Grafiska Romaner

Grafiskt för nybörjare

När jag publicerade min sammanställning över vilka genrer jag läst böcker från 2019 fick jag en fråga på Twitter om vad som menades med “grafiskt”. Om det var “tidningar och sånt”. Jag mindes hur skeptisk jag själv varit till serier och därmed också till serieromaner och hur glad jag är att jag börjat läsa mer och mer sådana de senaste åren. Det är nämligen en genre fylld av politiska, frispråkiga och intressanta författare som befinner sig långt ifrån Kalle Anka. Däremot fick det här tweetet mig att inse att det mycket troligt finns ganska många som inte läser grafiska böcker helt enkelt för att de inte vet att de existerar eller i alla fall inte vad de innehåller. Både jag och skolbibliotekarien brukar tipsa om i alla fall någon titel när vi har Boktipsarkvällar med kollegorna, men helt ärligt lånas de sällan.

Här kommer därför en lista med grafiska böcker för nybörjare. Några riktiga guldkorn som jag tycker att om inte alla, så i alla fall många, borde läsa.

Först några författare som bjuder på kortare betraktelser som tillsammans bildar en bok, ofta utifrån ett tema:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist var ett av mina första möten med genren och det är fortfarande en favorit. I olika kapitel undersöker Strömquist märkliga förhållandet som möjligen skulle kunna vara kärlek.

Sara Hanssons Torskarnas Pride-parad är också riktigt rolig, liksom Nanna Johanssons Konsten att bota en feminist.

Elin Lucassi tillhör också kategorin rolig och vass och har skrivit flera böcker. Min favorit är nog Synd om just synd, men jag tyckte också mycket om hennes senaste bok Ert blod på mina broddar, som är en ovanlig och oväntad grafisk hämndnovell.

Egentligen tycker jag mest om grafiska romaner, där hela boken har en handling och verkligen är en bildsatt roman. Med en skicklig tecknare blir berättelsen något mer än när bara orden får ta plats.

Några favoritförfattare är:

Åsa Grennvall, som bland annat har skrivit fantastiska och otroligt sorgliga Deras ryggar luktade så gott om en flicka som känner sig och faktiskt verkar vara oälskad.

Mats Jonsson har skrivit en rad självbiografiska böcker och de jag gillar bäst är Hey Princess om hans tid som ung indiepopfrälst student i Storbritannien och Mats Kamp som handlar om livet som småbarnsförälder.

Marjane Satrapi var en av de första författarna i genren som jag upptäckte. Hon har bland annat skrivit den självbiografiska Persepolis och min favorit Kyckling med plommon.

Bitte Andersson har skrivit fina I slutet av regnbågen om ett äldreboende med hbtq-profil.

 

 

 

 

Framtidens arab del 1

Riad Satouff är serietecknare och arbetade under tio år på den kända franska satirtidningen Charlie Hebdo. Han har skildrat sin barndom  serieromanerna Framtidens arab och jag har just läst den första delen av fyra, varav tre finns översatta till svenska. Satouff föddes i Paris och har en fransk mamma och en syrisk pappa. När han bara är något år gammal flyttar familjen till Libyen där pappan fått en tjänst på universitetet. De möts inte av det muslimska paradis som fadern drömt om, utan ett fattigt land där ingen låser dörrarna, men inte för att det är så säkert, utan för att vem som helst ska kunna flytta in i en tom bostad. Universitetet är inte heller som fadern hoppats, men framför allt är det hans fru som får stå tillbaka. Vi får veta ganska lite om Riads mamma, men förstår snabbt att hon inte trivs med livet i Libyen.

När familjen flyttar vidare till faderns hemland Syrien är de visserligen närmare hans familj, men livet blir inte mycket bättre. Fadern tycker inte alls lika mycket om Hafez al-Assad, främst för att han är alawit och föredrar egentligen Khadaffis Libyen, men inser att det går inte går att skapa sig en framtid där. Att hans fru föredrar Frankrike är ingenting som diskuteras och hon blir mer och mer isolerad. Sonen Riad borde lära sig arabiska och gå i skolan, tycker han, men den ljushåriga pojken med den franska modern får det inte lätt. Inte sällan blir han kallad jude och det är verkligen det värsta någon kan vara. Antisemitismen är brutalt tydlig och helt accepterad som det verkar.

Framtidens arab berättar om platser och samhällen jag vet allt för lite om. Riad Sattouf började skapa sina självbiografiska seriealbum efter arabiska våren, som ett sätt att förklara bakgrunden till de aktuella händelserna i Mellanöstern. Jag dras med i berättelsen, men stör mig lite på plottrigheten och den yttepyttelilla texten. Samtidigt är det här en bok som ger mycket, men som även om den ger svar på vissa frågor, får mig att ställa ännu fler. Jag vill helt klart läsa vidare i serien för att försöka förstå lite mer.

Ert blod på mina broddar

Tänk om all ilska vi kände inom oss fick komma ut. Hur skulle världen se ut då? I serieromanen Ert blod på mina broddar låter Elin Lucassi utsatta kvinnor hämnas och hon gör det med finess och humor. Huvudpersonen Elin har en skitdag. Det är överfullt på tunnelbanan hem, hon ramlar i snön på vägen hem och när hon närmar sig huset inser hon att maken har ett jävla Skype-möte och hon därför är ensam ansvarig för alla hushållsbestyr. Dessutom har hon mensvärk.

Kanske kan barnen hjälpa henne med maten? Nej, det kan de inte. En vill kasta snöboll och den äldre hävdar framför datorn att han har sjukt mycket läxor. Självklart är kylskåpet nästan tomt och hon får som vanligt offra sig och laga någon äcklig kålrätt, när hon vet att maken i samma situation hade vunnit popularitetspoäng genom att köpa pizza. När äldste sonen till slut pallrat sig ner för trappan och erbjuder sin hjälp har hon jobbat upp en rejäl ilska och skriker att det är för sent. Men riktigt dålig samvete som följd. “Arg är stark” upprepar hon som ett mantra, men lyckas inte övertyga sig själv. Istället blir hon ännu mer förbannad av det kaotiska förrådet, det stökiga hemmet och alla som bor där. Igenkänningen är stor.

För att inte riskera att mörda någon ger sig Elin ut på promenad i den mörka vinterkvällen och när hon gått av sig den värsta ilskan inser hon att hon kanske borde vara rädd. Att gå på promenad ensam är kanske inte säkert, men det orkar hon inte tänka på, utan knallar vidare mot det oväntade och befriande slutet. Ert blod på mina broddar handlar om den ilska och frustration som jag tror att många drabbas av. Jag vet i alla fall att jag gör det. Med fantastiska illustrationer bjuder Lucassi på en sann vardagskildring med allt vad det innebär och hon gör det riktigt bra.

 

Egendomen

Egendomen av Rutu Modan handlar om en äldre dam och hennes barnbarn som reser från sitt hem i Israel för att besöka farmoderns barndomsstad Warsawa.

Farmor Regina har berättat om en egendom som hennes familj ägde och har med sig ett brev från en advokat som ger henne rättigheterna till den. Barnbarnet Mika följer med för att få lära sig mer om sina rötter, men också som ett sätt att komma nära sin farmor och kanske fylla tomheten efter sin far som just dött.

Väl på planet dyker herr Yagondik, son till en av Reginas väninnor, upp. Som av en slump ska han också resa till Warsawa och det märks att han har planer på att ta reda på exakt vad det är för egendom som Regina ska besöka. En mycket irriterande karaktär. Nästan lika irriterande som den israeliska skolklassen som befinner sig på planet på väg på en “March of the living”, en resa i förfädernas fotspår.

Det är tydligt att Regina lika gärna hade kunnat göra resan ensam. I alla fall vill hon sköta allt själv. Mika träffar Tomasz som jobbar som guide i de judiska kvarteren i Warsawa och de tillbringar en hel del tid tillsamman. I närheten av dem och Regina finns alltid herr Yagondik.

Egendomen tilldelades Urhundenpriset 2017 i kategorin bästa översatta seriebok och jag kan verkligen förstå varför. Det här är en på ytan stillsam berättelse om hur det förflutna påverkar oss i generationer, men känslorna svallar helt klart under ytan.

Festens charmigaste tjej

Det är My som skriver och My som berättar. Hon berättar om ett liv som ännu inte blivit som hon tänkt sig. Hon är ännu inte Festens charmigaste tjej, utan blir för full och raglar hem på ett ganska ovärdigt sätt. Inte träffar hon drömkillen heller, trots hångelstunder och engångsligg.

My Palm beskriver ett riktigt helvete till liv precis under den tid då vi luras tro att livet borde vara helt fantastiskt. Det är livet runt 20, då vi får nöja oss med kassa jobb och mediokra förhållanden medan vi är helt säkra på att alla andra lever helt perfekta liv.

Jag tycker om My Palms sätt att teckna och jag tycker också om berättelsen om My. Däremot känner jag kanske att det det här är en bok för andra än mig, vilket inte gör det till en sämre bok. Det är charmigt, men kanske framför allt naket och förbannat sorgligt. Jag är så himla glad att jag inte är 20 år längre.

Kvinnor i kamp

Just nu fokuserar vi (jag och mina elever) i kursen Historia 1b på folkrörelser under 1800-talet och början av 1900-talet. Eleverna har fått undersöka primärkällor och nästa vecka är planen att se filmen Suffragette. Att vi stannar till just vid kvinnorörelsen handlar dels om mitt intresse för demokrati- och jämställdhetskampen, men också om att det är viktigt att vi idag inser hur ung och skör vår demokrati är.

Marta Breen skriver om kvinnors kamp för rättigheter i boken Kvinnor i kamp, som släpptes på svenska på Internationella kvinnodagen i fredags. Jag läste den i veckan och slogs av hur sällan vi lyfter de kvinnor som faktiskt sett till att vi trots allt lever i ett hyfsat jämställt samhälle. Visserligen gnäller alldeles för många när en nybliven minister avslöjar att hon ska bli mamma, men det finns ändå någon slags tro på att kvinnor faktiskt kan mer än att just sköta sina barn.

Kvinnor i kamp berättar just om kampen för att som kvinna anses vara en fullvärdig medborgare. Det handlar om rösträtt, men också om andra, viktiga rättigheter. Det här är en allmänbildande bok som många borde läsa för att få chansen att utöka sina kvinnliga förebilder.

Vi behöver ständigt kämpa för frihet, jämlikhet och systerskap!

I slutet av regnbågen

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson är berättelsen om Marja som flyttar in i en gästlägenhet på ett äldreboende när hennes egen lägenhet ska röksaneras. Systerdottern Vanja har ordnat platsen på Plejaderna, ett boende för HBTQ-seniorer. Att Marja tillhör målgruppen för hemmet har aldrig varit något officiellt, men Vanja verkar alltid ha vetat. Marjas sambo Ann har just dött och scenerna från begravningen där prästen talar om Anns syskon som hennes närmaste familj, medan Marja bara är en vän i mängden, visar tydligt hur svårt det varit att leva det liv de önskat.

På Plejaderna bor ett gäng trevliga seniorer, men Marja vill helst av allt vara för sig själv. I lägenheten finns Ann kvar och helst av allt vill hon bara vara med henne. Det är dock svårt att isolera sig med en granne som Millan. Han knackar på direkt och föser  Marja till det obligatoriska stormötet där hon träffar bland andra Ingela, Kamran, Inez och Rita. Det går trögt, men långsamt, långsamt vågar Marja sig utanför sin lägenhet in i en för henne ovanlig gemenskap.

I slutet av regnbågen är en riktigt fin bok om sorg, men också om vänskap och att sent i livet hitta ett sätt att i alla fall närma sig ett friare liv. Däremot är det tyvärr osannolikt att så pigga människor som Millan, Rita och de andra skulle få en plats på ett boende alls. Att de dessutom skulle hitta ett boende för just HBTQ-seniorer är självklart ännu mer osannolikt. Samtidigt är det här en både viktig och väldigt charmig bok om människors rätt till att få vara sig själva i alla fall i slutet av livet och visst vore det fantastiskt om det gick att flytta in på Plejaderna eller andra hem långt tidigare än det är möjligt just nu.

Torskarnas pride-parad

Sara Hansson, vilken stjärna! Jag skrattade så jag grät åt Torskarnas pride-parad, men kan å andra sidan förstå att en man i övre medelåldern som röstar på Moderaterna kanske inte skulle skratta riktigt lika hjärtligt. Samtidigt måste även de som befinner sig en bit till höger rent politiskt se det absurda i att allt handlar om marknaden och ekonomisk vinning. Skolor blir företag och målet är inte längre en bra utbildning, utan vinst till ägarna. Tron på att marknadskrafter kan fungera så att dåliga skolor automatiskt försvinner och de bra blir kvar är så naiv att jag mår dåligt. Jag hoppas även att även de som befinner sig lite mer till höger inser att det inte räcker att enskilda människor gör lite hemma hos sig för att rädda en planet som i princip alla forskare är överens om har skadats av vårt fokus på ekonomi framför ekologi. Men jag kan tyvärr ha fel.

Sara Hansson uppmanar oss att stänga ner de kolkraftverk vi har hemma i lägenheten och dessutom se till att inte avverka regnskogen i trädgården. Hon visar på det absurda i att de som styr inte tar mer ansvar för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle och att det inte räcker att säga “Nej till politiskt våld” och tro att tomma slagord utan några vettiga åtgärder kan förändra någonting. Jag tänker på alla meningslösa valaffischer som berättade om att partier minsann var emot fattigdom, miljöförstöring och allt annat hemskt, men sedan inte är beredda att göra någonting på riktigt. Skolan får inte kosta pengar, för skatter kan absolut inte höjas och att minskat antal vårdplatser inte alls har något med bristen på sängar att göra, utan bristen på personal, vill absolut ingen tala om.

Hansson driver med alla peppiga uppmaningar att själv förändra och förbättra sitt liv. Att det inte finns några problem, utan bara utmaningar. Hon lyfter också fram det helt absurda debattklimatet där absolut ingenting kan fördömas eller ens diskuteras om det inte finns någon person som kan försvara sig. När Hansson låter en diskussion om fördömandet av Hitlers koncentrationsläger avbrytas för att han inte är där och kan försvara sig blir det så pinsamt tydligt att vårt samhälle på många sätt har spårat ur rejält.

Ett långt avsnitt ägnar Hansson åt surrogatmödraskap och rika, vita människors rätt att få biologiska lika vita barn. Det är en fråga om rättigheter och vems rättigheter som ska stå i centrum. Kanske är en lösning att hjälpa de stackars kvinnorna som så hemskt gärna vill föda barn till andra att starta företag och få en f-skattesedel för att kunna få ett bättre liv. Lite som tanken om den lyckliga horan som självklart också borde få hjälp att starta företag. Vi vill ju hjälpa dem, eller hur?

Torskarnas pride-parad då? Jo, det är när torskarna kämpar för de rättigheter de självklart är värda. Kvinnor måste ju självklart få bestämma över sina egna kroppar och när de nu vill sälja sex, så ska de få göra det. Lite som att de som vill vara homosexuella måste få vara det. Resonemanget som Hansson för, med hjälp av helt absurda uttalanden och källor verkar vara ett autentiskt sådant. Rika män(niskors) makt över kvinnors även ofödda barns kroppar blir obehagligt tydligt.

Roligare, men kanske lite absurt är ranten om Nya Moderaterna som ett arbetarparti och slagorden som ljuder när de går i tåget Första maj visar hur långt ifrån ett arbetarparti de är. De vill t.ex. ha sex jobbskatteavdrag, barn på en vinstdrivande förskola och annat viktigt.

 

Drömmen om Europa

I Drömmen om Europa tar Fabian Göranson med oss på en resa genom Europa, som mestadels går med tåg. Det är sommaren 2017 och Fabian och hans fru är nära en skilsmässa. Vi vet redan i första rutan, när resan planeras i slutet av 2016, att de kommer att skilja sig, men det vet de ännu inte själva. Hans fru ägnar mycket tid åt sitt jobb och känner sig alltid misslyckad som förälder. Resan är ett sätt för henne att ge Fabian tid tillbaka, men faktiskt också ett sätt att slippa honom.

Resan går från Stockholm till Köpenhamn den 18 juli 2018 och under större delen av den har Fabian sällskap av sin vän Daniel, som just skrivit klart sin avhandling i Ekonomisk historia. De reser i ett Europa som präglats av migration och främlingsfientlighet, ibland tillsammans och ibland väljer de olika vägar. Fabian tar den västra vägen ner i Europa och besöker länder som Tyskland, där han och Daniel träffar Amit och Sally från Syrien, Belgien, där Fabian söker upp de kvarter i Bryssel som han bodde i när han var fjorton och Frankrike, där han besöker bland annat Nantes och Pris. Efter att ha stannat i Athen tar de sig sedan hemåt genom östra Europa, där nationalistiska partier får mer och mer inflytande.

Drömmen om Europa är en reseskildring, men också en beskrivning av en kontinent i förändring. Ibland blir det lite väl mycket präktig undervisning, men mycket av det Fabian och Daniel upplever och funderar över är intressant. De möter också många spännande människor som ger sin bild av ett Europa som är långt ifrån den dröm som i alla fall Fabian när om ett fredligt Europa som präglas av framtidstro. Istället ökar misstänksamhet och isoleringen mot omvärlden.

Det här är också en bok om att få vara ung igen, trots att ungdomen ligger ganska många år bort och trots att Fabian upplever massor märks sorgen över det misslyckande äktenskapet ibland. Han befinner sig mitt i livet, men vet inte riktigt hur han ska ta sig framåt eller ens i vilken riktning.

Hej igen vardag

Mina barn är 12 och 13, vilket betyder basröst i alla fall på den äldre. Att vara tonårsförälder är långt ifrån smärtfritt, men efter att ha läst Hej igen vardag av Louise Winblad är jag ändå glad över att vara förbi småbarnstiden. Visst kan jag sakna att sova bredvid en varm barnkropp, men sanningen är att det ofta handlade om att sängen togs över av två sparkande ungar. Det riktiga livet skildras inte i sociala medier och Winblads böcker är en välkommen konstrast.

Inledningsvis tar sig Winblad an det knäppa i att en graviditet, en förlossning och all fysisk påverkan ses som naturlig. Att knappt kunna gå är en bagatell. Däremot är det viktigt att gå ner i vikt efter förlossningen. Superduperviktigt. Dessutom ska man (helst leende) ta emot alla råd från alla experter runt omkring. Avsnitten med saker som gravida och nyblivna mammor får höra med förslag på svar på tal är fantastiska. Vad jag önskar att jag hade bitit ifrån mer. Slutsatsen är att det inte går att göra rätt, men att det ändå är viktigt att passa på att njuta. Enligt experterna då. Och sedan när de är tonåringar sover de jämt. Jo tack, det har jag märkt, men det gjorde inte sömnbristen bättre då och faktiskt minskar det inte frustrationen nu heller.

Jag skrattar inte sällan så att jag gråter åt Hej igen vardag, men sätter ibland skrattet i halsen. Mest för att det blir tydligt att vi inte kommit någonstans gällande synen på föräldrar och barn. Annonserna med nya bebiskläder som säljs för att barnet blivit någon som absolut inte kan ha rosa till exempel är fruktansvärt roliga och lika sorgliga. Främst för att hela färgkodningen av barn borde vara ett minne blott, men också för att många faktiskt har så mycket pengar att de utan tvekan kan köpa nytt om det redan nyinköpta inte känns riktigt hundra.

Mest skrattar jag dock åt igenkänningen och det kan jag göra för att jag befinner mig år ifrån den vardag som höll på att göra mig tokig. Jag var en av de svettiga, stressade mammorna som Winblad berättar om, som säkert inte hade kunnat skratta åt eländet då, men mer än gärna gör det nu. Om några år kanske jag kan skratta åt tonåringar som vägrar duscha och knappt lämnar rummet. Som aldrig säger mer än ett ord i taget och har ett bättre förhållande med sin dator än någon annan. Eftersom Winblads barn är något yngre än mina är jag säker på att hon gör en bok om tonårsföräldrar lagom tills jag är redo att skratta åt eländet.

%d bloggare gillar detta: