Radio & poddar

Fler bra sommarprogram 2019

Nu har jag lyssnat på ett gäng program till, några halva som inte fångade mig och några andra som gjorde det. Här är de jag fastnade mest för:

Fares Fares (22 juni) Ett personligt program om hur den numera kände skådespelaren (“han med näsan” som han presenterar sig som i inledningen) kom hit som 14-åring, kämpade med det nya språket, fann teatern och skådespeleriet. Ett välkomponerat och lagom personligt program.

Caroline Farberger (1 juli) Ibland blir det lite mycket, men samtidigt går det inte att värja sig mot Farbergers sanna glädje över att äntligen få bära de klänningar hon drömt om. Tänk att i 50 år tvingas vara någon annan än den man egentligen är. Mest intressant är det dock när Farberger jämför hur hon behandlas i sitt yrkesliv som kvinna, jämfört med hur hon behandlades som man. Hon var en man som trodde att samhället var jämställt, men är nu en kvinna som insett att det inte är det. Där har hon utan tvekan ett unikt perspektiv.

Jonas Gardell (7 juli) Eftersom jag lyssnade på Gardell under Bokmässan förra året och dessutom läst hans senaste bok Till minnet av en villkorslös kärlek känns vissa delar av programmet igen, men det gör inte så mycket. Kanske krävs det ändå att du, som jag, tycker om Gardell och hans imponerande språk, samt ovana att fnissa lite åt sina egna skämt. Det är ett bra och underhållande program för de redan frälsta.

Mats Strandberg (18 juli) Strandberg är en favoritförfattare och det är ett trevligt program han bjuder på. Från barndomens udda fågel, till dagens succéförfattare som är lyckligt gift med en man som han föll för redan då han intervjuade honom första gången. Det här är ett sommarprogram för alla dem som inte riktigt vågar vara sig själva och behöver någon som peppar dem.

Lisa Miskovsky (22 juli) Årets överraskning så här långt. Miskovsky berättar om hur det är att vara mamma till ett barn med autism och igenkänningen är stor. Hon berättar om all planering som behövs för att dottern ska kunna göra vissa (de flesta) saker och hur det ändå inte går som det ska. Hon berättar om reaktioner från människor som inte förstår, då dotterns problem inte syns. Ett riktigt fint och viktigt program.

Alexander Mahmoud (25 juli) Mahmoud är nu en succéfotograf, men länge var han så långt ifrån succé som det går att komma. I alla fall enligt sig själv. Han beskriver sin kropp som ett fängelse och maten som sin enda vän. Han berättar om det stigma som övervikt innebär. Hur han ses som mindre värd för att han inte kan kontrollera sin kropp. Mahmoud berättar också om sina föräldrar och om de hemlösa han mött. Det är ett program för de utstötta och Mahmoud blir deras röst.

Eija Hetekivi Olsson (29 juli) Sicken stjärna hon är Eija Hetekivi Olsson. På bredaste göteborgska berättar hon om sin syn på den kulturvärld som hon stegade in i när debuten Ingenbarnsland kom ut och hyllades. Hur männen i kostym och kvinnorna i flashiga klänningar inte riktigt visste hur de skulle bete sig när hon läste orden i boken, uttalade alla grova ord och svordomar. Dem som Miira från Gårdsten använde. Kanske årets roligaste program, då Hetekivi Olsson inte drar sig för någonting och dessutom verkar ha så himla kul själv när hon, utifrån ett riktigt välskrivet manus, berättar om sina böcker och sitt arbete. En riktig skådespelartalang med ett viktigt budskap.

 

Mitt förra inlägg med sommarprogramstips hittar du här. Stina Wollter fick dessutom ett eget inlägg.

Några bra sommarprogram 2019

Rebecka Kärde skriver i DN att poddar gjort Sommar i P1 överflödigt, då alla intressanta och bra personer redan har egna poddar eller besöker dem. Jag håller inte med. Nu är jag kanske gammal och grinig, men jag har i väldigt många fall svårt för poddar. Detta främst för att det lätt blir så babbligt och därmed svårlyssnat. Jag lyssnar tusen gånger hellre på en sommarpratare som verkligen jobbat med sitt manus och inte bara har en lös idé om vad programmet ska innehålla. Nackdelen är att det ibland blir mer som en föreläsning än ett radioprogram, men det kan jag ta. Däremot har jag svårt för dem som bara använder programtiden till att lyfta fram sin egen förträfflighet och fastnar i diverse Lassie-historier.

I sommar har jag lyssnat på några bra program, som alla går att ladda ner som poddversioner utan musik, men också höra i sin helhet. Jag kör oftast utan musik, men vissa program är bäst i sin helhet.

Fares Fares (22 juni) inleder sommarprogrammet med att tala om att våga vara sig själv, men också om sin näsa. Vi får också följa hans väg till Sverige och hur familjen äntligen får uppehållstillstånd efter flera försök. Det märks tydligt att det här är en individ med stort driv. Jag nickade igenkännande när han berättade om hur intensivt han pluggade svenska för att få börja i en “vanlig” högstadieklass. Jag har träffat många sådana elever. Drivet tog honom till Dramaten och till Hollywood.

Jonas Hassen Khemiri (29 juni) talade mycket om rädslor och skrivkramp. Ett känslofyllt program med ett fantastiskt manus. Khemiri ägnar en stor del av programmet till att tala om sina rädslor och det fick mig att fundera över mina egna och hur de begränsar mig. Hans språk är helt fantastiskt och det han talar om berör. Dessutom är musiken riktigt bra.

Hamid Zafar (8 juli) mer nyanserad i Sommar än jag uppfattat honom tidigare. Han ger intressanta perspektiv på flykt, integration, segregation, läraryrket och den svenska skolan. När han får fler än Twitters få tecken eller krönikans fortfarande begränsade sådana tillåts Zafar att dra sina resonemang längre, vilket får mig att förstå vad han kanske alltid velat säga. Att bostadsort och ursprung inte ska begränsa. Att det är viktigt att ha samma möjligheter, men också att det ställs samma krav och att förväntningarna även på de som bor i förorten ska vara höga.

Carina Bergfeldt (9 juli) berättade om sin barndom och hur hon äntligen vågat lita på kärleken. Jag hade önskat ännu mer Trump, men programmet var ändå riktigt bra. Det är modigt av Bergfeldt att dela med sig av det svarta som präglade hennes uppväxt och hur någon som borde varit en trygghet istället tog den ifrån henne. Trots dålig självkänsla verkar hon ändå ha haft ett gott självförtroende och inte minst ett jäkla driv. Det är riktigt coolt.

Emma Frans (13 juli) drar ibland på lite väl snabbt, men det hon talar om är intressant och balansen mellan det personliga och det allmänna är väl avvägd. Vi får höra om hennes forskning och det nuvarande jobbet, men också om en förlossning som inte blev som planerat och ett barn som kanske inte skulle klara sig. Emma Frans har mycket viktigt att säga och jag blir sugen på att läsa någon av hennes böcker.

Sommarpratare 2019 enligt O

Det blir sommar på riktigt när Sommar i P1 sätter igång. Igår presenterades årets värdar och jag har som vanligt rangordnat dem efter mina egna kriterier. Det är de jag verkligen inte vill missa, de jag lyssnar på om jag har tid och möjlighet, de jag egentligen inte känner till men som jag tror jag vara bra och de jag klarar mig utan. I år fyller programmet 60 år och jag tycker att Sveriges radio samlat många intressanta namn som mycket troligt kan bjuda på bra lyssning.

Vill absolut lyssna till

22 juni Fares Fares, favoritskådespelare som ska tala om bland annat sin flykt till Sverige.

25 juni Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare till böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan.

26 juni Stina Wollter, konstnär, författare, programledare och helt underbar.

27 juni Magnus Ranstorp, statsvetare och terrorexpert som ska ta med oss in i terrorns värld.

29 juni Jonas Hassen Khemiri, favoritförfattare och dramatiker som ska tala om en vändpunkt i sitt liv.

1 juli Caroline Farberger, vd för ICA-försäkringar som tidigare hette Carl och ska berätta om sin livsresa.

2 juli Anne Ramberg, advokat och generalsekreterare i Sveriges advokatförbund.

3 juli Erik Niva, sportjournalist som absolut älskar fotboll, men ska tala om sig själv.

4 juli Kodjo Akolor, programledare och komiker som ska tala om sina föräldrar och sin uppväxt.

7 juli Jonas Gardell, favoritförfattare, artist och komiker som varit sommarvärd fyra gånger och vintervärd två.

8 juli Hamid Zafar, tidigare rektor i Biskopsgården i Göteborg, numera Barn- och utbildningschef i Mullsjö kommun.

9 juli Carina Bergfeldt, författare och journalist som sedan några år är korrespondent i Washington D.C.

13 juli Emma Frans, doktor i epidemiologi, forskare och författare till bland annat Sant, falskt eller mittemellan.

15 juli John Lundvik, sångare och låtskrivare som ska tala om mobbing, musik och Lill Lindfors.

16 juli Björn Runge, regissör och författare som ska tala om sitt liv och sin diagnos.

18 juli Mats Strandberg, favoritförfattare och journalist som ska prata om berättelser och deras makt.

20 juli Vera Vitali, skådespelare som bland annat varit med i fantastiska Bonusfamiljen.

21 juli Svante Thuresson, legendarisk sångare som tar oss med tillbaka till en annan tid.

22 juli Lisa Miskovsky, artist och låtskrivare som också varit med i landslaget i snowboard.

26 juli Sissela Kyle, skådespelare, regissör och förbannat rolig komiker.

28 juli Adam Pålsson, skådespelare som slog igenom i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

29 juli Eija Hetekivi Olsson, författare uppvuxen i Gårdsten, Göteborg som ska tala om klass- och kulturkrockar.

31 juli Anna Rosling Rönnlund, medgrundare till Stiftelsen Gapminder

3 augusti Måns Möller, en av Sveriges roligaste komiker som ska prata om att ta sig vatten över huvudet.

4 augusti Marie Nilsson Lind, textförfattare, musiker, artist, kompositör och syster till Josefin Nilsson.

5 augusti Ali Abbasi, regissör som bland annat gjort filmen Gräns.

15 augusti Emma Leijnse, favoritjournalist som ska prata om kvinnors utbildningsrevolution och dess följder.

 

Kan bli årets överraskning

11 juli Anne Sverdrup-Thygeson, professor i bevarandebiologi och insektsforskare som ska prata om just insekter.

17 juli Madeleine In Hwa Björk, Lyssnarnas Sommarvärd som ska prata om hur det är att vara adopterad.

19 juli Britta Marakatt-Labba, konstnär vars bilder berättar om den samiska kulturen.

24 juli Gunilla Kindstrand, journalist som tidigare var programledare för Röda rummet.

25 juli Alexander Mahmoud, fotograf som ska prata om drömmen om Sverige.

6 augusti Ingrid le Roux, läkare som bor och arbetar i Sydafrika sedan många år.

9 augusti Azita Shariati, vd för Sodexo Norden som utsetts till Årets mäktigaste affärskvinna.

11 augusti Michael Tjernström, professor i meteorologi som ska prata om vad som händer med klimatet.

12 augusti Olof Skoog, diplomat och sedan 2015 Sveriges FN-ambassadör i New York.

14 augusti Nick Bostrom, filosof som i förväg ber om ursäkt för att han ska utsätta lyssnarna för trams.

 

Lyssnar om jag har tid och möjlighet

28 juni Tony Irving, dansare, koreograf och programledare som kan vara underhållande, eller bara för mycket.

6 juli Isabelle Gulldén, handbollsspelare som är bra på att spela, men är hon bra på att prata?

10 juli Sven-David Sandström, tonsättare vars program sänds postumt.

14 juli Leif Östling, f.d. vd för bland annat Scania som ska prata utifrån frågan “Vad fan får jag för pengarna?”

23 juli Ola Serneke, vd för Serneke Group som just nu bygger Nordens högsta skyskrapa i Göteborg.

1 augusti Thomas Sandell, arkitekt och formgivare som bland annat lovar inredningstips.

7 augusti Agneta Pleijel, författare som inte tillhör mina favoriter, men kanske ändå är intressant.

8 augusti Erik Lundin, musiker och rappare som är okänd för mig, men verkar ha en intressant programidé.

10 augusti Molly Sandén, artist som känns anonym, men kanske kan beröra trots allt.

13 augusti Josette Bushell-Mingo, regissör och skådespelare som jag har noll relation till.

 

Klarar mig bra utan

23 juni Grynet Molvig, skådespelare, sångerska

24 juni Isabella Löwengrip, entreprenör, influencer och totalt ointressant.

30 juni Nicklas Lidström, f.d. ishockeyproffs

5 juli Carin Rodebjer, modeskapare, entreprenör

12 juli Joakim Lundell, artist, youtubeprofil och absolut ingen jag vill lyssna till

27 juli Maria Borelius, entreprenör, journalist, författare och mycket kortvarig fd. minister.

30 juli Björn Frantzén, kock, krögare

2 augusti Amanda Zahui, basketspelare

17 augusti Nina Stemme, operasångerska

18 augusti Jill Johnson, artist, låtskrivare

 

 

Vilka sommarprogram vill du absolut inte missa?

Smittan som förändrar allt

Smittan är en radioföljetong från P3 serie och den bästa av de jag lyssnat på sedan De dödas röster. Troligen beror det på att idén till serien kom från ingen mindre än Jessica Schiefauer, men också på att det är en serie med ett innehåll som verkligen skrämmer och berör.

Huvudpersonen Linnea lever ett ganska vanligt och lättsamt liv med sin pojkvän Yasser. Hon umgås en del med sin äldre syster Mika och hennes man Björn som tillsammans har sonen Adam. Det är Björn som först kommer i kontakt med smittan när ha bevittnar en överfallsvåldtäkt mitt under en fotbollsmatch. Ingen vet då att gärningsmannen smittats av ett japanskt influensavirus, som överförs sexuellt, men drabbar män värst. Viruset förvandlar män till våldsamma odjur som förgriper sig på kvinnor.

Den första i Linneas närhet som drabbas är systern Mika. Hon har varit otrogen mot Björn och mannen hon träffat verkar ha smittat henne. Här börjar det helvete som förstör Linneas liv helt. Runt omkring henne begås vidriga övergrepp och rädslan för att hon eller hennes närstående ska drabbas är självklart stor.

Smittan handlar om ett samhälle som håller på att gå under. Där vem som helst kan förvandlas till ett monster och ingen verkar veta hur epidemin ska stoppas. Skådespelarinsatserna är bra, även om det ibland blir lite överdramatiskt och teatraliskt. Något som är lätt att ha överseende med med tanke på innehållet. Mest tycker jag om de avsnitt när Linnea gör en inspelning till systersonen för att han i framtiden ska få veta vad som hänt.

Nu blir jag lite sugen på att lyssna på Kommando Karim, som är det enda av P3 series verk som jag inte stiftat bekantskap med.

Hatten av för Sara Danius

Igår sändes Sommar i P1 med Sara Danius, före detta ständigt sekreterare i Svenska Akademien. Ett program som jag tror att många med mig sett fram mot och som jag lyssnade på under en promenad idag.

Nu fick vi då Sara Danius version av det som hände i Svenska Akademien efter DN:s artikel den 21 november 2017 där 18 kvinnor berättade om hur de utsatts för sexuella närmanden och i flera fall våldtäkt av mannen som kallas Kulturprofilen, men som alla vid det här laget vet är Jean-Claude Arnault, gift med akademiledamoten Katarina Frostenson.

Danius berättar om hur artikeln behandlades av Svenska Akademien och hur alla ledamöter var eniga om att en utredning behövde göras. Det som påverkade akademien mest var de anklagelser om jäv som framkommit. Det var också därför Katarina Frostenson blev en del av anklagelserna, inte för att hon på något sätt beskylldes för sin makes sexuella fadäser. Kulturprofilen menar själv att han absolut inte lagt sig i Akademiens angelägenheter, men den utredning som gjordes visar att han haft kännedom om i alla fall sju namn. Även Ebba Witt-Brattström har berättat att Horace Engdahl läckt nobelpristagare till henne.

Danius talar om ord som var viktiga i Svenska Akademien. Som att det inte heter protokoll, utan anteckning och att ledamöterna håller sammankomster, inte möten Däremot visar hon med all önskvärd tydlighet att orden jäv och vänskapskorruption inte finns i allas vokabulär, trots att orden finns i SAOL. Att Arnault lagt sig i arbetet att välja nya ledamöter är något hon själv fått erfara och det är inte ovanligt att närstående till ledamöter får fördelar även ekonomiskt. Tydligen ska Arnault varit arvoderad för att sköta Akademiens lägenhet i Paris, där han bodde gratis. Helt absurt.

Någonting hände under julupphållet 2017-2018. Från att före jul vara överens om att en utredning skulle göras och som en enad grupp ställa sig bakom pressmeddelandet om att Svenska Akademien ska bryta alla kontakter med Arnault, krävde en rad ledamöter efter uppehållet att den skulle makuleras. Horace Engdahl som 23 november skrev ett mail till Danius och berömde hennes agerande, kommer till mötet efter juluppehållet med ett långt manus till ett tal där han tvärtom vill riva upp hela utredningen. Nu började en inre kamp mot Danius och viljan att göra henne till syndabock var tydlig. Efter en omröstning kring Katarina Frostensons vara eller icke vara stod det klart att det, som Danius säger i sitt sommarprat, inte är några problem att en ledamöt bryter mot de stadgar som Svenska Akademiens grundare Gustav III skapade.

Vad var det egentligen hände under det där juluppehållet? Det får vi kanske aldrig veta. Klart är att Sara Danius är en av de få som kommit ur härvan i Akademien med hedern i behåll och den värdighet som genomsyrar programmet imponerar på mig. Det är otroligt vasst, med en underbar och lågmäld ironi och ett fantastiskt låtval som inte sällan säger mer än hennes ord. Hade jag inte varit så otroligt kass på att stryka skulle jag införskaffat en knytblus på studs för att backa Sara Danius offentligt.

När det gäller Horace Engdahl kan jag bara hålla med Sara Danius om att historien kommer att döma honom hårt. Den vändning som han och ett gäng andra ledamöter gjorde har krossat den kanske viktigaste svenska kulturinstitutionen och jag kan inte för mitt liv se hur Svenska Akademien ska kunna återfå sitt förtroende utan en rejäl rensning.  Arrogansen bland de kvarvarande ledamöterna i Svenska Akademien känner inga gränser. Nu senast vägrade de acceptera Nobelstiftelsens krav på en ny Nobelkommitté. Det är verkligen som Björn Wiman skriver att “Horace Engdahls bunkergäng är berett att förtvina”. Kanske har Engdahl kvar respekten i sin lilla värld, men i den stora, riktiga världen är han inte vatten värld. Faktiskt inte hans polare heller.

Jag skrev en hel del om Svenska Akademien i våras:

Vad hände med snille och smak

Dags att stå rakryggade

Där försvann min respekt för Svenska Akademien

Är Sara spiken i kistan?

Vem ska få stolarna?

När kejsaren inte förstår att han är naken

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

Sommarpratare 2018 enligt O

Jag har som vanligt gått igenom listan med sommarvärdar och delat in dem i olika grupper. Det finns vissa jag absolut inte vill missa, andra som jag kan tänka mig att lyssna till, men som jag också kan klara mig utan och så finns de som jag inte alls vill lyssna på för att jag är tämligen säker på att deras program inte kommer att intressera mig. Jag kan ha fel, men så är känslan. Och så finns den sista kategorin som består av personer som jag inte känner till så väl, men som skulle kunna ha något riktigt intressant att berätta.

Vill absolut lyssna på:

3 juli Kent Wisti, präst, konstnär

6 juli Katarina Wennstam, författare, journalist

11 juli Elin Olofsson, författare

17 juli Fatima Bremmer, författare, journalist

29 juli Sabina Ddumba, artist

30 juli Tauba Katzenstein, överlevande från Förintelsen

2 augusti Adam Taal, artist

3 augusti Magnus Carlson, sångare, låtskrivare

4 augusti Petra Mede, skådespelare, komiker, programledare

18 augusti Sara Danius, professor i litteratur- vetenskap

19 augusti Rennie Mirro, artist, skådespelare

Lyssnar om jag har tid och möjlighet:

23 juni Claes Månsson, skådespelare

28 juni Mark Levengood, författare, programledare

29 juni Anna Serner, vd Svenska Filminstitutet, jurist

2 juli David Eberhard, psykiatriker, författare

4 juli Anna Throne-Holst, vd svensk-amerikanska Handelskammaren i New York

9 juli Arne Ljungqvist, professor emeritus i medicin, dopningsjägare

15 juli Uje Brandelius, musiker, journalist

16 juli Anders Thornberg, rikspolischef

20 juli Maria ”Vildhjärta” Westerberg, konstnär

21 juli  Anders Berglund, kompositör, dirigent

31 juli Victoria Borisova-Ollas, kompositör

7 augusti Anna Hedenmo, journalist, tv-profil

8 augusti Rebecca Scheja & Fiona FitzPatrick, DJ-duo, producenter, låtskrivare

11 augusti Jack Vreeswijk, vissångare, kompositör

12 augusti Emma Molin, skådespelare, manusförfattare

13 augusti Paul Svensson, kock

14 augusti Thure Lindhardt, skådespelare

17 augusti Olof Röhlander, mental tränare, författare, föredragshållare

Klarar mig väldigt bra utan:

24 juni Bianca Ingrosso, influencer, entreprenör

27 juni Gustav & Marie Mandelmann, lantbrukare, tv-personligheter

30 juni Eva Rydberg, skådespelare, teaterdirektör

5 juli Leopoldo Méndez, artist

8 juli Victoria Silvstedt, fotomodell, programledare, entreprenör

12 juli Marko “Markoolio” Lehtosalo, artist, skådespelare

19 juli Peder Fredricson, ryttare, grafisk designer

22 juli Inge Thulin, företagsledare, vd 3M

24 juli Tom Xiong, entreprenör, föreläsare

25 juli Frida Hansdotter, alpin utförsåkare

26 juli Mikkey Dee, trummis

6 augusti Björn Jakobson, entreprenör

16 augusti Sara Parkman & Samantha Ohlanders, musiker

Kan vara årets överraskning:

25 juni Kaj Linna, f.d livstidsfånge

26 juni Mouna Esmaeilzadeh, läkare, hjärnforskare

1 juli Ahmed Abdirahman, näringspolitisk expert

7 juli Jesper Waldersten, konstnär

10 juli Stefan, Ebbas pappa

13 juli Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi

14 juli Katinka Faragó, filmproducent

18 juli Jonas Waltelius, Lyssnarnas Sommarvärd

23 juli Beatrice Fihn, chef för ICAN, jurist

27 juli David Cairns, ambassadör

28 juli Paul Hansen, fotograf

1 augusti Max Tegmark, professor i fysik

5 augusti Cajsa von Zeipel, konstnär, skulptör

9 augusti Jonatan Unge, komiker

10 augusti Ingrid Wall, mamma till Kim Wall

15 augusti Suad Ali, statsvetare

 

Vilka sommarpratare ser du mest fram emot?

Tunnlarna av Jerker Virdborg

Tunnlarna är P3-series nya satsning. En berättelse om ett hemligt tunnelsystem under Stockholm och en pappa som försvinner spårlöst. En notis om en arbetsplatsolycka i tunnlarna under Johannes Kyrka fångar pappa Klas intresse och när han börjar rota i saken märker han att alla dokument är hemlighetsstämplade och blir nyfiken, på gränsen till besatt. Han och dottern Ylva tar sig ner i tunnelsystemet med hjälp av en guide kallad Råttan och Ylva märker hur hennes pappa börjar bete sig mer och mer märkligt. Han vägrar lyda Råttan och hon lämnar dem.

När vi träffar huvudpersonen Ylva för första gången samtalar hon med psykologen Pamela Ljung om sin pappas försvinnande och hur han mådde innan han försvann. Hur deras gemensamma projekt att upptäcka tunnlarna blev till en farlig besatthet och vad som händer när de får kontakt med nätverket Markdown. Pamela Ljung samtalar med fler personer i Klas närhet, samt flera personer inom polisen och långsamt växer en bild fram av vad som egentligen hänt. Eftersom mycket information undanhålls Pamela Ljung blir vägen till sanningen krokig och hela tiden undrar jag hur det ska gå för Klas.

Fortfarande tycker jag att De dödas röster är den helt klart bästa av de serier som P3-serie gjort. Tunnlarna är dock välskriven och väldigt mycket bättre än såväl Darknet som Himmelsberg som jag inte fastnade för. Kvar att lyssna på är Kommando Karim.

Linnea Claesons sommarprogram är riktigt viktigt

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Troligen har Linnea Claeson lyssnat på Athena Farrokhzads sommarprogram från 2014 (för övrigt ett både viktigt och snyggt sådant), för det kan inte vara en slump att hon alluderar hennes inledning om hur hon önskar att hon kunnat prata om träd, men tvingades tala om rasism och diskriminering. Linnea Claesson hade helst velat prata om handboll. Hur ett mål på gympan blev vägen mot landslaget och flera VM-guld,  men hon kan inte tala om handboll, inte heller om sin mamma eller sin pappa, sin syster eller saker hon älskar. Istället måste hon tala om hemska saker hon utsatts för. Den mörkare verkligheten. Om sms med sex och hot. Assholes online är hennes plattform. Där visar hon att många, många idioter som tar sig friheter som får mig att baxna. Claeson hanterar dem på ett annat sätt och under hennes sommarprogram får vi ta del av sms hon fått och svaren hon gett. “Jag måste skämta för att överleva”, säger hon och det är nog sunt. Samtidigt säger hon att hon blir rädd och det förstår jag verkligen och det är modigt att hon ändå kämpar vidare för att andra ska få det bättre.

Det handlar om strukturer, inte individer, säger Claeson. Vi ska inte generalisera för mycket, men samtidigt måste vi generalisera för att över huvud taget kunna diskutera strukturer i samhället. Det är en svår balansgång kan jag tycka. Det är självklart inte alla män som skickar sexistiska sms till tjejer, men att det finns så många som gör det är något vi behöver ta på allvar. Som Claeson påpekar ursäktar vi allt för ofta killar som beter sig opassande med att “det är så killar är”. Då klumpar vi också ihop, men ett sådant generaliserande reagerar allt för få på.

Det är också konstigt nog så att ingen känner en kille spm tafsar, våldtar, begränsar sin flickvän, slår son fru, skickar sms med dick-pics. När Claeson skickar vidare sms från män till deras fruar, flickvänner eller tjejkompisar blir de inte sällan arga på henne. Som om det är hon som gjort något fel. Ännu ett av alldeles för många exempel på när offret får skulden för något som gärningsmannen borde få ta ansvar för. Varför är det så att vi ofta skyddar de män som beter sig illa och istället skyller på de kvinnor som utsätts för sexism eller till och med våld. Enda gången jag upplevt att män höjer sina röster är när våldet utförs av utländska män. Då fördöms det. “Vi måste skydda våra svenska kvinnor”, heter det, men varför inte alla kvinnor? För att det inte handlar om en kamp för kvinnors rättigheter utan om rasism. Rasism står över jämställdhet helt klart, för de som skriker högt då har knappast någon vacker kvinnosyn annars. Problemet med kvinnohat kom knappast till Sverige 2015 med den senaste stora flyktingvågen. Att påstå det är bara dumt.

Allt annat än ett ja är ett nej, påpekar Clason flera gånger under sitt program och det är verkligen något vi borde upprepa om och om igen. Allt som inte sagts ja till är övergrepp. Hon har fått erbjudanden om att arbeta för politiska partier, men det vill hon inte. Däremot kämpar hon för en samtyckeslag och för att sexualbrott och våldsbrott mot kvinnor ska ge en kännbar konsekvens. Just att det faktiskt ska kosta är viktigt. Som det ser ut nu är det alldeles för svårt att fälla någon för t.ex. våldtäkt. Absurt svårt.

Jag håller med Claeson om att sexualkunskap borde få en större roll i skolan. Inte bara på biologilektionerna någon gång var tredje år, utan regelbundet. En period fanns ämnet Livskunskap, som innehöll bland annat just sexualkunskap, men det togs bort. På gymnasieskolan där jag arbetar hade vi istället ett ämne vi kallade Livskraft, som var något liknande och som delvis finns kvar på vissa program. Ämnet fick kritik för att vara för ovetenskapligt och för närgånget. Samtidigt måste vi våga tala även om känsliga frågor i skolan, annars finns det en stor risk att vi inte talar om dem alls. Läroplanen stödjer oss dessutom i sina skrivningar om jämställdhet och respekt för andra. Vi måste våga prata om sex, samtycke och porr. Om andra tabubelagda ämnen. Inte bara i skolan, utan annars också. Som att våga tala om rasism på släktmiddagen.

Linnea Clason talar om två val, att fega ur eller hjälpa och göra skillnad. Att våga fråga hur det är, se de som behöver hjälp verkar vara en självklarhet för henne. Det beundrar jag henne för. Det finns så många som verkligen gör skillnad i samhället och ibland kan jag känna att jag gör för lite. Yrkesmässigt gör jag mycket, men inte lika mycket privat.

Och så avslutar Claeson sitt program med ett kärleksbrev till de män som står på kvinnors sida. De spm vågar se och väljer att vara medvetna medkämpar. Modiga män. De dom tänker det börjar med mig. Händer som sänker sig nedåt och lyfter sig uppåt. Säg ifrån och ifrågasätt de som set ner på kvinnor. De som ger sina söner ett respektfull kvinnosyn. De som visar civilkurage/ och de fantastiska barn och ungdomar son växer upp nu.

 

Med följande ord lämnar Linnea Claeson oss och mig lämnar hon med tårar i ögonen:

 

Stå upp för det du tror på. Kämpa för kärlek och respekt. Gör skillnad.

 

 

 

Malin Persson Giolito är tydligheten personifierad

Varje nyårsafton lovade Malin Persson Giolito sig själv att skriva en roman. Hon hade velat bli författare sedan hon var barn, men det blev aldrig någon roman. 2005 fick hon sparken. Höggravid. Den nyårsaftonen lovade hon som vanligt att det här skulle bli året då hon skrev gymnasiet. Nu hade hon tid och råd. Och hon skrev då det som skulle bli hennes första roman Dubbla slag. Det var då jag upptäckte henne och självklar har jag läst alla hennes böcker. För mig är G W Persson Malin Persson Giolitos pappa, hon är inte “bara” hans dotter. Det var därför självklart att lyssna på hennes sommarprogram.

Genombrottet blev den fjärde boken Störst av allten av de bästa böcker jag läste 2016. Ett genombrott man bara kan drömma om. Den engelska titeln är Quicksand och det var Bowies låt med samma namn som gav henne idén till boken.

Nu sändes visserligen Malin Persson Giolitos sommarprogram tidigare än Johannes Anyurus, men jag lyssnade på det efteråt och det blev som en logisk fortsättning på tankarna som Anyuru väckte. Även Persson Giolito talade om vår samtid och eftersom hon satte ord på mycket av det jag själv tänkt tyckte jag självklart om programmet. Det blir lätt så, eller hur, att de som tycker som du blir de du lyssnar till. Det betyder inte att jag inte borde ha lyssnat på Malin Persson Giolitos sommarprogram eller att det inte var tänkvärt. Det här är nämligen ett sommarprogram som alla borde lyssna på.

Vår värld förändras självklart ständigt, men de senaste åren känns det som att förändringarna går allt snabbare och de vrider knappast vårt samhälle åt rätt håll. Jag kan acceptera de som vill begränsa invandringen och jag kan faktiskt också förstå de som är rädda för de som vid första anblick är annorlunda. Att bunta ihop och slå ihjäl är dock en dålig idé, säger Persson Giolito och syftar på den populära lösning som finns inom vissa grupper för att minska brottsligheten. Självklart håller jag med. Många, inklusive politiker för det tredje största partiet just nu (för ja, SD är oftast trea, även om de ibland går om M. Å andra sidan låter vissa M-representanter som om de egentligen tillhörde SD, så det spelar kanske egentligen ingen roll vilka som är två och trea) tänker att det är rimligt och till och med bra att helt stoppa invandringen och dessutom om inte slå ihjäl, så i alla fall slänga ut, alla som de anser vara icke-svenska.

Argumenten för att vår fina värld tas över av hemska krafter är många och ibland lite skrattretande. “Dom” förbjuder oss att sjunga nationalsången, ha avslutningar i kyrkan, kalla de där chokladbollarna för olämpliga saker och de kommer säkert att förbjuda oss att fira vår nationaldag, läsa böcker av Astrid Lindgren och se på Kalle Anka och hans vänner på julafton. Vad som känns skönt är att belgarna är helt med på att Malin Persson Giolito som invandra faktiskt måste se på Kalle Anka på julafton.

Vem har snott nationaldagen egentligen? Förr fanns det ingen begåvad människa utan
apanage som firade nationaldagen, påpekar Persson Giolito. Det finns liksom ingenting att fira som kan knytas till det datumet. Möjligen kunde vi fira den 17e maj då vi blev av med norrmännen, säger hon, men tillägger att de å andra sidan tog med oljan, så vi kanske inte har någonting att fira ändå .

Oavsett så borde de som kommer hit anpassa sig och följa svenska värderingar, vilka de nu må vara. Vi kan inte importera medeltida värderingar brukar det heta och jag förstår aldrig riktigt vad som menas med det. Alla världsreligioner, inklusive kristendomen och islam bygger på värderingar som är bra mycket äldre än medeltiden. Men det var ingenting Persson Giolito talade om, bara något jag funderat över. Intressant ändå, eller hur att även svenska värderingar, som till stor del bygger på kristendomen är äldre än de medeltida värderingar vi menar att muslimer har.

Att invandrare ska assimileras är det yttersta målet om man läser SD:s partiprogram (undrar hur många som röstar på dem som egentligen gjort det) och faktiskt kan den som fötts svensk av svenska föräldrar också bli av med sitt medborgarskap, eller i alla fall sin svenskhet om personen i fråga skulle agera på ett sätt som anses osvenskt. Dt gör inte Malin Persson Giolito som tur är. Trots att hon inte bott i Sverige på väldigt länge säger hon själv har hon haft en ovilja att acklimatisera sig i Belgien, vilket måste göra henne extra svensk. Men det har hon inte fått någon kritik för från någon i Belgien konstigt nog. Att hon har kvar sina svenska traditioner är helt okej. Kanske för att Bryssel är en internationell stad, eller för att det är okej att vissa sätter upp stora paraboler föe att se tv på sitt språk, köper delikatesser från hemland i specialbutiker och firar hemlandets högtider ned entusiasm.

Belgarna har ingen nationell samhörighet, vilket Persson Giolito tycker är ganska sympatiskt. Det behövs inte några nationalister som slår sig för bröstet och tror att de uppfunnit demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns svenska lagar hon skryter om, men det är inget perfekt land. Sverige är å andra sidan inte heller ett land i fritt fall, vi är inte naiva, men inte heller har vi ett land utan utmaningar. Något sådant land finns nämligen inte. Hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer, säger Persson Giolito och närs hatet riskeras demokratin. Där finns en del röda flaggor som vi borde ta på allvar.

Även rädslan behöver tas på allvar. Vi måste få vara rädda när vår värld attackeras och förändras. Ingen terrorist har dock dödat lika många som dumheten, men vem kan kriga mot den, frågar sig Persson Giolito. Terroristerna är inga ljushuvud, men de har förstått att de skadar mest och flest genom att ge sig på vanliga människor. Och de skadar oss. Dagboken från 2015 får tala om rädslan. Den vi får känna, för om människor börjar tro på fel historier, om dumheten vinner, då är vi illa ute.

Världen är bättre på nästan alla sätt, säger Persson Giolito, men miljön som vi borde skrämmas av ignoreras ofta, kanske för upptagna med att  vara rädda för terrorism och att stänga in oss i vårt land, gärna efter att först ha buntar ihop och slängd ut alla “dom andra”.  Det blir så viktigt att vi inte ens bryr oss om att barn kallas vuxna och utvisas på godtyckliga grunder. Att bomber faller i länder långt borta spelar kanske ingen roll. Vi äe många som skäms redan över hur eftervärlden kommer att döma oss. Inte ens Macron kan lösa allt. Oavsett om han är svaret på frågan eller bara ett ickeval. Någonstans verkar han ändå försöka vända världen rätt och kanske kan han till och med ändra Trumps åsikter.

Vi måste välja mellan det enkla och det rätta, sa Dumbledore som en del av berättelsens magiska förmåga. Verkligen är inte så enkel som vissa vill få det till. Den är inte svart eller vit.

Vi behöver tänka på hur vi vill att vår värld ska se ut. Malin Persson Giolito har många tankar och hon förmedlar dem på ett otroligt tydligt och vettigt sätt. Hatten av.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Anyuru är en av våra största språkkonstnärer

När en individ gör något som vi anser är olämpligt, otrevligt eller som till och med enligt lag är otillåtet söker vi ofta en förklaring. Den kan handla om kön, klass eller kanske en taskig barndom. Idag är religion väldigt ofta en förklaringsmodell och den religion som står i centrum är islam. Kanske var det därför Johannes Anyurus pappa rådde honom att inte berätta om sin religiösa tillhörighet och troligen är det därför Anyuru själv talar mycket om religion i sitt sommarprogram.

Vem är du och vad tror du på? Viktiga frågor som definierar vår identitet. Redan innan jag hörde Johannes Anyurus sommarprogram hade jag börjat skissa på ett arbetsområde för mina elever med rubriken “Den jag är och det jag tror på” och nu kommer Anyurus ord att bli en del av det. Det passar extra bra med tanke på att denna begåvade författare besöker min arbetsplats och mina elevers skola i höst.

Just tillhörighet och bristen därpå är genomgående teman i Anyurus program. Den största behållningen är dock språket. Anyuru är verkligen en stor språkkonstnär som leker, tänjer och vänder på det språk som är hans. Alla metaforer, liknelser, allusioner bidrar till en alldeles speciell känsla under lyssningen. Så vackert, så genomtänkt och precist. Jag är så glad över att han kommer att dela det med mina elever.

Jag lyssnade till Anyurus vackra och berörande språk medan jag handlade på Willys mitt i vår multikulturella verklighet. Eftersom jag inte lyckades hitta några fina jordgubbar och sonen hade önskat jordgubbstårta på sitt kalas fick jag ta en tur till ännu en affär och där mötte jag en gammal elev. “Kommer du ihåg mig, Linda”, var hans första fråga och självklart gjorde jag det. En elev du känt i flera år blir per automatik en mer mångfacetterad person än den du träffar snabbt och definitivt mer än den du läser om, kanske på en internetsajt som har som syfte att smutskasta vissa grupper i vårt samhälle. Den här eleven talade nu perfekt svenska, berättade att han hade ett bra jobb och ett boende han trivdes med. “Livet är perfekt”, sa han och den känslan strålade ur hans ögon. Med sig hade han sin fru och sin lilla dotter. Vi hälsade och han tog artigt i hand både då vi möttes och då vi skildes.

När jag lämnade honom tänkte jag på Anyurus ord om hans systrar med hijab och hur de behöver försvara de de är och det de tror på dagligen. Min elevs fru hade också hijab och jag tänkte att de som möter denna familj troligen fokuserade mer på det än det faktum att detta är människor som bidrar till vårt samhälle. Det gör mig ledsen, men också arg. Det är så lätt kleta extremiststämpel på alla som tillhör en religion som också innefattar extremister. Anyuru talar om terrordådet i Stockholm och hur hans förlag får frågor om huruvida han kan tänka sig att tala om det i media. Han har ju skrivit en bok om muslimsk terror, förutspått det som hände om än i fel stad.

Anyuru talar om vem han är och vad han tror på. Han berättar också om sin dotter som är sju månader och funderar på vem hon är och vad hon tänker. Vem hon blir och vad hon tror på är han som förälder med och formar, men vi är inte den enda våra barn möter. Vi måste lära dem att acceptera, respektera, men också ifrågasätta. Det jag önskar att mina barn ska få med sig av min uppfostran är en förmåga att inte automatiskt tro att de grupper en individ tillhör innebär att de vet vem hen är. Om de möter min elev, hans fru eller hans dotter hoppas jag att de inte automatiskt förutsätter saker om dem för att de råkar ha ett visst ursprung och en viss religion. De kanske har Koranen som en tyngd när de gör situps, precis som Anyuru en gång hade, eller så läser de den och tror på den tolkning de själva gör. Liksom den som läser Bibeln gör sin tolkning och tror på den. I kristendomens namn diskrimineras människor utifrån såväl kön som sexualitet, men det gör inte alla kristna till fördomsfulla extremister. Som alltid handlar det om att ett vi blir mer mångfacetterat än ett dom, vilket kanske är naturligt om vi inte lyckas se individerna som bildar detta dom.

När det talas om att våga ta debatt slås jag ibland av rädslan att göra det som en individ till en annan. När vi klumpar ihop människor i grupper och tillskriver dem egenskaper och åsikter de inte har tar vi inte debatt, utan agerar fördomsfullt. Det betyder inte att det inte finns strukturer i samhället, eller inom olika religioner, politiska åskådningar eller andra grupperingar, men vårt behov av att förenkla en komplex verklighet får inte radera nyanser. Om någon person agerar på ett visst sätt är det detta agerande vi ska möta. Om personen tillhör ett kön, en religion, en klass, en nationalitet eller vilka fack vi nu vill placera hen i kan detta självklart vara en del av förklaringen till personens agerande, men inte bara. Viktigt är också att vår bild av människor som vi definierar som en grupp inte är endimensionell och Anyuru bidrar helt klart till fler dimensioner. Vi behöver fler röster som berättar just sin unika historia.  Faran med en enda berättelse är stor, som Chimamanda Ngozi Adichie påpekar i sitt nu berömda TED-talk.

Vem är du och vad tror du på? Anyuru försöker besvara frågorna i sitt sommarprogram och jag tänker att det är något vi alla behöver fundera över. Därefter ska vi fundera över varför vi tycker som vi gör och hur det påverkar oss själva och vår omgivning.

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

%d bloggare gillar detta: