Månad: oktober 2020

Sammanställning av oktobers prisfokus

Mitt fokus under månaden som gått var litterära pris och det har blivit en rad inlägg i ämnet. Två av månadens kulturfrågor har tangerat ämnet en om favoriter bland nobelpristagare i litteratur och en om författare som sällan får priser, men som förtjänar mer uppmärksamhet.

Nobelpristagaren i litteratur 2020 avslöjades första torsdagen i oktober och även om Louise Glück var okänd för mig ser jag fram emot att stifta bekantskap med hennes texter. Några forna kulturkollare tippade vinnaren och ingen av oss gissade rätt. Jag skrev också ett eget inlägg med tankar kring priset.

Mer om Nobelpriset då jag publicerade en lista med 10 bra böcker som fått Nobelpriset och apropå Svenska Akademien så blir de i december fulltaliga efter att två nya ledamöter presenterats. Läs mer om dem här.

Årets bok delades ut 9 oktober och vinnaren var Där kräftorna sjunger. Årets prisutdelning var digital och jag saknade definitivt den trevliga tillställning som utdelningarna på Bokmässan brukar vara.

Den 19 oktober avslöjades de nominerade till årets Augustpris och jag hade inte många rätt när jag tippade dagen innan. Båda listor innehåller dock med säkerhet bra tips på läsning.

Den 25 oktober avslöjade Svenska Deckarakademin de nominerade till priset Årets bästa kriminalroman i tre kategorier, Årets bästa svenska kriminalroman, Årets bästa översatta kriminalroman och Årets bästa debutant.

Den 27 oktober var det dags för Nordiska Rådets litteraturpris 2020 och jag fokuserade på vinnaren i barn- och ungdomsklassen. Läs om vinnarboken Vi är lajon! här.

Recensioner av Humlan Hanssons hemliga liv, nominerad till Augustpriset och Lite död runt ögonen, nominerad till Årets bästa kriminalroman finns också att läsa.

Ett inlägg i serien boknostalgi har det också blivit och det handlar om en tidigare augustprisvinnare.

 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

 

Lite död runt ögonen

Eftersom David Ärlemalm nominerats till Svenska deckarakademins pris för årets bästa debut publicerar jag ett inlägg om hans bok Lite död runt ögonen, som jag skrev för Kulturkollo i januari 2020.


Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.


Inlägget publicerades ursprungliga på Kulturkollo 2020-01-21

Vi är lajon!

Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationer av Jenny Lucander tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomspris 2020 och det måste självklart uppmärksammas!

Vi är lajon! handlar om två bröder och det är den äldste som berättar. Bröderna älskar att leka och favoritleken är att de är lajon som bor på savannen och jagar gaseller och gnuer. De är farliga och ryter, rivs och anfaller. Ibland smyger de tyst, tyst och det händer att de ligger i en lajonhög och latar sig.

Så händer det en dag att lillebror inte vill vara med och leka. Han har ont i magen och vill stanna i sängen. Storebror kallar honom “bajsgasell” och tycker att han är tråkig. Ännu tråkigare blir det när han måste åka till doktorn, fast storebror envist hävdar att “lajon går till veterinären”. Han vill inte heller sitta och prata i soffan med mamma, för sådant gör inte lajon.

Lillebror läggs in på sjukhus och sängen med sitt galler liknar en bur på zoo, tycker storebror. Från lillebrors kropp går slangar och sladdar och snart tappar han sin lajonpäls. Storebror gör allt för att lätta upp situationen och de båda lajonbröderna ger ut på äventyr i sjukhusets korridorer. De träffar en tantzebra och fångar en gubbflodhäst innan de måste återvända till rummet och sängen.

Vi är lajon! är både sorglig och hoppfull. Kärleken mellan de två bröderna skildras på ett riktigt fint sätt och Jenny Lucanders illustrationer är helt fantastiska. Som vuxen vet jag att det är rätt illa med lillebror och illustrationerna mer än texten visar föräldrarnas oro. Samtidigt blir det tydligt att storebrors fantasi och hans nästan krampaktiga längtan att skapa ett normalt liv i en onormal situation faktiskt gör skillnad. Det går inte att bota lillebror, men han kan fortsätta leken de älskar.

Hade jag läst den här boken för barn? Om det fanns någon sjuk i vår närhet så hade jag absolut gjort det. Däremot är jag inte helt säker på om jag gjort det annars. Visserligen har boken ett slut som inte på något sätt är eländigt, men inte heller helt hoppfullt då lillebror finns kvar på sjukhuset och fortfarande är sjuk. Som tröst i en svår situation tror jag ändå att Vi är lajon! kan vara riktigt bra. Det är en väldigt fin och gripande bok på många sätt och illustrationerna tillhör de bästa jag sett. Färgglada, fantasifulla, men ändå realistiska och dessutom detaljrika. Bilder att tala om helt enkelt.

I juryns motivering till varför just Vi är lajon! tilldelades Nordiska rådets litteraturpris lyfts det fram att boken verkligen tar ett barnperspektiv och så är det helt klart. De framhåller också föräldrarnas roll och skriver: “[g]estaltningen av föräldrarnas omsorg och förtvivlan är verkets smärt- och vilopunkter” vilket är en fin formulering som tydligt berättar hur föräldrarnas agerande skildras på ett lågmält, men ärligt sätt. Att slutet skulle vara en antydan om att “ett nytt Nangijala finns” vill jag inte tänka på, då jag hoppas att brödernas lajonjakt faktiskt kan fortsätta i denna värld.

Ett stort grattis till Jens Mattsson och Jenny Lucander till priset och inte minst till en riktigt fin bok.

Veckans kulturfråga v.44 2020

I söndags ställde vi om klockan till vintertid och det är verkligen mörkt och höst på riktigt. Hösten är helt okej de få dagar det inte regnar på tvären här i göteborgstrakten, men mörkret har jag svårt att klara av. Veckans kulturfråga handlar dock om att lyfta bra saker med hösten och då i kulturell form. Det kan vara böcker, filmer, tv-serier, sånger eller något annat kulturellt.

Vilka är dina favoritskildringar av hösten?

 

Hösten är som vackrast när den visar all sin färgprakt och serier som utspelar sig i nordöstra USA brukar vara extra höstvackra. I serien Gilmore Girls, som utspelar sig i Connecticut är det nästan alltid höst eller möjligen vinter.

När det gäller höstböcker så vill jag lyfta charmiga Ett litet steg på vägen av Jenny Fagerlund som faktiskt får mig att uppskatta hösten och nästan få mig att drömma om vildmarksvandringar. Men bara nästan.

En sång som jag absolut älskade som barn är Höstvisa med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Självklart ska det vara Arja Saijonmaas version.

 

Jag stannar i Göteborg

Eftersom jag just missat en resa till Spanien är jag inte riktigt redo att ens drömma om resor just nu. Istället kommer jag idag att stanna i min hemstad Göteborg. Känn ingen sorg, det är en fin stad att vara i. När man går genom staden står det klart att det finns få städer som min. I alla fall när solen skiner och det går att glömma alla dagar med regn på tvären, en göteborgsk tradition som jag är minst sagt skeptisk till.

Vad finns det då för bra böcker om Göteborg? Ganska få egentligen, men jag har ett dussin titlar jag vill lyfta fram. Nio jag läst, en jag läser just nu och två jag vill läsa.

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson handlar om Felix som just separerat från sin fru och drömmer sig bort till en tid då livet precis börjat. Året är 1989 och Felix anländer i Göteborg. Han ska bo i en lånad lägenhet på Volrat Thamsgatan, men hänger mest hos sin flickvän Kattis som bor i ett kollektiv där Engelbrektsgatan möter Vasagatan. Där bor också Egil, som står på kontraktet och som trummar sina anhängare i extas, Uffe, som älskar sin skrivmaskin och vill skriva som Céline och därför skriver av Resa till nattens ände och så Jasmine och hennes pojkvän Krister, som istället älskar datorer. Något hemskt händer i lägenheten och 25 år senare vill Felix reda ut hur det hela egentligen gick till. En fin bok om udda karaktärer och en fin göteborgsk miljö.

Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut och handlar om tvillingarna Mary och Anne. När deras pappa drar på semester under sommaren får de bo i hans lägenhet på Kastellgatan. Det är sommaren då de går från att vara barn till att bli vuxna. Sommaren de träffar Emilia Hagman och tillsammans med hennes grupp deltar i seanser för att hitta den försvunna flickan Wilma. En bok som inte liknar någon annan och en helt fantastisk sådan.

Marcus Birro är kanske inte en person jag nödvändigtvis vill lyfta, men det går inte att komma ifrån att hans bok Att leva och dö som Joe Strummer är fantastisk. Kanske extra så för att han beskriver mitt Göteborg under den korta, men intensiva tid då jag hängde ute långt in på nätterna. Jag tog studenten 1993 och de år jag gick ut som mest var det Kompaniet och Magasinet som gällde, förutom Kårens humanistpubar på torsdagar. Jag ville ha indie, mycket Blur, Oasis och Pulp, kanske lite Broder Daniel. Brorsorna Birro stod ofta i ett hörn på Kompaniet, de udda poeterna som alla kände till, men få kände. I Marcus Birros bok reser en man tillbaka till Göteborg efter tio år för att begrava en gammal vän. Han tänker då tillbaka till just den tid och en stad som också var min.

Även huvudpersonen i Valle Wigers God natt, oktober, hänger huvudpersonen på Kompaniet och det är riktigt kul att läsa om den värld jag upplevde, kanske lite från sidan, men samtidigt mitt i. Wigers huvudperson Adam växer upp i Landala och staden är en tydlig karaktär i boken. Vi får möta en familj som går sönder och en pojke som blir en man som försöker leva vidare trots allt.

Ett annat Göteborg skriver Kadir Meral om i boken Pojken som följer sin skugga där vi träffar Memo som flydde från Kurdistan till Sverige som barn. Familjen hamnade i förorten Angered och där lever de ett liv som på många sätt är mer kurdiskt än svenskt. När han börjar studera på lärarprogrammet i Göteborg förändras hans liv på många sätt. Det här är en bok som verkligen försöker förklara hur förorten fungerar, istället för att skuldbelägga eller måla ut dess invånare som monster. Den är mycket bra.

Johannes Anyuru skriver alltid mer eller mindre uttalat om förorten i Göteborg. I diktsamlingen Omegavandrar han på Hisingen och minns sin döde vän. Det är en av de vackraste diktsamlingar jag läst och även om staden inte spelar huvudrollen finns den alltid där i nuet och i minnena.

På Hisingen bor också Staffan som är huvudperson i Hanna Landahls bok Under två timmar. Titeln är den tid han drömmer om att springa Göteborgsvarvet på och han gör verkligen allt och lite till för att lyckas. Allt för att imponera på en yngre och mer vältränad kollega. Staffan är en rätt hopplös typ, men det går inte att låta bli att tycka om honom. Han försöker så mycket, men ändå lyckas han varken bli den perfekte maken, pappan eller för den delen löparen.

Ragga som du shoppar av Lin Jansson är en riktigt rolig bok om Lovisa som närmar sig 30, men fortfarande lever som en tonåring. Hennes jobb i en vildmarksbutik i Nordstan känns tillfälligt, lägenheten i Västra Frölunda är långt ifrån en dröm och så saknar hon den perfekte pojkvännen, eller någon pojkvän alls faktiskt. Det här är en bok att gapskratta till, men under skrattet finns också väldigt mycket allvar. En riktigt bra bok helt enkelt.

Deckare har det skrivits om Göteborg och en av de författare som jag följt länge (om än inte det senaste) är Åke Edwardson. Innan han skrev om Erik Winter fick han deckarakademins debutantpris för boken Till allt som varit dött om privatdetektiven Jonathan Wide som bodde precis i mina gamla kvarter i Majorna.

Just nu läser jag Samlade verk av Lydia Sandgren som beskrivits som en storslagen debut. Jag har läst ungefär 1/4 och lärt känna huvudpersonen Martin Berg hyfsat väl. I nutid arbetar han som förläggare. I dåtid träffar han sin vän Gustav Becker på gymnasiet, vilket förändrar hans liv. I nutid förbereds en stor utställning om den store konstnären Gustav Becker och det betyder att porträtt av Martins fru och Rakels mamma pryder staden. Än så länge tycker jag att Samlade verk är en bra bok och jag tycker mycket om göteborgsmiljöerna. Däremot finner jag den alldeles för mångordig och omständlig. Få historier kräver mer än 500 sidor för att berättas och jag har redan en känsla av att Sandgrens roman hade kunnat kortats rejält och funkat lika bra om inte bättre. Jag gillar dock Cecilia, den nu försvunna kvinnan, väldigt mycket och hon gör att jag vill läsa vidare.

Och så de jag vill läsa …

Jag har visserligen läst en av Eija Hetekivi Olssons böcker, men inte någon om Miira. Debuten Ingenbarnslandfrån 2012 var riktigt stor då den kom och jag har tänkt tusen gånger att jag borde läsa den. Kanske är det dags nu. Den utspelar sig i förorten Gårdssten där Miira går i finneklass och är arg på allt och alla.

Den stora utställningen av Marie Hermansson utspelar sig 1923 under jubileumsutställningen i Göteborg då Albert Einstein ska hålla sin Nobelföreläsning. Jag har köpt boken signerad, men inte lyckats få tummen ur att läsa den. Dumt.

 

Vilka böcker från Göteborg har jag glömt?

 

Bild: Henrik Sendelbach CC BY-SA 3.0


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 14 april 2020 och känns aktuellt fortfarande. Inga resor på det stundande höstlovet och knappt några i sikte.

Eftersom jag missat flera ungdomsböcker i min sammanställning vill jag nu lägga till Sommarplåga av Hanna Jedvik, som visserligen till största del utspelar sig på en ö i närheten av Göteborg, men huvudpersonen och hennes pappa bor i Majorna. Jag är riktigt nyfiken på På andra sidan bron som är en fristående fortsättning. Även Christina Lindström har skrivit böcker i göteborgsmiljö. Finns det björkar i Sarajevo? utspelar sig bland annat på Liseberg och i Jack ser huvudpersonen med samma namn sin kärlek Freja för första gången när han sitter på en spårvagn och hon ligger på spåret.

De nominerade till priset Årets bästa kriminalromaner

Varje år utser Svenska Deckarakademin årets bästa kriminalromaner i två klasser, Årets bästa svenska kriminalroman och Årets bästa översatta kriminalroman. Nytt för i år är att även fem debutanter nomineras till ett debutantpris, något som tidigare delats ut vissa år, men då utan nominerade. Totalt femton titlar av lika många författare är nominerade. Svenska deckarakademien skriver på sin hemsida att 135 böcker anmälts i år och att det för första gången sedan priset grundades 1982 endast är kvinnor som är nominerade i den svenska klassen. Bland de översatta böcker och bland debutanterna är fördelningen mer jämlik.

Vinnarna i de tre kategorierna, samt av Spårhunden, priset till årets bästa barn-och ungdomsdeckare, att offentliggöras den 22 november.

De nominerade är:

 

Årets bästa svenska kriminalroman

Rotvälta av Tove Alsterdal (Lind & Co)
Mig skall intet fattas av E.L. Dezmin (DareMe Publishing)
Ödesmark av Stina Jackson (Albert Bonniers Förlag)
Stormvakt av Kristina Ohlsson (Forum)
Nämn inte de döda av Christina Wahldén (Forum)

Kommentar: 

Jag har endast läst en av de nominerade, nämligen Ödesmark, men har böckerna av Ohlsson, Wahldén och Alsterdal på min läslista. Dezmins bok har gått mig förbi, men låter ganska spännande.

Årets bästa översatta kriminalroman

Alltid en dotter av Amy Engel (The Familiar Dark, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)
Ingen utväg av Cara Hunter (No Way Out, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)
Villebråd av Deon Meyer (Prooi, övers. Mia Gahne; Weyler)
Verkliga brott av Denise Mina (Conviction, övers. Boel Unnerstad; Modernista)
Ytspänning av Olivier Norek (Surface, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

Kommentar: 

Även i denna kategori har jag läst en av de nominerade, nämligen Ytspänning och den var riktigt bra och språkligt mer välskriven än de flesta böcker i genren. Engel lockar, Mina gillar jag men har tappat bort, men Meyer har jag aldrig riktigt fastnat för. När det gäller Hunter så är den nominerade boken den fjärde i en serie, så möjligen kommer jag att läsa första delen.

Årets bästa svenska debut

Blodsband av Edvard Fenvik (Lind & Co)
Dödssynden av Maria Grund (Modernista)
Clara av Jens Lönnaeus (Historiska Media)
Det sista livet av Peter Mohlin & Peter Nyström (Norstedts)
Lite död runt ögonen av David Ärlemalm (Forum)

Kommentar:

En bok läst även här och även om Lite död runt ögonen är bra är jag lite överraskad över att den kategoriseras som kriminalroman. Edvard Fenviks debut låter riktigt spännande, liksom Jens Lönneus. Grunds bok kan säkert vara bra, men allt för mycket fokus på barn gör mig tveksam. Mohlin och Nyström har skrivit första delen i en planerad serie och den kan nog vara något för mig.

Spårhunden för årets bästa barn- och ungdomsdeckare

Det går en mördare lös – en historia från 1721 av Kalle Holmqvist (Liber)
Den stora bankbluffen av Elin Hägg (Opal)
Diamantkungen av Peter Lindström (Rabén & Sjögren)

 

 

Photo by ???? ??? on Unsplash

 

 

Humlan Hanssons hemligheter

Humlan Hanssons hemligheter är skriven av Kristina Sigunsdotter och effektfullt illustrerad i svartvitt av Ester Eriksson. Vi får följa Humlan vars liv förändras när hon får vattkoppor. Över hela kroppen sprider sig 103 kliande röda koppor och gör att hon måste stanna hemma i två hela veckor. Tillräckligt lång tid för att allt ska vara förändrat när hon kommer tillbaka. Då har nämligen hennes enda vän Nour börjat hänga med hästtjejerna och tillbringarna nu rasterna med att leka häst i bara trosorna. Som om det inte vore nog att Humlan och Nour går i olika klasser. Nu är Humlan inte bara ensam i klassrummet, utan helt ensam på skolan. Visst finns Vanten, men han är så otroligt tråkig. Knappt bättre än ingen alls.

Humlan Hanssons liv förändras också på andra sätt. Mitt under en familjemiddag börjar henne faster Fanny att skrika och slänger sedan ett glas vin i väggen. Den röda fläcken går inte bort, utan pappa får hänga en tavla över den. Efter händelsen hamnar Fanny på sjukhuset, något som kallas Vuxenpsyk och Humlan hälsa på henne i smyg. En av många hemligheter som Humlan Hansson har. Humlans mamma tycker inte om faster Fanny och Humlan förstår inte riktigt varför. Fanny är konstnär, precis som Humlan vill bli och när hon var barnvakt för Humlan gjorde de alltid konst. När de tillsammans målade magnoliaträdet med svart färg fick faster Fanny inte vara barnvakt längre.

Är det här en passande bok för barn? Det tycker jag, men kanske inte att läsa själva. Humlan Hanssons hemligheter är på många sätt en nattsvart bok, men den slutar hoppfullt och förflyttar sig raskt mellan “vanliga” problem med kompisar och det mer ovanliga problemet med en faster som mår psykiskt dåligt och verkligen ser världen i svart. Att läsa om Humlan är ett äventyr. Hon är frispråkig, rolig och vass. En elvaåring som ser livet med ganska vuxna ögon, men som ändå verkligen är ett barn med allt vad det innebär.

Sommaren 85

Jag fyllde elva år 1985 och är några år yngre än huvudpersonen Lena i serien Sommaren 85. Hon drömmer om att åka på språkresa till Hastings (jag var där på språkresa några år senare) men hennes mamma Åsa har svårt att få ihop de pengar som behövs. Att låna pengar av sina föräldrar eller Lenas väldigt frånvarande pappa är inget alternativ. Åsa vill stå på egna ben och tar hellre en massa extrapass på jobbet än ber någon om hjälp.

Åsas föräldrar Barbro och Stickan spelas av Lotta Tejle och Mats Blomgren, som båda gör helt fantastiska rollprestationer. För mig är kanske Tejle seriens största behållning och hennes kamp för att få liv i sitt äktenskap berör verkligen. Jag tycker också om att följa Lena, spelad av Elina Sätterman, som drömmer om sin bästa sommar någonsin. Visst är Sätterman lite osäker ibland, men jag tycker ändå att hon gör en fin rolltolkning. Extra roligt är det att följa hennes väg mot ett allt större självförtroende. Däremot har jag lite svårt för Emma Broomés gestaltning av Åsa, en karaktär som hade kunnat vara intressant, men nu mest blir parodisk.

Sommaren 85 utspelar sig i det fiktiva lilla samhället Braxinge som bygdens starke man Janne, spelad av Morgan Alling gör allt för att sätta på kartan. Senaste planen är en gigantisk korvfest. Skildringen av Braxinge och dess invånare är ganska charmig och 80-talskänslan är total. Jag absolut älskar kostymerna, scenografin och inte minst musiken. Ibland blir det dock lite väl mycket buskis och vissa bikaraktärer blir mer pinsamma än underhållande. Trots ojämnheten ser jag färdigt på Sommaren 85 och det handlar helt om att jag vill veta hur det går för Barbro och Lena. Idén är bra, manuset inte lika klockrent, men det är roligt att få kliva in i den helt andra värld som fanns 1985.

Born a crime av Trevor Noah

Egentligen har jag ingen direkt relation till Trevor Noah, men hans självbiografiska bok Born a crime dök upp ofta i mina flöden, vilket gjorde att jag prioriterade att läsa den. Det är jag glad att jag gjorde. Born a crime har undertiteln Stories from a South African childhood och den lät mig upptäcka platser jag aldrig läst om förut, få ta del av situationer som jag aldrig upplevt och faktiskt inse saker jag faktiskt aldrig reflekterat över tidigare.

Trevors pappa hette Robert och var en vit man från Schweiz som modern hade ett kort förhållande med. Ett förhållande som i apartheidsystemets Sydafrika självklart sågs som ett brott. Modern Patricia är utan tvekan en kvinna som på många sätt är imponerade och just gällande fadern till sitt äldsta barn handlar det helt enkelt om en man hon tycker om, men som hon inser aldrig kommer att bli en del av hennes liv. Ett problem som inte riktigt tycks röra henne. Trevor Noahs två yngre bröder har en annan pappa, som på pappret känns som ett sämre val. Att lämna ett äktenskap visar sig dock vara svårare än i princip allt annat.

Vi får följa Trevor Noah under hans uppväxt i Johannesburg, som de första åren främst handlade om att han skulle gömmas för omvärlden. Förhållanden mellan svarta och vita var förbjudna och kunde leda till fängelse, vilket betydde att ett färgat barn var ett bevis på att ett brott hade begåtts. Sedan växer han upp och rör sig ute i samhället, men då främst från hemmet till någon av alla de kyrkor som mamman går till. Olika för olika dagar i veckan.

När han blir äldre är det en dator med cd-brännare som förändrar hans liv och han livnär sig på att sälja piratkopierade cd-skivor. En av många kreativa sätt att tjäna pengar och skapa sig något slags liv. Det är mycket elände som beskrivs, men Noah lyckas berätta sitt livs historia utan att måla allt i svart, men också utan att bagatellisera den ojämlikhet han upplevt.

Born a crime är en intressant och relevant bok som levandegör ett samhälle som påverkades och fortfarande påverkas av det system som handlade om att sortera människor utifrån hudfärg. I Sydafrika fanns det ett officiellt sätt att sortera, men visst är det så att sorteringen pågår även på andra platser, även här.

10 bra böcker av författare som fått Nobelpriset

Idag bjuder jag på en lista med bra böcker av nobelpristagare i litteratur som tidigare publicerats på Kulturkollo. Listan hade kunnat bli mycket längre, men jag tvingade mig själv att koka den till tio absoluta pärlor. Håller du med, eller hade du velat se andra böcker på listan?


Trots de senaste årens kalabalik i och kring Svenska Akademien går det inte att komma ifrån att Nobelpriset i litteratur är något speciellt. Många av de absolut bästa böcker jag läst är skrivna av nobelpristagare och här är tio favoriter (som krävde att väldigt många fler valdes bort). Årtalen inom parentes är det år författaren tilldelades priset.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Sverige, (1909)

En myllrande berättelse med den före detta prästen Gösta Berling i centrum. En fantastisk bok med så många detaljer att den kan läsas om och om igen.

Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill, USA, (1936)

En fantastisk pjäs som jag både läst och sett. Vi får följa familjen Tyrone under en lång dag och ta del av en mängd konflikter och hemligheter.

Pion av Pearl S. Buck, USA, (1938)

En bok som utspelar sig på 1800-talet i Kina där den unga kvinnan Pion säljs till en judisk familj där hon fungerar som hushållerska. När hon efter några år blir förälskad i sonen David och kärleken visar sig vara besvarad uppstår problem.

I väntan på Godot av Samuel Beckett, Irland, (1969)

Ännu en pjäs som jag absolut älskar. Jag har både läst och sett den flera gånger och är väldigt sugen på att se föreställningen som går på Dramaten just nu där Jonas Karlsson och Johan Ulvesson spelar Estragon och Vladimir.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn, Sovjetunionen, (1970)

En självbiografisk och kontroversiell bok om livet i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet som är både välskriven och viktig.

Sena dikter av Wisława Szymborska, Polen, (1996)

En samlingsvolym bestående av Szymborskas tre sista diktsamlingar Ett kolonHär och Nog nu. En fin samling som förstärker min kärlek och beundran till denna fantastiska poet.

Blindheten av José Saramago, Portugal, (1998)

I en stad drabbas större delen av befolkningen av en plötslig blindhet. När de tror att ingen ser dem förändras invånarna till det sämre och gör de mest gräsliga saker för att klara sig själva på bekostnad av andra.

Onåd av J. M. Coetzee, Sydafrika, (2003)

I ett Sydafrika där apartheidsystemet är ett minne blott finns fortfarande en spänning mellan svarta och vita. När universitetsläraren David blir uppsagt från sitt jobb flyttar han till sin dotter Lucy som driver en gård. På landet är konflikten ännu mer tydlig.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Österrike, (2004)

En fascinerande berättelser om två kvinnor och deras drömmar om ett lyckligt liv och framför allt ett lyckligt äktenskap. Jelineks språk är helt klart något utöver det vanliga.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fantastisk novellsamling om vanliga kvinnors ovanliga öden. Till mina favoriter hör novellerna “Tröst” och “Flytande bro”.

 

Vilka är dina favoritverk av de författare som fått nobelpriset?


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 26 november 2019

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: