Det är midsommar och veckans lista flyttar till fredagen. Dagens tema är blommor och självklart är de sju till antalet. Möjligen är de svåra att binda en krans av, men att sova med böcker under huvudkudden har i alla fall jag gjort förr.
Lila hibiskus av Chimamada Ngozi Adichie blev jag påmind om för några dagar sedan och faktiskt lite sugen på att läsa om för att sedan läsa den med elever.
Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius utspelar sig i en dystopisk framtid där privata avlivningskliniker tjänar stora pengar på människor som vill avsluta sina liv med klass.
Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist handlar om kärlek och bristen därpå. Strömquist funderar över varför vi blir kära och varför kärleken så ofta tar slut.
Fröken Liljekonvaljav Kristin Emilsson handlar om Liv som efter en separation flyttar tillbaka till sitt gamla barndomshem i villaförorten Flädersta.
Tistelhonung av Sara Paborn är en fin historia om kärlek som utspelar sig i två tider.
Blommor över helvetet av Ilaria Tuti får vara med även om det inte framgår vilka blommor det handlar om. Det här är en bra deckare som utspelar sig i fantastisk miljö.
Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén har jag faktiskt bara läst utdrag ur, men jag vill läsa mer av denna ”återupptäckta” författare
Målet i januari var att läsa några av de många böcker som gavs ut 2021 som jag inte hann med. Jag fortsatte med det även i februari och även om jag läst mycket färre böcker än jag brukar, hann jag med några bra som gavs ut förra året.
Grim, Sara Bergmark Elfgren (utgiven i oktober 2021)
Nattfalkarna, Elly Griffiths (utgiven i november 2021)
Frågan är om någon av dessa titlar hade tagit sin in på min topplista för 2021, om jag hunnit läsa dem då. Det skulle förvisso betyda att någon annan bok sparkas ut från listan och det tänker jag inte göra, men Sara Osmans debut hade troligen tagit sig in på vuxenlistan och Sara Bergmark Elfgren på listan för barn- och ungdomsböcker. Den absolut bästa boken jag läst hittills i år är Frändéns och De Geers brevväxling som självklart hade varit given på listan.
Liv Strömquists senaste bok Inne i spegelsalen handlar om vår tids besatthet av fysisk skönhet. En värld där utseendet kan göra kvinnor rika, men också sänka dem totalt. Frågan är om kvinnor som Kylie Jenner är offer för en osund kroppsfixering eller smarta entreprenörer. Kanske lite av båda, men det går inte att komma ifrån att de följs av massor av människor som inte sällan ser dem som ett ideal. Ett ouppnåeligt sådant. Nu är fixeringen vid kvinnans utseende inget nytt och inte heller idealet att vara smal. Strömquist tar oss med på en historisk exposé där hon bland annat introducerar läsaren för drottning Elisabeth av Österrike, kallad Sisi, som var den som levde i titelns spegelstad. Sisi var en av många kvinnor genom historien som fick sin status för att hon ansågs vacker och kampen för att förbli ung och vacker upptog en stor del av hennes tid.
Förutom historia använder sig Strömstedt av filosofi och sociologi för att förklara varför utseendet, och då främst kvinnors utseende, varit och är så otroligt viktigt. Det är intressant och underhållande, men också ganska sorgligt. I en tid då allt kan köpas för pengar har skönhetsindustrin exploderat och kapitalismen lever och frodas så länge vi tror oss kunna konsumera oss inte bara lyckligare, utan också vackrare. Mycket av det Strömquist tar upp är viktigt, men jag saknar den riktigt vassa kritiken som brukar vara hennes signum. Nu blir det ganska konstaterande, men den svarta humor som jag brukar älska finns inte riktigt där på samma sätt som i tidigare böcker. Det gör att budskapet inte heller går fram på samma sätt. Inne i spegelsalen är bra, men inte lika fantastisk som jag hade förväntat mig. Troligen gör det att fler läser, men jag saknar det vassa och det politiska.
Idag lägger jag fokus på en genre som jag förhållandevis nyligen upptäckte. Jag talar om serieromaner, eller grafiska romaner som låter lite finare. Serier var en ganska liten del av min barndom och när jag växt ur Bamse och Bobo läste jag aldrig serier. Det var först när jag började blogga om böcker som min läsning utvidgades till att innefatta även serieromaner. Här är fem favoriter.
Prins Charles känslaav Liv Strömquist, Galago, (2010) är en rolig, men också nattsvart berättelse om kärlek eller bristen därpå.
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall, Syster förlag, (2014), om att aldrig känna sig älskad av sina föräldrar och vad det gör med en.
Framtidens arab 1av Riad Sattouf, Cobolt förlag, (2015), är första delen i en självbiografisk serie om författarens uppväxt i Libyen och Syrien. Jag har läst de två första delarna.
Hey Princessav Mats Jonsson, Galago, (2002) är en bok om indiepop och känslor, som skulle kunna vara berättelsen om mitt liv.
Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago, (2020) är en bok för unga om föräldrar som skiljer sig. Vi får följa både huvudpersonen och hennes mamma som barn, då de båda drabbas av en skilsmässa.
Det går trögt med läsningen och ännu trögare med mina månadsutmaningar. Läshögarna växer och jag tänkte försöka beta av i alla fall några, nya titlar under november. Främst höstböcker, men också snackisar från tidigare i år. Bland titlarna finns ett gäng ungdomsböcker för att få in lite nytt på bloggen Boktips för unga. Det blev en lång lista, men drygt 30 böcker klämmer jag lätt, hrm …
I torsdags såg jag Pontus Stenshälls uppsättning av Kejsarn av Portugallien på Göteborgs Stadsteater och det fick mig att tänka på bra teateruppsättningar jag sett. De här fem var extra stora upplevelser.
En midsommarnattsdröm i regi av Eva Bergman på Backa Teater (1989) är min första, riktigt stora teaterupplevelse. Backa Teater höll till i det som kallades Bulten vid Backaplan. En helt fantastisk lokal. Mest minns jag Anders Ekborg som gjorde en helt fantastisk Puck, men även Puck Ahlsell, Ulf Dohlsten och Claes Malmberg gjorde intryck. Vi gick med klassen, jag måste gått i nian, och några av skådespelarna kom till skolan efter föreställningen.
Kliniken i regi av Lars Norén på Noréns garage, en scen knuten till Folkteatern i Göteborg (1997) är egentligen ingen föreställning jag minns jättemycket av rent innehållsmässigt, men jag minns Shanti Roney spelade rollen som en nynazist som är arg på allt och alla och känslan av att se något stort. Under den här perioder studerade jag till lärare och såg mycket teater.
Dom av Mattias Axelsson i regi av Jasenko Selimovic, Göteborgs Stadsteater (2001). Under en period då Stadsteatern renoverades användes Stora Teatern som scen och här såg jag Dom, en berättelse som anknyter till Backabranden, en central händelse i Göteborgs moderna historia. En ung Fares Fares stod på scenen och jag minns att jag var så berörd att jag grät på vägen hem.
Whatever LOVE means i regi av Anders Friberg och Sara Klingvall, Teater Tamauer/Hagateatern (2011) är en föreställning baserad på Liv Strömquists böcker Einsteins fru och Prins Charles känslasom bjuder på skratt, men också eftertanke. Sara Klingvall var fantastisk och föreställningen något utöver det vanliga. Jag har sett flera uppsättningar på Hagateatern med samma grupp och de är alltid bra.
Vi som fick leva om våra liv i regi av Mattias Axelsson, Backa Teater (2019) var en storartad teaterupplevelse och Axelssons sista uppsättning i Göteborg innan han flyttade till Dramaten och tog just den här föreställningen med sig. Vi som fick leva om våra liv bygger på svar från människor i olika åldrar, från olika delar av landet, på frågan “Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?” Många imponerande skådespelarinsatser, men Nina Zanjani imponerade nog mest.
Vi går in i september idag och det är officiellt höst. I september börjar höstutgivningen av böcker komma igång på allvar och min fråga den här veckan lyder därför så här:
Vilka boksläpp ser du mest fram emot i höst?
En av de böcker som jag verkligen ser fram emot är Jonas Karlssons nya novellsamling Nya människor i fel ordning som släpps 23 september. Jag brukar hävda att noveller inte är min grej, men Jonas Karlsson är det alltid oavsett vad han skriver eller gör. Dagen efter släpps Vackra värld, var är du av Sally Rooney och den ser jag också mycket fram emot.
Jag ser också mycket fram emot Liv Strömquists nya bok Inne i spegelsalen och det känns också spännande att äntligen få läsa mer om Rebecka Martinsson i Åsa Larsson Fädernas missgärningar.
Som vanligt önskar jag mig (minst) en månads semester för att hinna läsa alla höstnyheter som lockar. Listan med böcker jag ser fram emot i september är minst sagt lång.
That Artsy Reader Girl har tagit över Top Ten Tuesday från The Broke and the Bookish som startade utmaningen 2010. Jag behöver inspiration och bestämde mig därför för att hänga på den här tisdagen då temat är Books That Make Me Smile. Jag tänker mig just leenden, men ett och annat asgarv slinker med också.
Roddy Doyle är en favorit som är bra på att kombinera svärta och humor. Jag absolut älskar hans The Barrytown Trilogyoch funderar faktiskt på att läsa om de tre böckerna om den irländska familjen Rabbitte.
En annan favorit är Erlend Loe och roligast av hans böcker är nog ändå Doppler om mannen med samma namn som flyttar ut i skogen och blir vän med en älgkalv.
Lena Ackebos trilogi om systrarna Mona och Barbro som inleds med Världens vackraste man får mig verkligen att le om än inte gapskratta.
Caitlin Moran är rolig och charmig. Hennes How to be a womanfår mig att skratta åt eländet.
Sara Lövestams grammatikböcker är fantastiskt roliga och första gången jag läste Grejen med verb öppnade sig en helt ny värld.
”Whatever love means” sa Prins Charles och fick en egen bok i Prins Charles känsla om den där kärleken. Nu fortsätter Liv Strömquist sin undersökning av vad kärlek är i boken Den rödaste rosen slår ut. Lite mindre politisk kanske, men definitivt samhällskritisk. Leonardo DiCaprio fungerar denna gång som en av huvudpersonerna och hans långa rad flickvänner som alla är snarlika till utseendet. Vad är det egentligen som gör att han dejtar baddräktsmodell efter baddräktsmodell och varför hittar han aldrig den sanna kärleken?
Liv Strömquist funderar kring varför vi blir kära och varför kärleken så ofta tar slut. En teori handlar om att vi inte klarar av det faktum att kärleken inte går att kontrollera och att sann kärlek kanske måste innebära att ge upp i alla fall delar av sig själv. Är vi verkligen beredda att göra det? Är vi beredda att anpassa oss själva för att passa en annan människa och är det i så fall önskvärt?
Den rödaste rosen slår ut är intressant och tänkvärd expose över kärlekens historia. Fokus ligger nästan mer på text än på bild den här gången, men kombinationen är fortfarande det som gör läsupplevelsen till något speciellt.
