Moa Herngren

Bonusfamiljen roar och berör

Så har jag då sett det sista avsnittet i tredje säsongen av Bonusfamiljen och jag hoppas att det inte bli det sista. Tyvärr verkar det som att Svt inte kommer att beställa fler säsonger, även om serieskaparna är redo att skriva vidare. Nu fick serien förvisso en fin avslutning, men det finns ändå mycket kvar att berätta.

Egentligen fastnade jag inte för Bonusfamiljen direkt. Visst var det småroligt, men också lite konstruerat. Jag hade dessutom väldigt svårt för karaktärerna Lisa, spelad av Vera Vitali och Martin, spelad av Fredrik Hallgren. Sedan växte de, tillsammans med de andra karaktärerna och jag fann mig tycka om dem alla. Missförstå mig rätt, det är få av karaktärerna i Bonusfamiljen som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är intressanta att lära känna på behörigt avstånd.

En av de finaste karaktärerna fanns tyvärr inte med i tredje säsongen, nämligen Barbro Lill-Babs Svensson Gugge. Gugge presenterades inledningsvis som karaktären Martins mamma Birgittas väninna, som hon senare vågade erkänna var hennes flickvän och därefter faktiskt hennes fru. De två gifte sig i slutet av den andra säsongen. När Lill-Babs tragiskt gick bort dog också hennes karaktär och sorgen och saknaden för Gugge, spelad av Marianne Mörck, är massiv. Hennes kamp mot ensamheten i säsong tre berör mig djupt.

I tredje säsongen saknar jag också Martin Luuk, som spelar skolkuratorn Martin som är vän till Patrik. Han är också vän med parterapeuterna Ylva och Jan, som Lisa och Patrik går i terapi hos för att lära sig jonglera sitt äktenskap och alla relationer som en bonusfamilj innebär. Andra säsongens mest fantastiska (och pinsamma) händelse är kanske när Martin bjuder dessa fyra på middag och ingen vill avslöja att de faktiskt träffats förr.

Den som lyfter tredje säsongen är Nour El-Rafai, som gör en fantastisk rolltolkning. Hennes karaktär Sima var först Eddies elevassistent och har nu barn med hans pappa Martin. Det känns också som att de andra skådespelarna verkligen landat i sina roller och samspelet är bättre än någonsin. Väldigt tråkigt att svt i det läget väljer att lägga ner serien.

Vad är det då som gör Bonusfamiljen så bra? Jag skulle säga kombinationen av humor och ärlighet. Serien tar upp människors mörkaste känslor. Sådant som vi inte vill att någon ska veta. Genom att lyfta fram det mörka i ljuset går det att skratta åt eländet och det är ganska skönt. För mig blir serien dock en påminnelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Snarare minst lika fyllt av ogräs.

 

 

Olikhetsutmaningen: Ensamhet och gemenskap

Engelska språket har två ord för ensam, alone och lonely. Jag tycker om att det finns en skillnad på en självvald ensamhet och en som mer handlar om att vara övergiven. Att vara ensam kan vara rofyllt och fantastiskt, men också hemskt. Gemenskap är något att eftersträva, men å andra sidan kan även den vara påtvingad. Ännu ett ordpar som inte är klockrena motsatser alltså, men som kan vara intressanta att reflektera kring.

Dagens ord är ensamhet och gemenskap.

Just nu tittar jag på serien Thirteen reasons why på Netflix, som är baserad på boken med samma namn av Jay Asher. Filmen är i princip aldrig bättre än boken, men jag tycker faktiskt att tv-serien ger andra perspektiv än boken. Vissa roller blir större, som Hannahs föräldrars och det gör att berättelsen blir ännu starkare för mig som vuxen.

Hannah har tagit livet av sig och lämnat 7 kassettband där hon ger tretton skäl till varför hon inte såg något annat alternativ. Ensamhet är definitivt ett. Läs mitt inlägg om boken här.

En som också är riktigt ensam är Annie Ek i Tjockdrottningen av Moa Herngren. När hon äntligen tror sig ha fått en vän handlar det egentligen om att personen i fråga vill ha med henne i tv-programmet “Du är vad du väger”. Boken dryper verkligen om cynism.

Någon som faktiskt verkar njuta av ensamheten är Jacques i Det stora blå. Han känner sig visserligen inte ensam när han befinner sig under havsytan, utan föredrar det framför att leva i den “riktiga” världen.

Att vara en del av en gemenskap är viktigt och varje år hittar flera elever en tillhörighet på estetiska programmet. En av de saker jag tycker mest om med mitt jobb och det program jag arbetar på är att det finns en plats för alla. På samma sätt verkar det vara på det estetiska program Anna Ahlund skriver om i Saker ingen ser. Allt är inte guld och gröna skogar, men det finns en speciell vänskap mellan de elever vi lär känna. En av de som varit extra ensam tidigare är Yodit och kanske är det därför den gemenskap hon nu bjuds in i känns så speciell.

Jag tycker inte riktigt att tv-serien Vänner håller helt längre, men något som jag fortfarande tycker om med den är den gemenskap vännerna har. Själv hade jag egentligen inte klarat av att dela lägenhet med vänner eller ens ha vänner som hänger hos mig varje dag, det är jag för asocial för, men i teorin verkar det så himla mysigt.

Vilka kulturella verk kopplar du till ensamhet och gemenskap?

Moa Herngren om Tjockdrottningen


Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som “vi behöver en tjockis”, “vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade. 

Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp. 

Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte. 

Mycket har förändrats på 18 år

Jag funderade vidare efter det inlägg jag skrev om Tjockdrottningen igår och kom att tänka på filmen The Truman Show. Jag visade den för elever hösten 1999, när dokusåpan var ett ganska nytt fenomen och då skämtade vi om att det säkert skulle komma alla möjliga märkliga tv-program i framtiden. Tänk om det till och med skulle komma ett program där man fick se tjocka människor banta eller ännu värre få se knarkare bli fria från sitt missbruk. Någon knarksåpa har det inte blivit ännu här i Sverige, men i USA finns Celebrity Rehab. När det gäller matberoende har dokusåporna, eller realityprogrammen, eller vad de nu ska kallas, varit desto fler.

I The Truman Show placeras ett spädbarn i en realityshow där hans liv kan ses av andra dygnet runt. Själv är han omedveten om att hans liv är ett konstgjort sådant. Att de som omger honom, hans mor, hans fru och hans bästa vän, är skådespelare som har som jobb att vara en del av hans liv. Riktigt så illa är det inte för Annie i Tjockdrottningen, men det finns ett gäng falska människor i hennes närhet som låtsas vara vänner, som låtsas att de tycker om och till och med älskar henne.

Fortfarande undrar jag var gränsen går för reality-tv. Den gräns jag trott har funnits har passerat så många gånger att jag tappat räkningen, men någonstans måste den väl ändå gå? Självklart nås den lättare om publiken sviker, men det verkar de inte göra. När går deras gräns?

Tjockdrottningen ger en cynisk bild av samtiden

Vi känner till de föregångare som Moa Herngren troligen haft som inspiration när hon skrev sin senaste roman Tjockdrottningen. Du är vad du äter, Biggest Loser och nu senast Biggest Loser VIP. Tidningarna fylls av artiklar om deltagarna och den symbios i vilken produktionsbolag och kvällstidningar tycks leva i gör mig ofta lätt illamående.

I Tjockdrottningen letar produktionen efter passande deltagare till serien Du är vad du väger. På något sätt har tv-redaktören Camilla Willdow fått nys om Annie Ek, rejält överviktig och isolerad, som skulle bli en perfekt deltagare. Det gäller bara att övertyga henne om att det är en toppenidé att vara med på tv och visa den kropp som hon gör allt för att dölja. Camilla gör allt för att få Annie att känna sig värdefull.

Annie sväljer Camillas smicker med hull och hår och tror att hon äntligen fått en vän. Nu kan hon bli en av dem som lägger ut fina bilder i sociala medier, får en massa likes och fina kommentarer. Annie drömmer om att kunna skriva något om sina “finaste vänner”, men hon har inga. Camilla är den hon drömt om.

Vi läsare vet dock hur Camilla och Jarmo Fäldt, chefen för produktionsbolagen Bandoola, talar om deltagarna och att Annie definitivt inte är någons vän. Hon är istället den som hela svenska folket ska håna, för att sedan förhoppningsvis ta till sig hjärta. Det förutsätter självklart att Annie rasar i vikt. Allt annat vore ett misslyckande. Just dubbelheten drabbar inte bara deltagarna, utan också programledaren.

Programledare för det hela är Johanna Broman, ett andraval för produktionsbolaget och egentligen är det så att Broman inte alls är nöjd med att leda ett bantningsprogram. Hon har stora planer och vill mycket mer. Det är bara det att hon aldrig får de jobb hon suktar efter. Hennes nemesis Mikaela är den som alla vill fotografera på premiärerna, när Johanna får tillsägelsen att lämna plats åt de riktiga kändisarna. Det är också Mikaela som blir programledare för en ett program som varit Johannas idé och som hon blivit lovad att leda. Istället får hon nöja sig med ett andraklassens förnedringsprogram, dessutom som produktionsbolagets andraval. Vem de ville ha? Mikaela såklart.

Annie tackar ja och får flytta in i en herrgård tillsammans med de andra deltagarna. Nu ska de hårdträna och svälta sig och allt ska visas på tv. Helt fruktansvärt blir det inte ändå, då Annie faktiskt får någon slags vän i deltagaren Björne. En ljusglimt i mörkret. Hela produktionen är verkligen vidrig och jag mår dåligt när jag läser om hur de ansvariga talar om deltagarna som vore de köttklumpar utan själ.

Tjockdrottningen är en bitvis lysande satir som ger en cynisk bild av tv-världen. Jag tycker om att läsa om Annie, men de andra karaktärerna förblir ganska platta. Oavsett fyller de alla sin funktion och det finns en poäng med att låta dem vara ganska ytliga. Det är en läsvärd och bra bok, men kanske inte lika stark som Herngrens tidigare böcker som jag verkligen älskat. Det Herngren är riktigt bra på är att sätta fingret på det som är skevt, men som få faktiskt talar om. Det gör hon riktigt bra även i Tjockdrottningen.

Några litterära sommarpratare

Idag släpptes listan på alla sommarvärdar för Sommar i P1, 2017. Jag har inte hunnit gå igenom den sådär jättenoga, men i alla fall hittat några litterära värdar som jag gärna lyssnar till.

 

26 juni: Negra Efendić

30 juni: Ann-Helén Laestadius

5 juli: Malin Persson Giolito

8 juli: Linda Boström Knausgård

14 juli: Johannes Anyuru

20 juli: Moa Herngren

26 juli: Kalle Lind

30 juli: Fredrik Backman

 

 

Böcker jag ser fram emot i maj

Bättre sent än aldrig har jag lusläst sommarkatalogen från Svensk bokhandel och bjuder på en lista med böcker som ges ut i maj, som jag är väldigt nyfiken på.

Idag ska allt bli annorlunda, Maria Semple, Sekwa förlag, maj.

Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur, maj.

Kära Barbro, Lena Ackebo, Natur & Kultur, maj

Selma Lagerlöf på en timme, Henrik Lange, Natur & Kultur, maj.

Mitt namn är Lucy Barton, Elizabeth Strout, Forum bokförlag, 3 maj.

Ditt liv och mitt, Maj-Gull Axelsson, Brombergs Bokförlag, 10 maj.

Jag vill vara jordens medelpunkt, Charlotta Langebo, Rabén & Sjögren, 10 maj.

Vända världen rätt, Jennifer Niven, Lilla Piratförlaget, 10 maj.

Resten av livet, Jean-Paul Didierlaurent, Norstedts, 15 maj.

Ni kommer att sakna mig, Moa Herngren, Bonnier Carlsen, 16 maj.

Att återvända, Hisham Matar, Forum bokförlag, 17 maj.

Den tunna blå linjen, Christoffer Carlsson, Piratförlaget, 17 maj.

Bitterfittan 2, Maria Sveland, Leopard förlag, 18 maj

Den som går på tigerstigar, Helena Thorfinn, Norstedts, 22 maj.

Hunden som vågade drömma, Sun-Mi Hwang, Norstedts, 22 maj.

Det finns inga monster, Liselotte Willén, Albert Bonniers förlag, 23 maj.

Del av labyrinten, Inger Christensen, Modernista, 26 maj.

Flytten till Cornwall, Liz Fenwick, Norstedts, 29 maj.

Hemmet, Mats Strandberg, Norstedts, 29 maj.

Damkören i Chilbury, Jennifer Ryan, Forum bokförlag, 31 maj.

Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint, Anna Laestadius Larsson, Piratförlaget, 31 maj.

Mitt (inte så) perfekta liv, Sophie Kinsella, Printz Publishing, 31 maj.

Veckans ord på A: mina svar

A

Idag startar en styck ny alfabetsutmaning. Ja, ja vet att jag är hopplöst fixerad vid alfabetet, men så får det bli. Läs mer om utmaningen här.

Kortfattat går den ut på att utifrån fem ord presentera minst en eller max fem titlar och/eller författare. Män eller kvinnor funkar utmärkt i just detta alfabet.

Det här är veckans ord:

alltid

alkohol

alldaglig

analfabet

associera

 

Det finns författare vars böcker jag alltid läser. Många har jag en tendens att tappa bort efter några böcker, men vissa stannar alltid kvar. Bodil Malmsten var en sådan författare som jag läst absolut allt av. Nu blir det inga fler böcker och det är så outsägligt tråkigt.

Det förekommer alldeles för mycket alkohol i Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren. En stark berättelse om Ingrid som inte kan hålla sig ifrån lådvinet och då har svårt att ta hand om sin dotter. En otroligt gripande och sorglig bok. Borde inte Moa Herngren skriva en ny bok för vuxna snart?

Anna i boken Som eld av Sara Lövestam ser sig själv som väldigt alldaglig och hon beskrivs också så. För Louise är hon dock så långt ifrån alldaglig man kan komma. Kärleken beskrivs så fint i den här boken.

Nu vet jag inte om Ram Mohammad Thomas  i Vem vill bli miljardär? av Vikas Swarup är analfabet, men klart är att han gått lite eller inget i skolan. Han är dock grym på att minnas och kanske framför allt att associera frågorna han får i tävlingen, men saker han upplevt.

 

Det blev alltså tre böcker och en författare för mig den här veckan. Nu ska det bli kul att se vilka titlar och författare som poppar upp i era huvuden.

En titt på vårens böcker del 4

Dags för vårens barn- och ungdomsböcker.

I januari får jag och grabbarna O äntligen läsa mer om våra favoriter Slatten och Kakan. Moni Nilssons tredje bok om dem heter Spöknatt och ges ut av Lilla Piratförlaget.

Samma månad kommer också en ny bok om Hemliga Fyran som heter Prutten hittar en skatt. Också den ges ut av Lilla Piratförlaget och är skriven av Cecilia Lidbeck.

Familjen Monstersson tillhör också favoriterna. Boris Monstersson är så himla söt och böckerna är skrivna med mycket humor. Fjärde boken om Boris och Ella heter Gamen Polly rymmer, är skriven av Mats Vänblad och ges ut av Rabén & Sjögren.

Sofia Nordin är mer för mig och i januari kommer En sekund i taget och den ges ut av Rabén & Sjögren.

Kristina Ohlssons första ungdomsbok Glasbarnen landade i lådan häromdagen. Den har recensionsdatum 16 januari och ges ut av Lilla Piratförlaget.

Halvdan Viking är också en favorit här hemma och 22 januari kommer tredje boken om honom som heter Vargens hjärta. Den är skriven av Martin Widmark och ges ut av Bonnier Carlsen.

Ännu en bok med Hellström referenser är Ge mig arsenik (som måste följas av ett da, da, da…) av Klara Krantz. En roman om Elisabeth som byter namn till Elsa och om Håkan Hellström så klart. Ges ut av Alfabeta den 25 februari.

Inte okej! av Anna Holmström Degerman verkar vara en bok som passar grabbarna O. Den ges ut av Opal bokförlag i mars.

Tuffa killar av Manuela Olten kan vara en katastrof, eller superbra, beroende på om den är stereotyp eller normbrytande. Jag hoppas på det senare. Boken ges ut av Opal bokförlag i april.

I april kommer också Elin Bengtssons debutbok Mellan vinter och himmel. Den ges ut av Natur & Kultur.

Vad jag såg och när jag ljög av Judy Blundell är en thriller som utspelar sig strax efter andra världskriget. Den ges ut i april av B.Wahlströms.

 Känn igen 25 strandfynd och Känn igen 25 myror och andra småkryp  av Björn Bergenholtz blir perfekta böcker för grabbarna O i sommar. De kommer ut i april tillsammans med pysselboken Känn igen 25 pyssel. Förlaget är Rabén & Sjögren.

Berättelser från Engelsfors kan vara vårens smartaste utgivning. I tecknad form får vi veta mer om de utvalda och kan ladda lite extra för den tredje och avslutande delen av trilogin. Den kommer ut i april på Rabén & Sjögren.

Moa Herngren skriver för unga vuxna (som jag 😉 ) i boken Homecoming queen om My vars utbytesår inte blir som hon tänkt sig. Ges ut av Bonnier Carlsen och har recensionsdatum 18 april.

Jag har helt missat Katarina Mazettis serie om Kusinerna Karlsson, men ska genast leta upp de tidigare böckerna på biblioteket så att jag och grabbarna O är redo för Vikingar och vampyrer när den ges ut av Alfabeta 22 april.

Stjäla the show är Emmy Abrahamssons andra bok om Filippa Karlsson i London. Jag läser första boken just nu och ser fram emot bok nummer 2 som ges ut av Rabén & Sjögren i maj.

Vampyrernas bal är nästa bok om Nelly Rapp, skriven av Martin Widmark. Den ges ut 20 maj av Bonnier Carlsen.

Gregor från ovanjord inleder Suzanne Collins nya serie. Denna gång vänder hon sig till lite yngre läsare. Den och fortsättningen Dödens labyrint ges ut av Bonnier Carlsen 29 maj.

Tematrio – Mors dag

Lyran vill att vi listar litterära mammor i veckans tematrio.  Här kommer mitt bidrag.

1.  Louise väntar på sin mamma på Place de la Sorbonne. De ska ses där, men modern dröjer och dröjer. Boken heter Vi ses på Place de la Sorbonne och är skriven av Justine Lévy. Det är knappast en idelmoder som beskrivs.

2. I Själamakerskan av Michela Murgia får vi läsa om Maria och hennes adoptivmor Tzia Bonaria. En fin berättelse om en relation som är riktig och viktig.

3. Cecilia är en mamma på gränsen till nervsammanbrott och vägen dit skildras i Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren.

 

 

%d bloggare gillar detta: