enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Grafiska Romaner Sida 1 av 6

Egendomen

Egendomen av Rutu Modan handlar om en äldre dam och hennes barnbarn som reser från sitt hem i Israel för att besöka farmoderns barndomsstad Warsawa.

Farmor Regina har berättat om en egendom som hennes familj ägde och har med sig ett brev från en advokat som ger henne rättigheterna till den. Barnbarnet Mika följer med för att få lära sig mer om sina rötter, men också som ett sätt att komma nära sin farmor och kanske fylla tomheten efter sin far som just dött.

Väl på planet dyker herr Yagondik, son till en av Reginas väninnor, upp. Som av en slump ska han också resa till Warsawa och det märks att han har planer på att ta reda på exakt vad det är för egendom som Regina ska besöka. En mycket irriterande karaktär. Nästan lika irriterande som den israeliska skolklassen som befinner sig på planet på väg på en “March of the living”, en resa i förfädernas fotspår.

Det är tydligt att Regina lika gärna hade kunnat göra resan ensam. I alla fall vill hon sköta allt själv. Mika träffar Tomasz som jobbar som guide i de judiska kvarteren i Warsawa och de tillbringar en hel del tid tillsamman. I närheten av dem och Regina finns alltid herr Yagondik.

Egendomen tilldelades Urhundenpriset 2017 i kategorin bästa översatta seriebok och jag kan verkligen förstå varför. Det här är en på ytan stillsam berättelse om hur det förflutna påverkar oss i generationer, men känslorna svallar helt klart under ytan.

Festens charmigaste tjej

Det är My som skriver och My som berättar. Hon berättar om ett liv som ännu inte blivit som hon tänkt sig. Hon är ännu inte Festens charmigaste tjej, utan blir för full och raglar hem på ett ganska ovärdigt sätt. Inte träffar hon drömkillen heller, trots hångelstunder och engångsligg.

My Palm beskriver ett riktigt helvete till liv precis under den tid då vi luras tro att livet borde vara helt fantastiskt. Det är livet runt 20, då vi får nöja oss med kassa jobb och mediokra förhållanden medan vi är helt säkra på att alla andra lever helt perfekta liv.

Jag tycker om My Palms sätt att teckna och jag tycker också om berättelsen om My. Däremot känner jag kanske att det det här är en bok för andra än mig, vilket inte gör det till en sämre bok. Det är charmigt, men kanske framför allt naket och förbannat sorgligt. Jag är så himla glad att jag inte är 20 år längre.

Kvinnor i kamp

Just nu fokuserar vi (jag och mina elever) i kursen Historia 1b på folkrörelser under 1800-talet och början av 1900-talet. Eleverna har fått undersöka primärkällor och nästa vecka är planen att se filmen Suffragette. Att vi stannar till just vid kvinnorörelsen handlar dels om mitt intresse för demokrati- och jämställdhetskampen, men också om att det är viktigt att vi idag inser hur ung och skör vår demokrati är.

Marta Breen skriver om kvinnors kamp för rättigheter i boken Kvinnor i kamp, som släpptes på svenska på Internationella kvinnodagen i fredags. Jag läste den i veckan och slogs av hur sällan vi lyfter de kvinnor som faktiskt sett till att vi trots allt lever i ett hyfsat jämställt samhälle. Visserligen gnäller alldeles för många när en nybliven minister avslöjar att hon ska bli mamma, men det finns ändå någon slags tro på att kvinnor faktiskt kan mer än att just sköta sina barn.

Kvinnor i kamp berättar just om kampen för att som kvinna anses vara en fullvärdig medborgare. Det handlar om rösträtt, men också om andra, viktiga rättigheter. Det här är en allmänbildande bok som många borde läsa för att få chansen att utöka sina kvinnliga förebilder.

Vi behöver ständigt kämpa för frihet, jämlikhet och systerskap!

I slutet av regnbågen

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson är berättelsen om Marja som flyttar in i en gästlägenhet på ett äldreboende när hennes egen lägenhet ska röksaneras. Systerdottern Vanja har ordnat platsen på Plejaderna, ett boende för HBTQ-seniorer. Att Marja tillhör målgruppen för hemmet har aldrig varit något officiellt, men Vanja verkar alltid ha vetat. Marjas sambo Ann har just dött och scenerna från begravningen där prästen talar om Anns syskon som hennes närmaste familj, medan Marja bara är en vän i mängden, visar tydligt hur svårt det varit att leva det liv de önskat.

På Plejaderna bor ett gäng trevliga seniorer, men Marja vill helst av allt vara för sig själv. I lägenheten finns Ann kvar och helst av allt vill hon bara vara med henne. Det är dock svårt att isolera sig med en granne som Millan. Han knackar på direkt och föser  Marja till det obligatoriska stormötet där hon träffar bland andra Ingela, Kamran, Inez och Rita. Det går trögt, men långsamt, långsamt vågar Marja sig utanför sin lägenhet in i en för henne ovanlig gemenskap.

I slutet av regnbågen är en riktigt fin bok om sorg, men också om vänskap och att sent i livet hitta ett sätt att i alla fall närma sig ett friare liv. Däremot är det tyvärr osannolikt att så pigga människor som Millan, Rita och de andra skulle få en plats på ett boende alls. Att de dessutom skulle hitta ett boende för just HBTQ-seniorer är självklart ännu mer osannolikt. Samtidigt är det här en både viktig och väldigt charmig bok om människors rätt till att få vara sig själva i alla fall i slutet av livet och visst vore det fantastiskt om det gick att flytta in på Plejaderna eller andra hem långt tidigare än det är möjligt just nu.

Torskarnas pride-parad

Sara Hansson, vilken stjärna! Jag skrattade så jag grät åt Torskarnas pride-parad, men kan å andra sidan förstå att en man i övre medelåldern som röstar på Moderaterna kanske inte skulle skratta riktigt lika hjärtligt. Samtidigt måste även de som befinner sig en bit till höger rent politiskt se det absurda i att allt handlar om marknaden och ekonomisk vinning. Skolor blir företag och målet är inte längre en bra utbildning, utan vinst till ägarna. Tron på att marknadskrafter kan fungera så att dåliga skolor automatiskt försvinner och de bra blir kvar är så naiv att jag mår dåligt. Jag hoppas även att även de som befinner sig lite mer till höger inser att det inte räcker att enskilda människor gör lite hemma hos sig för att rädda en planet som i princip alla forskare är överens om har skadats av vårt fokus på ekonomi framför ekologi. Men jag kan tyvärr ha fel.

Sara Hansson uppmanar oss att stänga ner de kolkraftverk vi har hemma i lägenheten och dessutom se till att inte avverka regnskogen i trädgården. Hon visar på det absurda i att de som styr inte tar mer ansvar för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle och att det inte räcker att säga “Nej till politiskt våld” och tro att tomma slagord utan några vettiga åtgärder kan förändra någonting. Jag tänker på alla meningslösa valaffischer som berättade om att partier minsann var emot fattigdom, miljöförstöring och allt annat hemskt, men sedan inte är beredda att göra någonting på riktigt. Skolan får inte kosta pengar, för skatter kan absolut inte höjas och att minskat antal vårdplatser inte alls har något med bristen på sängar att göra, utan bristen på personal, vill absolut ingen tala om.

Hansson driver med alla peppiga uppmaningar att själv förändra och förbättra sitt liv. Att det inte finns några problem, utan bara utmaningar. Hon lyfter också fram det helt absurda debattklimatet där absolut ingenting kan fördömas eller ens diskuteras om det inte finns någon person som kan försvara sig. När Hansson låter en diskussion om fördömandet av Hitlers koncentrationsläger avbrytas för att han inte är där och kan försvara sig blir det så pinsamt tydligt att vårt samhälle på många sätt har spårat ur rejält.

Ett långt avsnitt ägnar Hansson åt surrogatmödraskap och rika, vita människors rätt att få biologiska lika vita barn. Det är en fråga om rättigheter och vems rättigheter som ska stå i centrum. Kanske är en lösning att hjälpa de stackars kvinnorna som så hemskt gärna vill föda barn till andra att starta företag och få en f-skattesedel för att kunna få ett bättre liv. Lite som tanken om den lyckliga horan som självklart också borde få hjälp att starta företag. Vi vill ju hjälpa dem, eller hur?

Torskarnas pride-parad då? Jo, det är när torskarna kämpar för de rättigheter de självklart är värda. Kvinnor måste ju självklart få bestämma över sina egna kroppar och när de nu vill sälja sex, så ska de få göra det. Lite som att de som vill vara homosexuella måste få vara det. Resonemanget som Hansson för, med hjälp av helt absurda uttalanden och källor verkar vara ett autentiskt sådant. Rika män(niskors) makt över kvinnors även ofödda barns kroppar blir obehagligt tydligt.

Roligare, men kanske lite absurt är ranten om Nya Moderaterna som ett arbetarparti och slagorden som ljuder när de går i tåget Första maj visar hur långt ifrån ett arbetarparti de är. De vill t.ex. ha sex jobbskatteavdrag, barn på en vinstdrivande förskola och annat viktigt.

 

Drömmen om Europa

I Drömmen om Europa tar Fabian Göranson med oss på en resa genom Europa, som mestadels går med tåg. Det är sommaren 2017 och Fabian och hans fru är nära en skilsmässa. Vi vet redan i första rutan, när resan planeras i slutet av 2016, att de kommer att skilja sig, men det vet de ännu inte själva. Hans fru ägnar mycket tid åt sitt jobb och känner sig alltid misslyckad som förälder. Resan är ett sätt för henne att ge Fabian tid tillbaka, men faktiskt också ett sätt att slippa honom.

Resan går från Stockholm till Köpenhamn den 18 juli 2018 och under större delen av den har Fabian sällskap av sin vän Daniel, som just skrivit klart sin avhandling i Ekonomisk historia. De reser i ett Europa som präglats av migration och främlingsfientlighet, ibland tillsammans och ibland väljer de olika vägar. Fabian tar den västra vägen ner i Europa och besöker länder som Tyskland, där han och Daniel träffar Amit och Sally från Syrien, Belgien, där Fabian söker upp de kvarter i Bryssel som han bodde i när han var fjorton och Frankrike, där han besöker bland annat Nantes och Pris. Efter att ha stannat i Athen tar de sig sedan hemåt genom östra Europa, där nationalistiska partier får mer och mer inflytande.

Drömmen om Europa är en reseskildring, men också en beskrivning av en kontinent i förändring. Ibland blir det lite väl mycket präktig undervisning, men mycket av det Fabian och Daniel upplever och funderar över är intressant. De möter också många spännande människor som ger sin bild av ett Europa som är långt ifrån den dröm som i alla fall Fabian när om ett fredligt Europa som präglas av framtidstro. Istället ökar misstänksamhet och isoleringen mot omvärlden.

Det här är också en bok om att få vara ung igen, trots att ungdomen ligger ganska många år bort och trots att Fabian upplever massor märks sorgen över det misslyckande äktenskapet ibland. Han befinner sig mitt i livet, men vet inte riktigt hur han ska ta sig framåt eller ens i vilken riktning.

Hej igen vardag

Mina barn är 12 och 13, vilket betyder basröst i alla fall på den äldre. Att vara tonårsförälder är långt ifrån smärtfritt, men efter att ha läst Hej igen vardag av Louise Winblad är jag ändå glad över att vara förbi småbarnstiden. Visst kan jag sakna att sova bredvid en varm barnkropp, men sanningen är att det ofta handlade om att sängen togs över av två sparkande ungar. Det riktiga livet skildras inte i sociala medier och Winblads böcker är en välkommen konstrast.

Inledningsvis tar sig Winblad an det knäppa i att en graviditet, en förlossning och all fysisk påverkan ses som naturlig. Att knappt kunna gå är en bagatell. Däremot är det viktigt att gå ner i vikt efter förlossningen. Superduperviktigt. Dessutom ska man (helst leende) ta emot alla råd från alla experter runt omkring. Avsnitten med saker som gravida och nyblivna mammor får höra med förslag på svar på tal är fantastiska. Vad jag önskar att jag hade bitit ifrån mer. Slutsatsen är att det inte går att göra rätt, men att det ändå är viktigt att passa på att njuta. Enligt experterna då. Och sedan när de är tonåringar sover de jämt. Jo tack, det har jag märkt, men det gjorde inte sömnbristen bättre då och faktiskt minskar det inte frustrationen nu heller.

Jag skrattar inte sällan så att jag gråter åt Hej igen vardag, men sätter ibland skrattet i halsen. Mest för att det blir tydligt att vi inte kommit någonstans gällande synen på föräldrar och barn. Annonserna med nya bebiskläder som säljs för att barnet blivit någon som absolut inte kan ha rosa till exempel är fruktansvärt roliga och lika sorgliga. Främst för att hela färgkodningen av barn borde vara ett minne blott, men också för att många faktiskt har så mycket pengar att de utan tvekan kan köpa nytt om det redan nyinköpta inte känns riktigt hundra.

Mest skrattar jag dock åt igenkänningen och det kan jag göra för att jag befinner mig år ifrån den vardag som höll på att göra mig tokig. Jag var en av de svettiga, stressade mammorna som Winblad berättar om, som säkert inte hade kunnat skratta åt eländet då, men mer än gärna gör det nu. Om några år kanske jag kan skratta åt tonåringar som vägrar duscha och knappt lämnar rummet. Som aldrig säger mer än ett ord i taget och har ett bättre förhållande med sin dator än någon annan. Eftersom Winblads barn är något yngre än mina är jag säker på att hon gör en bok om tonårsföräldrar lagom tills jag är redo att skratta åt eländet.

Naturlig skönhet om vår absurda samtid

Nanna Johansson är en favorit och mina förväntningar på Naturlig skönhet var höga. Tyvärr blev jag lite besviken. När Johansson är som bäst är hon otroligt vass och rolig, men Naturlig skönhet är tyvärr väldigt ojämn.

Grundidén är riktigt bra och delarna som handlar om vår absurda syn på utseende sätter fingret på något som är riktigt sjukt i vårt samhälle. Jag älskar också serierna om kassa pojkvänner i naturen och horor och madonnor i djurvärlden. Ibland kommer jag dock på mig själv med att bläddra framåt utan att egentligen beröras alls. Det blir lite för absurt för min smak, men de rejäla skratten var också många under läsningen, vilket trots allt gjorde att jag uppskattade Naturlig skönhet.

Grafiskt i februari

Under 2018 läste jag inte en enda grafisk roman för vuxna och det tycker jag är rätt så tråkigt. Som serieskeptiker tog det lång tid innan jag upptäckte genren alls och jag tycker att det vore synd om jag tappade bort den. Under februari planerar jag därför att läsa en massa serieböcker.

Det skulle kunna bli så att jag läste några av följande titlar:

Kackerlacka av Halfdan Pisket

Drömmen om Europa av Fabian Göranson

Torskarnas Pride-parad av Sara Hansson

Husfrid av Alison Bechdel

Livets ord: Mina tio orimlig år som frälst av Thomas Arnroth

Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Vägarna är som tvättbrädor här av Hilding Sandgren

Tjejerna på höjden av Frida Malmgren

 

Har du bra tips tar jag gärna emot dem!

Kunskapens frukt

Liv Strömquist är aktuell med nya boken Kunskapens frukt, som helt ägnas åt ”det kvinnliga könsorganet” och dess egenskaper och egenheter. Som vanligt lyckas Strömquist både undervisa och underhålla sina läsare, något som gör henne till en av Sveriges viktigaste författare just nu. Dessutom ledde just den här boken till ett spännande samtal med grabbarna O, efter att Lillebror O frågade ”Mamma, varför läser du en bok om någon som blivit borrad i snippan?”. Han syftade på bilden på baksidan, som föreställer en konståkerska, som lyfter ena benet högt och då visar upp sina blodfläckiga trosor. Där fick vi ha vårt första samtal om mens och det var kanske på tiden.

Det största problemet är inte, enligt Strömquist, att det kvinnliga könsorganet kallas just det istället för att ha ett riktigt namn, utan att allt för många män haft allt för stort intresse för detsamma. Hon berättar om Kellogg (ja, han som uppfann cornflakes) som gjorde sitt bästa för att skrämma kvinnor från att onanera, genom att hävda att allt från cancer i livmodern, till epilepsi berodde på att just onani. Bäst att undvika alltså. Bland andra män som brytt sig lite för mycket om det kvinnliga könsorganet, eller i alla fall att förhindra att kvinnor på något sätt fick ett nomalt förhållande till det, var Dr Isaac Baker-Brown, som ägnade sig åt att operera bort kvinnors klitoris. Varför? För att bota depression, hysteri, olydnad och andra hemska saker, som vi absolut inte vill ska drabba kvinnor. Och det finns fler hjälpsamma män på Strömquists lista. Vidare får vi veta hur häxprocesser och det kvinnliga könsorganet hör ihop, varför öppnandet av Drottning Kristinas grav 1965 kan kopplas till det kvinnliga könsorganet, varför klitorisorgasm är så himla fult, varför rymdvarelser riskerar att få en osann bild av det kvinnliga könsorganet och mycket, mycket mer.

Strömquist har hittat en personlig stil som funkar bra och även om jag inte blir lika överväldigad av Kunskapens frukt, som jag blev av till exempel Prins Charles känsla, måste jag säga att det här är en mycket viktig bok. Dessutom ett ganska naturligt nästa steg efter förra årets sommarprogram. och lite mens får vi allt läsa om även i Kunskapens frukt.

Bli nu inte avskräckta av allt snack om det kvinnliga könsorganet. Visst är Kunskapens frukt en bok om just det, men det är också en intressant och viktig historisk genomgång av hur synen på sex och förtryck av kvinnor gått hand i hand. Jag tycker definitivt att det här är en både läsvärd och väldigt rolig bok.

_____________________________________________

Texten publicerades ursprungligen på Kulturkollo.

Det är definitivt hög tid för något nytt från Liv Strömquist.

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: