Grafiska Romaner

Framtidens arab del 2

Andra delen av Riad Sattoufs grafiska sjäövbiografi Framtidens arab utspelar sig 1984-1985. Familjen har lämnat Libyen för Syrien och bor i byn Ter Maaleh, utanför Homs för att vara nära pappans familj. Det är dags för Riad att börja skolan och det blir tufft. Först kommer han till skolan med den billigaste varianten av skoluniformen, men utan den krage och mössa som är obligatoriska delar. Stryk från fröken väntar självklart, för om det är något fröken tycker om är det att slå sina adepter. Riad fascineras av hur lugn och snäll hon ser ut före och efter slaget och hur grym hon lyckas se ut precis när hon slår. I skolan ligger störst fokus på att lära sig nationalsången, hylla ledaren Hafez al-Assad, berätta om allt som är haram och inte minst hur fruktansvärda judarna är. Indoktrineringen är oerhörd och skrämmande.

Livet i makens hemland är inte alls något som Riads franska mamma uppskattar. Hon är trött på att laga mat på stormkök, liksom bristen på pengar och varor. Hennes make ser sitt hemland som världens bästa land, men hon håller inte med. När hon besöker sina föräldrar tillsammans med barnen inser även Riad att det livet mellan hans föräldrars två hemländer skiljer sig åt väldigt mycket. Det är däremot inte så enkelt att ett land är bättre än det andra, eller ett språk för den delen. Klart är dock att det varken är enkelt att vara fransyska eller ett barn med fransk mamma i Syrien.

Om Framtidens arab 1 handlade mest om Libyen och det politiska systemet där, är del 2 mer fokuserad på krocken mellan den bild Riads far har av sitt hemland Syrien och livet där och den verklighet som beskrivs. Verkligheten som mer liknar den bild Riads mor har. Genom sin mors ögon berättar Riad om hedersförtryck och om det isolerade liv som en kvinna har i Syrien. Samtidigt är det tydligt att lojaliteten och kärleken är viktigare för Riads mamma än att flytta tillbaka till Frankrike. Jag är nyfiken på hennes syn på livet och hoppas att del 3 i serien kan fokusera mer på henne och mindre på hennes man. Där Riads pappa ser Syrien som möjligheternas land har hans mamma en helt annan bild och ser få möjligheter att leva ett gott liv där.

 

Karantändagboken — tecknad samtidshistoria

För ungefär ett år sedan befann vi oss i början av det som skulle bli en lång pandemi. Jag undervisade på distans och började redan då oroa mig för elevernas mående. Rädslan för smitta var kanske inte överhängande, men oron fanns där gällande äldre släktingar. En oro som ökade ännu mer då min pappa dog av det virus som tog och tar så många liv. I slutet av maj köpte jag en femårsdagbok och varje dag har jag skrivit några rader. Mest handlar det om den slentrianmässiga vardagen och stressen över att inte räcka till.

Karantändagboken av Elin Lucassi börjar i februari 2020 när någonting händer i skidorterna i Alperna. Ett virus sprider sig över världen och i mitten av mars rekommenderar Folkhälsomyndigheterna att alla som kan ska jobba hemifrån. På en presskonferens 17/3 meddelar regeringen att alla gymnasieskolor ska gå över till distansundervisning dagen därpå. Jag minns fortfarande paniken och hur jag satt på kvällen och försökte klura ut hur de digitala mötesverktyg vi hade fungerade och att jag dagen därpå skulle utbilda mina kollegor i någonting som var helt nytt även för mig.

För Elin Lucassi var det hemmajobb som gällde och dessutom en oro över sitt jobb. Ett litet förlag drabbas självklart hårt av pandemin. Från karantänvecka 1 16/3-22/3 får vi vecka för vecka följa hur pandemin drabbar Sverige, världen, men också individen. Det är befriande att läsa om någon annans funderingar kring det som på samma gång liknar mina och är helt annorlunda. De små sakerna som blir gigantiska och de stora som är så otroligt svåra att ta in. Människor som dör illustreras med döskallar på inledningssidan av varje kapitel, tillika karantänvecka. Under karantänvecka 10 dör min pappa. Jag tänker ofta på att det bakom varje siffra i statistiken finns ett helt liv, ett sammanhang och sörjande anhöriga.

Det är en balansgång när man som författare ska porträttera en samtid som är nattsvart och ändå försöka få in humor. Elin Lucassi klarar det utmärkt. Jag frustar av skratt åt småsaker som det faktum att statsepidemiolog är ett klurigt ord att uttala och att smittspårning ger upphov till märkliga situationer. Man måste liksom skratta åt eländet. På samma gång skildrar Lucassi tristessen. Hur dagarna flyter in i varandra. Hur det knappt känns lönt att kamma håret och än mindre klä på sig annat än mysbyxor. Det bästa är kanske blandningen mellan de små, små detaljerna och de stora världshändelserna. “Ja, just det …” är kanske min vanligaste tanke när jag läser, men jag småskrockar också igenkännande många gånger. “Håll i, håll ut, håll avstånd” är mantrat för året som gick och Lucassi beskriver det på ett fint sätt. Jag hoppas att hennes karantändagbok kommer att läsas av många. Den är ett stycke nutidshistoria där ord och bild tillsammans bildar en större helhet.

“Det blev ett år att minnas för evig tid. Ett år att försöka glömma.” avslutar Elin Lucassi sin berättelse och ja, så är det verkligen. Tyvärr räckte det inte med 2020, utan våren har varit minst lika tung. I skolans värld har vi försökt att skapa en så normal tillvaro som möjligt, men ingenting har varit som vanligt. Så sliten som jag är just nu har jag aldrig varit tidigare och då brukar jag vara helt slut i vanliga fall den här tiden på året. Något som blivit tydligt både för mig och mina elever är ändå hur otroligt viktig skolan är. Hur mycket trevligare det är att sitta i ett klassrum, att hänga tillsammans på rasterna och att vara en del av en gemenskap, än att ses på Meet och försöka jobba själva. Snart är det sommarlov och i höst måste det väl ändå vara nästan som vanligt igen?

Gå med mig till hörnet

Gå med mig till hörnet är en grafisk roman av Anneli Furmark, där vi får möta Elise som i nästan ett kvarts sekel varit gift med Henrik och ganska nöjd med tillvaron. Barnen har flyttat ut och livet är lugnt, skönt om än lite, lite tråkigt. Så träffar hon Dagmar på ett vernissage och allt kastas omkull. Elise drabbas av passion som överraskar och skrämmer henne. En passion som inte går att tänka bort och som inte vill ge sig. Även Dagmar är gift, bor 70 mil bort och har barn tillsammans med kvinnan hon kanske fortfarande älskar. Att lämna ett gammalt, tryggt liv för något nytt och spännande är ingen självklarhet. Inte för någon av dem. Dagmar och Elise träffas på hotell. Kläderna flyger. Känslorna ångar. Visst vill de vara med varandra? Visst vill de våga?

Elise har kanske svårast med de för henne så oväntade känslorna. Hon har ju varit gift med sin man så länge och aldrig tänkt tanken att hon skulle bli förälskad igen och definitivt inte med en kvinna. Vad gör den här kärleken henne till? Att behöva fundera över sin identitet efter att ha passerat 50 är svårt för Elise, men samtidigt vill hon ge sig hän och bara våga vara den hon är just nu utan att behöva definiera sig eventuellt nya jag som tanternas Brookback Mountain. Ännu mer ställs livet på sin spets när även Henrik drabbas av en ny passion.

Jag tycker om hur Anneli Furmark kombinerar ord och bild i denna stillsamma och samtidigt intensiva roman. Det är lätt att engagera sig i Elises öde och jag tycker om hur äktenskapet med Henrik inte målas upp som något hon vill fly. Elise och Henrik älskar varandra, Henrik stöttar Elise när hon träffar Dagmar och kan till och med acceptera att de är tillsammans. Att bryta upp äktenskapet är inte en självklarhet när två personer vuxit samman och byggt ett liv tillsammans. Sällan får uppbrott en så vacker och stillsam plats i en roman och med bilderna som stöd till orden bjuder Anneli Furmark på en berättelse utöver det vanliga.

Nedzus lyktor

Nedzus lyktor är en serieroman av Rui Tenreiro om magiska jättekrabbor, kärlek och besatthet. Tenreiro är konstnär, författare och filmskapare med rötter i Moçambique. Nedzuz lyktor verkar dock snarare utspela sig i ett asiatiskt land som Japan eller Kina. Mörka, suggestiva bilder skapar en magisk och ganska obehaglig stämning.

Nedzus lyktor handlar om en kamp mellan de två byarna Nedzu och Adaeze, eller egentligen om en man som berättar om kampen mellan dessa två byar. En kamp som ska avgöras i det stora krabbmästerskapet. Okoye tränar den mäktiga krabban Asagwara och de har en mycket nära relation. Tillsammans krossar de motståndet tills de möter Efe från Nedzu och hennes mästerliga krabba.

Orden är få, men bilderna berättar om en kamp mellan människor och krabbor. En kamp på liv och död som inte blir den kamp vi förväntat oss. Det här är en riktigt annorlunda bok som går att läsa snabbt, men bör läsas långsamt. Allt för att få stanna i Rui Teneiros skeva värld ett litet tag till.

Var ska jag lägga mitt huvud?

Var ska jag lägga mitt huvud? är Rakhsha Razanis självbiografiska berättelse om ett liv i Iran, Storbritannien och Sverige. En berättelse som börjar med hennes gammelmormor, en kvinna som föddes in i en anrik familj, tidigt blev änka och tvingades gifta om sig. Att en ung kvinna levde ensam var en omöjlighet. Hennes dotter, Rakhshas mormor, giftes bort med bondkvinnans son och som andra kvinnor lärde hon sig att uppskatta det liv hon tilldelades. Rakhsha konstaterar att äktenskapet förr syftade till att binda samman två familjer och funderar över om hennes mormor verkligen var lycklig.

Rakhshas mor var bara 15 år när den man som skulle bli Rakhshas pappa friade till henne. Han var en mer än 30 år gammal och hon gick fortfarande i skolan. De gifte sig efter att maken lovat att hans unga hustru skulle få göra färdigt sin utbildning. När hon var 16 år föddes dottern Rakhsha och några år senare lillasyster Roya.

Det blir 60-tal och Rakhsha går på universitetet och lever livet i ett land där det händer massor. Hon förälskar sig i Khosrow, men är inte redo att gifta sig. Det dröjer därför några år innan det är dags och därefter bygger de ett liv tillsammans och 1977 kom första dottern Tara. Vi får följa Rakhshas liv genom lycka och olycka tills hon slutligen når Sverige. En berättelse i bilder och med ord som är få och väl avvägda. Det är också berättelsen om ett land och hur det är att lämna sitt hemland. Ibland blir det lite väl fragmentariskt, men Var ska jag lägga mitt huvud? är trots det en både intressant och spännande berättelse.

Den rödaste rosen slår ut

“Whatever love means” sa Prins Charles och fick en egen bok i Prins Charles känsla om den där kärleken. Nu fortsätter Liv Strömquist sin undersökning av vad kärlek är i boken Den rödaste rosen slår ut. Lite mindre politisk kanske, men definitivt samhällskritisk. Leonardo DiCaprio fungerar denna gång som en av huvudpersonerna och hans långa rad flickvänner som alla är snarlika till utseendet. Vad är det egentligen som gör att han dejtar baddräktsmodell efter baddräktsmodell och varför hittar han aldrig den sanna kärleken?

Liv Strömquist funderar kring varför vi blir kära och varför kärleken så ofta tar slut. En teori handlar om att vi inte klarar av det faktum att kärleken inte går att kontrollera och att sann kärlek kanske måste innebära att ge upp i alla fall delar av sig själv. Är vi verkligen beredda att göra det? Är vi beredda att anpassa oss själva för att passa en annan människa och är det i så fall önskvärt?

Den rödaste rosen slår ut är intressant och tänkvärd expose över kärlekens historia. Fokus ligger nästan mer på text än på bild den här gången, men kombinationen är fortfarande det som gör läsupplevelsen till något speciellt.

Grafiskt för nybörjare

När jag publicerade min sammanställning över vilka genrer jag läst böcker från 2019 fick jag en fråga på Twitter om vad som menades med “grafiskt”. Om det var “tidningar och sånt”. Jag mindes hur skeptisk jag själv varit till serier och därmed också till serieromaner och hur glad jag är att jag börjat läsa mer och mer sådana de senaste åren. Det är nämligen en genre fylld av politiska, frispråkiga och intressanta författare som befinner sig långt ifrån Kalle Anka. Däremot fick det här tweetet mig att inse att det mycket troligt finns ganska många som inte läser grafiska böcker helt enkelt för att de inte vet att de existerar eller i alla fall inte vad de innehåller. Både jag och skolbibliotekarien brukar tipsa om i alla fall någon titel när vi har Boktipsarkvällar med kollegorna, men helt ärligt lånas de sällan.

Här kommer därför en lista med grafiska böcker för nybörjare. Några riktiga guldkorn som jag tycker att om inte alla, så i alla fall många, borde läsa.

Först några författare som bjuder på kortare betraktelser som tillsammans bildar en bok, ofta utifrån ett tema:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist var ett av mina första möten med genren och det är fortfarande en favorit. I olika kapitel undersöker Strömquist märkliga förhållandet som möjligen skulle kunna vara kärlek.

Sara Hanssons Torskarnas Pride-parad är också riktigt rolig, liksom Nanna Johanssons Konsten att bota en feminist.

Elin Lucassi tillhör också kategorin rolig och vass och har skrivit flera böcker. Min favorit är nog Synd om just synd, men jag tyckte också mycket om hennes senaste bok Ert blod på mina broddar, som är en ovanlig och oväntad grafisk hämndnovell.

Egentligen tycker jag mest om grafiska romaner, där hela boken har en handling och verkligen är en bildsatt roman. Med en skicklig tecknare blir berättelsen något mer än när bara orden får ta plats.

Några favoritförfattare är:

Åsa Grennvall, som bland annat har skrivit fantastiska och otroligt sorgliga Deras ryggar luktade så gott om en flicka som känner sig och faktiskt verkar vara oälskad.

Mats Jonsson har skrivit en rad självbiografiska böcker och de jag gillar bäst är Hey Princess om hans tid som ung indiepopfrälst student i Storbritannien och Mats Kamp som handlar om livet som småbarnsförälder.

Marjane Satrapi var en av de första författarna i genren som jag upptäckte. Hon har bland annat skrivit den självbiografiska Persepolis och min favorit Kyckling med plommon.

Bitte Andersson har skrivit fina I slutet av regnbågen om ett äldreboende med hbtq-profil.

 

 

 

 

Framtidens arab del 1

Riad Satouff är serietecknare och arbetade under tio år på den kända franska satirtidningen Charlie Hebdo. Han har skildrat sin barndom  serieromanerna Framtidens arab och jag har just läst den första delen av fyra, varav tre finns översatta till svenska. Satouff föddes i Paris och har en fransk mamma och en syrisk pappa. När han bara är något år gammal flyttar familjen till Libyen där pappan fått en tjänst på universitetet. De möts inte av det muslimska paradis som fadern drömt om, utan ett fattigt land där ingen låser dörrarna, men inte för att det är så säkert, utan för att vem som helst ska kunna flytta in i en tom bostad. Universitetet är inte heller som fadern hoppats, men framför allt är det hans fru som får stå tillbaka. Vi får veta ganska lite om Riads mamma, men förstår snabbt att hon inte trivs med livet i Libyen.

När familjen flyttar vidare till faderns hemland Syrien är de visserligen närmare hans familj, men livet blir inte mycket bättre. Fadern tycker inte alls lika mycket om Hafez al-Assad, främst för att han är alawit och föredrar egentligen Khadaffis Libyen, men inser att det går inte går att skapa sig en framtid där. Att hans fru föredrar Frankrike är ingenting som diskuteras och hon blir mer och mer isolerad. Sonen Riad borde lära sig arabiska och gå i skolan, tycker han, men den ljushåriga pojken med den franska modern får det inte lätt. Inte sällan blir han kallad jude och det är verkligen det värsta någon kan vara. Antisemitismen är brutalt tydlig och helt accepterad som det verkar.

Framtidens arab berättar om platser och samhällen jag vet allt för lite om. Riad Sattouf började skapa sina självbiografiska seriealbum efter arabiska våren, som ett sätt att förklara bakgrunden till de aktuella händelserna i Mellanöstern. Jag dras med i berättelsen, men stör mig lite på plottrigheten och den yttepyttelilla texten. Samtidigt är det här en bok som ger mycket, men som även om den ger svar på vissa frågor, får mig att ställa ännu fler. Jag vill helt klart läsa vidare i serien för att försöka förstå lite mer.

Ert blod på mina broddar

Tänk om all ilska vi kände inom oss fick komma ut. Hur skulle världen se ut då? I serieromanen Ert blod på mina broddar låter Elin Lucassi utsatta kvinnor hämnas och hon gör det med finess och humor. Huvudpersonen Elin har en skitdag. Det är överfullt på tunnelbanan hem, hon ramlar i snön på vägen hem och när hon närmar sig huset inser hon att maken har ett jävla Skype-möte och hon därför är ensam ansvarig för alla hushållsbestyr. Dessutom har hon mensvärk.

Kanske kan barnen hjälpa henne med maten? Nej, det kan de inte. En vill kasta snöboll och den äldre hävdar framför datorn att han har sjukt mycket läxor. Självklart är kylskåpet nästan tomt och hon får som vanligt offra sig och laga någon äcklig kålrätt, när hon vet att maken i samma situation hade vunnit popularitetspoäng genom att köpa pizza. När äldste sonen till slut pallrat sig ner för trappan och erbjuder sin hjälp har hon jobbat upp en rejäl ilska och skriker att det är för sent. Men riktigt dålig samvete som följd. “Arg är stark” upprepar hon som ett mantra, men lyckas inte övertyga sig själv. Istället blir hon ännu mer förbannad av det kaotiska förrådet, det stökiga hemmet och alla som bor där. Igenkänningen är stor.

För att inte riskera att mörda någon ger sig Elin ut på promenad i den mörka vinterkvällen och när hon gått av sig den värsta ilskan inser hon att hon kanske borde vara rädd. Att gå på promenad ensam är kanske inte säkert, men det orkar hon inte tänka på, utan knallar vidare mot det oväntade och befriande slutet. Ert blod på mina broddar handlar om den ilska och frustration som jag tror att många drabbas av. Jag vet i alla fall att jag gör det. Med fantastiska illustrationer bjuder Lucassi på en sann vardagskildring med allt vad det innebär och hon gör det riktigt bra.

 

Egendomen

Egendomen av Rutu Modan handlar om en äldre dam och hennes barnbarn som reser från sitt hem i Israel för att besöka farmoderns barndomsstad Warsawa.

Farmor Regina har berättat om en egendom som hennes familj ägde och har med sig ett brev från en advokat som ger henne rättigheterna till den. Barnbarnet Mika följer med för att få lära sig mer om sina rötter, men också som ett sätt att komma nära sin farmor och kanske fylla tomheten efter sin far som just dött.

Väl på planet dyker herr Yagondik, son till en av Reginas väninnor, upp. Som av en slump ska han också resa till Warsawa och det märks att han har planer på att ta reda på exakt vad det är för egendom som Regina ska besöka. En mycket irriterande karaktär. Nästan lika irriterande som den israeliska skolklassen som befinner sig på planet på väg på en “March of the living”, en resa i förfädernas fotspår.

Det är tydligt att Regina lika gärna hade kunnat göra resan ensam. I alla fall vill hon sköta allt själv. Mika träffar Tomasz som jobbar som guide i de judiska kvarteren i Warsawa och de tillbringar en hel del tid tillsamman. I närheten av dem och Regina finns alltid herr Yagondik.

Egendomen tilldelades Urhundenpriset 2017 i kategorin bästa översatta seriebok och jag kan verkligen förstå varför. Det här är en på ytan stillsam berättelse om hur det förflutna påverkar oss i generationer, men känslorna svallar helt klart under ytan.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: