Lyrik

Jag är kluven till Osebol

Intervjuer blir till dikter i Marit Kaplas debut Osebol och såväl recensenter, läsare och Augustjuryn jublar. Dessutom är Kapla nu nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Osebol är med andra ord en veritabel succé, men ändå känner jag mig ganska oberörd efter läsningen. Jag har funderat på varför.

Marit Kapla växte upp i Osebol, en liten värmländsk by vid Klarälven som inte har Torsbys storlek eller Branäs turister. Istället är det en avfolkningsbygd där samhällsfunktion efter samhällsfunktion försvinner. Barnen får åka långt till skolan och de unga flyr från ett samhälle de inte ser någon framtid i. Just det berör mig mycket och under läsningen funderar jag över hur det blir i vårt land om städerna är det enda som räknas. Att läsa om de olika invånarna och deras upplevelser av å ena sida lugnet och å andra sidan ödsligheten och tomheten gör något med mig. Trots att jag är en stor lyrikälskare är jag tyvärr inte övertygad om att formen fungerar. Jag är intresserad av människorna i Osebol och följer gärna deras öden, men det blir inte något djup. Texten är vacker och välformulerar, men orden stannar på pappret.

Det behövs fler berättelser om det glömda Sverige och det gäller i allra högsta grad Marit Kaplas Osebol. Hon har gjort ett imponerande arbete med alla intervjuer och jag är glad att de 42 invånarna i byn får komma till tals. Ibland blixtrar texten till och berör mig djupt, men det händer för sällan. Kanske är det därför jag inte kan instämma i den massiva hyllningskören. För mig blir det istället för lite och för platt. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att Osebol är en annorlunda och välskriven bok. Det är bara inte en bok som är för mig. Jag är glad att jag läste, för att förstå vad andra talar om, men så mycket mer är det inte. Någonstans får jag en känsla av att jag missat något, men vissa böcker är helt enkelt inte för alla.

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Århundradets kalender del 22

Lyrik måste självklart representeras i Århundradets kalender och en poet som verkligen varit en stor del av det svenska 2010-talet är Athena Farrokhzad. Hennes debutdiktsamling Vitsvit uppmärksammades och prisades, vilket jag verkligen förstår. Det är nämligen en samling dikter som berör och som tyvärr är allt för relevanta i det Sverige som vi lever i. Ett samhälle där toleransen mot andra ständigt verkar minska.

Farrokhzad skriver om att tillhöra en oformlig massa som får skulden för allt som är fel i samhället. Som buntas samman och blir några vi “riktiga” svenskar ska vara rädda för. Det spelar ingen roll att undersökning efter undersökning visar att vårt samhälle är tryggare än tidigare, eftersom det är känslan som räknas och känslan säger att Sverige har blivit ett farligt land. Ett land som Trump skrämmer sina väljare med, trots att vi lever i en otroligt mycket säkrare samhälle än det land han bestämmer över kan erbjuda sina invånare.

I Vitsvit möter vi en familj som talar till oss och vi får förutom diktjaget höra en mamma, en pappa och en bror. De berättar om rädslan för främlingar, om vikten av att smälta in och att inte ha för mycket skägg. Bara genom att finnas gör de fel.

Raden, vars budskap också förekommer i en av Jila Mossaeds dikter:

Någon gång vill jag dö i ett land där människor kan uttala mitt namn.

 

Barnet: en sonettkrans

Olivia Bergdahl växte upp i Göteborg och dikterna i Barnet: en sonettkrans befinner sig mitt i staden, mitt i Göta Älv som leder ut till havet och mitt i spårvagnsnätet. Jag älskar hur Göteborg finns i varje strof. Hur Backabranden flimrar förbi, liksom kravallerna i samband med EU-toppmötet 2001. Hur staden blir en del av barnet, som blir en del av den.

Jag läste dikterna en mulen och grå novemberdag och det var verkligen passande. Möjligen borde jag åkt ner till mina gamla kvarter i Majorna och vandra ner till Klippan och Älvsborgsbron. Det är där orden befinner sig och den världen som får stå som fond för det svåra i att växa upp och bli den man vill vara. När barnets drömmar krossas av de som står runt. De vuxna som vet bättre, men inte förstår att krossade drömmar inte hjälper någon.

så byggde jag världen ur det lilla jag vet
att havet föder vågor vind och dimma
det viktigaste är att lära sig simma
när stadens alla gator döps till pubertet

Olivia Bergdahls ord går rakt in i mig. Jag imponeras av hur hon konstruerat sina sonetter. Hur varje dikts slutrad blir början på en ny och hur teman återkommer. Jag njuter av att få följa flickan som blir kvinna och förundras över hur mycket som kan sägas med så få ord. Viktigast av allt är kanske den slutsats flickan och författaren drar “en människa är en människa och det är allt”. När mästarsonetten tar vid bestående av inledningsraderna i de fjorton tidigare dikterna är det som att allt faller på plats och blir så berörd att jag måste läsa alla dikter en gång till.

Barnet: en sonettkrans är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.  Då jag inte läst alla nominerade kan jag inte göra någon objektiv bedömning, men den rent subjektiva säger mig att Bergdahl utan tvekan är en väldigt värdig vinnare.

Vad jag saknades här

Poeten Jila Mossaed valdes in i Svenska Akademien 2018 och redan efter några dikter fastnade jag för hennes sätt att skriva. Nu har jag läst diktsamlingen Vad jag saknades här från 2018. Märkligt nog påminner hennes dikter ofta om Tranströmers, med många och inte sällan finurliga metaforer.

Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden

Fåglar återkommer i flera dikter, liksom bergen och träden. Kontrasterna mellan dag och natt är också centrala och skuggorna har stor betydelse.

 

I smyg kastar sig
trädet in i mitt rum

Varje dag när jag kommer hem
möter jag nya skuggor
färska dofter
Samlar skuggorna i en vas

 

Har bjudit in trädet
på en kopp te
bägge lider vi när det blåser hårt
vi tycker inte om mörkret

Trädet är äldre än jag
vi har mycket att berätta för varandra

Vi träffar de gamla kvinnorna som svarar på frågor som ingen har ställt, hästen som hänger med huvudet på ängen. fjärilen som snurrar runt ljuset och de som kanske berör mig mest; de svartklädda mödrarna och änkorna. Metaforerna är ofta såväl oväntade som vackra, som när Mossaed liknar månen vid en droppe mjölk som hamnat i himlens mun. Jag måste bjuda på några favoritrader till.

Mödrar som själva
släppte sina barn
i havets mun
orkar inte sy ihop sina spruckna hjärtan

Vad jag saknades här är en samling dikter som går rakt in i hjärtat och som verkligen får mig att känna massor. Riktigt bra poesi väcker känslor av olika slag och Jila Mossaed skriver riktigt bra poesi. Jag lånade boken på biblioteket, men måste verkligen köpa ett exet exemplar. Vad jag saknades här är en bok att äga och återkomma till många, många gånger.

Lyrik i april

När jag sammanställde min läsning för 2018 bestämde jag att mina kortare läsutmaningar under året skulle konstrueras så att de gjorde min läsning bredare. Både i februari, när jag läste grafiskt och nu i april handlar det om genrer. Jag har bestämt att april ska ägnas åt lyrik.

Böcker jag kan tänkas läsa är:

Jag glömmer ingen: Valda dikter av Gunvor Hofmo

Moder Justitia av Ida Eklöf

The Sun and her flowers av Rupi Kaur

Sena dikter av Wizlawa Szymborska

Till dikten av Malte Persson

Skönheten: Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg av Gabriela Mistral

Skärvor av pärlemor av Maria Wine

The Fat black woman’s poems av Grace Nichols

Anteckningar av Tua Forsström

Den råttan av Linus Gårdfeldt

En enkelt visa och andra dikter av Marie Modiano

Ur av Agnes Lidbeck

 

Har du fler tips på böcker jag inte får missa?

Grattis på Världspoesidagen, eller nåt …

Idag är det Världspoesidagen och jag hade stora planer inför den ska sägas. Nu blev det möjligen en liten tummetott och den tummetotten är några favoritstrofer ur några fina dikter.

Carolina påminde mig i måndags om en strof av Tomas Tranströmer som jag tycker mycket om. Den lyder så här:

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Just det där med kostymer som sys, mer eller mindre synligt, är något jag insett det senaste. Vi vet inte när vår blir klar och kanske är det tur.

Tranströmer är en av mina stora favoriter och den här klassiska strofen är väldigt fin:

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

En annan strof som jag tycker mycket om är skriven av Werner Aspenström:

Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.

Och så en fantastisk strof av vår nyblivna akademiledamot Jila Mossaed:

Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden

Karin Boye skriver om kärlekens starka känslor:

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Slutligen en annan fin strof om kärlek av Lars Forsell:

I ljumsken har du en narighet
Som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon

 

Har du några favoritstrofer som du vill dela med dig av såhär på Världspoesidagen?

 

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Tua Forsström i Svenska Akademien

Idag nåddes vi av nyheten att den finlandssvenska poeten Tua Forsström ersätter Kristina Frostenson på stol nummer 18. Eftersom hon är finsk medborgare har både kungen och den finske presidenten informerats om valet, som nu blivit offentligt. Det känns spontant bra att en finlandssvensk författare tar plats i Svenska Akademien och även om Tua Forsström knappast är ung längre, tycker jag att det är ett bra val. Tillsammans med Jila Mossaed breddar hon språkunderlaget bland de (snart?) aderton. Det dröjer dock ett tag innan Forsström formellt tar plats i Svenska Akadmeien, då det sker först vid den årliga högtidssammankomsten 20 december i år.

Vem är då Tua Forsström?

Hon föddes 1947 i Borgå och är numera bosatt i Helsingfors. Redan 1972 debuterade hon med En dikt om kärlek och annat. Senaste boken heter Anteckningar och kom ut i oktober 2018. Den handlar om sorgen efter barnbarnet som dog i leukemi endast nio år gammal och har fått fin kritik. Några av dikterna finns inlästa av författaren själv på den fantastiska sidan podpoesi.nu. De är vackra och väldigt sorgliga, som de här raderna (nedskrivna efter att ha lyssnat, inte läst):

Spring inte ut i natten, älskling
man kanske glömmer sitt namn
och inte hittar tillbaka
Ta inte med dig allt

Tua Forsström är en prisad författare som bland annat tilldelades Nordiska Rådets litteraturpris 1998 för Efter att ha tillbringat en natt med hästar och De Nios stora pris 2007. 1992 nominerades hon till Augustpriset för boken Parkerna. Hon räknas som en av Nordens främsta samtida poeter och att hon då väljs in i Svenska Akademien känns naturlig.

I Babels serie poppoesi tolkade Vasa Flora och Fauna ett par dikter ur samlingen En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. De berättar här om varför de fastnade för just dessa dikter och lyfter den vackra melankolin som verkligen förmedlas i såväl ord som musik. Smakprovet gav mersmak och då detta är en bok av Tua Forsström som verkar vara hyfsat lätt att få tag på och kanske blir mitt första “riktiga” möte med henne. En diktsamling säger sannerligen mer än några enstaka dikter.

Foto: Niklas Sandström

 

Några tankar om Jila Mossaeds dikter

Självklart blev jag nyfiken på Svenska Akademiens nya ledamot Jila Mossaed och när jag hittade hennes dikter inspelade på Podpoesi var jag självklart tvungen att lyssna på dem.

Podpoesi publicerar dikter, ofta inlästa av författaren själv. Där finns några dikter från Mossaeds senaste Vad jag saknades där (2018) och andra ur  Jag föder rådjuret  (2015) (nominerad till Sveriges radios lyrikpris 2015) och Ett ljud som bara jag kan (2012).

Mossaed beskriver i sina dikter en längtan efter ett annat land, där kriget fortfarande finns och sanningen inte existerar. Där de ledande lovar hus, då de byggt upp dem förut. De bygger och de förstör. Naturen är viktig i Mossaeds dikter, som beskrivningen av bergen i Vad jag saknades där och metaforerna om densamma är inte sällan oväntade och tänkvärda. Speciellt tycker jag om dikten om spegeln och det vita pappret från Jag födde ett rådjur, där vi träffar kvinnan som inte bar vitt när hon gifte sig och som förlorade sin son i gryningen. I en annan dikt ur samma bok finns kvinnan som flyr in i skogen och i trädens famn föder ännu ett rådjur. Djuren är många i dikterna, som metaforer, men också som glädje och ljus i mörkret. De här raderna ur Ett ljud som bara jag kan är extra vackra:

“Var rädd om din smärta.
Den är en fågel som sjunger bara för dig.
Och utanför är hela världen döv.”

Att lyssna på poesi är fantastiskt, men nu vill jag också läsa Jila Mossaeds dikter. Mest tyckte jag om dikterna ur Jag föder rådjuret och jag är mycket glad över att Svenska Akademien fick mig att upptäcka henne. Äntligen gör de i alla fall något rätt.

Jag är en grön bänk i Paris

Jag absolut älskar titeln på Kerstin Thorvalls bok med dikter från 1965-1991. Jag är en grön bänk i Paris är en rad från dikten “I en park vid Medelhavet”, som ingår i Den lyckliga kärleken från 1977 , där diktjaget längtar efter sin älskade och beskriver sig som en grön bänk i Paris som han kan sätta sig på någon timme eller så, “en grön bänk i Paris som håller käften”. Boken innehåller också dikter från diktsamlingarna Fula ord är så sköna (1967), Följetång i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Men också dikter ur t ex prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och antologin Debut 65.

Jag som tidigare bara läst Thorvalls romaner, de mer och mindre självbiografiska, blev imponerad av många av dikterna. Det finns allt från de djupt tragiska som t.ex. “Den frånskilda kvinnan” och “Notis” ur Fula ord är så sköna, till mer humoristiska dikter (om än med en rejäl dos svärta) som “Älskarinnans klagan” ur Den lyckliga kärleken.

Thorvalls frispråkighet är befriande. Hon sätter ord på det obehagliga, det vi inte gärna talar om. Som i “Viktväkterskan” ur Nedstigen ängel, där en kvinna blir smalare och smalare, ivrigt påhejad av väninnorna som beundrar hennes viktnedgång. De slutar dock när kvinnan når storlek 36 och läggs in på infektionskliniken. Dikten sammanfattar verkligen vår tids vikthets på ett obehagligt sätt.

Jag är en grön bänk i Paris finns också som ljudbok och som alltid är det extra trevligt att lyssna på dikter. Speciellt när det som i detta fall är författaren som läser.

 

%d bloggare gillar detta: