Nina Bouraoui

Veckans kulturfråga v.2 2021

Nu är året utvärderat och ett mål som jag hade förra året och har även i år är att läsa böcker av författare från många olika länder. Jag läser helt klart mest från Sverige, Storbritannien och USA, men idag vill jag fokusera på mer ovanliga litteraturländer.

Vilket mer ovanligt litteraturland läser du gärna böcker från?

Vilken författare från detta land vill du tipsa om?

 

Fjärde landet i min sammanställning brukar alltid vara Frankrike och trots att jag inte kan ett ord franska har jag en förkärlek för fransk litteratur och även film. När det gäller franskspråkig litteratur är det förlagen [sekwa] och Elisabeth Grate bokförlag jag vänder mig till i första hand. Jag har just införskaffat senaste böckerna av Abdellah Taïa och Nina Bouraoui, som visserligen skriver på franska, men kommer från Marocko och Algeriet. De får bli mina tips idag.

Januari ägnas åt det jag inte hann

Innan vårens böcker vräker in vill jag försöka beta av några bra böcker från 2020 som jag inte hann med. Egentligen är det inte så noga om de kom ut just förra året, men jag ska i alla fall ha tänkt läsa dem då. För några dagar sedan listade jag tio böcker som jag hade velat läsa 2020 och ännu längre blev den mentala läslistan när jag läste mina kulturkollokollegors listor över 2020 och andra bloggares listor över det bästa de läst 2020.

Jag har tänkt att några av dessa böcker ska bli lästa i januari:

Bakvatten av Maria Broberg

Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

Borde hålla käft: En bok om Märta Tikkanen av Johanna Holmström

Dalenglitter av Wanda Bendjelloul

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson

Det långsamma livet av Abdellah Taïa

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Ett halvt andetag av Anna Agrell

Genom märg och ben av Jaqueline Woodson

Gisslan av Nina Bouraoui

Girl, woman, other av Bernardine Evaristo

Hamnet av Maggie O’Farrell

Hjärtlinjer av Brit Bennett

Inte av denna världen av Yaa Gyasi

Jag ser allt du gör av Annika Norlin

Jungfrustigen av Philip Teir

Lycka är för losers av Wibke Brueggemann

Lärarinnans sång av Vidgis Hjorth

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

Nattavaara av Thomas Engström och Marit Richert

Rotvälta av Tove Alsterdal

Such a fun age av Kiley Reid

Sverigevänner av Arash Sanari

Sötvatten av Akwaeke Emezi

Tritonus av Kjell Westö

Vattendansaren av Ta-Nehisi Coates

Vi är Orlando av Johan Hilton

Världar under vatten av Elin Nilsson

Året med 13 månader av Åsa Linderborg

 

Jo men, 30 böcker hinner jag säkert med i januari. Största problemet kommer definitivt inte vara att hitta passande böcker att läsa …

Vilka andra favoriter från 2020 får jag inte missa?

 

 

Photo by David Kaloczi on Unsplash

 

 

 

10 böcker jag inte hunnit läsa 2020

Året går mot sitt slut och det är snart dags att summera läsningen. Mycket har hänt i mitt liv och tyvärr en hel del mindre trevliga saker. Detta har gjort att jag läst ovanligt lite, men kanske framför allt att jag inte har orkat läsa alla typer av böcker.

Varje år brukar jag göra en lista med böcker från året som gått som jag vill läsa, men inte hunnit med. I år får jag se den som en inspiration för ledigheten och förhoppningsvis hinner jag läsa i alla fall några av titlarna innan vårens böcker vräker in. När listan väl finns är det lättare att gå tillbaka till den och faktiskt minnas böcker jag vill läsa.

Här är de tio utvalda böckerna:

Vi är Orlando av Johan Hilton påbörjade jag faktiskt i somras, men sedan glömde jag bort den och hade inte energi att återvända. Det verkar vara en väldigt viktig bok, men jag har inte orkat ta mig an denna amerikanska tragedi.

Genom märg och ben av Jaqueline Woodson är den första av författarens vuxenböcker som översätts till svenska. Den vill jag verkligen läsa.

Rotvälta av Tove Alsterdal utsågs till årets bästa svenska deckare och den vill jag verkligen läsa.

Tritonus av Kjell Westö tillhör de böcker jag planerade att läsa precis när den kom ut. Så blev det inte, men jag vill fortfarande läsa den.

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson vill jag läsa för att Wägner fascinerar mig. Däremot ger jag mig sällan på faktaböcker, men ett jullovsprojekt kan det bli.

Det långsamma livet av Abdellah Taïa vill jag verkligen läsa, men en ny bok av en favoritförfattare kräver en alldeles speciell lässtund. Gärna en lång, ledig dag då boken kan få fullt fokus.

Gisslan av Nina Bouraoui är ännu en bok av en favoritförfattare och ännu en som kräver en speciell lässtund. Hoppas på mycket lästid under julledigheten.

Inte av denna världen av Yaa Gyasi är en uppföljare till en favoritbok och det betyder att jag har stora förväntningar. Den vill jag läsa snart.

Sverigevänner av Arash Sanari stod på min läslista redan i sommar, men har inte blivit läst ännu. Efter nomineringen till Augustpriset blev jag ännu mer nyfiken, så snart kanske den blir läst.

Jungfrustigen av Philip Teir kan göra att jag faktiskt klarar min utmaning Boktolvan. Hög prio på den alltså.

 

Sedan finns ett gäng påbörjade böcker som är värda en om- och genomläsning. Bland dem märks Hamnet av Maggie O’Farrell.

Photo by Alisa Anton on Unsplash

Veckans kulturfråga v. 39 2020

I helgen är det dags för årets Bokmässa, som tyvärr är i digital form. Det får mig ändå att tänka på alla fantastiska författare jag lyssnat till och de jag fått äran att träffa. Som vanligt kan jag inte hålla mig till en fråga, utan det blir tre.

Vilken författarsamtal är det bästa du lyssnat på?

Vilken författare är du mest glad över att ha träffat?

Vilken författare drömmer du om att lyssna till och/eller träffa?

 

Tema författarmöten alltså!

Det är väldigt svårt att välja mellan de författarframträdanden jag lyssnat till och jag måste välja två. Dels Chimamanda Ngozi Adichies inledningstal på Stockholm Literature som var helt fantastiskt och Abdellah Taïas seminarium på Bokmässan 2016. Jag har sedan lyssnat på de båda författarna en gång till vardera, men första gången var något speciellt.

Möten då. Att ha fått träffa Kim Thúy och tillsammans med henne bokcirklat hennes fantastiska bok Vi är en så otrolig upplevelse att jag nästan inte tror att den är sann.

En författare jag drömmer om att lyssna till är Nina Bouraoui. Jag hade en biljett till ett framträdande i Stockholm för några år sedan, men lyckades inte få ledigt och kunde därför inte åka dit. Det var bittert, men förhoppningsvis kommer det en ny chans någongång.

Nu ser jag fram emot att få veta vilka författarmöten du varit med om och drömmer om.

 

Vad gör en bok riktigt bra?

Det är lätt att gnälla och lyfta fram saker som gör böcker dåliga, men faktum är att de flesta böcker jag läser är bra (de andra blir inte utlästa) och det måste ju vara något som gör dem läsvärda. Enligt de kritiker som skrev om sju dödssynder i böcker så är alla böcker dåliga på samma vis, men bra på olika och just vad som gör en bok bra är självklart lika subjektivt, kanske mer än när det kommer till att beskriva dåliga böcker. Det händer t.ex. att jag läser böcker som jag objektivt förstår är bra, men som inte alls talar till mig eller får mig engagerad på något vis. Dags att försöka reda ut vad som gör böcker riktigt bra.

  1. En levande miljö som finns med som en del av boken, men som inte tar över. Hade jag varit en fan av fantasyböcker skulle miljön kanske varit viktigare än den är för mig, men visst finns det favoritplatser som jag gärna läser om. Konsten är att gestalta miljön och få mig som läsare att förstå hur den påverkar karaktärerna. Miljön är så mycket mer än det vi ser. Det finns lagar och regler, skrivna och oskrivna, som påverkar allt och alla. Extra tydligt blir det t.ex. i Elena Ferrantes Neapelkvartett som inte hade blivit likadan om platsen varit en annan.
  2. Komplexa karaktärer vill man självklart ha och det ska vara logiskt att de beter sig som de gör. Däremot vill jag inte gärna ha en massa förklaringar till agerandet och definitivt inte onödiga beskrivningar av utseende som inte fyller någon annan funktion än att sexualisera karaktären. Allt för vanligt när det gäller beskrivningar av kvinnor. Hur mycket komplexitet som behövs beror självklart på genre och karaktärens funktion. Extra imponerande är det att som Marie Aubert i Vuxna människor lyckas teckna riktigt komplexa karaktärer med väldigt få ord. Det är riktigt skickligt.
  3. En personlig ton är viktigt. Självklart ska ett språk vara korrekt, men det räcker inte. Själv har jag svårt för ett allt för omständligt språk, men gillar inte heller när det blir för konstaterande och mekaniskt. Allt för sparsmakat ska det inte vara, gärna klurigt med väl valda ord, men inte svulstigt. Just det där med språk är viktigt för huruvida jag tycket om en bok eller inte. Innehållet är viktigt, men språket är det som får mig att återvända till en författare. Bland mina favoriter finns Nina Bouraoui, Abdellah Taïa, Ali Smith och Jeanette Winterson.
  4. Trovärdighet är central och utan trovärdighet faller en bok platt. Det betyder inte att berättelsen behöver vara realistisk, men de beslut som karaktärerna tar ska gå att förstå. Sedan finns ju de där ologiska besluten som inte sällan krävs för att få ut en karaktär mitt i natten i ett joggingspår, eller ner i källaren trots den trasiga lampan vilket kan funka ibland, men långt ifrån alltid. Gränsen mellan en trovärdig och en ointressant deckare är till exempel hårfin. I Främlingen av Elly Griffiths går huvudpersonen in i alla möjliga skumma delar av skolan där hon arbetar och det är inte helt logiskt, men funkar ändå.
  5. Inga lösa trådar eller logiska luckor, vilket gör samman med trovärdigheten egentligen. Det handlar om att knyta ihop allt på ett sätt som känns logiskt och att inte lägga trådar än vad som går att hantera. Samtidigt är det otroligt imponerande när en författare lyckas få ihop hur många trådar som helst utan att det blir varken krystat eller ologiskt, men det är inte något alla klarar av. Samlade verk av Lydia Sandgren är till exempel ett virr-varr av mer eller mindre långa trådar som i alla fall knyts ihop hyfsat, även om jag gärna skulle läsa 700 sidor till om karaktärerna.
  6. Avslöja lagom mycket för om allt förklaras in i minsta detalj blir det otroligt tråkigt. Inte heller är det speciellt roligt att läsa en hel bok och sedan inte då svar på de frågor som är centrala. Epiloger tycker jag däremot nästan aldrig om. Det blir ofta för gulligt och smörigt. Någon som är riktigt bra på att skriva tydligt, utan att bli övertydlig är Tessa Hadley.
  7. Spara på klichéerna eller driv möjligen med dem. Låt inte ett kärlekspar komma på att de egentligen är syskon eller barn att inse att de är adopterade eller att en familjehemlighet förändrar hela deras liv,  men i övrigt går det nog att vrida och vända på det förutsägbara och faktiskt skriva något nytt. Frågan är bara varför vissa, som Mhairi McFarlane, lyckas skriva ganska förutsägbara berättelser och ändå få mig att känna att det är nytt och fräscht.

Sedan är det ju det där med smak, förväntningar och lästillfälle, som alla påverkar hur läsupplevelsen blir. För mig är det viktigt att jag “klickar” med huvudpersonen, trivs i miljön och bryr mig så mycket om handlingen att boken faktiskt finns i mina tankar även då jag inte aktivt läser. De allra bästa böckerna stannar också kvar länge i minnet. Att sätta ord på vad det är som gör att en bok fastnar lite extra är ändå helt omöjligt.

Vilka ingredienser gör en bok bra för dig?

 

Photo by Noémi Macavei-Katócz on Unsplash

Till mina fina studenter

I år mer än någonsin har jag insett vilken ynnest det är att få lära känna unga människor och följa dem under några av de viktigaste åren i deras liv. Från de lite småtrumpna sextonåringarna till de nu ganska vuxna och definitivt kloka personligheter som de blivit. Någon som var arg på allt har mjuknat, en annan som var rädd för allt klarar mer än både hen och jag trott, någon som kämpade redan i ettan klarade alla tre kurserna i svenska med hårt arbete, någon annan klarar sig lätt men har kanske börjat ana att det finns ännu mer kapacitet, en kapacitet som jag sett och hoppas får ta plats, någon annan har förvandlats till någon som är blygast av de blyga till någon som tar plats och ännu en har rest sig från en jobbig period och nått målet. Varje någon är flera och alla är betydelsefulla.

Elever är den del av mitt yrke som jag aldrig kommer att tröttna på. Eleverna är grejen. Eleverna gör jobbet. Ja, jag svär över dem ibland och ja, det har också hänt att jag svurit åt dem. Årets studenter har gett mig ett gäng gråa hår, tro mig, men mest av allt har jag ändå tyckt om dem och framför allt tyckt om att följa dem utvecklas. Det blev så tydligt när jag lyssnade på deras senaste (sista) boksamtal och jag nästan grät en skvätt av de fantastiska litterära resonemang som de förde kring böckerna de läst och kring världen de beskrev. Vilka fina, empatiska och smarta ungar.

Idag tar en ganska stor och brokig klass esteter studenten. Eftersom mitt minne fungerar så att gamla elevers namn byts ut mot nya så fort det blir hösttermin (jag har en teori om att jag varje höst når det maxantal namn som min hjärna klarar och att några därför kastas ut) ska jag inte lova att jag kommer att minnas alla namn, men jag kommer att minnas alla elever. Vissa mer än andra, av både bra och kanske mindre bra skäl, men helt ärligt kan jag säga att ingen av de drygt trettio elever som idag säger hejdå till är något mindre än en väldigt intressant och bra person. Mycket kan sägas om elever som jag träffar, men tråkiga är de aldrig och det säger jag med kärlek.

Som traditionen bjuder så ger jag boktips på studenten, vilket inte torde överraska någon av mina studenter eller för den delen någon annan som känner mig. Några böcker och några författare som kan guida er i livet eller i alla fall lära er något om det.

För alla som är musiker eller gillar musik rekommenderar jag Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid. En fantastisk intervjubok om ett hyllat band under 70-talet där vi får veta hur de gick till när de spelade in sin mest kända skiva. Och nej, de har aldrig funnits, men det är likafullt en fantastisk bok.

Samlade verk av Lydia Sandgren är sjukt tjock, så det krävs en van läsare, men den som läser får följa två blivande författare och en blivande konstnär i Göteborg på 80-talet. Lägg därtill en period i Paris och ett mysterium med en försvunnen fru och mamma.

Vad får man egentligen skriva om kända personer? Nästan vad som helst tycker jag. Curtis Sittenfeld har bland annat skrivit American Wife, en roman om Laura och George W Bush och är nu aktuell med Rodham som handlar om hur det kunde ha blivit om Hillary Clinton aldrig gifte sig med Bill. En riktigt bra författare som rekommenderas.

Mot bakgrund av vad som händer i USA just nu och hur samhället där alltid behandlar delar av sin befolkning vill jag rekommendera Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones där vi får följa Roy och Celestial vars liv förändras när Roy mot sitt nekande döms för ett brott och sätts i fängelse.

Normala människor av Sally Rooney är en fantastisk bok om Conell och Marianne som växer upp i samma irländska småstad och sedan studerar vidare i Dublin. Den har blivit en fantastisk tv-serie, men boken är självklart bättre. Läs den.

Två författare som skriver om sexualitet och identitet på ett väldigt vacker sätt är Abdellah Taïa, Marockos första öppet homosexuella författare, nu bosatt i Frankrike och Nina Bouraoui med rötterna i Algeriet. Ni kan nästan välja vilken bok som helst av dessa genier, men ha tålamod, det går inte alltid så snabbt, men är väldigt vackert och tänkvärt.

Elin Boardy (bibliotekarie på Lerums bibliotek och en fantastisk författare) skriver i sin senaste bok Nätterna på Winterfeldtplatz om att bryta heteronormen och de minst sagt trånga könsrollerna under 20-talet. En berättelse om Hedvig som reser till Berlin för att bo hos sin faster och kliver in i en värld som har så mycket mer av allt än hon kunnat föreställa sig.

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig är en bok som är ganska svart, men också väldigt hoppfull. Författaren beskriver sin depression och ångest och vägen till ett bättre liv på ett sätt som är lätt att ta till sig både för den som själv mår dåligt, men också för de som har närstående som gör det.

Jag vet att jag försökte locka med några noveller av Haruki Murakami på frivillig basis så här i slutet på terminen och inser att få läste, men vill verkligen rekommendera er att upptäcka denna mycket annorlunda författare. Sunkiga könsroller säger en del, fascinerande berättelser om sårbara människor säger jag. Mer eller mindre surrealistiska dessutom. Novellerna jag delade med er är hämtade från samlingen Elefanten som gick upp i rök och jag rekommenderar också Kafka på stranden och Norwegian wood.

Apropå världslitteratur så måste ni verkligen upptäcka Chimamanda Ngozi Adichies böcker om ni inte redan gjort det. Jag lärde mig t.ex. massor om Biafra när jag läste En halv gul sol.

Bli bäst på att skriva genom att använda Svenska skrivregler eller inspireras av Bodil Malmstens Så gör jag. Allt Bodil Malmsten skriver är för övrigt inspirerande. Missa inte hennes dikter och inte heller Kristina Lugns, Tomas Tranströmers eller Per Wästbergs. Döda eller gamla nu, men så har det inte alltid varit.

Böcker jag ser fram emot i mars

Som vanligt kommer en massa nya böcker under vårens första månad. Det finns en rad böcker på listan som jag verkligen ser fram emot, men jag kommer självklart inte hinna läsa mer än en bråkdel. I mars har jag gett mig själv en utmaning att återse gamla favoritförfattare. Några sådana kommer som av en händelse ut med  nytt i mars.

Alltid hejdå, Alma Thörn, Galago, 1 mars

Mannen i bilen, Ilma Taska, Historiska Media, 2 mars

Han dör om du inte, Peter James, Harper Collins Nordic, 4 mars

Sidopersonen, Saara Turunen, Wahlström & Widstrand, 5 mars

Lärarinnans sång, Vigdis Hjorth, Natur & Kultur, 6 mars

Rippad, Josefine Adolfsson, Natur & Kultur, 6 mars

Albatross, Ann Cleeves, Albert Bonniers förlag, 10 mars

Museet för krossade drömmar, Elizabeth Buchan, ETTA, 10 mars

Efter solen, Jonas Eika, Modernista, 10 mars

Jungfrustigen, Philip Teir, Wahlström & Widstrand, 12 mars

Förhör, Magnus Dahlström, Albert Bonniers förlag, 13 mars

Min bror heter Jessica, John Boyne, B Wahlströms, 13 mars

Performance, Kajsa Grytt, Natur & Kultur, 13 mars

Den besvärliga Elin Wägner, Ulrika Knutson, Historiska Media. 13 mars

Gisslan, Nina Bouraoui, Elisabeth Grate Bokförlag, 16 mars

Jag ser allt du gör, Annika Norlin, Weyler förlag, 16 mars

Cold Case: Väg 9, Tina Frennstedt, Bokförlaget Forum, 18 mars

Närmar dig mjukt, Jacqueline Woodson, Natur & Kultur, 20 mars

Längs den lila linjen, Deepa Anappara, Bokförlaget Polaris, 23 mars

Huvudstupa, Carsten Jensen, Albert Bonniers förlag, 24 mars

Någon som du, Marc Levy, Sekwa förlag, 24 mars

Den sista människan, Gianfranco Calligarich, Brombergs förlag, 25 mars

En sista vinter, Håkan Norebäck, Bokförlaget Forum, 25 mars

En rum av lögner, Nicci French, Printz Publishing, 25 mars

Mitt liv utan dig, Betlehem Isaak, Brombergs förlag, 25 mars

Det som väntar mig, Parinoush Saniee, Ordfront förlag, 26 mars

Ganska nära sanningen, Anna Ahlund, Rabén & Sjögren, 27 mars

Korridorer, Ester Roxberg, Moa Eriksson Sandberg, Rabén & Sjögren, 27 mars

Bakvatten, Maria Broberg, Norstedts förlag, 30 mars

Ormarna, Sadie Jones, ETTA förlag, 30 mars

Parisaren, Isabella Hammad, Norstedts förlag, 30 mars

10 författare som format mitt 10-tal

I årets julkalender har jag bjudit på kulturella höjdpunkter från det här århundradets första två decennier. Idag knyter jag an till det genom att lista 10 författare som format mitt 10-tal. En uppgift som självklart är omöjlig, men jag har i alla fall lyckats skaka fram 10 favoriter som på olika sätt faktiskt påverkat min syn på världen.

Nina Bouraoui är en av mina husgudar och även om jag faktiskt inte läst alla böcker hon skrivit har de jag läst haft stor påverkan på mig. Det handlar om språket lika mycket som innehållet. Bäst är kanske Pojkflickan, där en ung flicka funderar över vem hon är. Är hon flicka eller pojke, algerier eller fransyska, straight eller gay? Just funderingarna kring identitet är alltid centralt i Bouraouis böcker.

Abdellah Taïa skriver böcker med en brutal ärlighet och orden går rakt in i hjärtat. Jag har haft nöjet att lyssna till honom vid två tillfällen och han är en fantastisk författare, men också en viktig röst i ett samhälle som blir allt mindre tolerant. Det här att författare bara ska skriva och inte uttala sig politiskt ger jag inte mycket för. Däremot bör de vara medvetna om att det de säger också påverkar publikens syn på det de skriver. Ett arabiskt vemod var den första boken av många jag läste av Taïa.

Chimamanda Ngozi Adichie har lärt mig mer om Nigeria än de flesta andra. Första boken jag läste av henne var En halv gul sol och den fick mig att läsa vidare för att lära mig mer om Biafra och de konflikter som fortfarande pågår i hennes hemland. Även Chimamada Ngozi Adichie är en viktig debattör och trots att boken We should all be feminists inte lärde mig så mycket nytt, var det tydligt när hon besökte Göteborg i samband med filmfestivalen 2014 att innehåller provocerade många som verkligen behövde provoceras.

Jonas Hassen Khemiri har skrivit flera betydelsefulla texter i tidningar, men också flera fantastiska böcker. Hans språk är fantastiskt och hans stil liknar ingen annans. Boken Jag ringer mina bröder började som en krönika om den misstänksamhet som drabbade väldigt många efter det misslyckade terrordådet på Drottninggatan. Sedan dess har Hassen Khemiri utmanat våra fördomar och förhoppningsvis fått i alla fall några att inse att alla inom en grupp inte är likadana.

Liv Strömquist har definitivt format mitt 10-tal tillsammans med andra serietecknare har hon nämligen hjälpt mig att upptäcka en helt ny genre. Strömquists bästa verk är utan tvekan Prins Charles känsla, men även Einsteins fru tillhör favoriterna. Nu väntar senaste boken Den rödaste rosen slår ut på att bli läst.

Jonas Karlsson har faktiskt också fått mig att uppskatta en för mig ny genre och jag har med glädje läst hans novellsamlingar, där Den perfekte vännen är favoriten. Jag tycker också väldigt mycket om hans kortromaner, kanske mest av allt senaste Regnmannen. Karlsson är kungen av skeva karaktärer som försätter sig i absurda situationer och jag älskar verkligen hans sätt att skriva.

Gillian Flynn har format spänningsgenren med sina tre böcker och det är egentligen lite sorgligt att det inte blivit fler. Pressen är, kan jag tänka mig, säkert stor efter att var och varannan bok jämförts med senaste Gone Girl, som också filmatiserats. Flynn har skapat spänningsromaner om skeva karaktärer med en rejäl portion svärta och jag önskar mig helt klart en ny, riktigt bra bok av henne väldigt snart. Min favorit hittills är Sharp Objects, men jag har ännu inte vågat se HBO-serien baserad på den.

Johannes Anyuru från Göteborg har vuxit under 10-talet och tillhör nu de största, svenska författarna. Själv tycker jag väldigt mycket om hans tidiga poesi, men senaste romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är också helt fantastisk. Jag tyckte också om En storm kom från paradiset, boken han skrev om sin pappa piloten som flydde hit från Uganda. Anyuru är en ordkonstnär av stora mått och tillhör helt klart mina absoluta favoriter.

Kim Thúy är en fantastisk författare och en fantastisk människa som jag haft glädjen att träffa vid ett par tillfällen och lyssna till än fler. Debuten Ru tog mig med storm och var en bok som inte liknade någon annan jag läst. Orden är så precisa och stämningen så speciell. Uppföljaren Mãn var också fantastisk, men bäst av de tre böcker som givits ut hittills än ändå fantastiska Vi. Kim Thúy har verkligen lärt mig massor och hennes böcker tillhör de bästa jag läst under 10-talet.

Mohsin Hamid från Pakistan skriver böcker om en kultur som jag vet lite om och som definitivt förtjänar en mer komplex beskrivning än vad media är beredd att ge. Den första boken jag läste av honom var Den ovillige fundamentalisten som berättar om en mans förändring efter 9/11 när människor runt honom börjar se på honom med rädsla. Jag funderar ofta på vad andras fördomar gör med de som drabbas och skräms av vårt samhälle där behovet av att utse syndabockar går ut över så många oskyldiga.

 

Vilka författare har varit en stor del av ditt 10-tal?

 

Alla människor har av naturen ett begär att få veta

Jag har absolut älskat Nina Bouraoui sedan jag läste den första boken av henne 2010. Det var Kärlekes geografi som handlar om hur en ung man som läst hennes självbiografiska bok söker upp henne och de två inleder ett förhållande. Om det inte hade varit den första boken av Nina Bouraoui jag läste hade jag blivit överraskad, då kärleken hon skriver om oftast handlar om den till en kvinna. Så är det t.ex. i Våra kyssar är avsked och Dockan Bella, som är hennes dagbok och troligen den bok beundraren i Kärlekens geografi läste. Varje bok av Nina Bouraoui är som en pusselbit i det som är hennes liv och senaste boken Alla människor har av naturen ett begär att få veta sitter ihop både med Dockan Bella och Pojkflickan, som handlar om uppväxten i Algeriet och funderingar över huruvida hon är fransk eller alger, flicka eller pojke och inte minst om hon älskar män eller kvinnor.

I Alla människor har av naturen ett begär att få veta möter vi en 18-årig Nina som bor ensam i Paris. Hon tillbringar mycket tid på klubben Kat, en klubb bara för kvinnor och där iakttar hon de andra gästerna snarare än interagerar med dem. Dessa delar kallas “Bli till” och de berättar om en ung kvinna som försöker hitta sig själv och komma fram till vad kärlek egentligen är för henne. Hon blir vän med Ely och förälskad i Julia, men mest känner hon sig utanför och annorlunda. Hon intalar sig själv att hon inte tillhör någon.

Avsnitten som kallas “Bli till” kombineras med “Minnen” och “Få veta”. De förstnämnda handlar om barndomsminnen, främst från Algeriet och hur hennes familj och äldre släktingar påverkat den hon är idag. Vi får i “Få veta” istället läsa om hur hennes föräldrar träffades, hur Algeriet såg ut när de flyttade dit och hur livet och landet förändrades när Frankrike lämnade.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta är en vacker och känslofylld bok. Jag tycker mycket om de korta textavsnitt grupperade under tre rubriker, som tillsammans ger fler pusselbitar i det pussel som är Nina Bouraoui. Mest intressant var det kanske att läsa om Algeriet, kanske för att det är något jag sällan läser om, men även texterna om den unga Nina som försöker hitta sig själv är väldigt fina. Det är något speciellt att läsa en bok av Nina Bouraoui. Hennes språk är något utöver det vanliga och känslorna beskrivs på ett ovanligt och ibland oväntat sätt. Få författare vågar vara lika ärliga som hon är.

En söndagssmakbit av Nina Bouraoui

En smakebit på søndag är en norsk bokbloggarutmaning som delas mellan bloggarna Betraktninger och Flukten fra virkeligheten. Idag är det den senare som ansvarar och du hittar inlägget här.

Idag bjuder jag på en smakbit från den allra första sidan i Nina Bouraouis senaste bok Alla människor har av naturen ett begär att få veta, en titel som i sig är ett citat av Aristoteles. Jag absolut älskar Nina Nouraoui och mest av allt tycker jag om hennes självbiografiska böcker där hon funderar mycket kring identitet och ursprung. I inledningen av den här boken konstaterar hon att hon bott en längre tid i sitt nya hemland Frankrike, än i Algeriet, livet där hon växte upp men lämnade som fjortonåring. Berättelsen i just den här boken kretsar hur hon blir kvinna och hur kärleken tyvärr lärde henne inte bara om åtrå, utan också om våldsamhet och underkastelse.

Citatet jag valt handlar dock om vad vi vet om andra människor:

Jag undrar vem i folkmassan som just blivit förälskad, vem som just har blivit lämnad, vem som har gått utan ett ord, vem som är lycklig, olycklig, vem som är rädd eller tar sig fram tillitsfull, vem som väntar på en ljusare framtid. Jag går över Seine, jag vandrar med de anonyma männen och kvinnorna och likafullt är de mina speglar. Vi bildar ett enda hjärta, en enda cell. Vi är levande.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: