Läst 2021

Fråga mig igen

Mary Beth Keane låter oss följa två familjen under många år i romanen Fråga mig igen. Francis Gilham och Brian Stanhope arbetar tillsammans inom polisen i New York och är ungefär jämngamla. Francis träffar Lena och när det blir dags att bilda familj flyttar de till den lilla staden Gillam norr om New York. Lena längtar inte alls efter förortslivet, utan är tvärtom oroad över hur livet ska bli. När Brian och hans fru Anna flyttar in på samma gata hoppas Lena att de ska kunna bli vänner, men Anna är inte intresserad. Vänner blir däremot Lenas och Francis dotter Kate och Annas och Brians son Peter.

När Kate och Peter är i tonåren händer något som förändrar livet för medlemmarna i deras familjer. Vi får följa karaktärernas nya liv efter katastrofen och de turas om att berätta. Funderingar kring skuld och skam, men också kärlek och lojalitet står i centrum under de decennier då vi får följa de olika familjemedlemmarna. Fråga mig igen vinner dock på att läsas utan att veta allt för mycket om innehållet och därför får ni nöja er med en kort beskrivning av detsamma. Klart är att vändningarna är många och att detta relationsdrama innehåller inslag som vi sällan läser om.

När vi diskuterade Keanes bok i vår digitala bokcirkel med #boblmaf hamnade vi i samtal om karaktärernas agerande. Vi fastnade mycket för Anna och hennes öde, men imponerades också av George, Peter farbror som gör en storartad insats. Peter pratade vi också en del om och var lite oense om huruvida han var en platt karaktär, eller helt enkelt en karaktär som inte förstår varken sig själv eller andra. Klart är att Kate är livsviktig för honom, men vad hon får ut av förhållandet är mer oklart. Att flera karaktärer får berätta sin version av händelserna och att de inte alltid går att lita på ger extra spänning till läsningen och just önskan att få veta hur det ska gå för alla är det som ger berättelsen dess driv.

Det här är trots spänningen, en lågmält berättad historia och det är effektfullt att på ett sådant sätt beskriva ganska dramatiska händelser. Jag tyckte att det bland blir det för distanserat och konstaterande för min smak, men det höll de andra i bokcirkeln inte med om. Kanske är det bara jag som upplever att ganska många unga författare, speciellt amerikanska, skriver just sakligt och distanserat och att det är något av en trend. Möjligen för att haka i trenden med autofiktion och låta det påhittade beskrivas som om det var sant. Fråga mig igen är utan tvekan en välskriven och bra bok, som tar upp många intressanta dilemman och jag tycker om den. Samtidigt blir jag inte riktigt berörd, trots att karaktärerna går igenom fruktansvärda saker. Det är som att de inte riktigt griper tag i mig under läsningen, men å andra sidan har jag tänkt mycket på dem efteråt. Efter samtalet med #boblmaf i vår zoomcirkel växte boken ännu mer. En bra bok att cirkla om alltså.

Vår mörka hemlighet

En av de författare som finns med i Boktolvan 2021 är Jenny Quintana och valet föll på boken Vår mörka hemlighet från 2020. Berättelsen inleds 1978 då huvudpersonen Elizabeth är fjorton år gammal och den jämngamla Rachel flyttar in i huset bredvid. Elizabeth har inga vänner och att kalla Rachel för hennes vän är något av en överdrift, men klart är att deras liv och öden kommer att flätas samman. Ett lik som de hittar då och ett andra som hittas tjugo år senare är också centrala i berättelsen och när den andra kroppen hittas söker Elizabeth upp Rachel.

Nutidsberättelsen får ta ganska liten plats och istället ligger fokus på tonårstiden, då en händelse gör att både Elizabeths och Rachels familjer och därmed liv förändras. Tjugo år senare är Elizabeth fortfarande annorlunda och udda, eller känner i alla fall att hon inte passar in någonstans. Hennes osäkerhet präglar boken och kanske är det därför Quintana valt samma sätt att berätta historien på. Det är lågmält och välskrivet, med fokus på relationer. Jag gillar hur hon låter de unga karaktärerna uppleva saker som de förstår långt senare och det är ett snyggt grepp. Kanske inte så spännande, men helt klart intressant. Tillräckligt intressant för att jag ska vilja läsa mer av Jenny Quintana. Däremot är Vår mörka hemlighet en bok som helst ska läsas utan allt för mycket förkunskaper och därför avslutar jag inlägget innan jag avslöjar något avgörande.

Syster av Sofia Nordin

Sofia Nordin är utan tvekan en av mina absoluta favoritförfattare som skriver för unga. Senaste boken Syster är lite annorlunda, men väldigt bra. Vi får följa Magda som bor med sin mamma, pappa och lillasyster. När vi träffar hennes första gången har hennes mamma bestämt sig för att ta med sina barn och lämna deras pappa, hennes make. Vi förstår att han dricker för mycket och dessutom är våldsam.

Det är nära att de inte kommer iväg, men snart rullar bilen mot det skyddade boendet Jordasång, ett slags kollektiv för kvinnor och barn som lever ett annorlunda liv utan teknik, nära naturen. Alternativt och lite flummigt tycker nog både Magda och hennes mamma, men samtidigt tryggt. Den som leder kollektivet kallar sig Syster och det första hon gör är att ta bilnycklar och mobiltelefoner. Detta för att Magda och hennes mamma inte ska lockas att åka hem igen eller kontakta sin make/pappa. Det är svårt att lämna ett destruktivt förhållande, menar Syster och isoleringen är nödvändig för att kunna börja om.

Från att ha levt ett ganska vanligt tonårsliv får Magda nu uppleva något helt annat. Livet på Jordasång är både väldigt enkelt och väldigt komplicerat. Enkelt för att livet är tydligt. Syster bestämmer och mycket handlar om att odla, sköta djur och gå lite i skolan. Uppgifterna är konkreta, matematiken handlar om potatis eller annat vardagsnära och Magda trivs med att slippa det ytliga liv som hon varit van vid. Snart skäms hon över sina tajta kläder och fixeringen vid sitt utseende, som sedan varit så naturligt. Det som gör livet komplicerat är att vissa regler som är självklara i världen utanför inte är det där. Monogami till exempel och när Magda förälskar sig i Attila inser hon att han inte riktigt är uppfostrad i att se tvåsamhet som något naturligt.

Syster är, som jag skrev i inledningen, en mycket annorlunda bok. Skildringen av kvinnokollektivet som är något av en sekt är intressant och inte alls så svartvit som sådana skildringar brukar vara. Intressant är också Magdas utveckling och anpassning till sitt nya liv. Kritiken mot det stressiga och ganska osunda liv vi lever är tydlig och ger ytterligare en dimension till den mer klassiska berättelsen om en kvinna som lämnar en man som förstör hennes liv. Ingenting är enkelt, men Sofia Nordin erbjuder en del hopp trots allt. Kanske är det lite väl enkelt ibland och karaktärerna agerar inte helt trovärdigt, men Syster är en bok som väcker många tankar och kan leda till intressanta samtal.

Ellens val 4: Friheten

Den fjärde delen i serien om Ellen är skriven av Moa Eriksson Sandberg och har fått titeln Friheten. Frihet eller bristen därpå har varit en röd tråd genom hela serien, men är kanske extra tydlig i denna del. Den största friheten får Ellens syster Isa som med hjälp av Alvas pappa släpps från sjukhuset.

Alva ja. En av mina absoluta favoritkaraktärer och jag kan inte riktigt förlåta författarnas hennes öde. Istället är det Ingeborg vi får följa för att få veta hur en kvinna kan bli läkare vid förra seklets början och det funkar också, men någon Alva är hon inte. Ingeborg får dock plats att växa och vi får följa hennes förälskelse i Anton Sporre, ett fint parti helt klart, men Ingeborg är inte intresserad av att bli herrgårdsfu. Hon vill bli läkare. Friheten att få bestämma över sitt liv trumfar kärleken.

Att vara fri att älska den man vill är inte alla förunnat. Det märker Ellen då det inte ses med blida ögon på att en doktorand har ett förhållande med en student, men ännu mer Gabriella och Oskar. De är fortfarande gifta och de försöker få barn, men Oskar är förälskad i en annan. Han ger Gabriella friheten att älska den hon vill, mot att hon stannar i äktenskapet. Klurigt läge helt klart och det här är en tråd som utvecklas åt ett intressant håll.

Fyra böcker in är serien Ellens val mycket läsvärd. Jag tycker om kombinationen av lättsam underhållning och viktig kvinnohistoria. I februari kommer del fem som heter Möten i skymningen och det ser jag fram emot.

 

Skolan av Karin Wik

På internatskolan Axelsons går elitens barn och att de uppfostras av varandra på ett minst sagt hårt sätt är självklart. Det är en klassisk internatskola som beskrivs i Karin Wiks debut Skolan och tystnadskulturen gör det svårt för boken huvudperson Ida Rossi att ta reda på sanningen. Hon är inte polis, men får tillträde till skolan och flyttar in i en av  personalbostäderna.

Ida Rossi är journalist på lokaltidningen och hon får i uppdrag att skriva om det som hänt på Axelsons. Frågan är om det är en fördel eller nackdel att hon själv varit elev där och lämnade efter att ha utsatts för minst sagt hemska saker. Hon vet också att tradition och lojalitet står högre än sanningen. Självklart är Ida misslyckad och dricker dessutom för mycket och det börjar faktiskt bli lite tröttsamt att sådana huvudpersonen dyker upp i bok efter bok. Det som gör henne intressant att följa och Skolan värd att läsa är Karin Wiks sätt att berätta om dem. Berättelsen om de två eleverna som dött, den misstänkte som försvunnit och de andra på skolan som påverkats, är välskriven och lättläst. Idas ibland överdrivet naiva agerande stör mig lite, men helheten är trots det bra. Det perspektiv som är mest annorlunda är kanske att lokalbefolkningen utanför skolan får ta plats och de gillar såklart inte den fina skolan mitt ute i skogen och inte heller dess bortskämda elever.

Skolan är en bra debut. Kanske inte så annorlunda eller nyskapande, men välskriven. I nästa bok hoppas jag att Karin Wik vågar ta ut svängarna mer inte bar språkligt, utan också innehållsmässigt. Då kan det bli riktigt bra.

Så nära att det bränns

I sin senaste bok Så nära att det bränns tar Christina Lindström åter med oss till Göteborg. Vi får lära känna Max som bor med sin mamma, pappa och lillebror. Ett familjeliv som är lite skakigt, då pappan är känd skådespelare och inte alltid har vett att vara varken förebild, pappa eller för den delen trogen make.

Det är på fröken Olssons Kafé i centrala Göteborg som Max ser Alice för första gången. Hon är där med sin kompis Feven och försvinner innan Max ens hunnit förstå att hon är där. I alla fall innan han hunnit öppna munnen och säga något. Minnet av hennes lever dock kvar och när de ses nästa gång är det i ett helt annat sammanhang. Det visar sig att Alice är flickvän till Jason, värstingen vars gäng Max tidigare varit en del av och som hans föräldrar förbjudit honom att umgås med. Utan att egentligen förstå hur det går till glider Max in i Jasons gäng igen. Han vill inte, men kan inte stå emot. Visserligen betyder det mer kontakt med Alice, men också att han gör ärenden för Jason, som kanske inte riktigt är lagliga.

Det många aspekter i Så nära att det bränns som är intressanta och viktiga. Kanske berörs jag mest av Alice förhållande med Jason. Ett förhållande som är helt på hans villkor och som inte är direkt bra. Alice vet inte ens om hon är kär, men hon är beroende och har väldigt svårt att bryta. Intressant är också beskrivningen av hennes föräldrar. Mamman som blivit lämnad och mår riktigt dåligt när Alice åker till sin pappa och hans nya fru. Alice tycker om sin nya syster och tycker faktiskt att pappans fru är helt okej, men skulle aldrig erkänna det för sin mamma. Faktum är att hon knappt erkänner det för sig själv.

Även Max har en ganska strulig familjesituation och har väldigt dubbla känslor för sin pappa, som han på ett sätt beundrar, men samtidigt tycker är en riktig skit. Max bestämmer sig ändå för att gå på audition till en elevmusikal och en anledning till det är att Alice gör detsamma. De försöker att hålla sig borta från varandra, men det är svårt att hindra kärleken när den väl har väckts.

Christina Lindström har skrivit en bok om konsten att våga vara sig själv, älska någon som är snäll och stå emot sina föräldrar när de låter sina egna problem gå ut över sina barn. Inga relationer är enkla, men alla beskrivs på ett ärligt och tydligt sätt. Enda nackdelen jag kan se med boken är att den är för kort. Det är något jag sällan tycker, men jag är inte färdig med Alice och Max och har inte fått svar på alla mina frågor när jag kommer till sista sida. Ännu mindre vet jag om Jason och vad det är som gör att han så lätt får makt över andra människor.

Pengar på fickan

Pengar på fickan av danska Asta Olivia Nordenhof är en riktig snackis som tilldelades Per Olov Enquists pris 2020 och dessutom nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2021. När jag fokuserade på nordisk litteratur i september (även om det gick lite sådär) var det självklart att läsa just den här boken. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men var överraskad över det jag läste. Lite fick jag samma känsla som när jag läste Josefin Klougarts debut för många år sedan, att det var snyggt men inte så mycket mer. Samtidigt är det något hos huvudpersonerna som gör att jag fastnar.

Pengar på fickan utspelar sig på 80-talet och handlar om Maggie och Kurt. Ett par vars kärlek, om man ens kan kalla det så, är destruktiv och våldsam. Kanske handlar det mest om dottern Sofie, vars liv självklart påverkats av föräldrarna. I bakgrunden finns också berättelsen om Scandinavian Star, ett passagerarfartyg som förstördes i en mordbrand i april 1990. Hur det hänger ihop anar vi, men får inte riktigt veta. Kanske för att det här endast är en bok i en planerad heptalogi och endast en skärva av helheten. Någonstans känns det som att jag missat grejen, för jag förstår inte riktigt storheten. Språkligt är det en fantastisk bok, men innehållet är för vagt för min smak. Visst bränner det till ibland, men det räcker inte.

Jag är glad att jag läste Pengar på fickan trots allt, även om jag inte är överväldigad som recensenterna. Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Mer sugen är jag dock på att bekanta mig med Nordenhofs poesi, för där kan jag tänka mig att hon briljerar.

Byn — mitt första möte med Ragnar Jónasson

Min utmaning i september att läsa nordiska böcker gick helt ärligt sådär (2,5 böcker lästa)  men jag fick i alla fall stiftat bekantskap med Ragnar Jónasson och det är jag glad över. Jag valde att läsa den fristående Byn om Una som lämnar Reykjavik för att arbeta som lärare för två flickor i den lilla byn Skálar. Hon flyr snarare än reser till och hennes gamla, misslyckade liv vill inte släppa taget om henne. I Skálar hör hon inte riktigt till heller och börjar upptäcka märkliga saker som händer. Byns få invånare verkar göra allt för att hon inte ska gräva vidare och hon känner sig verkligen inte välkommen.

Una bor inneboende hos en av flickorna i ett hus där det spökar. En flicka dog där för många år sedan och hon återvänder. Till slut vet varken Una eller läsaren för den delen vad som egentligen händer och vad som är Unas fantasi. Hon häller i sig en rejäl mängd vin och har inte alltid full koll på sin omgivning. Jónasson skapar en krypande spänning som mycket handlar om att miljön är så väldigt obehaglig. Byn är spännande och välskriven, men inte fantastisk. Det går lite snabbt i slutet och vissa trådar lämnas hängande. Trots det är Byn en bra bok och jag vill verkligen läsa mer av Ragnar Jónasson.

Jobbiga tjejer

I Jobbiga tjejer tas vi åter med till Frejaskolan där Tilde, Eleni och Jasmine går. Serien inleddes med Fula tjejer där ett instagramkonto stod i centrum. Även denna gång spelar sociala medier en stor roll, vilket är en självklarhet idag. Mest av allt gillar jag hur vi får läsa chattrådar som tjejerna har där det kommenterar allt som händer. Det ökar tempot och förtydligar samtidigt det som sker. Tydligt utan att vara övertydligt.

Lisa Bjärbo, Sara Ohlsson och Johanna Lindbäck sparkar igång bok två rejält med en brand i skolans idrottshall och sedan följer fler bränder. Fokuset i första delen av boken är att hitta gärningspersonen. Där Fula tjejer introducerade karaktärerna och beskrev deras gemensamma jakt på ägaren till instagramkontot, är Jobbiga tjejer mer fokuserad på vikten av feminism och en bättre, mer jämlik skolmiljö. Vi vet att killar tar mer plats i klassrummet och att de inte sällan ursäktas i högre grad än tjejer när de säger eller gör olämpliga saker. Kanske blir det lite undervisande ibland, men så tänker jag på målgruppen och landar i att jag tror att det är bra. På samma sätt som Bianca Kronlöf ger argument till äldre tjejer och kvinnor i sin bok Brev till mannen, förser författarna yngre tjejer med bra argument och peppar dem att våga ta plats och förändra sin situation.

Något jag funderat en del över är hur det skulle gå att läsa Jobbiga tjejer i helklass. Spontant tänker jag att läsningen skulle leda till många intressanta samtal kring hur miljön i skolan ska vara, hur elever bör bete sig och det faktum att ordningsregler inte sällan bara blir ord på ett papper. Det krävs dock en modig och trygg lärare eftersom killar som läser skulle kunna hamna i försvarsläge, precis som karaktärerna i boken gör. Det hade behövts fler vettiga killar som förebilder än Johannes, Tildes bror, men Timmy kanske kan utvecklas?!

Samtidigt är vi i skolan bättre på att sätta killar i centrum än att ta hänsyn till tjejerna. Det gäller inte minst när det kommer till läsning. Hur ska vi få killar att läsa? Hur hittar vi bra böcker med killar i huvudrollen? Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen att det behövs fler bra ungdomsböcker, gärna skrivna av manliga författare med killar i huvudrollen, men likaväl som vi förväntar oss att tjejer ska läsa böcker skrivna av män med killar i huvudrollen, måste vi förvänta oss att killar ska kunna läsa ungdomsböcker av kvinnor med tjejer i huvudrollen. Mest av allt skulle jag dock vilja ha en riktigt peppig bokcirkel med tjejer som tillsammans läser Jobbiga tjejer och startar en revolution.

Pestön — en riktigt bra tvåa

Marie Hermanson låter oss återse polisen Nils Gunnarsson i boken Pestön som inleds med att en död man hittas i en kåkstad byggd på pålar vid Säveån. Han verkar inte tillhöra några av de så kallade vrakarna som bor i området och när Gunnarsson söker efter mannens identitet tar sökandet oväntade och ibland farliga vägar.

Det har hunnit bli 1925 och sedan Den stora utställningen har Ellen träffat en fästman och gått hushållsskola. Istället för att flytta hem bestämmer hon sig nu för att hjälpa Gunnarsson och hon inser inte riktigt vilken risk hon utsätter sig för när hon tar sig till Pestön. Där är allt verkligen inte som man tror vid första anblick och ondskan lurar på flera ställen. Ellen finner även någon slags gemenskap om än av det mer ovanliga slaget.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen, då Pestön är en bok som ska upplevas och helst med så lite information om innehållet som möjligt. Såväl miljö som karaktärer är intressanta och som läsare förflyttas jag verkligen till 20-talets Göteborg. Klart är att när boken är slut är jag inte färdig med Ellen och Nils. Jag hoppas verkligen att Hermanson planerat för minst en trilogi.

Visserligen marknadsförs Pestön som en fristående fortsättning på Den stora utställningen, men jag tycker verkligen att du ska läsa dem båda och då i rätt ordning. Seriens första bok är en klockren femma och Pestön snudd på. Missa inte!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: