Lyrik

Anteckningar av Tua Forsström

I boken Anteckningar från 2019 skriver Tua Forsström om ett saknat barnbarn som dött. Hur får vi inte riktigt veta utan fokus ligger på hur sorgen och längtan känns. Genom minnen tecknar hon en bild av en flicka i klänning, en liten sparv som flyger, vars skratt har tystnat. Ibland ersätts Forsströms ord av ord från W G Sebald, som berättar om det förflutna och de som lever eller dör.

Varje kort anteckning i första delen har ett nummer och ibland är de väldigt korta, som nummer 11:

Men vad ska jag göra med dina saker

Kanske den fråga som är vanligast och mest konkret efter en förlust.

Precis som i de tidigare diktsamlingar jag läst av Tua Forsström spelar djuren en stor roll. Det är allt från den gröna skalbaggen på en balkong i Bratislava, till mössen som flyr skogsbranden i Australien och fåglarna som härmar ljud omkring sig. De smygs in, försvinner ofta lika snabbt, men återkommer ibland. Rörelsen i orden och mellan dikterna är också något som känns signifikant för Forsström. Rytmen är tydlig, orden skapar cirklar och i just den här diktsamlingen gömmer sig sorgen i de mest oväntade meningar, som den om kritorna som ligger kvar på bordet.

Diktsamlingens andra del fokuserar på naturen, hösten och saknaden efter Vanessa. Nu är det mer klassiska dikter, den första bestående av rader som bildar par. Det är höst och diktjaget vandrar i skogen med sin svampkorg.  Här finns den smärtsamma sorgen i nästan varje dikt. Som i den här strofen:

Molnen gråten och dimman Vanessa
Rinner vatten längs kinderna halsen
Gråter tills gråten slutar att gråta

I den tredje delen återkommer några av de djur vi tidigare mött och temat verkar vara att försöka rädda dem. Inte alla vill eller kan bli räddade. Någonstans börjar ändå ett hopp väckas i form av vackra minnen som ger någon slags mening åt livet trots den stora sorgen.

Fjärde och avslutande delen består av små essäliknande dikter, alla med titeln “Om att lära sig och inte glömma”. I den första texten finns dessa vackra och smärtsamma rader:

Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar.
Varför just hon som var så liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av hela sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd.

Anteckningar är en fantastisk bok och Tua Forsström seglar upp som en av mina favoritpoeter. Jag vill läsa mycket mer av henne, men kanske mest av allt läsa om just den här boken några gånger till. Anteckningar är en bok att återvända till.

Min längtan kvar

Min längtan kvar av Mårten Melin är en diktsamling som vänder sig till den som är på väg in i tonåren, den som upplever eller upplevt sin första förälskelse, eller den som är i vilken ålder som helst och någon gång varit kär. Det går att läsa den som en diktsamling, eller som en lång dikt i tre delar om en förälskelse före, under och efteråt. Orden är få, men känslorna komplexa och starka. Vi får följa med på en resa som är så vacker, så underbar, men också så sorglig. En första kyss och en sista. Så lika, men ändå så olika.

Att läsa dikter är ett bra sätt att ta del av de innersta känslorna. Orden är så flexibla att de går att forma på olika sätt, för att passa olika läsare. Det går att fylla i tomrummen mellan dem med olika känslor, tankar och funderingar. Mårten Melin har skrivit en fin diktberättelse om något alla behöver, men också kan förlora. Jag tycker mycket om den. Min längtan kvar är en stor liten bok som jag gärna hade använt om mina elever varit lite yngre.

Fler dikter för undervisningen

När jag i början av månaden listade tio dikter jag brukar använda i undervisningen, lovade jag att återkomma med en lista med fler dikter som jag skulle vilja använda.

Här kommer den:

“I rörelse” är dels en dikt av Karin Boye, men också titeldikten i Athena Farrokhzads diktsamling från 2019. Att läsa båda dessa dikter och jämföra dem tror jag vore intressant och givande.

“Vid Ljusa Bord” av Bruno K. Öijer ur Och natten viskade Annabel Lee är en dikt om en alldeles speciell stad som någon skissat på. Snygga metaforer och mycket att tala om. Längre, men också väldigt bra, är “Alla var där” ur samma samling. På Spotify finns en rad dikter av Bruno K. Öijer  att lyssna på, dock inte “Alla var där” vad jag kan hitta.

“Handen på min panna” av Lena Sjöberg ur Min syster är ett spöke och andra dikter vänder sig visserligen till yngre, men passar utmärkt även på gymnasiet. Kan med fördel läsas tillsammans med Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta”. Två dikter som är lika, men också olika.

I en tråd på Twitter där dikter diskuterades (ibland är Twitter verkligen fantastiskt mitt i allt kaos) fick jag en del tips och framför allt påmindes jag av några gamla favoriter som “Marionetterna” av Bo Bergman ur samlingen med samma namn från 1903.

Även Nils Ferlin är en poet som förtjänar större uppmärksamhet. Jag hade gärna använt “Strof i april” eller kanske “Stjärnorna kvittar det lika”.

När jag bläddrade i mina gamla lyriksamlingar påmindes jag också om fina “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström ur Enskilt och allmänt.

Kristina Lugn är bra och jag tror att hennes “Du ska få ett panoramafönster” ur Hej då, ha det så bra! skulle passa mina elever fint.

 

 

Natthimmel med kulhål

Natthimmel med kulhål är Ocean Vuongs debut och jag läste den på svenska, trots att översättning av lyrik är något av det svåraste att göra bra. Andreas Lundberg gör dock ett fint jobb och trots att jag inte studerat dikterna på originalspråk och helt kan bedöma översättningen, har dikterna ett flyt som gör att språket känns korrekt. Originaltiteln är Night Sky with Exit Wounds och boken kom ut 2016.

Ocean Vuongs diktsamling inleds med ett kort citat av Bei Dao, en kinesisk poet som tillhör mina favoriter. Därefter följer ett par dikter uppbyggda i radpar, där läsningen går som i cirklar. Många av Vuongs dikter är uppbyggda just så och rytmen är minst lika viktig som innehållet. Tempot i läsningen blir högt och egentligen kan jag inte påstå att jag förstår precis allt, men jag känner orden och de får mig att förstå i alla fall en del av den smärta och frustration som de försöker beskriva. Andra dikter liknar mer små berättelser, som den om en flykt i “Immigranten Haibun”. Vuong tar med oss till Vietnam i dikter som “Aubade med brinnande stad”, låter oss få träffa hans pappa i dikter som “Telemachos” och hans mamma i dikter som “Huvudstupa”, men delar också osäkerheten hos en pojke som inte riktigt vet hur han ska agera eller vem han ska vara. Smärtan i “Tacksägelse 2006” där han konstaterar att “alla mina vänner är tre år bort” och “min mor sa att jag kunde bli vad jag ville — men jag valde att leva”.

Kampen för att verkligen få leva, att hitta sig själv och våga vara den han hittar återkommer i dikt efter dikt. I dikten “Till storms” följer vi kampen för att våga och kunna älska en man på riktigt, med ömhet. Att vara homosexuell är inte ofarligt, vilket Vuong skriver om i dikten “Jordens sjunde cirkel” där han i fotnoter berättar om mordet på Michael Humphrey och Clayton Capshaw, ett gaypar som bränns till döds i sitt hem i Dallas. I dikten “Fragment ur en anteckningsbok” får vi just fragment ur en pojkes liv, som ger oss en aning om helheten som blir ännu tydligare i den smärtsamma dikten “En dag kommer jag att älska Ocean Vuong”.

Ocean Vuongs dikter är inte enkla. De är vackra, kreativa, oväntade och fyllda av känslor. De är inte dikter som har en färdig tolkning, eller ens en tydlig sådan. Jag tycker om dem och vill läsa dem igen. Natthimmel med kulhål är en bok att återvända till igen och igen.

 

 

Lyrikens betydelse ska inte underskattas

Just nu läser jag en kurs på Göteborgs Universitet som vänder sig till yrkesverksamma lärare och handlar om poesi och film i undervisningen. En udda kombination kan tyckas, men gemensamt är kanske att det egentligen är kultur som lämpar sig väl i undervisningen, men som ändå sällan får plats där. Igår hade vi ett seminarium där vi bland annat diskuterade bland annat Förtätade filmögonblick: den rörliga bildens förmåga att beröra av Thomas Axelson (2014) där vi möter en rad personer som sett sina favoritfilmer hur många gånger som helst och ständigt återvänder till dem för att återskapa en känsla som de längtar efter just då. En slags kulturell snuttefilt. Dikter eller sånger för den delen, kan fungera på samma sätt.

Igår efter seminariet förde mitt twitterflöde mig till Åsa Beckmans artikel med titeln “Därför vänder vi oss till poesin när en människa har dött”, (DN 20-09-24). Där berättar Beckman om hur en ung man som mist sin mor kontaktade henne för att få tips på en passande dikt till moderns begravning. Jag tänker mig att det koncentrerade formatet kan hjälpa oss att föra fram de tankar vi så gärna vill sätta ord på. Dikter eller sånger som spelar roll och kanske påminner oss om personen vi förlorat. En dikt jag plockat fram flera gånger den senaste tiden är “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström, som är på samma gång sorglig och hoppfull och visar att tårar faktiskt kan vara något naturligt som inte behöver döljas. Jag kan fråga mig själv, “hur långt når gråtpelaren i dig?” och sedan konstatera att “till imorgon torkar dina fingervantar”.

Åsa Beckman skriver fint om hur läsningen av en kort text kan kännas:

Ja, jag tycker fortfarande att det är hisnande att några futtiga ord på en boksida kan börja samspela och skapa bilder, stämningar, episoder, ja berättelser som kan blir lika uttrycksfulla som en hel roman.

Och så är det ju det där med ensamheten. När jag läser en dikt går jag in i en sorts förhöjd uppmärksamhet. Allt annat liksom stannar upp, hejdar sig, väntar. Det är bara de där orden och jag. Bara vad just de skapar och väcker. Inget annat.

 

Upplevelsen av ord som går rakt in i hjärtat är något alldeles speciellt. På min begravning vill jag att någon läser “Gråt inte för att jag är död” av Barbro Lindgren. En dikt som ger hopp till de som lämnas kvar. Idag har vi minnesgudstjänst för min pappa som gick bort i maj. Då lyssnar vi på Bohemian Rhapsody, men jag kommer också att tänka på Lindgrens ord som säger att han finns kvar inom mig alltid.

En annan begravning och en annan fantastisk dikt är W H Audens fantastiska Funeral blues som John Hannah läser så vackert i Fyra bröllop och en begravning. Där används verkligen en annan persons ord för att sätta ord på en sorg som är omöjlig att hitta ord för.

 

 

Photo by Michele Orallo on Unsplash

 

Release för Övervintra

Övervintra är Therese Widenfjords debut och igår höll hon release på fina Majornas Böcker och Kaffe. När jag bodde i Majorna innehöll lokalen en barnklädesaffär, men en kombinerad bokhandel och café är ju så mycket bättre. Många av böckerna var placerade på ett mycket inbjudande sätt med omslaget frotat och jag hade lätt kunna köpa en hel hög. Nu kom jag istället hem med ett signerat exemplar av kvällens huvudbok och dessutom en kortlek med historiska kvinnor.

Therese berättar om hur diktsamlingen Övervintra kom till och att hon egentligen hade planerat att debutera med en helt annan bok. Efter att ha gått på skrivarskola i Skurup började Therese skriva på det hon hade tänkt skulle bli hennes debutroman. Skrivandet gick bra och hon skrev varje dag. Hennes företag var ganska nystartat och hon arbetade som redaktör, men en halvtimme om dagen ägnade hon år sin egen bok. Det var en tun höst då hon drabbades av infektion efter infektion och dessutom började få en hel del märkliga fysiska åkommor. Med facit i hand borde hon ha bromsat, men istället pressade hon sig själv lite till och lite till. Tröttheten tog över henne och hon kunde knappt gå några hundra meter utan att behöva vila. När livet förändrades radikalt på ett personligt plan gick hon och lade sig en kväll och morgonen därpå kom hon bokstavligen inte ur sängen. Ingen läkare ville riktigt lyssna på henne, utan hon uppmanades bara att vila lite och gå långa promenader. Detta trots att hon mådde så dåligt att hon behövde flytta hem till sin pappa. Det var december och i pappans hus nära havet, mitt ute i ingenstans gjorde hon inte mycket mer än att sitta framför brasan. Allt hon minns är mörker och hur hon är en del av det. Om detta handlar de första dikterna i Övervintra.

En lycklig slump, eller kanske ödet, gör att hon får chansen att hyra en liten stuga i närheten av pappans hus. Ett litet hus precis vid havet. Egentligen vore det perfekt om inte ångesten hade tagit henne i sitt grepp. Ångesten som tog formen av skog, vilket också beskrivs i flera av dikterna. När Therese läser dikter om sin ångest är orden så övertygande att ångesten börjar riva i mig. Det är då jag tar fram min skrivbok, sätter mig på huk en stund och skriver ner det hon säger. Ord på ett papper som gör att fokuset förflyttas från ångesten till det faktum att jag faktiskt vill kunna minnas och sedan skriva det här inlägget. “I skogen om natten” så inleds en av de dikter Therese läser för oss och så snart jag läst hela hennes diktsamling kommer jag att återkomma till den och andra dikter.

Ångesten är så stark att vård krävs och om denna period finns också dikter som beskriver smärtan att inte kunna leva eller i alla fall inte kunna se hur livet ska kunna vända åter. Efteråt återvänder hon till det lilla huset vid havet och blir för första gången tagen på allvar av en läkare och sjukskriven. Nu mår hon lite bättre och kan klara sig själv. Hon vågar vara själv. Sitter i sin gungstol och blickar ut över havet. Går en kort promenad och lyckas hitta små, små saker som är bra. Hon håller hårt i dem, känner någon slags lycka och är rädd att den ska försvinna.

I maj går hyrestiden ur och meningen är att Therese ska flytta tillbaka till Lund och fortsätta sitt gamla liv. Det går inte alls och istället vänder hon åter till havet, men till en annan stuga på en annan plats. Det är genom en terapeuts råd att skriva ner sina tankar och sedan lyssna på det hon skriver, som får henne att inse att hon måste lämna Lund. Ännu en vinter tillbringar hon nära havet och naturens kravlöshet är precis vad hon behöver för att läka.

Dikter som väcker starka känslor kräver tid att läsa och bearbeta. Jag hoppas hitta sådan tid snart och då ägna den åt att läsa Övervintra.

Min syster är ett spöke

Vilken fantastiskt fin bok Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg är. Dikter på rim om olika teman, inte sällan allvarliga sådana, illustrerade på ett stämningsfullt sätt. Om jag inte bestämt mig för att fokusera på lyrik i september och fått frågan på Twitter om dikter för yngre barn, hade jag kanske missat den här pärlan.

Sjöbergs dikter är på ytan ganska enkla, men inte förenklade för målgruppen. Språket är klart och tydligt. Rytmen och rimmen ger en poetisk känsla, utan att bli krystad. Jag som brukar hävda att jag inte uppskattar dikter på rim blir riktigt imponerad.

Samlingen inleds med dikten “Du och jag” som handlar om en ojämlik vänskap där en talar och en lyssnar. Den som passivt får ta del av vännens pladder börjar inse att hen är trött på den så kallade vännen. Något som jag tror att många kan känna igen. Föräldrar som inte finns tillgängliga är ett tema som återkommer i flera dikter. I “Frukost” är det rätt oskyldigt med en mamma som gömmer sig bakom tidningen, medan föräldrarna i “I hallen utanför” gömmer sig i sovrummet och deras arga röster hörs även utanför och så pappan i “Fråga inte” som gjort något hemskt som diktjaget helst inte vill prata om. I “Den blomstertid nu kommer” vet vi inte om det är föräldrarna som är problemet, men vi anar och klart är att diktjaget verkligen inte ser fram emot att ha sommarlov och tvingas vara hemma. En viktig dikt som jag hoppas att få känner igen sig i, men tyvärr tror att många gör. Det må vara sommar, men i diktjaget är det höst och hemma är det istid.

Här inne råder istid.
Den ska vara länge än.
– i väntan på att skolan
ska börja igen.

 

Pappan i “Håll mig nära” finns dock där för sitt barn, men trots att han betyder trygghet är det svårt att känna sig trygg på väg från hemlandet till ett annat, förhoppningsvis tryggare. En gummibåt är säkert tryggare med en pappa vid sin sida, men trygg blir det aldrig.

Regntung himmel, gummibåten,
Havet är så stort och kallt.
Under filten kommer gråten.
Vind och vågor överallt.

 

“Mormors lägenhet” är en favorit och den tillhör de texter som jag tror att även äldre elever kan uppskatta. Barnbarnet har nyckeln till sin döda mormors lägenhet och där ser det precis ut som det gjorde när hon fanns. Morgonrocken luktar till och med av henne fortfarande. Jag som just mist min mormor blir berörd och faktiskt lite tårögd av den här dikten. “Farmors utdragssoffa” handlar istället om hur tryggt det är att ligga i farmors närhet och somna till ljudet av hennes symaskin. En så väldigt fin beskrivning av den viktiga tryggheten som äldre släktingar kan ge.

Känslosamma “Här hos mig” illustreras av ett barn med en kyckling i handen, men den som sover och som diktjaget stryker ett finger över kan egentligen vara såväl djur som människa. Jag tänker på när barnen var små och jag försiktigt rörde vid dem när de sov. En dikt som går att läsa på många olika sätt, precis som en bra dikt ska vara. Fina “Handen på min panna” handlar istället (i min tolkning) om barnet som vill vara liten igen och få en trygg famn att vila i. Den påminner också om Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta” och hade kunnat tolkas som en kärleksdikt.

Barnet som inte vet vem hon ska vara berättar i dikten “Hon” om de olika delarna som finns inom henne:

Hon som sa det där var inte jag.
Jo, jag vet att vi är lika.
Men hon är natt och jag är dag,
och aldrig att jag skulle skrika
och slå i dörrar och leva om
och brusa upp för minsta lilla […]

Man behöver inte vara barn för att känna igen sig i hur det kan bli när ilskan och frustrationen tar över. Även en 46-åring kan relatera.

Kärlek är temat i dikten som heter precis så. Också den en “allåldersdikt” som kan passa många. Den där pirriga värmen och stöten som går genom kroppen när man råkar snudda vid den du är förälskad i går att känna igen oavsett ålder.Andra “allålersdikter” är den avslutande “Nyårsdikt” som jag tycker mycket om.

Om jag jobbade på mellanstadiet hade Min syster är ett spöke och andra dikter varit en självklar del av min undervisning. Vissa av dikterna kan passa får både yngre och äldre. Illustrationerna är dessutom ganska åldersneutrala, vilket gör att det går fint att ta in några av texterna även på högstadiet. När eleverna når gymnasiet brukar de inte vara lika känsliga, så där hade jag mycket väl kunnat använda såväl text som bild. I alla fall i år 2 och 3 när de insett att det inte är fel att läsa sådant som kan ses som barnsligt, speciellt inte när texten är universell.

 

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är självklart ingen slump att Athena Farrokhzad döps sin senaste diktsamling efter en dikt av Karin Boye. Mycket i boken I rörelse handlar också om att bryta upp och börja om. Den innehåller också Farrokhzads parafras av Boyes dikt, där hon konstaterar att den som flytt inte vill uppmanas att bryta upp. Det som behövs är däremot en förändring. I en kommentar till dikten förtydligas också att “[d]ikten är skriven av en som älskar Boye”.

I dikten “Brev till Europa”, fylld av anaforer, bankar Farrokhzad in budskapet att Europa måste förändras. Att det inte fungerar att isolera sig och se dem som befinner sig utanför, mitt i vårt samhälle eller i andra delar av världen, som lägre stående varelser. Hon drar historiska paralleller, men inser också att det varken var bättre förr eller bättre nu.

Europa, för tjugo år sedan hatade vi ordet mångkultur för det gjorde oss till skillnad.
Nu ber vi er att välkomna det  främmande.
Europa, säg efter mig:
Willkommen, bienvenue, welcome.
Fremde, étranger, stranger

Farrokhzad är arg och mest av allt är hon arg på Danmark. “Jag hoppas att min känsla för Danmark lyser igenom”, skriver hon och svaret är ja.

En av de saker jag slås av när jag läser Athena Farrokhzads dikter är hur många oväntade vändningar det finns i dem. Som dikten “Bläck är det skarpaste krutet” där hon undrar om den som påstår det “är helt dum i huvudet” och inte “vet nånting om krut överhuvudtaget”. Självklart är bläck inte det skarpaste krutet, konstaterar Farrokhzad och hänvisar dels till hur krut kan döda, men också hur ordet används i de mest märkliga sammanhang. Ordval är viktiga menar hon.

var noggrann med språket
säg det du menar
mena det du säger
säg inte att tungan är vassare än saxen
att kärleken är blodigare än kriget
att ditt barn är en liten diktator och din fru chefen
och det här med pennan och svärdet
jag mäktar inte ens med det
har du nånsin kommit till en duell
beväpnad med en ballograf
har du nånsin svarat med en sonett
när nån stött dolken i dig

Ibland är dikterna också roliga, som “Jag ser världen”, som inleds med en hänvisning till Göran Palms dikt “Havet” och fortsätter i totalt femton delar via Louvren, snabbköpet, litteraturhistoria, fabriksarbetare, en magisters skrivuppgift till sina elever och landar i en underhållande allusion. Även “B som i Bagarmossen” är en kombination av det roliga och det allvarliga och jag roas av hur diktjaget lämnar formen och kommenterar den.

Ytterligare favoriter är “Sång för svägerskor” som kan ses som en replik till sommarprogrammet och Brecht och “Min syster, jag binder en krans” om en syster från en annan mor som också bor i ett annat land och en gemenskap som är för alltid. Sammantaget är I rörelse en mycket läsvärd samling dikter där Athena Farrokhzad har ett tydligt budskap, men framför allt är det mer nyanserat än i debuten Vitsvit.

 

10 poeter jag älskar

 

Lyriktema i september och självklart måste jag lista mina absoluta favoriter. Det blir en samling författare som i de flesta fall följt mig länge, men några nykomlingar har kvalat in. Att begränsa sig till tio har verkligen inte varit lätt ska sägas, men de här tio har något extra.

Per Wästberg har skrivit såväl poesi som romaner och noveller, men det var hans dikter jag upptäckte först. Diktsamlingen Förtöjningar från 1995 är min favorit och den har jag läst så många gånger att jag nästan kan vissa av dikterna utantill.

Bodil Malmsten är i en klass för sig och jag tycker om allt jag läst av henne, såväl poesi, som pjäser och romaner liksom hennes loggböcker. Det här är hjärtat blev hennes sista bok och den är fantastisk. Malmsten kan som få andra skildra alla sorters känslor så att de verkligen känns.

Nils Ferlin var troligen den poet jag hittade först då jag fick hans samlade verk av min mamma någon gång i de tidiga tonåren. Hans namn lärde jag mig långt tidigare då jag var väldigt förtjust i statyn av honom sittandes på en bänk i Filipstad. Det fanns två vägar att välja mellan då vi åkte till farmors hus i Dalarna och jag föredrog den som innebar ett stopp i Filipstad.

Carol Ann Duffy är Storbritanniens hovpoet och långt ifrån hur i alla fall jag föreställer mig hur en sådan ska vara. Jag hade förmånen att få höra henne läsa sina dikter på Stockholm Literature 2014 och det var en mäktig upplevelse.

Tomas Tranströmer är en av de största, det går inte att komma ifrån. Fortfarande minns jag mitt första möte med hans dikter då Gunnar D Hansson, en annan fin poet och min lärare på GU under en kurs, spelade Östersjöar på en raspig LP-skiva. Metaforernas mästare brukar Tranströmer kallas och en mästare är han utan tvekan. Bäst är nästan att hans dikter går att förstå på så många olika plan.

Karin Boye måste finnas med på min lista, trots att det egentligen var ganska länge sedan jag läste hennes dikter aktivt. Senast har det främst varit Kallocain jag läst och läst om för att använda i undervisningen, men hon har verkligen skrivit fantastiska dikter.

Wislawa Szymborska är ännu en nobelpristagare och en välförtjänt sådan. Hon är också en av få pristagare som jag både känt till och läst något av innan hon fick priset.

Ko Un har länge varit en favorit och trots att anklagelser gjordes mot honom under #metoo väljer jag att fokusera på hans verk och inte person. Un är en unik poet som bland annat beskrivit det sydkoreanska folket i sitt livsverk Maininbo (Tiotusen fotspår)

Kristina Lugn måste få vara med på listan, trots att jag ännu läst allt för lite av henne. Det jag läst har dock varit fantastiskt och jag vill särskilt nämna Hej då, ha det så bra.

Inger Christensen borde ha fått Nobelpriset. Att hon inte fick det handlar kanske om att poeter sällan uppmärksammas, men Christensen var utan tvekan en poet utöver det vanliga. Texterna finns kvar och de är fantastiska. Bäst tycker jag om Alfabet som jag läst många gånger och alltid blir lika förundrad över.

 

Vilka är dina favoritpoeter? Har du någon du återkommer till ofta?

 

 

Photo by Suzy Hazelwood from Pexels

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: