Lyrik

Barnet: en sonettkrans

Olivia Bergdahl växte upp i Göteborg och dikterna i Barnet: en sonettkrans befinner sig mitt i staden, mitt i Göta Älv som leder ut till havet och mitt i spårvagnsnätet. Jag älskar hur Göteborg finns i varje strof. Hur Backabranden flimrar förbi, liksom kravallerna i samband med EU-toppmötet 2001. Hur staden blir en del av barnet, som blir en del av den.

Jag läste dikterna en mulen och grå novemberdag och det var verkligen passande. Möjligen borde jag åkt ner till mina gamla kvarter i Majorna och vandra ner till Klippan och Älvsborgsbron. Det är där orden befinner sig och den världen som får stå som fond för det svåra i att växa upp och bli den man vill vara. När barnets drömmar krossas av de som står runt. De vuxna som vet bättre, men inte förstår att krossade drömmar inte hjälper någon.

så byggde jag världen ur det lilla jag vet
att havet föder vågor vind och dimma
det viktigaste är att lära sig simma
när stadens alla gator döps till pubertet

Olivia Bergdahls ord går rakt in i mig. Jag imponeras av hur hon konstruerat sina sonetter. Hur varje dikts slutrad blir början på en ny och hur teman återkommer. Jag njuter av att få följa flickan som blir kvinna och förundras över hur mycket som kan sägas med så få ord. Viktigast av allt är kanske den slutsats flickan och författaren drar “en människa är en människa och det är allt”. När mästarsonetten tar vid bestående av inledningsraderna i de fjorton tidigare dikterna är det som att allt faller på plats och blir så berörd att jag måste läsa alla dikter en gång till.

Barnet: en sonettkrans är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.  Då jag inte läst alla nominerade kan jag inte göra någon objektiv bedömning, men den rent subjektiva säger mig att Bergdahl utan tvekan är en väldigt värdig vinnare.

Vad jag saknades här

Poeten Jila Mossaed valdes in i Svenska Akademien 2018 och redan efter några dikter fastnade jag för hennes sätt att skriva. Nu har jag läst diktsamlingen Vad jag saknades här från 2018. Märkligt nog påminner hennes dikter ofta om Tranströmers, med många och inte sällan finurliga metaforer.

Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden

Fåglar återkommer i flera dikter, liksom bergen och träden. Kontrasterna mellan dag och natt är också centrala och skuggorna har stor betydelse.

 

I smyg kastar sig
trädet in i mitt rum

Varje dag när jag kommer hem
möter jag nya skuggor
färska dofter
Samlar skuggorna i en vas

 

Har bjudit in trädet
på en kopp te
bägge lider vi när det blåser hårt
vi tycker inte om mörkret

Trädet är äldre än jag
vi har mycket att berätta för varandra

Vi träffar de gamla kvinnorna som svarar på frågor som ingen har ställt, hästen som hänger med huvudet på ängen. fjärilen som snurrar runt ljuset och de som kanske berör mig mest; de svartklädda mödrarna och änkorna. Metaforerna är ofta såväl oväntade som vackra, som när Mossaed liknar månen vid en droppe mjölk som hamnat i himlens mun. Jag måste bjuda på några favoritrader till.

Mödrar som själva
släppte sina barn
i havets mun
orkar inte sy ihop sina spruckna hjärtan

Vad jag saknades här är en samling dikter som går rakt in i hjärtat och som verkligen får mig att känna massor. Riktigt bra poesi väcker känslor av olika slag och Jila Mossaed skriver riktigt bra poesi. Jag lånade boken på biblioteket, men måste verkligen köpa ett exet exemplar. Vad jag saknades här är en bok att äga och återkomma till många, många gånger.

Lyrik i april

När jag sammanställde min läsning för 2018 bestämde jag att mina kortare läsutmaningar under året skulle konstrueras så att de gjorde min läsning bredare. Både i februari, när jag läste grafiskt och nu i april handlar det om genrer. Jag har bestämt att april ska ägnas åt lyrik.

Böcker jag kan tänkas läsa är:

Jag glömmer ingen: Valda dikter av Gunvor Hofmo

Moder Justitia av Ida Eklöf

The Sun and her flowers av Rupi Kaur

Sena dikter av Wizlawa Szymborska

Till dikten av Malte Persson

Skönheten: Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg av Gabriela Mistral

Skärvor av pärlemor av Maria Wine

The Fat black woman’s poems av Grace Nichols

Anteckningar av Tua Forsström

Den råttan av Linus Gårdfeldt

En enkelt visa och andra dikter av Marie Modiano

Ur av Agnes Lidbeck

 

Har du fler tips på böcker jag inte får missa?

Grattis på Världspoesidagen, eller nåt …

Idag är det Världspoesidagen och jag hade stora planer inför den ska sägas. Nu blev det möjligen en liten tummetott och den tummetotten är några favoritstrofer ur några fina dikter.

Carolina påminde mig i måndags om en strof av Tomas Tranströmer som jag tycker mycket om. Den lyder så här:

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Just det där med kostymer som sys, mer eller mindre synligt, är något jag insett det senaste. Vi vet inte när vår blir klar och kanske är det tur.

Tranströmer är en av mina stora favoriter och den här klassiska strofen är väldigt fin:

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

En annan strof som jag tycker mycket om är skriven av Werner Aspenström:

Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.

Och så en fantastisk strof av vår nyblivna akademiledamot Jila Mossaed:

Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden

Karin Boye skriver om kärlekens starka känslor:

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Slutligen en annan fin strof om kärlek av Lars Forsell:

I ljumsken har du en narighet
Som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon

 

Har du några favoritstrofer som du vill dela med dig av såhär på Världspoesidagen?

 

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Tua Forsström i Svenska Akademien

Idag nåddes vi av nyheten att den finlandssvenska poeten Tua Forsström ersätter Kristina Frostenson på stol nummer 18. Eftersom hon är finsk medborgare har både kungen och den finske presidenten informerats om valet, som nu blivit offentligt. Det känns spontant bra att en finlandssvensk författare tar plats i Svenska Akademien och även om Tua Forsström knappast är ung längre, tycker jag att det är ett bra val. Tillsammans med Jila Mossaed breddar hon språkunderlaget bland de (snart?) aderton. Det dröjer dock ett tag innan Forsström formellt tar plats i Svenska Akadmeien, då det sker först vid den årliga högtidssammankomsten 20 december i år.

Vem är då Tua Forsström?

Hon föddes 1947 i Borgå och är numera bosatt i Helsingfors. Redan 1972 debuterade hon med En dikt om kärlek och annat. Senaste boken heter Anteckningar och kom ut i oktober 2018. Den handlar om sorgen efter barnbarnet som dog i leukemi endast nio år gammal och har fått fin kritik. Några av dikterna finns inlästa av författaren själv på den fantastiska sidan podpoesi.nu. De är vackra och väldigt sorgliga, som de här raderna (nedskrivna efter att ha lyssnat, inte läst):

Spring inte ut i natten, älskling
man kanske glömmer sitt namn
och inte hittar tillbaka
Ta inte med dig allt

Tua Forsström är en prisad författare som bland annat tilldelades Nordiska Rådets litteraturpris 1998 för Efter att ha tillbringat en natt med hästar och De Nios stora pris 2007. 1992 nominerades hon till Augustpriset för boken Parkerna. Hon räknas som en av Nordens främsta samtida poeter och att hon då väljs in i Svenska Akademien känns naturlig.

I Babels serie poppoesi tolkade Vasa Flora och Fauna ett par dikter ur samlingen En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. De berättar här om varför de fastnade för just dessa dikter och lyfter den vackra melankolin som verkligen förmedlas i såväl ord som musik. Smakprovet gav mersmak och då detta är en bok av Tua Forsström som verkar vara hyfsat lätt att få tag på och kanske blir mitt första “riktiga” möte med henne. En diktsamling säger sannerligen mer än några enstaka dikter.

Foto: Niklas Sandström

 

Några tankar om Jila Mossaeds dikter

Självklart blev jag nyfiken på Svenska Akademiens nya ledamot Jila Mossaed och när jag hittade hennes dikter inspelade på Podpoesi var jag självklart tvungen att lyssna på dem.

Podpoesi publicerar dikter, ofta inlästa av författaren själv. Där finns några dikter från Mossaeds senaste Vad jag saknades där (2018) och andra ur  Jag föder rådjuret  (2015) (nominerad till Sveriges radios lyrikpris 2015) och Ett ljud som bara jag kan (2012).

Mossaed beskriver i sina dikter en längtan efter ett annat land, där kriget fortfarande finns och sanningen inte existerar. Där de ledande lovar hus, då de byggt upp dem förut. De bygger och de förstör. Naturen är viktig i Mossaeds dikter, som beskrivningen av bergen i Vad jag saknades där och metaforerna om densamma är inte sällan oväntade och tänkvärda. Speciellt tycker jag om dikten om spegeln och det vita pappret från Jag födde ett rådjur, där vi träffar kvinnan som inte bar vitt när hon gifte sig och som förlorade sin son i gryningen. I en annan dikt ur samma bok finns kvinnan som flyr in i skogen och i trädens famn föder ännu ett rådjur. Djuren är många i dikterna, som metaforer, men också som glädje och ljus i mörkret. De här raderna ur Ett ljud som bara jag kan är extra vackra:

“Var rädd om din smärta.
Den är en fågel som sjunger bara för dig.
Och utanför är hela världen döv.”

Att lyssna på poesi är fantastiskt, men nu vill jag också läsa Jila Mossaeds dikter. Mest tyckte jag om dikterna ur Jag föder rådjuret och jag är mycket glad över att Svenska Akademien fick mig att upptäcka henne. Äntligen gör de i alla fall något rätt.

Jag är en grön bänk i Paris

Jag absolut älskar titeln på Kerstin Thorvalls bok med dikter från 1965-1991. Jag är en grön bänk i Paris är en rad från dikten “I en park vid Medelhavet”, som ingår i Den lyckliga kärleken från 1977 , där diktjaget längtar efter sin älskade och beskriver sig som en grön bänk i Paris som han kan sätta sig på någon timme eller så, “en grön bänk i Paris som håller käften”. Boken innehåller också dikter från diktsamlingarna Fula ord är så sköna (1967), Följetång i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Men också dikter ur t ex prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och antologin Debut 65.

Jag som tidigare bara läst Thorvalls romaner, de mer och mindre självbiografiska, blev imponerad av många av dikterna. Det finns allt från de djupt tragiska som t.ex. “Den frånskilda kvinnan” och “Notis” ur Fula ord är så sköna, till mer humoristiska dikter (om än med en rejäl dos svärta) som “Älskarinnans klagan” ur Den lyckliga kärleken.

Thorvalls frispråkighet är befriande. Hon sätter ord på det obehagliga, det vi inte gärna talar om. Som i “Viktväkterskan” ur Nedstigen ängel, där en kvinna blir smalare och smalare, ivrigt påhejad av väninnorna som beundrar hennes viktnedgång. De slutar dock när kvinnan når storlek 36 och läggs in på infektionskliniken. Dikten sammanfattar verkligen vår tids vikthets på ett obehagligt sätt.

Jag är en grön bänk i Paris finns också som ljudbok och som alltid är det extra trevligt att lyssna på dikter. Speciellt när det som i detta fall är författaren som läser.

 

Milk and honey

Är Rupi Kaur en fantastisk poet eller en banal skribent? Är hon en stjärna eller ett skämt? Efter att ha läst Milk and honey skulle jag säga att hon är en poet med ett viktigt budskap och ett skenbart enkelt språk. Det enkla skulle kunna vara banalt, men det är för enkelt att avfärda Kaur som en skribent som inte vet vad hon gör. Jag skulle säga att hon vet exakt vad hon gör och det budskap hon förmedlar om normaliseringen av förtryck och våld i kärlekens namn är något vi alla borde lyssna till. Kritikerna säger att Kaur är en cynisk marknadsförare av sitt punkabiska arv, men att hon egentligen inte är asiatisk nog. Damn if you do and damn if you don’t. Att ha mage att skriva om den asiatiska kvinnans situation, att utnyttja sitt eget utanförskap och ändå vara allt för västerländsk för att räknas. Kritiken mot Kaur sammanfattar allt det negativa med identitetspolitik som stör mig något vansinnigt. Kaur är en produkt av dagens medielandskap, med ett stort antal följare på Instagram, Twitter och Facebook och en poesi som talar till de som ännu inte är vana lyrikkonsumenter. Hon må vara mer av en popstjärna än en poet, som kritikerna säger, men sådana kan nuförtiden få Nobelpriset.

Milk and honey är fåordiga och enkla dikter som inte bara förmedlar känslor, utan också exakthet. Vi får följa en kvinna genom ett förhållande som börjar lyckligt och sedan blir mer och mer destruktivt. Boken är indelad i fyra delar: The Hurting, The Loving, The Breaking och The Healing. Idel gemener och en sparsmakad interpunktion, precis som det ska vara idag när shift är en komplicerad del av tangentbordet. Dikterna beskriver kärleken, de stora känslorna, som även innefattar sorg och rädsla. Orden ackompanjeras av enkla illustrationer, som bidrar till känslan av enkelhet och originalitet. Bitterheten är ständigt närvarande. Bitterheten över att många gånger vara ett offer och inte kunna göra något åt det.

 

you
have been
taught your legs
are a pit stop for men
that need a place to rest
a vacant body empty enough
for guests but no one
ever comes and is
willing to
stay

 

Snart går det att läsa Rupi Kaurs dikter på svenska, med titeln Mjölk och honung i översättning av Sandra Beijer, utgiven av Mima förlag. Jag har sett flera av mina elever läsa Kaur dikter på originalspråk och nu skulle jag gärna vilja använda dem i min svenskundervisning i översättning. För mig är nämlige Rupi Kaur allt annat än banal och naiv. Istället beskriver hon en verklighet som fler borde ta del av.

Stundens blomma

Ko Un är en favoritpoet, som ofta brukar nämnas i nobelprisspekulationer och definitivt är en av mina önskepristagare. De dikter jag läst av honom tidigare är långa, nästan som små berättelser och beskriver alla människor från Sydkorea. I Stundens blomma vill Ko Un bort från det episka och istället skriva korta dikter. Det är få ord, men ofta mycket innehåll. Ibland kan jag dock känna att det blir allt för kort. Texterna handlar fortfarande om människor med olika öden, men många är också mer allmänmänskliga. Det finns helt klart guldkorn, som den här om åldrande:

 

Farmor brukade säga:
Gör allting så bra du kan
också den enklaste sak
som att trä en nål

Nu ser jag inte längre nålsögat

 

Och den här om ett besök i Auschwitz:

 

Vi reste till Auschwitz
såg högarna av glasögon
såg bergen av skor
På vägen tillbaka
stirrade vi alla ut genom olika fönster

 

Stundens blomma är en väldigt vacker bok. De korta dikterna varvas med författarens egna illustrationer och det skapar en speciell känsla. Många av ögonblicksbilderna är som foton tagna på resor och i vardagen. På något sätt bildar de en helhet.

Jag gillar den här om ett möte mellan skribenten och en ko:

 

Uppe på kullen
stod en ko mitt i regnet

Jag stod under takskägget
väntade på att det skulle sluta regna

Efter ett tag undvek vi varandras blick

 

En dikt som får mig att tänka på William Carlos Williams korta och ofta lite absurda dikter. Många av dikterna får mig att le och när Ko Un beskriver sin omvärld gör han det med värme. Jag blir inte lika överväldigad som vid mina andra möte med hans texter, men jag tycker ändå om Stundens blomma mycket.

Vinterlampor — dikter i urval

Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang” . Han var poet, författare och konstnär, född i Castries, St Lucia 1930. Vinterlampor — dikter i urval gavs ut 1991 och därefter har pjäsen Sista karnevalen (1992) och ännu en samling dikter Söndagscitroner: ett urval dikter (1993) getts ut på svenska.

Walcott är en klassisk poet, med metafortunga texter som inte sällan skildrar naturen. Vackert ibland, snyggt formulerat och till och med intressant, men det är sällan jag blir gripen på allvar. Riktigt bra lyrik är för mig den som talar till hjärtat och hjärnan. Måste jag välja läser jag hellre poesi för hjärtat än för hjärnan. Walcotts dikter är helt klart mer snygga än gripande och inte riktigt min kopp te. Jag kan se varför han fick Nobelpriset, då han fortsätter en lyriktradition som varit stor i främst Europa och USA, men samtidigt kan jag tycka att det är synd att det är just den sortens diktning som prisas. Av de poeter jag läst som fått Nobelpriset är hans dikter kanske de jag tyckt minst om. Personen Walcott verkar däremot ha varit väldigt intressant och som människa, en samhällsengagerad sådan, är han väl värd all uppmärksamhet.

I förordet till Vinterlampor skriver Joseph Brodsky att han visserligen är glad över att de svenska läsarna får ta del av Walcotts dikter, men att översättningar aldrig kan bli som originalet. Nu har jag inte läst Walcotts dikter på originalspråk, men jag får ingen känsla av att det är översättningen som brister och därmed förklarar varför jag inte berörs av det jag läser. Snarare tror jag att det handlar om alla kopplingar till Bibeln och till antika verk. Nu är bokens texter utgivna mellan 1992 (In a green night) och 1990 (Omeros) och därmed inte helt moderna, men det finns annat från den tiden och långt tidigare som jag tycker mer om. Bäst gillar jag dikterna ur The Fortunate Traveller (1981).

Har ni läst något av Derek Walcott? Är det något annat av honom jag borde läsa för att få en annan bild?

 

%d bloggare gillar detta: