anteckning i första delen har ett nummer och ibland är de väldigt korta, som nummer 11:

Men vad ska jag göra med dina saker

Kanske den fråga som är vanligast och mest konkret efter en förlust.

Precis som i de tidigare diktsamlingar jag läst av Tua Forsström spelar djuren en stor roll. Det är allt från den gröna skalbaggen på en balkong i Bratislava, till mössen som flyr skogsbranden i Australien och fåglarna som härmar ljud omkring sig. De smygs in, försvinner ofta lika snabbt, men återkommer ibland. Rörelsen i orden och mellan dikterna är också något som känns signifikant för Forsström. Rytmen är tydlig, orden skapar cirklar och i just den här diktsamlingen gömmer sig sorgen i de mest oväntade meningar, som den om kritorna som ligger kvar på bordet.

Diktsamlingens andra del fokuserar på naturen, hösten och saknaden efter Vanessa. Nu är det mer klassiska dikter, den första bestående av rader som bildar par. Det är höst och diktjaget vandrar i skogen med sin svampkorg.  Här finns den smärtsamma sorgen i nästan varje dikt. Som i den här strofen:

Molnen gråten och dimman Vanessa
Rinner vatten längs kinderna halsen
Gråter tills gråten slutar att gråta

I den tredje delen återkommer några av de djur vi tidigare mött och temat verkar vara att försöka rädda dem. Inte alla vill eller kan bli räddade. Någonstans börjar ändå ett hopp väckas i form av vackra minnen som ger någon slags mening åt livet trots den stora sorgen.

Fjärde och avslutande delen består av små essäliknande dikter, alla med titeln “Om att lära sig och inte glömma”. I den första texten finns dessa vackra och smärtsamma rader:

Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar.
Varför just hon som var så liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av hela sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd.

Anteckningar är en fantastisk bok och Tua Forsström seglar upp som en av mina favoritpoeter. Jag vill läsa mycket mer av henne, men kanske mest av allt läsa om just den här boken några gånger till. Anteckningar är en bok att återvända till.

Min längtan kvar

Min längtan kvar av Mårten Melin är en diktsamling som vänder sig till den som är på väg in i tonåren, den som upplever eller upplevt sin första förälskelse, eller den som är i vilken ålder som helst och någon gång varit kär. Det går att läsa den som en diktsamling, eller som en lång dikt i tre delar om en förälskelse före, under och efteråt. Orden är få, men känslorna komplexa och starka. Vi får följa med på en resa som är så vacker, så underbar, men också så sorglig. En första kyss och en sista. Så lika, men ändå så olika.

Att läsa dikter är ett bra sätt att ta del av de innersta känslorna. Orden är så flexibla att de går att forma på olika sätt, för att passa olika läsare. Det går att fylla i tomrummen mellan dem med olika känslor, tankar och funderingar. Mårten Melin har skrivit en fin diktberättelse om något alla behöver, men också kan förlora. Jag tycker mycket om den. Min längtan kvar är en stor liten bok som jag gärna hade använt om mina elever varit lite yngre.

Fler dikter för undervisningen

När jag i början av månaden listade tio dikter jag brukar använda i undervisningen, lovade jag att återkomma med en lista med fler dikter som jag skulle vilja använda.

Här kommer den:

“I rörelse” är dels en dikt av Karin Boye, men också titeldikten i Athena Farrokhzads diktsamling från 2019. Att läsa båda dessa dikter och jämföra dem tror jag vore intressant och givande.

“Vid Ljusa Bord” av Bruno K. Öijer ur Och natten viskade Annabel Lee är en dikt om en alldeles speciell stad som någon skissat på. Snygga metaforer och mycket att tala om. Längre, men också väldigt bra, är “Alla var där” ur samma samling. På Spotify finns en rad dikter av Bruno K. Öijer  att lyssna på, dock inte “Alla var där” vad jag kan hitta.

“Handen på min panna” av Lena Sjöberg ur Min syster är ett spöke och andra dikter vänder sig visserligen till yngre, men passar utmärkt även på gymnasiet. Kan med fördel läsas tillsammans med Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta”. Två dikter som är lika, men också olika.

I en tråd på Twitter där dikter diskuterades (ibland är Twitter verkligen fantastiskt mitt i allt kaos) fick jag en del tips och framför allt påmindes jag av några gamla favoriter som “Marionetterna” av Bo Bergman ur samlingen med samma namn från 1903.

Även Nils Ferlin är en poet som förtjänar större uppmärksamhet. Jag hade gärna använt “Strof i april” eller kanske “Stjärnorna kvittar det lika”.

När jag bläddrade i mina gamla lyriksamlingar påmindes jag också om fina “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström ur Enskilt och allmänt.

Kristina Lugn är bra och jag tror att hennes “Du ska få ett panoramafönster” ur Hej då, ha det så bra! skulle passa mina elever fint.

 

 

Natthimmel med kulhål

Natthimmel med kulhål är Ocean Vuongs debut och jag läste den på svenska, trots att översättning av lyrik är något av det svåraste att göra bra. Andreas Lundberg gör dock ett fint jobb och trots att jag inte studerat dikterna på originalspråk och helt kan bedöma översättningen, har dikterna ett flyt som gör att språket känns korrekt. Originaltiteln är Night Sky with Exit Wounds och boken kom ut 2016.

Ocean Vuongs diktsamling inleds med ett kort citat av Bei Dao, en kinesisk poet som tillhör mina favoriter. Därefter följer ett par dikter uppbyggda i radpar, där läsningen går som i cirklar. Många av Vuongs dikter är uppbyggda just så och rytmen är minst lika viktig som innehållet. Tempot i läsningen blir högt och egentligen kan jag inte påstå att jag förstår precis allt, men jag känner orden och de får mig att förstå i alla fall en del av den smärta och frustration som de försöker beskriva. Andra dikter liknar mer små berättelser, som den om en flykt i “Immigranten Haibun”. Vuong tar med oss till Vietnam i dikter som “Aubade med brinnande stad”, låter oss få träffa hans pappa i dikter som “Telemachos” och hans mamma i dikter som “Huvudstupa”, men delar också osäkerheten hos en pojke som inte riktigt vet hur han ska agera eller vem han ska vara. Smärtan i “Tacksägelse 2006” där han konstaterar att “alla mina vänner är tre år bort” och “min mor sa att jag kunde bli vad jag ville — men jag valde att leva”.

Kampen för att verkligen få leva, att hitta sig själv och våga vara den han hittar återkommer i dikt efter dikt. I dikten “Till storms” följer vi kampen för att våga och kunna älska en man på riktigt, med ömhet. Att vara homosexuell är inte ofarligt, vilket Vuong skriver om i dikten “Jordens sjunde cirkel” där han i fotnoter berättar om mordet på Michael Humphrey och Clayton Capshaw, ett gaypar som bränns till döds i sitt hem i Dallas. I dikten “Fragment ur en anteckningsbok” får vi just fragment ur en pojkes liv, som ger oss en aning om helheten som blir ännu tydligare i den smärtsamma dikten “En dag kommer jag att älska Ocean Vuong”.

Ocean Vuongs dikter är inte enkla. De är vackra, kreativa, oväntade och fyllda av känslor. De är inte dikter som har en färdig tolkning, eller ens en tydlig sådan. Jag tycker om dem och vill läsa dem igen. Natthimmel med kulhål är en bok att återvända till igen och igen.

 

 

Lyrikens betydelse ska inte underskattas

Just nu läser jag en kurs på Göteborgs Universitet som vänder sig till yrkesverksamma lärare och handlar om poesi och film i undervisningen. En udda kombination kan tyckas, men gemensamt är kanske att det egentligen är kultur som lämpar sig väl i undervisningen, men som ändå sällan får plats där. Igår hade vi ett seminarium där vi bland annat diskuterade bland annat Förtätade filmögonblick: den rörliga bildens förmåga att beröra av Thomas Axelson (2014) där vi möter en rad personer som sett sina favoritfilmer hur många gånger som helst och ständigt återvänder till dem för att återskapa en känsla som de längtar efter just då. En slags kulturell snuttefilt. Dikter eller sånger för den delen, kan fungera på samma sätt.

Igår efter seminariet förde mitt twitterflöde mig till Åsa Beckmans artikel med titeln “Därför vänder vi oss till poesin när en människa har dött”, (DN 20-09-24). Där berättar Beckman om hur en ung man som mist sin mor kontaktade henne för att få tips på en passande dikt till moderns begravning. Jag tänker mig att det koncentrerade formatet kan hjälpa oss att föra fram de tankar vi så gärna vill sätta ord på. Dikter eller sånger som spelar roll och kanske påminner oss om personen vi förlorat. En dikt jag plockat fram flera gånger den senaste tiden är “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström, som är på samma gång sorglig och hoppfull och visar att tårar faktiskt kan vara något naturligt som inte behöver döljas. Jag kan fråga mig själv, “hur långt når gråtpelaren i dig?” och sedan konstatera att “till imorgon torkar dina fingervantar”.

Åsa Beckman skriver fint om hur läsningen av en kort text kan kännas:

Ja, jag tycker fortfarande att det är hisnande att några futtiga ord på en boksida kan börja samspela och skapa bilder, stämningar, episoder, ja berättelser som kan blir lika uttrycksfulla som en hel roman.

Och så är det ju det där med ensamheten. När jag läser en dikt går jag in i en sorts förhöjd uppmärksamhet. Allt annat liksom stannar upp, hejdar sig, väntar. Det är bara de där orden och jag. Bara vad just de skapar och väcker. Inget annat.

 

Upplevelsen av ord som går rakt in i hjärtat är något alldeles speciellt. På min begravning vill jag att någon läser “Gråt inte för att jag är död” av Barbro Lindgren. En dikt som ger hopp till de som lämnas kvar. Idag har vi minnesgudstjänst för min pappa som gick bort i maj. Då lyssnar vi på Bohemian Rhapsody, men jag kommer också att tänka på Lindgrens ord som säger att han finns kvar inom mig alltid.

En annan begravning och en annan fantastisk dikt är W H Audens fantastiska Funeral blues som John Hannah läser så vackert i Fyra bröllop och en begravning. Där används verkligen en annan persons ord för att sätta ord på en sorg som är omöjlig att hitta ord för.

 

 

Photo by Michele Orallo on Unsplash

 

Release för Övervintra

Övervintra är Therese Widenfjords debut och igår höll hon release på fina Majornas Böcker och Kaffe. När jag bodde i Majorna innehöll lokalen en barnklädesaffär, men en kombinerad bokhandel och café är ju så mycket bättre. Många av böckerna var placerade på ett mycket inbjudande sätt med omslaget frotat och jag hade lätt kunna köpa en hel hög. Nu kom jag istället hem med ett signerat exemplar av kvällens huvudbok och dessutom en kortlek med historiska kvinnor.

Therese berättar om hur diktsamlingen Övervintra kom till och att hon egentligen hade planerat att debutera med en helt annan bok. Efter att ha gått på skrivarskola i Skurup började Therese skriva på det hon hade tänkt skulle bli hennes debutroman. Skrivandet gick bra och hon skrev varje dag. Hennes företag var ganska nystartat och hon arbetade som redaktör, men en halvtimme om dagen ägnade hon år sin egen bok. Det var en tun höst då hon drabbades av infektion efter infektion och dessutom började få en hel del märkliga fysiska åkommor. Med facit i hand borde hon ha bromsat, men istället pressade hon sig själv lite till och lite till. Tröttheten tog över henne och hon kunde knappt gå några hundra meter utan att behöva vila. När livet förändrades radikalt på ett personligt plan gick hon och lade sig en kväll och morgonen därpå kom hon bokstavligen inte ur sängen. Ingen läkare ville riktigt lyssna på henne, utan hon uppmanades bara att vila lite och gå långa promenader. Detta trots att hon mådde så dåligt att hon behövde flytta hem till sin pappa. Det var december och i pappans hus nära havet, mitt ute i ingenstans gjorde hon inte mycket mer än att sitta framför brasan. Allt hon minns är mörker och hur hon är en del av det. Om detta handlar de första dikterna i Övervintra.

En lycklig slump, eller kanske ödet, gör att hon får chansen att hyra en liten stuga i närheten av pappans hus. Ett litet hus precis vid havet. Egentligen vore det perfekt om inte ångesten hade tagit henne i sitt grepp. Ångesten som tog formen av skog, vilket också beskrivs i flera av dikterna. När Therese läser dikter om sin ångest är orden så övertygande att ångesten börjar riva i mig. Det är då jag tar fram min skrivbok, sätter mig på huk en stund och skriver ner det hon säger. Ord på ett papper som gör att fokuset förflyttas från ångesten till det faktum att jag faktiskt vill kunna minnas och sedan skriva det här inlägget. “I skogen om natten” så inleds en av de dikter Therese läser för oss och så snart jag läst hela hennes diktsamling kommer jag att återkomma till den och andra dikter.

Ångesten är så stark att vård krävs och om denna period finns också dikter som beskriver smärtan att inte kunna leva eller i alla fall inte kunna se hur livet ska kunna vända åter. Efteråt återvänder hon till det lilla huset vid havet och blir för första gången tagen på allvar av en läkare och sjukskriven. Nu mår hon lite bättre och kan klara sig själv. Hon vågar vara själv. Sitter i sin gungstol och blickar ut över havet. Går en kort promenad och lyckas hitta små, små saker som är bra. Hon håller hårt i dem, känner någon slags lycka och är rädd att den ska försvinna.

I maj går hyrestiden ur och meningen är att Therese ska flytta tillbaka till Lund och fortsätta sitt gamla liv. Det går inte alls och istället vänder hon åter till havet, men till en annan stuga på en annan plats. Det är genom en terapeuts råd att skriva ner sina tankar och sedan lyssna på det hon skriver, som får henne att inse att hon måste lämna Lund. Ännu en vinter tillbringar hon nära havet och naturens kravlöshet är precis vad hon behöver för att läka.

Dikter som väcker starka känslor kräver tid att läsa och bearbeta. Jag hoppas hitta sådan tid snart och då ägna den åt att läsa Övervintra.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: