enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: november 2017 (Sida 1 av 3)

Olikhetsutmaningen: prisad och förbisedd

I måndags delades Augustpriset ut i tre kategorier och dessutom Lilla Augustpriset till en ung och lovande författare. Ganska ofta tänker jag på att det finns en speciell kategori böcker som brukar prisas, medan andra förbises. Lite beroende på prisets inriktning så klart. En man kan inte få Baileys Women’s Prize for Fiction och det är omöjligt för en översatt bok att få Man Booker Prize for Fiction. Veckans sista olikhetsutmaning för året handlar om ordparet prisad och förbisedd. Ditt svar kan handla om vad som helst inom den kulturella världen.

Raden av kända författare som aldrig tilldelats Nobelpriset är lång. Ibland handlar det om att författaren i fråga är mer populär nu än i sin samtid, eller att hen är eller var för kontroversiell. August Strindberg fick till exempel aldrig något Nobelpris, trots att svenska pristagare snarare var regel än undantag i prisets barndom.

Två andra författare som aldrig hann få priset var Inger Christensen och Assia Djebar. Detta trots att båda är skickliga skribenter och ofta fanns med i diskussionerna om tänkbara pristagare. Visst är det också många män som aldrig tilldelats priset, som Hjalmar Söderberg eller Graham Green, men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig på hur få kvinnor det är som fått priset. Virginia Woolf är ett annat exempel på en författare som borde varit självskriven med facit i hand.

Någon som nästan prenumererar på Augustpriset eller i alla fall på nomineringar är Eva Lindström som nominerats 11 gånger, men faktiskt bara vunnit en gång. Däremot har Majgull Axelsson, som jag tycker är en fantastisk författare, bara nominerats en gång för Aprilhäxan och Marie Hermansson, som har skrivit flera fantastiska böcker har inte ens blivit nominerad.

Det här var bara några få exempel. Ni har säkert fler!

 

 

Under odjurspälsen

Om den du är inte är den du vill vara kan du uppfinna ett nytt jag. Så gör Signe när hon börjar chatta med drömkillen Joel, men inte som sig själv utan som Frida i Karlstad. I Under odjurspälsen undersöker Klara Krantz identitet på ett kreativt sätt, mitt i den digitala värld som så många lever i. Som Frida vågar hon mycket mer och det liv hon skapar till sig själv är så mycket trevligare. Ändå är det inte okomplicerat med fantasiliv, speciellt inte när Joel vill åka till Karlstad och hälsa på. När hon sedan träffar Magnus som hälsar på kompisen Minna och börjar gilla honom, trots att han är lite märkligt och udda, blir det ännu mer komplicerat att kombinera sina två liv.

En sak Klara Krantz gör så himla bra är att beskriva såväl trovärdiga tonåringar som vuxna. Ingenting är tillrättalagt, men väldigt mänskligt. Signes pappa till exempel är på vissa sätt en ganska hopplös förälder, men samtidigt bra, precis som det brukar vara. Det är skönt med flerdimensionella vuxna i en bok för tonåringar, för det hör verkligen inte till vanligheterna.

Jag var tämligen säker på att Klara Krantz andra bok skulle vara en av de nominerade till Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok, men så blev det inte. Istället knep Johanna Nilsson “ungdomsboksplatsen” med sin För att väcka hon som drömmer. Eftersom jag inte läst den kan jag egentligen inte uttala mig om huruvida juryn valde rätt eller fel, men helt klart är Under odjurspälsen en bok värd all uppmärksamhet den kan få.

När jag tänker på framtiden

Veckans tema på Kulturkollo handlar om framtiden. Allt från morgondagen till den framtid som är långt borta. Utmaningen handlar kanske om det som förhoppningsvis händer ganska så snart. Så här lyder den:

Vad i din framtid längtar du mycket till just nu? Böcker du inte riktigt kan bärga dig till de äntligen kommer ut, filmer du villvillvill se nu, semesterresan du sparat till och planerat i flera år, att boken du själv skrivit kommer att ges ut…? Du bestämmer och väljer vad du vad du vill dela med dig av!

Visst ska man leva i nuet, men det är så himla svårt så här den mörkaste tiden på året. Är man som jag en riktig julskeptiker hägrar inte heller pynt, granar och annat krafs. Däremot ser jag fram emot ledig tid med familjen och även om julhelgen kan vara mysig är det de andra dagarna jag längtar till mest. De när jag kan ägna mig åt att läsa de böcker jag inte hunnit läsa under året, se några halvsedda tv-serier och kanske ta en tupplur närhelst jag behöver en. Jag har med åren blivit grymt bra på att släppa allt och bara vara ledig och det ska jag verkligen vara under jullovet.

Sedan bjuder våren på en del trevligheter. En läshelg med bokklubben Bokbubblarna med gäster i Varberg första helgen i februari, påsklov i Spanien med mina tre favoritgrabbar och sedan en bokresa med Breakfast Bookclub och en massa superdupertrevliga bokvänner till Brighton veckan efter. Det ska bli så himla kul att återse staden efter nästan 20 år.

Böcker jag ser fram emot då? Helt ärligt har jag ingen större koll alls på vårens böcker, men jag har noterat att Marie Hermansson kommer med en nya roman i januari som heter Den stora utställningen och handlar om jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Den ser jag verkligen fram emot!

 

 

 

Årets vinnare av Augustpriset

Ikväll avslöjades vilka som tilldelades Augustpriset i tre kategorier, samt Lilla Augustpriset under en gala på Konserthuset i Stockholm. Du kan läsa mer om de nominerade här och om de böcker jag hade önskat skulle funnits bland de nominerade här, men nu är det fokus på vinnarna (och några oprisade favoriter).

Lilla Augustpriset delades ut först och den som utsågs som vinnare av de 457 bidragen var Saga Miketinac för Den röda cykeln en berättelse om bland annat en pojke, en cykel och en olycka, som jag är nyfiken på. Något att använda med eleverna kanske?! Saga tackade sin syster och sin svensklärare, vilket kändes väldigt fint.

Saga Miketinac hade två texter bland de nominerade och är förhoppningsvis ett namn som vi kommer att höra igen. Bland tidigare vinnare finns Katarina Sandberg som nominerades tre gånger och sedan debuterade med fina Vi är inte sådana som i slutet får varandra, Lyra Ekström Lindbäck som nominerades 2007, vann 2008 och faktiskt nominerades till det stora Augustpriset 2014 för sin andra bok Ett så starkt ljus och Ester Roxberg som vann priset 2004.

Kategorin Årets svenska fackbok innehöll några riktigt spännande titlar, men jag har bara läst en av dem nämligen Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried, som är en riktigt viktig bok om än kanske inget litterärt storverk. Jag vill dock läsa Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal samt Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén och hade gärna sett någon av dem som vinnare, men favoriten var faktiskt den bok som vann. Jag blev riktigt, riktigt glad över att  Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer valdes till vinnare. En bok jag verkligen vill läsa och en del av trenden att faktiskt lyfta fram kvinnor som redan borde vara en stor del av vår historia. Det är hög tid att Ester Blenda Nordström och fler med henne får den uppmärksamhet de förtjänar.

Bland de nominerade till årets svenska barn- och ungdomsbok fanns som vanligt böcker för alla möjliga åldrar och jag har i år faktiskt inte läst någon av dem. Inte heller har jag varit så väldigt sugen på att läsa och därför har ingen av dem heller blivit läst. Jag saknade många titlar och var besviken på den enda ungdomsbok som fanns med bland de nominerade.

Min favorit, utan att ha läst den, var Johanna Thydells och Emma Adbåges Dumma teckning! helt baserat på att det är två författare jag tycker mycket om. Boken verkar dessutom så himla fin, relaterbar och rolig. En annan favoritförfattare är Elin Nilsson och hennes Anrop från inre rymden ska jag nog faktiskt få tummen ur att läsa. Kanske läser jag också Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson som Linda Skugge beskriver som såväl läskig som rolig.

Nu vann ingen av dem, utan istället Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg utgiven av Mirando Bok, som startades hösten 2013 av Jenny Franke Wikberg. Det är en bilderbok om konstnärinnan Berta Hansson som beskrivs som en allåldersbok, men som utifrån beskrivningen låter mer som en bok för vuxna än en för barn. En konstnär som få känner till och ett format som är ovanligt, säger en rörd Lundberg och är märkbart glad över att den nu fått uppmärksamhet och med det säkerligen en del läsare. Kul med en vinst för en udda bok, men ingen bok som lockar mig så mycket.

Och så den kategori som brukar få mest uppmärksamhet, Årets svenska skönlitterära bok där jag höll alla tummar för Johannes Anyuru och hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. En bok som inte tog mig med storm direkt, men som har fastnat i mig. Så himla glad att han vann priset. Även Anyuru tackar en speciell lärare och påpekar hur viktigt det är med bra lärare som ser och når sina elever. Han har själv elever och även de får ett tack.

Nu är det förvisso Johannes Anyurus bok den enda av de nominerade titlarna jag har läst, så jag kan inte garantera att den är bäst, men bra är den och väldigt viktig. Dessutom är den väldigt annorlunda och kreativ. Några av de andra nomineringarna lockar också, som Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl och Rosor skador av Jenny Tunedal. De två sistnämnda väntar på min läsplatta och blir förhoppningsvis lästa i jul.

Stort grattis till Saga Miketinac, Fatima Bremmer, Sara Lundberg och Johannes Anyuru.

 

 

Blod rödare än rött

Mina elever i ettan har just läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. En fantastisk bok att läsa i helklass och med ganska nyanlända elever i klassen är det extra bra att det finns en bearbetad version utgiven av Vilja förlag. En bearbetning av originalet som självklart inte innehåller allt, men som är väldigt välgjord.

Några elever hade redan läst Stjärnlösa nätter och fick då istället läsa Arkan Asaads andra bok Blod rödare än rött, där han berättar sin fars historia och ger oss en hel del förklaringar till varför Casim agerade som han gjorde. Det börjar ganska bra med en ung Casim som är coolast av de coola, men ganska snart ställer hans humör och hans ovilja att rätta in sig i leden, till det för honom. Våldet finns ofta närvarande och även om Casim aldrig klagar riktigt är det lätt att förstå att han önskade att mycket vore annorlunda.

Lyckan ler mot honom igen när han några år senare gifter sig. Han väljer inte den brud hans föräldrar valt åt honom, utan önskar sig istället att få gifta sig med hennes lillasyster Jamila som bara är 13 år gammal. Det här reagerade både jag och eleverna på, men de som levt i en liknande kultur menar att så unga brudar var vanligare förr än nu och jag hoppas verkligen att de har rätt. Asaad väljer också att inte direkt problematisera åldern, utan framställer sina föräldrar som förälskade och lyckliga. Casim får lova att hålla sig ifrån Jamila sexuellt tills hon är femton, men så blev det inte. Också detta beskrivs som ett ömsesidigt beslut och så kanske det var. Med dagens västerländska ögon är det dock mycket problematiskt.

Hur som helst är det svärmodern Fatem som gör livet surt för Jamila och definitivt inte hennes make. Casim är Fatems favorit, men hans fru ger hon inte mycket för. Lite bättre blir det när första barnbarnet föds, ett barn som Fatem nästan ser som sitt eget. Under den här tiden befinner sig Casim långt från sin familj och krigar mot Iran. Livet i armén är tufft och när han förvägras permission tar han beslutet att lämna. Ett beslut som gör att han måste fly från sitt land.

I sitt sommarprogram från 2015 berättar Asaad mer om flykten och vad som hände mellan böckerna han skrivit. I både Blod rödare än rött och detta sommarprogram finns förklaringar om än inte ursäkter för Casims agerande. Helheten som skapas är egentligen bättre än delarna och det är väl precis så det ska vara.

 

 

Krokas tar oss med till en annan tid

Elin Olofsson är en favoritförfattare och har i tre böcker skildrat kvinnors öden i nutid. I sin fjärde bok Krokas tar hon oss istället med till tiden efter andra världskriget när en tysk kvinna anlände på stationen i Krokom i september 1949. Kvinnan heter Uli Hartmann och hon är på jakt efter sin stora kärlek som försvann under kriget. Med sig har hon en bunt brev från en Elsa Pettersson, som verkar ha känt hennes Hansi lite för väl.

Uli har arbetat i Sverige som hushållerska under några år och hon äger inte ens kläderna hon har på sig. Kappan har hon nämligen stulit av sin arbetsgivare. Hon drivs av kärlek, men också av ilska. Vem är denna kvinna som verkar ha nästlat sig in i Hansis liv?

Elsa Pettersson är en självständig ung kvinna, som arbetar i den lokala lanthandeln. Att hon började skriva till den tyske soldaten visar sig vara en slump. Däremot har hon en hel del information om hans öde som hon delar med Uli.

Krokas är en stillsam och fin bok där Olofsson tar oss med till en annan tid och en annan värld. På många sätt påminner den om hennes tidigare böcker, men den lyckas inte gripa tag på samma sätt. Det är dock en bra bok och Elsa är en karaktär jag tyckte om att lära känna.

 

Exit west — en annorlunda berättelse om flykt

Mohsin Hamid är en intressant författare som jag skulle vilja läsa mer av. Hittills har jag läst två av hans böcker, dels Den ovillige fundamentalisten om en ung man som radikaliseras efter 9/11 och nu Exit west om flyktingar som tar sig till Europa på ett ovanligt sätt.

Huvudpersonerna Nadia och Saeed bor i ett krigsdrabbat land någonstans i världen. Troligen i Asien, kanske i Syrien eller något annat muslimskt land. I alla fall bär Nadia en svart, heltäckande slöja när hon behöver kunna röra sig ostört. Det spelar egentligen ingen roll vilket land det är, men det är viktigt för berättelsen att det är ett land utanför Europa med människor som vi ser som annorlunda.

De två unga människorna blir förälskade och börjar umgås. Ibland kastar Nadia ner en niqab till Saeed genom fönstret så att han ska kunna besöka henne utan att någon av dem råkade illa ut. Trots oroligheterna lever det ett ganska bra liv, men bomberna kommer närmare och de börjar fundera på att fly. De hör om de mystiska dörrarna som man kan få fly igenom för att nå tryggheten i ett annat land. Det kostar, men det är ett alternativ att överväga.

De flyr och får någon slags frihet. Däremot ger flykten inget perfekt liv. Långt ifrån. Till slut tar de sig till London och lever i en del av staden där de som inte räknas bor.

Så här skrev jag efter Mohsin Hamids framträdande på Stockholm Literature där han berättade varför han lät Nadia och Saeed fly genom dörrar, istället för över Medelhavet i en båt, som så många tvingas göra:

Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.’”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände. För visst är det så att vi är lite mer värda och att de som föddes i de nu krigsdrabbade länderna faktiskt får skylla sig lite själva? Cynismen har inga gränser, men världen är full av dem.

 

Olikhetsutmaningen: hemma och borta

Det här med att höra hemma är viktigt. I veckan har jag tittat på Allt för Sverige med mina elever som alla lämnat sina hem för att förhoppningsvis hitta nya hem här. Deltagarna i tv-serien har sina hem kvar, men letar efter sina rötter i sina förfäders hemland, för att förhoppningsvis hitta ännu en plats som känns hemma.

Mitt barndomshem har just sålts och egentligen är det anledningen till veckans val av ordpar. Egentligen är ett hus, eller ett radhus i detta fall, egentligen ingenting mer än just en byggnad, men det är ändå en speciell känsla att det nu tillhör någon annan.

Motsatsen till hemma får bli borta, vilket kan tolkas på flera sätt. Det kan t.ex. handla om att vara borta tillfälligt från sitt hem, eller att för alltid ha lämnat det.

Veckans ordpar är alltså hemma och borta och er uppgift är att koppla orden till kultur av olika slag. När jag började fundera insåg jag att begreppet hem inte är alldeles enkelt, vilket också gör att bort och borta blir ord svåra att ringa in.

“Home is where the heart is”, sjunger Erasure i låten Blue Savannah och visst stämmer det till stor del, men hemma är också en plats och kanske till och med en byggnad. Att vara borta hemifrån kan vara ett äventyr, som när systrarna Barbro och Mona reser till Mallorca i Lena Ackebos Världens vackraste man. Faktiskt är det så att ena systern Mona hittar hem när hon reser bort. Ett hem som hon delar med världens vackraste man.

Navid Modiris bok Hej syster handlar om att inte höra hemma i ett land, trots att man bott där i nästan hela sitt liv. Det som föräldrarna kallade hemma är dock borta för barnen och därmed uppstår det Moridi kallar “mellanförskap”.

Hemmet behöver dock inte vara någon plats att trivas på. Philippe i En oväntad vänskap är i det närmaste fånge i sitt eget hem och att komma bort blir då ett sätt att hitta friheten.

Ingen väljer ändå att lämna sitt hem om det inte är alldeles nödvändigt. Någon som skriver vackert om det är Warsan Shire i dikten som heter just Home. Du kan läsa hela dikten här, men jag bjuder på några favoritstrofer.

 

no one leaves home unless
home is the mouth of a shark
you only run for the border
when you see the whole city running as well

[…]

you have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

 

 

 

 

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken “som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Just-nu-enkät

Nu är det sådär snurrigt igen med läsningen som det kan bli när jag har för mycket att göra. Dags att strukturera upp lite med hjälp av en just-nu-enkät. Lite hoppfullt är det faktiskt att jag läst sex av de elva böcker jag skrev om förra gången jag gjorde en liknande enkät. Å andra sidan är fem av dem fortfarande olästa.

Häng gärna på om ni vill!

Här är de böcker jag läser just nu och de jag vill/borde ta tag i. Som vanligt är de spridda över halva huset och mer därtill.

Vid sängen: Där ligger högar av böcker som bara väntar på att bli lästa. Den jag läser i just nu är Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som lovar gott. För mig tar dock e-böckerna över mer och mer, vilket gör att den inte prioriteras tyvärr.

På soffbordet: Där ligger faktiskt ganska lite, bara ett gammalt exemplar av Lars Forssells Vänner som jag fick med mig från mormors bokhylla igår. Den verkar ganska fin.

På läsplattan: Där finns allt för mycket påbörjat, men främst ägnar jag tid åt Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea som börjar bli riktigt spännande.

På jobbet: På mitt skrivbord finns Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall som jag lånade för att leta passande dikter till undervisningen. Det finns massor.

I öronen: Just nu lyssnar jag på Rum av Alex Schulman och Sigge Eklund. Helt okej, men inget speciellt. Funkar dock i öronen på väg till och från jobbet.

Bokklubbsbok: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro som kanske blir utläst till morgondagens bokträff. har läst ungefär 2/3 och den är riktigt tråkig och seg. Filmen med Emma Thompson och Anthony Hopkins minns jag däremot som fantastisk.

Borde jag läsa ut: Jag har påbörjat David Grossmans En häst går in på en bar och tycker egentligen mycket om den. Det är bara det att den kräver en piggare hjärna än jag har just nu. Får kanske läsa om i jul.

Borde jag påbörja: Borde är inget fint ord, men ska det bli några julböcker lästa innan det är för sent är det dags att börja nu. Seven days of us av Francesca Hornak blir (nog) årets val.

Längtar jag efter att få läsa: Jag vill verkligen läsa Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò.

3 andra böcker i min TBR-hög: Turtles all the way down av John Green, Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir och Barnvagnsblues av Ester Roxberg, bland många, många andra.

 

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: