Dags för fler boktips för bokcirklar. Gemensamt för månadens fem tips är att de dels har ett intressant innehåll, men också kan leda till samtal om samhällsfrågor och egna erfarenheter kring innehållet. Sådana böcker är extra bra att cirkla om tycker jag.
Em av Kim Thúy var en av förra årets största läsupplevelser för min del. I korta ögonblicksbilder beskriver Kim Thúy kriget i Vietnam och hur olika människor påverkades av det. Det som först verkar fragmentariskt skapar en helhet och jag lärde mig mycket nytt om det fruktansvärda kriget, inte minst för att perspektivet är ett annat än det vi är vana vid. Emsläpptes som pocket i november.
Stöldav Ann-Helén Laestadius tilldelades mycket välförtjänt Augustpriset i höstas. Berättelsen om Elsa, som när hon var nio såg en man döda hennes älgkalv och som vuxen fortfarande inte har vågat erkänna att hon vet vem som gjorde det, är både lärorik och spännande. Laestadius låter oss ta del av samernas situation och den konflikt som finns kring renskötsel och vår ursprungsbefolknings rättigheter i en del av Sverige där polisen i princip inte är närvarande. Stöld finns i pocket.
Älskade barn av Ashley Audrain handlar om Blythe som haft en svår uppväxt och är väldigt orolig för att hon själv ska bli en dålig mamma. När dotter Violet föds vill hon ge henne all sin kärlek, men märker snart att det är något som inte stämmer med dottern. Det som gör Älskade barn så speciell är att det inte är en svartvit berättelse. Blythe är en komplex figur och det är svårt att riktigt veta vad som egentligen är orsaken till det komplicerade förhållandet till dottern. Boken finns i pocket.
Trion av Johanna Hedman är en intressant debut om tre unga människor vars liv hakar i varandra. Det är en bok om vänskap och kärlek, där gränsen ibland är flytande. Thora och August är barndomsvänner. August är konstnär och hoppas på ett genombrott. Thora studerar juridik. När Hugo hyr ett rum hos Thoras föräldrar lär de känna varandra och deras trio formas. Det som är intressant med Trion är kanske främst skildringen av vänskap, men också alla mellanrum som behöver fyllas ut, något som är mer intressant att göra tillsammans. Trion finns i pocket.
Slutetav Mats Strandberg är en bok som primärt vänder sig till unga läsare och kanske därför ett oväntat bokval för en bokcirkel bestående av vuxna läsare, men jag tycker att ni ska ge den en chans. Även om huvudpersonen är 17 år finns det också andra karaktärer i olika åldrar. Precis som i filmen Don’t look upär en komet på väg mot jorden, men fokus ligger inte i att förhindra det, utan på hur människor reagerar när de vet att slutet är nära. Både gripande och intressant. Slutet finns i pocket.
Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.
Årets mest oväntade:Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall.
Årets klassiker:Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.
Årets knock out:Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint.
Årets nostalgitripp:Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet.
Årets kvinnokamp:Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.
Årets gråtfest:Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättreatt det nästan var löjligt.
Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnetom William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra.
Årets obehagligaste:Insektav Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.
Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.
Årets dystopi:En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur.
Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.
Årets grafiska:Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.
Årets nya bekantskap:Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna.
Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen.
Årets ögonöppnare:Stöldär Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.
Årets viktigaste:I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.
Årets återseende:Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till.
Årets huvudperson:Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.
Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.
Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Fathermed en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.
Årets kulturella höjdpunkt:Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.
Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.
Årets allkonstnär:Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vioch som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.
Årets blogg:Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.
Årets skämskudde:Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.
Årets splatterorgie:Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.
Årets debut:Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.
Årets förlag:Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson.
Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra.
Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After lifeär utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll.
Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljervar väldigt, väldigt bra.
Årets citat: “We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.
Årets “men-för-i-helvete”:Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.
Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.
Årets önskar att jag skrivit själv:Emav Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.
Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.
Delar av det här talet har spelats in i förväg till mina fina studenter (hålla tal live hade jag aldrig klarat) och publiceras här för att de (och andra) ska kunna läsa om böckerna vars titlar bildar talet.
Konferensen av Mats Strandberg är en skräckroman i två akter, där den första delen handlar om obehaget med konferenser och den andra om en galen mördare vars mål är att ta död på alla deltagare. Helt ärligt vet jag inte vilken del som är läskigast. Jag lutar åt att det kan vara den första, trots bristen på blod och splatter. Det där med att åka på konferens, tvingas genomgå käcka övningar som ska utmana och skapa gemenskap och att dela rum med någon kollega, som absolut är trevlig, men som du inte vill sova tillsammans med. Fruktansvärt. Med åldern får jag allt svårare för att dela rum med andra och de där samarbetsövningarna har jag aldrig klarat av.
Inför lanseringen av ett nytt köpcentrum reser en kommunal arbetsgrupp till Kolarsjöns stugby för att ha konferens. De anställda i den så kallade exploateringsenheten är en brokig samling och alla är inte övertygade om att det var rätt beslut att köpa bonden Lappås mark för att bygga ett gigantiskt köpcentrum i Kolarängen, hur entusiastisk chefen än är. I slutet av konferensen ska en representant för byggherren SBFF dyka upp för att coacha medlemmarna i grupper inför ceremonin när bottenplattan ska börja gjutas. Det gäller att de säger rätt saker när journalisterna ställer frågor. Det är också här i slutet som berättelsen inleds och vi vet redan från början att allt kommer att gå åt helvete. Frågan är bara hur.
Ingela är enhetschef och gruppens formella ledare. Hon arbetar tillsammans med projektledaren Jonas, som ansvarar för bygget i Kolarängen och mycket tyder på att han är den egentliga chefen. Han har lyckats charma henne fullständigt och kan nästan göra vad som helst utan att få någon som helst kritik. Ingela avgudar honom, medan andra i gruppen insett att Jonas är mer snack än verkstad. Nadja och Amir har hittat minst sagt olycklig information om oegentligheter i projektet och funderar som bäst på hur de ska kunna avslöja detta utan att viftas bort av Ingela, alternativt ses som svikare. Kolarängen-projektet må vara Jonas bebis, men Ingela är den som vårdar det mest.
I gänget finns också Lina som liksom Jonas har titeln exploateringsingenjör. Hon har varit sjukskriven för utmattningsdepression och helt blivit omsprungen av sin nya kollega. Eftersom Lina har fullt upp med att försöka agera normalt har hon definitivt ingen energi för att protestera. Även Torbjörn är exploateringsingenjör och den som arbetat längst på enheten. Han får representera gruppens bittra bakåtsträvare, som hellre dricker än bidrar under konferensen. Kartingenjören Eva är näst äldst i gruppen som också består av ekonomen Kaj och mätningsingenjören Anette. Ett brokigt gäng minst sagt med roller som blivit cementerade efter ett långt samarbete. Nu ska de umgås och utvecklas, två saker som inte ligger för någon i gruppen.
Jag läser inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg. Hans styrka ligger i de karaktärer han skildrar och hur han lyckas skapa en värld där alla relationer är intressanta och trovärdiga. Visst är det spännande med den galna mördaren som går bärsärkagång, men det är inte de kluvna kroppsdelarna eller de teatraliska avrättningarna som tilltalar mig mest. Märkligt nog har jag inte något emot splatter, utan kan se det underhållande i skräckorgien. Mest tycker jag dock om att försöka förstå karaktärerna och deras agerande. Nu vill jag inte på något sätt förringa skräckgenren, men jag hade gärna sett Strandberg skriva en “vanlig” roman där just relationerna står i centrum. Det hade garanterat blivit lysande läsning. Med det sagt gillar jag Konferensen även om det kanske inte var supersmart att läsa ut den mitt i natten. Samtidigt skräms jag mindre av den brutale mördaren än jag skrämdes av den mer krypande skräcken i Hemmet, som är det absolut läskigaste Mats Strandberg har skrivit. När det gäller underhållning vinner nog ändå Konferensen i tuff kamp med Färjan, även om jag också tyckte om den senare.
Idag är det onsdag och samtidigt fredag då långhelg hägrar. Veckans kulturfråga handlar om helgläsning.
Vad läser du under den kommande långhelgen?
Så här långt har läsningen i maj gått otroligt trögt. Jag har påbörjat en rad böcker, men inte energi nog att läsa ut dem. En som verkligen måste läsas ut är Drunkna tyst av Åsa Leijon, som ska läsas inför samtal med andra.
En bok jag längtar efter att läsa och hoppas att jag får tid att i alla fall påbörja i helgen är Mats Strandbergs Konferensen. Jag gillar inte skräck vanligtvis, men jag gillar Mats Strandberg.
De mest intensiva vårutgivningsmånaderna är över, men det kommer en del spännande titlar även i maj. Sommarläsningsplanerna blir mer och mer omfattande. Säkerligen har jag missat några titlar, men här är ett gäng böcker som kommer ut i maj som jag ser fram emot att läsa.
Läslistor har en tendens att bli långa och bokhögar att växa sig höga. Det går helt enkelt inte att läsa alla böcker som kommer ut. Vissa författare prioriterar jag alltid och de går förbi alla listor och högar när de släpper en ny bok.
Vilken författares böcker läser du direkt när de släpps?
Här finna två kategorier av favoritförfattare. Vissa böcker vill jag spara till ett perfekt tillfälle och därför kan de få vänta lite. Andra böcker slänger jag mig över direkt. Till den senare kategorin hör till exempel böcker av Ellie Griffiths och Mhairi McFarlane.
Av de böcker som släpps i vår ser jag fram emot att genast läsa:
Eftersom jag sitter med i den jury som utser de tre svenska titlarna till IBBY Honour List, där vi är i sluttampen av vårt arbete, lägger jag lite extra fokus på just ungdomsböcker i februari. Första steget är att jag och Jenny Edvardsson ska presentera våra fem favoriter i “vår” kategori som är böcker från 12 och uppåt. Kravet är att de ska vara utgivna tidigast hösten 2019 och författaren ska ha ett längre författarskap bakom sig. En stor del av utgivningen har jag redan läst, men det finns några titlar till som jag vill hinna med innan deadline. De tre jurygruppernas favoriter ska sedan läsas av alla och därefter ska vi välja ut de slutliga tre favoriter i form av en illustratör, en författare och en översättare.
Självklart hoppas jag hinna läsa och skriva om fler julböcker innan det är dags att fira jul, men jag vill ändå passa på att tipsa om några böcker jag läst de senaste åren.
Först tre noveller om jul av Malin Persson Giolito, Camilla Sten och Fredrik Backman
24 goda gärningar av Jenny Fagerlund handlar om Emma som gör en kalender full av goda gärningar.
Idag firar vi boken och läsningen på Världsbokdagen och jag tänkte tipsa om några bra pocketböcker att läsa nu när utomhusläsning i alla fall för min del står på programmet. Det finns ju inte så mycket att göra i dessa tider mer än att gilla läget och vara tacksam för den lästid som erbjuds.
Här kommer mina pockettips för Världsbokdagen, våren och sommaren:
Vem dödade min far av Édouard Louis är en rejäl känga till klassamhället där vissa slits ut långt innan andra ens reflekterar över att de skulle vara gamla. Läs mina tankar om boken här.
Herraväldeav Elin Olofsson handlar om Alice som mitt i tiden för kvinnors frigörelse för en chans till någon slags makt. En bok jag tyckte väldigt mycket om. Läs mer här.
Järteckenav Christoffer Carlsson släpptes i pocket redan i vintras, men jag tycker verkligen inte att ni ska missa den. En ovanligt välskriven roman om ett brott, tyckte jag.
Slutetav Mats Strandberg tillhör också kategorin “böcker som inte får missas”. Visst kan den kännas lite väl svart just nu, men samtidigt kan den säkert hjälpa till att hantera samtiden också. Jag älskade den.
Tjänster och gentjänsterav Sophie Kinsella är istället en trevlig, romantisk och lättsam berättelse om Fixie som försöker att fixa allt för alla och nu tvingas ta emot hjälp själv. Riktigt charmig!
Det dröjer tills i början av juni innan Normala människor av Sally Rooney släpps i pocket, men jag kan inte låta bli att lyfta den ändå, eftersom det är en så väldigt bra bok. Läs mina tankar här.
