Lyrik

Release för Övervintra

Övervintra är Therese Widenfjords debut och igår höll hon release på fina Majornas Böcker och Kaffe. När jag bodde i Majorna innehöll lokalen en barnklädesaffär, men en kombinerad bokhandel och café är ju så mycket bättre. Många av böckerna var placerade på ett mycket inbjudande sätt med omslaget frotat och jag hade lätt kunna köpa en hel hög. Nu kom jag istället hem med ett signerat exemplar av kvällens huvudbok och dessutom en kortlek med historiska kvinnor.

Therese berättar om hur diktsamlingen Övervintra kom till och att hon egentligen hade planerat att debutera med en helt annan bok. Efter att ha gått på skrivarskola i Skurup började Therese skriva på det hon hade tänkt skulle bli hennes debutroman. Skrivandet gick bra och hon skrev varje dag. Hennes företag var ganska nystartat och hon arbetade som redaktör, men en halvtimme om dagen ägnade hon år sin egen bok. Det var en tun höst då hon drabbades av infektion efter infektion och dessutom började få en hel del märkliga fysiska åkommor. Med facit i hand borde hon ha bromsat, men istället pressade hon sig själv lite till och lite till. Tröttheten tog över henne och hon kunde knappt gå några hundra meter utan att behöva vila. När livet förändrades radikalt på ett personligt plan gick hon och lade sig en kväll och morgonen därpå kom hon bokstavligen inte ur sängen. Ingen läkare ville riktigt lyssna på henne, utan hon uppmanades bara att vila lite och gå långa promenader. Detta trots att hon mådde så dåligt att hon behövde flytta hem till sin pappa. Det var december och i pappans hus nära havet, mitt ute i ingenstans gjorde hon inte mycket mer än att sitta framför brasan. Allt hon minns är mörker och hur hon är en del av det. Om detta handlar de första dikterna i Övervintra.

En lycklig slump, eller kanske ödet, gör att hon får chansen att hyra en liten stuga i närheten av pappans hus. Ett litet hus precis vid havet. Egentligen vore det perfekt om inte ångesten hade tagit henne i sitt grepp. Ångesten som tog formen av skog, vilket också beskrivs i flera av dikterna. När Therese läser dikter om sin ångest är orden så övertygande att ångesten börjar riva i mig. Det är då jag tar fram min skrivbok, sätter mig på huk en stund och skriver ner det hon säger. Ord på ett papper som gör att fokuset förflyttas från ångesten till det faktum att jag faktiskt vill kunna minnas och sedan skriva det här inlägget. “I skogen om natten” så inleds en av de dikter Therese läser för oss och så snart jag läst hela hennes diktsamling kommer jag att återkomma till den och andra dikter.

Ångesten är så stark att vård krävs och om denna period finns också dikter som beskriver smärtan att inte kunna leva eller i alla fall inte kunna se hur livet ska kunna vända åter. Efteråt återvänder hon till det lilla huset vid havet och blir för första gången tagen på allvar av en läkare och sjukskriven. Nu mår hon lite bättre och kan klara sig själv. Hon vågar vara själv. Sitter i sin gungstol och blickar ut över havet. Går en kort promenad och lyckas hitta små, små saker som är bra. Hon håller hårt i dem, känner någon slags lycka och är rädd att den ska försvinna.

I maj går hyrestiden ur och meningen är att Therese ska flytta tillbaka till Lund och fortsätta sitt gamla liv. Det går inte alls och istället vänder hon åter till havet, men till en annan stuga på en annan plats. Det är genom en terapeuts råd att skriva ner sina tankar och sedan lyssna på det hon skriver, som får henne att inse att hon måste lämna Lund. Ännu en vinter tillbringar hon nära havet och naturens kravlöshet är precis vad hon behöver för att läka.

Dikter som väcker starka känslor kräver tid att läsa och bearbeta. Jag hoppas hitta sådan tid snart och då ägna den åt att läsa Övervintra.

Min syster är ett spöke

Vilken fantastiskt fin bok Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg är. Dikter på rim om olika teman, inte sällan allvarliga sådana, illustrerade på ett stämningsfullt sätt. Om jag inte bestämt mig för att fokusera på lyrik i september och fått frågan på Twitter om dikter för yngre barn, hade jag kanske missat den här pärlan.

Sjöbergs dikter är på ytan ganska enkla, men inte förenklade för målgruppen. Språket är klart och tydligt. Rytmen och rimmen ger en poetisk känsla, utan att bli krystad. Jag som brukar hävda att jag inte uppskattar dikter på rim blir riktigt imponerad.

Samlingen inleds med dikten “Du och jag” som handlar om en ojämlik vänskap där en talar och en lyssnar. Den som passivt får ta del av vännens pladder börjar inse att hen är trött på den så kallade vännen. Något som jag tror att många kan känna igen. Föräldrar som inte finns tillgängliga är ett tema som återkommer i flera dikter. I “Frukost” är det rätt oskyldigt med en mamma som gömmer sig bakom tidningen, medan föräldrarna i “I hallen utanför” gömmer sig i sovrummet och deras arga röster hörs även utanför och så pappan i “Fråga inte” som gjort något hemskt som diktjaget helst inte vill prata om. I “Den blomstertid nu kommer” vet vi inte om det är föräldrarna som är problemet, men vi anar och klart är att diktjaget verkligen inte ser fram emot att ha sommarlov och tvingas vara hemma. En viktig dikt som jag hoppas att få känner igen sig i, men tyvärr tror att många gör. Det må vara sommar, men i diktjaget är det höst och hemma är det istid.

Här inne råder istid.
Den ska vara länge än.
– i väntan på att skolan
ska börja igen.

 

Pappan i “Håll mig nära” finns dock där för sitt barn, men trots att han betyder trygghet är det svårt att känna sig trygg på väg från hemlandet till ett annat, förhoppningsvis tryggare. En gummibåt är säkert tryggare med en pappa vid sin sida, men trygg blir det aldrig.

Regntung himmel, gummibåten,
Havet är så stort och kallt.
Under filten kommer gråten.
Vind och vågor överallt.

 

“Mormors lägenhet” är en favorit och den tillhör de texter som jag tror att även äldre elever kan uppskatta. Barnbarnet har nyckeln till sin döda mormors lägenhet och där ser det precis ut som det gjorde när hon fanns. Morgonrocken luktar till och med av henne fortfarande. Jag som just mist min mormor blir berörd och faktiskt lite tårögd av den här dikten. “Farmors utdragssoffa” handlar istället om hur tryggt det är att ligga i farmors närhet och somna till ljudet av hennes symaskin. En så väldigt fin beskrivning av den viktiga tryggheten som äldre släktingar kan ge.

Känslosamma “Här hos mig” illustreras av ett barn med en kyckling i handen, men den som sover och som diktjaget stryker ett finger över kan egentligen vara såväl djur som människa. Jag tänker på när barnen var små och jag försiktigt rörde vid dem när de sov. En dikt som går att läsa på många olika sätt, precis som en bra dikt ska vara. Fina “Handen på min panna” handlar istället (i min tolkning) om barnet som vill vara liten igen och få en trygg famn att vila i. Den påminner också om Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta” och hade kunnat tolkas som en kärleksdikt.

Barnet som inte vet vem hon ska vara berättar i dikten “Hon” om de olika delarna som finns inom henne:

Hon som sa det där var inte jag.
Jo, jag vet att vi är lika.
Men hon är natt och jag är dag,
och aldrig att jag skulle skrika
och slå i dörrar och leva om
och brusa upp för minsta lilla […]

Man behöver inte vara barn för att känna igen sig i hur det kan bli när ilskan och frustrationen tar över. Även en 46-åring kan relatera.

Kärlek är temat i dikten som heter precis så. Också den en “allåldersdikt” som kan passa många. Den där pirriga värmen och stöten som går genom kroppen när man råkar snudda vid den du är förälskad i går att känna igen oavsett ålder.Andra “allålersdikter” är den avslutande “Nyårsdikt” som jag tycker mycket om.

Om jag jobbade på mellanstadiet hade Min syster är ett spöke och andra dikter varit en självklar del av min undervisning. Vissa av dikterna kan passa får både yngre och äldre. Illustrationerna är dessutom ganska åldersneutrala, vilket gör att det går fint att ta in några av texterna även på högstadiet. När eleverna når gymnasiet brukar de inte vara lika känsliga, så där hade jag mycket väl kunnat använda såväl text som bild. I alla fall i år 2 och 3 när de insett att det inte är fel att läsa sådant som kan ses som barnsligt, speciellt inte när texten är universell.

 

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är självklart ingen slump att Athena Farrokhzad döps sin senaste diktsamling efter en dikt av Karin Boye. Mycket i boken I rörelse handlar också om att bryta upp och börja om. Den innehåller också Farrokhzads parafras av Boyes dikt, där hon konstaterar att den som flytt inte vill uppmanas att bryta upp. Det som behövs är däremot en förändring. I en kommentar till dikten förtydligas också att “[d]ikten är skriven av en som älskar Boye”.

I dikten “Brev till Europa”, fylld av anaforer, bankar Farrokhzad in budskapet att Europa måste förändras. Att det inte fungerar att isolera sig och se dem som befinner sig utanför, mitt i vårt samhälle eller i andra delar av världen, som lägre stående varelser. Hon drar historiska paralleller, men inser också att det varken var bättre förr eller bättre nu.

Europa, för tjugo år sedan hatade vi ordet mångkultur för det gjorde oss till skillnad.
Nu ber vi er att välkomna det  främmande.
Europa, säg efter mig:
Willkommen, bienvenue, welcome.
Fremde, étranger, stranger

Farrokhzad är arg och mest av allt är hon arg på Danmark. “Jag hoppas att min känsla för Danmark lyser igenom”, skriver hon och svaret är ja.

En av de saker jag slås av när jag läser Athena Farrokhzads dikter är hur många oväntade vändningar det finns i dem. Som dikten “Bläck är det skarpaste krutet” där hon undrar om den som påstår det “är helt dum i huvudet” och inte “vet nånting om krut överhuvudtaget”. Självklart är bläck inte det skarpaste krutet, konstaterar Farrokhzad och hänvisar dels till hur krut kan döda, men också hur ordet används i de mest märkliga sammanhang. Ordval är viktiga menar hon.

var noggrann med språket
säg det du menar
mena det du säger
säg inte att tungan är vassare än saxen
att kärleken är blodigare än kriget
att ditt barn är en liten diktator och din fru chefen
och det här med pennan och svärdet
jag mäktar inte ens med det
har du nånsin kommit till en duell
beväpnad med en ballograf
har du nånsin svarat med en sonett
när nån stött dolken i dig

Ibland är dikterna också roliga, som “Jag ser världen”, som inleds med en hänvisning till Göran Palms dikt “Havet” och fortsätter i totalt femton delar via Louvren, snabbköpet, litteraturhistoria, fabriksarbetare, en magisters skrivuppgift till sina elever och landar i en underhållande allusion. Även “B som i Bagarmossen” är en kombination av det roliga och det allvarliga och jag roas av hur diktjaget lämnar formen och kommenterar den.

Ytterligare favoriter är “Sång för svägerskor” som kan ses som en replik till sommarprogrammet och Brecht och “Min syster, jag binder en krans” om en syster från en annan mor som också bor i ett annat land och en gemenskap som är för alltid. Sammantaget är I rörelse en mycket läsvärd samling dikter där Athena Farrokhzad har ett tydligt budskap, men framför allt är det mer nyanserat än i debuten Vitsvit.

 

10 poeter jag älskar

 

Lyriktema i september och självklart måste jag lista mina absoluta favoriter. Det blir en samling författare som i de flesta fall följt mig länge, men några nykomlingar har kvalat in. Att begränsa sig till tio har verkligen inte varit lätt ska sägas, men de här tio har något extra.

Per Wästberg har skrivit såväl poesi som romaner och noveller, men det var hans dikter jag upptäckte först. Diktsamlingen Förtöjningar från 1995 är min favorit och den har jag läst så många gånger att jag nästan kan vissa av dikterna utantill.

Bodil Malmsten är i en klass för sig och jag tycker om allt jag läst av henne, såväl poesi, som pjäser och romaner liksom hennes loggböcker. Det här är hjärtat blev hennes sista bok och den är fantastisk. Malmsten kan som få andra skildra alla sorters känslor så att de verkligen känns.

Nils Ferlin var troligen den poet jag hittade först då jag fick hans samlade verk av min mamma någon gång i de tidiga tonåren. Hans namn lärde jag mig långt tidigare då jag var väldigt förtjust i statyn av honom sittandes på en bänk i Filipstad. Det fanns två vägar att välja mellan då vi åkte till farmors hus i Dalarna och jag föredrog den som innebar ett stopp i Filipstad.

Carol Ann Duffy är Storbritanniens hovpoet och långt ifrån hur i alla fall jag föreställer mig hur en sådan ska vara. Jag hade förmånen att få höra henne läsa sina dikter på Stockholm Literature 2014 och det var en mäktig upplevelse.

Tomas Tranströmer är en av de största, det går inte att komma ifrån. Fortfarande minns jag mitt första möte med hans dikter då Gunnar D Hansson, en annan fin poet och min lärare på GU under en kurs, spelade Östersjöar på en raspig LP-skiva. Metaforernas mästare brukar Tranströmer kallas och en mästare är han utan tvekan. Bäst är nästan att hans dikter går att förstå på så många olika plan.

Karin Boye måste finnas med på min lista, trots att det egentligen var ganska länge sedan jag läste hennes dikter aktivt. Senast har det främst varit Kallocain jag läst och läst om för att använda i undervisningen, men hon har verkligen skrivit fantastiska dikter.

Wislawa Szymborska är ännu en nobelpristagare och en välförtjänt sådan. Hon är också en av få pristagare som jag både känt till och läst något av innan hon fick priset.

Ko Un har länge varit en favorit och trots att anklagelser gjordes mot honom under #metoo väljer jag att fokusera på hans verk och inte person. Un är en unik poet som bland annat beskrivit det sydkoreanska folket i sitt livsverk Maininbo (Tiotusen fotspår)

Kristina Lugn måste få vara med på listan, trots att jag ännu läst allt för lite av henne. Det jag läst har dock varit fantastiskt och jag vill särskilt nämna Hej då, ha det så bra.

Inger Christensen borde ha fått Nobelpriset. Att hon inte fick det handlar kanske om att poeter sällan uppmärksammas, men Christensen var utan tvekan en poet utöver det vanliga. Texterna finns kvar och de är fantastiska. Bäst tycker jag om Alfabet som jag läst många gånger och alltid blir lika förundrad över.

 

Vilka är dina favoritpoeter? Har du någon du återkommer till ofta?

 

 

Photo by Suzy Hazelwood from Pexels

10 dikter för undervisningen

Varje år tänker jag att dikter ska få ta större plats i min undervisning och i år har jag verkligen bestämt mig för att det är dags. Jag har inventerat de texter jag brukar använda och valt ut tio favoriter som har funkat fint att använda med mina gymnasieelever.

“Vimmelkantig” av Wislawa Szymborska från diktsamlingen Nära ögat (1996). Den handlar om slumpen som gjorts oss till just den vi är och att vi hade kunnat tilldelas eller valt en annan dräkt i “naturens garderob”. En dikt fylld av bildspråk och metaforer, men ändå en ganska lättläst dikt om livet och hur det blev som det blev. Jag rekommenderar den och tycker att den leder till många fina samtal.

“Flykten valde oss” av Stig Dagerman är en av de dagsedlar han skrev för Arbetaren och är daterat till 21.4.1953. Dikten handlar om flyktingar som ingen egentligen vill kännas vid och som faktiskt inte har valt att fly. En dikt som inte är ny, men som är ständigt aktuell.

“C-dur” av Tomas Tranströmer är en favorit. Jag använder flera av Tranströmers dikter i undervisningen, men den här är kanske den som är lättast för eleverna att ta till sig. Dikten om en förälskad person som vandrar genom staden på väg från ett kärleksmöte är enkel, men samtidigt så välformulerad och precis som allt Tranströmer skrev.

“Fragment 31” av Sapfo är en klassiker i ordets rätta bemärkelse och en av de roligaste uppgifter jag brukar göra (tycker jag) är att låta eleverna läsa flera översättningar/tolkningar av dikten och jämföra dem. Ofta är det den klassiska tolkningen av Emil Zilliacus från 1928 vara den eleverna uppskattar mest, tätt följd av Jesper Svensbros tolkning från 1986. Den första för att den är vackrast och den senare för att den är lättast att förstå.

“Slutet och början” av Wislawa Szymborska från samlingen med samma namn (1993) måste få vara med också, trots att jag egentligen brukar försöka hålla mig till ett verk per författare i sådana här listor. Det här är en dikt om vad som händer när ett krig inte längre är intressant för journalisterna och därmed inte heller för omvärlden. Om allt arbete som finns kvar och hur tydligt det är att kriget inte alls tagit slut.

“Vierge moderne” av Edith Södergran ur Dikter (1916) är en klassiker som på ytan är enkel, men samtidigt så komplex. Vilka är vi egentligen? Det är något vi alla behöver fundera över.

“Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lagerqvist ur Kaos (1919) är en vacker och sorglig, men på något konstigt sätt också hoppfull dikt om det vackra som trots allt finns runt omkring oss. En svensk nobelpristagare som jag vill att eleverna ska känna till och en skicklig poet som känns tidlös.

“När vinden vänt och värmen kommer åter” av Malte Persson ur Underjorden (2011) är en av 60 sonetter i samlingen och får här sin titel efter den första raden. Sonetter är en tacksam diktform och egentligen ska Perssons samling läsas som en helhet, men det här är en av mina favoriter.

“Äktenskapsfrågan” av Gustaf Fröding ur Gitarr och dragharmonika (1891) är en av många dikter av honom som passar i undervisningen. Den här är extra kul att läsa högt och det blir fina samtal kring vad dagens par egentligen önskar sig. Knappast en harv eller gris i alla fall.

“Morgon” av Karin Boye ur Moln (1922) är en av många Boye-dikter som jag tycker om. En kort och hoppfull dikt som innehåller en hel del språkliga finesser, men också kan leda till samtal om vad som ger glädje.

 

 

Nästa mål är att sätta ihop en lista med 10 dikter jag vill använda i undervisningen och jag tar gärna emot tips från er. Tanken är ju också att jag ska läsa en del samlingar den närmaste tiden och jag hoppas hitta nya favoriter.

Fokus på lyrik i september

Nu när Kulturkollo inte längre finns och därmed inte heller de utmaningar i bloggandet som jag behöver för att blir kreativ, har jag bestämt mig mig för att försöka ha ett fokusområde varje månad. Det handlar inte om att alla inlägg ska handla om samma ämne, utan snarare om en tematråd som går genom bloggen under en period. I augusti var det spänningslitteratur och då under endast senare delen av månaden.

Ett mål för min undervisning detta läsår är att eleverna ska få möta mer lyrik och därför passar det bra att kombinera nytta med nöje. September kommer därför att ha fokus på just dikter och poeterna som skrivit dem. I alla fall fram till Bokmässan som typ går av stapeln i slutet av månaden.

Jag har införskaffat Yahya Hassans senaste och sista diktsamling på originalspråk, lånat hem samlingar av Athena Farrokhzad och Tua Forsström och förhoppningsvis hinner jag upptäcka ännu fler verk.

Precis som i augusti kommer onsdagens kulturfråga i alla fall någon av septemberveckorna handla om lyrik och det kan också dyka upp inlägg i serien Boknostalgi.

Välkommen till en lyrisk månad!

 

 

Photo by Laura Chouette on Unsplash

Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik

När Kristina Lugn gick bort insåg jag att det var på tok för länge sedan jag läste något av henne och började med Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik från 1989. Den fick mig att minnas vilket otroligt fin poet hon var. Kanske hade jag glömt det mitt i allt kaos kring Svenska Akademien, men oavsett hur Lugn agerade då (eller rättare sagt valde att till stor del inte agera) går det inte att komma ifrån att hennes dikter har något alldeles extra.

Inte minst just nu finns en debatt om huruvida det går att skilja verk, upptäckt eller gärning från personen och hens åsikter. Jag måste säga att jag, även om jag är en känslomänniska och kanske inte skulle plocka upp en bok av Horace Engdahl, försöker att tänka att texter som inte berör hemska åsikter borde få stå för sig själva. Men det där är någon som kräver ett eget inlägg.

Åter till Hundstunden.

Som alltid är det svårt att skriva om lyrik. Visst går dikter att analysera och visst skulle jag kunna räkna versfötter och redovisa stilfigurer och bildspråk, men framför allt är dikter känslor och det är som alltid svårt att sätta ord på dem. Det mest fantastiska med Lugns dikter är dessutom hur oväntat hon kombinerar ord och det är verkligen något som är svårt att beskriva. Det bara är. Som här:

 

Jag är nog bara en avart
av en borgerliga kulturens allra sämst
heminredda krukväxter.
Jag är nog bara en sorg
av svenskt tenn
i en kropp som förlorat hela sitt
underhållningsvärde,

 

Och här:

 

Dagarna somnar alltid i mina fickor
redan innan de hunnit börja
och om nätterna försöker jag övertala
främmande människor
att ansöka om vårdnaden av mig.

 

Och så lite om döden:

 

Döden har så snygga svarta stövlar
på sina långa slanka ben.
Och människornas skräck är som stjärnor
i hennes långa hår.

 

Ännu vackrare är kanske dikten till den döda modern som inleds “Nu skimrar döden över betesmarkerna och all min längtan ligger spegelblänk”, roligast är nog den som inleds “När jag var gift med Hermann” och så den avslutande dikten som också berör döden och avslutas:

 

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

 

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det var så hon kände sig, ledsen och kanske ensam. Det finns så många svarta känslor i dikterna i Hundstunden, men också så otroligt mycket humor. I höst har jag tänkt att mina elever ska få möta mer lyrik och då är dikter av Kristina Lugn en självklarhet. Hon var verkligen en av de stora.

Parkerna av Tua Forsström

Med diktsamlingen Parkerna från 1992 nominerades Tua Forsström till Augustpriset och i december 2019 valdes hon in som ny medlem i Svenska Akademien där hon efterträdde Katarina Frostenson på stol nummer 18. I sitt inträdestal läste hon några rader ur Inger Christensens Alfabet och det är på Christensen jag tänker när jag läser Parkerna. Henne och T. S. Eliots The Love song of J Alfred Prufrock, som liksom många av Forsström är skrivna i cirklar. Radklyvningarna är sådana att de inte ger några pauser och meningarna rör sig runt, runt, runt. Jag tycker om både rytmen och känslan det ger att aldrig stanna. De pauser som faktiskt finns är de korta rader som ibland står ensamma som en övergång från en dikt till en annan. Kanske hör de också samman till en separat text om livets komplexitet. Favoritrader (eller dikten) lyder:

Vad hjälper det att vara ett vackert hus vid järnvägen

Parkerna inleds med ett citat av Verner von Heidenstam som lyder “Vi förvandlas till det, som vi älskar” och visst finns både förändring, inte sällan kopplad till naturen, och kärlek, inte sällan kopplad till saknad, bland dikterna. Djuren finns också med som ett mönster. Åsnan, eller i alla fall dess öron, hästarna, fågeln och örnen. Men bäst tycker jag kanske om dikterna om kyrkogården och om den olyckliga kärleken.

Dikten om Tenala kyrkogård innehåller t.ex. de här fantastiska formuleringarna:

Vi tänder ljus för att
de döda ska vara mindre

ensamma, vi tror de är
underställda samma lagar

som vi. Ljusen blinkar oroligt:
de döda längtar kanske efter

sällskap vi vet ingenting om
deras verksamhet, snön yr

Här syns Forsströms ovanliga sätt att använda skiljetecken och radklyvningen som ger en känsla av att alltid vara på väg.Jag tycker också väldigt mycket om dikten som inleds efter festens slut och avslutas med den i diktsamlingen återkommande raden “I själva verket märkte vi aldrig att vi reste”.

Mitt första möte med Tua Forsström var ett fint sådant. Jag tycker mycket om språket och inte minst variationen i Parkerna. Nu ser jag fram emot att upptäcka fler av hennes verk.

Jag är kluven till Osebol

Intervjuer blir till dikter i Marit Kaplas debut Osebol och såväl recensenter, läsare och Augustjuryn jublar. Dessutom är Kapla nu nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Osebol är med andra ord en veritabel succé, men ändå känner jag mig ganska oberörd efter läsningen. Jag har funderat på varför.

Marit Kapla växte upp i Osebol, en liten värmländsk by vid Klarälven som inte har Torsbys storlek eller Branäs turister. Istället är det en avfolkningsbygd där samhällsfunktion efter samhällsfunktion försvinner. Barnen får åka långt till skolan och de unga flyr från ett samhälle de inte ser någon framtid i. Just det berör mig mycket och under läsningen funderar jag över hur det blir i vårt land om städerna är det enda som räknas. Att läsa om de olika invånarna och deras upplevelser av å ena sida lugnet och å andra sidan ödsligheten och tomheten gör något med mig. Trots att jag är en stor lyrikälskare är jag tyvärr inte övertygad om att formen fungerar. Jag är intresserad av människorna i Osebol och följer gärna deras öden, men det blir inte något djup. Texten är vacker och välformulerar, men orden stannar på pappret.

Det behövs fler berättelser om det glömda Sverige och det gäller i allra högsta grad Marit Kaplas Osebol. Hon har gjort ett imponerande arbete med alla intervjuer och jag är glad att de 42 invånarna i byn får komma till tals. Ibland blixtrar texten till och berör mig djupt, men det händer för sällan. Kanske är det därför jag inte kan instämma i den massiva hyllningskören. För mig blir det istället för lite och för platt. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att Osebol är en annorlunda och välskriven bok. Det är bara inte en bok som är för mig. Jag är glad att jag läste, för att förstå vad andra talar om, men så mycket mer är det inte. Någonstans får jag en känsla av att jag missat något, men vissa böcker är helt enkelt inte för alla.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: