Läst 2021

Fädernas missgärningar

“När Ragnhild Pekkari bestämde sig för att dö blev livet lite lättare att leva.” Så inleds Fädernas missgärningar som avslutar Åsa Larsson serien om Rebecka Martinsson. Sex böcker har det blivit totalt och det har hunnit gå tolv år mellan första och sista boken. Rebecka lever ensam och hennes före detta pojkvän har träffat en ny kärlek. Hon saknar honom och förbannar sig själv för att hon förstörde något som egentligen gjorde hennes liv bättre. Jobbet är inte heller speciellt roligt längre och hon är allmänt ganska låg.

Ragnhild, kvinnan som vill dö, ger sig ut på en skidtur och planen är att gå genom isen. Det är slutet av april och dagtid är isen inte alls särskilt stabil. Hon har sett ut en snöbrygga med strömmande vatten under och tänker att det är det perfekta stället att drunkna på. Planen är att skida ut dit, dricka lite kaffe och sedan dö. Ragnhild har ganska nyss gått i pension och har ingen eller inget kvar att leva för. Ingen skulle heller sakna henne om hon försvann. Det är hon säker på. Inte ens dottern Paula, för hon har helt valt sin far och Ragnhild har tappat kontakten både med henne och sina barnbarn.

När hon ute på isen och dricker sin sisa kopp kaffe ringer telefonen och en ung man i andra änden berättar att Ragnhilds bror Henry inte har hämtat sina beställda varor, något han gör varje vecka. Kan hon undersöka om något hänt honom? Ragnhild och Henry har inte haft kontakt på över trettio år, men Ragnhild har ändå svårt att göra annan än att skida över isen till ön där brodern bott ensam i mer än 50 år, för att undersöka vad som hänt. Hon nästan önskar att han är död, för risken är annars att han gör henne så förbannad att hon behöver slå ihjäl honom. Så tänker hon i alla fall när hon svär sig fram på skidorna.

Det visar sig att Ragnhilds önskan slår in. Henry är mycket riktigt död och när Ragnhild undersöker huset hittar hon spår efter fler människor och faktiskt också ett lik i en stor frys. Mannen i frysen har legat där länge och är den kände före detta boxaren Börje Ströms far, som försvann under en semester på ön. Börje har i alla tider trött att fadern övergav honom och tvingas nu rota bland minnen som han försökt förtränga. Fallet är preskriberat, men rättsläkaren Lars Pohjanen lovar Börje Ström att rota i vad som hänt hans far. Han ber Rebecka Martinsson om hjälp och hon blir en del av fallet, något som visar sig vara lite problematiskt då hennes mamma Virpi var fosterbarn hos familjen Pekkari. Det hela blir alltså mer personligt än hon tänkt från början, men det är inte bara av ondo.

Min enda invändning mot Fädernas missgärningar är att jag tycker att den är lite för lång och lite för mångordig. Samtidigt är det en intressant historia, speciellt fint är det att läsa om Börje Ström både i dåtid och nutid. Jag tycker också om att Åsa Larsson försöker att knyta ihop de lösa trådar som funnits under serien, för att lämna Rebecka Martinsson på en okej plats. Nu är jag väldigt nyfiken på vad Larsson ska hitta på härnäst. Är Martinssons berättelse verkligen avslutad, eller är det bara så att hon är färdig med Kiruna?


Om boken

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, Albert Bonniers Förlag, (2021), 580 sidor

Utsedd till Årets bästa svenska kriminalroman 2021 av Svenska Deckarakademin

Senseis portfölj

Sista boken jag läste 2021 var Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, en stillsam och gripande berättelse om vänskapen mellan en ung kvinna och hennes före detta lärare. Han heter Matsumoto Harutsuna, men hon kallar honom Sensei som man kallar sina lärare och andra som anses kloka. Han kallar henne Tsukiko-san för att visa en slags närhet om än avvaktande och nästan distanserad. De möts av en slump och Sensei minns sin gamla elev, främst för att hon var ganska dålig på japanska. Nu när hon snart fyller 38 är de båda vuxna och på många sätt jämngamla. De träffas ute och pratar en massa medan de äter gott och dricker en massa sake. En annorlunda vänskap kan tyckas, men viktig för dem båda.

Senseis portfölj är en tunn bok med stort innehåll. Mycket stillsam och vacker om två människor som behöver varandra, men inte riktigt vet hur de ska berätta det för den andre. De är korrekta och trevliga mot varandra, men det som kan uppfattas som lite stelt och distanserat är egentligen en stark vänskap som växer fram mellan två ganska ensamma människor som mer än något annat vill betyda något för någon.

Jag tycker mycket om berättelsen om Sensei och Tsukiko-san. En berättelse fylld av tankar, återhållsamma känslor och inte minst en massa beskrivningar av såväl mat som dryck. Mycket trevlig läsning.

Beautiful world, where are you

Först gick det trögt, väldigt trögt med läsningen av Sally Rooneys senaste roman Beautiful world, where are you. Den lågmälda och ganska distanserade berättelsen om den unga författaren som flyttar till ett jättehus på landsbygden för att fly någonting, kanske livet självt, griper inte tag i mig. Men jag fortsätter läsa och de fyra huvudpersonerna kryper långsamt under huden på mig, tills jag kommer på mig själv att markera citat på varje sida för att det var så briljant formulerat. Ibland lite pretentiöst och överdrivet ska sägas, men mest av allt såväl tänkvärt som vackert. Vi möter fyra personer runt 30 som alla har något de döljer och som alla letar efter den där vackra världen som de önskar att de levde i.

Alice är författaren och först trodde jag att Sally Rooney skapat ännu en Marianne, en ung kvinnan som låter sig förnedras av män för att hon inte tror att hon förtjänar bättre, men så är det trots allt inte. Alice är sig själv och även om hon bär en svärta inom sig är hon fullt kapabel att ta hand om sig själv. I första kapitlet träffar hon Felix via Tinder och även han känns inledningsvis som en ganska platt karaktär. Misslyckad ung, arg man med taskig kvinnosyn. Även han får lov att utvecklas till att bli något mycket mer. Rooney kräver tålamod av läsaren, med sina långa detaljerade utvikningar som beskriver den värld som karaktärerna befinner sig i,  men den som har det får en läsupplevelse som berör.

Alice har skrivit två böcker och är en väldigt framgångsrik författare. Vi förstår ganska tidigt att hon mått dåligt och att flytten är en slags flykt. Hon verkar ändå må bättre, då hon åter börjat göra resor för att marknadsföra sina böcker. Där stiger författaren Rooney in och beskriver de tråkiga intervjuerna som alltid innehåller frågor om klassisk, irländsk litteratur i allmänhet och Yeats i synnerhet. Det får mig att tänka på ett seminarium på Bokmässan 2017, då Rooney var rätt sur och sågade Yeats totalt. Alice är vänligare, men kan bita ifrån om det behövs.

Precis när Alice och Felix träffats ska hon resa en vecka till Rom. Hon bjuder med honom som gäst och trots att de inte känner varandra alls väljer han att följa med. Det blir en något märklig resa som inleder deras inledningsvis ganska märkliga förhållande. Rooney leker med yta och fördomar, hur vi själva formas av vad andra tycker om oss, eller vad vi tror att de tycker. Karaktärerna pendlar mellan att vara precis det andra förväntar sig och att göra precis det de själva känner för.

Det var länge sedan Alice träffade Eileen, men hon ser henne som sin bästa vän. De skriver långa e-mail till varandra som på samma gång är distanserade och väldigt personliga. Även detta är något som jag inledningsvis har lite svårt för, men formen sätter sig. Distansen har sin förklaring och det finns en poäng med att de nästan tävlar i vem som kan formulera sig bäst. Två unga kvinnor som verkligen behöver varandra, men som är mer rädda för att behöva någon än att vara ensamma.

Den Eileen behöver mest är vännen Simon. De som bott grannar som barn och vars vänskap är det viktigaste i hennes liv. De bor båda i Dublin och Eileen har just lämnat ett längre förhållande. Även Simon har haft flickvänner och Eileen retar honom för att de ständigt har samma ålder, även om han hela tiden blir äldre. Ibland träffas de och har sex, men att bli ihop är ingenting någon av dem vill. Eller egentligen kanske de vill det, men de vågar inte vara ärliga med vad de känner. Precis som i Norlie & KKV:s låt Ingen annan rör mig som du är det de håller på med ganska så sjukt, men fullt naturligt när man lär känna Eileen bättre och förstår hennes största rädslor.

Det är något speciellt med Sally Rooney och med Beautiful world, where are you tar hon ännu ett steg i sitt författarskap. Det här hade inte kunnat vara en debutbok, för ingen hade låtit henne experimentera så med språket och med de långa, realistiska och detaljerade miljöbeskrivningarna. Ibland blir det för mycket och hon tangerar de sidolånga beskrivningarna som Tolstoj och Joyce använde sig av som gör att handlingen stannar upp.  Funderingarna kring livet, religionen, rädslan för att bli ensam och rädslan för att släppa in någon i sitt liv sylvassa. Klassperspektivet smygs in och bildningsidealet både lyfts, hyllas och ifrågasätts. Jag förlåter henne, då helheten blir bra. En bok eller två till så kommer Rooney att tillhöra de riktigt stora. Boken finns också utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag med titeln Vackra värld, var är du.

Insekt är en märklig bok

Jag hittade Claire Castillons novellsamling Insekt i en hög med gratisböcker från biblioteket och tog med den till mitt lilla klassrumsbibliotek. Två skäl fanns till detta, dels var det den första bok som favoritförlaget Sekwa gav ut och dels har jag tidigare läst och älskat Castillons samling Bubblor. Egentligen fanns det ett tredje skäl också, att noveller lämpar sig ypperligt i undervisningen. Under hösten har mina elever läst i början av varje lektion och då passar novellsamlingar både för mig och för den som glömt bok. Just den här lässtunden höll jag däremot på att skrämma slaget av eleverna då jag på riktigt skrek rakt ut när en mamma i en av de första novellerna slänger ut sina barn genom bilfönstret mitt på motorvägen.

Den verklighet som Claire Castillon beskriver i de 19 novellerna som utgör Insekt är absurd och obehaglig. Hon skildrar familjer med fokus på mammor och döttrar och en av de mest obehagliga novellerna handlar om en mamma som tänker med acceptans på det incestuösa förhållande hon tror att hennes man och dotter har. Det som gör det extra obehagligt att läsa novellerna är att Castillon är en så fruktansvärt skicklig författare och beskriver varje detalj på ett knivskarpt och obehagligt exakt sätt. Hon skriver det som någon kanske tänker, men skruvat flera varv och ändå ses de minst sagt förbjudna tankarna av karaktärerna som fullt normala. Det som gör läsningen extra märklig är att Castillon faktiskt lyckas förmedla att mycket trots allt handlar om kärlek. En kärlek som nästan överskuggas av rädsla, men trots allt någon slags kärlek.

Jag vet inte om jag hade läst Insekt till sista sidan om jag inte varit så fascinerad av Castillons sätt att skriva, men klart är att den gjorde mig enormt illa till mods. Välskrivet, snyggt och helt fruktansvärt är en ganska bra sammanfattning av innehållet.

Skapelsen av Kjell Espmark

När Kjell Espmarks Återliv, tredje och avslutande delen i Skapelsetrilogin, nominerades till Augustpriset var tanken att läsa hela trilogin. Det är det fortfarande, även om jag bara hunnit med första delen som heter Skapelsen. Faktiskt är det första hela samlingen av Kjell Espmark som jag läste och jag tyckte om det jag läste. Språket och känslan tilltalade mig mycket.

Som alltid är det svårt att skriva om diktsamlingar, då de bygger just på de känslor som väcks då orden möter läsarens tankar och erfarenheter. Precis som Gunnar Ekelöf skriver i sin dikt Poetik, en dikt jag ofta återkommer till, är det i tystnaden och mellanrummet som det händer och det som poeten skrivit är skrivet mellan raderna.

Skapelsen börjar självklart med “Ordet” och där möter vi någon som varit med länge, som kan vara den som skapat allt. Hen som säger:

Jag vill lägga mitt ålderdomliga ord
i era drömmar, utan att väcka er. Viska:
Skapelsen är ännu ofullbordad.

Och det är er den hoppas på.
Jag anar hur ni vänder er i sömnen
med händer som griper i tomma luften
som för att försvara sig.

 

Espmarks dikter befinner sig mellan dröm och verklighet, mellan religion och vetenskap. Egentligen har jag inte ord att beskriva vad de egentligen handlar om. Jag vet bara att de berör mig och får mig att vilja läsa vidare. Vi tas med till biblioteket i Alexandria, får höra om Sapfos fragment och till Kina där tecknens makt undersöks. Vi möter Sibyllan som helst av allt vill dö, då hon mist sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn och nu är så gammal att minnet sviker och kraften att rädda någon alls är helt försvunnen. Vi får höra kören och jag tycker mycket om hur vi-formen skapar ett kollektiv av röster.

Det var vi som skördade bomull på fälten
också om natten sedan vi stupat —
och gav er privilegiet att drömma
Våra ansikten är ett stycke av mörkret.
Minns oss.

 

För visst är det så att de generationen som gått före har skapat våra drömmar och visst är det ett privilegium att kunna drömma. Det kan inte alla göra och vi som kan har för länge sedan glömt att vara tacksamma. Espmark tar oss med genom skapelsen, genom historien och skriver om rasbiologi, revolutioner i Frankrike och Alan Turing. Det är både vackert och tänkvärt, enkelt och väldigt komplext. Precis som en bra diktsamling ska vara.

En storm i juletid

En storm i juletid av Camilla Davidsson är en bok om en författare som skriver bok som heter just En storm i juletid. Väldigt meta och faktiskt en rätt kul idé som funkar riktigt bra! Huvudpersonen Alice har blivit uppsagd från sitt jobb på ett stort bokförlag och har isolerat sig från omvärlden. Inte så konstigt kanske med tanke på att covidtider innebär hemarbete. men för Alice handlar det snarare om att hon mår riktigt dåligt. Den som sett till att hon blir uppsagd är nämligen samma person som är Alice sambos nya flickvän. Inte konstigt att vår huvudperson mår dåligt.

Det har snart gått ett år sedan det stora sveket och första advent närmar sig. Alice mamma vill börja planera julen, men henens dotter har inte ens vågat berätta att hon blivit av med både sambo, lägenhet och jobb. Istället skyller hon på att det är mycket på jobbet och undviker alla försök till planer. Egentligen sitter hon ensam i en andrahandslägenhet som tillhör en väninnas äldre släkting och har absolut inget jobb alls. Tills samma väninna ger henne i uppdrag att jobba som redaktör för ett manus till en julbok. Det är deckarförfattaren Samuel Engman som planerar ett genrebyte och han behöver någon att bolla med. Inte bara jobbmässigt, utan även privat vänder det något när Alice börjar umgås med en äldre granndam Marguerite och  Poppy, som hon brukar sitta barnvakt åt. Dessutom finns katten Confucius som ger tröst när det behövs. Ett lagom kravlöst umgänge som Alice kommer att uppskatta mycket.

Parallellt med berättelsen om Alice får vi läsa Samuels manus om Julia vars pojkvän Adam inte alls är intresserad av julfirande på traditionellt sätt, utan istället har bokat en skidresa till Åre. De åker dit separat och när Julia ska boka tågbiljetter finns inga kvar, såklart. Istället tar hon bilen, fastnar i en snöstorm och blir räddad av en kollega och ännu en mystisk man. Julias upplevelser kopplas ibland samman med Alice liv och det görs på ett snyggt sätt. Lite irriterande kanske att det beskrivs som så himla viktigt att vara tillsammans med någon och dessutom vara smal för att må bra, men det är mycket annat som är bra i Davidssons julbok. Främst kanske beskrivningarna kring hur en bok växer fram, även om jag har svårt att tro att alla redaktörer och författare umgås på samma sätt som Alice och Samuel gör.

En storm i juletid är en bra julbok, bland de bättre jag läst de senaste åren. Möjligen är det lite för lite julstämning, men tiden fram till jul är också viktig att beskriva. Jag gillade Alice skarpt och tycker om Davidssons ofta humoristiska sätt att skriva. Faktiskt tror jag att det här är den bästa bok jag läst av henne.

Veckans kulturfråga v.51 2021

Årets näst sista onsdag och vad passar bättre än att fundera över årets bästa läsning? Veckans kulturfråga lyder:

Vilken är den bästa boken du läst i år?

Jag är egentligen inte redo att summera året riktigt ännu, men bjuder ändå på en trio fantastiska böcker jag läst i år och som också kom ut i år.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson är en spänningsroman utöver det vanliga. Välskriven och riktigt bra.

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en skrämmande dystopi om en framtida värld där människan tagit död på i princip alla djur.

Em av Kim Thúy är en helt otrolig roman om ett fruktansvärt krig och dess följder. Det finns ingen annan författare som väljer orden med en sådan omsorg som Thúy.

 

Jul i strandhuset

Årets Boktolva har gått minst sagt sådär, men nu har jag i alla fall bockat av författare nummer fyra genom att läsa Veronica Henrys Jul i strandhuset. I den får vi träffa Lizzy som genomgår något av en kris. Hon har just blivit övertalig från sitt jobb och kämpar med att hitta ett nytt. Inte så lätt för en medelålders tonårsmorsa. Utåt gör hon allt för att hålla ihop, men inuti är det kaos. Det närmar sig jul och Lizzie har fullt upp med att skapa ännu en perfekt högtid. Det är bara det att varken hennes man eller tonårsbarn är direkt delaktiga i förberedelserna. När ingen av dem ens bemödar sig att komma hem och klä granen tillsammans med henne sätter hon sig helt sonika i bilen och flyr. Hon åker till sin väninnas Carolines strandhus i Everdene. Ett hus hon alltid är välkommen att låna. Vill hennes familj inte umgås med henne får de klara sig själva.

När Lizzie dyker upp vid huset finns nyckeln inte på det vanliga stället och hon blir lite orolig. Det visar sig att någon annan också tagit husets ägare på orden och lånat huset. Han heter Harley och hade gärna firat jul med sin bror och mamma, men mammans nya sambo vill han helst slippa och helt ärligt är det ömsesidigt. För att inte riskera julen för dem han älskar mest har han bestämt sig för att fly. Huset ägare Caroline, som numera bor i Dubai, har visat honom var nyckeln finns så att han ska kunna sköta om huset och ställa iordning det de få gånger om året som hon och hennes familj kommer dit. “Använd gärna huset” skriver Caroline i ett mail och Harley gör just det. Så kommer det sig att Lizzie faktiskt planerar att fira jul med en tonåring som inte är hennes egen och dessutom ansluter en granne, den nyblivna änklingen Jack och hans son Nat. Tre ensamma själar och en liten pojke som drömmer om en riktig jul.

Veronica Henry var en trevlig bekantskap som jag definitivt kan tänka mig att läsa något mer av. Jul i strandhuset är en varm och fin berättelse om att ta hand om det som är viktigast i ens liv, att vårda relationer som kanske glömts bort något eller i alla fall tagits för givet. Mina tankar går till Rosamunde Pilcher när hon var som bäst och det är inget dåligt betyg.

Kanske blir nästa bok Sommar i strandhuset, där vi får återse orten om än i en fristående fortsättning. Engelsk småstad och hav låter helt klart lockande.

Cyklonvarning

Cyklonvarning är andra delen i Christina Wahldéns serie om poliserna Bluey och Jess i Darwin. Det närmar sig jul och en stor cyklon närmar sig staden. Bluey som miste sin bror under en cyklon i barndomen har svårt att hantera situationen. En del av honom vill springa och gömma sig, men han hanterar istället det hela med att jobba dubbelt så hårt som vanligt. Han och Jess kallas till ett bostadsområde där många ur ursprungsbefolkningen bor där en ung man blivit skjuten. Mordet verkar kunna knytas till den lokala droghandeln, där crystal meth ökat problemen rejält. Någonting är dock skumt med hela situationen och när Jess och Bluey börjar rota i den får de veta saker som chockerar dem.

Liksom i den första boken i serien låter Wahldén utsattheten och diskrimineringen som aboriginerna utsätts för i Australien stå i centrum. Jess, som själv tillhör ursprungsbefolkningen, har ibland svårt att acceptera poliskårens vita normer och känner inte riktigt sig hemma någonstans. Samtidigt ser hon det som sitt ansvar att göra allt för att hennes folk ska behandlas med mer respekt än de gör nu. Jess är en ovanlig och intressant huvudperson, som jag ser fram emot att läsa mer om.

Kanske är Cyklonvarning inte den mest spännande kriminalroman jag läst, men behållningen ligger inte i spänningen, utan i beskrivningen av livet i Darwin, av invånarnas olika liv och inte minst huvudkaraktärernas utveckling. Jag tycker om att få följa Bluey och Jess, som blir ännu mer komplexa i denna den andra boken. Naturen är som en egen karaktär och när cyklonen Scott närmar sig påverkas alla invånare i området. Ibland glömmer Bluey att det inte är 1974 och att cyklonen inte heter Tracy. I badrummet finns inte hans lillebror, utan istället hans wallaby som han inte vågar låta stanna utomhus. När Bluey måste ge sig ut i stormen kommer hans dotter med flickvän dit för att hålla ställningarna.

I januari kommer tredje boken i serien och den har fått titeln Enbart kvinnor. Teman som kvinnors utsatthet, rasism, fattigdom och maktkamp verkar stå i centrum även i del tre och jag kommer definitivt läsa den! Christina Wahldén var en favorit redan innan jag läste Darwindeckarna, men nu är hon det mer än någonsin. Få kan konsten att på samma sätt kombinera spänning och samhällskritik.

Kvinnor jag tänker på om natten

Läsningen av Mia Kankimäkis bok Kvinnor jag tänker på om natten var en utdragen historia och efter att jag lyssnat färdigt på den har jag dessutom lyckats missa två bokcirkelstillfällen om boken. Frågan är om det gick så långsamt för att boken var en rätt långdragen historia eller om den kändes långdragen för att jag höll på med den så länge? Jag vet inte riktigt. Egentligen gjorde sig Kvinnor jag tänker på om natten ganska bra som ljudbok, förutom några irriterande uttalsfel på t.ex. det kenyanska folket kikuyu var inläsningen helt okej.

Som idé är Kankimäkis bok briljant. Att lyfta kvinnor som utmanat sin samtids föreställning om vad som passar sig och är möjligt som kvinna är viktigt och berättelserna om dem spännande. Den långa inledande delen om Karen Blixen beskriver till exempel en kvinna som bosätter sig i Kenya och skapar sig ett liv där. Kankimäki berättar bland annat genom Blixens brev om författarens liv och lägger därtill den moderna synen på världen och den krock som uppstår när hon tänker på Blixens handlingar och inte minst syn på världen. Kankimäki gör en egen resa i Blixens fotspår och beskriver relationen dem emellan som vore de väninnor. Hon kallar kvinnorna för “nattkvinnor” och de ger henne råd när hon har svårt att sova. Det är intressant, men också lite, lite märkligt att blanda ihop sitt eget liv med någon annans på ett så tydligt sätt.

Att få veta mer om Karen Blixen är spännande, men den stora behållningen med Kankimäkis bok är berättelserna om kvinnor som jag tidigare knappt visste existerat. De som rest och de som målat. Hon reser i deras fotspår och besöker till exempel Japan för att lära sig mer om konstnären Yayoi Kusama och till Florens för att söka efter kvinnliga renässanskonstnärer.  Kanske fastnar jag ändå mest för delarna om de upptäcktsresande kvinnorna Isabella Bird och Nellie Bly, som verkligen utmanade könsnormerna. Vilket mod de besatt som gav sig ut i världen med endast en minimal packning.

Det är något av en medelålderskris som Mia Kankimäki går igenom och hon försöker komma över den genom att resa. I en värld där resor just nu är omöjliga och snart kanske måste begränsas för att förhindra ännu mer påverka våt klimat. Det är på många sätt fascinerande att följa, men det är lite väl pratigt och mångordigt för min smak. Boken hade tjänat på att stramas upp något. Med det sagt är det ändå en unik läsupplevelse vi bjuds på och jag lärde mig en hel del nytt om Kankimäkis nattkvinnor.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: