Moa Herngren

Svärmodern av Moa Herngren

Vilken obehaglig bok Svärmodern av Moa Herngren är. En berättelse som börjar i alla fall hyfsat bra, men sedan blir så obehaglig att jag nästan inte kan läsa vidare. Lågmält obehaglig och riktigt bra ska tilläggas. Herngren kan konsten att beskriva komplicerade relationer och hon bygger skickligt upp en stämning så hemsk att ingen kan förbli oberörd.

Svärmodern och huvudpersonen heter Åsa. En nu medelålders kvinna med en son som hon uppfostrat ensam sedan hans pappa Janne lämnat dem för en ny kvinna. Inte konstigt kanske att Åsa nu håller sonen Andreas nära trots att han blivit vuxen. Utan honom är hon helt ensam. Hela sitt liv har hon gjort allt för att han ska ha det bra och försökt kompensera för att hans pappa lämnat honom.

Eftersom Åsa är en omtänksam mamma låter hon Andreas och hans flickvän Josefin bo hos henne medan deras lägenhet genomgår ett stambyte. Det hon märker då är att hon inte är viktigast i sonens liv längre. Istället är det (självklart kan tyckas) Josefin som är nummer ett. Josefin som är dotter till en av Åsas närmaste väninnor, som hon känt i många år och alltid sett som en bortskämd unge. Andreas förra flickvän däremot, hon var trevlig och social. Så mycket bättre än Josefin. Det är inte det att Åsa vill vara elak, men hon tycker lite synd om Andreas och misstänker att Josefin bestämmer allt. Hon vill inte heller lägga sig i eller snoka, utan bara råkar gå in i deras rum och upptäcker en hemlighet. Sedan blir det bara så att hon avslöjar den. Absolut inte med mening. Det bara blir så.

Åsa får betala dyrt för de övertramp hon gör sig skyldig till och när Andreas bryter med henne är det som att livet tar slut. Det är inte bara det att hon mister sin son, hon förlorar även sin bästa vän som självklart står på sin dotters sida. Det är verkligen smärtsamt både för Åsa och för mig som läsare när hennes liv blir mindre och mindre meningsfullt. Utan sin familj är hon ingen och ett liv utan sonen känns så otroligt tom.

Moa Herngren beskriver själv Åsa och andra svärmödrar som missförstådd och menar att de flesta vill väl. Jag tror verkligen att det också gäller Åsa, men det blir ju så himla fel och hon kan verkligen inte låta bli att lägga sig i. Kanske är det så att det är lättare att klara av gränslöshet hos sin egen mamma än hos en svärmor. Det går inte att komma ifrån att relationen mellan ett barn och en mamma är speciell och jag kan verkligen förstå att svärdottern Josefin är mer bekväm med sin mamma än sin svärmor. Samtidigt blir Åsa verkligen orättvist behandlad och mycket handlar det om att Andreas är oförmögen att balansera deras relation. Det är allt eller inget som gäller för honom, något som slår tillbaka.

 

Tänk snabbt! (vecka 23)

Några veckor kvar av terminen, för som lärare lever jag efter just läsårstider och de närmaste veckorna är spurten innan en välförtjänt ledighet. Att jag är extra trött den här våren är kanske inte så konstigt med tanke på läget i världen, men klart är att det ska bli väldigt, väldigt skönt att varva ner. Helst hade jag velat åka till Spanien som vi brukar och lämna alla måsten hemma, men det får av naturliga skäl bli en hemester istället.

Första frågan handlar om hur du brukar planera din sommar och om du helst tillbringar den hemma eller borta. Borta behöver absolut inte vara långt bort, men vara en annan plats än där du bor till vardags.

Syrenerna blommar här utanför och tiden mellan hägg och syren gick utan att jag märkte den. Vilket träd är vackrast tycker du, hägg eller syren?

I helgen läste jag ut en av årets absoluta snackisar nämligen Där kräftorna sjunger och jag blev så beskriven. Det händer ibland med böcker som hypas totalt. Hur hanterar du böcker som “alla” verkar läsa och älska, läser du direkt eller väntar du tills hypen är över?

Jag har den senaste tiden läst flera böcker som avslutas med en epilog och jag är inte helt säker på vad jag tycker om greppet. Vill du ha ett direkt avslut, eller föredrar du en epilog?

Titlar på böcker kan ibland bli exakt lika och i veckan uppmärksammades att två ganska nyutkomna böcker båda fått titeln Svärmodern. Den ena är skriven av Moa Herngren och den andra av Sally Hepworth. Vilken av dem lockar dig mest?

Veckans fem snabba lyder alltså:

hemma eller borta?

hägg eller syrén?

läsa direkt eller vänta tills hypen är över?

direkt avslut eller epilog?

Svärmodern av Moa Herngren eller Sally Hepworth?

 

Jag väljer så här:

hemma eller borta? Jag vill gärna byta miljö för att riktigt slappna av, men i sommar får jag nöja mig med att gå ut till växthuset.

hägg eller syrén? Det går inte riktigt att bortse ifrån att syréner är såväl vackra som väldoftande. De lila är finast.

läsa direkt eller vänta tills hypen är över? För första gången så kan jag faktiskt inte välja. Antingen vill jag nämligen läsa direkt eller vänta länge. Att läsa när i princip alla har läst och hyllningarna finns överallt är egentligen alltid dumt.

direkt avslut eller epilog? Det är sällan jag uppskattar epiloger om jag ska vara ärlig.

Svärmodern av Moa Herngren eller Sally Hepworth? Jag väljer Herngren för att jag redan läst och uppskattat den, medan den bok jag tidigare läst av Hepworth var okej, men inte mycket mer.

 

Nu är det din tur. Vad väljer du? Tänk snabbt!

En söndagssmakbit ut Svärmodern

Idag är det söndag och jag hänger på En smakebit på søndag som idag finns på Flukten fra virkeligheten som bjuder på en smakbit ur Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins som jag verkligen ser fram emot att läsa.

Själv läser jag Svärmodern av Moa Herngren som handlar om Åsa som är ensamstående och har en nu vuxen son Andreas. När Andreas var liten lämnade Janne, hand pappa, dem för en dansk kvinna och han har nu en ny familj. Inledningsvis är det Åsas berättelse vi får ta del av och hennes liv ställs på sin spets när Andreas och hans flickvän Josefin flyttar in hos henne under ett stambyte som gör att de inte kan bo hemma. Åsa drömmer om att komma Andreas och sin nya svärdotter närmare, men det blir inte alls som hon tänkt sig. De två hänger mest på sitt rum och Åsa känner sig åsidosatt. Hon kan inte riktigt hantera att Josefin är den viktigaste i Andreas liv och sättet hon försöker förändra relationen på uppskattas inte. När Andreas börjar berätta blir det tydligt att både han och Josefin uppfattar Åsa som gränslös, när hon bara ser sig som ovanligt omtänksam. Extra svårt är det när Josefins mamma Stina, som också är en av Åsas bästa vänner, ställer sig på sin dotters sida.

Smakbiten kommer från s.158 när Åsa funderar över sin relation med sonen:

Visst förtjänade jag kritik men Andreas och jag hade kunnat prata om det och jobbat oss igenom det, som vi brukade när det dök upp problem. Om det inte hade varit för Josefin. Jag hade ju försökt prata om det tidigare. Både med Andreas och Stina. Det var klart att jag ville ha tillbaka min son i mitt liv, men jag var framför allt orolig för hur han mådde och om Josefin verkligen var bra för honom. Han påstod att han var lycklig och glad utan mig, men jag hade svårt att verkligen tro att det kunde vara sant. Jag ville bara att han skulle vakna upp ur allt det här och bli sitt gamla jag.

Jag har läst ungefär hälften av Svärmodern och det är verkligen en bok fylld av såriga relationer. Det är lätt att förstå Åsas agerande, men samtidigt också Andreas reaktion. Josefin har vi inte fått höra så mycket av ännu, men det är mycket troligt så att den bild Åsa gett oss av en ung kvinna som vill ta en son ifrån en äldre kvinna något vinklad. Det kan vara en komplicerad relation den mellan en överbeskyddande mor och den kvinna som ersätter henne i sonens liv och jag vill verkligen läsa vidare för att se om de löser det hela.

En just-nu-enkät för att bringa ordning

Som alltid när läsningen spårar ur och består av allt för många påbörjade och oavslutade böcker är det dags för en just-nu-enkät.

Vid sängen: Det är minst sagt rörigt vid min säng, men längst upp i högen ligger två diktsamlingar, Ur av Agnes Lidbeck och Anteckningar av Tua Forsström.

På soffbordet: Här finns en hög Novellix som jag ska läsa inför uppsatsskrivande som borde ha påbörjats. 

I handväskan: Här ligger just nu min Storytel Reader och näst på tur på den är Svärmodern av Moa Herngren.

I öronen: Just nu lyssnar jag på musik. Mycket av den är gammal musik. Favoriter som jag lyssnat på i barndomen.

På läsplattan: Jag har ju flera läsplattor och på min Kindle är det Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn som gäller.

På jobbet:  Nu är ju jobbet mest hemma, men det jag läser för jobbet är Framgångsrik undervisning i literacy av John Hattie, Douglas Fischer och Nancy Frey.

På is: Egentligen är Red, white and royal blue av Casey McQuiston en bok som borde tilltala mig, men jag har fastnat och väntar på att den ska komma ut på svenska för att se om det funkar bättre.

Bokklubbsböcker: Bokbubblarna ses nästa gång 8/6 och tills dess ska vi ha läst Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy. Samma dag inleder vi nästa Kulturkollo läser där vi den här gången diskuterar Rolf av Malin Lindroth.

Längtar jag efter att få läsa: Jag ser verkligen fram emot Maggie O’Farrells Hamnet och Curtis Sittenfelds Rodham som är två av vårens mest efterlängtade böcker för min del.

3 andra böcker i min TBR-hög: Bergtagen av Camilla Sten, Goda grannar av Mattias Edvardsson och Där kräftorna sjunger av Delia Owens.

 

Hur ser din läsning ut just nu? Spretig eller samlad? Planerad eller spontan?

 

Photo by Alice Pasqual on Unsplash

 

 

Photo by Alice Pasqual on Unsplash

Böcker att se fram emot i maj

Snart ny månad och nya böcker att se fram emot. Jag har lusläst förlagets kataloger och hittat många titlar som lockar.

Krigarinnorna, Laetitia Colombani, [sekwa], maj

Jag lever och du hör mig inte, Daniel Arsand, Elisabeth Grate Bokförlag, maj

Himlen över taket, Nathacha Appanah, Elisabeth Grate Bokförlag, maj

Lycka är för losers, Wibke Brueggermann, Natur & Kultur, 1 maj

Säg inget om Lydia, Celeste Ng, Albert Bonniers Förlag, 5 maj

Juni, juli och halva augusti, Marie-Louise Marc, Printz Publishing, 6 maj

Systrarna från Toscana, Lori Nelson Spielman, LB förlag, 6 maj

Midsommarnattsdrömmar, Bengt Ohlsson, Albert Bonniers förlag, 8 maj

Renoveringsobjekten, Eli Åhman Owetz, Harper Collins, 8 maj

Den osynlige vännen 1 och 2, Stephen Chbosky, Norstedts förlag, 11 maj

Dit mina tankar aldrig når, Yijun Li, Norstedts förlag, 11 maj

I sommar blir det nog bättre, Sisko Savonlahti, Norstedts förlag, 11 maj

Daisy Jones & the Six, Taylor Jenkins Reid, Bookmark förlag, 12 maj

Helt ärligt, Camryn Garrett, Gilla böcker, 12 maj

Min mörka Vanessa, Kate Elizabeth Russel, Albert Bonniers förlag, 12 maj

Lärarinnan, Danny Wattin, Piratförlaget, 14 maj

Inte din baby, Seluah Alsaati, Natur & Kultur, 15 maj

Luta sig mot vinden, Rakhsha Razani, Galago, 15 maj

Systrarna på heden, Bella Ellis, Bokförlaget Polaris, 15 maj

Allt vi höll hemligt, Lara Prescott, Norstedts förlag, 18 maj

Svärmodern, Moa Herngren, Norstedts förlag, 18 maj

Tolv veckor med dig, Johanna Schreiber, Norstedts förlag, 18 maj

Balladen om sångfåglar och ormar, Suzanne Collins, Bonnier Carlsen, 19 maj

En nästan perfekt semester, Lucy Diamond, Printz Publishing, 20 maj

Jagad, Joyce Carol Oates, Albert Bonniers Förlag, 20 maj

Strega, Johanne Lykke Holm, Albert Bonniers Förlag, 22 maj

Rött, vitt och kungligt blått, Casey McQuiston, Lavender Lit, 26 maj

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts, Mhairi McFarlane, Harper Collins, 27 maj

 

Bonusfamiljen roar och berör

Så har jag då sett det sista avsnittet i tredje säsongen av Bonusfamiljen och jag hoppas att det inte bli det sista. Tyvärr verkar det som att Svt inte kommer att beställa fler säsonger, även om serieskaparna är redo att skriva vidare. Nu fick serien förvisso en fin avslutning, men det finns ändå mycket kvar att berätta.

Egentligen fastnade jag inte för Bonusfamiljen direkt. Visst var det småroligt, men också lite konstruerat. Jag hade dessutom väldigt svårt för karaktärerna Lisa, spelad av Vera Vitali och Martin, spelad av Fredrik Hallgren. Sedan växte de, tillsammans med de andra karaktärerna och jag fann mig tycka om dem alla. Missförstå mig rätt, det är få av karaktärerna i Bonusfamiljen som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är intressanta att lära känna på behörigt avstånd.

En av de finaste karaktärerna fanns tyvärr inte med i tredje säsongen, nämligen Barbro Lill-Babs Svensson Gugge. Gugge presenterades inledningsvis som karaktären Martins mamma Birgittas väninna, som hon senare vågade erkänna var hennes flickvän och därefter faktiskt hennes fru. De två gifte sig i slutet av den andra säsongen. När Lill-Babs tragiskt gick bort dog också hennes karaktär och sorgen och saknaden för Gugge, spelad av Marianne Mörck, är massiv. Hennes kamp mot ensamheten i säsong tre berör mig djupt.

I tredje säsongen saknar jag också Martin Luuk, som spelar skolkuratorn Martin som är vän till Patrik. Han är också vän med parterapeuterna Ylva och Jan, som Lisa och Patrik går i terapi hos för att lära sig jonglera sitt äktenskap och alla relationer som en bonusfamilj innebär. Andra säsongens mest fantastiska (och pinsamma) händelse är kanske när Martin bjuder dessa fyra på middag och ingen vill avslöja att de faktiskt träffats förr.

Den som lyfter tredje säsongen är Nour El-Rafai, som gör en fantastisk rolltolkning. Hennes karaktär Sima var först Eddies elevassistent och har nu barn med hans pappa Martin. Det känns också som att de andra skådespelarna verkligen landat i sina roller och samspelet är bättre än någonsin. Väldigt tråkigt att svt i det läget väljer att lägga ner serien.

Vad är det då som gör Bonusfamiljen så bra? Jag skulle säga kombinationen av humor och ärlighet. Serien tar upp människors mörkaste känslor. Sådant som vi inte vill att någon ska veta. Genom att lyfta fram det mörka i ljuset går det att skratta åt eländet och det är ganska skönt. För mig blir serien dock en påminnelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Snarare minst lika fyllt av ogräs.

 

 

Olikhetsutmaningen: Ensamhet och gemenskap

Engelska språket har två ord för ensam, alone och lonely. Jag tycker om att det finns en skillnad på en självvald ensamhet och en som mer handlar om att vara övergiven. Att vara ensam kan vara rofyllt och fantastiskt, men också hemskt. Gemenskap är något att eftersträva, men å andra sidan kan även den vara påtvingad. Ännu ett ordpar som inte är klockrena motsatser alltså, men som kan vara intressanta att reflektera kring.

Dagens ord är ensamhet och gemenskap.

Just nu tittar jag på serien Thirteen reasons why på Netflix, som är baserad på boken med samma namn av Jay Asher. Filmen är i princip aldrig bättre än boken, men jag tycker faktiskt att tv-serien ger andra perspektiv än boken. Vissa roller blir större, som Hannahs föräldrars och det gör att berättelsen blir ännu starkare för mig som vuxen.

Hannah har tagit livet av sig och lämnat 7 kassettband där hon ger tretton skäl till varför hon inte såg något annat alternativ. Ensamhet är definitivt ett. Läs mitt inlägg om boken här.

En som också är riktigt ensam är Annie Ek i Tjockdrottningen av Moa Herngren. När hon äntligen tror sig ha fått en vän handlar det egentligen om att personen i fråga vill ha med henne i tv-programmet “Du är vad du väger”. Boken dryper verkligen om cynism.

Någon som faktiskt verkar njuta av ensamheten är Jacques i Det stora blå. Han känner sig visserligen inte ensam när han befinner sig under havsytan, utan föredrar det framför att leva i den “riktiga” världen.

Att vara en del av en gemenskap är viktigt och varje år hittar flera elever en tillhörighet på estetiska programmet. En av de saker jag tycker mest om med mitt jobb och det program jag arbetar på är att det finns en plats för alla. På samma sätt verkar det vara på det estetiska program Anna Ahlund skriver om i Saker ingen ser. Allt är inte guld och gröna skogar, men det finns en speciell vänskap mellan de elever vi lär känna. En av de som varit extra ensam tidigare är Yodit och kanske är det därför den gemenskap hon nu bjuds in i känns så speciell.

Jag tycker inte riktigt att tv-serien Vänner håller helt längre, men något som jag fortfarande tycker om med den är den gemenskap vännerna har. Själv hade jag egentligen inte klarat av att dela lägenhet med vänner eller ens ha vänner som hänger hos mig varje dag, det är jag för asocial för, men i teorin verkar det så himla mysigt.

Vilka kulturella verk kopplar du till ensamhet och gemenskap?

Moa Herngren om Tjockdrottningen


Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som “vi behöver en tjockis”, “vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade. 

Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp. 

Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte. 

Mycket har förändrats på 18 år

Jag funderade vidare efter det inlägg jag skrev om Tjockdrottningen igår och kom att tänka på filmen The Truman Show. Jag visade den för elever hösten 1999, när dokusåpan var ett ganska nytt fenomen och då skämtade vi om att det säkert skulle komma alla möjliga märkliga tv-program i framtiden. Tänk om det till och med skulle komma ett program där man fick se tjocka människor banta eller ännu värre få se knarkare bli fria från sitt missbruk. Någon knarksåpa har det inte blivit ännu här i Sverige, men i USA finns Celebrity Rehab. När det gäller matberoende har dokusåporna, eller realityprogrammen, eller vad de nu ska kallas, varit desto fler.

I The Truman Show placeras ett spädbarn i en realityshow där hans liv kan ses av andra dygnet runt. Själv är han omedveten om att hans liv är ett konstgjort sådant. Att de som omger honom, hans mor, hans fru och hans bästa vän, är skådespelare som har som jobb att vara en del av hans liv. Riktigt så illa är det inte för Annie i Tjockdrottningen, men det finns ett gäng falska människor i hennes närhet som låtsas vara vänner, som låtsas att de tycker om och till och med älskar henne.

Fortfarande undrar jag var gränsen går för reality-tv. Den gräns jag trott har funnits har passerat så många gånger att jag tappat räkningen, men någonstans måste den väl ändå gå? Självklart nås den lättare om publiken sviker, men det verkar de inte göra. När går deras gräns?

Tjockdrottningen ger en cynisk bild av samtiden

Vi känner till de föregångare som Moa Herngren troligen haft som inspiration när hon skrev sin senaste roman Tjockdrottningen. Du är vad du äter, Biggest Loser och nu senast Biggest Loser VIP. Tidningarna fylls av artiklar om deltagarna och den symbios i vilken produktionsbolag och kvällstidningar tycks leva i gör mig ofta lätt illamående.

I Tjockdrottningen letar produktionen efter passande deltagare till serien Du är vad du väger. På något sätt har tv-redaktören Camilla Willdow fått nys om Annie Ek, rejält överviktig och isolerad, som skulle bli en perfekt deltagare. Det gäller bara att övertyga henne om att det är en toppenidé att vara med på tv och visa den kropp som hon gör allt för att dölja. Camilla gör allt för att få Annie att känna sig värdefull.

Annie sväljer Camillas smicker med hull och hår och tror att hon äntligen fått en vän. Nu kan hon bli en av dem som lägger ut fina bilder i sociala medier, får en massa likes och fina kommentarer. Annie drömmer om att kunna skriva något om sina “finaste vänner”, men hon har inga. Camilla är den hon drömt om.

Vi läsare vet dock hur Camilla och Jarmo Fäldt, chefen för produktionsbolagen Bandoola, talar om deltagarna och att Annie definitivt inte är någons vän. Hon är istället den som hela svenska folket ska håna, för att sedan förhoppningsvis ta till sig hjärta. Det förutsätter självklart att Annie rasar i vikt. Allt annat vore ett misslyckande. Just dubbelheten drabbar inte bara deltagarna, utan också programledaren.

Programledare för det hela är Johanna Broman, ett andraval för produktionsbolaget och egentligen är det så att Broman inte alls är nöjd med att leda ett bantningsprogram. Hon har stora planer och vill mycket mer. Det är bara det att hon aldrig får de jobb hon suktar efter. Hennes nemesis Mikaela är den som alla vill fotografera på premiärerna, när Johanna får tillsägelsen att lämna plats åt de riktiga kändisarna. Det är också Mikaela som blir programledare för en ett program som varit Johannas idé och som hon blivit lovad att leda. Istället får hon nöja sig med ett andraklassens förnedringsprogram, dessutom som produktionsbolagets andraval. Vem de ville ha? Mikaela såklart.

Annie tackar ja och får flytta in i en herrgård tillsammans med de andra deltagarna. Nu ska de hårdträna och svälta sig och allt ska visas på tv. Helt fruktansvärt blir det inte ändå, då Annie faktiskt får någon slags vän i deltagaren Björne. En ljusglimt i mörkret. Hela produktionen är verkligen vidrig och jag mår dåligt när jag läser om hur de ansvariga talar om deltagarna som vore de köttklumpar utan själ.

Tjockdrottningen är en bitvis lysande satir som ger en cynisk bild av tv-världen. Jag tycker om att läsa om Annie, men de andra karaktärerna förblir ganska platta. Oavsett fyller de alla sin funktion och det finns en poäng med att låta dem vara ganska ytliga. Det är en läsvärd och bra bok, men kanske inte lika stark som Herngrens tidigare böcker som jag verkligen älskat. Det Herngren är riktigt bra på är att sätta fingret på det som är skevt, men som få faktiskt talar om. Det gör hon riktigt bra även i Tjockdrottningen.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: