Läst 2021

Kärleken (Ellens val del 2)

Efter att ha läst första boken om Ellen som reser till Ljungsala och skapar sig ett nytt liv började jag direkt läsa del två som fått titeln Kärleken. Den första kärleken som drabbar henne är den till Jonas, en ung man som hon träffar när hon bor på pensionatet. Han är snäll och hon tycker mycket om honom, men inser någonstans att de inte har så mycket gemensamt. Hon vill upptäcka värden, studera och utvecklas. Hans drömmar handlar om en familj och ett hyfsat liv. Trots sin tvekan fortsätter Ellen att träffa Jonas, men börjar också bli mer och mer förtjust i Carl som hon träffar på universitetet. Den kärlek som växer inom henne är av ett annat slag och hon vet att livet med Carl blir något helt annat än ett med Jonas.

Eller fel förresten, den första och den största kärleken som Ellen drabbas av är den till litteraturen och till bildningen. I denna den andra boken bor hon på ett studenthem och studierna är det absolut viktigaste i hennes liv. Jag tycker så mycket om hur Helena Dahlgren skildrar Ellens kunskapstörst och hur hennes drömmar blir större och större. Precis så hoppas jag att utbildning fortfarande kan fungera. Att den stärker individen, vidgar dess vyer och får hen att våga drömma.

Stor är också kärleken till systern vars försvinnande var det som fick Ellen att resa till Ljungsala från första början. Vi läsare får veta mer och mer om systerns öde och snart får även Ellen några ledtrådar. Att kvinnor skyfflas undan och göms från världen hörde inte till ovanligheterna i början av 1900-talet och vi har inte helt lärt oss att inse kvinnors värde idag heller. Fortfarande finns synen att mannen är norm och den som styr. Att kvinnor är ett undantag som aldrig kan bli riktigt lika mycket värld. Böcker som de om Ellen får oss förhoppningsvis att lära från historien.

Serien om Ellen kommer att skrivas av flera författare och efter Helena Dahlgrens två superba delar är det Moa Eriksson Sandberg som tar över. Hennes bidrag utgör tre och fyra i serien och ges ut i augusti. Jag ser verkligen fram emot att få träffa Ellen igen och hoppas att serien får fler författare. Med det sagt tycker jag att det är lite tråkigt att Helena Dahlgren inte får fortsätta det hon så skickligt påbörjat.

Alla ljuger av Camilla Grebe

Camilla Grebe är en av mina favoritförfattare i spänningsgenren och självklart har jag läst senaste boken Alla ljuger. Den ingår i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret som verkligen gett Grebe en plats bland de stora. Fem välskrivna och relevanta böcker om vår samtid. I Alla ljuger tas vi tillbaka tjugo år i tiden då en ung flicka försvinner. Hennes stövlar står vid kanten till en klippa och hon har lämnat ett självmordsbrev. Flickan heter Yasmine och är styvdotter till bokens huvudperson Maria. Maria som förälskat sig i Yasmines pappa Samir, men som mest av allt älskar sin son Vincent. När Yasmine försvinner förändras deras liv totalt och än värre blir det när Samir misstänks för mord.

Det är Maria som berättar först. Om sonen Vincent med Downs syndrom som hon uppfostrat ensam. Om Samir, läkare från Paris med rötter i Marocko, också han ensamstående förälder. Om kärleken som drabbade dem och det liv de byggt upp tillsammans. Om styvdottern som först är så ordentlig och sedan missköter sig allt mer. Om fördomar som Samir möter som man med rötter i ett muslimskt land. Om hur Maria själv får svårt att lita på honom.

Titeln berättar att alla ljuger och Maria berättar inte allt. Fler ledtrådar får vi när Vincent tar över. Han berättar om sin syster som han älskar och om hur bra han är på att vara tyst. Faktiskt så bra att han slutar prata efter Yasmines försvinnande. När vi träffar honom igen 20 år senare har en kropp hittats som polisen tror kan vara Yasmine och Vincent är fortfarande tyst.

Polisen Gunnar står för sanningen, eller i alla fall den officiella sanningen. Han är ansvarig för fallet år 2000 och finns självklart med i utredningen 20 år senare då kroppen hittas. Först när Yasmine får berätta sin historia får vi veta hur det gick till, bit för bit avslöjas av henne, men också av de andra berättarna. Ett grepp som används mer och mer, men jag är inte helt säker på att jag gillar de oberäkneliga berättarna. Samtidigt är det mänskligt att ljuga, eller snarare undanhålla information och därmed blir berättelsen också trovärdig. Så överraskande är den däremot inte, men bra läsning likafullt.

Även om Alla ljuger inte är Camilla Grebes bästa bok är det en mycket läsvärd och välskriven sådan. Funderingar kring familjen, lojalitet och fördomar är intressanta. Vi bygger inte sällan vår bild av andra utifrån fördomar, både positiva och negativa och det påverkar vår syn på världen. Berättelsen om Maria och den familj hon hade berör verkligen och det är som roman mer än spänningsroman som jag uppskattar Alla ljuger.

Knäckta ägg och krossade hjärtan

Jag hade helt missat att Maria Enestam skrivit en andra bok om läraren Lisbeth och alla de andra i Frillesås och blev väldigt glad när jag upptäckte det. Senast vi träffade dem var det jul och Lisbeth blev tillsammans med den nyskilde hantverkaren Tobbe. Hon bor kvar i sitt lilla hus vid havet som hon köpt för sin andel i den lägenhet i Stockholm som hon tidigare delade med Harry. Han som dök upp mitt i vintern och ville ha henne tillbaka. Nu har det blivit vår, men Harry lyckas ändå ställa till det för henne, helt utan egen inblandning.

Granne med Lisbeth bor ett äldre par i ett persikofärgat hus. De har alltid varit bra grannar, men nu har de bestämt sig för att sälja. De säljer till ett yngre par som lovar att behålla stället precis som det är. Att det är en lögn blir snart uppenbart. Kvinnan som flyttar in är stor på instagram och lägger ut idylliska bilder på det nya projektet hon och maken skaffat sig. Ytan är vacker, men så där överdrivet lycklig verkar hon inte vara. Snarare ganska ensam och definitivt i stort behov av bekräftelse. Tobbe och Lisbeth besöker dem och allt är frid och fröjd tills grannarna börjar gräva upp rosor, flytta staket och skaffa en tupp som helt förstör sömnen för Lisbeth. Dessutom försvinner Tobbe allt mer för att hjälpa sin ex-fru och vardagen blir tuffare för vår favoritlärarinna.

Som om det inte vore nog börjar det trassla även på jobbet. Musikläraren har skrivit en påskmusikal tillsammans med sin son och vill att Lisbeths klass ska vara med i den. Hon hänger självklart på och lika självklart är att hon inte räknat med kollegornas avundsjuka. Mest förbannad är Pia som tycker att det är fruktansvärt att inte hennes klass får vara med i musikalen. Inte blir det bättre mellan Pia och Lisbeth när rektor Margareta tvingas ta tjänstledigt och utser Lisbeth till tf rektor. Pia sprider rykten och lyckas vända hela personalen mot Lisbeth. Från att ha haft det bra både privat och på jobbet är det skit överallt och Lisbeth håller på att knäckas fullständigt.

Jag tycker verkligen om Knäckta ägg och brustna hjärtan och är glad att få återse Lisbeth igen. Maria Ernestam lyckas kombinera det roliga och dråpliga med allvarliga händelser på ett alldeles utmärkt sätt. Grannfejder, ensamhet och yta på instagram, det svåra med kärleken och avundsjuka kollegor är alla en del av livet, liksom goda vänner och en syster som behöver stöd. Allt får plats och kombinationen blir till slut riktigt trevligt. Slutet öppnar för en fortsättning och en sådan läser jag gärna. Det finns fler högtider jag gärna firar i Frillesås.

Dagboken jag aldrig skrev

Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert inleds med ett besök på Mr Cake vid Stenpiren i Göteborg. Huvudpersonen, en läkare som snart fyller femtio, får en dagbok av sin dotter. En dagbok hon lovar att skriva i under ett år, men som istället blir ett ständigt dåligt samvete. Vardagen är för tråkig för att skriva om, klimakteriebesvären för intima och andra helt förbjudna tankar om den nye och snygge AT-läkaren vill hon absolut inte att dottern ska få ta del av. Vad ska hon skriva om annars? Yoga? Jobbet? Paniken växer och snart slår ålderskrisen till med buller och bång. Jag som har några år kvar till femtio skrattar lite, men inser också att jag troligen kommer att befinns mig precis där om några år.

Göteborgsmiljön är fin och det är som alltid roligt att läsa om sin egen stad. Huvudpersonen är helt okej att följa och mest gillar jag hur relationen till styvsonen skildras. Dessutom är det befriande att få läsa en helt ärlig beskrivning av klimakteriet och ångesten över att bli gammal och få barnbarn. Humor och allvar blandas, vilket skapar en trevlig stämning. Däremot har jag lite svårt för språket, som inte sällan är hackigt och därför inte flyter. Jag förstår att det handlar om att texten ska vara som i en snabbt skriven dagbok, men det funkar inte riktigt för mig. Stort plus för innehållet alltså, men helhetsintrycket dras ner något av språket.

För den som vill ha en trevlig och underhållande berättelse från Göteborg är dock Dagboken jag aldrig skrev på många sätt ett utmärkt val. När jag läser vad andra bloggare skriver om boken lyfter många fram Klara Zimmergrens inläsning och det här skulle faktiskt kunna vara en bok som gör sig bättre som ljudbok än som text. Den personliga berättelsen får kanske en mer trovärdig röst om rösten faktiskt finns där på riktigt.

Stöld — en viktig och lärorik historia

Stöld är Ann-Helén Laestadius första bok för vuxna, men i den första delen är huvudpersonen trots detta ett barn. Elsa är nio år, bor i en by i närheten av Jokkmokk och hennes familj är renskötare. Livet förändras helt för henne när hon blir vittne till hur en man dödar hennes favoritren. Allt hon har kvar är det avskurna örat med märket som hon själv satt dit. Ett moraliskt dilemma föds när Elsa försöker bestämma sig för om hon ska berätta vem mannen hon såg är, eller hålla tyst. När hennes pappa tar med henne till polisen väljer hon att tiga och det gör hon i många år. Mannen finns kvar. Elsa vet vet vem han är. Vi läsare vet vem han är. Elsas pappa och bror anar vem han är, men Elsa vägrar bekräfta det. Istället försöker hon leva som om han inte fanns i en liten värld fylld av familjen, renarna, vännen Anna-Stina och inte minst Anna-Stinas morbror Lasse. Han som lämnar byn ibland för att göra resor eller arbeta i gruvan i Kiruna. Han som på ytan är glad och sorglös, men gömmer ett mörker som ingen ser eller i alla fall förstår.

Nästa gång vi träffar Elsa är hon vuxen och arbetar extra i samma sameskola som hon själv gick i. Skolan ligger granne med en annan grundskola och det är tydligt att det finns en konflikt mellan såväl skolor som grupper i samhället. En konflikt där samernas renar offras. Mannen som dödade hennes ren finns kvar och han fortsätter sin tjuvjakt. Polisen gör ingenting, inte bara av ovilja, utan för att de inte har varken resurser eller kunskaper om hur konflikterna i samhället ser ut. Att boken heter Stöld handlar om att dödade renar rubriceras som just stöld. Detta oavsett om det döda djuret tas med eller inte. Stöld av djur. Stöld av kött. Stöld av egendom. Som om det inte vore nog läggs de flesta anmälningar ner i brist på bevis. Den lokala polisen är underbemannad och arbetar dessutom på ett mycket stort område och hinner sällan vara där de behövs.

Stöld är en välskriven och bra bok. Ibland lite väl undervisande, men som Gunilla Brodej skriver i en recension av boken behöves utbildning. Är verkligen samer utsatta för rasism idag, är inte det en gammal konflikt som är löst? Absolut inte. Visserligen finns inte längre något rasbiologiskt institut och vi tvingar inte samer att tala svenska och bli svenska. De får behålla sin kultur och vi kan känna oss nöjda. Problemet är att konflikter fortfarande är i allra högsta grad levande. Samer ses som priviligierade och rykten går om att de låtsas att renar dödats för att få ersättning för dem. Jag tänker att det mycket handlar om hur människor i glesbygden behandlas i Sverige idag. Det ursäktar inte en enda dödad ren, men det behövs verkligen en politik som värnar hela Sverige. Inte som nu när de som har god ekonomi och bor i störstäder får alla fördelar. Problemen som beskrivs i Stöld handlar inte om konflikter mellan en man och en ung kvinna. De handlar om en strukturell rasism som vi måste motarbeta, precis som vi behöver göra allt för att minska all rasism i samhället. Tyvärr gå utvecklingen åt fel håll.

Jag tror att Ann-Helén Laestadius kan bli historisk i höst när hon vinner Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok, efter att också ha tilldelats Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Den enda kritik jag har är att det är en lite väl lång bok, men jag ursäktar det eftersom jag förstår att Ann-Helén Laestadius har mycket att berätta. Jag hoppas att hon fortsätter med det i många böcker både för unga och gamla. Tidigare har jag använt hennes ungdomsböcker i undervisningen och jag tror att även Stöld kan funka fint i en gymnasieklass.

Midnattsbiblioteket

Matt Haig har blivit en favoritförfattare efter att jag läst tre riktigt bra böcker av honom. Midnattsbiblioteket är hans senaste skönlitterära bok och den utspelar sig som titeln antyder i ett bibliotek. Ett mycket ovanligt sådant. Den som hamnar där är Nora Seed, en ung kvinna som är ganska missnöjd med sitt liv. Vi träffar henne första gången 27 timmar innan hon bestämmer sig för att dö genom att ta en överdos. Droppen blir att hennes älskade katt Voltaire hittas död av grannen Ash. Nu har hon verkligen ingen kvar som bryr sig om henne och ingenting att leva för längre.

I det liv hon lämnar har hon varit en lovande simmare, spelat i bandet Labyrinterna tillsammans med sin bror, studerat filosofi, nästan gift sig med Dan men dumpat honom två dagar innan bröllopet, därefter var tanken att hon skulle åka med sin vän Izzy till Australien men hon ställer in. Nu bor hon istället ensam med Voltaire i en lägenhet i Bedford, arbetar i musikaffären Strängteorin och ger pianolektioner. Hon är också både ensam och deprimerad. Som alla andra säkert har funderar hon över alla val hon gjort i sitt liv. Tänk om hon inte slutat simma, om hon inte hoppat av Labyrinterna, om hon gift sig med Dan eller rest till Australien med Izzy. Hade hon haft ett bättre liv då?

De första kapitlen ägnas åt att beskriva det liv Nora har. Ett liv där alla möjligheter och drömmar verkar ha gått förlorade och hon känner sig otroligt ensam. Vi vet hela tiden att hon kommer att försöka ta sitt liv, men när hon väl gör det misslyckas honom, precis som hon misslyckats med allt annat. Innan hon dör hamnar hon i Midnattsbiblioteket där hennes gamla skolbibliotekarie Mrs Elm arbetar. Hon förklarar att Nora kommit till biblioteket som finns mellan liv och död. Ett bibliotek fyllt av böcker som berättar alla andra möjliga liv som Nora kunde ha fått om hon gjort andra val. Nora ska få pröva några av dem, stanna så länge hon vill och lämna när hon önskar. Det liv hon lämnar kan hon aldrig återvända till, men hon får lov att stanna och levande vidare i ett alternativt liv om hon önskar. Det går också att lämna biblioteket och återgå till hennes vanliga liv. Det är dags för Nora att bestämma hur hon vill leva.

Liv efter liv testas och de har alla fördelar och nackdelar. Jag gillar konceptet och även om jag ibland stör mig på att det blir lite väl mycket självhjälpsbok av det hela, men jag köper det trots allt och tycker om att få följa Nina. Matt Haig får fram sitt budskap väl och jag ser Midnattsbiblioteket som en replik till den självbiografiska Skäl att fortsätta leva. Även Nina behöver skäl att fortsätta leva och hennes jakt är minst sagt omtumlande.

 

 

Brinn mig en sol är en fullträff

I sin nya bok Brinn mig en sol tar oss Christoffer Carlsson återigen med till Halland och trakterna kring Halmstad. Egentligen var det här en bok jag hade tänkt att spara till ett perfekt tillfälle för att inte riskera att min trötta hjärna skulle förstöra läsningen, men det visade sig att det perfekta tillfället var en seg lördag då den trötta hjärnan efter bara några sidor kände att nu, nu är det dags att vakna och läsa en riktigt bra bok. Det finns ett flyt i språket och en stämning som gör att jag dras in direkt i berättelsen.

Brinn mig en sol börjar 2019 då vår huvudperson kallad Malen (eftersom har var en bokmal under skoltiden) har flyttat tillbaka till sitt barndomshem i Marbäck. Han har skilt sig och därefter lämnat Stockholm. Tanken är att han ska skriva ännu en bok, men istället har han mest suttit ensam i huset och ibland träffat den numera pensionerade polisen Evy. Nu har han i alla fall tagit sig in till stan för att dricka öl i sin ensamhet och där träffar han sin gamle vän Vidar.

Utan att vi egentligen får veta vem huvudpersonen är förflyttas vi tillbaka i tiden till februari 1986. Vi får träffa polisen Sven Jörgensson, som är Vidars pappa och hans kollega Evy. En natt i slutet av februari hittas en våldtagen kvinna i en bil. Sven är först på plats och känner en svag puls. Han väntar inte på ambulans, utan tar kvinnan till sjukhuset, men hon hinner avlida. Samma natt nås Sveriges befolkning av den ofattbara nyheten att landets statsminister mördats efter ett biobesök i Stockholm. Jakten på den så kallade Tiarpsmannen hamnar i skymundan, men Sven och hans kollegor jobbar på. När Tiarpsmannen kontaktar Sven är hans budskap tydligt. Han är inte färdig ännu och fler kommer att dö.

Att Christoffer Carlsson valt att förlägga det första mordet precis när Palme mördas och därmed låter de två utredningarna följas ger ännu en dimension till boken, som är något av det bästa jag läst i genren. En spänningsroman är det absolut, men ännu mer en berättelse om ett litet samhälle och om relationer mellan familjemedlemmar. Främst är det den mellan Sven och Vidar som är intressant. Lite sugen blir jag faktiskt på att läsa om Järtecken, där samma Vidar finns med. En polis som, till skillnad från sin far, överger yrket i perioder men aldrig lyckas lämna det helt. Det är sällan jag läst en så spännande kriminalroman, som dessutom innehåller så mycket mer.

När vi summerar litteraturåret 2021 kommer Christoffer Carlsson att nämnas av många. Brinn mig en sol måste självklart nomineras till Årets bästa svenska kriminalroman och definitivt till Årets bok. Jag önskar också att det här blir boken som tar in kriminalromanen i finrummet och kniper en nominering till Augustpriset. Sällan har jag läst en så välskriven och suggestiv bok i någon genre. Hatten av Christoffer. Det här gjorde du bra! Väntar visserligen, men icke desto mindre imponerande.

Lektioner i kärlek

Det är Jennies bröllopsdag och det borde vara den lyckligaste dagen i hennes liv. Istället börjar hon tvivla på att Dan är rätt person för henne och känslan blir allt starkare. Till slut inser hon att hon omöjligen kan gifta sig. Hon måste blåsa av bröllopet. När Dan inte svarar i telefonen talar hon in ett meddelande där hon berättar allt. Strax därefter nås Jennie av nyheten att Dan råkat ut för en olycka. Han blev påkörd av en lastbil när han gick över gatan pratandes i sin telefon.

En fästman som hamnar på sjukhus på bröllopsdagen hade varit illa nog, men nu vakar Jennie vid sin nedsövde fästman som hon nyss gjort slut med. Frågan är om han hört meddelandet, om det kanske till och med var det han lyssnade på när han blev påkörd, eller om han fortfarande tror att de ska gifta sig. Hur ska hon hantera den här helt omöjliga situationen?

Det här är minst sagt en konstlad situation men köper du den är Lucy Dillons senaste bok Lektioner i kärlek en trevlig bok. Kanske låter det konstigt att en bok om en olycka och en man i koma kan vara trevlig, men Dillon lyckas med det mesta. Hon låter Jennie flytta in i ett hus i det fiktiva samhället Longhampton, där Dillons karaktärer så ofta bor. Där har Dan just fått ett jobb som veterinär hos George, som vi lär känna i boken Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. Faktiskt en av få böcker av Lucy Dillon jag inte läst. George fru Rachel driver fortfarande ett hem för hemlösa hundar och som vanligt innehåller Dillons böcker en orgie i hundar. Jennie hänger nämligen en hel del med Rachel och hundarna. Självklart tillbringar hon också en hel del tid på sjukhuset vid Dans sida tillsammans med sin inte längre blivande svärmor och en av dem som nu inte blev Dans bestman. En märklig situation helt klart.

Hundarna ja, de är många och de är hemlösa. Som kattmänniska och hundskeptiker är jag överraskad över hur trevligt det är att läsa om dem. Ännu trevligare är sidoberättelsen om de brudklänningar som Rachel och Jennie samlar in för ett välgörenhetsprojekt med fokus på att skaffa pengar till hundhemmet. Många brudar och många minnen blir det. Kanske är Lektioner i kärlek inte Lucy Dillons bästa bok, men hon bjuder som vanligt på en varm historia med fint innehåll. Jag gillar Longhampton och jag gilla dess invånare. Förhoppningsvis får vi följa dem igen.

De som kallas hemmasittare

I helgen läste jag Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner där hon berättar om dottern Lova som slutade gå till skolan. Boken har undertiteln “om skolan, tårarna och kampen i hallen” och det är en bra och tydlig beskrivning av hur det ofta börjar. Så många tårar och så många kamper i hallen.

Nadjas dotter Lova gick på Karl Johansskolan i Majorna, Göteborg, men hon hade kunnat gå i (nästan) varenda skola i landet. Problemen började i fyran och eskalerade sedan i femman. I sexan försökte familjen med en ny skola, men det löste inga problem. Början på vägen tillbaka kom inte förrän de flyttade till Stockholm för att Lova skulle få vara närmare sina äldre systrar och fick plats på en skola med en lite grupp anpassad för just hemmasittare.

Ordet hemmasittare är både missvisande och hemskt då det antyder att barnet i fråga väljer att passivt sitta hemma, istället för att vara aktiv i skolan. Istället handlar det inte sällan om ångest och en ångest som ökar för varje misslyckade. Yllner beskriver hur hon och Lovas pappa försökt att tvinga Lova till skolan. Bära henne, dra henne i armarna och tvinga på henne skor. Allt för att de, som alla föräldrar, vet att skolan är viktigt, att det finns skolplikt och att barnen ska gå dit. Föräldrar som inte får sina barn till skola är misslyckade och det blir därför ett misslyckande både för barnet och dess föräldrar. Ett misslyckande som inte sällan stannar vid att skuldbelägga just barnet och föräldrarna. Jag vet inte hur många berättelser jag hört om skolor som inte gör något själva, utan istället anmäler vårdnadshavarna till socialtjänsten.

Yllner beskriver den brist på kunskap som finns i skolorna kring de barn som kallas hemmasittare, har en problematisk skolfrånvaro, men som inte skolkar. De vill gå till skolan, men de förmår inte. Att tvinga fungerar inte alls. Nadja Yllner vet det och jag vet det. Jag känner också igen mig i Yllners frustration kring att den föräldraroll hon haft inte fungerar längre. Istället måste barnets och dess behov stå i centrum. Det går inte att vara den hårda morsan som ställer krav, istället behövs något annat. Inte minst en förståelse för att ditt barn gör så mycket som hen förmår och måste få hjälp för att kunna göra mer.

När Nadja Yllner besöker Lovas gamla lärare och rektorer drabbas jag kanske hårdast av Helena, som är Lovas lärare när problemen börjar. Helena är en av många lärare som lämnas helt ensamma med att lösa en komplicerad situation där elevhälsa och framför allt rektor måste ta ett större ansvar. Vi har också mött flera Helenor som vänt ut och in på sig själva för att få skolsituationen för vårt barn att bli bättre. De har gjort det för att de har brytt sig, men något helhetsansvar av rektor har inte tagits. Inte heller någon vettig insats från EHT. Som Yllner kommer fram till handlar det både om okunskap från ledningen, men också om ekonomi.

När Lova får plats i en liten grupp på en skola i Stockholm handlar det om att rektorn på just den skolan tagit en chansning och startat en grupp för tolv elever, utan att egentligen på förhand ha en finansiering för den. I denna lugna grupp, där delaktighet inte krävs, kan Lova hitta tillbaka till skolan och till livet. Skolan är på många sätt nyckeln för de här barnen och en positivt utveckling där kan förändra allt. På samma sätt kan en negativ upplevelse av skolan och brist på adekvat stöd förstöra väldigt mycket.

Jag är glad att Nadja Yllner skrivit sin bok och jag hoppas att frågan utreds mer. Som hon skriver är det helt vansinnigt att det inte ens finns en kartläggning av hur många barn som finns i den grupp som kallas hemmasittare. Det är lika illa att det inte finns åtgärder på kommunnivå och direktiv från Skolverket som tydliggör vad som krävs för att få barnen tillbaka till skolan. Det måste också finnas samordning kring dessa elever, så att föräldrar inte måste vara projektledaren som sammanför olika myndigheter kring sitt barns situation. Det är ett heltidsjobb att försöka få sitt barn tillbaka till skolan och att se till att stödet som gör det möjligt finns. Som ni förstår har jag egen erfarenhet, men jag stannar där för att inte lämna ut mitt barn. Efter en lång kamp har han hittat “sin” skola och därmed känns framtiden lite mer hoppfull.

Det här är ett större problem än vad många verkar förstå. Nadja Yllner lyfter några tänkbara förklaringar och intervjuar personer som har mer kunskap och mer makt att förändra situationen. Ett barn som slutar gå i skolan hamnar utanför på många sätt och det är ett trauma som påverkar hela familjer. Jag är med i flera grupper på Facebook med medlemmar som är föräldrar till eller själva är eller har varit hemmasittare. Så mycket ångest, sorg och frustation som drabbar så många. Ofullkomligheten föräldrar känner när de inte kan hjälpa och skammen när de inte lyckas med det som de flesta föräldrar lyckas med. Utbildning är en rättighet och den måste nå även de barn som inte riktigt följer mallen.

 

Lowkey är en lågmäld uppföljare

Som titeln antyder är Melody Farshins andra bok om tvillingarna Ali och Aicha mer lågmäld än den första. Mizeria avslutades med att Ali häktades misstänkt för mordet på vännen, men i Lowkey frias han av domstolen, men inte av människorna i förorten. Skit samma att han är fri nu, den som varit häktad är en brottsling. Han slutar sitt jobb, tvingas studera till ett yrke han inte vill ha och får en kontaktperson. Som om det inte vore nog är hans mamma Mona fast besluten att få honom bortgift och valet faller på Samira, som vi inte får veta mycket mer om än att hon har diabetes och ägnar dagarna åt TikTok. Klart är att Ali inte är det minsta intresserad av henne, men han verkar ha gett upp.

Aicha har tagit över broderns roll som telefonförsäljare och där tar hon på sin bästa svenneröst och kallar sig Agneta. Ändå säljer hon lite, men chefen är trots allt nöjd. Aicha själv vantrivs med livet och kan inte släppa Nano som verkar ha glömt henne. Nu kommer han in i hennes liv igen som kompis till Ali. Båda är för evigt knutna till Osman, som vakar över dem även i denna den andra bok.

Det är mycket jag tycker om i Melody Farshins böcker. Miljön är autentisk, språket fantastiskt och karaktärerna är sådana jag vill lära känna bättre. Tyvärr går det lite väl snabbt ibland och speciellt i Lowkey hade jag önskat mig lite mer djup. Istället väcks fler frågor än jag får svar, men med tanke på slutet måste det bli en tredje bok och då kanske karaktärerna får tid att utvecklas mer. Rappheten och de korta kapitlen är dock riktigt bra för att fånga ovana läsare och det får inte bli allt för mastigt, men i en tredje bok tror jag att även de ovana läsarna är redo för mer.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: